Sphere of influence

Om man vill påverka världen ska man hålla sig så nära sin inflytelsesfär som möjligt. Om man inte kan hålla sams med sin familj, hur tror man att vi ska få fred i världen? Och att ens ansträngningar att bota ebola, utrota världssvälten och göra världen till en bättre plats, kan kännas som en droppe i havet, åtgärdas genom att man gör saker där man är. En god gärning förlorar i energi på en lång resa och är effektivare bredvid en. Gillar Oprahs random acts of kindness, när hon betalar vägtull för nästa person, för near nurtures next. Dvs man blir sugen på att själv hjälpa någon och då förlorar godheten inte resemil utan vinner istället momentum. Som en växande snöboll, eller de där ringarna på vattnet. Faktum är att med ringar på vattnet kan man inte börja med mitten/sig själv och sen hoppa till de svältande barnen i Afrika. Nu är det ju verkligen inte så att vi inte kan eller ska hjälpa dem som är långt bort, men jag menar mest att såna goda gärningar som sker i hemmet kanske inte duger i vårt sinne, och det är fel tänkt. Om vi måste bota världssvälten och inte tänker på att vi kanske precis har motat bort svälten hemma, är det lätt att tappa sugen.

Jag menar inte heller att man ska slå sig för bröstet och sätta sig ner och pösa resten av livet för att man köpte en get i Afrika när det var så populärt för några år sedan (och jo, vi köpte en och den heter Margit efter min mormor som kallades Geten av sin käre make).

Hade det räckt med att jag visade bilden och sa en mening om att hjälpa där man kan påverka? Bestimmt. Tyvärr lider jag -- och ni -- svårt av en enastående mångordighet. Den förvärras efter midnatt dessutom.

Och om jag har använt ordet enastående lite för mycket på sistone, så är det för att jag läste att Leif GW hade sagt att han inte trodde det fanns några som är så enastående dumma som deltagarna i Paradise Hotel. Om jag nu minns det rätt. Enastående och PH var i alla fall ordagrant.

Förra julen gav vi en signerad bok av Leif GW till Mikaels mamma. Hon fick en likadan av sin sambo. Fast utan autograf, så hon behöll vår. Då kände jag mig nöjd med presenten, när den var så bra att nån annan hade kommit fram till samma sak.

Fast usch, prata inte om julklappar. Varje november tänker jag att den här julen ska vi minsann ge alla ett bidrag till Läkare utan gränser, och sen springer man ändå omkring (nja) och shoppar till vuxna människor som tjänar mer än jag. Unicef säljer en julgranskula med Karl-Bertil Jonsson för 179:-. Det är typ den bästa presenten nånsin. Fast en jul köpte jag ett häfte av Läkare utan gränser. För bidraget fick man ett modest litet häfte där det stod exempel på vad ens peng hade räckt till. Det var olika för olika summor, och var kanske tre exempel. Det blev så verkligt så som de hade beskrivit det. Den presenten kändes väldigt bra att ge bort. Och det var mer som ett gåvoblad, inte så att man kände att de hade tagit ens mässlingvaccinationspengar och tryckt flashig broschyr, absolut inte.

En gång fick Mikael två påslakanset i julklapp. Usch, det är lika lågt som att ge ett barn gummistövlar eller kalsonger i julklapp.

7 kommentarer:

Sara sa...

Fin teori, men jag tror att den som ligger döende i Afrika tycker att det är kränkande om min insats för att förbättra världen stannar vid lokala biltullar. Eller har jag missat nåt nu?

Harriet Klarin sa...

Det ena utesluter inte det andra.
Jag tror att tanken är att det är enkelt och "undflyende" att skicka pengar långt bort och känna sig god, och sen strunta i människorna i sin närmaste omgivning. Även om den fysiska nöden inte är så stor här, så kan människor leva i nöd ändå i brist på kärlek, gemenskap, snälla ord, uppmuntran, uppmärksamhet tidspress. Är fysisk nöd värre? Varför är afrikanerna lyckligare än europeerna? Tror det står i CS Lewis "Från helvetets brevskola" att smådjävlarna ska försöka få folk att hjälpa så långt från sig själva som möjligt. Det krävs mer av oss som människor ju närmare nöden finns.
Blev du klokare av det? Jag tycker att blogginlägget var till 100% rätt och väldigt vist.
modren

Anja Olergård sa...

Jag försökte att hitta en balans och inte bli missförstådd. Det är så många aspekter som spelar in. Man ska väl egentligen vara god mot familjen, grannen, den mobbade på jobbet, den långsamma kassörskan som alltid gör fel, hemlösa, tiggare här, tiggare när man åker på semester, spanska krigade arbetslösa, grekiska fattiga, amerikaner under existensminimum, illegala invandrare som städar hus i björk rikedom i Florida, kineser som inte har yttrandefrihet, japaner som är allergiska mot ris, japaner som begår självmord av kraven, kineser som begår självmord pga tristessen i livet, svältande barn i Afrika, offer för kvinnlig omskärelse, våldtagna indiska, afghanska flickor/kvinnor som inte får gå i skolan, folk med bröstcancer, ALS, ebola, sars, mers, me. Och nu har jag ändå bara börjat. Kanske då att medan allt verkar kaotiskt och man inte kan hjälpa nån, att man bara börjar med nåt där man kanske kan se resultat. Köpa en Situation Stockholm och prata med försäljaren. Sen kan man gå vidare. Säger ju inte att man ska vara nöjd och slå sig till ro, utan ville erbjuda en tanke på hur man kan börja i ett virrvar där allt är lika viktigt.

Sara sa...

Håller med, det ÄR ett tänkvärt och klokt inlägg och det där med snöbollseffekten och ringarna på vattnet hoppas jag verkligen stämmer, för det är en så fin tanke. Det var bara det att jag på nåt sätt redan förutsatte att man försökte vara en god medmänniska hemmavid, så jag gjorde nog ett litet tankehopp. Tänkte inte ens på att det fanns några alternativ, utan gick mer igång på analogin att det verkar finnas så många flintskalliga män som satsar på forskning om manligt håravfall och så många med ME tycker att det är inte så lite lite snedprioriterat.

Och helt riktigt, det ena utesluter inte det andra! Det ger en själv så mycket att få göra något för andra så att de där småsakerna som att betala en "innestående kaffe" eller köpa situation sthlm är ju enkla saker som vem som helst kan börja öva sig på. Det är lite svårare att våga ha det där svåra samtalet med den som har det tungt och att bära nåns börda en stund. Men lite av ett problem tycker jag ändå att det är när vissa politiska inriktningar (ni vet vilka) tycker att vi bara ska hjälpa oss själva och inte dem långt borta, jag vill inte de ska inte få sno tolkningsföreträdet och få folk att värdera sina grannars liv högre än nån annans grannes. Det gör vi så bra av oss själva och alldeles automatiskt bara för att vi känner oss främmande. Och det får snöbollen att stanna och ringarna på vattnet upphör vid nationsgränsen. Och då måste vi ju göra båda sakerna, både det nära och det långväga.

AL sa...

Mina kæra vænner, det står "things I can influence" inte "things in close geographical proximity". Om det ær långt borta och du kan skicka pengar før att hjälpa hamnar det alltså innanför din inflytelsesfær och ær således worthwhile. Kan man avstå från att røsta på det parti som värderar annans granne lägre æn sin egen så hamnar det också innanför cirkeln och anses worthwhile.

Tror att modellens poäng i förlängningen ær att ju mer man ægnar sig åt de cirklar som går att påverka, desto mer växer de och så småningom når de kanske också de områden man inte kan påverka. Har jag før mig, men mitt minne ær inte helt att lita på.

Vænliga hælsningar, en bissirwissir

Anja Olergård sa...

Ja, det var precis så jag menade att jag skulle säga. Inklusive det där med att de växer. Tack för denna korrekta tolkhjälp. Du har altså ikke glemt å laese og förstå svensk? Det var da god.

Sara sa...

Tack AL, då var vi ju fullkomligt överens hela tiden! Vad skulle vi göra utan dig!!!