Ord

Ord är på samma gång allt och ingenting. Det är inte orden som är saker, men de är ofta enda medlet att meddela sig med omvärlden.

Man kan sätta ihop ett ord med ett annat, och precis som i matte med siffror, som vi humanister kallar det, så blir det två ord. Men, som väl bebisar lär sig på nåt vis, så kan man säga väldigt mycket mer med två ord än ett.

Kronisk migrän
Saknar Rob
Febriga kinder
Snygg rumpa (och nej, jag menar inte min)
Ny telefon
Tolv stygn, fula ärr
(Överkursen säger att verb gör fraserna mer levande än substantiv, men kan också kräva mer av skribenten i form av fantasi och rent allmänt sån där tankeförmåga som det är lite för ont om här hemmavid.)

Sen får man väl inte yttra några hot mot tjänsteman, men försäkringskassans medarbetare är inte alla genier. Även om jag otroligt nog aldrig har haft personliga problem med dem. Och så dör folk. Jag brukar vara så glömsk att jag inte har ansikte och livshistoria på många i ME-forumen, men andra dödsfallet i gruppen på ett par månader hits a little too close to home på fler än ett sätt. Min man hjälpte mig att lipa lite ikväll. Har haft migrän för mycket på sistone så jag är inte helt nöjd med gråten, men jag hulkade åtminstone inte, det blir nästan explosion i huvudet av det. Jag kan vara den enda kvinnan i en rätt stor grupp som bara låter bli att gråta, kan vara och har varit alltså, ungefär som att mamma inte nyser. Vissa inkompatibla kroppsfunktioner har man eliminerat, ingen sörjer den utvecklingen, förutom när folk tappar sin medmänsklighet.

Köpte kycklingsallad till mig och tonfisksallad till Mikael på väg hem från VC. Stygnen kändes visst lite att rota i, men det var bara några sekunders mycket milt obehag. Tänker inte förvänta mig nån värre reaktion om två veckor när analysresultaten kommer. Nån i forumet hade precis opererat bort en tumör. Jag får inga såna vibbar från min egen kropp. Vi säger att det funkar så.

Ska jag avsluta som jag började, på två ords-temat?

Försiktigt optimistisk.

Stora kramar!

Alldeles galen

Det ska ju pimpas lite här hemma, närmare bestämt i vardagsrummet till att börja med. Jag har tillbringat sömnlösa nätter med att fönstershoppa på Ikea, sådär som man skulle handla om man kunde göra av med högvis med pengar. Inköpslistan är nu värd 17 899:-. Måste nog röja lite i den...

Ytterst vetenskaplig teori om kroppen

Jag kom på en teori för några år sen. Den förklarar när en kropp blir läskig.

Du har naglar på fingrarna och hår på huvudet. Med dem är du dessutom normalt sett snygg. Utan hår och naglar ser man lätt lite farlig ut. Om man saknar nåt på kroppen så kan folk bli rädda eller obehagliga till mods.

Men de där naglarna och håret. Jag hade nån klasskamrat i mellanstadiet som alltid satt och sög på en hårtofs när hon satt böjd över en skolbänk. Jag upplevde aldrig att jag hemskt gärna ville slicka på mitt eget hår. Naglarna däremot, dem målar och filar vi, och de är ett uttryck för skönhet. Och du kan slicka på fingret och om nageln kommer in i munnen är det inte precis nån katastrof.

Men tänk nu att du har varit hos frissan och klippt håret. Hon tar bort håret från marken så att man inte ens ska behöva ställa sig i det. Man skulle ju aldrig nånsin ta en avklippt fläta från golvet och börja suga på den!

För att inte tala om naglar. När de är bortklippta är de ruskigt läskiga och ohygieniska och tanken på att stoppa några i munnen ger mig närapå kväljningar.

Så min teori handlar om saker som sitter på kroppen. När de sitter kvar räknas de som kroppen, och är nåt bra. När man har huggit av en arm eller en nagel så är de inte längre en del av kroppen och blir istället läskiga. Om man tappar en äkta tand i en olycka ska man lägga den i kindhålan. Jag vet inte om jag skulle klara det. Ännu värre, om man miste ett finger, så ska man också stoppa det i munnen. Slamsor och blod och allt. Jag har jättesvårt med det här. Tyvärr innebär ju detta att en kropp som inte har det den ska är lite läskig. Att sakna ena framtanden är väl närmast synonymt med häxa. Visst är en människa utan ben lite...  man blir ställd och får tänka sig för för att uppföra sig normalt.

Men jag har kommit på en aspekt till av detta. Inte bara saknade kroppsdelar är läskiga, även extra delar som sitter på vår kropp är läbbiga. Nån hollywoodkändis har sex tår. Det gillar jag inte. Två huvuden skulle man bli helt neurotisk av om nån hade. Men även sånt som inte hör till kroppen men som nu sitter fast i kroppen är i bästa fall freakish. För många ringar i öron, näsa, läppar, ögonbryn, ja, vi stoppar där. Eller på Akuten-program på TV där nån kommer in med en gaffel i ögat eller en staketbräda i magen. Det är jättejätteläskigt!

Nu till slutledningen.

Alla mina stygn tål jag inte att se. Sår är ok, men stygn, nej inte gärna. På galloperationen använde de försvinnande stygn så där behöll jag bara tejpen på tills det såg ut som vanliga sår. Men nu vill jag inte ta bort klisterlappar så jag ser de där tjocka, svarta stygnen som sitter rätt igenom min hud och drar. Nej, fy, saker som inte ska vara här är obehagliga när de är där.

Kan ha varit därför jag inte kunde ge mig de där sprutorna. Sprutor har inget naturligt boställe i min kropp.

Men gott om ställen att låta halvfärdiga funderingar blomma ut på morgonkvisten, det har jag alldeles bestämt.

Ord

På Pinterest är det ingen tvekan om att julen är över och nästa högtid är Alla hjärtans dag, om man nu ska använda ordet högtid om det. Jag tror jag ska säga till Mikael att jag specifikt inte vill ha några overpriced långskaftade röda rosor. Eller stjälk heter det väl.

I USA, allt det överdrivnas förlovade land, verkar det, i alla fall på Pinterest (som jag för övrigt äääälskar, det är som 100 av de vackraste bilder man sett och rivit ut ur tidningar och sparat i en fin pärm) som om den goda amerikanska mamman ska, med eller utan lämplig hjälp från barn, tillverka kort och små presenter till ungarnas alla klasskamrater och lärare. Vem har tid att arbeta när mödraskapet innehåller sånt viktigt... Jag såg i alla fall nåt kort man skulle ge barnets lärare och texten lydde ungefär: Av alla mina lärare finns det ingen jag älskar så mycket som dig.

Älskar?? Älskade ni era lärare? Jag hade en underbar mellanstadielärare men att krama henne i varje årskursslut kändes ändå lite påtvingat, på min integritet alltså.

Jag inser givetvis att amerikanernas i Love you inte är som vårt Jag älskar dig. Som jag säger till mina syskon, mina goda föräldrar, trogna vänner, min man, och så hoppas jag komma dithän att det känns ok för alla inblandade att jag vid passande tillfälle häver ur mig att jag älskar hans barn.

Det är lätt att tänka att jag kan inte det ena och andra, men visa uppriktig omtanke ligger på ett annat plan än det rent fysiska. Om man bara säger att man bryr sig men inte gör nåt, så klingar det falskt. Men om man gör allt man kan, oavsett hur lite det är, då får den andra personen läsa i hjärtat, där det står att nån bryr sig om, tänker på, gråter med, ber för.

Kan också meddela att något är fyllt inte till bredden utan brädden. Liknelsen handlar nämligen om ett glas som är fylld till randen, eller kanten, av glaset. Läst bl a i the editorial i en brudtidning. Tur man inte bläddrar i den tidningen för deras intellektuella skriverier.

Jag ska inte säga nåt, jag lämnar dörren öppen och vet det inte. Och jag skulle vara snäll och plocka i disken på Mikaels födelsedag och jag har helt glömt bort det där med att skrapa bort matrester först. Kom bara inte på det.

Jag fick full pott på ett Alzheimerstest förra veckan, men helt klart är att jag fattar trögt och minns dåligt, tänker illa helt enkelt.

Det har ju dock aldrig hindrat mig från att ha en åsikt, minimalt uppbyggd men inte desto mindre passionerad för det.

Morgonens mysterium

Imorse vaknade jag runt tio och blev kissnödig så jag gick upp. På diskbänken står ett tomt Ben & Jerry's-paket med en sked i. Både Mikael och jag äter lchf. Jag har varit ensam uppe medan han sov, och han hade varit ensam uppe medan jag sov. Jag trodde inte att det var han som hade ätit den, han är inte så galen i glass att han skulle pajja dieten för ett halvt paket tinad och omfryst glass. Jo, glassen är minst två månader gammal, så det visste jag. Men om det var jag som ätit upp glassen, varför kommer jag inte ihåg det?

Tittade på lappen med mina sovtider. Ser att jag har tagit stilnoct i runda slängar två timmar innan jag lade mig. Och jag vet ju att man kan göra knäppa saker om man är uppe med stilnoct i kroppen. Jag har ju själv stått å spikat och sen blivit mer än förvånad nästa dag.

Så jag har ätit glass under påverkan av sömnpiller. Jag har inte heller minsta minne av diskussionen i mitt huvud som föregick beslutet att frångå dieten.

I fredags åt jag mjöl, igår glass, och idag tog jag med berått mod en portion födelsedagstårta. Eller två, för att den första biten var för liten. Plus att jag lade några majskorn i min sallad. Hjälp.

Jag vet, jag har noll självkontroll. Nu drömmer jag om mackor igen, fast jag var så stursk och tyckte att det där mjölet smakade konstigt.

Det är lättare att fortsätta än att börja om. Rida på vågen kräver mindre energi än att hitta motivation och beslutsamhet igen. Just det, jag åt potatis och rotfrukter i ugn i tisdags som en bekant kom med. Undrar om det redan var då jag föll?

Och nu har jag så svårt att övertala mig själv att börja om med en gång. Vill gärna vänta till imorgon, eller helst den 31:e.

Men nej, nu ska jag ta mig något lovligt och sen pillra mig. Och gå direkt i säng! Vem vet om jag börjar koka pasta annars!

Mjöl

Dagen till ära gjorde jag Mikaels favoriträtt köttfärspaj. Det blev väldigt lyckat. Lite mesig smak  kanske, fast när jag stod och öste på kryddor trodde jag som vanligt att jag hade kryddat så mycket att man inte skulle kunna äta maten. Och ja, vi åt mjöl. Det smakade riktigt konstigt, eller i alla fall väldigt ovant. Jag har kanske kommit över nån sorts tröskel nu, efter 24 strikta dagar.

Och jag fick ont i magen, förmodligen inbillning, men jag kör på det eftersom det passar mig. Och nu när jag åt lite rester till kvällsmat så blev jag sådär proppmätt som jag knappt har blivit sen jag började med lchf. Det sägs ju att man blir mätt av fett, men trots att jag inte snålar med det känner jag mig normalt inte så mätt som jag gjorde idag. Men trots att det var gott vet jag inte om det var värt det. Jag räknar inte med att ha gått ner en massa på måndag. Det var det faktiskt inte värt. Men det är fortfarande frestande med allt som känns enkelt, som macka. Fast rent smakmässigt var det inte just pajdegen som var dagens höjdpunkt, utan köttfärsen. Making a mental note.

Dessutom har jag fått en finne. Jag skyller även den på vetemjölet. Allt för att övertyga mig själv om att jag är nöjd med ett kolhydratfattigt liv. Jag är ganska med på det.

Dagens värsta

Idag fyller min man år. Jag skaffade hans favoritrecept från hans ex, köttfärspaj, och gjorde degen igår natt och satte klockan på fyra för att komma upp och göra klart i tid. Jag tog också bort julsakerna och tog fram en ny duk som vi spillde pajsmulor på och nu har vi en fettfläck på en ny duk. Men vad var det egentligen jag skulle säga? Jo, att nästa gång min man fyller jämnt blir han SEXTIO! Hjälp, vad det låter gammalt. Visserligen är han fortfarande närmare 50 än 60, men ändå. Och jag som bara är 43. Så liten. Haha.

Dag och natt

"Sommarskön | Tygbloggen" http://feedly.com/k/1jx99sx

De av er som känner min lillasyster (som mer än en gång fått höra att hon är 11 år äldre än jag när det är tvärtom, antagligen för att hon hade ett chefsjobb där hon borde varit minst tio år äldre och är lite spralligare/mer oseriös än hon) och hennes klädstil vet att vi ofta är som natt och Dag. Jag kan älska det vräkiga och överdådiga, medan hon är extremminimalist och klipper bort rosetten från sina jeepar, eller det gjorde hon i alla fall i sin renlärighets glans dagar.

Vi är, trots vad jag nyss skrev, också lite av tvillingar. När vi bodde i Borås bägge två ville vi ofta köpa samma kläder, och gjorde det också. Ibland var hon smalare och köpte en 36:a och jag köpte en 38:a. Sen ville det sig så väl att vi kunde byta kjol med varandra allteftersom storlekarna växlade.

En gång skulle vi mötas i stan tre gånger på samma vecka mitt i sommaren. Utan att ha kollat med varandra innan, såklart, det gör man ju till bröllop men inte till vardags, hade vi likadana kläder på oss alla tre dagarna.  Första dagen en brasklapp att kjolarna var likadana fast med blommor i olika färger, och då blev våra matchande toppar olika, men för övrigt var vi som tvillingar den veckan. Varför skulle vi ses på busstorget? Skulle vi softa på mammas och pappas sommaruppehälle eller?

Så som natt och dag, och kopior, är vi.

Bifogade länk ska gå till en klänning sydd i gardinstång. Jag skulle urringat den lite, för annars blir avståndet mellan halsringningen och nedre delen av mina behag flera meter lång och det smickrar mig föga. Och så har jag gärna en sån smal midja som på bilden. Och här har vi då ett exempel på en klänning som jag tippar att Ellen inte skulle bli caught dead i? Och som jag älskar.

Så AL som tyckte olika om Julia Roberts klänning häromveckan, du kan vara lugn, Ellen och jag är också både tvillingar och natt och dag.

Det är ju så vi får allt vårt roliga i livet. Att vi är olika betyder ju att vi är intressanta. Män är inte bara olika oss, de är Aliens. Men som jag brukar säga, Vive la difference! En accent saknas på första e:et men jag är bara på telefonen. (Skrev förresten ett brev ikväll till Amnesty och använde en mall. Dessutom kunde jag inte låta bli att rätta grammatiken vid ett tillfälle, och några småfel. I am so anal.)

Det är så skönt när man kan fortsätta älska nån fast de gillar Jonas Sjöstedt, eller messmör, eller franska depressofilmer. Jag gillar verkligen när nån är helt annorlunda jämfört med mig, och så älskar jag dem ändå. Så nice.

Så om du är same, same eller different, så är du välkommen här. Vi gillar olika, som det heter i andra sammanhang.

Jag är däremot ofta same, same men försöker vara different så ofta jag kommer på det.

Om ni har några önskemål vad jag ska skriva om får ni gärna kommentera. Det vore kul!

Ska försöka sova nu. Lycka till med det, Anja.

Ojdå

Att jag:

1) ö h t läser Aftonbladet,
2) tar mig tid att skriva ett kritiserade blogginlägg

bevisar kanske att jag har ett lika innehållslöst liv som de som gråter för Ica-Cindy. Ojdå.

Allvarligt?

ICA-Cindy: Folk gråter på gatan http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article18209939.ab

Ja, Cindy i Ica-reklamen ska sluta. Hon säger, eller Aftonbladet säger att hon säger, att folk gråter på gatan. Jag förstår att det är en hyperbol (och en halv) men om bara EN frisk människa har gråtit på grund av detta så blir jag lite skrämd. Har folk inget liv? Jag trodde mitt liv i soffan var litet...

Dagens vikt

Som vanligt yrade jag och räknade fel när jag kollade dagens vikt. Sa först att jag gått ner åtta gram, och Mikaels ironi att det var som ett frimärke flög helt över mitt huvud. Men till slut klickade det och jag förstår att det är hekto, inte gram, jag gått ner. Och sju, inte åtta. Och ja, jag ritade fel på diagrammet den här veckan också.

Jag är dock inte särskilt ledsen. Jag har nämligen två förklaringar. Dels är jag vattenfylld av hormoner (händer aldrig nuförtiden men är helt uppåner nu) och dels har det blivit stopp i avfallssystemet (samma sak förra LCHF-omgången) och jag har fått ta laxerande medicin idag.  Ursäkta alla detaljer. Så jag tror att jag väger två kilo mindre "egentligen". Ska försöka få bukt med ovanstående och återkomma.

För det vore ju förfärligt orättvist om jag har stannat upp en hel veckas viktnedgång med typ fyra små potatisbitar som slank ner ihop med färdigmaten jag åt i lördags kväll. Nej, jag räknar med att min disciplin har gett resultat. Mazarinkakan igår alltså, den suktade jag svårt efter.

Har fått ett spännande recept på LCHF-mandelbiskvier, heter det så? Det lät smarrigt. Och så ska jag göra glass, det har jag ju tjatat om länge. Bara jag orkar rota fram glassmaskin som står i horoskopet. Kanske nu? Eller kanske inte. Huvudet spränger, det blir inget röjande med nerböjt huvud idag.

Förresten, i vår familj har alla utom astmabrorsan använt napp. Några av oss (?) har dessutom haft en snuttefilt som hos oss kallas kolla, uttalas dock inte kålla utan koulla. Kan vara myntat av kusin Magnus. Ellen hade alltid mammas bakdukar som kolla, och en gång när hon var sjuk hade hon typ åtta stycken. Ellen är numera inte särskilt välsignad luktmässigt så det är fascinerande att hon som barn använde lukt som en del av det som tröstade henne. Hur som helst så skulle jag gärna vilja ha en kolla med väldoft att snusa på. Kanske dock skulle vara kontraproduktivt.

Och idag är jag ännu bättre än igår i foten. Så skönt. Haltar bara lite.

Gå försiktigt så ni inte ramlar och bryter nåt. Det är nog dagens kvalificerade rekommendation.

Nära ögat

Mådde så illa ikväll att jag gick till toan för att vara beredd på magsjukespya. Men det var bara utmattning.

Så trist att det var för jobbigt att äta middag hos mamma och pappa och se på semesterfoton från tvillingarna mm. Då låg jag ändå i sängen. Mindre utflykt kan man ju knappt göra!

Lite deppig. Har dessutom extra problem med migrän och jag tror jag måste pausa ldn igen. Vill så gärna att det ska funka.

Sen måste jag beställa tid hos gyn också. För att nåt verkar fel. Så fel läge för det nu. Klippa mig? Det finns bara ingen ork och tid till det. Trist med en sex månader lång page. Jag behöver en extra månad eller två för att komma ikapp, särskilt som en sak tar en vecka. Och snart blir vi till åtlöje i området om vi inte tar ner julsakerna.

Jaja, jag haltar dock inte fullt lika illa idag, det är jag glad för. Och det är en fråga om dagar (räknar jag med) tills jag kan stödja på foten. Inte månader, som stackars P.

Jag får fokusera på att trots att det fanns frestande mat och både banoffie pie och mazarinkaka, så tog jag bara av det som var tillåtet. Jättegott, till och med muffinsen, fast de hade nån ingrediens i, typ fiberhusk, som låter lite läskig. Och imorgon blir det vägning. Blir jag en D-klassponny? Eller det är nog snarare mätning som avgör det. Så synd, jag som försökte vara rolig och allt.

Ny dag, nya försök. Vi ses i en telefon nära dig.

Inget att rekommendera

Dagens o-rekommendation är stick inga sprutor under foten, skär inte upp ett hål och sy igen det. Och tro för all del inte på läkaren när han säger att man kan gå som vanligt på foten.

Igår tog det mig 45 minuter från sängen till toan och hem igen. Det gick i princip inte att använda häl eller tå heller, och stygnen sitter i hålfoten, för då stretade det i såret. Mikael hann hjälpa mig innan han sprang till ett möte men trots att jag hängde på honom som en kär tonåring som dansar tryckare, så lackade svetten av ansträngning när jag kom fram till badrummet. Använde en stol som rullator på tillbakavägen och det var smart med inbyggd viloplats. Jag höll mig resten av dagen för jag gjorde inte gärna om det gatloppet.

Men idag är det bättre.

Men jag rekommenderar verkligen inte sagda ingrepp. På andra ställen på kroppen var det en baggis eftersom de skar bort så lite och inte var inne i buken och röjde, men foten, aj säger jag bara.

Men var inte oroliga, det här blir snart en bantningblogg igen för på måndag ska jag väga mig (en vecka känns förresten för sällan) och om jag har samma tur som förra veckan kan jag ha gått ner sammanlagt tio kilo. Det låter fantastiskt tycker jag. Och då är det bara 20 kg kvar. Jag tänker nöja mig när jag väger 73. Det är fortfarande mycket mer än 57, men då var jag kanske onödigt smal. Förra gången jag gick ner i vikt verkade det finnas ett tak på 73, så mentalt har jag satt målet där. Kommer jag under 70 är det bara en bonus. Å, vad jag drömmer. Det härliga är att jag redan ser smalare (eller valfri synonym för mindre fet) ut på vissa ställen. Om det nu är tio kilo så syns det ju för ett tränat öga.

Tänk att slippa vara tjock. Fy vad jag längtar efter det.

Men akta fötterna, hörni. När man ligger på mage i solen ligger de med undersidan uppåt, och jag slår vad om att ni inte tänker på att smörja in er där...

Vad är du berömd för

Kvällens Skavlan var ovanligt intressant. Först Åsa Waldau, Kristi brud. Hennes syster var gift med Helge Fossmo. Såg Leif GW igår när han kommenterade fallet som nu är tio år gammalt. Sen kom en dansk intressant skådis, den manliga polisen i Brottet, bars pappa begick självmord när han var åtta och mamman när han var 15. Sen Malcolm Gladwell med anledning av sin senaste bok David och Goliat, om underdogs. På detta kommer en två meter hög David Hasselhoff, mycket entusiastisk och amerikansk. Innan Skavlan blev stor i Sverige hade han ett liknande program i Norge som jag ofta tittade på. Där fick han gästerna att prata med varandra och det var så intressant. Det hade jag gillat med dagens fyra väldigt olika perspektiv.

Hoff sa i a f att han ska göra talkshow i Sverige. Filip å Frederik har tydligen städslat honom och hans take om things ska visst vara So why are you famouss? Han gav Åsa Waldau nån komplimang, som hon log av, sen en till å en till så hon istället tappade intresset/blev misstänksam mot det tomma bemötandet (medan Hoff inte varken märkte nåt eller fattade vad han gjort, typisk svensk kulturkrock) och sen frågar han Kristi brud varför hon är berömd. Hjälp, sicket tv-ögonblick...

Tidigare på kvällen såg vi på Americas Funniest Home Videos, och programledaren avslutade som vanligt: "Upload to is. Get rich. Get famous. Goodnight everybody."

Tydligen är det var mans dröm att bli berömd.

Om du ligger på din dödsbädd, gammal och mätt på att leva, vad skulle du då ha varit berömd för, förutsatt att alla vill bli berömda (hrmf)?

Jag tänker i banorna författare, sångerska, nåt sånt. Ja, jag anser inte att jag bara är olyckligt oupptäckt, men ni fattar. Sen tänkte jag att det nog gav större tillfredsställelse med livet att ha ägnat det åt andra, som Moder Teresa. Men klarar man att se så mycket elände utan att bli modbruten? Jag vet inte.

Hur som helst så vill jag inte gärna bli berömd. Hemligt rik däremot skulle jag kunna tåla. (Får dock inte det att gå ihop med Moder Teresa, så jag är nog inte så god som jag önskar. Än.)

Snällt eller dumt?

En kvinna har bedömts oskyldig efter att ha kört bil med 1,71 promille i kroppen; gränsen för grovt rattfylleri går vid 1 promille. Kvinnan dömdes inte eftersom hon hade flytt från ett pågående sexuellt övergrepp. Sånt blir man glad att höra. (Det stod i Expressen men jag kan inte länka från telefonen.)

Men några fler detaljer om ärendet säger att kvinnan och mannen var bekanta och att hon befann sig i hans hus på landsbygden för middag med vin. När mannen visade sexuellt intresse för kvinnan, ville hon inte vara kvar i stugan eftersom mannen tidigare gjort närmanden mot henne.

Nu undrar jag om kvinnan hade planerat att lämna sin bil hos mannen och ta bussen hem från "landsbygden" eftersom hon drack. Jag undrar också varför hon beger sig till en mans hus när mannen tidigare fått henne att känna sig illa till mods? När en person man tidigare stött på tackar ja till hemlagad middag tror man ju snarare att närmandena varit välkomna. Hade kvinnan rentav tänkt att hon kanske skulle sova över hos mannen?

Våldtäkt är aldrig ok. Den friande domen mot mannen som påstod att kvinnan ville ha dominant sex är skrämmande. En kvinnas klädsel kan aldrig ursäkta ett övergrepp. Ett nej betyder nej. Ingenting i världen ursäktar våldtäkt. Dessutom är historien i Expressen säkert vriden och jag dömer inte kvinnan i verkligheten, utan snarare kvinnan i artikeln. För självklart ska man få fly från ett pågående sexövergrepp utan att dömas för andra brott.

Men seriöst, man måste faktiskt ta ansvar för sina egna handlingar också.

Det är konstigt att när det gäller sexuella övergrepp så får man lämna plånboken vidöppen och inte ansvara för stölden. Sånt går inte för sig om ens bankkort blir stulet på grund av oaktsamhet.

Jag tycker att hela samhället behöver lite mindre oaktsamhet.

Räkna kolhydrater på McDonalds

Det jag tycker bäst om på McDonalds är McFeast, pommes och milkshake. Nuförtiden tar jag ofta en Fanta exotic istället. Nån gång ibland blir det en efterrätt också. Mikael har hämtat deras näringstabell och i ovanstående är det 137 g kolhydrater, med en chokladmuffin på det hela 184 g kolhydrater. Strikt LCHF för viktnedgång brukar sätta ett tak på 20 g kolhydrater per dag. Hisnande siffror!

Om man nu måste äta på McDonalds, vad ska man äta då?

En McFeast utan bröd vore bra, men lite svår att hålla kanske. Ett 6-pack McNuggets har 27 g, inte helt tokigt. Tar man sen en side sallad till så blir man säkert mätt för 1g extra. Dressing är 4-5 g till, men flera av dipsåserna är bara 1g, t ex sour creme and chives, som låter gott att ha på sallad. Huvudsalladerna Ceasarsallad, 18 g, och kyckling & pestosallad, 7g, kan man till och med banta med. Jag har dock inte smakat pestosalladen och kan inte säga nåt om hur god den är. Det är kartonger i fruktsalladen, men jag har för mig att de kommer i en separat plastpåse och äter man inte dem går kolhydraterna ner avsevärt även på den.

Vill man inte dricka vatten till så är en mjölk bästa alternativet på 15 g, såvida man inte tror på lightläsk som har 0, men som enligt tester ger ökad aptit och sötsug.

Jag har nu bevisat att man inte bara kan hålla vikten med middag från donken, utan även kan gå ner om man följer LCHF. De där salladerna kan man säkert få ner även med Viktväktarna, som ju för övrigt är månadens bluffreklam (Shirley Clamp gick ner i vikt på annat sätt men lovar ändå i TV att VV fungerar).

Hörde om nån i söndags som istället för en supersize me hade gjort tvärtom, valt nyttiga alternativ på McDonalds under en månad och gått ner i vikt.

Dessutom längtar jag ihjäl mig efter kinamat. Antar att det är okej att äta bara man låter bli riset.

P.S. Detta inlägg är inte sponsrat av vare sig McDonalds eller kinesrestaurangen i centrum. Pizzerian har sallader, så dem ska jag inte diskriminera genom att inte nämna här. Ica har också salladsbuffé, där en knöfull burk brukar gå på 60:-.

Såja, nu har jag blivit hungrig också. Lite spaghetti med smör på skulle duga bra, jag är inte kräsen. Eller en källarfranska!!!!!

Vad mitt vetemjölssug är envist. Säg inte bulle för då svarar jag inte för följderna.

Jo, när hunden blev hämtad idag kunde jag ha svurit på att det luktade semla! Men det var nog bara vanlig snölukt som kom in och lurade mig. Men det var underbara tre sekunder!

Bekänna färg

Nu har det varit blidväder så länge och plötsligt är det inte plus nio ute utan minus nio. Jag har inte ens varit ute sen det snöade, inte ens för posten tror jag. Men imorgon är bilen på lagning och jag ska åka komet till naprapaten. Är lite nervös, för jag har rejält ont i nacken och dessutom gör det sven-ont medan man är där, på några av ställena, och man känner hur energin rinner av en. Men dagen efter, när alla spänningarna har släppt ääääälskar man henne igen. Men kan hon inte ge en några goa piller så man får det lite lättare? Hon har en punkt på höger kind som jag nästan får tårar i ögonen av. I alla fall gör det ont av det grövsta slaget, nej det är en väldigt kirurgisk smärta, väldefinierad i område -- en kvadratcentimeter känns det som, och ingen värk sprider sig. Men det är som att trycka på ett blåmärke. Hon säger att jag brukar säga varje gång att jag hade glömt att det gör så ont. Men hon botar ju mig, så jag vill gärna att hon trycker ändå.

Men vadå naprapaten, imorgon snackar vi att åka i hög hastighet och minusgrader. Jag vet inte hur många lager jag ska klä på mig. Jag är inne på 4-5 upptill, dubbla vantar, både mössa och pälskapuschong, två lager på benen, kanske tre om jag tar over-knee socks också. Och sen går kappan till stövlarna, men kappan flyger upp i fartvinden som inte är oansenlig, go vänner!! Så jag har dubbel fleecefilt som jag dels sitter på och dels har runt benen, som en gammal dam.

Hör ni inget mer från mig så kan ni kanske kontakta Mikael så får han hugga hål i isen och tina upp min djupfrysta kropp tillsammans med där fiskstimmet av sej (?) som frös fast i vattnet i Norge.

Men med dubbla handskar och dubbla mössor, och trippla resten, borde det gå bra imorgon. Annars kam ni väl meddela Mikael, eller om ni känner min mamma mer, att ni saknar mig och fråga om jag ligger infryst med några norska fiskstim. Jag tror det finns folk som gärna letar reda på mig om jag försvinner. Vilken komplimang!! Äntligen!

Nu, äntligen läsa tidning tills jag somnar. Mina tår är lite kalla, bådar inte gott. Pepp, pepp. Visst é man viking. Brunögda kanske kom hit senare, så mina förfäder var kloka nere i Europa och gick på universitet medan ni vikingar byggde båtar, bara marginellt efter Noa. Så vi som har bruna ögon och en vurm för bildning och kultur, vi kommer kanske från Florens eller nåt sånt, för att lära de barbariska nordlänningarna något hyfs och intelligent tänkande, vilket det här inlägget bevisar inte har haft full genomslagskraft.

Jag kanske fryser imorgon. Vi får se. Jag ska klä på mig ordentligt.

-- THE END!

Ett par åsikter

Jag kan skaka fram några åsikter om Golden Globe-galan, eller rättare sagt om ett par av klänningarna.

Gillade Emma Watsons klänning framifrån. Bakifrån är den inte precis snygg, men minnesvärd. Och i dagens läge kanske det är viktigare för en stjärna.


Sen är Helen Mirrens byst inte särskilt hängig för att vara en rätt gammal tant. Om man jämför med denna överopererade yngre donna. Bättre behåar åt folket!

 
 
 
Och Angelina Jolies gamla klänning med den höga slitsen är förvisso minnesvärd, men när det gäller slitsar säger jag less is more! Eller hur?
 
 

Så coolt med lila och rött ihop! Och de olika tygerna. Gillar!! Julie Bowen.


Och här har Julia Roberts satt den. Så lagom snygg och cool. Och så håret till det. Classy! (Fast man ska visst vrida kroppen lite så man inte fotograferas rakt framifrån. Men det kanske var kameror åt alla håll, vi förlåter henne väl.)

Ännu gladare inlägg

Kom på att det var måndag och att jag får väga mig lagom till att jag klätt på mig. Klädde av mig igen och gick entusiastiskt till badrummet. 96 kg. Okej, det är minus 1.5 kg. Hade hoppats på två, men det är okej.

Klär på mig, äter underbar fiskpudding och sallad (vad sockerärtor är söta. Duh -- SOCKERärtor). Sitter och tuggar och tänker. Förra veckan vägde jag 98.5. Vad vägde jag nu? 96. Men vänta, det är ju TVÅ OCH ETT HALVT KILO!

Gissa om jag är glad!

Har inte ens orkat äta efterrätten än, chokladmousse med grädde och bär. Den här bantningen känns plötsligt fantastisk!!!!!!

Gladare inlägg

Barnen var här. Eller vad säger man om vuxna personer som är genetisk ihopkopplade? Inte väldigt många av kokosbollarna gick åt. Mikael hade köpt av några små fotbollskillar som ringde på dörren, han är bra med att stödja sånt. Jag hade i ett anfall av godissugen igår kväll läst på innehållsförteckningen, eftersom jag trodde att de bestod av äggvita och att jag kanske, kanske kunde ta en. De första fyra ingredienserna var glukos, socker, vatten, sötningsmedel. Jag tog ingen.

Men idag var paketet öppnat och jag har dessutom migrän. Inte för att man behöver socker då, men det är ju lätt att tycka synd om sig själv.

Jag har inte tagit nån.

Och imorgon ska jag få väga mig. Hoppas jag kommer ihåg att snyta mig först, alla gram ska bort!

Så stolt över mig själv, för som AL sa så är andas och äta de enda nöjena man orkar som ME-sjuk... Såååå stolt.

Irriterande

Jag älskar inte när folk skryter. När de slänger in "en beundrare till mig sa" istället för att säga "en kompis".

Eller när man får höra en nyhet, och så måste man berätta att man visste den för länge sen. Ibland gjort med sån finess att man nästan missar att det är skryt det är fråga om, t ex Jag gillar verkligen att Madde ska föda i NY. Så skönt att det är ute, det har varit så jobbigt att hålla tyst om att hon undersöker sjukhus här osv.

Försöker du övertyga oss om att du är en extra intressant människa eftersom du är så bundis med Madde att du får veta privata saker före alla andra?

Att veta nåt om en kändis före alla andra har inget med dig som person att göra! Du blir inte bättre om du känner Madde eller går på yoga med Baren-Meral. Du blir en bättre och mer intressant person om du slutar försöka kravla dig ovanpå andra uppkomlingar. Den tävlingen är inte särskilt graciös from where I sit. Folk!

Sen finns det folk som ö h t inte vet vad skryt är, och tar i så de spricker om allting. Försäljningschef t ex, visst betyder det helt enkelt säljare? Det finns säkert försäljningschefer med personalansvar eller som ansvarar för gruppens prestationer. Men det är ändå säljare man är då. Just säljare, eftersom jag inte har mycket till övers för dem som ringer och utövar telefonterror, ska ofta kalla sig nåt annat. Naturligt kanske, att alla vill ge sitt yrke exklusivitet, för då är jag mer speciell som är duktig på det.

Sen finns det såna som gör en höna av en fjäder. Hade en klasskamrat i de mellan/nedre regionerna av betygsfördelningen. En gång kom han in några minuter på en konsert som Ninni och Maria och Ellen sjöng och spelade på (Stabat Mater, Pergolesi) och så läste jag den lilla notisen om konserten i tidningen. Herr dgB stod som journalist, och jag sätter alla Mikaels guldpengar på att han inte har gått journalisthögskolan. Men skriver man i en tidning så är man journalist. Jag har ju tillsammans med mina föräldrar gett ut några böcker som mamma har velat översätta och distribuera. Men jag skulle väl inte kalla mig för utgivare för den sakens skull. Att man har gett ut en bok, eller fyra, innebär inte att det nu är mitt yrke. Det står inte Olergård, Anja, utgivare/publicist, redigerare, fotograf, förhandlare etc, i telefonkatalogen, även om jag gjort allt det där. Jag har även gjort layouten i böckerna, är jag då designer eller Art Director? Nej, jag fattar att jag inte är det.

Det här är inte avund från min sida över att jag inte kan ha översättare på mitt visitkort. Nej, där står det professionell soffliggare. Men även professionell kan ju diskuteras, jag har inget diplom på genomgången kurs i avancerad soffliggning.

Men ni fattar. Måste man göra sig större och finare än man är hela tiden? Jag har blivit extra känslig för det sen jag i ett par slag blev mindre än jag var och noterar skillnaderna, särskilt de ekande tomma personerna som tror så mycket på sig själva att de kallar sig t ex porträttfotograf. Om jag kommer in i en ateljé, trycker på kameraknappen, är jag då fotograf? Självklart inte. Hobbyfotograf däremot får man mer än gärna kalla sig. Då visar man att man inte är professionellt skolad, inte har de meriter och den skicklighet som krävs av en yrkesman. Johans första bröllops bilder togs av nån som kallade sig fotograf men tydligen inte var det i ordets fulla bemärkelse. Man blir ju sur om man råkar ut för folk som inte kan sin sak, särskilt om man betalar för just den tjänsten.

Och jag spelar ju cello så då är jag cellist. Fast om man inte har spelat på några år försvinner rätten att kalla sig för det.  En cellist spelar cello, inte har spelat cello. Språket har olika ord för sånt här för att man ska kunna begripa skillnader. Och jag kan ju inte kalla mig pianist för att jag spelade ett stycke nu i veckan. Det är mycket som påverkar vad man kan kalla sig med rätta.

Man kanske kan kalla sig diktare om man har skriv fem eller fler dikter, jag vet inte. Men när är man poet? När man skriver poesi för sitt uppehälle? Och faktiskt får nåt uppehälle genom dikterna, inte att man skriver för byrålådan under sjukskrivningen. Nej, hobby- är ett väldigt smidigt prefix.

Jag har blivit väldigt noga med att folk ska hålla sig till sanningen när det gäller vad de gör och vad de är utbildade till. Jag blev klippt av en tjej i Handen C en gång som började där för att hon älskade att föna hår. Det gjorde hon visserligen frenetiskt, men om hon var frisör så var hon halvblind, för så ojämnt har det aldrig blivit förr. Och jag känner mig lurad för kunskapen och yrkesskickligheten som jag förväntade mig av henne som frisör fanns inte där. Som sagt, man blir ju besviken.

För dessa överdrivet självsäkra: tror de att världen ska ta emot dem med öppna armar för deras yrkes skull, när det bara är tomt där diplomen och intygen borde sitta?

Ni har väl alla sett nidbilder på dåliga tatueringar, som ser ut som tre-åringar gjort dem. Eller för den skull bröstoperationer som gått åt skogen och förstört brösten. Om man inte har yrkesskicklighet, måste man då dra till med nåt man lärde sig på ipaden på toa morse?

Jag, eller oftast (jämt) Mikael, lagar ju mat varje dag men skulle inte drömma om att kalla oss kockar.

Nu är jag färdig både med min bachelor's och min master's degree. Men en som har en termin, en vecka, eller en enda tenta kvar på utbildningen kan inte kalla sig läkare. Han har läst lite eller mycket medicin, men han är ingen läkare.

Visa respekt för dem som väljer att inordna sina liv så att de faktiskt får en examen och en yrkesskicklighet. Det är heder i att avsluta, fullfölja.

Och det är common sense att inte blåsa upp sig själv så att folk hör hur det skallrar därinne.

Nu har jag bitchat färdigt.

Jul??

Ja, eftersom den första snön för vintern har kommit nu, eller det är den andra för vi fick nåt litet vitt förra året som inte låg kvar på backen eller i minnet. Just det, i och med att första snön nu har kommit så vore det ju synd att plocka bort julsakerna än.

Dessutom fick vi, nån dag eller så före julafton, den mest makalösa julstjärna jag nånsin sett. Stor som en hel buske, och av fantastisk kvalitet för vår egen fäller ju blad som en normal julstjärna, men den här verkar fast besluten att leva ända till påska. Inte bara live, but thrive!! Kan liksom inte med att slänga den då. Mina andra julstjärnor brukar ha stått sen Första advent och passerat sitt bäst före-datum vid det här laget.

Men jag börjar tänka på inredningen efter jul. Ut med det röda. In med det där petrolgröna, eller teal låter faktiskt bättre. Dessutom heter det peyrolblått, men jag vill att det ska vara grönt med dragning åt blått, inte blått med dragning åt grönt.

Nästa vecka har jag också två läkarbesök. Och så har vi två födelsedagar i familjen, och så måste jag verkligen klippa mig. Har inte gjort det sen min bror gifte sig i augusti. Och nej, jag har ju inte långt hår som gärna får växa ännu mer, utan en page som verkligen signalerar överväxt. Med den logiken borde flintis kallas för missväxt förresten.

Jag har däremot inte kommit på en fin anledning till att vi fortfarande inte har bytt lakan. Snön har tyvärr inget med lakan att g... Vänta nu, jag har inte kunnat tvätta lakanen för att tvättmaskinen är sönder och med en förkylning i kroppen ska man inte gå och hacka hål i isen för att tvätta lakan. Dessutom har vi redan ett gäng nytvättade i linneskåpet/badrumsskåpet. Och man kan visst tvätta i tvättmaskinen, man får bara släppa ut vattnet manuellt och köra sköljning och certifiering som egna program för maskinen fastar om man försöker köra alla momenten. Så var det med det.

Vad skyller ni på när ni har otvättade lakan för att inte låta så sunkiga?

Ett alternativ kunde ju vara att helt enkelt inte berätta det för nån! Och fortsätta vara stolt över sig själv för det underbara man är och gör. Mycket bättre metod.

Mitt nya jag

Jag är pinsam nog att erkänna att jag läser Sofis mode. Följa slaviskt finns ju inte ens med på kartan, men det är intressant att veta om det jag längtar efter är mer ute en maväska, som jag dock inte längtar efter.

På sidan 13 står ett par vinröda läderbrallor och får mig att träna på mitt rawr!!!

Om nu denna diet går ihop med min kropp kan jag väga under 70 i juni. Med ett kilos nedgång i veckan, det känns väl rimligt?

Är detta mitt nya jag? Jag går ju aldrig nånstans så det blir kanske inget. Eller så får jag åka till apoteket med kometen och kliva av i Mc-ställ. Eller åtminstone läderjacka och byxor. Visst. 


Då förstår jag

I den där gruppen på Facebook med tokiga icke-stylade bilder av verkliga liv var det idag två små pojkar som hade hällt ut två paket flingor på bordet och som den äldre satt och petade i med ett plastsvärd. Jag fattar att jag inte får sno bilden och sätta in den här, därav den något målande beskrivningen.

Min kompis S kommenterade och sa bland annat att sortering är så bra för den kognitiva förmågan.

Rewind cirka 38 år. Jag sitter på golvet och sorterar turistbroschurer i bokstavsordning efter resmål, och efter väder på bilden plus i många andra konstellationer som jag inte längre minns. Älskade att sortera de där broschyrerna.

Idag: vill man reta mig så hänger man ett rött plagg bland de svarta, eller ve och fasa, stoppar in ett par mörkblå strumpor i den svarta raden. Nej, nu började tankarna springa iväg med mig, tänk om nån parade ihop en marinblå strumpa med en svart!!

Och vad har alltid varit min favoritstaden i hemmet? Tvätta. För att tvätten ser så vacker ut när man har sorterat den efter färg i olika högar.

Men här måste vi ju ha förklaringen, "sortering är bra för den kognitiva förmågan".

Det måste vara därför jag är så väldigt smart, ju. Tacka resebyrån för det, och min släng av OCD.

Dagens ko

Jag föredrar ju normalt getter, men den här kon var bedårande. Tills man möter henne IRL. Ja, jag har nog koskräck. Felet är bara att jag inte är en lanttjej så jag har knappt träffat nån för att testa tesen.

Botox

Var och fick Botox idag. Det gjorde mycket mer ont än det brukade, tror jag blir mer smärtkänslig när jag sovit mindre.

Idag fick jag på fler punkter och det ska bli spännande att se om jag märker skillnad.

Sen hade jag två frågor till läkaren, men den långa frågan svarade han nej på, fast jag minns inte själva förklaringen. Så går det när man får gå upp fem timmar innan man har sovit färdigt. Tur Mikael var med.

Dessutom är jag stolt över mig själv. De senaste halvdussin besöken har avslutats på en italiensk restaurang som ligger precis vid mottagningen. Man ser den från bilen. Och min favoriträtt är spaghetti bolognese och det brukar jag belöna mig själv med inför vetskapen om att det kommer en vecka eller två av rätt ihärdig migrän innan naprapaten eller morfinderivat får bort det.

Ja, men nu är ju spaghetti off limits. Men så sent som igår kväll var jag inte säker på om jag kunde/ville stå emot frestelsen. Men jag klarade det!!! Kom hem och vilade, lyckades sen få in ett par laxfiléer i ugnen som Mikael gjorde sallad till, och nu ska jag göra ett viktdiagram och börja pricka i min nedåtgående kurva!

LDN

Har en pulsmätarapp på telefonen. Det verkar som om min vilopaus har gått ner. Det gjorde den förut när jag började med ldn, men jag har ju börjat och slutat i alla fall två gånger, men nu verkar det ha blivit så igen. Har mätt vid ett antal tillfällen och förut hade jag sällan under 80, ofta över 90. Nu tycks jag ha i runda tal 70-80.

Så bra att hjärtat får arbeta lite mindre!

Och om det där jag hade nyss var en förkylning, så är jag nästan chockad. Att jag alls fick den och att den gick över så fort!!

Har däremot inte precis märkt att jag orkar mer. Men det kanske är orimligt med tanke på att jag brukar ta vintern på mig att hämta mig från jul och nyår.

Dessutom har Gotahälsan, som jag var hos i somras, stängt inskolningen eftersom de är fullbokade tills i sommar. Jag fick komma superfort minns jag. Också något att vara glad åt. Det där ldn kan vara nåt. Vi får se. Förväntar mig inte att bli frisk/symptomen som man blir/kan bli med rituximab, men tills dess vore även en liten förbättring stråååålande!

Blev visst rik

Tittade i min plånbok av en händelse idag. Det händer så sällan att jag brukar glömma av mellan varven om jag har några pengar där i. Idag hittade jag en femhundring som jag inte visste om.

Såg sen reklam för nåt där vinstpotten var 150 miljoner. Tänk att kunna ringa nån och säga: Jag har fått lite pengar över, vill du ha en miljon?

Å, tänk.

Talande konst

Dagens skratt och dagens lärdom


Bara en liten sjukdom till

Mina i sammanhanget lindriga hudproblem var psoriasis. Har inte ens brytt mig så mycket att jag orkat varken googla eller fråga Mikael. Men hans pappas psoriasis var typ hundra gånger värre än min, så jag vet inte om det hade varit så relevant ändå.

Tror i alla fall att det är en autoimmun sjukdom. Och att den kan försämras av stress och förbättras av sol.

Ska också ta bort ett par leverfläckar nästa vecka. Räknar inte med att de ska vara luriga, men läkaren såg att de hade förändrats och då riskerar man inget och behöver inte ha koll på dem. Skönt! Han sa inget om att man egentligen inte ska kunna ha leverfläckar i handflatorna eller på fotsulorna, men den stora under foten ska bort.

Mikael har varit snäll och smörjt in nån stark lösning i min hårbotten. Skönt när det problemet försvinner. Jag borde säkert börja använda något naturligt, kemikaliefritt schampo när det väl är under kontroll. Men det tar vi då. Snällt av Mikael att vilja hjälpa mig. Tur han har sett värre.

Är så trott på att allt rör sig om sjukdomar. Och ändå skriver jag ett inlägg om psoriasis...

Som avslutning då kan jag påminna er om ett av de härligaste orden jag vet, taxidermy, som är uppstoppade djur på engelska. Fenomenet däremot är jag väl inte lika svag för.

Teknik

Har satt in en annons om att byta bort vår amerikanska gungstol mot en bukett tulpaner i en grupp på Facebook där man byter/skänker grejer. Folk efterfrågade genast foto och jag har en ny telefon som jag inte är helt van vid ännu, men jag fotade. Sen kunde jag inte komma på var jag skulle lägga fotot. Tänk att det är så jobbigt med teknik, fast jag bara är 43. Tänk på gamla människor som mina föräldrar ;) eller ännu äldre. När jag låg på sjukhus var min mobil ett självklart tidsfördriv. Men inte för de andra på rummet, förrän det kom en ung tjej och skulle operera bort gallblåsan. Då log jag inombords och tänkte Been there, done that.

P.S. Som träning sätter jag in fotot här. (Ni får såklart gärna paxa den, om ni bor nog lägligt.) Man skulle ha tagit foto utan kartonger bredvid och inte på balkongen, så kanske man hade kunnat få pengar för den. Men jag orkar inte bry mig. Om vi blir av med den mot en bukett tulpaner så är jag nöjd. Stay tuned för den rafflande fortsättningen.

Kärleken tänkte jag mig så

Idag skrev Nancy B om citat och upphovsrätt på Facebook och jag börjar med att inte komma ihåg vem jag travesterar.

Min man har ju, som jag helt ovetenskapligt påstår: precis som de flesta män, en talang för att somna och sova. Men ibland kan han inte somna om på länge, hör jag, för jag går oftast inte och lägger mig förrän jag tagit sömnpiller. Ikväll kom jag hit ovanligt sent.

Säg att han har legat vaken i två timmar. Säg att jag kom och lade mig, vi pratade lite, att han vände sig om och somnade.

Kärleken tänkte jag mig så.

Att min närvaro talar till honom, talar frid, harmoni, lugn, kärlek, så hans värld blir god igen och han kan somna som ett barn. Jag önskar verkligen att det var så det var, att jag spelar sån stor roll för honom, att jag kan påverka hans liv till det bättre. Det finns inget jag hellre vill. Han. epilerade. mina. ben. inför hudläkarbesöket. Vem gör sånt för sin fru? En manlig, hårig ängel. Som frågar mig vad jag vill äta när suget sätter in och åker och köper det.

Det blir inte många slantar genererade på det viset, när jag känner det som att han tillbringar sin tid med att göra mig lycklig, att få mig att må bra, vara mätt och belåten, åka dit jag behöver och vill. Han begriper att jag inte orkar och har allteftersom tagit mer ansvar för disk, mat, och tvätt, förutom städning som han alltid skött. Han är nästan min vårdare och jag är förundrad över det. Hans vardagliga kärleksbevisningar som att maten är i ugnen när jag går upp. Och idag när jag inte kunde tänka efter att ha varit ute, så lägger han upp revbenen på en tallrik och berättade hur länge de skulle värmas. Talar för mig hos doktorn när Mikael förstår att jag menar nån följd som jag inte kommer på att säga, då förtydligar han eller pockar försiktigt på mig så jag själv kan ge hela bilden. Jag blir överväldigad av allt han gör för mig. Bär min handväska på sjukhuset.

Han älskar mig så, och visar det många gånger varje dag.

Jag hoppas verkligen att han somnar när jag har lagt mig för att då får han ro, eller vad som fattas honom.

Ironiskt, faktiskt om min blotta närvaro kan få en två-timmars bout with insomnia to end.

Det är kanske inte så det är. Men jag väljer att tro på min variant. Och så kan man visst göra, det är inte hemskt viktigt att allt är färdigutrett för jag mår gott av att tänka att det kanske är så.

Och det räcker för mig.

Alltid nåt

Utan kolhydrater försmäktar jag på denna ö.

Läste på alla safter och måltidsdrycker i skafferiet, och det var ända upp till 22g kolhydrater per 2,5 dl färdig dryck. Jag räknar inte kolhydrater, eftersom jag minns lite från förra gången, plus att jag äter vad Mikael lagar och han äter också lchf, men jag tänker inte ta hela dagens ranson i ett enda glas saft! Och jag köpte en brulépuddingsmix och en panna cottamix i december, men dem vill jag inte äta nu. Vill å vill. Jag ska ge bort dem. Har inte haft mage att slänga brödet i frysen eller de små glasspinnarna. Men jag låter i alla fall bli att äta dem! Alltid nåt!

Och jag vägde mig idag och har gått ner fem kilo sen i december! Det låter mycket, med tanke på att det bara är den 7:e idag, men jag minns att jag vägde mig före operationen och skrev vikten på deras formulär, och idag är det fem kilo mindre. Alltid nåt!

Å det gör ju det hela aningens behagligare.

Mår fortfarande pest och kolera, men är i alla fall inte illamående. Näsan rinner konstant. Jag är fortfarande inte riktigt säker på om detta är en förkylning. Men jag börjar luta åt det. I så fall är det första gången på tio år. Alltid nåt!

Imorgon blir det självövervinnelse på hög nivå när jag ska till hudläkaren. Men jag brukar inte svimma, så det går säkert bra. Alltid nåt!

Vilken kategori?

http://m.lovethispic.com/image/29005/diy-pallet-swing

Första gången jag försöker blogga en bild på telefonen utan att spara den först. Vi får se om det funkar.

Jag har suttit i sängen hela natten, klarvaken trots rejäääääält med sömnpiller. Min dygnsrytm nu är att somna runt fem, och jag tog pillren strax efter halv ett, för jag var så slut att jag trodde mig skulla somna ändå, men nu, sex timmar senare, så nu finns bara rester kvar i kroppen men jag har fortfarande inte ens gäspat. Däremot gick jag upp och drack en kopp honungsvatten, för ÖronNäsaHals, och då insåg jag att jag inte mår så illa. Fem, sex timmar i sängen var allt som krävdes, men jag är glad ändå. Vet inte hur värdelös sömnen blir insatt, men det lär ni märka här på min officiella känslobarometer.

Men vad var det jag skulle säga? Jo, jag har varit på Pinterest inatt och hittade just den här coola säng-gungan. Men ska man pinna den i ME eller i Trädgård?

Sämre först, sen bättre?

Igår var inget mot idag. Vaknade svettig och slut efter struliga drömmar och med taggtråd i halsen. Klädde på mig när jag orkade gå upp. Värmde en tallrik mat (tack mamma och pappa) åt Mikael och en åt mig. Fick slänga sista tuggan för jag mådde för tjyvtjockt. Låg på soffan helt orörlig. Snorar, har ont i halsen, svettas och fryser, mår superilla. Tvingade några timmar senare i mig en pannbiff och en tesked rödbetssallad (märker ni vilka fantastiska LCHF-mattips den här bloggen överflödar av?!). Mår verkligen skit. Allt roligt jag hade i jul och nyår känns inte värt detta för fem öre. Jag lovar, kanske, nästan, att späka mig fullkomligt från socker och sociala evenemang hela året bara detta går över. Jag mår så kasst när jag mår bra att det faktiskt blir snudd på outhärdligt när jag mår dåligt. Men vad gör man? Biter ihop -- nej, slappna av i käkarna -- och tänker på svältande barn?

Jag tror inte jag har vinterkräksjuka, det mår man nog inte bara illa av. Och jag har inte en utblommad förkylning heller. Alla mina symptom är vanliga vid ME-övertrassering. Men det känns i kroppen som att jag har både magsjuka och influensa men att immunförsvaret inte har släppt fram dem helt än. Och om jag faktiskt får det ena eller det andra så är det första gången på tio år som jag får nåt smittsamt (tacka svärmor för magsjukan och P för förkylningen?). Överaktivt immunförsvar är tydligen till och med värre än underaktivt. Det kan vara ett resultat av ldn, men är för tidigt att säga än. Jag har också varit väldigt rädd för att träffa folk som är sjuka, på annandan glömde jag helt av att akta mig. Så det kan vara smitta eller ME.

Så jag kanske är tacksam för detta.

Eller inte.

Hur som helst så blev detta en sjuk- och deppigblogg igen, fortare än kvickt. Surt för både mig och er!

Nästa vecka ska jag till hudspecialist och Botox. I normala fall är det för mycket på en vecka, och nu? Är väldigt dålig på att leva i nuet och inte oroa mig för framtiden. Ja, i vanliga fall är jag jättebra på det och allt annat. Yes.

P.S. Ni förstår graden av mitt lidande när jag berättar att jag fick spotta ut den centimeterstora skärvan choklad jag försökt mätta mig med efter att nästan ha spytt av mina sömnpiller. Fast den var 90%-ig, det kanske är normalt att inte få ner det?

Vi har små fina vaniljglassar med choklad på i frysen. Gissa hur sugen jag är. Socker, kallt i halsen, det låter ljuvligt. Till och med en yoghurt för ett kungarike, eller är det tvärtom?

Kan jag verkligen vara så sockerberoende?! Jag känner lite sorg när jag inser att mitt liv inte kommer att innehålla några cheesecakes, citronpajer eller ens lakrits (för peristaltiken). Vad var det, flytta festen från tungan och finna andra sätt? Jippi, jag skaffar mig en hobby eller börjar träna.

Är så sur idag.

Jag tycker mer om mig själv när jag är glad. Men kanske att jag får vara mindre hård mot mig själv och inse att om svetten rinner av ansträngningen att sitta upp å äta en pannbiff, så har man ingen ork att tänka positiva tankar. Och det är ok. När man kan, så gör man.

Fick en bok om mindfulness i julklapp. Det är bara svårt att leva i ögonblicket när det smakar spya.

Men jag får se vad boken säger.

P.S. Igen. Öppnade boken på måfå, började läsa. Plötsligt har jag läst tre sidor och tänker inte på illamåendet. Tänk att en bok om att leva i nuet kan få en att glömma nuet. Underbart. Nu måste jag fortsätta läsa.

Och just det, jag ber om ursäkt för att jag klagar på en dag av illamående. Jag vet inte om jag hade klarat att bli med barn om det här skulle vara mitt liv i nio månader. Det här eller värre.

Kram till alla som har det jobbigt och behöver en kram.

På avvänjning

Jag skulle ju börja äta lchf redan i våras, när gallstenarna istället kom. Det har hela tiden varit klart att jag skulle göra slag i den saken efter operationen. Gav mig dock lov att äta vad jag ville på jul och nyår. Och även då åt jag väldigt lite godsaker och bröd. Jag skulle börja på riktigt på riktigt efter nyår. Idag är den tredje. Jag har sån abstinens. Dessutom har Mikael blivit förkyld och det finns snart bara grädde och sill kvar i kylen. Har ätit rökt lax varannan dag känns det som. Längtar som besatt efter spaghetti med köttfärssås och bröd, gärna hembakat. Däremot har det stått ett paket After eight på soffbordet och som jag inte har rört idag. Igår drack vi dock upp en hel grön nyårsbutelj med sponken.

Och igår hade jag också ett riktigt lågvattenmärke. Nån gång i december när jag var på posten passade jag på att köpa en citronkakemix på Ica. Eftersom jag inte ska äta sånt längre (eller nånsin! Det är palmolja i!) så bakade jag den igår och skulle sjunka så djupt som att äta halva. Så låg jag i soffan och fantiserade medan den gräddades i sina modiga 45 minuter. Reser på mig, tar ut vad som luktar god kaka, ser ett missfoster! Toppig som Matterhorn, överträffas i misslyckande med en skorpa som hade hållit för ett lavautbrott. Efter bara nån hemsk tugga började jag karva bort centimetertjocka ytterbitar och ändå är det inte gott i mitten, utan fortfarande rätt torrt och smaklöst. Snullet! När man längtat efter citronkaka i en timme, så får man nån bränd excuse for a cake. Det mesta åkte i soporna, men jag hittade några tuggor längst in som dög. Men det är ju lite dåligt att det blir så kapitalt fel när man följer anvisningarna till punkt och pricka.

Dög till vad, förresten? Att med besked upprätthålla mitt beroende av gluten. Vad är det med mjöl som jag älskar så? Det är väl gott med socker och mjöl tillsammans också, men jäst mjöl alltså, det är min melodi. Och jag har haft värsta migrängången sen jag började där för snart fem år sedan. Ska det då sammanfalla med när jag ska få ur sockerjävulen ur kroppen? Nice. Jag vill ha pasta på mitt hak när jag fått Botox!! Men om det är dåligt med gluten och socker och stärkelse så borde jag väl välkomna den här förändringen? Huvudvärken kommer att minska, förhoppningsvis tappar jag några kilo (30 vore lagom men 27 är ok.), jag kanske också får mindre ont i kroppen. Men min själ är traumatiserad av denna förlust av själsfränden Bröd.

Jo, och lider gör jag också tills om två veckor när sockersuget och brödsuget gått ur kroppen. Men fram tills dess borde man bo på spahotell med LCHF-kost och inget annat, och blir man lite stingslig av avvänjningen så finns det chokladmousse, glass, panna gotta, kanske nån tallrik vispad grädde och bär. Men absolut inga femkilosflaskor med nyårsbubbel och socker!!!

Tomt

Det står så stilla i skallen. Mikael fyller år en månad efter julafton (det vill säga då fick han det sista jag kunde komma på) och jag har inga idéer kvar. Så förfärligt länge har vi inte varit tillsammans men det känns som om jag har köpt allt redan. Det som är kvar är ett luftgevär eller ett notställ, och vi står inte i särskilt stort behov av någotdera. Dessutom har jag sån prestationsångest och vill ge honom Världen. Presenten måste ju stå i proportion till hur mycket jag älskar honom och det är ju dömt att misslyckas redan från början. Ska jag köpa en ö eller ett land?!

Har ni bra tips så säg gärna till. Som väl är har jag lite tid kvar.

Gammalt å nytt

Igår undrade jag hur jag skulle orka duscha idag. Det gjorde jag inte, och Mikael tvättade mitt hår. Men jag sminkade mig själv, och var både förnöjsam och i viss mån charmerande (detta härrör jag till att en person frågade om jag gått ner i vikt och en annan tyckte sig tala för hela gruppen när han sa att Vi älskar dig). Om någon tyckte att jag stank så höll de det för sig själva, men blir vi inte bjudna nästa år får jag börja arbeta på hygienen.

Ja, min man sover som vanligt, och jag är vaken, som vanligt.

Jag har läst bloggar i tre timmar och har nu alldeles överdoserat på präktighet. Och på folk som tycker att det är jättekäckt att göra pyssel av toarullar och silkepapper, tar bara tio minuter. Nej, duka med silvriga vackra saker på nyår köper jag, inte att spara sina toapappersrullar. Men ni är såklart välkomna att ha vilka gudaförgätna hobbies som helst.

Kusin Katrin skulle måla naglarna mer, och jag är benägen att sno den, som nyårslöfte alltså. Förra året snodde jag Senjas Mer läppstift, men jag kom såklart inte ihåg det och lär inte komma ihåg det med naglarna heller. Men Linda hade som nyårslöfte att hon inte skulle börja röka 2014 (heller) och där har vi ett nyårslöfte jag kan köpa och slå in i silkepapper, badam!

Är lite tvehågsen inför nyårslöften. Dels blir jag lite upprorisk när kollektivet ska göra nåt och då vill jag inte göra det. Men å andra sidan så är det bra och man utvecklas och blir mer tillfreds om man strävar och når dit man vill. Så, blir det några löften eller inte? Det där med rökat kanske är vad jag klarar att lova, med tanke på den grad av kontroll jag upplevt i mitt liv de senaste par åren.

Jag kan ju i alla fall säga vad jag vill, hoppas och drömmer om nu för det här året som faktiskt har börjat. Semester. Jag är ju ledig jämt, men att åka nånstans vore en dröm. Jag har inte orkat det på ett par tre år, så semester önskar jag mig hett. Sandstrand, badvänligt vatten och sätta sig vid dukat bord är allt jag ödmjukt begär.

Sen vill jag så gärna att vi ska få lite sprutt på organiserandet och röjandet. Det ryms inte mycket trams hemma hos oss, och vi behöver göra plats. Ta bort och slänga är inte så traumatiskt som i Hoarders, men det ska bara göras, man ska ha tid och ork och allt samtidigt. Men det önskar jag mig för nästa år. Och att stoppa in lite nya inredningsdetaljer som jag har hamstrat inför avtäckelsen. Krävs ett ikeabesök först bara.

Sen skulle jag vilja duka fint och bjuda folk på middag. Inte nödvändigtvis barnen, även om de är de bästa gästerna, utan några som kom för mig, som var vänner. Det blir så lite på den där sociala fronten. Är nyår enda gången på året som jag träffar andra än vårdpersonal, frisören, tandläkaren, kassörskan på hemköp och posten och apoteket? Ja, jag var väl på en julkonsert i år också, och i kyrkan en gång utöver det, det önskar jag mig också mer av. Fast nu börjar det bli farligt, de här sakerna har: inte gått i år, och jag vill inte känna att mitt liv är ett misslyckande. Så jag brukar inte sätta mål. Men jag får väl ta ner dem riktigt, riktigt lågt, så till och med jag kan klara dem, as things are. Så istället för att få Nobelpriset i litteratur, som väl inte är ett särskilt troligt livsmål utan mer en hemlig dröm, så siktar jag på att läsa i alla fall en novell i julklappsboken av Alice Munro. Bara jag blir färdig med den där eländes Dan Brown.

Svärmor fick förresten den i julklapp av nån. Svärfar fick gewe:s bok om Pinocchios näsa. Man vet att man köpt rätt bok när svärfar öppnar och viskar: den här gav jag Vanja i julklapp. Men de ville hellre behålla min/vår, eftersom den hade Leifs autograf i. Mikael fick en fin kokbok av Per Morberg, spännande särskilt som vi åt hans boeuf bourguignon idag. Kan dock säga att receptet på ica.se är snäppet vassare. Vi fick dock gå ifrån Annyas hemgjorda glass och det var nästan så jag ville vara kvar. Men jag kan ha som nyårslöfte att ta fram glassmaskinen! Så lämpligt nu när jag ska börja på riktigt att äta lchf, att göra glass av ägg och grädde och bär eller choklad, mmm, gott nytt år blir det.

I januari ska jag till hudläkare, mest med tanke på att alldeles för många som delar gener med mig har fått skära bort läskiga grejer, och jag har en stor leverfläck under foten, vilket man visst inte ska få om allt är som det ska. Så där ska kollas alla många leverfläckar, som har växt olyckligt i liknande jordmån. Och jag hade förresten inte tänkt mig få någon cancerdiagnos under 2014, varken melanom eller nåt annat. Fast kanske, om jag då får Rituximab, att det skulle vara värt det, om jag blev frisk från både cancern och me:n på samma gång. Men nej, jag önskar mig inte cancer så jag kan få rituximab. Rituximab däremot önskar jag mig hett och intensivt. Tänk, en liten studie på Danderyd?

Önskar mig också att jag ska orka gå och klippa mig snart. Det var ett halvår sen sist och i januari har jag redan tre vårdbesök. Så kanske att jag kan bli klippt före Alla hjärtans dag, så jag kan se söt ut när jag klipper med ögonen mot min älskade?

Å, jag önskar också, lika hett, här sparas inte på krutet, att Mikaels knä ska läka ordentligt. Han har inte fått resultatet av MRI:n än, men jag hoppas så att det går att bota/fixa, så han inte får gå med smärtan och haltandet för gott. Det önskar jag mig mest av allt i år.

Och så två saker till, som är görviktiga, som jag inte säger här, för det handlar om andra, och två, nej tre till som vore väldigt väldigt önskvärda. Och säg nu inget om det i kommentaren, mamma, om du önskar samma, för alla kan läsa kommentarerna.

Ja, även om man inte är mamma så här man hjärtat fullt av önskningar för sina nära och kära. Det var väl därför Adam gav Eva hennes namn -- som betyder moder till alla levande -- innan de ens fått några barn och fortfarande ägnade dagarna åt att göra blomsterkransar i lustgården. En kvinna är en mor, vare sig hon har fött barn eller inte. Jag kan ju till och med få moderskänslor för Vanna the dog, if you catch me on a soppy day. Jag tror jag ska tänka mer under nästa år på vad som finns i mitt innersta, det där djupt kvinnliga och mänskliga. När det yttersta nu funkar så väldigt dåligt får man ge sig på det storslagna inre. Hur kan jag göra Mikael lycklig? Lycklig att leva en dag till, med mig? Lycklig att komma hem till mig? Lycklig när han samtalar med mig? En del i detta är att jag måste spara energi åt honom. Jag får inte göra av med dagsdosen på oviktigheter.  Jag måste också lägga viss energi på mig själv, så att jag mår så bra fysiskt och psykiskt, att det finns nåt mer av mig att älska än ett torrt skal. Det här är viktiga grejer. Och kanske går de att kombinera med nagellack. Jag ska ta mig en tur på tradera. Ibland går både lancomeläppstift och essienagellack för förvånansvärt lite. Högt och lågt, sånt är livet.

Idag var jag både och, hög av roligheten att vara på stor parmiddag, samt hög av mina klackar. Samt lite låg av att den dubbla dos sömnpiller jag tog idag inte ens har framkallat en ynka gäspning. Jag måste få sova ikapp efter jul/nyår, sen får jag ta itu med dosminskning. Mitt migrän har varit så påstridigt den här gången. Undrar om sprutorna hamnar annorlunda, eller varför det verkar ta olika?

Well, well, även om jag inte är trött, så är jag trött PÅ. Helt ueberseriöst har jag tröttnat på min egen "röst" nu.

Fast förresten ser jag fram mot finbesök i juli. Det är storkalifen från Narvik som kommer på visit till den menlösa. Oerhört vackert så.

Fast är det Tromsö du bor i, tänker jag nu? Har sömnpillrena trots allt gjort nån nytta?! Fort, somna! Med telefonen i handen som Mikael, det gör inget!!

Hejhej, govänner, och jag hoppas på ett älskligt gott år 2014 åt er alla var och en.