Djupa frågor 1

If everyone knew their entire life's purpose from birth, would that make life better or worse? 

Jag tror inte att man kan hantera sån kunskap för tidigt. Ett barn skulle väl inte ha så mycket nytta av att veta vad dess syfte var? 

Och jag skulle inte vilja veta för mycket för tidigt. Tänker på Estelle, blivande drottning. Hon vet ju faktiskt från rätt tidigt vad hon är ämnad att bli. Och hon var väl bara typ tre år när hon utförde sitt första uppdrag, att klippa nåt band. Och givetvis vet en treåring inte vad det innebär att bli drottning. Och Victoria drabbades ju av problem när det började gå upp för henne vilka krav det innebar att vara ett rikes regent. Det är verkligen förståeligt.

Jag förstår däremot inte Harry av England som ser det som nåt dåligt att vara icke blivande kung. Det är ju inte som att nummer tvås liv blir särskilt hemskt. Det är ju en av anledningarna till att han är så osympatisk, att han ser kungajobbet som personliga fördelar, inte stort ansvar, och att det är synd om honom som inte får de fördelarna. 

Nu är man inte särskilt sliten som kung jämfört med en städerska. Att sitta med på Nobelfesten är väl inte jättetungt arbete. Men det är ett tungt ansvar ändå, att alltid vara i fokus, alltid bli dömd och bedömd. Att ansvara för att man gör kungahuset populärt bland folket och behåller hundraåriga traditioner. Catherine, princess of Wales, har nyss slutat att nämna vad hon har på sig (eller att kungahuset inte längre ska lägga upp information om det) eftersom hon vill att fokus ska vara på arbetet, inte kläderna. Det förstår jag också. Självklart kommer hon fortfarande att ses som en vacker och elegant människa, och en influencer i ordets rätta bemärkelse, men jag hade inte heller velat att mitt livsarv från femtio års frivilligt arbete skulle vara vilka kläder jag bar. 

Så om frågan måste få ett ja eller nej tror jag mer på ett nej. Att man snarare mår bra av att växa in i vad ens liv har för syfte. 

Jag vet ju själv hur svårt det är när man kämpar med det. Jag hade inte velat veta för trettio år sen hur det där med ME skulle fortgå. Ett steg i taget är ibland allt man klarar av. 

Men å andra sidan, Mondo Duplantis har väl sagt sen han var fem att han vill bli världsmästare i stavhoppning. Kanske Sarah Sjöström också, eller nån av de många fina svenska idrottsmän som har gjort bra ifrån sig det senaste året. Jag tror inte heller att man kan bli så framgångsrik inom en idrott om man inte är lite enkelspårig. Offrar annat och tror på sig själv fast det kanske inte finns bevis i ens resultat för det man tror om sin egen framtid. Jag beundrar idrottsmän som tror på sig själva men jag kan ha lite svårt för det i andra fall, när det handlar om att folk kallar sig det ena och det andra fast det inte finns anledning till det. Jag kallar mig ju inte ens bloggare fast det är precis vad jag är. 

Jag sa i sexåraåldern att jag ville skriva böcker och det är fortfarande vad jag vill. Så visst kan man känna en kallelse eller en dragning åt ett visst håll. Och visst är det ibland nobelt att följa en kallelse men inte så nobelt om det man vill bli är "känd". Och jag tycker fortfarande att om man måste använda stora ord för att beskriva sig själv så är det bara för att annars skulle ingen annan komma på att använda dem. Så det är självförnekelse och självhävdelse i samma andetag. Honest Joe's Car Dealership. Nu kan ju Joe vara honest men det är verkligen misstänkt när man måste påtala det för andra. 

Så visst kan vissa känna sitt livs syfte redan när man är liten. Men man ska nog inte få hela planen. Numera har man ju inget slut på kalendern i telefonen men man ser bara ett år framåt ändå. Och såna där käcka femårsplaner kan man ha. Och gärna svaret på Vad vill man med sitt liv och som inte är en prestation, men det ska nog inte vara färdigspecificerat från koltåldern. Och nån ska verkligen inte växa upp med omgivningens krav på vilket yrke de måste bli. Antingen ta över familjeföretaget eller bli "fina" yrken som läkare eller advokat. Nej, låt folk drömma om att bli Zlatan. Bara de inte vägrar läsa läxor i högstadiet för att de på allvar tror att de ska bli nästa Zlatan. De och åtta till i klassen. Om man bara läser sina läxor så får man tro vilka dumheter som helst i ungdomen. Och det är sunt. Jag skulle aldrig säga till ett barn att de kan bli vad de vill. Det kan de inte. Folk blir ju faktiskt utslussade från balettlektionerna om de inte har rätt kroppsbyggnad för att bli det som yrke. Och det kan man inte göra nåt åt. Men man ska inte göra det så tidigt att barnens drömmar krossas. Drömmar är sunda. Men det är den vuxna verkligheten så småningom också. 

Same same, and SAME!

Klockan var 0:33,33 när jag tittade dit, men så snabbt fick jag inte tag i kameran. Men temperaturen och datumet är i alla fall samma.

Jag har inte läst ens en baskurs i spådom så jag vet dock inte vad det betyder.

Kanske betyder det kortare dagar, och det skäms jag inte för att gilla. Tycker det är så stressande att kl 02:30 så är det lite blekljust ute men man vet inte om solen går ner eller upp för det blir ingen skillnad mellan dem. Stressande för att man har så kort tid på sig att somna innan det blir ljust igen.

Jag är livrädd för mitt läkarbesök imorgon, det erkänner jag också villigt. För det första ör tiden kl 13.30 och det ör så tidigt att jag inte nånsin ens har vaknat så tidigt utan att må dåligt hela dagen efteråt. Men nu måste jag alltså redan vara duschad och påklädd och lite fönad (jag skrev verkligen fönad men plattan ändrade till rånad) i håret och kanske 1, 2 eller 3 sminkprodukter hinner kastas på. Tyvärr hade mitt nagellack börjat flagna, så jag fick ta bort det. Så kort ville jag inte klippa naglarna, så det flagnade försvann. Men jag måste vakna görtidigt, orka gå upp så fort jag vaknar, oftast tar det ca 4 timmar, sen åka bil, prata med min goa kusin som kör mig, sen försöka få in en botoxbehandling och ett neurologbesök på samma gång. Och vara klar i skallen. Få fram det jag vill fast min hjärna vid det laget är snömos. Mikael brukar ju vara med och guida, lägga till, titta på mig på sätt som betyder Den informationen räcker, och dra slutsatser som han märker att jag inte fattar och skriva ner dem. Jag är ju 48, borde våga gå till doktorn själv, men alla har inte handikappat att om de går upp för tidigt tappar de minnet. Då blir saken lite svårare. Och vad står på spel? Medicinering och undersökning som har oerhörd potential att hjälpa mig. Så nejdå, ingen press på att jag inte får tappa koncepterna förrän efteråt. Men å andra sidan så går det som det går och det är ju ingen idé att hetsa upp sig.

Han är i alla fall bra och kunnig, från Göteborg dessutom, det är ju lugnande bara att höra dialekten.

Jag ska inte säga saker om andra här, men om min man t ex åker till akuten med nån som brukar finnas hör i kommentarsfältet och hen är kvar över natten, då har man redan lite stress. Jag har själv haft ont i hjärtat i 5h och Mikael som tror att allt är reflux för det har han jobbat mycket med sa idag att jag skulle dricka grädde, och det hjälpte inte. Men nu har jag i alla fall normalt blodtryck och puls. Men nån som ligger på sös är inte helt normal i det avseendet, så ikväll ber vi lite extra för henne. Mikael ska gå upp om 2 1/2 h och jobba färdigt. Men min blogg, mina känslor, inte andras liv och hemligheter eller inte hemligheter utan bara deras historier. Pappa blev yr på kryssningen och fick åka rullstol när båtdoktorn sagt att det inte var stroke och nåt mer. Och så blir "nån annan" dålig precis efter det, man kan inte lita på nån. De kan trilla av pinnen vilken sekund som helst och det gör mig lite galen. För mig får bara 90-åringar som är mätta på livet lov att dö. Eller sjuka, då det är barmhärtigt om de får gå bort tidigare än vid 90. Inga barn, inga föräldrar, inga syskon får dö. Jag tål det inte. Och dö ska hon garangerat. Mikael också. Men inte idag. Det var inget fel, så då ska de bara hitta medicin som funkar.

Och jag är inte rädd för att dö. Jag tror det blir en trevlig överraskning för den som går hädan, och att man omges av släktingar och andra som gått före. Så den som dör är det inte precis synd om, mer än att hen kanske ville se sina barnbarn födas och växa upp och gifta sig. Det är ju alltid de som är kvar som det är jobbigt för. Jag vill inte lämna Mikael, vare sig för hans skull eller min. Men det kommer att ske. Hjärtekrossande. Men om ingen dör nu så är det ok. Tack!!

Vad man vill

Jag har velat baka kladdkaka med toscatöcke sen vi blev bjudna på det av unge herr Malcolm från kyrkan. Sedan nån gång förra året har jag haft flikar öppna på plattan och jämför recept. Jag skrev upp kokos på köplistan utan att kolla i skafferiet, där vi hade kanske tre oöppnade påsar. För nån vecka sen eller två var jag på dåligt humör och bestämde mig för att både trösta och belöna mig med att få baka nåt. Jag älskar att baka men orkar aldrig, och är man på dåligt humör förtjänar man att ha kul och äta nåt gott efteråt.

Puh, vad det var jobbigt. Bara att röra i kastrullen medan toscan kokade upp var seriös överkurs, liksom att sätta papper i formen och smöra kanterna. För att inte tala om när jag mätte fyra olika formar för att se vilken som var mest lik storleken i receptet och till slut kom på att halva receptet passade bra i en 24 cm springform.

Sen ställde jag inte in formen mitt i ugnen, så den blev tjockare på ena sidan, men det gjorde inget. Eller att jag skulle gräddat den ännu mindre så den blev mer kladd än kaka. Men på det hela taget var det en underbar kaka och jag var så nöjd med att ha gjort den.

När Mikael kom hem berättade jag att jag varit sur och minsann tänkte baka den där kakan ikväll vare sig jag orkar eller inte.

Och en gång är väl ingen gång.

Men jag har haft det i bakhuvudet. Vad vill jag egentligen? Vill jag baka en kaka i nuet eller vill jag förbättra min hälsa på sikt? Vill jag ha omedelbar behovstillfredsställelse eller har jag lärt mig att vänta på det jag vill ha mest istället för det jag vill ha nu?

Innan jag träffade Mikael var jag singel i drygt 10 år. (Min danska pojkvän såg dessutom precis ut som Mikael sånär som på ögonfärgen vilket är lite festligt för jag trodde inte jag hade en stil). Så från att vara kanske 25 år och trott att man hade funnit den rätta, till att vara singel ändå fram till den relativt gamla åldern 37, det var svårt. När jag hade problem med endometrios grät jag av rädsla över att inte kunna få barn i framtiden. Sen var jag ändå så sjuk att jag inte kunde få barn av den anledningen. Jag hade ett par tänkbara kandidater på herrfronten och hade jag varit desperat nog hade jag mig kunnat få nån eller ett par av dem. Men jag kände alltid att jag hellre ville ha Mr Right än Mr Right Now. Trots att jag längtade ihjäl mig efter man och barn så ville jag hellre ha den rätte än vem som helst som var tillgänglig. Den rätte säger jag med viss distans. Man har ingen soulmate och om man inte råkar träffa den personen är man dömd till ensamhet. Vill man nog gärna kan man nog göra de flesta till soulmates. Jag minns en gång när jag var i Danmark hos min bästa vän Sanne. Det var en kille jag hade funderat på intellektuellt sett, han var bra på väldigt många vis men jag hade inte känt "det där". Visste inte om jag kunde det, fast jag gärna ville, teoretiskt sett. Han bjöd upp mig den kvällen och vid ett tillfälle tittade jag upp och in i hans ögon. Och blev totalt knäsvag! Fast han blev ihop med nån annan den kvällen och de är gifta nu. Så det var aldrig nåt att fundera på, men saken har ändå stannat hos mig. Jag hade världens kortaste förälskelse, och den började i hjärnan och sen följde hjärtat efter.

Det är så vi måste leva våra liv. Trots att alla pratar om vad man vill i hjärtat. Va' dove ti porta il cuore, eller Gå dit hjärtat leder sig (Susanna Tamaro). Jo, visst. Men frågan gäller Vad vill jag verkligen ha? Av de de kroppsliga beslutsfunktionerna brukar deliberateness ge mig bättre resultat. Det finns massa saker som man kanske vill göra i nuet men som sällan leder till nåt som man verkligen vill ha, t ex att vara otrogen, testa starkare droger, åka igenom en eld på en skateboard.

Så fast jag är en känslomänniska säger jag ändå att det är bra att lyssna på sitt hjärta. Ibland kan hjärtat dessutom få bestämma! Men låt hjärnan vara med. Låt dig inte förledas. Gör det svåra rätta snarare än det lätta felaktiga.

"Fel" reaktion?

Jag har inte läst mer om Arnault-domen idag än att han råkade få Nobelpris. Men för några dagar sen läste jag att han hade sagt "du ser ut att ha en vacker f***a" till en kvinna. Ingen har sagt nåt sånt till mig, men min första reaktion när jag tänker på vad jag skulle önska mig att jag gjorde om nån sa så, är att ge personen en örfil.

Men hur fel är det inte att reagera med våld mot ett övergrepp (eller övertramp, jag vet inte vad som är vad)? Och hur ska man egentligen reagera? Det är ju helt rubbat att nån reaktion skulle vara fel. En reaktion mot ett övergrepp är väl alltid "rätt". Men nej, att börja förfölja förövarens familj är fel. Ett ocivilicerat beteende rättfärdiggör faktiskt inte att jag reagerar ocivilicerat tillbaka. Och det är ju hemskt orättvist. Om nån våldtar mig får jag inte hämnas, bara berätta det.

Nu har vi ju inte pistoler i vart och vartannat hem i Sverige, så som de har på amerikansk tv, men om det kommer en som bryter sig in och försöker ge sig på mig, så får Mikael bara lov att skada honom så mycket att han slutar, han får inte fortsätta skjuta tills han är död, vilket de alltid gör på tv. Nu hade nog M hanterat både en våldsman och ett vapen väldigt mycket mer stoiskt än jag. Men man får inte bruka mer våld än nöden kräver.

Och man får inte döma folk på förhand i media, man får bara låta rätten avgöra.

Men rätten avgör ju aldrig om en person är skyldig eller oskyldig, utan bara vilka fällande eller friande bevis det finns. Nån kan ju vara skyldig men det saknas bevis. Och, inte för att jag förstår varför, i teorin kan man ljuga ihop ett övergrepp som hämnd. Såna fall håller Dr Phil på med nuförtiden, när han har gått många steg neråt på kvalitetstevetrappan och är mer lik Jerry Springer än nåt annat.

Det är som att vi är små barn och dagispersonalen försöker lära oss att man inte får bitas när nån tar ens leksak.

Det gjorde min svägerska så bra. Jag hörde henne säga till både tjejerna och killarna att de skulle share, när de fortfarande var små och långt tidigare än jag trodde att de förstod vad ordet eller konceptet betydde. Men det har blivit riktigt fina ungar av dem. Jag hoppas detsamma om hela den mänskliga familjen.

Dagens hjärnmotion

En svår fråga. Först tänker jag självklart BLI FRISK. Men skulle det vara det bästa sättet att aldrig vara olycklig igen? Det är inte så lätt faktiskt. Skulle gärna vara smal som en vidja igen, det känns dock lite ytligt att slösa en önskan på det, särskilt om man bara har en. Har man tre däremot! Nåt med att Mikael alltid skulle vara lycklig. Men är det bra för människan att bara vara lycklig hela tiden? Det är faktiskt svårare än man tror. Vad skulle du välja?

Tänk efter före

Härom dagen i vår dagliga läsning tillsammans av Mormons bok var det en vers, eller bara en mening faktiskt, som satte sig på hjärnan. Det var i Mosiah 10 tror jag och de sa att de skickade spejare för att upptäcka om fienderna förberedde för krig.

Nu är ju sällan de där krigskapitlen bara historier om krig utan lärdomar till oss i vardagen. Jag tänkte med en gång att man inte kan sitta och vänta på att fienden anfaller en, för då är det för sent. Man behöver upptäcka planer på att förgöra en tidigare än när armén står för dörren.

Det här kändes applicerbart på flera sätt, men framförallt på mitt favoritämne äktenskapet. Om man en vacker dag upptäcker att man råkar älska en annan än sin man så kanske det är för sent att rädda äktenskapet. Men om man börjar försvara äktenskapet, skicka ut spejare och spana på läget, så kan man upptäcka små förändringar som det inte är för sent än att göra nåt åt. Boten kanske är så enkel som att gå på dejt, att få egentid, att prata om nåt annat än barnen osv osv. Och då gör man en till synes liten kursändring men som på sikt kanske hade lett till ett kraschat äktenskap.

Jag tror så mycket på att ett äktenskap är något aktivt, rättare sagt så är ju själva äktenskapet dött och gör inget av sig själv, men personerna i det har makten över det på ett aktivt sätt. Och blir man passiv då är det kanske som att låta bli att betala hyran. En gång och man får en påminnelse, men efter sex månader blir man vräkt. Typ. Att vara passiv när det gäller något viktigt är också en sorts val och som ger följder. Ingen kör ju bil med bara gasen, dvs utan att också styra.

(Jag vet också att man inte kan tvinga nån annan att älska en eller att vara gift med en. Min syn på att man sitter och kör äktenskapet snarare än sitter i baksätet och bara åker med, förutsätter ju att båda två är med i bilen.)

Dagens tanke

Den som aldrig misslyckas med något har bara gjort det som är lätt.

Riktiga människor tar risken att misslyckas, för då har de nästan klarat nåt svårt, vilket är mycket bättre än att inte ens anstränga sig och klara det lätta.

Vad finns i ett äktenskap?

Jag blev lite upprörd härom dagen. Jag tar det inte på så stort allvar, för klockan var mycket och jag läste nån skvaller-/kunglig tidning där det stod att det var Blondinbella som ville skilja sig för hon var inte lycklig, de hade nämligen olika syn på karriär och familj. Jamendåså.

Man borde få göra ett test om man ska gifta sig och skaffa familj, det blir mer och mer klart för mig. (Förresten borde inte vem som helst få rösta heller, hjälp vad jag går och blir elitistisk!) Att vara 22 och gifta sig är i bästa fall dumt. Nej, i bästa fall jättebra, men i värsta fall jättedumt. Man tror man vet så mycket när man är 22, men vet man inte vad ens partner har för syn på karriär och familj, vad vet man egentligen? Vilka barer de gillar? Vart de åker på semester? Vilka kändisar de gillar? Nej, familj och karriär är ju så centralt för två människor som lever ihop som det kan bli, ännu mer om de får barn. Och så ska stackars förskolebarn växa upp i två hem för att två vuxna personer inte tog ansvar för att veta vad de gjorde när de gifte sig! Jag blir görsur! Inför körkort eller legitimering!

Min kusins barn (det finns många, så jag tycker inte jag avslöjar vem det är) skrev nyss att hon varit gift med sin man i ett år och att det var hennes lyckligaste. Jag minns nu inte om mitt första år som gift var särskilt lyckligt, men det är bara för att jag har så dåligt minne. Jag hade nog kommit ihåg om det var olyckligt. Vårt senaste år som gifta har i alla fall varit lyckligt, och förmodligen lyckligare än det förra också. Så borde det ju bli, när man dels lär sig vad den andre inte gillar och undviker det om man kan och orkar, och han gör likadant. När man har lärt sig vad han gillar och han med och gör det (aldrig fått så mycket blommor och god mat som det här året). Att man istället för 2000 dagar tillsammans har haft drygt 2930 dagar. Det är 900 dagar till där jag varje dag älskat honom mest i världen, känt och uttryckt tacksamhet över honom och ett par dagar då jag varit arg på honom men samtidigt varit glad att han inte grälar fult, hotar med skilsmässa, säger elaka saker eller drar upp sånt jag själv skäms och är ledsen för. Han är fortfarande mer hetlevrad än jag men några fel kan han väl få ha han också? Jag står vid hans sida vad det än gäller. Ibland säger jag till honom, i enrum, att han behöver kamma sig. Men jag är hans och han är min och jag väljer honom varje dag, om och om igen. Jag vägrade gifta mig med honom innan vi hade diskuterat alla frågorna i en bok som hette 1000 Difficult questions to ask before you get married. Nu gav vi bägge upp runt ca 800 och sa äsch, nu är vi djärva och kör bara :-) Men jag kände verkligen att det var viktigt att inte bara gifta mig för att jag var kär. För kär kan man ju bli på tre minuter! Utan att kärleken var byggd på något verkligt som kunde bära oss genom dåliga stunder, dåliga dagar, eller dåliga månader. Vi har aldrig haft nån dålig månad, men det är ingen garanti för framtiden. Vi kan få dåliga år. I går natt var vi vakna i fyra timmar och av och till kämpade med hans nya blodsockermätare. Det finns mycket utrymme för saker att bli värre, på många plan. Inte för att jag räknar med det, men rent teoretiskt måste man ju känna att kärleken är gjord av så robust material att den tål även när det stormar.

För vad är i ett äktenskap? INGENTING! Äktenskapet är som en säck, det innehåller inget förutom ett tomrum. Det är inte äktenskapet som kommer med romantik, vänskap, sex, äventyr, gemenskap, intimitet. Det är vi som måste ta med oss det till äktenskapet, annars förblir det tomt, som de där tomma tunnorna som skramlar mest.

Det gör mig riktigt ledsen när folk struntar i att göra sina hemläxor. För jag tycker äktenskap och familj är det viktigaste som finns. Och där borde man inte bara veta vad man ger sig in på, det kan ju gå åt skogen i alla fall, fast risken är kanske mindre om man verkligen har förberett sig och insett vad äktenskapet handlar om, och att äktenskapet verkligen  inte automatiskt gör att allt som prinsen säger och gör får mig att älska honom mer. Nej, man behöver lära sig att hantera det andra också, på ett sätt som inte ger en cancer. Och så måste man förstå att man är ansvarig för att ens äktenskap blir som man vill. Det har ingen egen vilja, det blir inte fantastiskt av sig själv. Och det blir faktiskt inte dåligt av sig själv heller.

Läste härom dagen att nån sa att äktenskapet är som ett hus. Om en glödlampa har gått sönder så säljer man inte hela huset, man byter glödlampa. Fast på ett väldigt obehagligt plan, jag såg nämligen ett par minuter på nåt hoarders-program, så kan man ju låta bli att laga det som är trasigt och bara slänga allt på golvet bredvid muslorten, och då är det inte säkert att man kan rädda huset. Och man kan inte beskylla kackerlackor eller råttorna, det är människan som gett plats åt dem. Också bildligt talat.

Men äktenskapet kan bli som ett slott eller som ett hål i marken. Och det är inte ens Arga snickaren som behövs för att få det att blomstra. Det behövs egentligen bara två personer som är kära och beslut samma, och som har tänkt efter på saken mer ön fem minuter. Det hjälper ju också om man gifter sig på rätt plats, med rätt person, i rätt tid, av rätt anledning, och om ens man har väldigt snygga, breda axlar. Ifall han är tunnhårig, gråsprängd, småtjock så tacka för komplimangen, du har fått tag på en morfar, de är extra underbara!

Ogästvänlig

På Babel i söndags var de på litteraturfestival i Longyearbyen i Svalbard. Mycket intressant. Det såg ut som om det snöade på ena stället och som om vinden blåste genom alla på andra stället. En författare sa till och med att det verkar som om platsen gör sig bästa för att vägra ta emot människorna som är där. De rekommenderar t ex att man varken dör eller får barn där. Det är tjäle i marken året om och svårt att begrava folk. Marken vill liksom stöta bort dem. Ja, det å så jag minns det tre dagar senare.

Men jag har tänkt på det här sen dess. Att marken, jorden, naturen inte vill ta emot människorna. Ogästvänliga in absurdum. Jag tyckte jag frös ihjäl i England, och det gjorde jag halvt om halvt, det kändes som att jag aldrig blev varm ända in. Kläderna som kom ut varma och torra ur torktumlaren var ändå kalla och lite fuktiga om man bara droppat dem i en fåtölj och gått hemifrån. Fukten och kylan kom ända in överallt, oavsett. För mig var det ett ogästvänligt ställe att bo på. Kanske om man varit rikare och bott bättre så hade det kanske känts annorlunda. Treglasfönster och centralvärme.

Så läser jag Magda Gad. Ibland försöker jag att låta bli för det blir för jobbigt. Men ibland dras blicken dit som till den ordspråkliga tågolyckan. Nu senast var det is-kvinnor, 18 stycken med 70 barn. En bebis var tio dagar gammal. Och jag ser fasorna och tänker Hur kan man föda ett barn till den världen? Till krig, tortyr, outsäglig fattigdom. Där papporna antingen är döda, krigar eller är fångar. Där de lämnat länder som Tyskland och Frankrike för att bli is-fruar. Varför??? I kommentarfälten upprörs folk över de oskyldiga barnen. Självklart. Men föräldrarna har gjort barnen skyldiga. Hur ska barnen bli annat än uppfödda på krig och hämnd? Det är ju som att fostra självmordsbombare. Det är föräldrarnas fel. Man borde inte få göra så mot barn. De borde inte få ha barn alls.

Folk som bor i Nordkorea får barn. Jag vet inte om diktatorn bestämmer hur många och med vem. Men de föder barn.

Men å andra sidan, Mikael fick barn fast han hade diabetes och autoimmuna sjukdomar kan man ärva.

Det finns inte en gräns mellan vad man accepterar från världen, det finns många. Landet som beter sig som att det vill ha bort människorna, som Svalbard, eller för oss som är lite mesigare, en lägenhet i England. Jag kan inte under några omständigheter tänka mig att bo så igen. Kanske en månad, en sommarmånad, och om jag fick en miljon. Men min gräns för bekvämlighet var överträdd med långt. E sa att hon frös som en hund i Milano på vintern. Ouppvärmda klinkergolv som är till för att svalka på sommaren och ingen tycks tänka på att det blir kallt på vintern. Vad människorna fryser. Och vad de svettas. 20-30 grader på planerad resa, ojdå, 45°. Är det 30 måste jag sitta i duschen och äta glass.

Och mitt i kriget. Hur kan man föda ett barn till en IS-krigare och låta en tvåveckors bebis riskera bomber och granater och att mamman våldtas, pappan dödas eller blir satt i fångläger?

Jag har tänkt mycket på detta temat. Hur kan man bo på vissa platser när de är så fattiga, onda, ogästvänliga, kyliga, heta.

Men vad är hela jorden utom ogästvänlig? Jag skulle kollapsa i Afrika. Så dåligt som jag tål värme. Kanske Kapstaden med sina lyxhotell och en stilla havsbris. Jag skulle i alla fall dö fort om jag skulle behöva gå 1,5 mil till brunnen varje morgon och ha en kruka med vatten på huvudet på vägen tillbaka. Jag hade kanske dött på en månad, jag har ju fett att leva på men jag vet inte om de hade gett mig vatten.

Och alla ställen jag tänker på, i det här mindsetet, blir ogästvänliga. Naturen gör det inte lätt för oss. Det är det civilisationen som gör. Sätt mig i Alaska och kräv att jag ska leva av det jag kan fånga och döda under en vecka. Kanske skulle jag hitta en mask, men det är väl tjäle där också förresten. Jag kan inte fiska eller skjuta fåglar med vilket vapen vi än talar, bössa eller pilbåge. Jag vet inte om det är lättare att fiska men jag har ingen aning om hur man gör.

Jag behöver mataffärer för min överlevnad. Jag behöver treglasfönster, larm och lås, 23,5 grader i sovrummet eller så behöver jag byta till tjockare täcke eller ta på mig pyjamas. Jag är känslig som bara den för temperaturskillnader. Min egen termostat är typ paj. Men ändå väljer jag att bo här. Jag väljer visserligen att Mikaels och mina gener har för mycket fel för att tänka på barn. Vi var lite gamla redan till att börja med och det var aldrig en fråga iom att jag är så sjuk. Men två autoimmuna sjukdomar, nej fyra faktiskt, och kanske två neuropsykiatriska, båda har skumma fläckar som växer och behöver opereras bort, jag har dessutom syskon med varierande långt gången malignitet i sina fläckar. Jag har massa allergigener, massa magproblemsgener, kanske svårt att få barn, psoriasis har både Mikael och jag i bagaget, Ms pappa var så förfärligt sjuk att han åt cellgifter och dog mitt i livet. Vi är bägge lite överintelligenta men undersociala. Jag är lite rädd för folk men Mikael är det inte och kan säga tokiga saker. Stackars våra barn, vilka ufon de kan bli. Sjuka, konstiga ufon.

Men folk får barn ändå.

Folk bor där de känner sig hemma oavsett hur bekvämt det är där.

Så trots att jorden gör allt för att människorna ska lämna den i fred, så bosätter vi oss på hemska, oländiga platser, där naturen eller kriget vill få bort oss. Där marken inte tar emot våra döda. Där marken inte föder våra unga.

Varför?

Jag tror att människan är lojal. Även om en pappa är kolerisk skriver barnen grattis på Facebook och säger att de älskar honom. Även om man kan bli aggressiv av lågt socker så lever hundratusentals diabetiker i lyckliga förhållanden, mig inräknat. Varför?

Människan är tålig och mild. Människan avundas inte, hon skryter inte, hon är inte uppblåst. Hon beter sig inte illa, hon söker inte sitt, hon brusar inte upp, hon tänker inte på det onda. Hon gläder sig inte över orätten men gläds med sanningen. Allt bär hon, allt tror hon, allt hoppas hon, allt uthärdar hon.

Människan måste vara den obotligaste optimisten. Anpassningsbar, lugn när det gäller. Samarbetar, ibland för andras goda, inte sitt.

Människan - naturen 1-0

Det känns ju annars som en rätt given följd att tala om vad människan gjort med naturen som så snällt erkänner sig besegrad av sin härskare.

Naturen är mäktig. Nyss försökte naturen kasta bort några miljoner människor i Karibien och sydöstra USA. Men människan segrar och fortsätter bo i orkanbältet. För orkanbältet är deras hemma. Folk fortsätter att bo i norra England, i Svalbard, Nordkorea, vid foten av Etna och vid San Andreas-förkastningen i Californien. Och i Raqqa. Vi kan tydligen anpassa oss efter vad som helst, och älska det! Därför är människan högst i matkedjan. Men därför har vi också störst ansvar för kedjan. Ändå ner till de döda tingen ozon.

Tankar

Jag såg ett program om en flygplansolycka och tänkte på Nine Eleven. Att när första planet kraschade i tornet så var det en hemsk, obegriplig olycka. Men när det andra planet kraschade i det andra tornet så var det en hemsk, obegriplig terrorhandling.

Såg nyss på delar av Babel och där sa en fransk författare att det förflutna är det enda vi kan förändra. Så kolossalt motsägelsefullt, men med tanke på de två tornen så förstår jag. En akt i framtiden ändrar det förflutna.

Vad vill jag förändra i mitt liv? Vad måste jag se på annorlunda för att ljuset jag ser det i ska vara det rätta?

Jag älskar tankar. Babel är tankefest för mig. Ibland tycker jag att folk nästan är så litterärt märkvärdiga att de tappar förståndet, men jag inser att det kanske är jag som inte har lärt mig deras glosor än.

Är vi framme snart?

Läste om hur en mamma svarade på den kanske vanligaste bilfrågan: Är vi framme snart? Hon sa inte Jodå, snart så... För när det har gått två evigheter i ett barnaliv pekar minutvisaren bara omärkligt på mer än den gjorde för fem minuter sen. Så hon svarar att Det är jättelångt kvar. Då accepterar de det, vänjer sig eller vad man ska säga, och blir snarare överraskade av hur snabbt de kom fram trots allt.

Jag tänkte ju ut det ultimata svaret. "Det är jättelång tid kvar, men jag är så glad att få vara med er den tiden."

Det jag saknar mest med att inte ha några barn, förutom att jag är förfärligt långt ifrån min rekommenderade dos barnkramar, är att kunna ge dem världen genom det jag säger. Att göra att de känner sig störst, bäst och vackrast. För att deras mamma älskar dem. Jag skulle lura i dem så många underbara sätt att se på sig själva, och det saknar jag.

Svårast att förlåta?

Förlåtelse är kanske inte filosofiskt, men det är definitivt en stor del av min tro. Både att jag vill få förlåtelse och att jag behöver förlåta andra. Vad är det svåraste du har behövt förlåta? läste jag nyss. Och jag vet inte om jag kan berätta det, för det gäller inte mig. Nej, det jag haft svårast att förlåta rör inte ens mig. (Vet inte om jag nånsin behövt förlåta nån, sånt kommer jag inte ihåg.) Men den här grejen. En självisk och självcentrerad människa sårade någon som står mig nära. Sårade honom nästan till döds, bokstavligen. Och när de separerade så fortsatte hon såra honom av bara farten. Ljög, ljög för sin familj så min person såg ut att bära skulden. Ljög på sjukhuset med den nyfödda bebisen som det syntes på vem pappan var och inte var.

Det tog åratal, som jag minns det, för min person att komma tillbaka till sig själv igen. Våga lita på andra, våga lita på sig själv. Träffade en annan, de var vänner först men gradvis mer. Fick reda på att skilsmässan inte varit giltig eftersom de inte tog upp barnet i skilsmässan. Men barnet hörde ju inte ihop med det gifta paret, utan med hustrun och någon annan? Men sån är lagen. Gamla sår. Dejting, rädsla för framtiden. Förlovning, bröllop, sista året i skolan, barn? Barn? Barn? Inte. På flera år. Plötsligt har den personen, vi kallar hen för det, skaffat telefonnumret till sitt ex, min person, som hon vet är gift sen flera år. Hen ringer och kommer med argument och förslag som är så fräcka och så själviska! Och den här gången ska hon inte bara förstöra min närståendes liv, utan även hens äkta hälfts. Att fria till en gift person är vidrigt.

Det är det svåraste jag nånsin haft att förlåta. Personen detta drabbade är väldigt nära mig och jag tog hemskt illa vid mig å hens vägnar.

Första gången hen bröt ett äktenskap visste hen nog inte riktigt vad hen gjorde, det bara växte "av sig själv", som otrohet brukar göra. Men andra gången var hen medveten, förslagen, visade noll respekt för två personer äktenskap och försökte manipulera in sig själv mellan de gifta. Samtidigt som hon gick i kyrkan som den trofasta ensamstående mamman. Sån beräkning som kunde förstöra flera liv - liv som jag älskar högt - har jag väldigt svårt att förlåta. Jag ville inte förlåta hen på många år, inte förrän hon lidit och straffats nog. Ville skriva sanna elaka adjektiv om henne på hennes facebookvägg. Men jag insåg att alla dåliga handlingar ligger i samma säck, oavsett om man gör fel å sina egna eller någon annans vägnar. Så jag gjorde såklart aldrig nåt. Inte heller bär jag längre någon avsky för denna människa. Men det var en tioårig kamp och jag fick helt klart ta Gud till hjälp för att klara det. Och jag ska aldrig mer slå upp hens sida på fb och se nåt smilande foto, det klarar jag inte. Förlåtelse är skör, den behöver växa sig starkare genom träning.

Men det är verkligen sant som de säger, att förlåtelse är för sig själv, inte för den andra personen. Det är jag som behöver sluta ha hätska känslor mot nån annan och istället fylla mitt hjärta med kärlek, frid, lugn och ro. Det är alltid det bästa sättet.

Rätt och fel

Någon person hade tydligen kastat en tegelsten i huvudet på strandmördaren i Sousse härom dagen och sålunda satt stopp för massakern. Givetvis kallar vi den mannen för hjälte.

Samma sak med passagerarna som störtade det sista planet i ingenstans på "nine eleven". Trots att de faktiskt mördade människor så var det bättre än alternativet.

Läste, visserligen bara rubriken, om en man som blivit frikänd för att ha mördat sin dotters pedofil. De flesta kommentarer hyllade honom (och rättsväsendet) som hjälte. Jag vågade inte läsa artikeln av rädsla för att hålla med.

Själv tycker jag nämligen som princip inte att man får döda eller egentligen ens skada någons pedofil. Men jag har väldigt starka åsikter om att rättsväsendet borde låsa in pedofilen och slänga bort nyckeln. Sen är jag inte heller säker på varför pingis och tv:tid har ersatt stenhuggning eller tvätteritjänst. Men det är en helt annan sak. Jag tycker att vi ska ha ett väldigt starkt rättsväsende som skyddar medborgarna.

Däremot tycker jag inte att vi ska ha en mäktig stat, eftersom staten i sig inte har som mål att skydda invånarna utan att förslava dem. (Jag vet, förslava har väl inte förekommit i offentliga texter på det här årtusendet. Men ändå.)

Jag tycker därför också inte om veckans mest omtalade domslut. Jag är självklart för lika rättigheter för alla människor (utom pedofiler faktiskt, men det är en känslomässig åsikt som jag inte står för i verkligheten, då faller nämligen alla andras jämlikhet också). Tycker det är hemskt att homosexuella par inte fått ärva varandra eller besluta om livsuppehållande åtgärder, som det var förut och i vissa av USA:s stater. Men jag tycker att man istället för att ändra betydelsen av äktenskap skulle ha nöjt sig med att ett gaybröllop juridiskt skulle leda till registrerat partnerskap. Sambolagen är ju å andra sidan inte lika tät som äktenskapsbalken, men en vigsel är ju också ett starkare åtagande än att flytta ihop. Jag säger bara Stieg Larsson.

Men min anledning att inte lyckligt svälja beslutet har faktiskt inget med ovanstående att göra. Att nio personer däremot får avgöra frågan och dessutom vara så oeniga det över huvud taget går med fem mot fyra (fast fem myror är fler än fyra elefanter, eller kanske just därför), det känns inte rätt. Om det nu är tal om att ändra konstitutionen, så skulle väl den lagändringen gjorts i det organ som ändrar grundlagar, dvs senaten. Många amerikaner tycker dessutom att dessa nio inte representerar folket (de är ju inte valda) utan staten (som ju utsett dem) och att frågan avgjorts på ett felaktigt sätt, med mindre makt till folket och mer till staten, fastän beslutet själv gav många invånare mer personlig frihet och jämlikhet.

Jag drar likheter mellan detta och mannen som mördade pedofilen. Folk tyckte att handlingen var rätt och då bryr man sig inte om att man inte har rätt att ta lagen i egna händer på det viset. Det är precis vad jag tycker i det här fallet.

Men jag tycker att rättsväsendet ska vara starkt, men inte staten. Staten har inte längre (särskilt som kyrka och stat är skilda) något med folks giftermål att göra. Någon kanske måste kontrollera så man inte gifter sig med sin syster eller av tvång, men annars kan vilka myndiga individer som helst få vigas. Under vattnet, i rymden, eller på klingon. Detta är fullkomligt självklart. Men om individer och stater börjar göra det som är rätt men på ett orättfärdigt sätt, då urholkas samhällets själva kärna och när ett tomt skal stöter på påfrestningar faller det samman.

Mitt sista exempel för dagen är Grekland. Hur kan en regering gå till val på att inte sänka fler pensioner eller a-kassor, på att inte göra några fler åtstramningar, när den regeringen inte har pengar att uppfylla vallöftena? Som det är nu lånar Grekland pengar av andra för landets dagliga verksamhet, och när ordet skuldsanering hörs i sammanhanget blir jag upprörd. Hur kan man få låna över sina tillgångar och utan säkerhet? Det är inte rätt när privatpersoner gör det och sen låter nån annan stå för kalaset i den personliga konkursen. Det är lika fel när stater gör det. Även om det är behjärtansvärt både att ge sina medborgare hög a-kassa och sina barn sommarsemester. Men att nåt är rätt innebär inte att man kan överse med att man når detta på ett orätt sätt. En del säger skit i det, resultatet blev ju bra.

Och jag blir ju rörd när jag tänker på dem som har diskriminerats bara för att de älskar lika. Vi säger ju hela tiden att vi gillar olika, och just det var ett spel med orden som kanske inte var så smakfullt. När jag sett fb flöda över av regnbågar i veckan har jag tänkt på de personer som bakom flaggan satt in en lycklig bild på sig och sin partner. Att verkligen se människan innebär i det här fallet att något skulle gjorts åt saken för länge sedan. Orättvisor skadar människor. Men jag är inte säker på att det som skett nu verkligen har varit en bra sak. I det korta loppet, väldigt bra för homosexuella. Och det behövde de. Men jag tycker inte saker har gått till som de borde. Civilisationer behöver följa sina egna regler för att överleva. Det låter som om jag ser för långt in i framtiden istället för att glädjas över nuet. Men jag tror inte på att göra rätt fel. Jag tror inte på lagligt fusk. Kanske är det heller inte så enkelt att avfärda vissa resonemang som jag gjort här.

Å andra sidan är jag en trögtänkande, migränig passionata. Det är inte för inte som ingen ber mig skriva ledare i tidningarna. Men på min egen blogg har jag rätt till min egen åsikt, och här får ni den med smör på, som man säger.

Stor skillnad på prepositioner

Om man vet vad en preposition är är man kanske smartare än en femteklassare. Prepositioner brukar vara bland det svåraste att få pejl på på utrikiska, eftersom de inte alltid har logisk överensstämmelse.

Såg följande kloka grej. Och tänkte på vad annorlunda det blir om man byter ut prepositionerna.

Att vara tacksam I sina omständigheter, FÖR sina omständigheter, TROTS sina omständigheter osv. Tanken att man kan hitta glädje varje dag, oavsett omständigheterna, och att tacksamhet lite är som självbevarelsedrift, det är kloka synvinklar.

Alltså: Idag är jag tacksam för middagen som Mikael lagade, för allt han berättade om från sin dag, förhoppningarna inför morgondagens grävning, att jag är mindre snuvig. Och återigen att jag har rensat i garderoben och att jag har gått ner i vikt.

När jag skrev tacksamhetsdagbok hade jag mycket trevligt med alla saker jag skrivit upp och kunde gå tillbaka till. Orkar inte just nu, men det är en väldigt bra idé, för tre bra saker med varje dag borde vara ett medvetet levnadssätt. En gång var en av mina tre saker att den enorma finnen på ryggen inte satt i ansiktet. Det går att hitta tacksamhet i allt.

Att vara stark

Jag har känt mig stark i ett par dagar. Dels att jag har gått ner i vikt och dels att jag inte blev så dålig av helgens firande. Har hört av folk att jag är stark, positiv, gör skillnad i folks liv. Jag kan nästan inte med att skriva det, jag känner inte själv att jag är sådan men däremot att jag klagar rätt mycket.

Positiv har jag visserligen alltid varit av naturen, men jag tänker ibland också väldigt fort. Från a till b till överdrift på 0,6 sekunder. Och problemet med att känna sig stark, är jag rädd, är att då kan man få fler problem än vad man har och som man tycker att man bara precis klarar av. Absolut inte positivt tänkande, jag vet. Min syster skulle jag kalla stark, nu, fast jag tvivlar på att hon kände sig som nåt annat en söndertrasad strumpbyxa när Rob dog. Men man blir ju starkare av tung vikt, så är det ju till och med i sport. Ingen önskar sig tyngre vikter i livet, men alla vill kunna möta sina egna med elittränade muskler. Moment 22.

Jag har blivit mer självsäker med åren, men också räddare. Det är så mycket som kan hända. Naivitet är en lätt börda. Fast inget stort stöd.

Bättre börda bär ingen med sig än mycket mannavett.

Apropå drottningens 70-årsdag

Monarkins vara eller inte vara har varit en fråga länge. När jag gick på universitetet på 1900-talet skrev jag en argumenterande uppsats om det på engelska. Jag minns inte vilket jag argumenterade för. Tycker att det finns både fördelar och nackdelar.

Vad innebär det egentligen att ha en monarki, en kungafamilj? Vad krävs av dem för det de får av oss?

Jag tycker det är dålig stil att de parkerar var de vill och strunta i p-böterna. Har det med rikets säkerhet att göra får säkert Säpo tillstånd. Om de är ute på privat shoppingtur har de råd att betala för parkeringen som alla andra får göra. Om nån tar kort på dem för att de inte kan parkera utanför butiken tycker jag låter som en plåga som får ingå i arbetsuppgiften. Jag vet inte varför just parkeringen upprör mig. Antar att det är ett lojalitetstecken att lyda landets minsta lagar trots att man inte är straffmyndig.

Dyra kläder kan de nog få köpa för apanaget tycker jag. Har hängt med lite på prinsessan Marys kläder och hon verkar återanvända kläderna, som vårt kungahus också tycks göra (Stella McCartney-klänningen på bilden har synts både i London i november och sen i samband med drottningens firande nu i december, se t ex här). Förstår att det är deras arbetskläder. Men tycker inte att de ska ha de dyraste grejerna, bara för att. Gillar verkligen att hon i England, Kate Middleton, kan ses i klänning från Zara lika gärna som från ett dyrt modehus.

Vad gäller prinsessan Madeleine och hennes bebis, så måste hon (är det väl) uppfostras till huvuddelen i Sverige för att få vara med i tronföljden. Det är väl absolut självklart. Och visst kan något hända, men hur många personer måste Sverige försörja i den där tronföljdsordningen egentligen? Jag tror inte jag tycker att det är OK att "Madde" får bo i New York och uppbära apanage i Sverige. Som det verkar gör Victoria ett motsvarande heltidsarbete, och det är väl också självklart. Minns intervjun med kungen där han sa: Men jag jobbar (eller sa han arbetar?) ju nästan varje dag. And so they should, precis som alla andra med arbetsförmåga.

I England har kungahusets äktenskap i regel gått åt skogen. Det kan jag inte uttala mig om. Men jag minns när någon i Downton Abbey sa att för såna som vi finns det inget alternativ, och syftade på skilsmässa. Man ska inte vara livegen i sitt äktenskap, men jag tycker att man som kunglig har ett större ansvar att vara ett föredöme för folket. Att vara ett exempel på det bästa.

Därför tycker jag också att det är vansinnigt, om och vad som nu är sant, med kungen och teflickor och kriminella inkastare och hon Army of Lovers-stjärnan. Fast visserligen har kungarna i alla tider haft antingen en äkta kärlek vid sidan av den officiella frun, eller bara rent allmänt frillor i byarna, som sjömännen med en kvinna i varje hamn. Men jag tycker ändå inte att det är OK. Man kan inte säga att ens privatliv är ens eget, när man får betalt av allmänheten för att representera dem. Fast om kungen och drottningen ska representera gemene man kanske de också kan gå med i den där otrohetssajten som den andra Army of Lovers-kvinnan har...

Och får man gifta sig med vem man vill om man är kunglig? Låter som en självklar fråga, och jag tycker inte att man måste som egyptierna hålla sig inom familjen för att inte späda ut det blåa blodet. Och i dagens läge är det väl inte rimligt ens att de ska råka bli kära i andra kungliga, för urvalet är rätt uselt. Så de måste få hitta en man eller kvinna av folket, av rent mänskliga skäl.

Så har det också varit i alla sagor. Man dödar draken och gifter sig med prinsessan, eller så bakar man en semla och får prinsessan och halva kungariket. Eller tappar en sko på trappan och får prinsen. Sagorna har väl aldrig handlat särskilt mycket om vilka dessa ofrälse är, som har fått halva kungariket.

Men de har i alla fall inte varit med i en fullkomligt förkastlig dokusåpa, som går ut på att synas i bikini i TV, vara åtminstone lite på kanelen under hela inspelningen och att ligga med okända och vara otrogen mot rätt personer och sen vinna pengar för det.

Att ha den personliga moral som passar i ett sådant program tycker jag är på total kollisionskurs med de värderingar jag efterlyser hos några som ska kallas kungliga. Jag sågar Sofia.

Det kanske gör mig till rasist, och det är ju det värsta man kan vara idag.

Men en drottning solar liksom inte topless i TV. Det rasslar inte skandaler av henne när man ruskar henne lite. Det är inte värdigt. Det är tvärtemot kejsarens nya kläder, det är en gris i galaklänning.

Dagens klokord

Läste följande på fejan idag, angående några som varit korkade i fråga om ME:

Man ska inte slå på skit -- för det stänker!

Igår var jag så sugen på att gå i diskussion med en person som missade målet med sina argument men inte märkte det. Sugen, för jag ville att hen skulle förstå, men absolut inte sugen för jag har nog med mitt eget lilla liv än att ta ansvar för att rätta till hela världens missuppfattningar också.

Och idag har alltså den tanken fått förstärkning att om man ger sig in känslomässigt i nåt, så kan det stänka. Inte direkt tillämpbart i alla sammanhang, men jag ska ändå hålla det i sinnet.


P.S. Vann inte adventsljusstaken. Men jag går nog snart ut och gluttar lite vad vi har i förrådet. Det riktiga upproret är ju att ta fram allt som inte lyser i fönstren, så får man vara hur tokig man vill hur tidigt man vill!

Can marriage be saved?

En feministisk artikel undrade i titeln om äktenskapet kan räddas.
Mitt svar är Ja, men bara varje dag.

Vad är sant?

Vad är sant? Filosofer och andra -sofer har nog svar i stil med allt, inget, vad du vill, och det Allah/Gud/Jahve säger.
Jag tänkte lite på vad som är sant för mig. Det är:
Det är förfärligt trist att vi måste äta varje dag. Jag skulle gärna äta mackor en gång om dan och sen inget mer förrän på helgen, när jag kan tänka mig att nöjesäta, eller kanske smakäta. Hundens bruna torra lortar ser inte goda ut, men på ett sätt vore det skönt att slippa tänka på det dag in och dag ut. Om man bara behövde pinnar sin middag och så var det färdigt.
Vissa skådisar är för unga. Man tar dem inte på allvar. Har de ens fått betyg nån gång? Har nån gått dem emot, har de fått spö i bambakön, fick de nej av tjejen de ville gå på prom med? Samma sak med tjejerna, de ser mer ut som barnvakter. Inte som att de tjänar miljoner. Förutom skådisar, sportfolk och företagsledare så anses inte normalt folks talanger och gåvor vara värda flera miljoner. Inte ens Knugen är värd tio miljoner i lön. Han skulle på sin höjd få traktamente och ett expenses paid account så de har råd att bjuda stadsöverhuvuden på middag. Men är allt de gör i kungahuset att förstärka nåt svenskt, eller plussar på sverigekontot hos andra länder och turister, då är det rätt mycket svinn. Not much bang for your buck.
För det tredje hade jag ingen aning om till vilken grad vår kropp påverkar vårt psyke, vårt välmående. Och hur ett uppgivet sinne oftast inte sitter i en pigg kropp, så det går åt båda hållen. Jag är livrädd för ldn. Igår eller i förrgår hade jag en jättebra dag och orkade det jag måste, som borsta tänderna, bre mackor, skriva lite på datorn. Men idag är energinivån nere på fantastiska 0,001 igen. Det krävs 0,5 för att gå till badrummet. Typ. Vilket innebär att man per automatik hamnar på minus och mår dåligt ett par dar. Men om att må fysiskt dåligt kostar 4,75 och du bara hade en dos på 0,001, plus toan om -0,5, plus att du mår dåligt mentalt. (-7,75) för att du är så sjuk så länge och du har inget liv och allt det där, då blir det ännu mera minus. Jag måste reda ut det här med nån som kan pacing, för jag tror jag lånar hela tiden och att det är därför det går bakåt, men ldn MÅSTE funka för det var så underbart att vakna glad (mitt normala som jag inte känt på flera år) och orka skala två potäter. Måååååååste funka. Jag vill inte vara den 25% det inte hjälper på. Det är dagens allvarligaste sanning!

Finn fem fel

... eller i alla fall tre:
Fyra personer är i samma rum men tittar på tre olika media (för försök inte slå i mig att det som killen till vänster tittar på utanför bild är en bok). Jag vet, en gång satt vi hos Ellen i deras tjugopersoners TV-soffa och alla utom en kollade på sin telefon/apparat.. Men då hade vi å andra sidan umgåtts hela helgen. Det kanske familjen på bilden också har, och nu vill de bara vila sig lite.
Och förresten, Ikea (detta är ur deras sprillans nya katalog som jag fick i posten idag) har ju inte rollen som Sveriges fostrare. De bryr sig kanske inte om ifall en familj umgås tillsammans eller med varsin skärm. Rent krasst vore det ju till och med bättre för deras affärer ju fler äktenskap som sprack och ju fler dubbla boenden som fick inhandlas på Ikea.
Tänk på det ni, när ni oskyldigt läser katalogen! De vill att äktenskapen ska brista! Släng era skärmar. Eller ööö, glo bara inte på dem jämt!