Sammanträffande

Vilket märkligt sammanträffande det är att vi gifte oss på just vår bröllopsdag. 😂

Ääääääntligen Mrs Marcy!

Jag gjorde ett test härom dagen som svarade på vilken Austen-man som var min true love. Testa här. Man gör ju testet så många gånger det behövs för att få rätt svar, eller hur? Nej, men testet är korrekt och fullständigt pålitligt eftersom jag fick Mr Darcy på första försöket. Men tyvärr försökte de ge mig Matthew McFadyen istället för Colin Firth. That will not do.

De säger:

Just like Mr. Darcy, you're probably very protective of your family and friends – maybe a little overprotective. You prefer a good book to a good party, and you need someone who can keep up with you in a conversation. If you can get over a rocky first impression, you and Mr. Darcy will bring out the best in each other.

Kunde inte sagt det bättre själv! Allt var på pricken: Det var inte kärlek vid första ögonkastet! Skulle väl inte kalla det rocky first impression heller, men jag behövde fatta vem Mikael var för att förstå honom. Lite som ett nytt språk.

Apropå det så kom jag på härom dagen att jag är den enda av mina syskon som är gift med en svensk (more or less): Amerikan, ghanan, sydafrikan. Och så Stockholmaren på det. I en av mina kusiners familj är alla gifta inte bara med svenskar, utan folk som härstammar högst en timme bort från dem själva, flera i samma lilla stad. Så olika det blir. En del bor ju också kvar i samma lilla område som sina föräldrar (jag kände igen en adress från en barndomskompis som skrev och varnade för inbrott), men vi som har flyttat så mycket har liksom gått vidare med livet och det område (or should I say omrpdeN, for there are several) jag bodde k som barn känns som imperfekt, inte presens och absolut inte futurum. Å andra sidan så har jag bott både på samma gata som mina föräldrar, granne med dem, på samma gata som de bodde bör jag föddes, och nu ett stenkast bort. Men en del kan ju skyllas på min ME. Jag hade nog aldrig flyttat hem igen när jag var 24 om jag inte blivit sjuk. Men mina föräldrar har hjälpt mig att klara mig under många år när ingen kom på ord som hemtjänst eller städfirma. Rut fanns väl iofs inte då och jag hade fina vänner som dammsög, det var det som började ta emot först. (Så om nån vill göra det mest pulshöjande hemarbetet ska ni dammsuga, enligt denna högst vetenskapliga engångserfarenhet.) Men jag betalade och bytte tjänster med folk, mutade ungdomar, fick som sagt var hjälp av mamma och pappa.

Jag ska se om jag kan träna Mikael som en hund att lystra till Darcy. Han skulle nog snappa det kvickt men inte nödvändigtvis så gärna fortsätta leka den leken. Det är ju lite av förutsättningen för vår förening, att det är Mikael jag faktiskt vill ha, inte Darcy.

Idag städade jag bland några ramar och hittade ett gammalt, väldigt viktigt papper. Det var en manipulation av en bild på MR Darcy med mig bredvid. Jag kommer ihåg att det var Ellens frasande studentbalklänning jag hade på mig. Enda gången jag haft en klänning som var aningens för lång för mig, jag fick ha mina högsta klackar för att inte trampa på den. Alltså, vad vacker man känner sig när man är smal, swishar hörbart med kjolen, har höga klackar och orkar både le och dansa. En annan värld. Den nya sömnmedicinen som jag trots vissa skepsis är helförtjust i, har viktuppgång som biverkning, fler än 1 av 10 får det. Så jag har ju varit noga med att väga mig emellanåt. Jag hade gått ner tre kilo när jag äntligen fick tag på 10 mg Mianserin och kunde gå tillbaka till min dos på 20 ost f 40 som jag tvingats ta länge för den går inte att dela. Det var bara tre kilo av, som det känns, 300, men jag var så glad. Igår vägde jag 110 igen, dvs drygt 2 kg hade jag gått upp. Ska väga lite noggrannare så jag inte har druckit massa först eller så. Jag blir förtvivlad om jag går upp i vikt av den också. Och sköldkörtel mediciner har vissa gått ner av, men det är ju inte meningen att man varken ska gå upp eller ner av ssk-medicin för på den ena har man förväg förbränning och den andra för låg, så status quo är egentligenmåley för ämnesomsättningen. Lagom. Att gå ner konstant av sköldkörtelmedicin är att pressa kroppen och särskilt hjärtat. Men det finns visst stor business bland kroppsbyggare att de tar t3-medicin för att kunna gå ner extra lätt när de måste deffa sig. Jag vet inte längre vad jag pratar om. Smala Anja bredvid Darcy. Som ju inte finns. Men jag antar att Mikael hellre vill att hans konkurrent bara finns i en bok och inte fem hus bort. Självklart har han ingen konkurrent fem eller femtusen hus bort eller k något hörn av denna runda jord. Det finns ingen jag vill ha mer än han. Jag håller inte alltid med honom, men när han säger att hans handdukar börjar lukta illa för, så tror han att jag fyller torktumlaren för mycket och så stannar fukt kvar som börjar lukta illa. Jag övertorkar snarare än undertorkar, det gör min man.

Men jag googlade faktiskt på illaluktande handdukar och då sa de att man ska ta de mustiga (eller alla för säkerhets skull) och tvätta i 60° med 2,25dl vinäger i tvättmedelsfacket. Sen näran har kört färdigt låter man den blöta tvätten vara kvar och då ska man köra med 2,5dl bikarbonat. Jag kan ha glömt bort måtten så googla gärna så ni får det rätt om ni tänker testa. Jag ska köra en sån tvätt om vi har så mycket bikarbonat hemma, vi har ju bara en liten burk som srr ut att rymma 1 dl.

Apropå tilltall och lystra till Darcy, så hörde Stina en gång att jag hade en nyförälskad ton på rösten när jag talade med Mikael. Lustigt nog ringde hennes man för fjärde gången, ensam med fyra barn, på inte så lång tid efter det tredje och det var inte med supermycket tålamod hon svarade Vad vill du? 

Jag tror att vårt äktenskap mår så bra för att det värsta vi har hanterat är mig, inte småbarn och barnbeck, snor, sammanbrott, skrikmaraton, kolik och kaskadspyor. Eller Den strumpan sitter inte som jag vill ha den, så jag tänker skrika tills nån behagar komma på vad felet är. Mina gråtattacker är lättare att hantera än en ettårings som bara inte vill sova. Det blir man ju galen på, men jag gråter ju för riktiga saker, inte att strumpan är fel, så då krävs det bara lite kärlek och inlevelse, inte stora mängder tålamod som kostar dubbelt för varje extra timme man dessutom var uppe föregående natt.

Sen ger ju barn tillbaka på ett annat sätt än en vuxen. Ett barn kan säga nåt gulligt och så förlåter man dem för de sju senaste sakerna i pipelinen. Och vet att det kommer att komma upp till femtio enskilda händelser där barnet inte visar tacksamhet eller ens är gullig tillbaka, utan sur, trilsk, gråtig, ledsen för ingen vet vad, innan det kommer ett litet kärleksbevis. Men mellan två vuxna individer inbillar jag mig, och ser på vår äktenskap så, som att vi ger och får varje dag. Man har aldrig nån lång skuld, förutom den som heter Jag har ME så kan du plocka in i diskmaskinen 95% av de kommande 10 åren?

Tur i oturen

För länge sen råkade jag flärpa till mitt ena örhänge som legat på matbordet sen min födelsedag. Det försvann. Det har inte sugits upp av dammsugare så ligger nog nånstans på bordet fortfarande, men jag har så mycket skit där att det lätt kan gömma sig.

Så härom dagen skulle hemtjänsten komma och jag minns att redan förra gången, eller förrförra, dvs för en eller två månader sedan, så tänkte jag att jag skulle flytta bort sakerna. Nu gjorde jag det, och hittade bara mitt ena örhänge, fortfarande. Det är fint och jag retar mig på att jag slarvat bort det ena.

Men jag är så långrandig. Vad jag menar att jag skulle komma till är att jag är så glad att det är ett fejkörhänge jag köpt själv från Kina. Hade det varit diamanter eller en present från Mikael hade ju förlusten varit förfärlig! Fast då hade jag kanske tagit hand om det bättre.

Tänker på mitt äktenskap. Jag måste behandla det som om det är äkta diamanter och inte cubic zirkonia.

Annorlunda syn

Jag såg en snutt på Law & Order och en fransk dam i 70-årsåldern hade blivit våldtagen i sin ungdom. Hon beskrev att hon var singel, förlovad... och jag tänkte att singel betyder inte ogift längre utan inte i ett förhållande. Men vilka förhållanden räknas för att man inte ska vara singel? Det finns ju många sorter nuförtiden, så att fb t o m har hittat på frasen It's complicated för dem som inte vet om de är singel eller ihop med nån. Om nu fb kom på det, det kanske man redan sa före fb.

Jag har inte varit en sån som ens har hånglat med killar utan att vi i alla fall trodde att vi var förälskade i varandra och ville bli ihop. Jag har också varit socialt efterbliven och rädd för förhållanden. Jag har känt på mig att det kan bli så jobbigt och ledsamt och fel och har skjutit upp saken rätt länge för att slippa problemen. Ville heller inte bli ihop med nån bara för att ha nån att vara ihop med, eller för att nån var snygg men man gillade dem inte så mycket. Jag vågar vara själv, även om jag inte vågade gå till bamba själv. Och idag har Mikael bara varit hemma tio minuter, fem på kvällen och då skrev han ut protokoll och sen fem minuter till innan han somnade i tv-fåtöljen vid 10. Men jag har inga problem med att vara ensam, kan roa mig själv hur lätt som helst. Det känns skönt och som en lättnad, eftersom jag inte orkar träffa vänner och så, och om det var outhärdligt för mig att vara ensam och om Mikael inte räckte för att täcka mina sociala behov så skulle jag ju vara olycklig. Jag är snarare stressad och skulle vilja ha fler timmar om dagen (för saker jag behöver göra ensam). Men nu är jag ju som jag är och även om jag fick fler timmar så skulle det inte hjälpa om jag inte också fick mer energi. Så vi lämnar det så.

De hade i alla fall stylat den franska damen precis som man tror att en fransk 75-åring ska se ut, graciös, högt huvud, örhängen, fin uppsatt frisyr. Hon inspirerade mig.

Och vet ni vad, jag har förresten två goda nyheter. Igår var jag med kometen i centrum och köpte pioner, hämtade paket och köpte en Nogger. Det var sånt underbart väder och naturen luktade så gott och det är så skönt med varm luft mot huden så jag blev lite hög, men trött. Men det egentliga felet var inte mest trötthet, för jag går numera rätt så långsamt, utan att jag gick lite för långt. Och det var inne på Coop, för plötsligt ville jag gå bort till bröden och leta efter källarfranska som de inte hade och den omvägen var vad som knäckte mig. Och det var också då jag inte kom ihåg att känna efter om jag hade energi till den goda idén. Glassen kan man ju gå till rätt vid kassorna men brödet är en promenad. Men att jag går så långsamt nu att jag inte blir andfådd i affärer är ett jätteframsteg! Jag gör mycket oftare pauser, stannar upp och vilar, kommer ihåg att känna efter.

Också ett framsteg är att jag öppnade mig hjärta och istället för att vara nervös för att jag inte har varit bland folk på ett halvår, förutom vårdfolk, och har helt tappat vanan att småprata, så litade jag på att min magkänsla skulle kunna konversera med folk även om min hjärna inte skulle kunna det. Och so what om några i centrum tycker jag är ett ufo för att jag inte kan småprata så bra, vad gör det. Så jag pratade mer och var mer vänlig än på länge. Jag vill ju att folk som pratar med mig ska bli glada efteråt, som den snälla damen bredvid vårt bord på nån finlandakryssning. Hon påverkar mig än, för att hon var så go. Och jag vill vara sån, som får folk att må bra och vara lyckliga, kanske bara en liten stund. Det tog slut lite mer för varje affär, så på Coop sa jag nog bara tack detsamma när hon sa Trevlig kväll, men då får man betänka att mitt armband ramlade av på samma gång och jag hade redan lett och varit trevlig på två ställen före det.

Pionerna är helt fantastiska. Doftar ljuuuuuuuvlivt och är så stora som en boxares handflata. Hela blomman är som en smocka, på ett bra sätt. Min dröm är att byta ut de där mestadels döda rosbuskarna mot en pionhäck. Men vi vill inte lägga pengar på nåt vi inte kommer att kunna hålla liv i. För undersöka vad som växer frodigt utan inblandning :-)

Förfallet?

Jag bad om ursäkt idag till Mikael för att jag har en fläck stor som en enkrona på min behå. Och jag hade inte kläder på mig, idag heller, så det syntes. Jag fick fläcken för några dagar sen när jag tappade köttgryta i urringningen och aldrig hittade biten. Den hade jag satt mig på. Ja, ni hör, det är värsta dagiset vid middagen.

När jag bad om ursäkt sa Mikael Ja, jag har ju aldrig några fläckar på mig. Det har han, på magen. Maten träffar det som är mest i vägen. Då inser jag att jag inte tycker han ser förfärlig ut om han har en fläck. Jag älskar honom lika mycket oavsett. Kanske inte om han går på operan i fläck, men hemma får man känna sig bekväm och inte byta kläder för att man har ätit.

Men så tänkte jag på det där att man inte ska förfalla så fort man gifter sig. En del klipper av sitt långa hår och tänker att nu behöver de aldrig anstränga sig mer för de har sitt på det torra. Mm, visst. Så jag sa att jag gärna vill anstränga mig för din skull. Men världen kommer emellan, och det hade herr Olergård inget emot.

Sen gick det en stund och jag tänkte sticka fram min hand. Jag hade duschat och luktade löwengrips reaschampo, lavendelduschtvål, palmolivedeodorant och L'Oréal nattkräm, som passar bra på nyduschat ansikte. Så jag luktade massa goda saker och ville att Mikael skulle lukta på min hand. Jag sträckte till och med ut den så han inte skulle få så långt. Men det var en meter kvar så vi skippade det, förresten, sa han, så känner jag nu hur du luktar. Du stinker tvål! Jaja, inga romantikpoäng där, men hellre det än smörig karl, det hade jag aldrig pallat. Men då försökte jag förklara att det är viktigt för mig att du känner när jag luktar gott, för jag luktar ju jämt svett. Jag känner det förresten nu! Ytan under bysten är som ett våtvarmt omslag. Men då kom kärleksförklaringen: Jag tycker inte du luktar svett.

Sagt med så mycket värme i rösten att om jag hade varit sålunda benägen hade jag lägrat honom bara för det. Men jag är inte benägen till nåt, och han är benägen att nysa, så det blir bara en kram när jag går och lägger mig. Vilket jag skulle gjort för 2 h sen. Jag tar pillrena men går inte och lägger mig!

Men på det hela taget var kommentaren värd lika mycket som en bukett blommor. Nästan i par med en egenförfattad dikt.

Och märker ni att jag är på bra humör? Jag ligger inte och gråter och är olycklig hela tiden.

Men imorgon varnar jag för viss irritation. Mikael hade köpt köttfärs, utländsk för första gången för vi har dåligt med pengar. Jag är så van numera vid att de ligger i sånt dör vakumpack och ser lika röda och fräscha ut efter tre dagar i kylen. Men nu gick jag och läste på paketet. Det har gammaldags tunnplast. De brukar man behöva tillaga samma dag, eller möjligtvis dagen efter. Och det var igår. Eller förrgår, idag har det väl varit den 20? Det var sista förbrukningsdag den 19. Hjälp, jag brydde mig inte ens om att kolla datumet! Vilket nybörjarfel. Jättesynd för våra två middagar och 45;- som vi kanske måste slänga. Men jag provar och steker och gör en köttfärssås och en höstgryta med morötter. Kanske lite kokt vete om jag kommer ihåg hur man gör. Mamma, orkar du skriva i kommentar? Häll 1 dl vete i termos, fyll på med kokande vatten, hur mycket salt? Och stå över natten, eller hur länge?

Ni som ber, be för att vi ska kunna äta den gamla maten imorgon utan en särskild vip-biljett to the Waterloo. Jag har bra näsa och smak, kan nog känna om det luktar skumt. Men risken finns med de där fjantiga förpackningarna. Jag går nu. Går från plattan till boken.

Ja, jag lyckas läsa en bok. Det är en deckare som utspelar sig på Dalarö och det är spännande att känna igen sig lite. Boken är rätt lättläst och jag har säkert läst 60 sid redan, rekord för flera år tror jag. Louise Björnlund Marionetten. Hittills har den varit helt okej. Jag längtar efter att läsa nu!

Jag kan inte låta bli!!!

Här är en bild eller två från Thomas och Miriams bröllop. De finns på Facebook så jag räknar kallt med att de når fler där än här, så att det inte gör nåt att jag sätter ut dem. Jag vet inte om jag ska fråga om lov. Men brudparet är på smekmånad, och jag kan inte vänta.

Här är Jonathan, som var Thomas Best man, sen Karolina, en av 6 brudtärnor, sen brudgummen, sen bruden, sen Johanna som också var brudtärna. (Det är alltså min mans fyra barn.) Klänningstemat var rosa och jag såg nyss ett foto med alla brudtärnorna i egenvalda rosa klänningar och det var så vackert. Jag är svag för samma färg i olika nyanser.

Men förstår ni att de här människorna är mig lika kära som om de hade växt i min mage? De har en mamma och en pappa och en styvpappa och mig, styvmamma, men vi styvisar har aldrig bott med barnen och de var redan rätt stora när de och vi gifte oss. Så vi är bara fler vuxna som lägger oss i och har åsikter :-) Jag brukar försöka hålla mina åsikter till vissa teman, som hur snygga de är, hur omtänksamma de är, och hur underbara de är, och hur stolt och glad jag är över dem.

Jag ville gärna sätta in en bild på Jontes flickvän också, för hon hade så fin klänning, men där går nog gränsen. Linas pojkvän var såklart också snygg, alla såg så fina ut så det var en fröjd att se! Mikaels ex Tina är supersnygg också, barnen har sina mörka drag från henne.

Jag älskar Hanna och Lina precis lika mycket, det gör man ju bara, men det är nåt visst med brunhåriga. Brunhåriga kunde vara mina barn, det är ju inte så vanligt annars här i Sverige att vara brunhårig, så när Jojo är underbar, gillar Jane Austen och Downton Abbey och hade den snyggaste marinblå kjolen med volanger, omlott och blommor på i söndags så kände jag att om hennes föräldrar dog och hon hade behov av en mamma, så skulle jag gärna adoptera henne :-)

Jag har massa sömnmediciner i kroppen som inte verkar göra sitt jobb, men jag kanske är borta i skallen utan att märka det, så jag sparar det här tills i morgon.

Mikael har berättat massa detaljer och jag har sett många foton (fast det blir aldrig nog många!) så nu känns det lite som att jag var med. Jag slapp i alla fall se mig själv fetast av alla på familjekorten. Man får se sorgen från den ljusa sidan :-)