Plocka fem trender?

Det här är senaste säsongens mode från Elie Saab. Vilka fem trender kan vi se?

Batwingärmar.

Hög hals.

Markerad midja.

Skirt, fast mer täckt än förr.

Fjädrar. Och bara ett örhänge.

Jag sväljer såklart inte allt. Kan ni se nån annan trend som ni köper eller inte?


Svarslös

Vad än den här klänningen från Elie Saab säger så är jag svarslös.

När nån av oss dör...

Morfar sa alltid att När nån av oss dör ska jag flytta till Jämtland.

När nån av oss dör ska jag ha en parisisk lägenhet med möbler från Svenskt Tenn.

Varde ljus!

Älskar dessa ljusstakar (Festivo från Iittala, bilden är från Trendenser som har ett inlägg om olika ljusstakar). Mamma och pappa har haft såna sen farfar dog och de ärvde hans glasaffär. Nu har jag fyra på soffbordet. They so grow on you.

Dagens färgförälskelse

Drottning Maxima. Så glad att hon inte är en Minima. Men det är också ok. Vi gillar olika.

Måndagsbuketten

Och nej, jag har inte blandat ihop inläggen utan kallar olika blommiga tapeter dagens bukett. (Lägenhet i Göteborg stod det bara på Pinterest.)

Värre och bättre

Värre. Det där melatoninet kostade strax under 800:- för 100 tabl, inte för 200. Så nu är då jämförelsen ännu vildare. 240 tabl för 150:- mot 100 för 750:-. Jag kan inte ens räkna ut (jo, 750:- x 2,4, men det tar jag inte i huvudet) hur många gånger dyrare det är. Typ 10 ggr. Fruktansvärt.

Bättre. Jag har vågat försöka somna tidigare flera gånger. Blir inte heller så nipprig när jag slutar kolla på plattan att jag för säkerhets skull måste gå och kissa, dricka 1 dl varm choklad och ta en extra melatonin. Jag har nog inte gjort mig av med nojorna precis, men ibland behöver jag dem inte. Jag är duktig.

Att lämnas

Till Funkisfeministen, jag har glömt vem du är, om du ens gått ut med det.

Jag vill bara säga tack för ditt senaste blogginlägg om att bli lämnad. Jag blev berörd när jag läste det, kände igen mig i så mycket och såg sen slutet av nån romantisk film och började gråta. Aha, tänkte jag, två känslosamma saker på en gång, då blev den emotionella belastningen för stor. Och jag klarar inte av att gråta, jag har kronisk migrän, så jag tvingade mig att sluta gråta och börja analysera istället.

I mitt liv så har jag alltid haft lätt för att lita på människor, lätt för att prata och charma, lätt för att visa omtanke och generositet. Men sånt som var lätt har blivit svårt de senaste åren. Jag tror det beror på att jag har försökt ändra om bevekelsegrunderna till mitt värde som människa så många gånger de senaste 23 åren. Nästa år har jag varit sjuk lika länge som jag varit frisk. Mycket har ju hänt och jag har försökt anpassa mina "tankar jag säger till mig själv" till att fokusera på det jag fortfarande kan och gör. Men nu känns det löjligt att basera mitt självvärde på att jag kan plocka ur diskmaskinen en gång i veckan.

Och jag drabbas av fler dystra tankar om den jag är, bara till besvär, hjälper aldrig till, bidrar inte med annat än mina små pengar från fk, gråter och behöver tröst, bryter ihop och behöver pizza mm. Det finns inget rum för min man att vara deppig för jobb och misslyckanden och olyckligheter, han måste vara glad annars blir jag också deppig. Och på sistone har jag mist förståelsen för varför han skulle vilja vara gift med mig. Vi har det bra i äktenskapet, tycker jag, men jag är jättenojig. Felet är att om jag inte älskar mig, hur kan nån annan älska mig? Och till slut blir det väl som jag fruktat, eftersom jag har levt som om det redan var sant.

Boten är att ACT AS IF,  dvs leva som om jag vore underbar och älskad av alla:-) Så jag måste låta vårt äktenskap få ta tid, energi, pengar. Det allra viktigaste i mitt liv måste få kosta om det ska ge utdelning. Och jag känner mig nyare än en nybörjare. Som barn lär man ju sig att folk ser snälla ut om man ler. Och sen börjar man lära sig att vippa med ögonfransarna och allt det där. Men jag kan inte flirta längre. Det finns inget sånt i mitt liv, i mitt liv finns otvättat hår tills hemtjänsten kommer. Jag har glömt av att flirta med min man och det är inte bra.  Jag säger att jag är för trött, men kanske handlar det om att jag prioriterar nåt annat mer. Fast jag har inte märkt det, för jag är ju så lycklig med honom att det inte ens föll mig in att han kunde bli trött på mig. Och nu känns det mer och mer som ett oundvikligt faktum. Så vill jag verkligen inte tänka, för då KOMMER JAG ATT FÖRSTÖRA DET! Jag vill att Mikael ska älska mig mest i världen och för evigt, att han ska känna så oavsett hur och vad jag är. Så det här är ju än så länge nojor som jag inte har arbetat mig igenom med psykologen.

Men Funkisfeministen, du är inte ensam! Tack för att du fick mig att fundera på dessa viktiga frågor!

Fåfänga och dumhet

Jag är ju smällfet. Känner mig verkligen inte bekväm med att vara med på kort. Men Mikael rensade i gamla saker i veckan och visade mig några gamla kort. Jag tänkte Tänk om Mikael dör imorgon och så sitter jag där utan kort på oss för att jag tycker jag är för tjock för att vara med på kort?

Så jag känner nu att vi borde ta fina kort av oss. Jag har inte smält det än, men jag tror det får bli så.

Dagens felstavning

Jag brukar ju stava rätt men inte se när plattan själv ändrar. Här har vi nog en annan procedur.

Pavlovs hund

Förra gången det började bli tunnsått i linfröburken kryssade jag i det på handlingslistan (ja, vi är ett sånt coolt, uppdaterat par att vi använder Keep-appen för att göra handlingslista. Bara kryssa i när nåt behövs och så ser Mikael när det är dags att handla och vad. Alla dessa lappar, det är slut med det!). Men så gick det några dagar och jag kom på att mina linfrön höll på att ta slut, så jag kryssade i det. Igen. Och Mikael köpte det. Igen. Detta är som en thriller, hur ska det gå???!!! Så nu började det bli dags för påfyllning i linfröburken och gissa om jag kryssar i det, och Mikael köper det. Och hittar en påse i skafferiet redan. Ojdå. Så nu har vi bestämt att jag ska ha även oöppnade påsar med linfrö i mitt medicinskskåp. Ja, mitt "medicinskåp" är ett köksskåp som det ligger lite servetter och ljus i, men mest mediciner. Apotekets bästa kund. Förutom Mikael, som inte har mycket piller att skryta med men desto fler attiraljer, typ nya nålar. (Nej, han knarkar inte så kom inte hit och leta nålar, det är bara diabetessprutor. Move on folks, there's nothing to see here.)

Förresten såg jag hur svindyrt Apotekets egentillverkade melatonin är. Tror två burkar med 100 i varje kostade ca 800:- och för motsvarande styrka och mängd (240 faktiskt) brukar jag bara beta!a ca 150:- när jag köper det från utlandet. Ruggigt. Men eftersom det numera finns en direktverkande variant och som inte är på licens och som går på högkostnadsskyddet så bidrar jag till den kapitalistiska bubblan och betalar med Sveriges skattepengar nåt jag hade kunnat köpa själv för en femtedel av priset men ni har gjort det olagligt. Så då får ni stå ert kast. Eller stå för ert kasst...

Men Pavlovs hund, honom får vi väl komma ihåg eftersom jag nu kallade inlägget så. När man ser två hela påsar linfrö så blir man smått toanödig. Pavlovs hund. Det var inget mer spännande än så. Jag säger inget om att jag har instinktiva drömmar ibland om att svälja ner en halv påse och se vad som händer. Tarmrening från "rätt ände". Men nej, linfrö får ju inget att gå fortare, så det blir väl ingen superdupereffekt inom fem minuter. Värst för mig i alla fall. Eller som Carina Berg sa, hon har visst visat diverse läskiga jobb på tv där det har varit tre kategorier, 1) bajs, slam, allsköns skit, 2) intimservice som brasiliansk vaxning, tarmsköljning, 3) fobiskt som höga höjder, krokodiler mm.

Annars har vi idag nåt absolut bottennapp tv.nåt sånt där nyhetsprogram hade vinjetten att si och så hade gått in i nåt tält tillsammans och vad skulle hon göra. När hela programmet går ut på att olika folk ska gå in i olika tält och skapa konflikt, otrohet, sorg och förstörda förhållanden, varför ens bli förvånad?

Fast bottennapp var värre. Bianca Ingrosso ska flytta hemifrån. Hon skulle ha loppis, de var sena och skällde, rättare sagt så skällde Bianca och ville att Pernilla skulle ställa sig på busshållplatsen när hon packa de ur vanen. Sen såg vi inte mer, vi har varsin lite hjärna och är rädd om det vi har så vi vågade inte fortsätta titta. Men jag hade ändå tur (???) som såg i nån blaska hur avsnittet hade slutat med att Bianca ska sälja sina grejer.och då går Pernilla runt och hittar grej efter grej som hon har köpt, till sig själv, men som Bianca har snott. Bianca tycker nämligen att om kläderna hänger i hennes garderob så är de hennes, hon ska sälja dem och få pengarna för det.och sen skrev de hur dumstruten skryter om att hon har snott massa saker, varav det enda jag kommer ihåg vad påslakan och brödrost. Det är en sak om de har flera, då kan man möjligen fråga om man får, men hon tyckte hon var jätte kol som stal så mycket av sin morsa, Hon kommer inte märka nånting!

VARNING FÖR WAHLGREN INGROSSO. Vad är det för stackars människor som kollar på skiten? Min enda förklaring måste vara 12-åriga bratz.

Jag skulle också vilja ha en loppis. Jag skulle kunna sälja så mycket prylar, skor, kläder, böcker, hygienprodukter/smink etc. Ibland tänker jag att jag borde försöka mig på att sälja av en del av det jag inte använder. Och sen bara ha sånt jag verkligen gillar och passar i och använder och vara fri från resten. För prylar är ofrihet. Jag vill verkligen sälja. Jag funderar på om jag skulle ta reda på när Mikael inte är hemma och bara värma spaghetti och inte ens prata med nån utan bara fota, skriva annonser och SÄLJA! Jag ska nog börja i morgon med toasakerna.

Ta kommandot

Jag har länge tänkt att jag ska ta kommandot över den här bloggen. Tänka ut olika ämnen att skriva om, interagera med omvärlden och inte bara skriva vad jag inte står ut med med ME. Vi får se om det blir en sådan uppryckning nån gång. Jag hoppas.

Jag har märkt att mamma inte ny ser längre. Man ser hur en nysning kan vara på väg, men det gör för ont i ryggen så hon liksom stoppar kroppen. Idag har jag gjort samma fast med hostning. Bara stoppat den efter att huvudet gick i tusen bitar efter det första hö-et. Migrän känns inte skönt ihop med hosta. Jag tänker sluta hosta.

Eller kanske inte, måste man så kanske det är bra för kroppen. Men jag ska i alla fall sluta hosta när jag har migrän.

Annars har veckan inneburit två nya rekord i kroppslig förödmjukelse som jag inte tänker berätta om. Angående det ena sa jag till Mikael idag Jag blev ledsen när jag kissade i fåtöljen. Jag har inga såna problem i vanliga fall, har ju aldrig varit gravid, men det är också muskler och de kan också bli utröttade. Och idag hade jag en förfärlig hostattack (det var innan jag bestämde mig för att bara sluta hosta) och jag satt och grep mig i skallen helt hysteriskt när jag hostade, samtidigt som jag intensivt försökte sluta hosta och inte börja gråta av smärtan för då gör det ont också. Och så gick det som det gick. Förödmjukande, men så är det med de gamla och de sjuka. Jag är ju ändå så galet öppen att vem som helst får läsa om det. Det här är min Freudianska soffa där allt ska stötas och blötas. And NO, no pun intended!!!

Om FK undrar om jag har arbetsförmåga för att jag bloggar så kan jag säga dem att jag har detta som min nästan enda kontakt med omvärlden. Jag pratar med min man, träffar Mikaels barn och mina föräldrar och syskon ibland, men träffar i princip aldrig vänner. En vän har jag träffat i år, eller om det är två, jag kan ha träffat S på te och scones, väldigt tjusigt allting, i våras men det kommer jag inte ihåg längre om det var i år eller förra året. Så ofta alltså. Och jag har inte pratat i telefon med en vän på flera år. En gång med Ellen, kanske förra året, mamma några gånger i halvåret, högst (SORRY MAMSEN!). Sen har jag givande konversationer med vänner på Messenger ibland, det går så pass långsamt att skriva att då hinner min hjärna med bättre. Fast ni som sett alla mina stavningsgalna inlägg tycker nog jag skriver för fort snarare än för långsamt, men jag skriver framförallt rätt men jag och Messenger har inte kommit överens om vad han ska ändra i det jag skriver. Det är såklart en han som inte bara kan göra som jag säger. Nej, det var sexistiskt och även om det är sexismen åt andra hållet som är den som varit på tapeten på sistone, #metoo, så är det respektlöst mot vilket kön det än gäller att säga sä

Läste förresten en slottsfrus knep för att undvika sexuella trakasserier: Plinga i glaset under middagen och återge karlens kommentar för alla gästerna. Nån hade presenterat sig och sen frågat om hon hade stayups under klänningen. Det är ju i sånt läge man ska fråga Ja, vill du se dem? Sen, högt till alla: DEN HÄR MANNEN SÄGER ATT HAN VILL SE MINA UNDERKLÄDER.

Stackars Martin Timell dock, som har verkat så mysig i byggteve men visst släpper ut sin bästa kompis till påseende för damer i alla möjliga situationer. Som Anders Borg. Själv har jag aldrig träffat nån som har tagit fram sina juveler på det viset. Jag tycker det är i högsta grad onormalt. Men så umgås jag inte med Sveriges elit, medie- såväl som politiska eller nåt annat heller. Kanske gör folk så idag på fester och middagar. Man ska sätta det finaste man har på bordet och dessa män tycker ju helt klart att lilleman är det finaste de har.

När jag var tonåring möte min lillasyster på bara typ 8 år en blottare väg till skolan. Jag har glömt vad hon gjorde. Med just blottare har jag hört att man ska peka och skratta, för då har de ingen makt över en, utan skäms istället. Skäms inte för sitt olagliga beteende, men skäms för att den tilltänkta kvinnan skrattade åt honom. Men jag vet inte. Om jag möter nån så önskar jag att jag hade sinnesnärvaro att svara typ Stoppa in kompisen där han hör hemma. Jag tappar matlusten. Eller kanske ta fram slaktarkniven jag alltid bär och säga Kom hit, jag blev precis sugen på prinskorv. Det kanske räcker att säga Det var mig en ful en, den vill du nog inte visa för nån mer. Tänk om man kunde få dem att sluta ofreda folk genom psykologi, alltså genom att svara rätt sak. Det skulle vara en makttripp som alla äldre, för rika för sitt eget bästa-herrar kunde avundas. #Kvinnorkan!

Rolig idé

Det är ju dåligt med matsvinn och kastad mat.

Så tänk om man varje torsdag samlades några stycken och använd allas rester, antingen bara som en temalös buffé, eller om man kunde använda ingredienserna för att laga en eller ett par nya rätter. Så kul! Sånt skulle man orka!

Dagens grönsak

Läser Icas Buffé och kommer till en informationssida om rödlök. De har en tecknad rödlök och jag blir förälskad. Skulle vilja ha en stor sallad på väggen i mitt kök med teckningar av olika ingredienser. Champinjoner, paprika, rödlök, vitlök, gul lök, purjolök, vårlök, morötter, rödbetor, små flagiga färskpotatis, stora röda potatisar som kräver en timme i ugn, ärtskidor med några på rymmen, körsbärstomater på grön stång, jag har glömt ordet, en fet bifftomat skuren itu, aubergine! För allt i världen, aubergine! Det är lite av en kliché med mattavlor men är det bara äkta konst och inte bara kliché så köper jag verkligen idén. Men vi har bara typ en kvm väggyta i köket. Plus en tarm ovanför öppningen till vardagsrummet där man på sin höjd kan sätta nån vimpelradda, julgirlang eller så. Men här är ju stället där jag drömmer om allt.

Här nedan ser ni alla fall den fina rödlöken.

Mitt finaste minne av rödlök, överlägset finaste, var när Mikael och jag var i Kalabrien med mamma och Ellen för kanske tre år sen. Den resan var förfärlig ur hälsosynpunkt och jag åker bara inte bort långt förrän jag är frisk, eller rejält bättre. Orkade inte ens ligga vid poolen. Orkade flyta några minuter i poolen och det suktar jag som en gnu efter. Vatten i öronen så man hör inget, man ser bara himmel, och vattnet håller kroppen som om ens mamma var en pool. Nu blev det skumt, för första gången man träffar sin mamma ligger man ju i hennes pool. Men det kändes verkligen som en omtänksam, kärleksfull omfamning. Kroppen slappnar av och vilar på ett underbart sätt. Jag önskar att vi hade en pool. Det behövs bara en 2x2 m, även om Mikael inte riktigt skulle ha glädje av just det måttet. Ja, men resan var så fruktansvärt jobbig att jag redan efter halva veckan satt och grät på sängen och inte orkade mer och bara ville komma hem. Att sitta upp varje middag var mer än jag tålde, så de sista dagarna drogade jag mig med koffein och kodein och blev som Kalle på jul, Arapapa, arapapia. Här bor man på ett ställe där frukost lunch och middag ingår och så klarar jag bara med tvång, droger och seriös hunger bli körd på vespa den lilla biten till restaurangen på middag och missar frukost och lunch. Stället var alldeles underbart och är ett härligt minne ändå, men det gör jag inte om. Fyra dagar, GÄRNA, men inte en hel vecka.

Men jag skulle komma nånstans med det där med Kalabrien. De är kända för lakrits, läste vi, och var nog de enda som fattade vad det var fråga om när vi en dag fick små munsbitar av en sockerkaka som smakade lakrits. Svenskarna tål sin lakrits. Men de är också visst kända för sin rödlök, eller cipolla rossa. Namnet är så vackert att jag vill kalla Mikael för cipolla som smeknamn, men dels är det inte så gulligt att kalla nån lök, och dels känns det som om det finns en känd porrstjärna som heter nåt liknande. Och jag har också gett upp om att kalla vår dotter cipolla. Cipolla och Knut vore väl annars ett vidrigt stilbrott! Apropå att Knut Agnby eller vad han heter, i Galenskaperna, var på Dlbodoo igår.

Men de odlar visst mycket cipolla rossa i Kalabrien, Kalabrien är tån på stöveln. Tror jag, jag tror klacken är ett annat landskap, men jag är inte säker. Reggio di Calabria heter det förstås, så kanske är det foten som är Kalabrien. Det är ett av Italiens fattigaste områden, vilket vi märkte även om jag bara varit i Milano, Sicilien och kusten mot Frankrike. Har ju aldrig läst italienska i skolan så jag behöver inte kunna geografin. Och de odlar alltså rödlök, som enligt artikeln gillar torr, lucker jord. Tar man den direkt blir den mycket söt i smaken, skördar man senare blir den mer lökig. Vi åt rödlök varenda dag där nere, den var så god som godis! Så perfekt i en sallad, för den där smaken av starkt fanns där, utan att vara bitter. Många starka grönsaker i Sverige är ju sura, beska eller så, inte bara smakar mycket. Men cipolla rossan i Kalabrien var alldeles fantastisk! Kan jag rekommendera å det grövsta! Vi smugglade med oss en påse hem. Men inget smakar riktigt lika gott som när man är i Italien.

Man kan förvara den i evighet så länge den inte blir fuktig. På köksbänken håller den en månad. Lökens olika svavelföreningar stimulerar även avgiftningsenzymer i levern och anses ha en antibiotisk effekt. Lök har använts som läkemedel i hundratals år. När Johan var barn och fick över 30 öroninflammation och mer antibiotika än en liten barnakropp kunde tåla, så botade mamma dem istället med hackad vitlök i en gasbinda i örat och knöt fast mössan utanpå det. Med den antibiotikamagen blev han så sjuk när han fick magsjuka att han alltid fick läggas in med dropp för han hade för lite egna, bra tarmbakterier kvar. Det är därifrån jag har känslan att det är respektlöst att smitta andra med småsaker, för det är kanske inte småsaker för dem.

Vad det gäller att gråta när man skär lök, så hjälper det att skära med riktigt vass kniv, så trasas förre lökceller sönder, smörj in kniveggen med olja för att kapsla in svavelämnena eller kör med det äldsta tricket korsdrag.

Om ni inte har ätit grönsaker i ett soligt land så är det som att livet bara har varit i svartvitt. "Mognat på grenen" är den bästa kvalitetsgaranti jag kan tänka mig. Om tiden är på din sida, vill säga, jag rekommenderar inte Mognade på grenen för en månad sen...

Men då har jag knep för hur man får bort bananflugor, som ni kan få.

Pulspacing

Pulspacing, eller pacing by numbers, är en metod som går ut på att man som ME-patient ska minska sina övertrasseringssymptom (PEM) genom att hålla sin puls under en viss siffra.

Såhär har Sara förklarat det: Aerob träning är när du ligger <60% av din maxpuls. Det är det du ska hålla på med. När du överstiger den kommer din kropp att förbruka krafter den inte har och producera mjölksyra. Det heter Anaerob träning. Då blir du överansträngd. 

För att räkna ut din anaeroba tröskel, dvs gränsen du inte ska överskrida, tar du 220-din ålder x 60% av maxpuls dvs. x0.6 (På filmen [kolla efter Nancy Klimax på YouTube] föreslår de vid ett tillfälle att man ska ta x 0,65 och sedan dra av lite för att vara säker på att inte överskrida tröskeln, vid ett annat att man ska ta x0,6, och vara försiktig ändå …)

Exempel: 220-40år = 180

180x 0,6= 108 Alltså bör du för säkerhets skull inte överstiga 103-105 ungefär.

För mig är det 103 så jag säger 100 för att göra det enkelt för mig. 

Du kan läsa ännu mer om metoden, hur den funkar, varför den är bra mm på CFIDS SelfHelp.

Några kvällar har jag lånat Mikaels sportklocka som har pulsmätning i sitt run mode. Jag hade faktiskt köpt en egen för 300:- på CDon men den mätte ca 20 slag för lite (jag vet ju att min vilopaus är minst 85 och upp till 95 om jag sitter upp, plus att jag mätte pulsen själv på samma gång) så den har jag skickat tillbaka. Mikaels klocka är mer en sportklocka än en pulsmätare, särskilt inte gjord för att mäta pulsen konstant, men vi tyckte det var en bra idé att testa hur min puls beter sig innan vi lägger ut mer än en tusing på en egen. Jag hoppas att vi ska slippa köpa nån för jag går hellre ut och äter än köper en ME-attiralj för pengarna.

Jag har kommit fram till att min vilopaus är 82-86. När jag sätter mig upp i soffan går pulsen upp, såklart, men jag kan sitta upp i soffan och äta utan att den går över 100. Jag har bara prövat att resa mig några gånger och då gick den upp mot 110 av att gå långsamt några steg till badrummet, klä av mig sittande, lite så. Jag ska försöka gå ännu långsammare (som om jag höll ett brinnande stearinljus i handen och sjöng Natten går tunga fjät...) och se om jag kan hålla mig under 100. Det blir en riiiiktig utmaning för den här otåliga personen som vill tänka fort, handla fort.

Jag har läst om andra som blivit tokiga på sin pulsmätare om de har alarm inställt på en viss pulsnivå, för att man så lätt går över den av att göra vad man tycker är ingenting och så tjuter det när man släpar sig fram som en 90-åring. Jag har inget alarm på den här men jag går ju bara upp från liggande några gånger om dagen så jag ska prova om det går bra att bara titta på klockan under tiden. Nu har jag 86, förmodligen får kroppen kämpa lite för att hålla plattan.

En del säger också att deras puls innan de ens klivit upp ur sängen på morgonen är symptomatisk för om de har en bra eller en dålig dag. Jag vet inte hur mycket det kan skilja, men det låter ju intressant att man kan ligga på högre vilopuls en dålig dag och därmed också lättare gå över sitt pulsideal av ännu mindre aktivitet.

Nackdelen är att social, intellektuell och emotionell aktivitet inte märks på pulsen men på kroppen. Men det finns nog inget att göra åt.

Jag har i alla fall haft normal vilopuls de första 10 åren med ME, 60-66. Numera har jag aldrig under 80, och över 100 av att bara stå upp väldigt försiktigt. Men jag har inte ortostatisk intolerans, som kan innebära att pulsen går upp 30 slag vid stående, eller POTS, som många med ME har. Men jag har ju också högt blodtryck och det är vanligare att ha lågt blodtryck vid ME och det hade jag också de första 10 åren.

------------------

Jag hade missat att göra klart det här inlägget och nu har det gått nån vecka eller två. Har blivit så slapp på att hålla koll på både pulsen och att inte bli andfådd. Jag tappar liksom tålamodet så lätt, tycker att det är för jobbigt att hålla på och göra saker långsamt när man inte ser resultat förrän i nån osäker framtid. Men jag VET att det är vettigt. Ska ta nya tag.

Min geniala psykolog

Idag tog jag upp tre saker, och jag tyckte själv att alla var rätt stora insikter för mig, så jag delar dem här.

1) Jag har ju utökat min krysslista till att inbegripa ta piller utan att bli andfådd morgon och kväll samt klä på/av mig sittande. Jag har gjort det som mest 14 dagar i rad, så jag har utökat det med tre veckor till. För jag inser att jag har lärt mig att ha koll på min sevärdhet när jag tar piller. Första gången tog det 10 minuter för jag fick vila hela tiden för jag blev verkligen andfådd, men nu kan jag göra det som vanligt,  FAST LÅNGSAMT! Och det är ju vad jag vill lära mig på alla plan i mitt liv. Och det här till synes enkla har ändå spillt över på andra vardagssysslor och jag har flera gånger kommit på mig själv med att låta bli att bli andfådd. Så även om nåt är lätt, gör det ändå! Fira dig själv för även mindre bedrifter än Nobelpriset! Det skadar ingen men lyfter och stärker dig! Jag röstar för att man klappar sig själv på axeln lite mer!

2) Jag ligger ju här med plattan och surfar hysteriskt tills jag är så trött och framförallt påverkad av mina händelser sälj medicin, och då tar jag på mig öronproppar, ögonbindel och lägger undan eftermiddag och platta och somnar på ca 5 minuter. Men ibland känner jag inte att medicinerna räcker, kanske för att jag mår sämre fysiskt och då blir det svårare att somna, och ibland för att jag är orolig eller ledsen över nåt som jag inte orkar tänka på just då, när jag MÅSTE sova. Jag undrade om det finns nån avslappningsövning eller tankesmedja man kan göra. Han svarade först faktiskt tvärtom. Han tyckte att det här med att skjuta bort rädslor med plattan snarare bekräftar för mig att tankarna måste skjutas bort av en anledning, inte att jag är irrationell. Och om jag på så vis lär mig själv att det är farligt att tänka på vissa saker så blir de ju värre och värre att tänka på. Härom kvällen fick jag skaka på huvudet, vifta stopptecken med handen och säga Nej! åt vissa tankar.

Men det kloka då, och som jag ju kanske visste, är att om jag istället möter de hemska tankarna så mister de makten över mig att skrämma mig. WOW! Det är ju så jag gjorde i somras med att jag var så rädd för att bli en grönsak och nu är jag inte rädd för det längre. Nu är jag istället rädd för att vara ett svart hål som suger åt sig allas kärlek, energi, omtanke men inte lämnar nåt tillbaka. Och att jag ska bli så onyttig att jag inte kan förstå var mitt värde ska komma ifrån. Men om jag pratar med Mikael, psykologen och mina ME-vänner om det så kan jag sluta vara rädd för det också, precis som det andra. Jag har fått självförtroende och litar på att jag kan vinna över en rädsla. Så jag ska börja med att ligga och bara tänka en stund efter plattan. Bara tänka, och vad jag än tänker på skrämmer mig inte.

3) Det här med min självkänsla har växt fram i mitt medvetande. Jag har alltid haft väldigt svårt att acceptera min sjukdom, men nu börjar jag inse att det hänger ihop med att om jag accepterar att jag är sjuk så tror jag att jag måste acceptera att jag är värdelös. Och det är ju en felaktig slutledning men mina känslor är såna.

Då blir jag återigen påmind om att man inte kan läslära sig ett instrument, man övningskör sig. Så vi kan sitta och diskutera varför jag tänker si eller så, men det är handling, upprepad, som leder till förändring. Han sa att en psykolog inte kan ta bort ett beteende men lägga till. Och då blir det som om man joggar och mister lusten för onyttigheter, plus att man inte orkar baka kaka när man kommer hem efter joggingtur. Så jag ska inte inrikta mig på alla saker som jag gör fel, och just nu tycker jag att det mesta jag gör är fel. Det som är bra att göra är att fokusera på vad för sorts person jag vill vara. Inte vad jag vill GÖRA utan hurdan jag vill vara. Vilka värderingar som ska leda mig. Och bara för att jag är arg och besviken för de 90% av mitt liv som jag inte kommer åt, så är det ju ingen anledning att sitta och sura istället för att känna mig proaktiv de sista 10%. Så jag ska tänka över mitt liv, vem jag vill ha varit när mitt liv är slut och börja fokusera på det istället. Att fokusera på att vara sitt autentiska jag och leva sina vardagsdrömmar är väldigt mycket bättre än att vara olycklig över allt vad den här sjukdomen stjäl från mig och, ännu värre, vad den har tagit så jag fått självrisk och allt det där.

So what om jag är en gammal dam som luktar kiss och inte fattar vad folk säger. Även gamla Signe är en värdefull, älskad dotter till Gud.

Imorgon ska jag börja tänka på hurdan jag vill vara. Vilket roligt arbete!

Och fattar ni vilken tur jag har med att psykologen är bra!

Fasadspolningsmysteriet

Jag har varit så duktig och påmint Mikael om att ta bort från balkongen inför att en firma ska komma och spola fasaderna som i tisdags och en vecka framåt. Han har dock inte märkt nån aktivitet här omkring. Idag träffade han förre ordföranden, som inte hade nån aning om vad det var för fasadspolning. Mikael tittade närmare på lappen. Jo, men, det var 2016. Hur har vi fått tag i en lapp från förra året och att den hamnat bland vår brevlådepost? Vi ställer in våra kognitivt belastande åtaganden tills vi är mer hemma i huvudet. Men vad vi har skrattat idag. Eller om det var igår, det minns jag ju såklart inte.

Minnet, jag har tappat mitt minne

Jag har funderat på att prenumerera på SvD eller DN och idag såg jag att DN har sänkt priset på sin nätprenumeration med halva priset, så jag blev jätteglad och skulle gå in och fixa. Felmeddelande på plattan, så jag åt middag och försökte från datorn, men felmeddelande. Kanske många som försöker, provar igen. Till slut gick det, rättare sagt jag fick inte felmeddelande men de sa att den mailadressen redan finns. Så jag fick be dem återställa lösenordet och sen logga in. Redan då tänkte jag att om de redan har min e-mailadress kommer jag inte att räknas som en ny prenumerant. Oavsett om jag inte har prenumererat på deras nättidning på de senaste  åren, eller nånsin såvitt jag vet.

Nej, det gick inte. Det fanns inga tillgängliga erbjudanden för min profil, eller hur det var. Blev sur och trodde att de hade råkat göra en prenumeration åt mig när jag var inloggad men bara klickade runt och försökte få det att fungera. Till slut kom jag till en sida med mina prenumerationer och där stod det att jag har en månad från nu. Blev sur, för jag vet att jag såg erbjudandet om en gratis månad men jag märkte aldrig att jag "köpte" det. Så jag gick ur och skrev i Annat vad som hade hänt och avslutade med Så himla dum i huvudet är jag inte.

Ni kanske kan gissa vad som hoppade upp och bet mig i ... ? När Mikael kom hem berättade jag för honom, och han tänkte i förväg hela tiden, som "men då såg de dig inte som en ny prenumerant för att din mailadress redan fanns" osv. Sen kom vi till min prenumeration. Från den 17 okt till den 18 nov. Men 17 nov är inte idag. Så det blev ingen misstagsprenumeration idag när jag bara kollade runt. Jag har gjort det på natten, antar jag, för två nätter sen kanske, eller i alla fall utan att ha minsta minne av det.

Jag började gråta när jag berättade för Mikael och insåg vad jag gjort. Mina kognitiva problem började på allvar den gången jag svarade nyvaken i mobilen och råkade köpa en försäkring. För det lät ju som en bra idé. Och sen har jag köpt massa grejer på tradera fast inte alltid "vunnit" auktionerna som väl är. Och jag har inte sagt det till nån mer än M men förra veckan köpte jag grejer för flera tusen kronor på H&M. Jag får pengarna tillbaka, eller behöver inte betala alls, för de grejer jag skickar tillbaka, men jag har tydligen tyckt att det var en bra idé. En grej var en röd klänning på rea som jag tänkte ha på jul, men jag har redan köpt en julklänning och så ofta går jag ju inte runt i finklänning numera.

Jag blir delvis lite orolig för vad jag gör på nätterna, för jag vet ju att Stilnoct kan få en att göra saker man inte minns nästa dag. Och det har hänt i flera är. Eftersom Stilnoct inte knockar mig längre (en gång i början gick jag rätt in i en dörrpost för att jag inte trodde de verkade fullt så fort och kraftfullt) så ligger jag med plattan i några timmar och gör konstiga saker. Som skriver vansinniga blogginlägg, hehe!

Men allvarligt, jag vet inte om problemet bara är Stilnoct, för jag lyssnade när M pratade med nån kundtjänst förut idag. Jag hörde bara hälften av vad killen sa, inte så att jag har dålig hörsel, utan att hjärnan ibland är lika trött som kroppen och helt enkelt inte orkar tolka talat språk. Ljuden ska ju bli mening och innebörd och det är svårt att tänka sig hur den omvandlingen kan kräva så mycket hjärnkapacitet att funktionen bara funkar till hälften. Fatta tal med en norrlänning borde inte vara så svårt. Det skrämmer mig lite. Hur mycket missar jag eller missuppfattar?

Efter att ha träffat Katrin och Ellen (och mamma och pappa) i helgen så känner jag det mer och mer, det där som att jag är lite av ett ufo. Dels är jag så ovan numera vid att sitta och prata om sociala saker, men sen glömmer jag normala samtalsbeteenden, som att fråga tillbaka Och hur mår du? Ni vet, att ha ett samspel. Om jag bara fattar vad folk säger så tar det slut sen och jag följer inte de sociala "reglerna", vilket jag blir medveten om åtta timmar senare när saker har malt färdigt i huvudet och jag inser att jag har varit underlig.

Jag får så vansinnigt dåligt självförtroende av det! Och så säger man surt till DN att så himla dum i huvudet är jag inte, och så är jag visst det, och mer därtill!

Allt som jag varit rädd för i vårt äktenskap, förutom det jag bekymrade mig för i början om jag skulle orka vara med en annan människa och kompromissa, bry mig om saker osv, är att jag ska bli så sjuk att jag inte finns kvar längre. Jag har oroat mig för hur det ska bli om jag inte kan prata eller ens kommunicera alls, vem är jag då? Men det har jag arbetat på, själv, tillsammans med Mikael och med psykologen på Sköndal, så det värsta har jag kommit förbi. Men nu är jag rädd för stadiet före det, som jag nosar på hela tiden, när man måste ta hänsyn till mig hela tiden, när M inte får vara deppig för att jag orkar inte med att han inte är glad och stöttar mig. Jag fattar inte hur jag ska älskas om jag bara är en behovsmaskin. Folk säger snälla saker till mig, och ikväll sa en i kyrkan att hon ber för mig, och då blir jag glad och rörd, men är jag som en dement dam som man besöker av plikt på hemmet, älskar för att hon är ens mamma eller så, men samtidigt har lite svårt att vara där för hon luktar så mycket kiss? Så känner jag mig och jag vet att det är ens egen åsikt som spelar roll för självkänslan, på riktigt, inte vad andra tycker om en. Visst kan det vara skönt att få bekräftelse på att man är inte bara älskad men omtyckt, att folk väljer att tycka om en helt frivilligt. Men om jag själv tror att jag är en belastning i folks liv, för att jag känner mig som en belastning i mitt eget, då är det sån jag blir att vara med, och då kommer jag att göra min rädsla sann. Jag blir inget annat än en behovsmaskin. Behov in här, kraft och glädje in här, inget ut på andra sidan som belöning till den som gav. Ingen ångerrätt heller.

Känns som om det blir ett jobbigt besök hos psykologen imorgon. Men som min doktor Ulla sa Om man går hos psykolog och det inte är jobbigt, så gör man det inte rätt.

Eventuellt kan jag se hur vi har skalat av några av de yttre lagren på det här med Att Vara Sjuk och kommer till kärnan och magisternivåkursen. Så jag får förbereda mig med näsdukar och migränmedicin imorgon.

Jag vet i alla fall rent teoretiskt att jag måste älska mig själv mer. Men det har jag alltid haft lätt för, så nu när det är svårt har jag varken aning om precis hur man gör och dessutom noll övning. Jag inser att jag liksom fötts med det och aldrig behövt kämpa för det.

Förrän nu.

Stolt

Jag lagade middag igår. Tina köttfärs, steka köttfärs, hälla på tacomix och vatten, öppna salladspåse, dela på körsbärstomater, skära lite gurka i stora bitar, lite paprika, ta fram gräddfil och salsa med en sked, riva ostskalken med stora hålen. Såna där bröd också, tina. Det var allt. Och det gick bra. Jag har gått från att vilja ha småskurna grönsaker till att nöja mig med stora bitar som jag inte ens plockar bort från skärbrädan. Och bara det allra nödvändigaste, ingen majs och ingen guacamole och ingen lök. När man anpassar sig efter sina omständigheter (och inte skär de bildliga eller bokstavliga grönsakerna i millimeterstora bitar) så kan man åstadkomma saker man inte orkar i normala fall. Story of my life. Små segrar.

Högskoleprovet 21 svåraste ord

Jag kunde alla utom simpa.

En del var rätt lätta, men så ska det väl vara när man är 47 år och litterärt och ordligt intresserad/begåvad/utbildad.

Ni kan göra testet här. Om det inte var på en låst sidan på DN. Jag har förresten nyss börjat prenumerera. Börjar tröttna på att läsa mina "nyheter" på Aftonbladet och Expressen.

Tänk efter före

Härom dagen i vår dagliga läsning tillsammans av Mormons bok var det en vers, eller bara en mening faktiskt, som satte sig på hjärnan. Det var i Mosiah 10 tror jag och de sa att de skickade spejare för att upptäcka om fienderna förberedde för krig.

Nu är ju sällan de där krigskapitlen bara historier om krig utan lärdomar till oss i vardagen. Jag tänkte med en gång att man inte kan sitta och vänta på att fienden anfaller en, för då är det för sent. Man behöver upptäcka planer på att förgöra en tidigare än när armén står för dörren.

Det här kändes applicerbart på flera sätt, men framförallt på mitt favoritämne äktenskapet. Om man en vacker dag upptäcker att man råkar älska en annan än sin man så kanske det är för sent att rädda äktenskapet. Men om man börjar försvara äktenskapet, skicka ut spejare och spana på läget, så kan man upptäcka små förändringar som det inte är för sent än att göra nåt åt. Boten kanske är så enkel som att gå på dejt, att få egentid, att prata om nåt annat än barnen osv osv. Och då gör man en till synes liten kursändring men som på sikt kanske hade lett till ett kraschat äktenskap.

Jag tror så mycket på att ett äktenskap är något aktivt, rättare sagt så är ju själva äktenskapet dött och gör inget av sig själv, men personerna i det har makten över det på ett aktivt sätt. Och blir man passiv då är det kanske som att låta bli att betala hyran. En gång och man får en påminnelse, men efter sex månader blir man vräkt. Typ. Att vara passiv när det gäller något viktigt är också en sorts val och som ger följder. Ingen kör ju bil med bara gasen, dvs utan att också styra.

(Jag vet också att man inte kan tvinga nån annan att älska en eller att vara gift med en. Min syn på att man sitter och kör äktenskapet snarare än sitter i baksätet och bara åker med, förutsätter ju att båda två är med i bilen.)

Försäkringskassan

Det här varit protester i helgen mot FK:s omänskliga och rättsosäkra sätt att hantera sina försäkrade medborgare. Det går nästan inte en vecka utan att jag hör om någon ny som har blivit nekad sjukpenning, fått den indragen efter flera år eller att FK kommunicerar saker i stil med att Vi har den största respekt för dina symptom men du har inte bevisat att du inte kan jobba och du är därför 100% arbetsför och utskriven från FK. "Den största respekt" har alltså fått en helt ny innebörd och är numera synonymt med Vi skiter blankt i. Och så kan man lägga till "påstådda" före symptom så blir det helt rätt. Eller ja, helt fel såklart. Jag är säker på att det finns ett ganska stort antal människor som har fått posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, efter FK:s behandlande. När de drar in ens försörjning och man bara är lite sjuk kan man ju jobba eller gå till Arbetsförmedlingen. Men jag kan ju inte ens sitta på en stol en timme om dagen, ens om jag hade fått lov att blunda och inte göra nåt annat än sitta, och hade de plötsligt dragit in min försörjning hade det blivit kris. Men nu har de inte gjort det så jag ska inte stressa upp mig för det. Men de som har levt så i åratal borde få medalj och skriftlig ursäkt från Socialförsäkringsministern och rejäl ränta på pengarna samt ersättning för sveda och värk och psykisk terror.

Ja, jo, jag kommer inte ens ihåg vad jag skulle skriva.

Jo, jag hoppas att de två i bekantskapskretsen som har fått cancerdiagnos här i oktober får vara sjukskrivna hela sin behandling utan problem. FK vill gärna ha ett vattentätt regelverk för hur länge man får lov att vara sjukskriven för vilken sjukdom/medicinsk åtgärd. Som ME-sjuk har ohälsa och aktivitetsoförmåga varit en del av ens liv kanske flera år innan man behöver gå till fk, för att man har löst det genom att gå ner frivilligt i tid, plugga istället för jobba (det gjorde jag) eller hitta ett enklare jobb närmare där man bor el dyl. Men som cancerpatient kan jag tänka mig att man inte frågar sig om man mister sin SGI om man inte anmäler sig till AF för att man fortfarande ligger på sjukhus. Och jo, det gör man. Reglerna är så rigida att det ibland, nej ofta, nej JÄMT, är löjligt. Om FK säger att man inte får vara sjukskriven längre, men man ligger inlagd och därför inte kan gå till AF och anmäla sig som arbetssökande första vardagen efter beskedet, då mister man sin SGI. De kan bestämma rent huvudlösa och helt hjärtlösa saker om folks liv och möjlighet att få mat på bordet.

Men som sagt, det har varit protester idag men jag har inte orkat engagera mig i det också. Kanske själviskt av mig att inte engagera mig i det bara för att jag själv har ett f n problemfritt förhållande till FK, men det är så många saker man borde engagera sig i så vi måste alla välja. Ingen orkar allt, vi klarar oftast knappt nåt :-)

Men det är verkligen synd om människorna.

Nä nu!!

"Hemliga kopplingen mellan Anna Book och nobelpriset i litteratur."

Jag gillar verkligen inte Aftonbladet och Expressen. Men varenda artikel på SvD och DN är låst och de är öppna på tabloiderna. Ibland har de faktiskt sånt som liknar riktiga nyheter också. Men varje vecka den senaste månaden har det handlat om Anna Book. Om hennes nya tänder, om hennes nya kropp, om att hon och hennes man hade sex på Ica en gång. JAG BLIR GALEN! Är så hjärtligt trött på det, och på att läsa om hon Bianca Ingrosso och vad hennes barn ska heta.

Men nu är bottenrekordet nått, och jag med det, för jag klickade på artikeln ovan. Nobelpriset i litteratur och en hemlig koppling till Anna Book? Hur kunde det vara sant?

Jag skakar på huvudet för att jag gick på den lätta. Man ser Sara Danius säga namnet på nobelpristagaren och i bakgrunden ser man en man. Den mannen är tydligen vakt. Jag vet inte vad han vaktar, Sara Danius eller några papper där det står Kazuo Ishiguro kanske och som inte får komma ut. Mannen är gift med Anna Book. Det är den HEMLIGA KOPPLINGEN!

Mitt självförakt hoppar jämfota. Men det gör även min irritation. Fast vad är det för skillnad på mig och Alex Schulman, som blir galen på nån ny varje månad. Precis som jag.

Jag måste höja mig. Höja mig över trivialiteterna. Detta är inte nyttigt för mitt blodtryck. Eller min själ.

Fast först ska jag bara gå och kissa. Men sen ska jag höja mig.

Utmattad

Denna galna vecka är inte riktigt över än men jag är slut nu. Jag orkar inte ett dyft mer. Men det jag var tvungen till har jag orkat och jag har lyckats tänka ganska mycket på att bromsa. Som att jag inte sminkade mig eller gjorde mig i ordning i håret inför att jag skulle till mamma och pappa och träffa Lillan. Och nu är jag ledsen för massa massa saker men jag är i alla fall medveten om att när man är så här slut, fysiskt och kanske socialt också, så försvinner kraften även från det intellektuella och känslomässiga. Så jag tappar garden som jag i vanliga fall har mot sånt som är jobbigt. Och blir ledsen för saker som jag skulle tåla i andra fall. Min bästa S brukar kalla det utmattningsdepression, bara en tillfällig men ändå, man blir deppig för att man är utmattad. Så nu vet jag det. Och tänker att jag känner mig gladare imorgon. Det hjälper faktiskt att veta det. Att mina tankar och känslor inte är "sanna" nu utan överdrivna. Och att jag har mer styrka att rycka på axlarna åt saker en annan dag.

Och stolt över att jag bara åt två rutor choklad.

Och väldigt väldigt lycklig för många saker, till exempel att jag får Botox och att det hjälper, att jag fick en ny tid före jul och inte i januari för då hade julen blivit för jobbig, att naprapaten är så duktig och hjälper mig så mycket, att jag har träffat Katrin och ätit kinamat, att jag fick se mig själv sminkad, att jag fick träffa den spädaste grisen av dem alla, att vi inte har fler problem i familjen än de vi har, att Mikael och jag är lyckliga och snälla mot varandra, att han inte är en porrsurfande sexmissbrukare, att vi ska dö men inte snart hoppas vi, en fruktansvärt vacker omtanke från L, att pappas hjärta har hållit flera år längre än hans egen pappas och dessutom opererats, att han ska börja röra på sig mer och förhoppningsvis leva längre och hälsosammare, att mamma fick se att blusen hon köpte åt mig var så fin, att jag inte har småbarn som väcker mig imorgon bitti, att jag fick god kyckling och kladdkaka, att jag har färsk pasta i kylen osv osv osv. Så mycket som är så bra. Om man är mer tacksam för det som är bra än vad man är ledsen för det som är dåligt, ja, då har man ett bra liv.

Liten färglära

Jag minns när jag skulle hitta våra bröllopsfärger. Jag tror inte M hade nån åsikt så jag fick välja fritt. Såg inspirationsbilder i långa banor. Brunt och rosa var med och tävlade ganska långt, men samtidigt ser inbjudningskort i brunt och rosa med sepia foto väldigt fina ut, men lite för gulliga, och ska man ha bruna dukar då eller? Eller ljusrosa?! Nej, där föll det. Jag kände nånstans att den färg jag tyckte allra mest om var antingen vinröd eller cerise. Såna nejlikor jag hade i brudbuketten älskar jag. Och så blev det en Granny Smith-grön accent där det behövdes, även om mycket gick i svart och vitt också. Äppelgrön är jag inte särskilt förtjust i så jag vet inte riktigt varför jag valde det. Tills jag såg nån färgcirkel och ser att cerise och äppelgrönt är komplementärfärger. Ja men då så.


Hade jag valt idag så hade jag valt snäppet mörkare cerise. Som de här inspirationsbilderna i magenta och plommon.

Dagens måndagsbukett, dubbelfel!

Det är inte måndag men det här är å andra sidan ingen bukett i strikt bemärkelse heller.

Vet ni förresten varför jag kallar det för måndagsbukett?

1) "Alla" andra lägger upp bilder på sina egna prunkande mästerverk i Dagg-vas i perfekta hem (fast jag har slutat följa såna konton på IG) och det har jag ett behov av att protestera i alla fall lite grann mot.

2) Fredagar har ändå så mycket, fredagsmys, fredagsfilm, Skavlan och Doobidoo, många städar innan de tar helg så allt är rent och snyggt hemma. På måndagar är folk deppiga för att de inte får ha sovmorgon och för att de trampar runt i det där ekorrhjulet, eller säger man marsvinshjulet? Man borde i alla fall det. Måndag är det synd om, hur kul kan det vara att vara måndag. Men jag som inte har så stor skillnad på vardag och helgdag längre (sjukdom tar varken helg eller semester) så tycker jag att måndagar behöver få löneförhöjning och förhöjd status bland veckodagarna och vad passar bättre än en bukett blommor.

Och som sagt, eftersom det då inte är måndag så kan jag sätta in nåt som tekniskt sett kanske inte ens är en bukett. --Jag vet, jag är so wild!

Snart är det jul igen

Jag kan tänka mig många färger till jul, utom kanske cerise och bubblegumsrosa, eller limegrönt och himmelsblått och ... Ja, ni fattar.

Men här kommer julen i dämpad brun. Inte min stil, men älskar när folk tänker annorlunda och utför det bra.

Snart är det jul!

Jag köpte några halvfula jullakan förra året för att de var billiga. Men de här, såna skulle man ha. Bara 998:- för Mikael och mig. Mm, troligt.

Mina hårstrån

Jag är inne i en ny hårtappningsperiod. Inte så illa som förra gången, för typ 3 år sen, men ändå väldigt tydligt. Om jag borstar tänderna så ligger en handfull hårstrån i handfatet efteråt. Utan att jag har petat på håret. Jag hittar hår på bröstet varje kväll, på, under, i behån. Hemtjänsten ser håren rinna nerför ryggen när hon tvättar mig och att det ligger lika mycket eller mer hår i det där duschgolvsgallret numera fast jag har klippt av 15 cm. Jag hittar hår i besticklådan och i diskmaskinsmedlet. Alldeles givetvis i läppglanset en minut efter att jag satt på det. Klistrig mun är hårmagnet.

Jag hade tid hos min vc-läkare i veckan. Tror ni jag vågade ta upp det där om att prova T3 istället för T4, eftersom T4 måste omvandlas till T3 för att kunna användas av kroppen, och jag har en magkänsla, sen knappt 20 år, men ändå, att min sån omvandling inte funkar som den ska. Jag har ju inte blivit av med ett enda symptom på hypotyreos fast jag ätit Levaxin i kanske närmare 20 år. Jag vågar inte säga ifrån, för så många läkare är av åsikten att om värdena är bra så är allting bra. Och jag är inte en fullt utvecklad alternativgudinna och köper inte riktigt det snacket heller. Och så vill jag inte ta upp nåt som jag är rädd skulle skada hans syn på mig, för jag är beroende av honom för alla mina grymt många mediciner och att han har koll på allt som är fel på mig som inte är ME, och det är också en hel del.

Ja, men håret ramlar åtminstone inte av i tussar utan som mest typ ett dussin hårstrån om man tar i håret. Tussar och fläckar är inte bra. Detta kan vara sena biverkningar från Lyrican eller Sarotenet. Jag vet inte om jag är övertygad, det var längre sen jag slutade med det, har bara haft håravfall ett par månader. Jag tror fortfarande på sköldkörteln. Men jag är bara magister i engelsk litteratur och ägare till denna ologiska lekamen, så vad vet jag.

Lite allmänt krafs

I helgen när jag gick från bilen och in så är det fyra trappsteg. Egentligen ska jag inte gå dem med en fot på varje trappsteg, utan flytta en fot och sen nästa dit så de står på samma. Dubbelt så långsamt alltså. Och jag ska hålla mig i räcket, men det är metall och jag hade inga handskar. Ja, och Mikael såg att jag vinglade men det hade jag såklart inte märkt. Jag har redan haft tre fallolyckor, den tredje tog 6-12 månader att läka. Så jag är en vandrande reklampelare för vad det nu kallas. Och grejen var att jag kom ihåg att jag tog trappan inte på det förnuftiga sättet eftersom jag var trött och ville in fort. Mm, jättesmart att göra saker slarvigt när man är extra trött!

Alla dessa dåliga beslut, både som jag fattar i sömnmedelsrus och i tröttdimma, de måste få ett slut. Det är illa nog att jag -- och detta säger Mikael och fast jag inte känner honom som en man som använder siffror på ett överdrivet eller känslosamt sätt, som jag -- blir andfådd 40 gånger om dagen. Han frågade mig i veckan varför jag var andfådd, rättare sagt gjorde han mig först uppmärksam på det, för jag märkte det ju inte såklart, och sen frågade han mig varför. För att jag tog upp en grej som jag hade tappat på marken? Nej, svarar Mikael, och som väl är är jag även lite långsam till irritation. Men då är det för att jag precis tog på mig strumporna. Nej, säger han, och om han inte sa det med sån kärlek och sånt tålamod,. helt fritt från irritation från hans sida att han får hålla på och hjälpa sin vuxna fru att tänka, ja, då hade jag blivit irriterad ungefär då... Jag hade bara gjort de två sakerna så jag fattade inte hur han kunde säga nej på att de var därför. Då säger han det som jag inte har lärt mig på 23 år som sjuk, Det är sättet du gör det på, snabbt, stressat, som om du måste skynda dig innan du upptäcker att du inte orkar. Ja, jo, så gör jag saker och har alltid gjort, förutom när det kunde ta mig tre timmar att plocka in i diskmaskinen, torka spisen och bänkarna, men då var jag 11 år och ovan och helt valhänt i köket. Men allt annat i mitt liv har jag gjort snabbt eller snabbare. Och nu vet jag med huvudet att det är bättre för min hälsa och sjukdomens utveckling på lång sikt att göra saker långsamt och att hinna känna efter när jag behöver pausa. Och att det fruktansvärt tråkiga och tålamodskrävande aktivitetssynsättet kommer att spara energi åt mig. För jag vet att om en maratonlöpare springer den första halvmilen som om loppet var slut då, så kommer han inte att orka samma tempo hela 42 km och kommer att totalt sett hamna efter dem som sprang med hela loppet i åtanke.

Anders, psykologen, säger att den där känslomässiga övertygelsen som jag väntar på ska komma (den intellektuella insikten har jag fått för länge sen) och som ska bära mig igenom mina val att göra saker annorlunda, som entusiasmen från ett nyårslöfte ska bära en igenom valet att avstå från sin första Marabou, och sin andra och tredje, men dels är det fel, för i slutändan är det inte entusiasmen/känslan från nyårsafton som avgör om man går ner i vikt, utan det är beslutsamhet, den intellektuella övertygelsen om att man har nåt att vinna på det nya beteendet. Och ju fler gånger man gör rätt, baserat på intellekt, desto fler känslor kommer att växa fram och stärka beslutet. Men inte tvärtom.

Detta visste jag egentligen på flera andra plan. Det är t ex en grundprincip som kan tillämpas på allt jag lärt mig i kyrkan. Att man får inte visshet om nåt medan man sitter bekvämt och väntar i en stol, utan medan man gör det, provar det. Jag hade den kunskapen i hjärna för andra områden, men jag har inte tänkt på att just samma lärdom var tillämplig i mitt hälsoliv. Jag förvånar mig själv många gånger över hur jag kan veta saker som har med andra områden av mitt liv att göra, men jag kan inte översätta dem till att hantera min sjukdom. Men jag kämpar med det. Ska till psykologen och en del av hemläxan har jag klarat jättebra.

Jag sa till kusin Katrin att jag fått så oerhört bra hjälp på Stora Sköndal. Men att jag helst hade velat komma till en sån mottagning för 20 år sen. Nu känner jag mig som ett stort garnbylse av hoptrasslade trådar i olika färg och som hade varit mindre hoptrasslade för 20 år sen. Men vi får ta det som det kommer. Jag är oerhört tacksam att jag får bra hjälp nu i alla fall.

Men det är fortfarande stora grejer kvar, hela det här att befinna sig i ett bildligt rum där väggarna krymper, och att väggarna i mitt faktiska liv också krymper. Att jag blir sämre hela tiden gör att acceptans och sorgearbete aldrig blir färdigt utan jag måste börja om igen varje halvår. Och det blir bara marginellt lättare för att jag har gjort det förr och vet hur man gör. Snarare blir det lite värre varje gång eftersom sorgen dels känns onödig eftersom den är bortkastad om ett år när det är andra saker jag måste sörja.

Jag hänger också upp mig på rituximab. Det måste funka och det MÅSTE funka för mig. Jag kan inte klara mentalt att se 20 år framför mig av försämring, av att tänka tillbaka till den här tiden när jag har en timme uppe om dagen och känna att jag vore världens rikaste och lyckligaste om jag kunde vara uppe ur sängen en minut om dagen. Tänk att behöva skynda sig när man kissar så man inte svimmar?

Min rockmake

Jag vet inte om jag väldigt omedvetet jämfört alla män med min far, särskilt som jag levde singel i typ 20 är, förutom fem minuter nånstans i början, och verkligen inte hade nåt förhållande att jämföra med. Jag har ju alltid trott att jag skulle gifta mig med nån som mamma och Ellen med nån som pappa, och så blev det precis tvärtom. Rob var spontan, snabbtänkt, lite hetsig och passionerad som mamma och inte alltid helt genomtänkt, medan Mikael är både det som är bäst med pappa (snäll, hjälpsam, god) men också har flera svagheter gemensamt med honom. Så brukar man väl inte enligt teorierna göra. Men jag känner mig trygg med att han gör fel som pappa, för jag har sett mamma leva lyckligt med pappas fel i snart 40 år. Eller det måste vara 50 nästa år, yaoza (eller hur det nu stavas, inte ens SAOL hjälper!)!! Det känns hursomhelst väldigt tryggt med Mikael och ikväll hade vi vårt absolut bästa gräl på snart tio år tillsammans! Det kan inte ens kallas gräl, fast det blev lite spänd stämning två gånger. Men vi var så artiga, tålmodiga, villiga att både förklara och försöka förstå. Vi har verkligen kommit långt! Jag bara antog att hans grälvanor som nyskild inte skulle vara de bästa, men nu verkar vi ha lyckats skapa oss ett eget sätt att inte vara överens som ingen skulle skämmas å våra vägnar om de hörde. Och när vi har bråkat förr så har jag blivit så oerhört trött av inte bara rent kognitivt att hålla reda på vad två personer menar resp säger, utan också emotionellt om man känner att man har bråkat som ovänner. Så det var väldigt "måttligt" gjort idag och det är jag mycket glad för. Hoppas jag har kvar nån känsla för vad man skriver och inte, så jag inte gör nån obehaglig till mods av att berätta personliga saker. Men jag har ju blivit kallad öppen bok ett flertal gånger.

Det som annars var dagens höjdpunkt var när Mikael satt med fyra sidor noter som han ska sjunga i nån kvartett eller kör i kyrkan. De har kallat honom till en vokalensemble som ska dels vara en trygg och kunnig kärna i församlingskören (och vi har inte frireligiösa körer som mest sjunger melodistämman allihopa, utan mer sopran, alt, tenor, bas i olika stämmor.) och ikväll satt han övade. Jag har ju knappt varit med honom i kyrkan förutom nån enstaka gång när det är nåt på kvällen och än mindre hört honom sjunga på många år. Så det var så gulligt när han satt och spelade piano på min platta (elpianot står i förrådet) och stämövade Come thou fount of every blessing. Den älskar jag. Ska se om jag är vän med YouTube så får ni den här.

Är inte helt på det klara med att män kan sjunga. Pappa kunde sjunga bas på en sång och melodi på alla andra. Men han var bara inte musikaliskt skolad, han har jättebra gehör, vilket inte alltid är "jättebra" att ha... Mina bröder kan lätt sjunga en psalm i fyrstämmig kör om E tar sopranen, men sina bröder gifter man sig inte med. Och det är bara treåriga flickor som tror att de gifter sig med pappa. Så jag fattar inte vad allt det här kommer från. Jag älskar pappa i alla fall ännu mer nu sen han har fått konkurrens.

Veckans bästa, om jag nu ska outa min man en sista gång. För idag... Så hade han vaknat på natten, gör ofta det, och jag hade inte somnat, blir ofta så. Han låg och löste korsord men det bet inte på honom. Medan jag låg och försökte få mig själv att somna vilket inte heller lyckades. I de lägena brukar jag krypa ihop hos Mikael och ligga där tills jag är lugn. Och han somnade innan man hade hunnit säga hopfällbar utemöbel. Det var nästan veckans finaste komplimang.

Dagens måndagsbukett

Vi närmar ju oss mörkare tider, vilket jag tycker är alldeles underbart. Vi har fått vintertäckena fram och sovrumsfönstret är alltid stängt, och det är inte ljust jämt så jag är i mitt esse. Men det hindrar inte att jag vill bli en dystergök och visa några mörka blomsterbilder.

För att uppväga...

...att jag så ofta kritiserar prinsessan Sofias bakgrund inom ähem "mediebranschen" så ska jag härmed berömma henne för att hon ser oerhört snygg, klassisk och trevlig ut på de senaste bilderna.

Dagens tanke

Den som aldrig misslyckas med något har bara gjort det som är lätt.

Riktiga människor tar risken att misslyckas, för då har de nästan klarat nåt svårt, vilket är mycket bättre än att inte ens anstränga sig och klara det lätta.

Dagens citat

"Jag vill inte slösa pengar på att betala mina skulder." Det påstås en deltagare i Lyxfällan ha sagt. Hans flickvän är höggravid och han har konsumtionsskulder i multihundratusenkronorssklassen och de bor separat för att de grälar så mycket. Dem borde man belägga med avynglingsförbud och god man. Är det nån som ser det stackars barnet bli en ansvarsfull vuxen? Kristallkulan spricker av sorg.

Jag blir ibland upprörd över hur fruktansvärt dåligt tv kan vara. Alla såpor om otrohet och strandklädda deltagare på lyran är värst, men Lyxfällan kommer inte långt efter. Det är verkligen förnedringsteve.

Eller så är det så i dagens läge, att man knycklar ihop en räkning eller en p-bot utan att känna nåt. Att det är normalt numera.

Det är som när ungdomar vill bli programledare eller influencer. Mmm, visst, det är jättetroligt. Men du måste faktiskt försörja dig fram tills du får ditt stora genombrott (hrmf) så pallra dig iväg till skiftet på Donken nu. Där har några jag känner arbetat. Med oerhört hög arbetsmoral.

Jag är bara 47 men tycker dagens ungdom verkar sakna en pusselbit i hjärnan.

Nej, jag ska verkligen inte klaga på dagens ungdom. Jag vet en hel hög som är fantastiska!Men de idioter som är på tv verkar vara rätt fläppa.

Jaja, det är väl så man gör "bra" tv. Ge de allra mest skruvade tillgång till kameraman och professionellt ljud, så börjar äventyret! Håll i er!

RIP

Magdalena Ribbing
Tom Petty
Robert D Hales
Las Vegas

When it rains it pours.

Och man må tycka vad man vill om försvarandet av amerikanska fri- och rättigheter, men ingen amerikan behöver en k-pist. Det är inte ett vapen man har för att försvara sig med, det är till för massmord.

Jag är väldigt konservativ när det gäller politik i Sverige, men i USA, där hela skalan höger-vänster är förskjuten jämfört med här, skulle jag vara rena kommunisten. Vapenlagarna är så vansinniga att jag blir uppriktigt ledsen för deras skull. Alla andra civiliserade länder på jorden begränsar folks tillgång till vapen. I knarkländerna i Mellan- och Sydamerika skjuts folk som flugor, även per capita och allt det där. Har de civiliserade länderna rätt, eller är knarkbaronerna politiskt framsynta? Frågan är hur det ens kan vara en fråga I USA.

Min Jen (min svägerskas syster) postade hur nån hade uttryckt att Sandy Hook utgjorde slutet av diskussionen om vapen. När man beslutade sig för att man skulle gå med på att barn dödas, då tar diskussionen slut.

Sen har jag åsikter om att bröstcancerbullarna har massa socker på och i sig. Varför firas cancer med socker? Det är lika absurt som att ha rättighet att äga dussintals automatkarbiner. Man behöver inte bli religiöst motsatt till alla kolhydrater, gluten och mejerivaror i världen, även om föraktet av gluten och mjölk snart har nått sådana proportioner att det börjar kallas religiös övertygelse, men är det nån som fortfarande tror att det är värre med 3% fett i yoghurten än 12% socker i Fantan? Fanta har för övrigt mer socker än apelsin. Fast jag ska väl inte klaga på det, jag har jättedåliga matvanor, käkar macka kanske 5 dagar i veckan och dricker både Cola och Fanta när jag äter ute. Inte bokstavligen av varje, men ni fattar.

Nu ska jag mäta Mikaels socker. Jag håller en plupp som är stor som en bankdosa över en liten grej som sitter fast på hans arm och så får jag veta siffran på mindre än en sekund. Det är så slut med att undra om han har fått lågt socker i sömnen.