8 juli
skam på torra land och hen heter Wahlgren/Ingrosso
Värre än dikten
Tv-tips
Nattskräck!
Bästa fyndet!
Min syster fyller 40 nästa år. Jag har hittat vad jag ska köpa till henne (det ska jag inte, då hade jag ju inte satt ut det här). Den här serien (om 20 DVD:er) var hennes barnvakt när hon var liten och alla i familjen gick i skolan och alla kompisar gick på dagis och hon var uttråkad. Udo Brinkmann måste ha varit hennes första förälskelse. Hon kunde "peang, syster", på tyska som fyraåring. Hon kallade teveserien för Klinikerna, vilket jag inte klandrar henne för. Die Schwarzwaldklinik är en lite för stor tugga även för ett språkgeni som hon. Vid fyra års ålder i alla fall.
Ny kanal!
Gränsen är inte nådd
Nej, den är inte nådd, den är bakom oss många mil!!!!!!
Jag har idag för första gången på de typ 10 år som Så ska det låta har gått blivit tvungen att mute-a när en viss person sjöng. Jag har inget emot personen, det gäller (föga förvånande för den som själv såg programmet) Marianne Mörck. Jag såg henne på Skavlan igår tror jag och då visade det sig att hon varit operasångerska. Och hon sjöng inte rent nånstans. Till slut blev jag så trött av att höra det att jag inte ens orkade lyssna i små snuttklipp, som det ju ofta är i det programmet. Så jag mutade när jag såg hennes mun röra sig. Förstår inte hur hon har kunnat jobba med musik. Kanske är hon gammal, har mist kontrollen över rösten och börjat gammalpersonssjunga. Eller så hade de problem med medhörningen, kanske värre idag än annars, eller svårare om det var nån hörapparat eller så inblandad. Hon var ju underhållande i sin personlighet, men hon kunde inte sjunga rent! En i andra laget verkade också sjunga lite svajigt men han var som jag förstod det inte proffsmusiker. De två andra, Hanna Hedlund och en kille jag inte kände igen men som verkade vara musikalartist (han kunde sjunga och drog både Anthem och Phantom of the Opera) sjöng ju för fyra, men stackars hon Marianne! Hon satt barfota också, kanske är hon väldigt egen och bless her heart, det får man gärna vara. Men i ett musikprogram måste man väl ha nån lägstanivå. Tyckte mest synd om henne nu när jag inte har ljudet i öronen men under programmet var det mest synd om mig faktiskt.
Det värsta är att de sa vi ses igen osv som om detta var säsongsavslutningen. Finns (i normala fall) inget program som gör mig gladare så det kommer jag att sakna.
Men jag har hört att det ska komma både fortsättning på Broadchurch, Line of Duty och såklart Downton-film. Så året är räddat.
Jag har ju dessutom min julklappsbok! Jag har inte orkat läsa nästan nåt i februari pga den där snöskottarkretknen. Och så laborerar jag med sömnpiller och det tar så lång tid att fixa om man provat nåt i två nätter som inte går bra.
Annars sa jag stolt till M igår att jag inte har köpt en enda bok på bokrean. Vad bra sa han. Men jag har lagt 63 böcker i varukorgen och jag är inte färdig än.
Däremot har jag köpt två nagellack från Essie, dels det som är det populäraste nagellacket på Pinterest och heter Angora cardi och är en underbar gammaltosa färg, samt ett till som jag inte minns, som jag tror var smutslila men det fick jag nästan gratis för jag köpte nagellacksborttagningsmedel och fick då 1 vara gratis när jag köpte två. Jag vill alltid ha ettdip-in som jag använder och ett oanvänt, dels om det första blir möttat och inte tar bort nåt längre, men också om det tar bort men hela fingrarna blir färgade avmörklula rester ur burken, då kan det vara bara att stoppa ner fingret i en ren burk. Så jobbar jag. Jag har faktiskt tänktnatt jag ska hålla ut om det är för möttat och mörkt nån gång och se om man bara kan hålla i nytt aceton från nån billig flaska. För det är ju det där med skumgummi man vill åt. Vi får se.
Men en ärlig musikalisk varning för fd operasångerskan Marianne Mjörk, för övrigt säkerligen en underbar människa. Hon har vist 30 000 kinderägg.
Goda tv-nyheter
Läste härom dagen en rubrik i låst artikel, men som nu svt rapporterat vidare:
Downton Abbey-skaparen gör ny kostymserie
Manusförfattaren Julian Fellowes har hyllats för sin skapelse Downton Abbey, tv-serien som handlar om överklassfamiljen Crawley och deras tjänstefolk på godset med samma namn som serien. Nu har tv-kanalen ITV, där Downton Abbey sändes i sex säsonger mellan 2010 och 2015, beställt en ny tv-serie baserad på Fellowes roman Belgravia, skriver Deadline.
Belgravia inleds samma kväll som slaget vid Waterloo 1815 och utspelar sig sedan på 1840-talet. Den kretsar kring ett par välbärgade familjer i stadsdelen Belgravia i London. Tv-serien kommer enligt uppgifter att bestå av sex avsnitt och inspelningarna påbörjas senare i år. Fellowes ska själv skriva manus.
Julian Fellowes är även aktuell med tv-serien The Gilded age, som utspelar sig i 1880-talets New York. Serien har premiär på amerikanska tv-kanalen NBC senare i år.
Goda Austen-nyheter
Jane Austens ofullbordade roman blir tv-serie
Jane Austens sista roman, "Sanditon", kommer att bli en flera timmar lång tv-serie – trots att den bara innehåller elva kapitel. Nu har "Stolthet och fördom"-manusförfattaren Andrew Davies fått förtroende av tv-bolaget ITV att fullborda verket.
Jane Austen hann aldrig skriva färdigt "Sanditon" innan hon dog.
Miniserien "Stolthet och fördom", med Colin Firth och Jennifer Ehle i huvudrollerna, framkallade Jane Austen-feber under det sena 1990-talet. Filmatiseringarna och tv-serierna avlöste varandra.
Austens sista verk, den ofullbordade "Sanditon", har däremot hittills inte uppmärksammats i någon större utsträckning. Men nu har Andrew Davies, som låg bakom det hyllade manuset till "Stolthet och fördom", fritt fantiserat fram en fortsättning på de första elva kapitlen.
– Austen skrev bara omkring 100 sidor, som jag redan hade använt mig av halvvägs in i första avsnittet. Så jag har fått hitta på resten. Det har varit fantastiskt roligt, säger han till The Guardian.
Jane Austen skrev "Sanditon" veckorna före sin död vid 41 års ålder 1817 och ingen vet hur hon hade tänkt avsluta romanen. Den utspelar sig i den fiktiva badorten Sanditon och innehåller vass kritik mot både hypokondriker och kommersialiseringen av brittiska badorter.
I centrum står den unga hjältinnan Charlotte Heywood och enligt Davies innehåller hans manus "ett par entreprenörsbröder, några skumma finansaffärer, en västindisk arvtagerska och ganska mycket nakenbad".
Projektet har fått kritik av många som tycker att en manlig författare inte borde försöka sig på att fullborda en kvinnlig författares skapelse.
– Författaren Sarah Waters hade inga problem med att jag gjorde hennes "Kyssa sammet", som inte bara handlar om en kvinna utan om lesbiska kärleksaffärer, som jag inte har några erfarenheter av. Tycker folk att man måste vara mördare själv för att skriva en deckare?, svarar Andrew Davies kritikerna.
Flygrädsla
Jag skrev, som ni ser, flygrädsla som rubrik. Jag skrev som vanligt ett stavfel och det första stavnimgsförslaget plattan gav mig var flyg rädsla, och det andra var flygrädsla. Varför får det finnas produkter som föreslår en felstavning före en rättstavning? Jag hade ju dessutom stavat fel på en bokstav, inte på ett mellanslag. Grr.
Men tillbaka till ämnet. Såg en dryg kvart på ett program om flygolyckor och det var ett plan som kraschat i Schweiz. Lång historia kort så kom utredarna fram till att piloten var för dålig och andrepiloten för underdånig så han inte ifrågasatte sin äldre kollega när han borde ha gjort det. 24 personer miste livet. När man undersökte pilotens bakgrund såg man att han ansökt flera gånger men inte klarat nåt med navigering. Och så hade han, när han till slut ändå blev pilot och arbetade som turistpilot i Schweiz, navigerat fel och kommit in i Italien av misstag. Misstaget upptäcktes först när passagerarna såg gatuskyltar på italienska. Jag misstänker ju att det är en skröna, för i Ticino, den italienska kantonen i Schweiz, är gatuskyltarna också på italienska. Men han kan ju ha kommit så väldigt mycket fel att de inte ens skulle ha varit i närheten av varken Ticino eller Italien. Man vill ju inte gärna tro att de inte är korrekta på ett program om flygolyckor, där hela grejen går ut på att ta reda på saker exakt.
Hur som helst, var man inte flygrädd förr så kan man ju bli det av ett sånt program! Men varje flygolycka utreds minutiöst och det är i princip så att samma misstag aldrig sker två gånger. Nån gång har jag sett hur ett helt jetflygplan kraschat för att reparationsmanualen hade missat att nämna specifikt att man skulle använda en ny bricka när man bytte en viss mutter. Så varje olycka förbättrar på ett sätt flygsäkerheten. För alla utom för dem som faktiskt var med om olyckan, de har ju en 100%-ig skadeförekomst på den flighten. Så är det med statistik.
Årets bästa thriller
Jag kanske pratade härom dagen om nya serien Bodyguard som Mikael och jag började titta på på Netflix. Jag har nu lite mera info.
Serien i 6 delar är gjord av BBC och inte som jag trodde av Netflix. SvD skriver att den hade de högsta "tittarsiffrorna för ett BBC-drama sedan 2008 (11 miljoner tittare såg de sista fem minuterna av sista avsnittet)."
Och dessutom ser jag att serien är skapad av Jed Mercurio som gjort Line of duty, som jag är helt galen i. Nu fattar jag. SvD säger att den är "nästintill omöjlig att sluta titta på". Det är ju skönt att få veta det från en så säker källa som SvD, för idag när Mikael och jag började titta på del 3 och han tröttnade (???!) så kunde jag inte låta bli utan såg dessutom avsnitt 4, 5 och 6 på raken. Kan faktiskt bara komma ihåg att jag bingeat Line of duty så förut, och Downton Abbey såklart. Men det är ju lite som att jämföra äpplen och pistoler.
Jag har lite seriedepression nu. Det är mitt eget ord och beskriver känslan av tomhet man har efter att man tittat färdigt på en vansinnigt bra serie.
REKOMMENDERAS Å DET GRÖVSTA!
Snäll Mikael
När Mikael vaknade vid 4-5-tiden härom natten hade jag inte somnat. Mest för att jag var ledsen över tidsramen för barnboken och då tar det längre tid att somna. Är så känslig nu att minsta lilla grej stör sömnen. Förresten sov jag i 11 timmar i natt jämfört med i de senaste veckorna, så det var jag överlycklig för och orkade både klä på mig och skära några grönsaker till tacosen! Sen sov jag dåligt men fick kålpudding av mamma och pappa och inatt sov jag 11 timmar igen! Så då orkade jag stoppa in en fläskkarré i ugnen!
Men Mikael har kollat en del saker, som hur mycket textmassa som behövs och hur mycket som är en sida. Vi spånade en stund om dels arbetsmetod och om mina idéer, och det känns som om jag fick en skjuts framåt. Att bolla lite med honom gjorde att en del tankar b!ev klarare, både om innehållet och målet, och om hur jag ska fortsätta. Jag har skrivit väldigt känslomässigt förr, förutom rent akademiskt skrivande som ju är megaplanerat. Jag har ju nästan planerat hela uppsatsen med argument, motargument, citat ur bok och från kritiska källor, och upp från stycken till rubriker till kapitel. Jag inser att jag behöver göra så nu också. Prova lite först dock och se hur en "händelse" blir om jag gör det på känn. Och då se hur mycket det ska hända för att det ska bli lagom, även dramaturgiskt sett. Jag är i alla fall väldigt glad för Mikaels hjälp och för hans intresse och stöttning.
Så idag började jag lite! Jag har några punkter som jag vill ha med och jag hade gjort en översikt med rätt antal sidor och en del stödord. Så jag började skriva ett stycke för att känna på hur mycket text det blir. Det ska vara 150-300 tecken inkl blanksteg, men mitt första försök blev bara ca 6o. Så då kan jag skriva mer detaljerat och det var precis det jag ville kolla. Och sen började jag skriva de sidor jag visste förut att jag ville ha med, och eftersom det var SÅ ROLIGT så kom jag på några saker till och skrev dem också. Nu är det inte jättebra ordning på dem men det är ju lätt att ändra. Det fattas ca 5-6 sidor så jag ska dels se om jag kommer på nåt nytt eller om jag ska förlänga några av "händelserna". Jag ska läsa igenom några skrivtips, som kolla om man märker temat och om jag har nån händelse eller "rörelse" i boken som har en dramaturgisk poäng, lite så. Det var i alla fall det roligaste jag gjort på länge, och jag känner helt klart att jag kan få det färdigt i november! Det hade jag ju aldrig trott härom dagen! Men jag kunde skärpa mig när jag hade organiserat tankarna och specificerat mål, karaktärer, tema mm.
Idag har jag haft en trevlig kväll med teven. Alla för en, sen Skavlan, sen en halvtimmes paus när man kan gå på toa, sätta in sin tallrik i diskmaskinen och poppa popcorn inför Shetland. Idag var det S4 E5 av 6 så det var väldigt spännande. Jag har inte sett de andra säsongerna, men ska se dem. Brittiska polisserier alltså.
Apropå det, så såg vi en ny serie från Netflix igår, Bodyguard hette den. Hjälp, vad. hemskt. bra. den. var! Jag lärde också Mikael ordet serieotrogen. Han trodde det betydde nån som var otrogen flera gånger, vilket var vad folk i det där tv-programmet om språket också gissade på. Men nej, det är när man börjar titta på en serie som par, och sen kollar den ena parten i förväg utan att säga till partnern. Jag ska inte vara serieotrogen, för det är roligare att kolla på teven bägge två än ligga i sängen ensam och kolla på plattan.
Men jag är väldigt känslig. Jag vet inte vad jag får säga och inte men vi har problem med sjukdom i familjen. Ja, förutom alla de gamla vanliga sakerna. Det ena är en person som fått tillbaka cancern men har behandlats i år, så det är inte ny cancer utan samma som den gamla. Hon ska få samma sorts medicin som förut fast svagare (så håret ska vara kvar). Men jag har redan halvsörjt förut och orkar inte bli ledsen en gång till. För min bror ska opereras för cancer i sköldkörteln. Det är Johan med alla tvillingarna och det känns ju mycket värre för att han är ung fortfarande. På den positiva sidan är att cancer i sköldkörteln inte är en aggressiv sorts cancer och att man kan leva helt bra utan sköldkörtel. Men jag tror inte ens i mina mörkaste stunder att det kommer att gå dåligt. Men oroar mig ändå, det gör jag tyvärr. Men jag försöker göra som terapiteorin ACT säger, att när man märker negativa eller oönskade tankar/känslor som oro eller rädsla, så ska man inte skjuta bort dem, för det kostar massa energi och kan i värsta fall förstärka det negativa, utan bara göra en notis om det, typ Jaha, nu känner jag mig orolig för att min bror ska dö. Och så gör man inget mer än noterar. Då mister rädslan lite av sitt sting, för om man går med på att känna rädslan så märker man att den är ologiskt stark och att man gott kan oroa sig lite mindre. Och inte för att man måste, utan för att man inte behöver oroa sig mer än så.
Tyvärr har jag inte kommit så långt att jag kan möta min rädsla för att inte sova på det viset. Den har sån hög volym att man bara måste hålla för öronen och bildligt talat gå därifrån för man blir döv annars. Så jag har inte alls kontroll över mina sovkänslor. Men det kan man kanske inte förvänta sig heller. Om det inte är svårt är det ju inget test.
Lurendrejeri och skräpfilm
Netflix har gjort en film i sju delar som heter Afflicted, kanske har den en svensk titel men den minns jag inte, om sju personer med kroniska sjukdomar. Den skulle varit en dokumentär men blev en dokusåpa om de var sjuka eller psyksjuka. Det senaste jag hörde var en omröstning på Twitter där tittarna fick rösta på om de trodde de respektive sju deltagarna var knäppa eller sjuka.
Det här är ju såklart förfärligt. En kille som var med i filmen, Jamison, har tidigare varit med i en dokumentär om ME, Forgotten Plague, och beskriver sin indignation över filmskaparnas bedrägliga klippningar och manipulerade speakerord. Hans blogginlägg finns att läsa här.
Man trodde att saker går framåt, men det är väl så att även de som vill dra löjets skimmer över en sjukdom som det pratas mer och mer om i media får sin vilja igenom för att roa massorna, de som kollar på Paradise Hotel och tycker detta är en "dokumentär".
Ett stycke i blogginlägget tar upp avsnittet "Identity" i filmen. De menar att vi med kroniska sjukdomar tillbringar så mycket tid med dålig hälsa att vi blir uppslukade av livsstilen och inte vet hur man lever på nåt annat sätt.
De förlöjligar också hur sjuka "blir" sin sjukdom, för att de använder all energi de har över till att försöka bli friskare. Det är inte att man finner nåt hemligt nöje eller trygghet i att leva som sjuk.
När man använder normala copingstrategier och säger att det tyder på psykiska problem, då blir jag sur. Ja, NU har jag psykiska problem, både depression (dock välbehandlad) och ångest (om sömnen blir för dålig, annars mår jag bra) och massvis med rädslor, tvivel, uppgivenhet, tålamodstapp, självförtroendesvackor mm. NU har jag problem, för 24 år sen var mina få problem bara fysiska. Ingen kan leva svårt sjuk hela sitt vuxna liv, inte få barn, inte karriär, inte orka gå på promenad, inga hobbies, inget socialt liv, kombinerat med rädsla för framtiden. Den som inte vore ledsen och orolig vore knäpp. Så det kan se ut som om man frivilligt ägnar sig åt sin roligaste hobby eller bästa vän sjukdomen, men den som bara köper att ligga ner med slangar och iv och kissa i blöja, den som säger okej till det och rycker på axlarna och inte gör allt för att komma ur den situationen, DEN människan är inte frisk.
Och jag ska villigt erkänna att jag är rädd för att bli frisk, för jag vet inte hur man lever ett sånt liv. Jag är specifikt rädd för att jobba, för jag har mist alla mina förmågor och kan inte föreställa mig att det finns nåt som nån skulle betala mig för att göra. Men gör den oron att jag hellre ligger i sängen och bloggar indignerat om ME, alternativt om prinsessklänningar? Självklart inte. Den som hellre vill ligga i sängen är inte frisk I huvuxet. Den som ligger helt ofrivilligt i sängen kan vara hur frisk som helst i huvudet.
Och den som inte är frisk och får kickar av att vara sjuk, synd om, uppassad osv, den har en psykisk störning som inte har med någon fysisk sjukdom att göra. Hen är givetvis också sjuk, men då är det tal om en psykisk sjukdom. Fysiska fel som man har svårt att hantera är inte psykiska sjukdomar.
Gillar inte när man skyller allt på psyket. Stackars dem som verkligen har svåra psykiska problem, och så gör folk polls på Twitter ifall fyssjuka folk är knäppa. Det är ju en förolämpning mot dem som verkligen är psykiskt sjuka, de som tar livet av sig, som hör röster, som kan ligga i sängen 11/2 år utan att gå upp för att livslusten är borta och de är ett paket snarare än en människa. Såna här fula schabloner skadar både dem och oss.
Så får jag önska, se inte på Afflicted!
Låt filmmakarna stå med världens kalkon i knät.
"Vi ser inte på skit!"
Downton Abbey
Nu är det andra gången en kanal börjar visa om alla säsonger av Downton Abbey. Tror det var ett avsnitt per dag i december, fast bara t o m säsong 5, dvs man fick inte se slutet. Nu har det gått två avsnitt per söndagskväll och vi har sett fram till och med specialavsnittet efter säsong 3, men nu i söndags var inget program och när jag frågar tv 7 på Facebook så säger de att det är pausat och jag får återkomma efter sommaren. Det tolkar jag som samma som de som inte visade säsong 6 när de sa att jag skulle återkomma, dvs de tänker inte visa mer. Så nu blir jag upprörd igen. Att bara visa början, hälften eller nästan hela av en serie som väl måste vara nån av världens populäraste, är så irriterande. Boxen kostar 399:- och den är jag sugen på nu! Ska kolla om den finns på Netflix, men jag tror chanserna är små.
Världsviktiga nyheter
Det ska bli film av Downton Abbey med the original cast. Vet inget mer men det är nog så goda nyheter! Och fortfarande är det flera säsonger kvar av serien på söndagskvällarna. Jag blir alltid hög fram mot fredagarna och tänker Nu är det snart söndag! Och på måndag eftermiddag tycker jag det är så långt kvar till söndag. Jag älskar ju kostymdramer, fast inte alla per automatik. Men Downtons lyskraft är enorm. De får en ju till och med att älska hunden! Kanske är det det som är så lockande, att de tar alla karaktärer, hög som låg, god som ond, och visar varför de är sympatiska och älskvärda och att alla människor består av både bra och dåliga egenskaper. Hjältar är inte hjältar i alla lägen och hos den värsta bov finns det förmildrande omständigheter. En lagom överförenklad verklighetsbild.
Redan en vecka!
Det har redan gått en dryg vecka sen jag märkte att jag har medicininducerad huvudvärk och det betyder att jag har klarat av en vecka av fyra! Jag tror det är bra att berömma sig själv för saker, man blir ju bara starkare av att känna sig duktig.
Fast jag har mått pest sen i måndags, fick minnesluckor förra veckan och har haft migrän i 2 dygn och lite till. Är ganska desperat nu men jag vet inget mer jag kan göra. Har bara legat ner utan att orka klä på mig. Efter tre dagar är det lite trist och jag är så labil nu. Vill byta huvud. Men det kunde vara värre.
Jag har ändå inte skällt på Mikael för nånting, fast jag är arg och ledsen om vartannat. Har inte behövt prata heller, för han har arbetat hela tiden. Han försöker få färdigt en grej så han får betalt. Så jag har fått ha makten för mig själv. Makten betyder fjärrkontrollen. Så jag har sett på MasterChef Australia med nästan inget ljud, precis som jag vill ha det. Skönt att slippa prata när man har migrän, och skönt att han knappt har suttit vid teven för han hatar när man inte hör ljudet. Jag behöver bara ha på så lite ljud att man måste läsa texten annars hör man inte vad de säger. Idag gjorde de t ex varma mackor! En matig och en som dessert. Å, vad roligt det var! Och sen kom två professionella kockar och tävlade mot två och den maten var så spännande! Proffset gjorde ett tunt hallongelétäcke som han la på efterrätten. Så dekonstruerat på nåt vis. Älskar det, det är så kreativt att se på, och de är så fina och berömmer så vackert och konstruktivt.
Har bytt till sommartäcke också. Hade nattsvettningar i måndags och det passade så bra att hemtjänsten hjälpte mig med duschen och det gick bara inte att lägga sig i läskiga lakan efter det plus att täcket är för varmt. 27 grader i sovrummet idag. Älskar sommartäcke, jag kan till och med bädda sängen, dvs jag orkar lyfta det! Älskar att duscha också, nu när jag bara blir normalt trött av det, inte som förr när man blev ett vrak och grät av utmattning när man gjort det och blev svettig av ansträngningen. Och nu på sommaren är det så skönt att vara blöt och varm. Ja, duscha allt så, inte nattsvettas. Så skönt med blött hår som svalkar skallen.
Det luktar också så gott om sommarvädret, särskilt på kvällarna luktar det lite fukt, som ett stilla sommarregn, och jag sniffar nöjt. Att känna utedofter ända in i soffan är underbart! Har ett doftljus i sovrummet och det börjar lukta om det är över 26,5 grader. Jag vet att det finns folk som är lika doftöverkänsliga som jag är värme-, ljud- och ljuskänslig. Jag är tacksam att jag kan njuta av nåt av sinnena. Igår kunde jag inte scrolla på plattan för då rörde det sig så fort så jag fick ont i huvudet. Kunde inte scrolla så långsamt som det behövdes. Men behövde distrahera mig från smärtan. Det är tråkigt när hela livet rör sig kring symptom och undvikande av smärta, eller att stå ut med smärta man inte kan undvika eller lindra.
Jag har blivit bjuden på ett cyberparty! En ME-sjuk som har bjudit mig, och det är mellan 13-14 och helst vill jag ju inte ha vaknat då än, men vi får se. Jag är i alla fall glad för inbjudningen. Man har ju noll socialt liv och är ändå lättad att folk inte bjuder en på saker för man skulle ändå inte orka. Vi ska till ett par på lördag och jag bävar redan! Migränet måste ta slut före dess annars går det inte. De har en bebis också som jag gärna vill träffa.
Kollade på A & E igen ikväll och jag blir så imponerad. Vad de kan laga människor!
Jag tänkte idag på klimakteriet. Gynekologen sa att jag skulle äta p-piller tills jag fyllde 50, sen göra uppehåll i 3 mån och sen ta hormonprov. Men jag har iofs redan värmevallningar, i alla fall på nätterna, och mitt humör åker berg- och dalbana. Och är rädd att det här värsta migränen de senaste veckorna har med hormoner att göra, för jag har bytt p-pillersort och får andra hormoner nu, utan östrogen. Vet inte specifikt hur östrogen påverkar migrän. Kom inte ihåg att fråga det när hon sa att jag behövde byta sort. Får försöka läsa på om det. Allt är sjukdom och symptomhantering!
Fick en snabb tanke idag på A & E där en styvpappa var på sjukhuset med sin dotter som blivit trampad av en häst. Den riktiga pappan hade dött och han försökte inte ta hans plats men insägockså att dottern inte hade något annan manlig person i sitt liv och tog mer av en papparoll. Nu är ju Mikaels barn stora och behöver inte en mamma så som en tonåring fortfarande gör, men jag fick alldeles ont i magen vid tanken på att barnens mamma skulle dö och jag inte skulle orka finnas där. Är fortfarande ledsen när jag tänker på barnbarnen, som jag vill ge min själ, och mina brorsbarn. Fem av världens finaste ungar! Och med barnbarnen blir det sju barn som jag älskar till månen och tillbaka men inte orkar göra nåt för. Jag fattar inte hur jag ska komma över det. Kärleken och sorgen växer sig ju bara starkare. Det är nåt som jag måste klura ut och sätta fingret på, har två besök kvar hos psykologen och sen ska de få en ny, men det vet man ju inte när och hur hen blir.
Är så sugen på grillad korv. Ska skriva upp på min sommarlista att grilla korv i naturen. Ni skulle sett Jontes fantastiska grillspett, vegetariska eller kyckling, i fredags. De smakade så rökigt och gott att jag blev jättesugen på att grilla korv. Eller så får vi åka till Ikea och köpa kokt wienerkorv, men det är inte lika roligt som att grilla!
Igår blev jag ledsen igen för att jag inte kan åka på bröllopet och bestämde mig för att man inte kan ersätta en sorg med ett ingenting. Så jag ska planera vad jag ska göra och om jag vill äta nåt speciellt. Tror inte pappa är hemma heller, så jag måste antingen orka åka till centrum med kometen själv, eller att Mikael skaffar det innan han åker. Man ber ju inte folk om hjälp på midsommar precis. Jag är väldigt sugen på morotskaka med philadelphiafrosting. Älskar att baka också. Skulle gärna bada, men jag har inte ens en plaskdamm i trädgården, fast jag funderat länge på att köpa det. Det vore nåt för grannarna. En fet medelålders tant ligger i en barnpool med benen utanför. Benen är så bleka att det vita går över i blått och bländar alla som tittar. Ja, men kanske är inga hemma på midsommar så att jag gott och väl har trädgården för mig själv. Annars värst för dem att de tittade :-)
Bästa köttfärssåsen
På dplay finns det fem kvartslånga avsnitt där Adam Alsing och hans mamma Ulla-Lena provar fem köttfärssås med spaghetti för att kora Sveriges näst bästa köttfärssås, mammans är då den bästa.
Jag tyckte det var underbara program och jag har så svårt att inte gå upp och laga spaghetti och köttfärssås just nu!
Dessutom har jag fått en idé att man skulle fråga sina kompisar, kanske på fb, om nån vill vara med, och så skulle man vara 4-6 personer som lagar spaghetti och köttfärssås, hos en person åt gången, och så fick gästerna bedöma varandras och sen skulle en vinnare koras. Smak, konsistens, utseende, tekniska poäng. Det låter så fantastiskt roligt! Tänk om man var frisk och kunde genomföra en sån grej!
För övrigt gör jag själv en helt fuskig köttfärssås. Jag orkar oftast inte ens ha lök i utan bara köttfärs, en vitlöksklyfta, en burk creme fraiche (fast det sa Adam Alsing bestämt nej till, inga mejeriprodukter utom smör och parmesan, men i norra Italien har de mejerier i sin köttfärssås och jag är dessutom svensk) och en tetra med finkrossade eller passerade tomater, gärna med kryddning. Allra godast blir det av en burk Dolmio men den måste ha socker i för den är så god. Men jag vet ju hur man ska laga en riktig ragu med små morotstärningar, selleri, sidfläsk, vin, äkta tomater och köttfärs som ska kokas i två timmar. Jag vet inte om jag ska ge mig på det nån gång. Dolmio, creme fraiche och köttfärs är betydligt enklare och ME-vänligare.
Undrar hur en köttfärssås som har kokat i en crockpot smakar, om det får den där långkokssmaken. Den smaken tjuvar jag mig till med en nypa socker om jag har krossade tomater och inte färdig tomatsås.
Hjälp vad trevligt program det var, Bäst i Sverige, säsong 2:1-5 handlar alltså om köttfärssås. Lika bra som Downton Abbey om ni frågar mig :-)
Mitt ämne!
Det finns ett brittiskt tävlingsprogram som heter Pointless. Det är väldigt långsamt, så långsamt så att Mikael retar sig lite på det, men jag tycker det är precis lagom tempo för att både hinna hänga med och att vila.
Härom dagen var det två omgångar med tema dikter och man skulle namnge författarna till 6x2 dikttitlar. Jag kunde 4 av 6 på första omgången och på den andra kunde jag också några stycken, inklusive den som var lägst poäng (We gave 100 people 100 seconds to name as many etc), dvs svårast. Jag ska se om jag kommer ihåg några av titlarna så kan ni tävla med er själva.
The Raven
I wandered lonely as a coud
The Waste Land
Ode to a Nightingale
Divine Comedy
Paradise Lost
The rime of the ancient mariner
Kan ni dem?
Idag var en fråga på Vem vet mest vad Machiavellis bok Il principe heter på svenska och jag kom på Fursten. Blir så nöjd med mig själv om jag kan tänka, i alla fall lite grann, en liten stund
P.S. Hjälp! Dagens hjärtattack! Mikaels telefon hade slutat låta och jag gick och på mig. Så vänder han sig mycket lite men kommer åt nåt på telefonen så tv-programmet fortsätter låta. Högt! Det krävs allt jag har av självklntroll för att inte skrika högt av chocken. Istället börjar jag fnissa, jag antar att det måste ut på ett eller annat sätt. Och min man sover vidare som om inget har hänt! Karlar och deras sömn!
P.S. Å nej, nu har jag glömt namnet igen!!! Han som skriver läskiga historier, amerikan, död. Grr, vad irriterande.
William Wordsworth
T.S. Eliot
John Keats
Dante Alighieri
John Milton
Samuel Taylor Coleridge
Jag vet inte om jag hann komma på Keats och TS Eliot innan betänketiden var slut, men jag kunde dem när man inte behöver stressa. Fast nu kommer jag inte på han med skräckhistorierna. Inte Stephen King, för sjutton. Nåt med tre bokstäver. Måste googla innan jag blir galen. Edgar Allan Poe!
Det festliga var att det var tre lag som tävlade. Två av lagen kunde inte gissa rätt på en enda dikt på bägge omgångarna, dvs de ovan och fem till som jag inte minns. Det tredje laget fick låga poäng, typ 36 totalt, men de andra fick alltså 200 poäng var för två felaktiga svar. Det ena laget, två tjejer, försökte i alla fall och gissade på Lord Byron på nån. Men det var fel, "men han är ju i alla fall en diktare." Det andra laget, två killar, kunde inte komma på en enda poet. Så de upprepade Lord Byron två gånger. Ett ögonblick tänkte jag att Byron kanske skrev de där Ode-dikterna, det hade varit roligt, men det var ju hans samtida rival Keats. Att inte ens kunna gissa på en enda poet? Visserligen har jag läst litteratur på universitetet men jag hade hört om flera av dikterna redan på gymnasiet. Men det är väl skillnad på om man är galen i engelska och litteratur och går humanistisk, jämfört med om man är kille och målare eller nåt. Det är ju slumpen som avgör vilken typ av frågor man får i Pointless, ibland är det rent omöjliga frågor om sport och så :-)
Apropå sport sa Mikael idag att jag har bollsinne. Hur har han sett det, tänkte jag säga. Jag fångade en vattenflaska i luften innan den landade på marken och jag blev förvånad själv över att jag var så koordinerad. Med tanke på att jag igår kväll hade gråtit på akutenprogrammet på TLC och petade mig själv i ögat med nageln när jag skulle torka tårarna men glömde att stänga ögat först. När man gör sånt så är det svårt att tänka sig att jag nånsin skulle ha betett mig på ett sätt som får min man att tro att jag har bollsinne. Men jag har lite, mamma är ju duktig på bollar fast man inte heller ser henne som en sportperson pga ryggen. Men klådde oss alltid i pingis hemma. Det var kul att ha pingisbord i källaren! Vilket hus var det tro, Sämgatan? Det var vårt bästa hus!
Veckans närmaste brytning
Har fått så käcka förhöjningar till soffan, så jag kan resa mig upp utan att storkna. Men idag körde jag in högerfoten i den och det var veckans, månadens, nej årets närmaste brytning! Så ont har det aldrig gjort, och när smärtan avtog så jag kunde sluta skrika klämde jag överallt på tårna men det är inget brutet. Tack och lov! Jag hade precis tänkt på den gången pappa gick med brutet ben i en vecka som han trodde var en stukning. Å vilken lättnad. Ska se mig för när jag går.
Och så stod det en lasagne i kylen när jag gick upp! Mikael är med barnen och firar T, som fyller år idag, men jag har för mycket vårdbesök den här veckan för att kunna följa med, grrr, och den där frysmiddagen som är kvar lockar mig inte jättemycket. Så en bra dag!
Igår var också en bra dag. Jag var hos gynekologen och förutom att det inte finns några tecken på endometrios (fast jag fick diagnosen för ca 15 år sen och har fått tillbaka symptom sen 3-4 år) och att min ena äggstock var så liten och tillbakabildad efter så många år med hormonbehandling att hon hade svårt att hitta den, så var allt bra. Jag tyckte ju jag gjort storverk som lät nån titta på min vajayjay, så jag gjorde köttfärssås och snabbmakaroner efter några timmars vilande, som belöning. Passerade tomater med kryddning innebär minsta möjliga ansträngning, dvs värma såsen med creme fraiche i en kastrull medan jag steker köttfärsen och kokar upp pastavatten. Sen tre minuter på makaronerna medan jag rör ihop såsen. Så fantastiskt att få sin favoritmat på några minuter! Och det hade jag förtjänat.
Men jag hade riktigt, riktigt ont i benen hela kvällen tills jag gav upp och tog värkmedicin så det inte skulle förstöra sömnen. Jag räknade ut att det berodde på att jag hade rest mig upp och satt mig ner otaliga gånger inom en timme. I och ur bil, i och ur rullstol, i och ur gynstol. Jag reser mig ju upp från soffan, sängen och toan hemma, men inte tio gånger på en timme. Men jag vet inte riktigt hur jag ska komma undan detta. Mikael ska dock ge mig mera hjälp, dvs dra upp mig istället för att vara ett stöd när jag reser mig upp, plus att jag måste fokusera på kroppen, inte på att jag inte vill vara i vägen, att det tar för lång tid, att jag måste stå och hämta andan osv. Inte blir man sur om en cancerpatient tar lite extra tid på sig? Så jag ska inte vara så medgörlig hela tiden utan ta den plats i tid och rum som jag behöver. Ska också förklara mer för Mikael hur saker blir så han förstår följdverkan och också kan hjälpa mig och skydda mig när nån ber mig om saker som egentligen inte går. Och hjälpa mig att komma ihåg vad jag inte kan, har ju alltid svårt att tänka i de här situationerna också, eftersom hjärnan blivit utmattad när jag gjort mig redo för att gå hemifrån.
Så, på det hela taget är det ändå rätt bra nu. Det känns som om den månadslånga sömnbristens effekter börjar släppa greppet om mig. Sov elva timmar i natt efter två nätter i rad med nattsvettningar och känner mig redan återhämtad från igår. Fick ingen feber igår och det är ett bra tecken.
Nu har lasagnen svalnat till ättemperatur och jag ser fram mot en kväll utan ljud på teven! Igår var Masterchef så bra att jag nästan lipade tre gånger. De är så fantastiskt berömmande och jag älskar ju mat, så det är en perfekt kombination.
Ha det bra!
