Ensam

När man är ensam hemma behöver man inte hålla tillbaka sina rapar. Det hade jag glömt bort. Lät som en byggjobbare nyss, eller vem som nu rapar ljudligast, och jag tror jag tycker mer om mig själv när jag försöker behålla mina kvinnliga attribut. Feminism har inget med rätten att rapa att göra, bara med hyfs.

Gammalt talesätt

Jag minns inte längre vem eller var citatet kommer ifrån, men mamma och pappa har alltid sagt Ain't love grand? när det har varit nåt speciellt. Antingen som nån av dem gjort och den andra uppskattade eller när det ör en romantisk film på teve. Jag är inte särskilt romantisk av mig, tvärtemot vad man kan tro med min faiblesse för Austen i synnerhet och kostymdramer i allmänhet. Men jag uppskattade när Mikael tog mig på 40-årsmiddag på vårt älskade Sundby gård och att han efteråt rodde ut oss en bit i sjön. Det var romantiskt!

Och på nåt sätt är jag nästan besatt av bilder på äldre personers kärlek. Ju längre kärleken varat, desto starkare har den blivit, inte för att tiden har gått, den vittrar snarare sönder, utan på grund av de investeringar som gjorts i kärleken under alla år. Sen tycker jag det ör väldigt gulligt med gamla nygifta också. Alla vill ha nån att älska. Hjärtat blir aldrig gammalt.

Så fint.









Sartorialist, Florence

Är inte helt såld på den kostymen med vita jeans, men ändå. Man tål att titta på honom en stund i alla fall.

Varsågod till de/n som liksom jag är svag för välklädda italienare.


Så bra!

I vanliga fall blir man inte glad för att man kanske har en sjukdom, men idag var jag hos neurologen och han ska skicka mig på ett ord som jag glömde men inte MR. Att han bara inte sa att det inte går att göra nåt åt huvudvärken utan föreslog en koll (som jag hade hoppats på!) känns som jättegoda nyheter. Han nämnde chiari, som har varit på tapeten nyligen i samband med ME. Och jag har ju ett wobble head, och naprapaten tyckte det var vajsing på nacken för jag fick domningar i vissa positioner. I värsta fall kan man operera. Det vill jag ju inte precis gärna, fast på samma gång känns det väldigt hoppfullt att det kan finnas något att göra åt saken.

Dessutom, när han frågade mig om jag har några andra sjukdomar, så kom jag inte riktigt på alla, jag var inte beredd på frågan, och jag sa i alla fall ME. Då svarade han väldigt sympatiskt/neutralt att när vi får klarhet i vad ME är kan vi (neurologer) göra nåt åt det, ungefär. Inte ME är hittepå. Så det blev jag också glad för, det är inte roligt att prata med nån om man vet att de inte tror att ens sjukdom finns. Så det var också en lättnad.

Kunde inte ha gått bättre på det hela taget. Och så körde min kusin mig dit och vi hade en jättetrevlig pratstund.

Vaknade dock för tidigt imorse men inte så tidigt att jag hann ta sömnpiller en gång till, utan jag har bara fått 5-6 timmars sömn, men det känns ändå som om jag kommer att överleva den här dagen.

Same same, and SAME!

Klockan var 0:33,33 när jag tittade dit, men så snabbt fick jag inte tag i kameran. Men temperaturen och datumet är i alla fall samma.

Jag har inte läst ens en baskurs i spådom så jag vet dock inte vad det betyder.

Kanske betyder det kortare dagar, och det skäms jag inte för att gilla. Tycker det är så stressande att kl 02:30 så är det lite blekljust ute men man vet inte om solen går ner eller upp för det blir ingen skillnad mellan dem. Stressande för att man har så kort tid på sig att somna innan det blir ljust igen.

Jag är livrädd för mitt läkarbesök imorgon, det erkänner jag också villigt. För det första ör tiden kl 13.30 och det ör så tidigt att jag inte nånsin ens har vaknat så tidigt utan att må dåligt hela dagen efteråt. Men nu måste jag alltså redan vara duschad och påklädd och lite fönad (jag skrev verkligen fönad men plattan ändrade till rånad) i håret och kanske 1, 2 eller 3 sminkprodukter hinner kastas på. Tyvärr hade mitt nagellack börjat flagna, så jag fick ta bort det. Så kort ville jag inte klippa naglarna, så det flagnade försvann. Men jag måste vakna görtidigt, orka gå upp så fort jag vaknar, oftast tar det ca 4 timmar, sen åka bil, prata med min goa kusin som kör mig, sen försöka få in en botoxbehandling och ett neurologbesök på samma gång. Och vara klar i skallen. Få fram det jag vill fast min hjärna vid det laget är snömos. Mikael brukar ju vara med och guida, lägga till, titta på mig på sätt som betyder Den informationen räcker, och dra slutsatser som han märker att jag inte fattar och skriva ner dem. Jag är ju 48, borde våga gå till doktorn själv, men alla har inte handikappat att om de går upp för tidigt tappar de minnet. Då blir saken lite svårare. Och vad står på spel? Medicinering och undersökning som har oerhörd potential att hjälpa mig. Så nejdå, ingen press på att jag inte får tappa koncepterna förrän efteråt. Men å andra sidan så går det som det går och det är ju ingen idé att hetsa upp sig.

Han är i alla fall bra och kunnig, från Göteborg dessutom, det är ju lugnande bara att höra dialekten.

Jag ska inte säga saker om andra här, men om min man t ex åker till akuten med nån som brukar finnas hör i kommentarsfältet och hen är kvar över natten, då har man redan lite stress. Jag har själv haft ont i hjärtat i 5h och Mikael som tror att allt är reflux för det har han jobbat mycket med sa idag att jag skulle dricka grädde, och det hjälpte inte. Men nu har jag i alla fall normalt blodtryck och puls. Men nån som ligger på sös är inte helt normal i det avseendet, så ikväll ber vi lite extra för henne. Mikael ska gå upp om 2 1/2 h och jobba färdigt. Men min blogg, mina känslor, inte andras liv och hemligheter eller inte hemligheter utan bara deras historier. Pappa blev yr på kryssningen och fick åka rullstol när båtdoktorn sagt att det inte var stroke och nåt mer. Och så blir "nån annan" dålig precis efter det, man kan inte lita på nån. De kan trilla av pinnen vilken sekund som helst och det gör mig lite galen. För mig får bara 90-åringar som är mätta på livet lov att dö. Eller sjuka, då det är barmhärtigt om de får gå bort tidigare än vid 90. Inga barn, inga föräldrar, inga syskon får dö. Jag tål det inte. Och dö ska hon garangerat. Mikael också. Men inte idag. Det var inget fel, så då ska de bara hitta medicin som funkar.

Och jag är inte rädd för att dö. Jag tror det blir en trevlig överraskning för den som går hädan, och att man omges av släktingar och andra som gått före. Så den som dör är det inte precis synd om, mer än att hen kanske ville se sina barnbarn födas och växa upp och gifta sig. Det är ju alltid de som är kvar som det är jobbigt för. Jag vill inte lämna Mikael, vare sig för hans skull eller min. Men det kommer att ske. Hjärtekrossande. Men om ingen dör nu så är det ok. Tack!!

Härlig midsommar!

Såg fina foton av barn och barnbarn. Kunde ligga i min säng och inte bry mig om att gå upp. Åt världens festmåltid och fick spara mackan för jag var för mätt.

Blir glad över alla fina sommarklänningar, alla fina kransar, en trudelutt på klarinett som nån satte in av sin pappa. Känner mig så nöjd med dagen, trots att jag bara varit hemma. Men det borde jag vara nöjd med vid det här laget, och det är jag också. På ett sätt.

Mikael hade letat efter kylklampar (vi har nog inga) och då hade nåt från nedersta lådan ramlat ur i botten på skåpet så man kunde inte stänga lådan. Det tog jag som en utmaning och fiskade fram en skärbräda och en ask spritspåsar. Men sen hade jag hjärtklappning och var så tung och matt i musklerna som om jag hade sprungit ett långlopp. Hur kan man efter snart 25 år inte ha lärt sig än att man inte är som friska?

Nej, förresten, jag har ju börjat mitt nya liv där jag inte ska klaga så mycket och inte trycka ner mig själv. Om jag hade haft exakt samma problem i 25 år hade jag nog lärt mig att undvika det, men det har ju ändrat sig hela tiden. Så jag hinner inte anpassa mig. Men jag anstränger mig, och mina försök räknas. Så.

Kommer ihåg en midsommar för kanske 15 år sen när vi var i Slottsskogen. En kompis såg ett barn som grät och uppenbarligen hade kommit bort från sina föräldrar. Han frågade mig om jag inte kunde hjälpa barnet, men jag ville inte säga att om jag gör det så blir jag så trött så jag måste åka hem. Och jag hade inte förrän efteråt en tanke på att killar inte kan ta främmande barn vid handen i folksamlingar. Men alla visste då att jag var sjuk, så varför skämdes jag över att det skulle komma fram vad jag inte klarade? Sen spelade de andra kubb och jag tackade nej och satt och såg på. Det förklarade jag inte heller. Ingen kommer att fatta hur kubb kan vara en för häftig aktivitet. Särskilt inte om jag inte berättar det! Och sen när vi lekte nån lek mitt i natten med tre saker där två skulle vara sanna och en lögn, så var jag så trött att jag inte kunde komma på tre saker, för när jag hade kommit på två, så glömde jag den första när jag började tänka på den tredje. Så när jag sa mina tre så märkte jag att jag hade kopierat en sak som nån annan sa så alla fattade att den inte var sann. Det sa jag inte heller nåt om. Att jag behövde ett papper att skriva på. Och när de jag sov hos vaknade nästa morgon och jag vaknade efter dem, så kände jag mig dum och hoppades att de inte skulle tycka att jag var en lat sjusovare.

Det är inte konstigt att jag tycker jag är värdelös om det är så här jag har pratat till mig själv i alla år. Nu ska det bli ändring.

I söndags var det en som talade om att vi ofta inte är räddast för det vi inte kan utan för vår egen styrka. Vem vågar säga Jag är smart! Jag är vacker! Jag är betydelsefull!

JAG!

(Och eftersom jag inte riktigt vågar än, så måste jag göra ett skämt av det och tillägga Fet är fri, sådär lagom självdistanserat. Men snart så!)

Jag inser att det här nya att inte klaga på mig själv är väldigt svårt att stå för. Jag tror att jag tycker att jag har gått bakåt i min utveckling, att det här att inte klanka ner på sig själv inte var ett problem förut, men nu är det det. I en ålder när man snarare brukar hjälpa sina barn eller barnbarn med de problemen.

Men så tänker jag på J som bröt benet. Först kunde han inte gå mer än några meter och lånade min rullstol i mataffären. Sen blev han starkare i armarna och orkade gå mer på kryckorna, sen läkte benet och han kunde börja använda det. Men ingen tycker ju att ett brutet ben är att gå bakåt i sin gångutveckling. Och om nån har brutit nacken och måste lära sig allting från början så tycker man inte att det var svagt av dem att behöva lära sig svälja, prata och gå igen, som om de var bebisar. Man tycker ju snarare att de visar en fantastisk styrka som orkar försöka igen och igen.

Apropå det så hade mamma jagat Johannes runt köksön och bytt håll och allt sånt. Det är väl den roligaste leken som finns, jag minns den själv från när jag var liten. Han har ju, som barn, outsinlig energi och när farmor till slut fick säga att hon inte orkade mer förstod han inte konceptet inte orka mer. Man måste nog ha sån energi som barn har för att orka lära sig så mycket om sig själva och om världen som de gör. Det är faktiskt ganska märkvärdigt hur fort de går från absolut noll. Jag såg förresten en video på när tvillingtjejerna var bebisar och deras morfar sjunger för dem på varsitt knä på italienska, att de är "belle bimbe" (vackra flickor), och Bella tjurar lite och Beth säger bakom kameran till vad jag skulle tro var 6-månadersflickorna: You're on camera, Bella, no whining! Jag var imponerad över hur hon alltid talade till barnen som om de förstod mer än vad jag trodde att de gjorde. Hon sa att de skulle share innan de hade börjat krypa. Jag sa ju massa saker till Vanna som hon säkert inte begrep, men kanske förstår både människor och djur mer än vi tror. Om vi förväntar oss mer av dem, så lever de upp till förväntningarna.

Eftersom vi har gångvägen utanför vårt hus så hör vi många som talar till sina hundar nu när fönster och dörrar ofta är öppna. En del låter riktigt hätska, som om de föraktar sin hund och är vansinnigt arga, fast det är första gången de säger ifrån. Att vara bestämd är inte samma sak som att vara arg. Att låta på rösten som om man hatar nån, hur kan det lära någon något? Mitt hjärta brister för de barn och hundar som "fostras" med den rösten.

Och kanske också för de som likt mig själv talar till sig själva med snäll röst men säger dumma saker som att de är dåliga för att de inte är dugliga.

O come sono bella bimba :-)

Annorlunda syn

Jag såg en snutt på Law & Order och en fransk dam i 70-årsåldern hade blivit våldtagen i sin ungdom. Hon beskrev att hon var singel, förlovad... och jag tänkte att singel betyder inte ogift längre utan inte i ett förhållande. Men vilka förhållanden räknas för att man inte ska vara singel? Det finns ju många sorter nuförtiden, så att fb t o m har hittat på frasen It's complicated för dem som inte vet om de är singel eller ihop med nån. Om nu fb kom på det, det kanske man redan sa före fb.

Jag har inte varit en sån som ens har hånglat med killar utan att vi i alla fall trodde att vi var förälskade i varandra och ville bli ihop. Jag har också varit socialt efterbliven och rädd för förhållanden. Jag har känt på mig att det kan bli så jobbigt och ledsamt och fel och har skjutit upp saken rätt länge för att slippa problemen. Ville heller inte bli ihop med nån bara för att ha nån att vara ihop med, eller för att nån var snygg men man gillade dem inte så mycket. Jag vågar vara själv, även om jag inte vågade gå till bamba själv. Och idag har Mikael bara varit hemma tio minuter, fem på kvällen och då skrev han ut protokoll och sen fem minuter till innan han somnade i tv-fåtöljen vid 10. Men jag har inga problem med att vara ensam, kan roa mig själv hur lätt som helst. Det känns skönt och som en lättnad, eftersom jag inte orkar träffa vänner och så, och om det var outhärdligt för mig att vara ensam och om Mikael inte räckte för att täcka mina sociala behov så skulle jag ju vara olycklig. Jag är snarare stressad och skulle vilja ha fler timmar om dagen (för saker jag behöver göra ensam). Men nu är jag ju som jag är och även om jag fick fler timmar så skulle det inte hjälpa om jag inte också fick mer energi. Så vi lämnar det så.

De hade i alla fall stylat den franska damen precis som man tror att en fransk 75-åring ska se ut, graciös, högt huvud, örhängen, fin uppsatt frisyr. Hon inspirerade mig.

Och vet ni vad, jag har förresten två goda nyheter. Igår var jag med kometen i centrum och köpte pioner, hämtade paket och köpte en Nogger. Det var sånt underbart väder och naturen luktade så gott och det är så skönt med varm luft mot huden så jag blev lite hög, men trött. Men det egentliga felet var inte mest trötthet, för jag går numera rätt så långsamt, utan att jag gick lite för långt. Och det var inne på Coop, för plötsligt ville jag gå bort till bröden och leta efter källarfranska som de inte hade och den omvägen var vad som knäckte mig. Och det var också då jag inte kom ihåg att känna efter om jag hade energi till den goda idén. Glassen kan man ju gå till rätt vid kassorna men brödet är en promenad. Men att jag går så långsamt nu att jag inte blir andfådd i affärer är ett jätteframsteg! Jag gör mycket oftare pauser, stannar upp och vilar, kommer ihåg att känna efter.

Också ett framsteg är att jag öppnade mig hjärta och istället för att vara nervös för att jag inte har varit bland folk på ett halvår, förutom vårdfolk, och har helt tappat vanan att småprata, så litade jag på att min magkänsla skulle kunna konversera med folk även om min hjärna inte skulle kunna det. Och so what om några i centrum tycker jag är ett ufo för att jag inte kan småprata så bra, vad gör det. Så jag pratade mer och var mer vänlig än på länge. Jag vill ju att folk som pratar med mig ska bli glada efteråt, som den snälla damen bredvid vårt bord på nån finlandakryssning. Hon påverkar mig än, för att hon var så go. Och jag vill vara sån, som får folk att må bra och vara lyckliga, kanske bara en liten stund. Det tog slut lite mer för varje affär, så på Coop sa jag nog bara tack detsamma när hon sa Trevlig kväll, men då får man betänka att mitt armband ramlade av på samma gång och jag hade redan lett och varit trevlig på två ställen före det.

Pionerna är helt fantastiska. Doftar ljuuuuuuuvlivt och är så stora som en boxares handflata. Hela blomman är som en smocka, på ett bra sätt. Min dröm är att byta ut de där mestadels döda rosbuskarna mot en pionhäck. Men vi vill inte lägga pengar på nåt vi inte kommer att kunna hålla liv i. För undersöka vad som växer frodigt utan inblandning :-)

Jag vill!

Jag vill busa! Jag vill plötsligt rikta duschstrålen på min duschpersln när hon minst anar det.

Vi åkte bakom en kille med hörlurar. Jag vill åka tyst tills vi är precis bakom och sen tuta så han flyger högt.

Jag vill vansinnigt gärna försöka se misstänksam ut i tullen. Låtsas att jag har knark, men försöka se ut som om jag försöker se helt normal ut, men flacka med blicken, byta kö och sånt. Och hoppas de tar mig för då har jag spelat bra.
Här fick jag annars ett bra tips också. Fy vad roligt!

Den här skulle jag också vilja prova. Olika alter stöd med olika liv. Dödskul.


Jag säger som min bror när han hade kastat kniv från bakom häcken (han var indianer, hon var cowboys) så den kom rätt mellan åkrarna och damen stöp som en fura. Hennes man kom och skällde ut mamma och pappa och Johan sa sorgset: Får man inte ha nåt skoj eller?

Goda råd

Mikael tog anteckningar i kyrkan i söndags. Det var ett speciellt möte, där de 11-17-åriga unga kvinnorna höll tal och sjöng. Det är meningen att jag ska hjälpa till, men jag är så dålig att jag inte brukar klara mer än att be för folk eller så. Men jag var ju väldigt intresserad av deras tal.

Organisationen Unga kvinnor har 8 värderingar och nån talade om alla, jag hade förberett ett kort tal om dygd som mamma läste upp. Förresten sa jag till Mikael för inte så längesen att jag saknar att hålla tal i kyrkan (vi har inga betalda präster utan medlemmarna turas om) och ibland får man vara försiktig med vad man önskar sig :-)

Men Mikael löste anteckningar från talen och det var helt otroligt vilka fina erfarenheter de berättade om och vilken kunskap de har som jag förstår kommer att hjälpa dem många gånger igenom vad jag tyckte var mitt livs svåraste tid. Man vill vara så vuxen, men man är inte det, man vill vara sig själv och inte bara göra som andra säger till en, men man har ingen aning om vem man är, och det kan vara svårt att känna sitt värde. Särskilt om man fäster sitt värde, som jag gjorde, efter hur populär man var hos killarna i kyrkan. Jag var ju inte det i den åldern och det har tyvärr format mycket av mina självtvivel. Jag var en röst ifrån att bli klassens lucia i högstadiet (killarna röstade visst på mig och tjejerna på en blond tjej) och de få killar jag hade i klassen i gymnasiet gillade mig alltid, samma på universitetet, fast då hade jag slutat bry mig så mycket. Och om jag typ satt vid ett ungdomsbord på någon äldre släktings bröllopsmiddag, blev de lätt betuttade i mig. Men man är så känslig som tonåring för vad andra tycker, och det är en väldigt bra idé att ge dem stark kunskap om att de är värdefulla, Guds döttrar och att de blir starkare och gladare när de väljer rätt och är sanna mot sig själva.

En av ledarna, Mary, sa att man inte kan lyfta nån om man trycker ner sig själv. Det talade väldigt mycket till mig, fast det kanske var avsett för tonåringarna. Men man ska aldrig vara färdig med lärandet. Jag känner ju verkligen helt ärligt att jag är så mycket tveksammare inför mitt värde som sjuk, både som person för att så mycket av det som definierade mig och gav mig självförtroende är borta, men också att jag lever så ojämställt med Mikael och ofta kan känna att det är orättvist gentemot honom att jag verkligen inte tar hand om min hälft. Så jag vet teoretiskt sett att bebisar, som faktiskt inte duger nåt till annat än att sova, skrika och bajsa, ändå har ett oändligt värde, så att vi inte behöver skaffa vårt värde genom att vara bra på saker, ens att vara bra på att vara snäll, utan att vi redan har vårt värde med oss när vi kommer hit. Det tänker jag komma ihåg mer.

Och en tjej sa att när vi saknar tro på någon princip så kan det hjälpa att vi skaffar oss kunskap. För då kommer vi att få en större grund att stå på och får lättare att tro. Och med det här med mitt värde så var jag på Pinterest härom kvällen och hade tydligen klickat på några citat för plötsligt kom det massa citat i flödet, och jag kände ju att det var kloka och bra saker i citaten, som jag höll med om, och då hjälpte det min tro på mitt värde när jag ökade min kunskap om mitt värde.

Och jag inser att jag ska sluta prata här om hur värdelös jag är, för det är inte sant. Om det vore en annan person skulle jag bli jättearg för att hon talade så om sig själv. Jag borde ha kommit längre när jag är 48 år, men sjukdomen har stulit mitt självförtroende, så jag måste lära om vad mitt värde kommer ifrån, för även om jag har sagt teoretiskt att vi har det med oss, så har jag förut fäst mitt värde vid att jag ska vara intelligent, vitsig, charmerande, snygg och smal, duktig på massa saker, modig att ge mig på vad som helst för jag klarar allt, för att jag är så smart. Och nu när inget av det stämmer måste jag kämpa för att tro att mitt värde är lika stort nu som det var när jag "förtjänade" det. Att folk älskar mig fast jag inte orkar träffa dem. Allt sånt.

Så jag har bestämt mig för att det inte är modigt att öppna upp så mycket om hur svag jag känner mig. Det är fegt, för det är det enkla. Det riktigt modiga är att prata om mig själv så jag skulle prata om mig om jag var nån annan, nån jag beundrade. För om jag trycker ner mig själv kan jag inte lyfta någon annan. Och det är mycket viktigare för mig att lyfta någon annan ön att trycka ner mig själv. Så nu är det slut med det! Basta!

Visst är det ju så att det förpliktigar, att skriva det såhär. Så jag ska verkligen försöka sluta prata om hur värdelös jag är. Vem vill läsa det? Och som Mikael sa, det är ju inte ens sant!

Så nu ska jag låtsas att jag är stolt och glad över att vara jag, att jag är nöjd med vad jag gör, att jag mår bra, är lycklig, har mycket att vara tacksam för och mycket att ge. Vissa saker behöver jag inte alls låtsas, men jag tänker låtsas tills jag kan säga att jag tror på allihopa, och du med!

Min enkla åsikt

Jag ähum skulle kolla på Aftonbladet och överst står om Arnauld. Han är på en anstalt för sexualbrottslingar, och kommer med den geniala kommentaren att vore det inte fint om de kvinnliga fångvaktarna hade bikinis med kriminalvårdslogga.

Jag hoppar gärna till slutsatser, men det är ju varken ett hopp eller ens minimalt skutt till slutsatsen att om man är så fullkomligt bäng att man fäller sexistiska kommentarer till fängelsepersonalen så är det ju nåt fel på snubben. Och om han inte kan låta bli att vara sliskig i det läget så är jag så säker som man kan vara utan att veta nåt om saken. Killen är skyldig. Frun är rätt bakom om hon aldrig har märkt det. Om nu inte Aftonbladet rent ut bara hittar på.

Apropå det sa jag till Mikael att det värsta som kan hända är inte att han dör. Det är om polisen kommer hem hit och hittar tusentals pornografiska bilder och videor av barn och han döms för pedofili, ja, alltså brott i verkligheten eller vad man kallar det, inte bara bilder utan personliga övergrepp på barn, inte bilder. Tala om att inte kunna tro på en enda av sina tankar och känslor nånsin mer, om det händer. Kanske därför Frostenson försvarar Arnauld så starkt. Hela hennes världsbild skulle rasa om han är skyldig och då är hon inte kapabel att välja mjölk, än mindre bedöma folkå.

Jag är rätt hård i det jag säger, men egentligen är det ju såklart synd om henne. Skillnaden är att om min man blev dömd för massa sexuella brott skulle jag inte tro att polisen eller gamla servitriser var ute efter hämnd. Jag tror ju verrrrrrrrrkligen inte nåt sånt om min man, men jag tror ju att om polisen och åklagarmyndigheten har bevis i flera fall så är det nog man själv som inte har fattat saken rätt. Fruktansvärt hur som helst.

Så till alla hustrur vars män är dömda för nåt, de var nog skickliga manipulatörer hela tiden. Jag beklagar er sorg.

Allvar???

Var hos en ny läkare förra veckan på vc. Gullig men inte så erfaren. Verkade som första stället från skolbänken. Men hon såg att min ordinarie läkare hade skrivit kallelse till apnéundersökning. Jag orkade inte ta det med henne, men det var en sömnundersökning med frågeställning uppvaknanden resp rem/non-rem det skulle vara, inte apné. Så nu måste jag ringa sjukhuset och kolla. Varför kan folk inte göra rätt?

Det gick såklart inte att ringa. Växeln, jo, men sen tusen knappval. Och till sist skulle de ringa mig nästa dag kl 10, så det fick jag ju avbeställa.

Den dagen hade jag inte tillgång till min telefon men nästa dag hittade jag mottagningen på 1177 för att fråga om de bara kallade det apnéundersökning eller om jag står i kö för fel undersökning. Då finns det ingen remiss. Så jag har remiss till en undersökning som är fel och inaktuell och inte heller till det sjukhus vi hade bestämt. Min duschmänniska säger att man nog kan se remisser på 1177 så jag ska försöka kolla det nu. Men annars har jag redan bett vc om en kopia av remissen. Men hjälp, hur svårt kan det vara, sköterskan har fått informationen på 1177, samt att Mikael har varit på vc och lämnat en lapp till läkaren. Så antingen har de slarvat bort ett meddelande på 1177 och ett pappersmeddelande som en person skulle ge läkaren, eller så har de struntat i vad det står. Jag har förklarat vad det är som behövs och varför, och visserligen kanske de inte kan se i mina journaler för 10 år sen att det var sömnundersökning på Akademiska, men det var ju därför jag förklarade att det var den som psykiatrikern tyckte behövde göras om. Apné har ingen pratat om på 10 år, det är insomni och liknande sömnproblem jag har. Så trött. Måste in å leta remiss nu.

P.S. Det var superenkelt att hitta. Finns Remisser under Journaltjänster. Men inga remisser inlagda.

Dagens bollsinne

Jag har ju vuxit upp i skuggan av en absolut bolltokig bror, så jag har inte tyckt att jag haft särskilt bra bollsinne, i jämförelse. Men när Mikael kastar saker ibland från köket fångar jag dem med en hand och han blir imponerad, fast jag tycker mest att det var att han kastade bra. Han spelade flera olika bollsporter i ungdomen, men mest uv-rugby, där man inte ens kan kasta bollen utan stöter den under vattnet.

Men ikväll gjorde jag nåt så snyggt, som jag hade önskat att nån hade fått se. Jag tittade på soffbordet och memorerade var de två tidningarna låg som åker mellan sängen och soffan varje dag och aldrig hinner bli lästa (visserligen bara Vi i villa och Hemköps tidning där jag nästan aldrig gillar recepten), samt plattan, telefonen och den lilla flaskan med ögondroppar. De andra låg platt, den stod upp och är som en sån där mininagellacksflaska, så rätt liten. Men minnet för var sakerna stod försvinner rätt fort när man släcker ljuset, så jag trevade lite, kände flaskan men fick inte grepp om den utan putte snarare ner den. Och sträckte blixtsnabbtut handen och fångade den! I mörkret! Det var väl nästan rekord! Jag känner mig så nöjd!

Men hur mår mina fotogetter?

Jo, tack, de mår så bra och hoppar och skuttar och äter gräs. Till nästa sommar kanske vi kan träna dem att käka upp ogräset mellan rosbuskarna?


Snöskottarna har dödat en rosbuske, den som satt längst hitåt, för de har kört med maskin rätt över insidan av hörnet där det satt en rosbuske. Om ni fattar vad insidan av hörnet betyder. De har liksom genat när de borde kört i rät vinkel. Och vi kan inte beskära rosor och jag har provat två somrar att rensa ogräs, ca 3 tufsar i taget bara, men får sån pulsstegring av att böja mig ner att det faktiskt inte går. Och vi bor ju i lägenhet för att slippa sköta trädgård. Men bor man på bottenplan utan trappa/trapphus så har man lite gräs. Så många somrar som Mikael har klippt de två stora gräsmattorna/slänterna som kommunen säger är föreningens och föreningen säger är kommunens. Nu har han slutat. Förra året tror jag två äldre damer i grannhuset bad honom att göra det ändå, för att deras utsikt blir så mycket finare. Han fick en krukväxt för besväret, som jag såklart tog kål på trots bästa välvilja, och sen behövde man inte klippa nåt mer den sommaren, inget växte ju. Det var väl en av få fördelar med förra sommaren :-)

Jag drömde en sån fantastiskt spännande dröm inatt om nån som försökte skada och sen döda Mikael och jag minns hur jag tänkte i drömmen Det här är så bra att jag måste komma ihåg det och skriva en bok. När jag tänker på det nu skakar jag bara på huvudet, för det var rubbat och konstigt och töntigt och inte alls särskilt spännande. Men tydligen kan man nattetid njuta litterärt av nåt som är mer Läckberg än Nobelpris. Jag ska sluta kritisera folklig litteratur. Jag läste både Dan Brown och Camilla Läckberg på bröllopsresan för 10 år sen. Mikael var psykolog härom dagen när jag var alldeles slut men hade svårt att varva ner, så han tvingade mig att blunda medan vi pratade om minnen från våra resor. På detaljnivå, vad vi åt, hur det luktade, lät, hur stränderna var osv. Och då kom jag ihåg att jag minsann läste romaner av folket till ackompanjemang av Medelhavet. Så jag måste sluta tuppa upp mig så om litteratur. Jag kan ju knappt läsa nån bok. Men vad underbart det vore om jag kunde åka till Italien med Mikael med resväskan full av böcker och orka ligga i en solstol vid stranden och läsa mellan baden. På senaste semesterresan gick jag bara till middagen, rättare sagt blev körd på vespa för det var uppförsbacke mellan rummet och restaurangen och kullerstenar och inte ens Mikael orkade putta mig uppför den backen i rullstolen, och flöt i poolen några gånger, och efter halva veckan var jag helt förstörd och grät på sängen för jag mådde så dåligt och åt så mycket Treo comp att jag blev som han på julafton, arapapa-arapapia. Så jag ser inga fler semestrar i min sån där spåkula. Vill dock gärna åka och bada i närområdet i sommar, kanske i sjön vid vår favoritrestaurang Sundby gård och kanske också på handikappbadet vid ME-kliniken. Och så vill jag äta mat i naturen, och det har vi mycket av på kort avstånd så det borde jag klara.

P.S. Jag drömde också om Johans tvillingar. Förutom att varje gång jag drömmer om dem har de inte två par tvillingar utan sex par, och jag kan inte hålla ordning på dem i mitten och är så bekymrad över att de tror att jag inte bryr mig om dem när jag inte vet vad de heter. Har man inte problem så skaffar man sig.

Food porn

Kladdkaka med dulce de leche-pannacotta. Det låter nåt!


Är det tryckknappar???

Ni vet ju att Maxima är min klädidol nummer ett. Tycker halsringningen här är supercool, sen ser jag att hatten har samma metallknappar. Det ser ju nästan ut som tryckknappar. Hur som helst så förfärligt snyggt. Men jag tror det ligger viss yrkesskicklighet bakom de där kläderna. Betvivlar att jag skulle göra det lika snyggt. Men det hindrar ju inte att jag beundrar arbetet! Vet tyvärr inte vems kreationen är.


Heja återbruk

Nya vackra bilder på Mary från igår. De firade att dannebrogen fyllde 800 år.


Så råkar pinterest visa mig ett flera år gammalt foto jag sett förr, som är från nåt ridevent i England. Ser ni vad jag ser? Hon återanvänder hatten! ME LIKES!!!!!


Vem vann?

Maxima och Letitzia ser strålande ut i rött. Jag blir knäsvag av så mycket vackra snitt, midjor, detaljer. Vill också ha en kunglig stylist. Förresten är det svensk kungagalamiddag med representanter från Sydkorea idag och jag såg ett foto på Madeleine. Hon har verkligen dragit en högvinst i utseendelotteriet. Och just det, det är verkligen ett lotteri, för det enda man kan påverka är inte tillräckligt för att vem som helst kan bli så snygg som de vill. Somliga är födda med liten midja och jag hör inte till dem. Men man är aldrig nöjd. Jag ser att jag är tjockare än förra sommaren när jag tar på mig samma klänningar som jag hade då. Och det är ju lagom kul.

Glad :-)

Idag har dropparna inte gjort ont, Mikael tog bort stygnen utan problem och jag fick rejält svar från kirurgen med precis all information och ett handskrivet tillägg "benign och helt borttagen". Det är annat än breven från vc som aldrig ger några resultat utan bara säger att allt är bra oavsett om det är det eller inte. Och att jag själv sett på 1177 att det inte är det.

Fast nu såg Mikael en ny grej som han inte kände igen sen förr, men nu får det vara nog. Det är ju inte statistiskt särskilt troligt att jag för fem år sen opererar bort tre grejer som inte var nåt, nu en till som inte heller var nåt, och på den korta tiden sen när läkaren kollade på hela min kropp med förstoringslampa har jag fått nåt som är malignt. Det är så otroligt att jag ens vägrar tro det. Så om jag inte ser nåt väldigt skumt, och en skum grej har jag lärt mig att känna igen nu och det är nåt som gamla får, Mikael har också haft en, och det är ju skönt att om man ser nåt så kan jag delvis avgöra själv hur skum den är.

Så glad för den fina vården jag fått på tre kliniker på Erstaterassen. Hade de en allmänläkare där skulle jag lista mig fort som ögat. De skulle visst öppna vårdcentral på Ersta sjukhus och i nuläget är jag beredd att göra vad som helst. Men att åka en timme i bil är stor skillnad mkt att åka 10 minuter i bil. Och att kunna ta mig dit själv med Marve om det kniper. Jag ska aldrig bli skjutsad mer eller ta kometen, jag fick så hemskt ont i benen av förra gången och ändå fick jag gånghjälp, gick jättelångsamt och tog flera pauser. Jag blir ju sämre och nu har jag väl kommit dit att jag måste sätta stopp för även löjligt korta promenader. Jag låter ju bli att gå och kissa hemma om jag var tvungen att göra nåt oväntat som klippa av en nagel eller så.

Ibland har jag tänkt att vi skulle flytta till nåt svindyrt område och gå till deras vårdcentral, för rika människor tar ingen skit. Men rika människor går inte till vårdcentralen, de går till företagshälsovården och sen specialist. Så jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Och om min vc ändå inte tänker ge mig hemsjukvård ens om jag blir 100% sängbunden dvs inte ens kan gå upp och kissa, utan bara om jag behöver vård 2ggr i månaden, då har jag ingen anledning att stanna här. Men om jag blir så dålig att jag inte kan gå upp ens på toa men måste träffa läkare en gång om året, då är det ju bättre att ha hen fem minuter bort? Jag kanske får prata med Sköndal om detta. För det tar minst en maxkoncentrerad halvtimme bara att skriva ut mina recept. Och ändå är det i princip aldrig nån som gjort rätt på alla. Den senaste kom närmast, han glömde bara EJ BYTE på stilnoct och skrev 2 och 3 uttag på flera grejer så allt inte tar slut på samma gång. Jag hatar det. Jag vill ha fyra uttag av allt, tre månader i taget, och så räknar jag ut alla mina vid behov-mediciner och får dem lagom till samma tremånadersperiod. Annars får jag beställa hem medicin var och varannan vecka. De måste göra det möjligt för patienten att klara av att hålla ordning på vilka som snart är slut och man behöver nytt recept, respektive vilka som är slut i burken men finns fler uttag. Jag har 24 mediciner men tar bara kanske 20 dagligen, kanske 19. Men fattar ni vilket heltidsjobb det är när de inte skriver 4 uttag på tre månader. Då blir det ett år av pussel i stort sett varje vecka, hämta paket, få det levererat hem med kylväska osv osv. För att inte tala om alla dessa paket som Mikael får gå till återvinningen med. Jag funderar på om vi ska köpa några dynlådor till verandan och ha kassar med återvinning i dem och sen sittplats ovanpå.

Jag undrar om jag ska ta med mig Mikael och prata med den duktigaste distriktssköterskan och se vad de egentligen gör. Om hon t ex kan besöka mig och jag har en lista på mediciner som jag tagit varje dag i åratal, kanske det räcker att sköterskan ser mig hemma och läkaren skriver ut det på vc. Om man kan få nån att skriva rätt.

Jag kan se igen. Min geleiga nattdroppning gick väldigt bra idag. Har konstigt nog inte haft några amöbor på säkert en timme. Men nu kom de igen. Jaja.

Så allt är bra. Mikael slits fortfarande mellan jobb, skola, Civil, folk, sjuk mamma, sjuk fru, barn han bryr sig om, praktiken, uppgifterna i kyrkan, att vårt äktenskap inte får bli en lång räcka blodtagningar som enda dejt. Och när han får feber blir jag panikslagen. Idag kan det vara vädret, men hans socker är inte riktigt tillbaka till normalt, särskilt inte om han har feber, då brukar ju diabetesen betyda högt socker men om det är feber kan han inte läsa sin kropp. Så glad att han har den där mätaren. Men han har ju inte råd att vara sjuk. Råd och råd, tid alltså.

Jag orkade laga middag idag. Steka hamburgare. Kan det bli enklare. Mikael har suttit ner en kvart idag, när han betalade en räkning och åt middag. Han är också skör, kan också bli sjuk, skadad, vad som helst. Han har redan flera sjukdomar. Han måste ha lite mindre press på sig. Men han behöver i alla fall inte bekymra sig över att hans fru inte älskar honom, för det gör hon ju!!!!!

Alperna!!!

Jag längtar så till Alperna. Minns hur mamma och pappa tog familjen på semester i Österrike på samma gång som det var en ungdomskonferens i kyrkan. Jag ville mycket hellre åka dit, det var ju livsviktigt att träffa killar, tänk om jag träffade min man där, förstod de inte det?

Men nej, de tyckte en familjesemester i Österrike var viktigare och till slut förlåt jag dem för det var en väldigt trevlig och kul semester och kanske den sista med hela familjen innan jag började jobba på somrarna. Och med tanke på min sociala omognad i 14-årsåldern var risken noll att jag skulle hitta min blivande man bland hundratals andra tonåringar, men det fattade jag förrän efteråt.

Mina föräldrar har varit bra på att ge oss vad vi behöver snarare än vad vi vill ha. Och efteråt har man insett hur rätt de hade. Resan till St Gilgen nära Salzburg var fantastisk och där vi bodde såg ut ungefär som på bilden.

Men sen bodde jag ju i Basel också.  Det var för mycket stad för att ha såna hör hus, men påsken jag tillbringade på ett berg var ungefär också så här. En lite enklare stuga, men ändå. Längtar verkligen efter både Schweiz och Österrike. Jag vill åka till så många platser!!!!!!


Sur

Jag är sur för så mycket idag. Denna huvudvärk gör mig så trött. Har också redan tröttnat på att se saker i mitt högra öga HELA TIDEN. Genomskinliga saker men de rör sig hela tiden och jag har inte lärt hjärnan att ignorera det än. Om jag nu kan det. Vill inte tänka tanken att ha det så här hela tiden. Som att höra ljud hela tiden! Så det är jobbigt. Sen så har jag fått ont i ögonen av ögondropparna två gånger idag. Fattar inte hur det kan göra så ont. Om jag blundar går det ok, men inte att titta. Blundade ca 45 minuter andra gången. Vet inte om det blir bättre om jag tar fler droppar eller oftare. Hur som helst så är dropparna bara tårersättning, de gör inte så att ögonen tillverkar mer vätska. Så jag droppar och droppar. Är redan trött på det också. Att pyssla med medicinburkar tar redan tid, jag har ingen lust att hålla på med kroppen hela tiden. Ju mindre ork jag har, desto fler fel blir det på mig, och så får jag ännu mindre ork till sånt som är roligt. Men får väl inse att jag motsvarar en 90-åring, vars heltidsjobb också är kroppens skavanker och de orkar inte resa nånstans och har inte råd att äta ute på sin magra pension, och det skulle de ändå inte orka.

Och så är jag sur för att jag läste Burda och till och med mönstren för feta slutar på storlek 52 och jag har 54. Inte för att jag ändå orkar sy. Eller tapetsera. Jag bad Gud idag om hjälp att orka städa lite. Jag har högar med papper som är viktiga men jag orkar inte sätta in saker i pärmar. Men så lagade jag middag och då orkar jag inget annat. Blev sur när jag bröt en nagel när jag svarade i telefonen förut när pappa ringde, för då var jag tvungen att gå upp en gång extra och klippa ner nageln och då tog all energi slut. Kunde inte ringa till St Görans heller för det var tusen knappval och så ska de ringa tillbaka klockan 10.00 imorgon. Visst. Så det fick jag stoppa och får försöka hitta rätt avdelning på 1177 och skriva frågan. Men det står att apnéundersökning är 4 månaders väntetid på, om det nu ens är apnéundersökning jag ska ha, och så kommer sommaren emellan och då finns det ingen chans att jag får gjort sömnutredningen före det planerade läkarbesöket 1 sept. Så då måste jag flytta fram det på obestämd tid, men jag måste boka om nu för hon har så lång väntetid att jag inte kan vänta tills jag har fått tiden och boka då, för då får jag vänta ca 4 månader på att komma till henne också. Och då är vi snart uppe i ett år sen hon sa att hon tycker jag behöver sömnutredas. Hoppas hon fortsätter skriva ut sömnpiller hela tiden. Och hoppas jag klarar mig på den här dosen. Och hur som helst får jag inte ta kodein-/morfinpreparat för botoxen och för sömnpillren så jag vet inte hur jag ska fortsätta orka ha ont i huvudet hela tiden. Nsaid och Alvedon räcker inte. Men de behöver jag ändå ta för att jag har ont i artrosen eller i benen. Och ingen kan säga vad knölen k armen ör och bad jag ska göra åt den. Jag börjar lära mig vad jag kan och inte kan göra, knäppa upp behån t ex, men ska man ha en knöl som gör ont när den blir "strypt" av muskeln? Men om jag börjar gråta så blir i alla fall ögonen blöta och det är ju alltid nåt. Har i alla fall fått bank-id nu, efter lång hjälp av Mikael, 2h tror jag han höll på. Allt som kunde gå fel gjorde det. Så då kan jag göra mina ärenden på 1177 igen. Och PostNord är förresten kretiner.

Nu ringer alarmet för mina nattögondroppar och då blir jag såklart sur över att jag inte kom ihåg att gå och lägga mig för en timme sen när det alarmet ringde. Jag måste ta tag i flaskan när alarmet ringer för annars glömmer jag vad alarmet är för. Och lägga sig var visst för luddigt. Har sju eller åtta alarm dagligen, till slut orkar jag knappt reagera. Imorgon ska Mikael ta stygnen. Då har det gått 3 veckor och ifall den analysen dröjer måste jag komma ihåg att följa upp det också. Hur ska jag kunna känna mig som en fullvärdig människa när, som det känns nu, all min energi går åt till kroppen. Jag blir ju helt incurvata, allt jag ser är insidan på spegelglas och jag ser bara tillbaka på mig själv, inte ut på världen. Jag har ingen lust att vara så här trött på mig själv!

Jag är i alla fall nöjd med håret. Fast jag blev lite ledsen när jag såg ett kort på Ellen i Ikea-reklamen för att hon hade så tjockt och långt och glansigt hår. Men en tant på 49 ska väl inte ha långt hår, jag fyller ju som sagt 90 snart. Nej, jag är inte nöjd med nåt, jag är sur på allt.

Förresten är jag nöjd med att jag åt så mycket middag att jag bara kan dricka kvällsmat nu. Fast jag har inte orkat gå och kissa på länge så det är inte jättetaktiskt att prata om att dricka. Jag är också nöjd med att jag inte måste hosta eller nysa nu. Måste sova. Och ta piller och droppar. Och lugna mig. Och kissa. Och andas. Och grr!!!

Men vänta nu, var det inte igår jag var hos doktorn och fick gå från bilen och in för att Marve var i bilen med Mikael som fick täcka upp för nån med blindtarmen eller vad det nu var? Då är ju detta bara krasch och övertrötthet! Jag är som en bebis med jetlag och lipar och surar för allt utom kanelbullar. Och tappar som vanligt både minnet och tidsuppfattningen och fattar inte varför allt känns pest.

Men så skönt. Då blir jag mitt vanliga, väna jag imorgon då :-)

Lika som bär

Jag har ju nippran på tapeter, marinblått och William Morris. Men tycker samtidigt det är lite tråkigt om ett visst mönster är lite för känt. Så nu verkar jag kunna få en inspirerad variant från Rusta dessutom! Hjälp, vad jag vill tapetsera om!

(Källa Leva & Bo, Expressen)

Livsfarlig läsning

Det här numret av Vagabond handlar bland annat om Sardinien. Det vägar jag inte ens läsa!

Det finns fortfarande så mycket av Italien som jag vill se. Östra Sicilien, självklart Sardinien, Capri och Neapel, Rom, Toscana, Amalfikusten, högländerna/Garda- och Comosjön, Venedig och öarna, Florens. Och ändå drömmer jag nästan mest om att åka tillbaka till Sicilien. Där var vi för kanske 8 år sen så jag kunde så mycket mer än nu, kunde åka på utflykter på dagarna och se en del av ön, vilket jag fullkomligt älskade, men även turistorten Cefalú där sandstranden var ljuvlig och Mikael bytte om utan att, i min åsikt, skyla sig nog mycket. Och där ordet han sagt hela veckan, spumante, som jag tyckte lät som om hade hittat på det själv, plötsligt dyker upp på menyn i restaurangen i Cefalú bland vinsorterna och betyder sparkling, vad det nu heter på svenska. Mikael åt sitt livs godaste pizza och jag åt pasta alla Norma. Det är en traditionell siciliansk rätt med aubergine. Bara de råa ingredienserna ser ju helt makalösa ut (härifrån).



Och tänk sen att äta det lagat! Receptet är visst från början av 1800-talet.  Hur man kan göra sån mat, alltså. Dregel.

Jag tror att det som skulle göra mig lyckligast i livet var att ha en kock mån-fredag. Då skulle två dagar vara italienska, en fransk och två svenska. Och på helgen kunde man hämta kinamat och laga en middag som man suktat efter. Det vore skönt!


Vi åt så fantastisk mat på Sicilien att jag kan skriva böcker om det. Hotellet hade en buffé, men inte ditt vanliga all inklusive-bord. Varje dag hade de ett enormt salladsbord där man lätt kunde äta sig mätt. Vissa färdiga sallader, annars ingredienser att göra sin egen. Balsamico smakar inte heller samma i Italien som hemma. Tomaterna är jag inte allergisk mot, fattar inte hur allergenen kan försvinna i solen men så är det. Sen hade de en soppa, en pastarätt, en kötträtt och ett efterrättsbord. Det var vi aldrig särskilt sugna på för att maten varit så gudomlig. Förutom dagen där det var spaghetti alle vongole eller spaghetti med musslor. Men spaghetti smakar för mycket hav när de har blandat den med musslor, annars suktar jag så efter spaghetti nu att jag kan krevera. Barilla spaghetti, det kan jag äta som det är med lite smör på. Redan när jag var 15 ville jag lära mig italienska men vi var för få i skolan som ville det. Gå inte i småstadsskolor! Och ät pasta imorgon! Eller inte. Men jag vill!!! Jag har egentligen slutat med vita kolhydrater, men får äta pasta en gång i veckan. Aldrig skulle inte vara hållbart, jag behöver verkligen pasta, som jag tror det var Bella som sa I need potato chips!

Här är Cefalú. Åk dit om ni kan! Jag drömmer ofta om att åka dit med Ellen. Och vara frisk så jag får se nåt mer än hotellrummet. Nu senast, 2015 tror jag, klarade jag inte av att bli körd till matsalen och få maten hämtad åt mig. Efter halva veckan fick jag dopa mig med allt jag hade och satt ändå på sängen och längtade hem och grät för jag var så trött. Jag måste komma ihåg det, så jag inte åker nånstans och bara får se hotellrummet. Tänk om jag var så bra som för 10 år sen.

En nåd att stilla bedja om.


Blå blå blommor

Så fint när bakgrunden matchar. Matcha bör man, annars dör man (ful).

Vacker

Jag kan ju verkligen inte bedöma sånt, men tavlan känns rå i strukturen pga de tjocka penseldragen. Men det gör ju också att jag inser hur skicklig vederbörande måste vara som med lite duttande visar hur vågorna slår sig vita mot stenen. Gillar jättemycket. Men vill hitta nån som påminner mig om en plats jag varit på och älskat, inte bara tycker är estetisk.

Dagens klokord


Modeåsikter

Jag brukar gilla vad Victoria har på sig på Polarprisgalan. Hon tar ofta ut svängarna och det gillar jag! Men det är ju en gala, men en musikgala, så man behöver inte vara så strikt som på Nobelfesten. Det tycker jag är kul.

Så helt sonika snodde jag Aftonbladets elva bilder på några av gästerna och tänkte säga vad jag tycker om dem. Sånt kan ju inte jag låta bli! Fast jag verkar ha missat nån för nu hittar jag bara tio bilder. Orkar inte bry mig.

Pristagarna. Ann-Sofie Mutters klänning är ljuvlig! 5 av 5. Lite småfeg, men hon är väl violinist och då är man nog rätt konservativ i stilen om man inte heter Linda Lampenius. Rapparen är ok, han har klätt sig så stiligt som hans personlighet förmår och det uppskattar jag. 3.

Silvia var tydligheten älskvärdheten själv mot rapparpristagaren vid bordet Snyggt jobbat! Och om hon inte hade sjalen över klänningen så kanske hon kunde fått ett betyg. Det går ju knappt att ha en åsikt nu. Men jag är generös och ger henne en 4 ändå, för att hon var trevlig och för att hon brukar klä sig bra.

Coooooolt! Och de biffiga rosa örhängena också. Så häftigt! Det är väl bara som kronprinsessa på musikgala man kan se ut så här, men fullträff! 5 poäng! Och om ni gör igenom bilderna utan att kolla på klänningarna så har Daniel bäst pose av alla. Lite snävare byxor, vilket gör att han ser modernare ut än t ex kungen. Bra jobbat!

Loreen. Fadi el Khoury har designat klänningen. Jag vet inte vem som borde skämmas mest, hon eller han. Hon tror jag. Så klär man sig inte på gala med kungen. So not classy. 0 poäng. Missuppfattning av ämnet säger man ibland, och det var detta. Nätbrynja är inte klänning. Vi vill inte se dina nipples.

Jenny Strömstedt. Superfin klänning, fin färg, plisseringen läcker. Lite svår att äta i. Jag vill faktiskt ge den en femma, den också! Kan nån säga till Niklas att man inte posar med handen i byxfickan. Jag brukar vara känslig för det.

Danny Saucedo. Sparka din stylist. Precis allt är fel. 1.

Quincy Jones III. Ok kläder, rätt klädsamt, men inte på gala där kungen har smoking. Står det inte klädkod på inbjudningen? 2.

Sofia. Wow! Härmar Madeleines dopfrisyr men gör det med den äran! Urtjusig klänning, älskar även håret och örhängena. Prästkragarna i halsen tycker jag dock blir lite för mycket, så hon får 5-.

Prinsessan Christina. Sorry. Halsbandet är för krävande, klänningen har hemskt missklädsam skärning. Och tyget ser ut som om det kommer från Åshilds pensionärsmodekatalog. 2, och då är jag snäll. För själv på hon ser ju strålande ut. Tord ser lite ut som en filmstjärna.

Dom här vet jag inte vilka de är och är inte intresserad av att säga nåt om deras kläder. Lite mer välklädda än några av de föregående männen, så 2 antar jag. Men t o m suransiktet kungen är ju snyggare. Han kanske bara är blyg.

Så spännande designspråk!

Jag älskar ju marinblått men det här var lite edgy. Handstolen hatar jag, men tavlorna älskar jag.

Adjektivstapling!

Äkta brukar ibland betyda att nåt är äkta men kanske äkta metall snarare än äkta silver. Och om en bilhandlare har med "ärlig" i bilfirmans namn blir man ju mer än misstänksam. Så den här ansiktsmasken kommer jag inte att köpa, fast den är realtrue och active.


Heja Sverige!

Har precis varit på ögonakuten och det var en fantastisk upplevelse. Finfin service, max 5 min väntetid, noggranna undersökningar, tydliga förklaringar och råd inför framtiden. Och gratis. Det är ju nästan så man blir sosse på kuppen. Folk ska få vård utan att ruinera sig. Det kommer jag att hävda tills den dag jag dör. I vårdkön :-)

Diagnosen blev som väntat glaskroppsavlossning. Jag har haft svarta prickar och genomskinliga amöbor i synfältet sen i torsdags, och även ljusprickar som gjorde mig nervös. Men glaskroppsavlossningen har inte dragit med sig nåt av näthinnan som var hel. Ljusprickarna är när glaskroppen drar i hornhinnan. Jag fick råd om hur jag ska anpassa mig och vad jag behöver se upp med och hur bråttom det är då.

Sen har jag i en månad också haft problem med dagliga smärtattacker i ögonen, så pass ont att jag har gråtit av smärtan. Det fick jag också besked om och det är torra ögon. Så nu ska jag ta ögondroppar. Igår när jag tog min första dos fick jag ont i ögat som om det var syra. Tydligen kan hornhinnan bli repig av torrheten och då gör det ont. Så nu ska jag ögondroppa 4-5 ggr om dagen. Och har fått en tjockare variant till natten. Fått och fått, har köpt själv.

När jag fick ljussymptomen i torsdags natt blev jag rädd. Flytande skräp i ögat har ju alla haft, men inte så mycket som nu, men ljusfenomen är inte bra. Men så var jag nervös för akuten, senaste gången tog knäcken på mig med 6h i korridoren och ändå inte något läkarbesök. Men nu fick jag komma till en särskild ögonakut och det var tyst och lugnt och jag fick ligga på en brits i korridoren bara 20 minuter medan medicinen verkade. Annars hade man fått sitta upp, så britsen var fin specialbehandling.

De kollade också trycket eftersom jag har grön starr i släkten. Det ska jag göra en gång om året i fortsättningen, och jag förstod inte riktigt förklaringen men det är inte bara trycket (som de mäter hos optikern) som indikerar grön starr utan också nåt annat, så det är bäst att gå till ögonläkare hellre än glasögonoptiker. Jag blir gärna kund hos St Eriks. Det är så fantastiskt att få en riktigt bra erfarenhet av vården. Som omväxling.

Men då har jag fått en ny diagnos. Är nog uppe i tvåsiffrigt nu tror jag. Och de flesta av mina vårdbesök numera verkar vara till specialister. ME:n håller sig i skinnet kan man säga, gör inga plötsliga eller konstiga krumbukter, men andra saker börjar pile up.

Så tacksam att bo i Sverige. Ironin i att på nationaldagen få besvär som man sedan får utrett gratis på sjukhus fort som ögat (badabam!). Jag vet att folk pratar om naturen, maten och vad det nu är, men själv är jag just nu mest tacksam för att vi har bra vård som man har råd med. Tack Sverige!

Varken eller men ändå

Jag brukar inte vara så galen i varken ljusblå eller aprikos men den här bjketten är så vacker att jag får andnöd. Särskilt med den blå klänningen i bakgrunden.

This is why

Jag är ju helt galen i Italien, ville läsa italiensäka istället för spanska som c-språk på gymnasiet men vi var färre än fem som valde det. Men jag kan hitta på lite ändå. Och prata om saknad, beslut, hopp, kärlek och sånt som Eros Ra
mazotti och Laura Pauisini har sjungit om.

Men det är inte språket, inte heller maten. Bara. Det är naturen också, och bara känslan. Jag skulle kunna resa 10:-) gånger till Italien och ändå inte ha sett färdigt på landet. Här är en orsak.


Dagens bästa förslag???

Nån föreslår att betyget F ska slopas från skolan. Samt att matte inte ska vara kärnämne.

Jag har ett annat förslag. Vi behöver inte ha några kärnämnen alls, eftersom man kan hitta alla svar man behöver i telefonen.

Och om vi tar bort alla betyg utom godkänt så har vi ju fixat hela problemet. Alla ska ju med.

Och om man inte behöver kunna matte, svenska och engelska för att klara sig i livet (om man bara blir känd i nån dokusåpa kan man sedan göra egna tavlor, kuddar, handväskor eller sminkmärken), så kan ju folk få ägna sig åt sånt som är verkligt viktigt, som hur man blir mest full på minst alkohol, hur man näthatar, fotbollsproffskunskap, skolstrejk för miljön, så gör du influencerkarriär, som också delar delkurser med så blir du realitystjärna, där Paradise Hotel är slutprovet. Som alla får godkänt på om man bara dricker och ligger runt nog mycket. Alla ska med.

Om vi bara tar med alla, om det är samhällets ansvar att alla ska med, inte att individen själv måste leva upp till några dumma standarder, så får vi ju med oss alla. Jag fattade inte att det var det de menade med uttrycket.

Blixtar men ej dunder

Orkar inte med fler fel. Kan jag inte BARA ha ME? Det räcker!!!!! Fast jag vet ju förstås inte vad som är ME och inte, så jag kan ju hålla tyst.

I ca en månad har jag i princip dagligen fått plötsliga och ganska svåra smärtanfall i ögonen. Det känns som om hornhinnan gör ont, jag kniper ihop ögonen för det gör bokstavligen så ont att jag inte kan ha ögonen öppna. Men jaja har jag tänkt om det. Det går över på fem minuter.

Så får jag nu ljusblixtar i ögonen, mest det högra, och det har hållit på i en timme nu, lite avtagande.

Nu är det sådär igen att jag har noll koll på sånt som inte är ME. Jag vet inte vad som är farligt och vad man inte behöver bry sig om. Så jag googlade lite på både blixtarna och smärtan. Smärtan verkar inte normal så som jag beskriver den, jag har ju inte ögoninflammation och att det gör ont hela tiden. Så den finns inte i ögondoktorns svar. Ljusblixtarna kan vara näthinneavlossning och då måste man söka vård asap. Jag har tid på vc på tisdag, men det är ju faktiskt om en knapp vecka, inte asap.

Tanken på att behöva åka till akuten imorgon gör mig helt förstörd. Jag är så trött. Värmen är på ett sätt skön för kroppen, den känns lite mjukare och gör mindre ont, men jag är så trött av värmen att orken går ner med hälften och jag hade bara en halvtimme förut. Förra gången på akuten låg jag i korridoren i 6 timmar och timmarna gick och jag var nr 10 hela tiden för att folk kom in före i kön, så jag fick åka hem igen utan att ha träffat läkaren. Legat i korridoren i 6h är ju inte jätteme-vänligt. Jag blir helt förstörd när jag tänker på att åka till akuten. Nu har jag svarta prickar också, och där kom ljusblixtarna också. Hade inte sett dem på en stund.

Och man kan inte ringa 1177 och fråga, för då svarar hon som att jag inte har ME, dvs åk in, ta det säkra före det osäkra. Även om jag har ME och säger att jag blir kraftigt försämrad av ett akutbesök skulle hon inte förstå utan tänka Ja, men det hämtar du ju dig snabbt ifrån. Nej, det är just det. Jag orkar snart inte säga nånting till vården utan behöver att Mikael säger allt och jag pratar bara med honom. När jag hade gallsten hade Mikael förklarat om min ME men ändå fick jag ligga i korridoren i 6h. Det går inte in att det kan vara så som vi säger och jag är snart überallergisk mot det!!!!! Och när jag skulle operera bort gallan gick chefssköterskan igenom min ME med mig, men väl på plats fanns hon inte där och syrrorna behandlade mig som alla andra. 4 på rummet. Inte en blund sov jag på natten. Jättebra grogrund för läkning efter operation.

Om det var nåt särskilt fel i ögat som man skulle spruta in gas fick man sitta i flera där i en speciell ställning och då bröt jag ihop. Den enda ställning jag kan ha i 2-3 dar är liggande. Men ta nu inte ut allt i förskott.

Men just detta var ett av Anne Örtegrens tre skäl, om hon behövde vård på sjukhus skulle hon bli så kraftigt försämrad av vården och hon hade redan skjutit upp saker. Akuten eller ännu värre inläggning skrämmer mig och får mig att vilja säga ALDRIG att jag åker in igen. Man behöver nästan vara frisk för att orka vårdas.

Skit skit skit.

För sent för påsk

Men kolla vad fint man kan göra.

Jag borde starta ett sånt där NAILED IT-konto där jag visar Pinterestbilden och sen min. Ironiska inlägg alltså, över min normala dekorationsläggning, ingen konstnärlig. Det hade inte blivit tillnärmelsevis så fint om det var jag som tog en äggkartong och började garnera. Vi har en i soporna, nej förresten, det är slöseri. Jag är inte begåvad på det området, så får vi nog bara avsluta det hela här.

Fina blommor...

...tänkte jag innan jag såg att det var frosting på muffins. Då dog jag lite.

Ain't nobody got time for dat!!!!!

Hej, får jag...

... Låna en diskho? Jag har några getbarn som behöver en dusch.

Tack för titten!

Tack för hjälpen.

En helt vanlig konversation bland getägare. Vilket jag snart är. Snart å snart, inte så snart som pyramiderna byggdes, men rätt snart.


Cancer? I så fall har jag inte långt kvar, statistiskt sett.

"Det finns ingen bot eller offentligt godkänd behandling för ME. Det många inte vet är att det ibland är dödligt.

En studie av Leonard Jason [i USA] fann att medianåldern för dödsfall i cancer i befolkningen är 72, men för hans urval av ME-patienter är den 48.

Genomsnittsåldern för dödsfall av hjärtsvikt är 83, jämfört med 59 hos ME-patienter som dör av hjärtsvikt.

Till slut den hjärtskärande statistiken som få vet om eller talar om: Genomsnittsåldern för självmord hos ME-patienter är 38, jämfört med det nationella genomsnittet på 48.

Anekdotiska bevis tyder starkt på att ME-patienter generellt dör i yngre ålder än den allmänna befolkningen, men som för de flesta områden av ME-forskningen saknas det studier för att de federala myndigheterna har ignorerat sjukdomen i årtionden."


Källa på detta är ett repriserat inlägg från 2017 av en norsk ME-patient. Leonard Jason har dock gjort flera studier på dödlighet och ME. Jag vet inte vilken av dem detta citat är hämtat ifrån, men t ex finns en studie från 2006 om dödsorsaken vid 166 dödsfall hos ME-sjuka som motsvarar ovanstående siffror. Den finns här.

Vilket jobb?

Vilket jobb ska jag ha om jag vill gå klädd såhär på dagarna? Författare kan klä sig i mysbyxor och ha såna blusar på intervju i Babel. Den vita för jag habegär av på riktigt. Men är nog inte jätteklädsam på en meterstor midja.

Vilka drömskor!!!

Vet inte vems de är, och ser inget så utmärkande att jag kan gissa heller. Men jag behöver inte veta var de säljs och vad de kostar, det vet jag redan: Too much. Men sukta är gratis, var det nån klok kvinna som sa.

Same same but very different