Utanför

När plusstorlekarna på turkiska Burda (som är den enda Burda jag hittar på Readly) går från 44-52. 52 var längesen jag var. Typ 13 år. Huvva.

Annars är klänningen fin. Men man kan ju inte ha fula folk som modeller, även om de är plus size. Såna som jag får aldrig vara modeller för då skulle inga vilja köpa det vi gjorde reklam för. Det är surt. Men egentligen vill jag såklart inte vara modell, men jag vill vara så snygg och smal att de skulle vilja ha mig. Thanks, but no thanks skulle jag kunna säga då. I don't get out of bed for that sort of money.

Nej, det finns inte på min Bucket List att ha den konversationen.

Däremot vill jag fortfarande säga: Follow that car!

Nån gång vill jag också skaka hand med nån och lämna en sedel. Kanske. Jag vill ju hellre avstå än tappa sedeln på golvet. Så kanske bara.

Snurrig

Vi ska ju ha bröllop i familjen i år. Jag har kollat på tusen klänningar hittills och hittat en jag verkligen vill ha. Men den är By Malina och finns inte i plusstorlekar. 

Sen har jag köpt två varav jag verkligen ville ha den ena. Men den fanns inte i min storlek och den jag hade fått hem var för stor. Inte bara lite för stor utan den såg bara komplett tältig ut. Så det skulle inte hjälpa att sy in ett par sömmar. Så det blev retur.

Nu har jag köpt en annan. Som var sänkt  med 1000:- så jag kände mig såååå nöjd. Kom till och med ihåg att prova längden med ett måttband för att se så den inte var gjord för korta människor.

Men midjan är fyra centimeter mindre än min. Jag vet inte hur jag tänkte där.

Så nu måste jag köpa en fleskepress, som det kallas. Jag köpte en från Miss Mary för ett år sen eller två och den satt bra och gjorde ett bra jobb, men den var inte lätt att ta på sig. Så jag tänkte att om jag inte ens orkar ta på mig strumpbyxor så kommer jag aldrig orka klä på mig en smalande body. Så jag skickade tillbaka den. Det borde jag inte ha gjort.

Jag har i alla fall sett ungefär 20 st likadana håll in-byxor från H&M på Sellpy. Så då vet man att folk blev missnöjda med dem.

Vill kanske helst ha en riktig korsett med boning, vad det nu heter. Brudklänningen var bara att dra och dra så blev midjan mindre.

Jag är så lättad att bröllopet inte handlar om mig men det hindrar inte mig från att vara ledsen för att jag kommer att vara fetast på bröllopet.

Så jag ska kolla på snygga tjocka tjejer på nätet. Melissa McCarthy är den enda jag kommer på. Nåde henne om hon har gått ner i vikt!

Det hade hon såklart.

Good for her. Nu måste jag hitta nån annan som är tjock och snygg och inspirerande. Det är inte det lättaste.

Representation

Det finns typ bara smala kungligheter. 

Så vi som är tjocka saknar representation bland de kungliga. Det är ju rasistiskt för vi kan ju bli lika kungliga som alla andra. Säger jag bittert efter att ha sett ett nytaget galafoto på prinsessan Paradise hotel med Napoleons fru Josephines örhängen.

Så den här lilla damen älskar jag. Hon heter Maria Teresa, storhertiginna av Luxemburg. Hon är född på Kuba och är 65 år gammal.

Allvar, vad händer om en kunglig får en sjukdom som gör att de behöver ta medicin de här upp i vikt av?

Pest eller kolera

Jag väger nästan alltid mellan pest eller kolera. Ibland bestämmer livet själv, som när jag skulle gå och lägga mig och ser Mikaels skjortor och shorts i tvättmaskinen. Då blir det hänga upp skjortor istället för äta kvällsmat. Orkar inte bägge. Och jag har inte borstat tänderna på typ tre dagar, för när jag satte på den härom morgonen började jag nästan gråta av ljudet för huvudvärken. Så jag orkade inte borsta tänderna och det kommer ju vid något tillfälle i framtiden att kosta mig 10 000:-.

Eller som idag när Mikael kom hem på gott humör och lyssnade på några reggaeklassiker (på normal volym men för en med ME är det jobbigt högt) och då fick jag be honom sänka, eller faktiskt stänga av, för att det var första gången på typ en månad som jag inte har huvudvärk och jag vågar inte riskera att trigga den med ljud. Pest eller kolera i det fallet kändes som Mikaels glädje och hans rättighet till sitt hem eller min huvudvärk. Det känns pest när min ME bestämmer över honom.

Eller som nu inatt. Jag har ju varit så glad över att det gick bra att sluta med en av två mediciner som jag går upp i vikt av, men har vaknat så många gånger extra per natt att det är ohållbart att ta så mycket extra stilnoct och melatonin, plus att jag blir för trött av att sova i flera pass jämfört med hela natten. Igår och i förrgår sov jag i längre pass än jag brukar numera och det gjorde sån skillnad på måendet. Och idag har jag som sagt nästan inte haft huvudvärk. 

Och som så många gånger förr började jag gråta där vid mikron och mitt medicinskåp. Jag har ju slutat med fetmedicinen men sovit bättre två nätter när jag har tagit den. Så jag måste nog fortsätta ta den, och det bröt jag ihop för.

Jag minns när jag fick den för första gången. Jag var smal och bodde i Borås. Jag hade redan haft Stilnoct och Propavan men förstod vid det laget att sömnproblemen inte var tillfälliga utan del av sjukdomen och då är det bättre att hitta alternativ till Stilnoct, så länge det går. Så vi provade lite olika, min goe läkare och jag. När jag hade ätit Mianserin i sex månader hade jag gått upp sex kilo, och det kändes ju orimligt. Jag slutade med den då och gick tillbaka till Stilnoct och Propavan. Det räckte i några år.

Sen gick tiden, sjukdomen progredierade och sömnproblemen eskalerade. Jag minns när jag hade flyttat hit och Mikael fick följa med mig till doktorn för att jag var förstörd av sömnbrist och min doktor bara sa att hon inte känner till den användningen av Mianserin så jag fick inget recept. Då fick Mikael ta i och ett par dagar senare kom vi till en annan läkare som kände till den användningen och skrev ut receptet på fem röda. Jag är så arg fortfarande på Freier, och på mig själv som inte sa ifrån. När hon sa att hon inte kände till den användningen skulle jag bara sagt Men det är väl inte mitt problem? Och så fick hon ringa nån, fråga sin chef, nån kollega eller googla. Det var inte mitt problem! Det var då jag märkte vilket bättre bemötande man får i vården om en vit, heterosexuell man med vårdbakgrund och talföre följer med en till läkaren och bekräftar ens symptom med "hon..." istället för att man bara förklarar dem med "jag...".

Men Freier var motståndare till medicin. Lite underligt ställe att jobba på. När jag hade gallsten med veckovisa anfall var min Voltaren snart slut, jag hade fått fem, och då höjde hon nästan rösten när hon sa Men du kan ju inte äta Voltaren hela tiden! (En gång i veckan alltså.) Men då svarade jag Jag kan inte ha gallstensanfall hela tiden! Jag fick mina Voltaren, men fortfarande tar de ju 20 minuter att verka, så då fick Mikael sitta med mig när jag grät och vaggade och kröp ur skinnet. Å, vad dum hon var. 

Men den stunden för ca 13 år sen när jag fick mitt nya recept på Mianserin besegrade sömnen vikten. Med berått mod började jag äta en medicin jag går upp i vikt av, för att jag sov så dåligt att det inte längre fanns något val. Och här sitter jag nu, 90 kg senare, och börjar gråta av två små millimeterstora piller, som jag återigen och med berått mod börjar äta fast jag går upp i vikt av dem, för att jag sover så dåligt.

Jag vill inte känna mig som en elefant! Se überfet ut på vartenda foto som tas, nånsin. Men jag måste sova. 

Förresten så börjar min bloggtitel bli gammal! Über betyder ju numera taxi.

Men nej, det funkar inte att skratta. Just nu är jag jätteledsen.

Jag hade till och med vägt mig förra veckan och kommit under 110 igen! Ni förstår hur ledsen jag är som inte ens bryr mig om att jag skriver ut min tresiffriga vikt på Internet. Pest!

Och kom nu inte med någon mamma med svältande tvillingar i Somalia. Jag vet att det är ett kosmetiskt problem att vara tjock. Tills det blir ett problem för hälsan. Men när min kropp under årtionden och dagligen sviker mig på värre och värre sätt, så vore det väl rättvist om min kropp åtminstone avspeglade vem jag är. Nej, jag har svårare och svårare att älska det här skalet jag bär på och kallar kropp. Otacksamt, visst. Kanske därför jag alltid älskat Den fula ankungen. Jag längtar tills jag ska bli en svan!