Snäll eller hård

Jag vet att man inte ska döma folk efter utseendet.

Men vissa tycker man ändå om, får förtroende för, skulle vilja att de hanterade hela krisberedskapen efter tsunamin i Asien. Skulle känna sig trygg om hon arbetade för ens försvunna barn. På grund av hur hon ser ut, Lottie Knutsson.

Eller, en ganska liknande människa, i alla fall frisyren. Och trots att jag faktiskt har hittat bilder där hon ser snäll ut, så ser hon inte god ut. Reinfeldt utstrålar så mycket snällhet bredvid henne att han liknar jultomten bredvid isdrottningen. Anna Kinberg Batra.

Obs! Det här är en av mina passionerade men minimalt underbyggda åsikter. Bygger bara på att vi såg Kinberg Batra i Metro och både Mikael och jag tycker inte hon ser trevlig ut.

Dagens bukett

Den här var väl fin! Plommon också, kul.

Gammal är äldst

Twitter mailar mig och frågade om jag känner Göran Hägglund och vill följa honom. De andra två de föreslog var i alla fall människor från "verkligheten". Jag försökte spara hans foto och sätta in här, för att berätta att jag blev lite förvånad över att min första tanke var att han var så snygg! Och att det var så fint med lite grått vid tinningarna.?!?!

Med andra ord kommer jag att tycka att åttioåringar är snygga där på hemmet?

Jag trodde inte jag hade åldersnoja, och det har jag kanske eller kanske inte, men det går bara för fort.

Apropå för fort så tog Mikael foto åt mig på Ica idag. De håller på att ta fram julgrejer! I år tänker jag inte vänta, jag tar fram grejerna när jag vill. Jag tycker ju bäst om julen i förväg. Och jag har fortfarande inte släppt det där med adventskalender med goda gärningar. För att minnas Christ i Christmas. Kanske kan göra nåt av det här?

Sursursur

Är botten nådd när man börjar gråta medan man sitter på toa (inget samband för övrigt alltså)?

När man blir arg på nån som är smal?

När man får spotta ut päronet i skräpkorgen för att allt smakar surt när man är sur?

Och förresten var det en bloggare som använde uttrycket ta sig upp från botten om det förfäääärliga tillståndet när man inte har nån aning om hur man ska göra en lägenhet finstylad.

Jag är sur, sur, sur. Ledsen, egentligen, såklart. Ledsen, rädd, besviken, för liten, för fet, för svag, för sugen på pizza, för trött.

Jag har i alla fall inte ebola.

Bam, där satt den. Längesen nu.

Om tiden och kulturen

I min kurs Tysk affärskommunikation (som jag verkligen har haft nytta av efter universitetet, på alla mina coola arbeten, jag är inte bitter...) gick nån igenom det här med hur olika vi ser på tid i Europa. Mamma nämnde i nån kommentar Ellens goa italienska bästis. I Italien håller de inte tiden, men de är varma och omtänksamma. I Tyskland håller de tiden, men de är inte varma och omtänksamma. Går det inte att kombinera dessa "motsatser"?

Kruxet är att tid inte bara är tid. Man kan se tiden cirkulära eller linjärt. Vi använder för enkelhetens skull Italien och Tyskland som exempel.

Tänk er ett Metzgerei, slakteri. I Tyskland har man q-matics nummerlappsapparat och slaktaren ropar achtundfuenftzig. Då visar personen lappen där det står 58. Han kanske beställer ett kilo rimmat fläsk, fem vitlöksdoftande Bratwurstar, und (in Basel) zää Schibe Lyoner (som jag inte vet vad det är men det smakar som mormors kalvkorv). Mäta, väga, pappersförpacka, skriva på med bläckpenna, sina fina tyska ettor som börjar nere till vänster och som jag verkligen saknar. Och så är han färdig. Neunundfuenftzig! Lite mortadella, en fläskstek, och igen några Bratwurstar. Samma procedur med pappersinslagning och bläckpenna. Sechtzig!

Här ser man varje person linjärt. Kund nummer 58 betjänad före 59, och även om kund nr 60 också vill ha mortadella, får han vänta på sin tur. Ordnung muss sein. Och folk lägger maten i fula beigea textilväskor med der Gruene Punkt på. Som passar till randiga pyjamasliknande byxor och birkenstockkopior.

Vi förflyttar oss till landet där vitlöken inte luktar gamla sockor, som den gör i Tyskland. Förlåt. I Italien luktar allt gott, förutom peperoncini, som väl kanske luktar gott men inte smakar som denna nordiska mes är van. Hur som helst. Vi ska köpa kött.

Dörren till il macellaio (?) öppnas och nån ropar Buongiorno Silvia, nån annan pussar på kinderna, och medan två äldre herrar putsar ovansidan av skorna på byxbenets baksida för att bli riktigt uppmärksammade av Signora Zetti, som mist sin man, "för nog länge sen", ja, över detta tjattrade kaos ropar slaktaren vilka som vill ha salsiccia? Ett kilo till signorina Gessati, fyra stycken till signor Bertolli och två till den väldoftande änkan. Har alla fått? Slaktaren frågar vad de vill ha mer, jag har lamm. Nån vill ha lammstek och nån vill koka benen. Sen tar han fram salami, den vill alla smaka på, och sen köper alla en bit. Signoran hinner knappt blicka mot ytterdörren, förrän de två välputsade vännerna tävlar om att hjälpa henne med både varorna och dörren. När man har klackar på sig till slaktaren, och full frisyr, så får man liksom lite dörröppning och annan service, och alla ler åt alla.

Ni märkte såklart skillnaden. Tyskarna ser tiden linjärt, nummer 58, 59, 60.

Italienarna ser varorna: salsiccia, lamm, salami och människorna betjänas cirkulärt.

Ett helt annat fall.

Du är tysk. Du har stämt träff med någon på Rathauscafe kl 17. På väg dit träffar du Mattias, men ni hälsar bara, och sen måste du gå, för du blir sen annars. Sen ropar Andrea på dig från andrahandsaffären bakom busshållplatsen, och trots att du inte sett henne på ett år, pussar du henne bara på kinderna och säger att du tyvärr är försenad till ett möte. Och så småspringer du från hållplatsen och till fiket. Christian sitter redan där, och klockan är ju bara två över, så han köper din ursäkt. Och ni får en trevlig stund med varsin kopp nåt.

Ma, allora siamo in Italia. Vi ska gå på kafé med Luca och Simona (här säger man ofta bar fast det är ett kafé). Jag är osäker på om vi ens sa nån tid. Först kliver vi på tunnelbanan och ser Lucas kusin som har bott i Frankrike ett år. Vi går av vagnen och går och köper en glass med honom i den fortfarande rätt varma augustikvällen. Det finns massor att berätta, och det var en sån lycklig omständighet att vi ses såhär! Såsmåningom är det dags att gå åt våra olika håll, och vi tar tunnelbanan ett par hållplatser till. På väg upp ur metron står Simonas lillasyster Aurelia i en blomsteraffär, och ska välja ut den vackraste buketten till det sällskapligaste priset. Vi tackar och pussas, och går upp och ut, och hamnar faktiskt till slut på kaféet. En och en halv timme senare än vi tänkt, men vi träffade den å den å den på vägen.

Så i Italien ser de folk cirkulärt. Den jag är med just nu är viktigare för mig än den som jag eventuellt ska träffa om en timme. Och om ödet hjälpt en med en överraskande nybliven vänskap, så prioriterar man dem, framför nån man inte ens vet om de är där ännu. (Och i Italien talar man av erfarenhet, och personer är antagligen inte där än.)

Ni ser ju, det blir fel för några i båda historierna. Och det går att hävda effektivitet hos båda slakthandlarna.

Så är det när vi inte uppfattar tiden likadant, eller hur vi ser på dem vi möter visavi dem vi (snart) ska träffa.

Jag älskade Schweiz och Basel men skulle nog hellre bo i den italienska kantonen Ticino. Om det finns några som har lyckats ta det bästa från det romanska och det bästa från det germanska, så måste det väl vara tessinarna!

Tänk när man förstår andra lite bättre.

Global handwashing day

Vinterkräksjukan hindrar man bäst, har jag precis lärt mig, inte med handsprit, utan genom att tvätta ordentligt och länge med tvål och vatten. Och goggla med händerna, inte bara låta det rinna.

Läste om en kvinna med lunginflammation som skulle få nån inhalationsmedicin, och sköterskan hade massa handsmycken, nagellack, och tog med händerna på där kvinnan skulle stoppa inhalatorn i munnen.

Läste sen hur nån sa Din tid är inte viktigare än nån annans. Du har inte rätt att gå till jobbet sjuk, eller skicka sjuka barn till skolan. Din tid är inte viktigare än nån annans.

Nu har jag inte blivit smittad av nånting på tio år, men det är inte bra, tvärtom faktiskt. Mitt immunförsvar är superstört. Innan det vände hade jag tio år där jag fick varenda förkylning som fanns i närheten. Och snuvade inte bara ett par dar, utan blev helt sängliggande i tre veckor, och mådde förfärligt de tre veckorna. Det kan man tänka på när man nyser i bussen.

Svamp

En av de bästa sakerna med kometen (förutom hur jag hör och ser att folk ler och pekar på streamersarna) är att jag känner lukter från naturen. Sommarregn, nyklippt gräs. Och nu en distinkt höstlig doft som jag upplevde som champinjoner.

Mmmmmm. Är så glad för min näsa.

Midjan

Hittade denna för övrigt så fantastiska femtitalsbild på pinterest härom dagen. Så skulle inte är riktigt sant.gå omkring. Natten går tunga fjät...

Men detta är snarare ett inpass i modeller-är-sjukt-smala-debatten. Om den midjan inte är photoshoppad så blir jag lite ledsen.

Visst, allt ser väl vackrare ut på en smal. Grr. #fetärfri. Men normalsmal måste väl ändå vara bättre än anorexismal?

P.s. Såg en kvarts film med Katherine Hepburn igår. Likadan midja. Tydligen var det idealet. Och när det sägs att dagens förebilder är anorektiska, medan förr så var de så hälsosamt smala, då kanske det inte är sant.

Några drömyrken

Sara gjorde nåt test via fb som förutsåg att hon skulle bli terapeut. (Säger man bara så, eller måste man säga samtalsterapeut på svenska?) och jag ville gärna få samma resultat, inte nödvändigtvis för att jag har hängt upp hela min personlighet i Saras person, utan för att det är en yrkesframtid jag inbillar mig skulle vara trevlig. Mer specifikt skulle jag vilja arbeta med (gifta) par, pre-marital counseling är ett fenomen i alla fall i Staterna. Jag tror att det kan vara bra att ta pulsen på sitt förhållande innan man befäster det med ett bröllop. Att man inte får lov att bara vara romantisk och tänka på brudklänning och bröllopspresenter. Att det inte räcker att vara kär, varken för att gifta sig eller för att fortsätta vara gift. Nu har ju jag en massa åsikter på det här planet, och är till och med passionerat investerad i saken. Man kanske är en bättre terapeut om man kan hålla tyst och ställa kloka frågor.

Men sån tur då att jag inte blev terapeut i det där testet. Jag blev writer.

Vilket sammanträffande att mitt första och enda verk som också har blivit refuserat, finns på min döda dator. Men det var en liten barnbok som jag kan återskapa ur minnet, kanske till och med förbättra. Fast just nu finns det inte rum för sånt i mitt liv. Ohälsan äter upp det mesta av min tid, och bara såna här sömnmedelspåverkade, nattliga inlägg når publiceringsknappen. Så må det vara. Livet händer.

Men sen vill jag bli professor i engelsk litteratur också. Det är nog rimligast av allt just nu, lol. Jag kan knappt läsa serier...

Jag skulle kunna tänka mig att svara i telefon eller vad som helst om jag blev frisk!

Men en sak i taget. En dag i taget.

P.S. Råkade se ett danskt program på SVT inatt om barnuppfostran. Tyckte psykologen var så duktig! Klarsynt men också fantastisk på att framföra saker genom att stärka personen. Jag tänkte att psykologi är ett hantverk! Att det ligger stor yrkeskunskap i att ta folk, inte bara att se saker i folks liv som kan förbättras.

Mumma för ocd:n

Hur är det jag brukar säga? -- Jag dånar lite.

Vilosäten

Idag pekar pendeln på...

...less is muuuuuch more!

Dagens hare

Visst är den fin!

Mikael

Jag har börjat märka en tendens, och det är att när Mikael inte är hemma så tar jag kometen på utflykt. Jag vet inte om det är ångestdämpande på nåt vis. Igår skulle jag gått på konsert i kyrkan men mådde så dåligt att jag inte ens orkade klä på mig. Tur att jag har världens gosigaste morgonrock från Twilfit som jag fått av Mikael. Så trots att jag var så dålig igår, så köpte jag hönökaka på hemköp. Och stekte köttfärs och skar grönsaker till tacos när jag kom hem. Är jag inte klok eller?

Sen skulle jag lägga mig i soffan och tänkte duka undan Mikaels tallrik. Han frågade varför, jag sa för att jag älskar dig, och han frågade om jag inte kunde visa det genom att låta den stå kvar. Ibland är det irriterande att han har så rätt, men för det mesta är han ju klok och jag behöver lära mig att tänka om.

Det finns nån bok som handlar om kärlekens språk. Att man visar och känner kärlek på olika sätt. Jag tror det är genom ord, presenter, tid, ja, nåt sånt. Jag märker att jag har itutat i mig sen jag var barn att kärlek är att göra snälla saker. När vi frågade mamma och pappa vad de ville ha i julklapp sa de jämt nåt i stil med att vi skulle städa våra rum eller vara lydiga eller så. Jag ska nu inte skylla det här på mina föräldrar, men jag märker att sättet jag vill visa Mikael att jag älskar honom är att göra saker för honom. Jag köper inte grejer till honom, när jag säger att jag älskar honom så är det för att jag inte kan låta bli att säga det, inte för att han vill höra det. Tid är också viktigt, och samtal, men det är egentligen det enda vi har som är lite normalt, tid att samtala, eftersom jag aldrig orkar göra nånting.

Så jag behöver lära om. Jag behöver lära mig att Mikael uppskattar mer om jag mår bra än att jag dukar av hans tallrik. Det är jättesvårt för mig.

Kanske skulle börja i den andra änden och fundera ut -- eller rentav fråga! -- vilket som är Mikaels kärleksspråk. Dels hur han känner sig älskad, och dels, om det är annorlunda, hur han visar mig kärlek. Jag har kanske missat nåt.

En tumme av varje

Malala har fått fredspriset. Jag har nästan glömt vad det var hon gjorde, men har en känsla av att det var att hon kämpade för kvinnors rätt till utbildning mot talibanerna i Afghanistan? Och blev hon skjuten också? Hon är i alla fall bara 17 år, yngst nånsin. Hennes medpristagare liknades vid Gandhi, så synd att jag inte har en aning om var han verkar eller för vad eller vad han heter. Tummen upp i alla fall. Och en klapp i ryggen åt norska kommittén som de senaste åren har varit... låt oss bara kalla det för nydanande i sina tankegångar. Bara för att man inte håller med dem måste de ju inte per automatik ha fel. (Ingen säger till Mikael att jag sa så va?) Putin for fredspriset är ju ingen vacker hejaremsa... Så tummen upp för dem och kommittén.

Dagens tummen ner är sjukhuset som hade en 80-årig kvinna över natten efter cancerbehandling. Hon hänvisade till en toalett som var ostädad efter en patient med kräksjuka. En vecka senare är kvinnan död, i lungödem men p g a kräksjukan hon fick på sjukhuset. När hon ringde och var dålig ville de inte ta in henne p g a smittorisken (jaså, då smittar tydligen kräksjuka?!) och förstod inte hur illa det var med henne.

Semmelweis. Har vi inte lärt oss NÅNTING?!

Sen kan ju diskuteras att kvinnan kanske hade dött av sin cancer ändå, det förtäljer såklart inte historien. Men man kan ju inte avpolletera gamlas vård för att de ju ändå ska dö av nåt snart. Jag vet inte var gränsen går, men inte vid att ge en cancerpatient en kräksjukesmittad toa på sjukhus. Det är bara värdelöst.

Jag är så tacksam att jag har klarat mig bra efter galloperationen. Jag hade inte velat ha nån MRSA med mitt sjuka immunförsvar. Folk som redan är sjuka ska inte behöva kämpa på två fronter. Särskilt inte pga okunskap. Men vad är det för blind och döv person som inte vet att en vinterkräksjuketoalett har röda blinkande varningsskyltar. Bildligt talat. Det var nämligen brister i personalens kunskap, stod det, så nu ska de ha kräkkurser varje höst.

Jag säger inget mer om det, förutom Tummen ner.

Förresten fick jag magsjuka hos en kompis en gång i Göteborg och hennes pojkvän skulle ha tenta den morgonen, så hon ville skicka hem mig. Jag förstår henne fullkomligt!! Att paja en tenta är ju inte tre förlorade timmar utan kanske månader av ompluggning (man glömmer) och att behöva göra om den när ens klasskamrater gått vidare och man borde hänga på det nya och måste ha kvar det gamla på samma gång. Så hon körde mig till swebus på Nils Erikssonsplatsen, och jag kravlade mig in på första platsen bakom chauffören och satte min väska bredvid mig. En snipig tant kom och tittade kritiserade på mig, och jag hade ingen lust att hela bussen skulle höra att jag hade diarré och kräksjuka. Så jag bara tittade bort, och tänkte att räpiga tanter ska inte tro att unga är ohyfsade. For all we know kunde hon också ha dött av vinterkräksjukan som kvinnan ovan! Så jag räddade hennes liv!

Haha, får det också tummen upp?

Besked med besked

Idag meddelade Goodreads mig att det var 500 dagar sen jag började läsa Dan Browns Inferno.

Det är nog ett nytt lågvattenmärke på alla fronter.

Men jag har lyckats läsa en bok i år. Den plånboksstora boken Ta't lugnt med cirka fem ord per sida, och sen en teckning. Den tog ett halvår.

Vi får se hur det blir med inferno.

Dagens erbjudande

(Etiketten "Kul" använd med viss ironi.)

Groupon har idag ett erbjudande om kiropraktik i Nacka.

Just sayin'.

Nu är det jul

En svala gör ingen sommar, men jag har TRE bevis på att det är jul:

Pepparkaksdeg på Ica
Julstjärnor (blommor)
Allers julnummer i affär för 35:-

God jul!

Bästa nånsin!

Jag har tappat en lagning och var hos tandläkaren idag. Är ju lite livrädd för tandläkaren, fast både han och sköterskan är så underbara, att det väger upp. Lite.

Så idag tittar han. Ser att det är en lagning som ploppat ut, han behöver inte ens borra utan bara... Ja, typ göra så det fäster. Ingen borrning, ingen bedövning!!! Och så stoppade han i den nya lagningen, och jag var ute igen på en halvtimme!!! Så fantastiskt bra har det aldrig gått, och jag är så lättad och glad!!

Däremot trodde jag att mina 785:- på kontot skulle räcka. Men nej, det kostade 1600-nåt. Oj, mycket pengar!! Men att jag kom så snabbt att det inte hade börjat bli karies i hålet gjorde ju att lagningen blev jättesmidig. Först skulle jag få en tid i december, men nu fick jag en återbudstid. Det gick så bra, jag är så lättad och tacksam.

Och, som päron på moset eller vad det heter, så känner jag inte av ryggen idag. Och faktiskt inte migrän heller. Han lutade mig så mycket bakåt i tandläkarstolen att jag kände hur ryggraden drog ut sig.

Så bra allting kan vara!

Äntligen!!

Nobelpriset i litteratur går till den franske författaren Patrik Mondriano. Eller nåt liknande, jag kunde inte hålla stavningen i huvudet tills jag hade öppnat det här inlägget.

Jag brukar ha hört talas om författarna som får nobelpris, men inte denna gången.

Och de andra prisen var nåt med led-lampor, hjärnceller som hittar vägen, och nåt med att titta på nåt i hög förstoring och upplösning.

Glöm inte, ueberserioest är platsen där du får korrekt vetenskaplig information!

Vad ni är fina och kloka!

Vad imponerad, stolt och glad jag blev över era kommentarer på förlåtelseinlägget. Jag gör så här, rutan i kommentarerna är så liten, så nu ser jag bättre vad jag skriver.

Tror precis som Sara att förlåta inte betyder godkänna eller acceptera. Men du skrev nåt om skuld, som i vara skyldig någon något, och där började jag tänka. Jag vill att hen ska råka lite lagom illa ut för att hen gjorde nåt väldigt dåligt mot nån i min familj. Och det var den hämnden som jag inser inte är varken civiliserad eller nyttig för mig. Så när du nämner skuld, kanske kan jag istället tänka att hen är skyldig mig lite dåligt karma, men jag efterskänker den skulden. Det kan gå hur som helst för hen, och det påverkar inte mig längre. Det kanske är en väg som kan leda mig till att förlåta.

(Och självklart pratar inte jag heller om triviala vardagsgnabb.)

Mamma, det kan hända att du är lite för religiös för en del här, jag har ju inte koll på vilka som är här. Men å andra sidan är det ju min blogg, och min mamma, så vi fortsätter som förut tycker jag! Jag hörde också på det talet, och tänkte på hen. Men jag tycker inte det är rättvist att Kristus ska bära hennes synder, jag vill att hon själv får betala för dem. Och det kanske hon kan få, men då blir nog motkravet att jag i gengäld får betala själv för mina, och det är ingen bra idé.

Jag märker att jag egentligen inte vill henne illa, jag bara vill att hon själv ska vara på den mottagande sidan av vad hon gjorde. Jag vill henne inte rent allmänt illa, bara att hon verkligen ska förstå och känna den smärtan hon orsakade. Men jag tror på en Frälsare som frälser, inte urskillningslöst, lite hipp som happ, utan i enlighet med vad folk har gått igenom i sina hjärtan och sina liv. Så han släpper nog inte henne med en "high five, nu börjar festen." Hon kanske måste erfara smärta, så som hon åsamkat, men det behöver inte ha med mig att göra. Jag behöver inte bry mig om det längre.

Anonym, var så hemlig du vill, men var så hjärtligt välkommen!!! Din historia är väl av den värsta sorten. Den som gör nåt ont mot ett barn, den har man inte mycket till övers för. Kanske är det dock som det sägs, att den som är förövare ofta först varit offer. Då förstår man hur viktigt det där arbetet med försoning är, att komma ut på andra sidan av skam och skuld. För jag tror som du säger, att det kanske inte handlar om förlåtelse i den situationen. Att försonas med tanken på att det har hänt, att inte känna skam och skuld, det låter mer än stort. Men ett steg i taget. Tack för förtroendet!

Kan den tänka själv?

Diskmaskinen startade för en minut sen, fast jag legat i sängen tio minuter. Visserligen hade jag satt på den med sex timmars fördröjning förut ikväll, så att vi slipper höja ljudet på teven (jag har ju typ alltid migrän nuförtiden, grr). Men sen glömde jag bort det och såg att luckan varit öppen i tre timmar. Och on-knappen alltså varit avstängd samma tid. Jag förstår, _kanske_ ska tilläggas, att det inte är on-knappen som tänker, men jag är ändå lite konfys nu. Alla maskiner som jag inte förstår hur de funkar tycker jag är genier. Hur vet maskinen att det gått sex timmar när den har varit avstängd? Finns det ett litet timglas i saltfacket?

Ryggskott

Knäppte behån med händerna bakom ryggen, som jag alltid gör. Antar att jag drog snett för det smällde till i en muskel och nu har jag nog vad som kallas ryggskott. Har fel på mycket, men ont i ryggen brukar jag inte ha. Alltid nåt. Mikael smörjde i alla fall in stället med voltarensalva. För en timme sen tog jag en Alvedon och en Ipren, och -- peppar peppar -- nu känns det bättre.

Men imorgon ska jag till tandläkaren. Hjääääälp! Ryggen har i alla fall hållit mig lite upptagen idag. Alltid nåt.

När jag ser...

När jag ser en sån frisyr så får jag lust att ringa frisören på sekunden! Alltså, vad vackert!!

Förlåta

Desmond Tutu har ju varit i tv på sistone, och min facebookfeed vill att jag ska take his forgiveness challenge. Tutu och dottern säger att vi blir hela av att förlåta, att vi inte gör det för andras skull utan vår egen.

Jag har ju blivit irriterad på folk och behövt förlåta dem. Men när till exempel Mikael och jag är oense, eller till och med bråkar, och jag tycker han är en idiot och jag kan inte ens se på honom, till och med då vet jag att det bara är en tidsfråga innan jag förlåter honom. Antingen kommer han på att han var dum och ber om ursäkt, eller så inser jag att jag var dum och ber om ursäkt. Eller så begriper jag att vi pratar förbi varandra, och så får vi verbalt kämpa oss fram till ömsesidig förståelse. Men jag vet alltid att jag förlåter honom, det är ju vad jag vill, för att jag älskar honom.

Människor man älskar är kanske lättare att förlåta, för att man bryr sig mer om att få fortsätta ha personen i sitt liv än att ha rätt. Jag kan förresten inte... Jo, det kan jag. Jag blev riktigt arg på en person förra veckan, men det var inte så svårt att förlåta henne heller. Jag vet att hon var okunnig och inte menade nåt illa. Folk som inte begriper bättre och som saknar ont uppsåt är heller inte svåra att förlåta, bara ilskan lagt sig.

Men när en person vet bättre och med berått mod gör något fel, något sårande, och försöker förstöra nåt som är viktigt för nån annan för eget gagn, då kan jag inte förlåta. Till och med Jesus sa "Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör." När hen vet vad hen gör, och vill skada folk jag bryr mig om, då har jag så svårt att förlåta. Jag tycker inte att personen förtjänar förlåtelse. Men förlåtelse är inte för den andra personens skull, utan för ens egen.

Kanske är oförsonlighet ett svart hål i en, som slukar frid och kärlek. Kanske skulle jag må bättre om jag förlät hen.

Och ändå är detta rätt fjantigt. Det är ju inte 27 år i fängelse eller tortyr det handlar om i mitt fall. Bara nån som försökte nåt fult och som väl var inte lyckades.

Är det svårare att komma över när nån sårar en själv jämfört med nån man älskar?

Fast jag kan inte skylla på det.

Jag har kämpat (nåja) med att förlåta hen i flera år. Jag går inte omkring med det till vardags, men när jag blir påmind om det inser jag att jag har en lång väg att gå.

Men hur börjar man vilja förlåta nån som man egentligen önskar illa, nån man vill att karma ska straffa, och sen kan jag möjligtvis, nådigt, fundera på att skänka förlåtelse.

Jag använder humor/sarkasm för att distansera mig, men det är precis så det är. Jag vill hen illa. Inte är jag en person som vill folk illa? Nej, det är bara henne, ingen annan, nånsin.

Jag skulle nog behöva Tutus 30-dagarskurs. Problemet är ju bara att jag inte vill förlåta. Då hjälper inga kurser.

Har ni förlåtit nån, fast ni inte har velat? Hur gjorde ni? Hur kom ni att vilja det?

Attefallshus

När Mikael är död och jag är en gammal tant vill jag bo i ett minihus på nåt av mina syskons tomt. Det här ser så vackert ut!

Hoppdroppar, kallar Cecilia dem

Jul

Nu är det snart jul. Snart å snart.

Jag tänker på vad man skulle kunna ge jesusbarnet i present. Här fanns många idéer. Å, att göra en egen julkalender och göra en sak om dagen. Kanske skulle Mikael gå med på att vi tog en grej om dan i december och fokuserade på. De där fyra timmarna när vi är vakna på samma gång.

Veckans bukett

Här får ni blommor igen.

Askungens skor

Jag dånar lite, och önskar att jag skulle på bal i en förtrollad vagn. Då hade dessa skorna varit perfekta.

(Tack till Christian Louboutin för att du får flickor att drömma.)

Dagens klokord

Även den som går långsamt kommer fram till slut.

Har ni el?

Jag läste nyss på en blogg jag följer att huvudpersonen fick en fråga om sin tro (som även är min, mer om det längre ner): Har ni el? Personen skrattade sig halvt fördärvad, kanske inte rätt metod om frågan verkligen var allvarligt menad.

(Och nu har jag slarvat bort länken. Jag hade den nyss. Grr. Kan klippa ut på telefonen, men inte klistra in. Bloggen heter i alla fall allthingsthrifty.com.)

Jag tillhör samma kyrka som thrifty-tjejen. Det är en världsvid kyrka med över femton miljoner medlemmar. Vi finns i de flesta länder utom vissa muslimska länder där det är förbjudet att vara kristen.

Min kusin och hans familj bodde förresten i Kina ett år och kyrkan fanns i Shanghai där de bodde, men de fick inte prata om den, som jag minns det. Ett bispår.

Idag och igår var det en världsvid konferens. Jag låg i soffan och kollade på min läsplatta, jättesmidigt. Hade tänkt titta på ett möte i kapellet igår, men min liggstol har försvunnit, så då kollade jag hos mamma och pappa. Bara massa bispår!

Jag har lyssnat på engelska i åtta timmar på två dar, och hade helt glömt av att även kognitiva ansträngningar är ansträngningar. Jag märker nu att jag inte ens kan skriva det här inlägget. Varför kallar jag det bispår? Det heter nog inte så.

Okej, jag ajournerar mig.

Har amish fortfarande inte el? Ifall de syr alla sina kläder och täcken för hand så är jag imponerad! I vår kyrka får vi använda både symaskin och cirkelsåg. Så lättad :)

Jag gillar min kyrka. Tycker den är sympatisk. Men alla kan twist the message. Just nu verkar det t ex troligt att muslimer är väldigt krigiska, men det kanske är en sån där twist som inte är sann, som inte stämmer för den normala populationen. Att det finns mormoner i fängelse betyder inte att alla är mördare.

Men nu vet jag verkligen inte vad jag egentligen pratar om.

Ni kan väl ursäkta mig. Jag är lite yr i mössan.

Mera sen, gott folk.

En djävul i magen

Man kan ju nära en orm, eller kommunist, vid sin barm.

Men kan också ha en djävul i magen. Plötsligt fick jag sådär vansinnesont som när endometriosen spökade som mest, jag vaggade, stönade, kved och grät. Fattar inte vad det är, och det kändes inte på samma ställe som vanligt heller, jag har alltid mest ont på vänster sida. Det här var på det stället de öppnar magen vid kejsarsnitt. Jag hade så ont, några minuter efter att Mikael åkte hemifrån och kommer hem 00.30, så jag trodde på fullt allvar att jag skulle behöva be pappa skjutsa mig till akuten.

Jag tog fram min näst sista voltaren, spydde nästan, såg precis ut som en kvinna som ska föda barn. Framåtböjd, handen på magen, skrik och stön, måste röra mig hela tiden.

Men så försvann det lika fort som det hade kommit. Jag har ens svårt att tro att voltarenet hade börjat verka. Nu är jag bara darrig och helt slut, både av smärta och av att ha stått/gått och vaggat.

Jag har ju behövt gå till gyn länge, lika länge som jag behövt klippa mig. Jag behöver mera tid som går att använda!

Men jag är förfäääärligt lättad att smärtan försvann. Så glad att jag ska sjunga en trudelutt.

Solsken och åska

Fick spaghetti och köttfärssås hos mamma och pappa idag! Min älsklingsmat!! Fick sen med mig nybakat bröd och kanelbullar hem. Och pappa körde mig fram till porten, men ändå mår jag konstigt nu. Förut var jag så glad och gick och sjöng hemma, och ville lyssna på Happy (och jag orkar nästan aldrig lyssna på musik).

Men så blev jag också så nedrans sur för att jag berättade om en som sagt att om jag är trött får jag väl skärpa mig. Det har tydligen legat och pyrt och känslorna exploderade nu, när jag upprepade själva orden. (Säg aldrig att ord inte har makt!)

Och så har en bekant med ME fått en bebis, och den var så liten och söt. Igår när både Mikael och jag låg sömnlösa sa jag: Tänk om vi hade en tremånaders bebis. Jag skrattade åt att det vore så absurt.

Men det är ju också så himla ledsamt. Jag har inte hållit en bebis sen Belle och jag umgicks när hon var fyra månader. Så tacksam för att hon ville vara hos mig en stund, jag lever fortfarande på det. Och har ju träffat henne efter det också, men det är nåt visst med en bebis. Mitt hjärta saknar en bebis så jag blir alldeles vimmelkantig.

Så, idag har jag gått från sprudlande glädje, till irritation och ilska, nej vrede, till regelrätt ledsengråt.

Varför ska det vara så svårt att hålla sig till ett humör? Ett glatt, som jag är van vid. Jag har inga anlag för åksjuka, men till och med jag blir lite illamående av de här tvära kasten.

Varsågoda och sno

Jag skriver nattliga idéer på mitt post-it-block, och ibland förstår jag inte anteckningarna. Hade läst "kurs för yrken" och jag fattade inte alls vad jag menade med det.

Men inatt har sömnen låtit vänta på sig och jag plockade upp min Damernas värld där jag lämnat den senast. Då förstod jag notisen! Det fanns nämligen en insändare från en apotekare som känner sig osäker på engelska, vilket de nödgas prata på somrarna med turister. Dessutom förekommer det, påpekade hon, ofta väldigt specifika ord som man inte lär sig i skolan.

Då fick jag min strålande idé, nämligen att erbjuda språkhjälp till yrkesbehövande. Så käck affärsidé. Men jag kan ju inte jobba, så varsågoda. Vem som helst får sno.

Döden döden döden

Astrid Lindgren och hennes systrar sa visst till varandra när de sågs "döden döden döden" och så var det ämnet diskuterat. Idag har både jag och Mikael tänkt på Rob, på varsitt håll. Döden döden döden.

Jag har haft ihjäl min dator. Eller egentligen har den visat tecken på sjukdom och ålderssvaghet i flera år, så helt oväntat var det inte. Ljudet har ju dött på den, den måste ha sladdar till både nätet och nätverket. Ja, nu har jag glömt resten. När den fortfarande kunde gå ut på internet trådlöst så minns jag att jag hade den på matbordet och redan då fick jag blue screen of death typ tretton gånger. Det är aldrig ett bra tecken.

Idag fick jag blue screen två gånger. Redan efter första gången skulle jag ha hajat till och paniksparat allt på vår Adam, det är nån extern sparingsgrej som inte gör nån nytta om man inte sparar nåt på den. Efter andra blue screen var det bara ränder, så som trasiga tv-apparater såg ut på 50-talet, typ. Men då var det för sent. Jag hade inte passat på och spara saker när jag hade chansen. Jag hade för mycket brus i huvudet för att upptäcka och hålla fast tanken att det var nåt skumt på gång med datorn.

Brus är inte bra.

Tänk vad skönt att vara så uppdaterad med sitt eget liv att man verkligen kunde leva i nuet. Bara jag har sorterat smutstvätt så lever jag fem tvättmaskiner i framtiden. Livet livet livet.