Hålla mig positiv?

Jag har ju bestämt mig för att den här bloggen inte ska vara en enda klagan, på latin kallas musikstycket ofta Lacrymosa då, tror jag. Så nu ska jag berätta hur jag känner men inte göra detta till en tävling i vemod. För första gången, vi får se hur det går...

Jag fick migrän av hostanfallet härom dagen och det är nog på väg bort nu. Idag är tredje dagen och mina migränanfall är ofta 72 h långa. Jag får ju inte heller ta så mycket medicin som jag vill och idag har jag klarat mig utan till och med Alvedon och Ipren. Inte helt frivilligt, men jag måste ju skära ner på även det. Och även om beskedet faktiskt fick mig att börja gråta på neuromottagningen, så vet jag ju att mitt liv inte står och faller på att jag ska få smärtlindra allt som gör ont. Ens med fjanttabletter som Alvedon och Ipren. Tänk den som uppfann en biverkningslös morfintablett utan tillvänjningsrisk. Å, ljuva dröm!!!

Det jag vill säga är att jag INTE är nöjd med den här medicinransoneringen och jag ska dubbelkolla det med en annan läkare också, för säkerhets skull. För jag tar ju IA inte bara för huvudvärk och migrän, utan för smärta från flera kroppsdelar och feber och att inte få ta det för nåt alls känns för jobbigt. Jag har nästan slutat med Naproxen, tar kanske 1-2 i månaden, och Alvedon och Ipren kanske 3 ggr i veckan istället för i princip dagligen och ofta 2 ggr dagligen. Jag tror inte att jag hade medicinutlöst huvudvärk för huvudvärken har inte blivit sämre av att skära ner, det här varit precis som vanligt fast bara jobbigt att inte få ta. De andra gångerna har jag fått som en migränliknande huvudvärk som inte släppte på flera veckor och så var det inte den här gången. Så jag tror jag kan hålla mig till det jag tar nu. Det är ju inte idealiskt precis, men jag överlever.

För det märks ju. Jag har som regel inte svåra smärtor men att stå ut med mindre smärtor obehandlat blir i längden väldigt tröttsamt. Om halva energin går åt till att ha ont så har man bara halva kvar till annat. Och jag blir alltid deprimerad av migrän, så det får vi kalla den här dagen. Jag har inte haft en dålig dag, men pasta och köttfärssås och jättefin rapport från kyrkan kan inte bota alla problem. Inte ens Så ska det låta löser ju allt. Dessutom blir jag lite orolig numera om jag måste dagsova. Idag sov jag 2h20min för att jag inte orkade vara vaken längre efter 1 1/2h i sängen med så enkel sysselsättning som läsa mail och kolla på sociala medier. Varför är jag så trött när jag sov 10 h inatt? Man kunde önska att jag skulle vara lite cool, men när kroppen uppför sig obegripligt på ett negativt sätt blir man rädd för att det är nåt internt fel som tar energi och som man inte kan påverka. Men att man ändå måste ge kroppen mer energi till det där vad det nu är, och dra ner på aktiviteter, vakentid och socialt umgänge med Mikael. Det är som att ha det dåligt redan och så måste man med berått mod göra det ännu sämre. Fast man absolut inte vill, men för att kroppen alltid vinner över psyket med den här sjukdomen. En sjukdom är inte ett krig man kan vinna. Inte ens Gunde kunde ju vilja sig fri från sin twar (det var väl det han hade?) och fick foga sig i det kroppen sa. Och om nån kan låta psyket bestämma över kroppen måste det väl vara Gunde. Men inte ens han kunde. Så jag vet ju att om jag blir sämre nu så kommer februari med alla vårdbesök att bli tortyr, och på kort sikt får jag dessutom panik om jag inte hämtar mig tills på fredag när jag så gärna vill gå på Annes begravning. Mikael har nåt på sin födelsedag, vilket faktiskt är bra för då behöver jag inte sitta upp på hans födelsedag.

Jag har inte gjort mycket i januari. Jag gjorde mindre i december än jag brukar dessutom, så egentligen borde jag må bättre nu än jag brukar vid den här tiden på året. Kanske är det Annes död som tar mig så hårt. Många i både media och ME-communityt är ju också med och rapporterar om orättvisor och felaktigheter och jag kanske inte klarar att hänga med i det. Klarar inte att läsa "vårdskada" en gång till innan jag får ett sammanbrott? Anne led av vårdskada i form av felbehandlkng som försämrade henne för gott. En MEdbloggare säger att trots att hon blir försämrad av varje besök utanför hemmet så säger vården att det är hennes eget val om hon vill ha läkarhjälp eller avstå. Min vc-läkare tyckte tydligt inte att hemsjukvård var nåt för mig och skulle avsluta sin argumentation: Men Sköndal gör väl inte heller hembesök? Jo!, sa jag, fast sen blev det inte mer. Hemsjukvård, har jag läst, är för den som behöver få hjälp att göra behandlingar, t ex ta medicin och fylla på dosett, mäta saker som blodtryck, och utföra vård hemma flera gånger i veckan. Så min sjukdom, som gör att jag inte är så senil att jag inte kan fylla min dosett själv, men som gör att jag blir försämrad (hittills bara tillfälligt, men vem säger att alla mina övertrasseringar inte sammantaget utgör förklaringen till mitt progressiva sjukdomsförlopp. Och vad vad det med sjukvården och "First, do no harm".) när jag fyller den, det kvalificerar mig inte för hemsjukvård? För du får inte ha några egna åsikter om vad som betyder skada i ditt eget liv. Du får inte ha upplevelser som inte passar in i vår mall. Att behöva hemsjukvård ett par gånger per kvartal räknas inte, det måste vara ett par gånger i veckan. Så ska jag ljuga och plötsligt behöva hjälp med dosetten? Hittills har jag fyllt dosetten själv men det vore ju trevligt om jag kunde äta ute med Mikael istället. Ska inte handikappade få hjälp så att de kan leva fullvärdiga liv? Det tar mig en timme att fylla i morgondosett och kvällsdosett, och pga den timmen kan jag inte göra något dagen efter. Dvs 48 h för 1 h. Och att ett läkarbesök eller en provtagning tar en halvtimme men för mig tar det 3-4 dagar i förberedelse, försämring och återhämtning, och det räknas inte heller. När min verklighet inte räknas så känns det väldigt mycket som att vården säger att man inbillar sig. För de ger ju andra hemsjukvård. Andra som räknas. "Som är sjuka på rikt..." som min vc-läkare sa när jag första gången förde hemsjukvård på tal. Nu har jag bett om det tre gånger under kanske 6 år. Att bli tillfälligt försämrad av vården räknas tydligen inte som hjälpbehov. Och det gör ju ont att få en spruta, så vården skadar ju människor för deras eget bästa. Det kanske är så de ser på detta. Jag behöver tuffa till mig lite, inte vara så mesig att jag behöver hemsjukvård.

Fast vad spelar det för roll. Jag kan ju inte få Botox hemma, inte naprapatbehandling, inte tandläkaren, inte gastroskopi, inte gynundersökning, inte mammografi, inte utprovning av rullstol för att jag knappt kan gå. Hälften av de här sakerna kan man få hemma eller på specialklinik. Men jag tror att man fysiskt inte ska kunna lämna hemmet, inte bara bli dålig av att lämna hemmet. Och dumma tandläkaren, han tyckte inte jag var rädd förra gången utan det hade gått så bra. Jag var SKITRÄDD men har så lite energi att jag inte orkar reagera som andra människor. Orkar inte klaga, fnissa nervöst, flacka oroligt med blicken. Jag bara ligger stilla med stenansikte, det är så jag har panik. Nån berättade faktiskt att hens läkare hade observerat att hen hade ganska lite mimik under ett besök och gav personen diagnosen depression, när hon istället var så fysiskt trött att ansiktet inte rörde sig som det brukar. När ska kunskapen om den här sjukdomen öka i vården?!?!?! Trött är verkligen fel ord! Jag är ofta så utpumpad att jag ligger kissnödig i sängen i timmar, går och lägger mig hungrig för jag orkar inte äta kvällsmat. Ikväll kombinerar jag de två eftersom jag drack 7 dl svartvinbärsdricka och en kopp choklad med grädde i för att jag skulle bli mätt längre. Nu har jag varit kissnödig i en timme men kommer inte att orka gå upp förrän om en timme ca. Vänder mig inte så ofta om i sängen som jag har lust med, bara för att det tar energi.

Nån hade haft feber i 1,5 dag och att jag inte skrev JAG HAR HAFT FEBER I 23 ÅR, SLUTA KLAGA. Men jag har inte feber dagligen längre så det vore inte sant. Men ikväll kommer jag att få det, jag känner i ansiktet att det är på väg. Kanske för att jag kokade penne idag och det tar ju 11 min istället för snabbmakaroner som tar 3. Sånt är det här livet. Och då är jag bland de friskaste i den fjärdedel som de kallar svårt sjuka. Jag kan gå i lägenheten, kan resa mig upp till toan och har hittills inte kissat i sängen. Men jag får feber för att jag stod upp i 11 minuter istället för 3. Och får gå och lägga mig utan kvällsmat för att jag åt penne. Det är helt surrealistiskt hur lite kontroll jag har kvar i mitt liv.

Nu minns jag, allt detta började när jag tänkte på gången i somras när jag var med barn och barnbarn innan de skulle åka hem till Norge. Jag orkade verkligen inte den dagen men ville så gärna ändå. Så vi kommer sent och går tidigt. Fast jag kommer ihåg hur dåligt jag mådde och det är väldigt svårt för mig att minnas det. Det är som att se på sig själv med en annans ögon och känna att det måste vara fruktansvärt. Och det är det också. Jag tänkte på om vi kan göra så att barnbarnen kommer hit istället. Men jag kan inte underhålla bägge. Kanske kan Mikael ha den ena och jag den andra och så byter vi en annan dag. Och vad gör man? Läsa en bok för B, spela spel, N kanske också gillar att bli läst för, särskilt om det är på svenska för det är ju lättare för honom att förstå talat än att läsa. När jag har planerat för när jag blir sådär görsjuk som Karin i tv4-klippet och knappt får fram mer än ett par ord om dagen, då har jag bara planerat för hur jag ska kunna kommunicera utan ord med Mikael. Jag har inte tänkt på från nu till då, hur ska jag orka träffa barn och barnbarn, syskon, syskonbarn, föräldrar. När nån ringer och ska prata med mig i telefon får jag också feber. Det är egentligen för jobbigt. Men hur säger man det till en barndomsvän som haft cancer.

Jag säger som jag brukar, jag får klaustrofobi av det här livet! Jag känner mig som om mitt liv först var hela världen, sen Sverige, sen min stad, sen bara byn här hemma, knappt ens till mamma och pappa på andra sidan rondellen, och sen lägenheten, sen bara sängen och soffan, sen bara sängen och en potta. Sen sängen med hörselkåpor och ögonskydd och sondmatning. Då är det som att leva sitt liv inne i en MR-maskin. Och lida av ljudet dessutom.

Jag vet inte hur jag ska klara det här. Det är som om jag har fått en inbjudan att vara med i en orkester, och jag tänker att jag ju har spelat cello i flera år så det blir kul! Men så visar det sig att jag måste spela dragspel, eller nej, ännu värre, säckpipa! Och musiken vi spelar är konstig och modern och atonal och jag måste träna mig massa för att lära mig mina konstiga stämmor men det låter så vidrigt och jag står snart inte ut längre men man får inte hoppa av den hör orkestern. Så känns det.

Fast jag antar att det är så för alla. Mikael har diabetes, en skilsmässa, ingen i min familj har klarat sig utan minst lika svåra problem som jag har. Så, är jordelivet en sunkig orkester? Och först när vi blir befodrade till himlabandet kan vi spela nationalromantiskt i orkester, jazz i en liten trio, eller en fuga med armar och ben i vild jakt på orgeltangenterna. Vi kanske går i en musikklass som såna där "vi som inte kan sjunga-kör". Ninni kallade in mig ibland att sjunga på hennes körkonserter för att det behövdes lite stabilitet i altstämman och jag kände mig så fräck. Här har de hållit på med låtarna i en hel termin och så får jag pappren, tittar lojt på dem på genrepet och sjunger sen på konserten på ett sätt som Ninni tyckte behövdes för att rädda framförandet? Att de inte slog mig? Men nej, jag märkte hur flera lutade sig mot mig för att höra mig bättre. Fast min sångröst låter som en mistlur. Men nu kom jag bort från ämnet. Kanske är vi alla i en nybörjarkör och fast vi tror att vi är redo för bättre musik så måste vi lära oss grunderna först, disciplinen, skalorna. Livet är etyder. Jag hatade den där gula celloboken med etyder men det var ju den som lärde mig att spela. Kanske går det inte att ha kul när man lär sig, men om man har tragglat så får man belöningen att spela vackert. Den som inte har tragglat låter fortfarande som en katt vill ut ur fiolen, och ingen människa blir glad av det!

Okej då. Jag spelar väl ut den här tråkiga boken också. Men bara för att den riktiga musiken hägrar. Och då vill jag ha övat teknik och skalor så mycket att jag får spela och sjunga med de bästa orkestrarna, bildligt talat; bokstavligt talat skulle jag aldrig få det, om det är nån som tror att jag är så naiv att jag hoppas på det. Men bildligt talat ska jag rocka sockorna av publiken! Okej då!

Dagens ME-tips

I morse hade Jenny Strömstedt ett segment om ME på Nyhetsmorgon i TV4. Det är bara 11 minuter långt så det är lättare att klämma in i en full kalender än filmen Unrest, som man nu kan se på Netflix (1 1/2 h lång). Jag har inte vågat se Unrest än, för jag grät av nyhetsinslaget och är nog mer labil just nu än jag tror. Men titta gärna på Jennys inslag (fotot är dock bara en skärmdump och man kan inte klicka på play. Däremot kan man trycka på länken jag har lagt bakom orden "Jennys inslag" ovan). Eller Unrest. Eller båda :-)

Vilken månad!

Har en aning ågren. Jag har redan sex inbokade vårdbesök i februari och har tre till som jag borde göra men som jag skjuter upp. Ett är att visa upp nya hudförändringar men sån "frivillig" vård får man ju aldrig tid med. Om det är nån som tror att man rullar tummarna, käkar praliner och domderar med sin man när man är sjuk, så kan jag meddela att det är hårt arbete. Jag lägger faktiskt mer energi än jag har på saker som har med kroppen att göra och det är outsägligt trist! Tänk om jag hade kunnat shoppa, sjunga i kör, gå på bio och konsert och äta ute med Mikael istället. Nu har vi dejt på vårdinrättningar, så lagom roligt. Och sex besök på en månad går inte men jag har inget val. Botox och gastroskopi kan jag inte få hemma osv.

Det sjätte besöket är -- jippi, äntligen -- på Hjälpmedelscentralen för att få elrullstol, där jag hade tid i december som blev inställd men har väntat sen i september. Jag vet inte hur många gånger Mikael ringt och besökt och skrivit lappar och fått hjälp av kollegor. När ärendet togs över av en annan AT igår fick jag tid med en gång. Min duschperson känner nån som inledde processen om elrullstol nån månad efter mig och redan har fått den levererad. Och jag har just fått en tid. Om jag inte var så beroende av at:ns välvilja hade jag skällt ut henne och sagt till hennes chef. Men nu har jag som sagt fått en annan. Och inte hade jag väl vågat skälla ut nån, men jag hade sannerligen velat!

Idag satte jag i halsen, jag gör det med jämna mellanrum och jag har hört om att det faktiskt har nåt med ME att göra men jag har glömt detaljerna. En smula från sista tuggan hamnade fel och Mikael sa att jag skulle resa mig upp, böja mig framåt ordentligt och det tredje har jag glömt. Men jag såg allvarligt talat framför mig hur jag spydde en sån där kaskad över soffbord, matta och fåtölj. Men knepet funkade för jag fick bort det som satt fel. Synd att jag inte kom ihåg knepet... Jo, men jag hostade så mycket att jag fick migrän. Den här kroppen och dess överreaktioner alltså. Är lite sur på att så mycket av mitt liv rör sig kring sjukdom och symptom och vård. Men det är fortfarande bättre än inget liv alls. Stackars Anne, nästa vecka är det begravning.

Allt jag har önskat mig!

Det här inlägget måste skrivas i punktform. Punkterna ser inte ut att ha nåt med varandra att göra, men ni får se.

* Mikael brukar aldrig frysa. Han tar ibland, på vintern, på sig en tunn skaljacka som han tror är en vinterjacka. Så sent som härom dagen kände han på vädret och gick rätt ut i t-shirt.

* Vi har ca 23° hemma, nån halvgrad kallare nu på vintern, så det första han gör när han kommer hem är oftast att ta av sig kläderna. För att han _verkligen_ inte fryser i 23°, som jag.

* Men ett par dagar har han frusit om knäna, de är kalla när jag lägger min hand på dem. Det är väldigt olikt honom! Så olikt att jag räknade ut att hans nya namn kunde bli Micke KnäKalle.

* Så gick det några dagar. Minst. Och så har vi följande konversation:

* --Mikael. Tu sais que ton nouveau nom est Michel froids-genoux!

* Och han skrattade! Jag kunde skämta på franska, och min man förstod och tyckte jag var rolig.

Har jag sagt att jag har fått ALLT JAG ÖNSKAR i den mannen :-)

<3 <3 <3

Dagens bästa nyhet!

Jag frestades att köpa en prissänkt behå på Ellos i veckan men har lyckats hålla mig. Men så skulle jag hitta några minneslappar och då hittade jag en annan minneslapp med mina mått. Och när jag mäter mig igen har jag gått ner 5 cm på byst och stuss och 10 cm i midjan!

1) Det var som dr Ulla sa, att jag hade gått ner i vikt!

2) Att jag gått ner dubbelt så mycket i midjan talar för att det inte bara är övervikt i allmänhet jag bär på, utan att det är som jag säger medicinmage. När jag går upp i vikt av mediciner sätter det sig nämligen i midjan.

Så nu ska jag återigen se om jag kan klara av tanken på LCHF. Visserligen verkar ju 5:2, som jag kör med nu, nej, jag kör ju med 16:8 eller den hemmagjorda 20:4, fungera lite, halvt omärkligt som Omars bugningar i Ture Sventon. Men jag är fortfarande tjock som bara den och sur som bara den. Är inte säker på att jag kan göra slut med pasta och potatis och bröd. Vi får se. Käkade hönökaka med hushållsost till kvällsmat idag. Livets mening ju.

Skulle du helst?

Om du var läkare, skulle du helst träffa patienter eller forska?

Jag kan låtsas som att jag kan prata med människor men det tar energi. Inte att prata med Mikael, för jag är van, men framförallt med okända. Men jag ska väl inte bedöma hur sjuka Anja skulle arbeta. Men jag är ju introvert även om jag är frisk, så av den anledningen svarar jag forska.

Men forskare har ju assistenter och folk som de samarbetar med. Kanske måste tigga pengar.

Kanske skulle jag inte vara allmänläkare så jag hela tiden träffade nya människor, utan jobba med nån specialitet. (Jag vet att allmänläkare är en specialitet.) Om man har fått remiss med folk så kanske det inte handlar lika mycket om det personliga mötet som på vårdcentralen, där man kanske måste gräva mer i personens liv. Och jag kan alldeles för lite om vad olika läkares jobb innebär för att kunna välja en specialitet. Jag tror dock inte att jag skulle bli kirurg. Jag tror jag vill ägna mig mer åt kroppens teorier än dess blodiga praktik. Med tanke på min ME borde jag såklart svara neurolog, men det är fortfarande så att neurologer starkt avfärdar att ME skulle vara neurologiskt. Jag vet inte om jag skulle ha ork att omvända ett helt skrå.

Och små sjuka barn verkar jobbigt att tåla, fast jag lovordar dem som gör det! Kanske förlossningsläkare? Fast det är ju ofta kirurgi och kanske mer stressigt än jag skulle uppskatta. Onkologer kan vara som lärare, att om man får en som är riktigt bra så kan det förändra ens liv. Men jag vet inte om jag klarar det heller. Finns det inga läkare som inte arbetar med sjuka människor. Fast ögonläkare låter ju lagom spännande.

Det här var visst en svårare fråga än jag trodde. Att det inte är lätt för en humanist som avskyr biologi och dessutom är svårt sjuk själv att välja inriktning på en påhittad läkarkarriär kanske inte är så konstigt. Vi säger väl så.

Skulle du helst?

Skulle du helst ha superkänslig smak eller superkänslig hörsel.

Jag har kanske inte superkänslig hörsel, men jag lider i alla fall av ljud, så jag skulle definitivt säja smak. Fast kanske inte om normalt kryddad mat smakade oätligt stark, men det är väl inte så de menar?! Att aldrig kunna tycka mat är gott låter ju hemskt jämfört med att höra ljud på ett annat sätt än vad folk i allmänhet gör, som basketbollstuds ute, samtal, folk som spolar, andras röster och bilar och hundar, för att inte tala om TV-ljud! Det är en sak som är bra de få gånger Mikael är bortrest, DET ÄR SÅ TYST! Jag älskar det. Kan gärna ha så tyst ljud på Tv:n att man inte hör vad de säger om man inte läser texten också. Eller helt muted!

Skulle du helst?

Skulle du helst mista håret men behålla figuren, eller behålla håret och mista figuren?

Haha, been there, done that.

Jag har helt klart behållit håret men mist figuren.

Jag har också blivit av med 1/3 av håret i en oförklarlig veva för några år sen, men det växte ut igen. Hade massa korta utväxter som först stod rätt ut men på sig ner när de blev längre. Nu har jag kort hår och ett tappat hårstrå är 1/3 så långt som då, men tappar hår som en tok nu också. Och jag är faktiskt hellre fet än flintis.

Men om man kan få tweaka frågan lite så skulle jag gärna tappa 1/3 av håret om jag fick tillbaka figuren. Jag har ca 40 kg övervikt, jag vet inte vad jag väger längre. Men 1/3 av håret är det värt. Om det växer tillbaka när jag har blivit smal? Kan vi säga så? Vem ska man anmäla sig till? Jag kan tänka mig 30 kg också om de är kinkiga. Men helst 40. Håret man tappar väger ju inte såååå mycket...

Skulle du helst?

Skulle du helst få en internationell flygbiljett t&r varje år eller obegränsat med resor inrikes?

Årets icke-fråga. Det är ju inte pengar som är den främsta anledningen varken till att jag inte åker till min syster eller nån annan här i Sverige, på samma sätt som jag inte skulle kunna åka utomlands varje pr även om vi fick resan betald. Jag vet inte om jag borde känna mig rik för att pengarna inte hindrar oss, men hindrad är jag ju likväl. Men jag har minst 10 resor jag skulle vilja göra imorgon om jag orkade. Fast DÅ vore pengarna ett hinder om inte särskilt lång stund :-)

Skulle du helst?

Skulle du helst vilja veta när du ska dö eller hur?

Jag tror när. Så att man kan förbereda sig, hinna göra det där viktiga som man kallar sin bucket list. Visserligen kan man ju dö i en utdragen process på flera år, så jag skulle nog inte vänta med allt tills dagen innan.

Det har ju varit mycket död i mitt liv på sistone känns det som. För några år sen blev en vän till Ellen som jag också kände sjuk, nåt med sköldkörteln. Hon hann knappt berätta det förrän det kom fram att det var cancer och sen dog hon innan vi ens hade hunnit skicka internationella blommor. De kom fram till hennes anhöriga istället.

Så visst kan det ta en månad att gå från frisk till död. Det kan också vara sjuk-frisk-sjuk-frisk-sjuk-sjuk-död. Mer så var det med min kusin. Rob å andra sidan dog på en minut, och så kan det ju också gå. Thads mamma dog i 40-årsåldern i sömnen av ett sprucket blodkärl i hjärnan. Det kan gå till hur som helst. Men om jag får reda på att jag dör vid 85 års ålder så räknar jag med att det går till på ett visst sätt. Om jag skulle få reda på att jag dör 2018 så skulle jag hantera morgondagen väldigt annorlunda!

Jag vet att jag har ställt just den frågan förut, men hur orkar man leva livet så glupskt att varje dag vore som den sista? När måste man vila en stund, i mysbyxor framför värdelösa tv-program?

Skulle du helst?

Skulle du helst vilja äta tacos varje dag i resten av ditt liv eller sushi?

Görgörgörlätt, jag gillar INTE sushi men älskar tacos.

Sorg med Gud?

Jag är väl inte privat med nånting och tog verkligen inte illa upp när jag fick en personlig fråga här härom dagen. Mamma svarade snabbt, men jag vill också skriva något. Frågan var: Jag undrar om din tro, närheten till Gud, gör att du kan hanterar sorg och ångest lättare? Kan Gud ge dig en annan tröst och hjälp än vad människor kan göra?

Jag tyckte mammas svar var bra. Gud kan verkligen ge en en annan tröst och hjälp än vad människor kan göra. Men livet är ju inte enkelt bara för att man är troende.

Min första tanke var min syster som plötsligt och oväntat och blott 31 år fyllda, på håret, miste sin man. Jag ska inte säga något om hennes sorg här utan om min. Jag har aldrig varit så ledsen tror jag. Jag har lätt att föreställa mig saker och jag led oerhört å min systers vägnar, förutom att jag själv förlorat en i vår familj. Och det kändes inte som om min tro hjälpte ett enda spår. Och jag tror ändå på ett liv efter detta, att familjer kan vara tillsammans för evigt, och att döden bara är tillfällig. Men när man sörjer är man ju inte i första hand ledsen för att man tror att man aldrig ska ses igen, även om de som tror så säkert har en extra dimension i sin sorg. Det man sörjer är ju saknaden i nuet, och vetskapen om att personen inte bara är på affärsresa. Att man inte kan krama hen, ringa hen, skriva julkort till hen, skratta med hem, i Robs fall aldrig bli lurad av honom igen. Jag tror att den sorgen, saknaden, "han fattas mig!", är universell för alla människor och alla religioner och kulturer, men jag har inte kunskap att backa upp det påståendet.

Så på ett sätt hjälper inte min tro i sorgen.

Men på ett annat sätt gör den ju det. När det gällde Rob kände jag redan från början att Det kommer att komma en tidpunkt när jag kommer att få tröst i detta av Gud och av det jag tror på. Och det var först bara en tanke i bakhuvudet, men den växte sig starkare med tiden och i takt med att sorgen och saknaden mildrades. Saknaden och trösten bytte plats med varandra med tiden, en droppe i taget.

När det gäller Anne så hade vi aldrig ens pratat i telefon. Vi hade inte heller chattat mycket eftersom hon bara kunde stå upp vid datorn korta stunder. Men vi hade från ganska tidigt ett band som i alla fall jag tyckte var speciellt. Ibland flydde vi korta stunder till påhittade utflykter. Men hon är en av mina bästa ME-vänner. Var. Och sorgen för henne är på fler nivåer än min svåger. Den drar fram problem som har med ME att göra, att forskningen är så underfinansierad att det inte finns nån bot fast det har gått 60-70 år sen man började kategorisera sjukdomen. Att hon hade det så hemskt och att hennes liv gick "förlorat" är ju en känsla som i sin tur drar fram känslor ur fler sorgliga hörn i mitt innersta än bara själva saknaden. Jag blir ju ackumulerat ledsen för allt som alla med ME lider, att inte orka få barn, att orka få dem men känna sig som en dålig mor, att inte orka bo med nån, att inte orka träffa familj och släkt och vänner. Att bli felbehandlad i vården, hånskrattad åt, sedd som ett problem när man lämnar ut sina behov. Allt detta kommer ju fram tillsammans med sorgen för själva personen Anne. Allt som är fel med ME-politkken såväl som sorg över mitt eget liv med ME på 23 år. Och alla andras. Varje oförrätt som beskrivs kunde vara min, vi är på nåt sätt med om detta gemensamt (även om det är lätt att säga det när FK inte har strypt min enda inkomstkälla i tre år).

Och just nu hjälper min tro inte så mycket mot det. Det är för mycket som är fel i hur me-sjuka setts på och bemötts och det är jag både ledsen och arg för. Det är inte Guds fel dock att människor är dumma, så det påverkar inte min känsla inför Gud heller, men att jag tror på honom hjälper inte heller.

Men jag kan få hjälp när alla de där stora, allmänna rädslorna inträffar i mitt eget liv, när jag ska träffa en ny läkare och stålsätter mig för att tåla om hen vill missförstå. Då kan jag känna styrka i vetskapen att jag har en himmelsk Fader, som älskar mig. Att Mikael brukar följa med på mina vårdbesök hjälper också :-) Men att ha nån som klappar en bildligt på kinden när man är ledsen är underbart och jag anser mig privilegierad. Inte att Gud har utvalt mig för att jag är bättre än nån annan, men att jag har fått fördelen att älska honom. Men han vill gärna klappa alla sina barn på kinden och vi blir gärna fler.

Faktiskt var det dock inte längesen jag pratade med psykologen på Sköndal om min brist på självkänsla, och sa Hur kan jag känna mig värdelös när jag tror att min Far är kung över himmel och jord?! Men tron på Gud gör ju inte att alla våndor försvinner och livet blir perfekt. Men det lägger sordin på det värsta och agerar också som en gympamatta som dämpar fallet lite. Men nojor och komplex har jag skaffat mig alldeles på egen hand, och arbetar nu på att befria mig från felaktiga föreställningar om att jag inte är värd nåt för att jag inte gör nåt. Livet är inte så lätt som man tror. Men det är helt klart lättare när man kan hålla Gud i ena handen och sin make i andra. Och när man har en sån mamma som Modren :-)

Tack snälla L för att du fick mig att bena upp det här med känslor lite grann. Jag brast i gråt andra gången jag såg Annes dödsannons så det var nyttigt med lite analys.

Och så länge du och mamma och Lillan och Sara och Monnah och vilka ni nu är vill läsa min blogg, så länge kommer jag att skriva den.

Jag vet att jag uppförde mig ganska dåligt i början, när en tjej jag inte känner men vet vem hon är, kommenterade på nåt inlägg och jag blev alldeles instängd av tanken på att jag berättar så naket och så kan vem som helst läsa. Jag trodde ingen skulle vilja vara intresserad som inte var därtill nödd och tvungen. Typ mamma. Så då tror jag jag skrev att jag funderade på att lösenordsskydda bloggen och det kanske hon förstod var pga henne, fast det var mitt fel som inte hade tänkt efter hur det skulle kännas att bli läst.

När jag drömmer om att skriva böcker tänker jag mig alltid att jag skriver under pseudonym. Vi får se. Men nu är jag helt bekväm med att vem som helst läser vad som helst.

Fast jag fick på trynet en gång av en musiker som jag tyckte såg ut som en prostituerad. Jag vet att det är ett starkt ord och hon hade ingen blond peruk, så man kunde väl gissa att det var en liten överdrift för underhållningens skull. Men då hade hon blivit ledsen när hon satt och googlade på sitt namn med sin dotter. Och fick mig att ändra eller ta bort inlägget. Om jag hade varit mer van hade jag sagt att du får gärna skriva att du inte håller med i en kommentar, kanske rentav sätta in ett foto på den omtalade klänningen så kan du få sista skrattet. Eller inte.

Men hon kan inte ha läst att allt jag säger här på bloggen är just ÜBERSERIÖST, verkligen!

Fast jag har inte använt ordet prostituerad om någons kläder eller skor sen dess, så det kanske går att göra människa av mig. Gud tittar nog ner på mig nu och säger att jag borde vara lite snällare.

Måndagsbuketten

Hur går det nya året? Behöver vi fläska på med fler buketter? Eller tål ni måndagar bra? För den som älskar sitt jobb så är måndag goda nyheter, men för många är jobbet tråkigt och/eller slitit och ovanpå det rutin. Min måndagsbukett är snarare för att vara motståndsrörelse till de där med lite för mycket pengar som köper en bukett varje fredag för en femhundring. Då vill jag hellre sätta in gratis buketter som alla får njuta av, på den dagen när folk faktiskt behöver uppmuntran och man vet att den slutar med tvätt snarare än med fredagsmys och sovmorgon.

I Norge heter det fredagsKOS och i Danmark säger man Hygge och behöver visst inte ens en viss dag. Jomendåså.

Min med

Anne Ö

Jag har aldrig förr sett en målning av en ängel på Pinterest. Det brukar inte vara min stil. Men den här bilden nästan skickade mig i magen för jag bara såg Anne framför mig. Nu kan hon gå, hoppa, skratta, springa, ha på sig vad hon vill. Fri, hon är fri till slut.

Jag såg dödsannonsen idag och andra gången jag läste den började jag gråta.

Måndagsbuketten

Här får ni en extra och som är extra vacker, för att jag försummat er.

Tre i ett

Vem hade tänkt sig att flera olika buketter med samma färg på blommorna skulle bli så snyggt?

I alla fall jag, för jag har sett såna bilder förut.

Och vet ni vad, Mikael tyckte inte han fick mycket för pengarna när han löste in några blomstercheckar jag fått den sista dagen på året. Men vi har börjat kalla buketten för eterneller, för de ser likadana ut nu som för 14 där sen. Tro det!

Årets hatt!!!

Jag skulle ha levt på 50-talet, när damerna hade kjol och klackskor, handskar, pärlor och hattar, blusar och midjor.

Alternativ fjällstuga

Fascinerad av broderi

Såg några broderade svärord på Pinterest härom dagen och det är sån humor jag älskar! Att man tar nåt så gammalt, fint, viktigt i kvinnohistorien, som deras broderier för att försköna hemmet innan Desenio hade börjar göra planscher. Och barnen behövde lära sig att bli gudfruktande, väluppfostrade typer som inte kunde läsa på mjölkpaketen om klimatkrisen. Jo, när man tar en sån instution som broderier och gör nåt helt annat av dem, som brodererar svärord på dem. Så känner vi oss ju till mans ibland. Istället för svenska svärord säger jag ibland nåt på utrikiska som inte låter så hemskt men som ger mig utlopp för min vad det nu är. Den här bonaden är rätt snäll i alla fall, rumsren på bloggen, och budskapet gillar jag faktiskt också. Men jag gillar surrealismen i saker, som Bollocks broderat på en tavla. Ni behöver inte slå upp det, det är nåt män har i plural.

Dagens tupp

Jag tror han är stolt som en tupp, men rent biologiskt är det nog absolut inte en tupp. Förslag?

Själv gillar jag honom för att han är så infernaliskt vacker och vågad. Ingen blyg viol inte. You go, girl, eeeeh, boy?

Vilken sminkning!

Sån blir mascaran aldrig när jag gör den själv, dvs alltid och alltså aldrig. Det ena ögat blir fint och det andra hemskt.

Och jag fattar att de där tuppfjädrarna är lösögonfransar. Men snyggt var det.

Livet går vidare

Ibland är det ett löfte att livet går vidare, ibland ett hot, och ibland helt otänkbart. Så fort jag inte engagerar mina tankar så tänker jag på Anne, hela tiden är det en skiva på inne i huvudet som spelar upp ord hon sagt och kort hon skrivit och allting om igen och jag har läst på om dödshjälp och letat dödaorsaker i ICD-10, helt sjukt. Vill skriva en bok som heter A Cure for Anne och ha en loppmarknad där alla intäkter skulle gå till ME-forskningen. Så kunde jag göra mig av med de där sakerna jag aldrig orkar sälja på tradera men som är värda pengar. Om de blir sålda, nu är de inte värda nåt utom damm och dåligt samvete. Och folk får cancer och dör, de själva eller deras barn, och jag fattar inte hur nån kan hoppa glatt.

Men det är därför vi här på redaktionen älskar får och getter. De bryr sig inte, de bara hoppar.

My cup of tea

Apropå te råkade jag ta en och en halv tesked socker i pepparmintsteet härom kvällen och koppen rymde bara 2 dl så det blev ruskigt sött!

Jag älskar ju inredning och drömmer nästan dagligen om att flytta till en "våning" med feta fotlister, högt i tak, serveringsgång och space. Massa, massa space. Längtar efter att rummen ska vara stora och halvtomma. Nu har vi en tvåa på 53 kvadrat och en tvåa på 80 låter skönt. Eller en femma på 150. Man ska ha ett hobbyrum, ett musikrum, ett gästrum, ett arbetsrum. Och kanske ett rum till Mikael då också, för han ska helst inte få bestämma om sovrummet heller. Jag försöker undvika alltför blommiga påslakan men där går också gränsen för vad jag klarar av. Jag vill gärna bo här i vh, behöver absolut inte bo på Östermalm eller så, vill faktiskt hellre bo kvar här, men det finns ju sällan såna lägenheter till salu här i det som knappt ens är förorten. Min inredningssmak är Östermalm (utan skrytet!) men min budget och mitt geografiska hemma är vh.

Så döm om min entusiasm när jag ser en en liten, normal ynklig tvåa som är inredd som om den var på 80 kvm! Me likes!!

Så lurad!

Jag och Mikael använder sen ett år tillbaka Readly istället för papperstidningar. Det enda det inte funkar så bra med är korsordstidningar. Jag läser flera inredningstidningar och några modemagasin och sytidningar. Nån gång ibland också språk- och skrivtidningar, husmorstidningar och skvallertidningar. Oftast står det nåt om nån i kungafamiljen i början och resten bläddrar jag väldigt snabbt förbi och skäms för att jag läser sånt skräp. Ursäkta, alla som har ett hederligt jobb på en "skräptidning".

Nu senast stod det att kronprinsessan Victoria gjort en vågat skönhetsingrepp som Daniel var nöjd med. Jag skämdes men bläddrade nyfiket fram till artikeln. Går hon i mammas opererade fotspår? Och nej, drottningen har inte bokstavligt talat opererat fötterna, eller, det vet jag inget om, men jag syftade på ansiktslyftet hon gjorde för många år sen.

Det visade sig att hon HADE LÖSÖGONFRANSAR PÅ NOBELFESTEN. Det var det stora scoopet om hennes "ingrepp".

Fy vad jag skämdes. Jag låter mig villigt luras med i leken, att små små fakta överdrivs hundra gånger till nåt knappt igenkännligt. Och när det i nån tidning står att Madde inte vill föda i Sverige (och jo, den artikeln läste jag också men minns inte ens vad anledningen skulle vara) så kan det ju betyda att Madde inte vill föda ÄN, varken i Sverige eller i London. Jag borde ha lärt mig att inte lita på skvallertidningar. Men är man naiv och lättlurad och gärna läser oviktiga saker på nätterna för att välkomna John Blund, ja, då blir det så. Men de är kreativa, det erkänner jag! Jag går på det nästan varje gång.

Hur gör man egentligen?

Såg en stund på en sorts mordprogram. De förstod att en bil var mordplatsen och så skulle bilen undersökas av forensiska tekniker.

Men hur gör man det? Man kan väl inte köra bilen till Polisen? Och sätter man den på en bärgningsbil invirad i en 20 kubikmeter stor plastpåse eller?

Så mycket saker det finns i världen som man inte vet.

Allt är relativt

Ellos kallar denna bild relaxation and recovering. Jag kallar den muskelinflammation och veckans överdrivna motion som leder till flera dagars krasch och tvångsvila.

Men jag vet ju att det är jag som inte är normal.

P.S. Alla säger Vila i frid till kära Anne Ö, som är död, men jag tänker Hon behöver för första gången på 16 år INTE vila! Röj och spring i frid, Anne.

Duktig vovve!

Ett föreslaget inlägg på IG sa att ett par vaknat tidigt av att deras hund skällde. När de gick upp stod en främmande man där, men som skrämdes bort av hunden.

Jag tyckte fotot av hunden med blommorna (kvinnan håller floristkurser) var så fint.

Och vår lilla Vanna, som inte är vår, skäller ju också som en tok, men det är om nån knackar på dörren, vet inte om hon skulle skälla på nån som stod i vardagsrummet medan vi sov. Men vi har henne ju inte på nätterna så jag vet inte hur vi ska prova detta. Ö, vilket jag såklart helst inte vill!! Men en hund som låter bjäff bjäff snarare än waofh waofh kanske inte direkt skrämmer inbrottstjuvar och våldsverkare.

Men fotot var fint, och vad den hunden måste vara älskad! Med rätta!

Liten käck fjällstuga

Så här ska man ju bo på vintern! Skidbacken är säkert precis bredvid.

Vi tackar House Beautifuls IG-feed för bilden och inspirationen.

Sorg

En av mina bästa ME-vänner har tagit sitt liv. Jag är väldigt berörd och tycker inte att måndagsbuketter och leende kameler känns relevant, så jag ursäktar mig härifrån ett litet tag. Läs gärna Annes brev till världen här.

Går det bra?

Dagens klokord

Dagens konst

Rosie Sanders

Först fångades jag av färgen, årets Pantonefärg Ultra Violet. Sen av att det var blommor. Men sen av att det ser ut som en osynlig dansares klänning.

Dagens glosor 2

Akuten heter ju ER på amerikansk engelska. Alla har väl sett serien där George Clooney blev känd. ER är förkortning för Emergency Room.

I Storbritanninen heter det A&E, det har jag också lärt mig på tv, men jag har inte vetat förrän nu i veckan vad det är förkortning för: Accidents and Emergencies.

Jag har som dagens glosor 2 slått upp vad akuten heter på några fler språk.

I Tyskland heter det Notaufnahme
I Frankrike Les urgences
I Spanien Urgencias
I Italien Pronto Soccorso

Jag kunde inte själv dessa glosorna så har bara googlat. Om nån har personlig erfarenhet som säger annorlunda, kommentera jättegärna!

Dagens glosor

En gång var jag i Prag med massa folk. Vi var en grupp på kanske 20 pers från olika länder i Europa. Tjejerna huserade i en trerumslägenhet och jag och min syster bodde i det som också var gruppens vardagsrum och kök. En kväll var det en kille som töjde sig kvar i vardagsrummet när alla andra gått och lagt sig, inkl vi tre tjejer som sov där, och vi blev frustrerade över att han inte förstod våra hinter och gick. Då säger vår brittiska rumskamrat Lucy:

When you have your period, does it trickle or does it gush?

Han var ute på en sekund. Grymt jobbat av Lucy.

Inte för att mens är något hemligt, dåligt, eller som man inte får prata om. Men man kanske inte behöver prata konsistens med män man bara träffade dagen innan.

Men dagens glosor är då TRICKLE och GUSH.

Den svenska betydelsen är droppa resp forsa.

Och tydligen ska man gå till gynekologen om det forsar. "Så ska man inte behöva ha det" och dessutom förlorar man för mycket järn. Räcker vanliga mensskydd inte, gå till gynekologen.

Hatar faktiskt mens. Hatar magsmärtan, migränen, sjukdomskänslan, att man läcker okontrollerat dygnet runt. Jag har inte mens längre som behandling av min endometrios, men nån gång när jag ändå får det så kommer jag ihåg hur det är och systrar, JAG BEKLAGAR. Fy sjutton för att ha mens i djungeln eller öknen eller där man får gå en mil för att hämta vatten på huvudet. Det är illa nog med eget badrum och varmvatten.

Fy sjutton också för dem som har svår mens, antingen i form av smärta, blödningar så man svimmar eller PMS-symptom så starka att de gränsar till neuros. Nu kanske jag överdrev, men det finns ju ett diagnosnamn för det. En del får äta sinnesändrande medicin vissa dagar i månaden. Jag minns inte att jag blev gråtmild, arg eller chokladsugen. Men jag minns att jag började se fläckar och smuts och oordning och inte kunde slänga ett papper utan att torka av köksskåpet. Jag "boade" väl, det är ju också ett känt fenomen.

För övrigt borde man hitta vilken kemikalie som stiger eller vilken gen som tänds som på jul när kvinnor boar. Att ge tonårspojkar den kemikalien vore en tjänst för mänskligheten, eller hur!

Kom ihåg var ni hörde det först.

P.S. Förresten läste jag härom dagen att ingen man har nånsin blivit skjuten när han diskar. Apropå neuros alltså.

Viktnyhet

Det stod på Kostdoktorn (eller nån av de LCHF-sajter jag läser) att vår favorit Mary av Danmark håller vikten med LCHF.

Förr i tiden var ryktena att kungligheter åt bakelser istället för bröd, men nu ser kungligheterna i alla fall ut som om de tror på seriös späkning.

Såg en bild på en liten portion tråksallad som hade postats av nån med titeln natural21inchwaist.

Hint, om du äter sån sallad är det inte en natural waist.

Min midja däremot, den är naturlig, den. Helt fri från dieter, trots att reklamen på tv nu varieras mellan Viktväktarna och det där bantningspillret som de har släppt fritt, vad heter det, XLS Medical. För 20 år sen var det receptbelagt minns jag. Jag har faktiskt varit så lättlurad att jag provat det. Utan effekt såklart. Xenical hette det tror jag.

Men min dr Ulla sa att jag gått ner i vikt sen i maj och det blev jag jätteglad att höra. Såna lögner går jag alltid på. Annars är jag ju fortfarande snällfet, skulle säkert kvala in för fetmaoperation om de bara såg till BMI.

Apropå bmi och magoperation. När jag opererades för gallsten hade jag en äldre sjukhussäng och jag fick den inte att fälla ner ryggen, så jag bad en nattsköterska om hjälp. Först sa hon att det skulle jag ju absolut inte göra själv, du är väl magsäcksopererad? Nej, det var gallsten. Jaha. Ungefär som att då får du minsann ligga så utan hjälp. Är jag överdrivet känslig, eller är det ofint att anta att man fetmaopererats? Det är ju som att klappa runda kvinnor på magen och undra när bebisen kommer. Så gör man bara inte? Jag tycker i alla fall att det var lite fräckt, jag har ju inte glömt det nu, typ fem år senare.

Men LCHF tror jag på. Inte som universallösning för alla, men jag tror absolut på det som viktminsknkngsmetod, för behandling av ibs, och som allmän teori för hur man borde tänka med kosten snarare än lågfett, lågkalori. Men man botar inte ME med det, som vissa tror. Men jag har gått ner i vikt med det. Vi får se om jag förmår mig till att börja med det igen i år. Om jag trodde jag kunde ha en figur som Marys nästa jul så skulle jag nog göra det. Fast 1 kg i veckan är -50 kg nästa jul och då ser jag nog nästan ut som Mary! Ska jag? Hur ska jag avstå från bröd och pasta? Gluten är ju min favoritmat! Älskar jag min mat eller min midja mest? Vi får se.

God fortsättning...

... på det nytvättade fåret.

Dagens sötchock

Måndagsbuketten

Måndagsbuketten

Här kommer en sista julaktig bukett, för de påstår att det är jul fortfarande. Till påska alltså. Och vi har alla julsaker kvar, dels är det så vackert och dels så ljust i fönstren, att jag inte har nån brådska. Det är inte så mycket energi i mig. Så vem bryr sig om man är sist i grannskapet med julsakerna?

Såg en jättebra video på Pinterest om hur nån lade glaspärlor eller typ puttekulor av glas på ett fat och stack ner kvistar från en julstjärna. Sen satte de ner andra blommor också och så blev det ett icke-juligt arrangemang av det.

Årets Mary

De har alltid nån fancy nyårsmottagning i Danmark och i år hade Mary rött på sig. Snyggt som en smocka i magen.

Sen har det varit nåt annat, kanske det var nåt med ambassadörer, och då hade hon vinrött.

Jag har knappt hunnit vänja mig vid att det är ett nytt år och hon har redan varit snyggare två gånger än vad jag nånsin kommer att vara. I livet.

Dagens ME-hjärna

Lyfte lite på brösten för bristfällig men ändå rengöring. Ser en stor beige sak, som en vit böna ungefär och blir helt äcklad och rädd att det ska ha varit nån hudbit som lossnat (ja, jag vet, inte det troligaste men hey, jag är inte alltid så smart!). Men så kommer jag på att det måste vara makaronen jag visste att jag tappade igår och letade överallt efter i fem minuter utan att hitta. Det är ju en ny sorts läskighet som inträder när man börjar hitta mat när man lyfter på brösten.

Svårt att tänka mig nu

Vi flyttade till Borås mellan tvåan och trean i gymnasiet, så i trean började jag en ny klass på Bäckängsgymnasiet i Borås. Eller Högre allmänna läroverket i Borås, HALIB, som det tidigare hetat. Alla skulle få gå i gymnasiet i gamla läroverkslokaler, det vilar en anda av kunskap över såna imponerande byggnader.

Nu ska det vara en ungdomskonferens i min kyrka i Borås och några från min församling hör i Västerhaninge har åkt dit. Jag tipsade dem om hur de skulle få sig ett gott skratt. På sjätte våningen i en korridor hänger alla studentfoton, även undertecknads. Vi får se om tjejerna tar sig dit och fotar en permanentad tjej med stora vita plastglasögon.

Men jag börjar tänka på en del saker. Vi hade som jag minns det de flesta av våra lektioner på sjätte våningen, där språken höll till. Till exempel minns jag latinsalen som låg i hörnet av huset precis bredvid en vindlande smal trappa.

Plötsligt slår det mig. Vi hade skåpen på nedervåningen och språklektionerna flera gånger om dagen på sjätte våningen. Betyder det att jag gick upp och ner för sex trappor flera gånger om dagen och inte ens har ett minne av det? Så är det ju om man är frisk.

Sex trappor. Jag blir faktiskt lite tagen. Numera klarar jag på håret av de fem trappstegen bredvid vår parkeringsplats. Jag håller ofta Mikael under armen och ibland känner han hur jag svajar. Pausar nästan alltid två gånger.

Vad annorlunda livet hade varit om man kunde sätta sig ner på marken och gå i trappor. Fast å andra sidan sker livets viktigaste processer sällan i just trappor.

Sista gången gillt

Fast nu provar jag med ett vanligt foto jag sparat ner från Pinterest, kanske det har att göra med sparvägen. Här får ni i alla fall ytterligare en fin blombukett.

Då provar vi igen

Jag kunde publicera bilder om jag gick in på Blogger via webbläsaren, så nu testar jag från appen också.

Skräpteknik

Det är inte bara turkiska burda som krånglar. Nu har jag två andra inlägg med bilder som inte går att publicera om jag inte tar bort bilden. Så sur.

Dessutom hörde jag igår att ett inlägg jag gjorde i en me-grupp hamnade som kommentar i en annons från Mäklarhuset. Solhemsvägen 19 icke desto mindre. Och sen kunde jag inte få fram den och ta bort den, och sen försvann den av sig själv, eller om nån på Mäklarhuset gjorde mig en tjänst.

Jag hade också stavat fel på namnet Emilie på fb, en god väns dotter som väntar barn, men det gick inte att redigera.

Det är så irriterande när tekniken inte fungerar. Och att ha en blogg utan att nånsin kunna publicera foton är ju inte ett drömläge precis.

Göteborg, my first love

Och jag hittar nästan överallt, sjunger Orup om sin stad, men det är skillnaden för mig att bo i Göteborg eller Stockholm, att när jag ser en bild från Göteborg känner jag igen mig hur fort som helst. Och jag har tusen minnen från att vara där, så många att inget enda står fram som speciellt minnesvärt och därför är det bara välkänt.

Här är vi utanför Nordstan, men på de bortre spåren på den sidan där gallerian ligger, och Laura Ashley på hörnet. Jag glömmer av vad saker och ting heter, gallerian heter ju nåt men jag har inte sagt det ordet på 20 år eller så.

Men det är så fantastiskt betryggande att känna igen sig i bilder. Den här publicerad av goagöteborg på IG. Har berättat om det här kontot förr, jag äääälskar fotona. Att få känna sig hemma i en stad som inte längre är hemma, är så lugnande på nåt vis. Kolla.

Stor skuld 2

Jag räknar med att våra lottovinstpengar, 250 000:-, kommer oss till del snart, som ni läste om i första delen.

Så jag tänkte bestämma vad vi ska göra med pengarna. Skåda ej given häst i munnen måste ju vara helt tvärtom mot det här, så jag kör.

250 000:- kan låta mycket, men det är faktiskt ganska lite. Man kan inte ens köpa sig en lägenhet. Kanske räcker 250 000:- till ett extra rum och det är ju såklart frestande, att Mikael skulle få ett arbetsrum och att sovrummet kanske vore lite rymligare, fast gärna vardagsrummet också.

Men annars tror jag att vi skulle lägga 100 000:- på en bil, plus det som den vi har är värd. Det skulle kännas lyxigt att köra en bil utan fel här och där. Småsaker som ac:n och att öppna med nyckeltryck istället för nyckel i låset. Annars är bilen rymlig och bra, funkar att få in min rullstol.

Då har vi 150 000:- över. Då tycker jag att vi lägger 100 000:- till sparande, vi har ätit upp det mesta och behöver köpa matbord snart. Eller vill, vi kanske får måla det befintliga istället.

50 000:- att göra av med. Jag skulle drömma om 5000:- att shoppa för. Eller 8000:-.  42 kvar. Mikael vill kanske ha nya skjortor och byxor så han 10 000:-. Då har vi 30 000:- kvar. För 10 000:- försöker vi få en trevlig resa till Sicilien i sen augusti. Det är inte mycket pengar men vem betalar fullpris för en charterresa! Eller om vi åker på familjens resa i samband med mammas och pappas guldbröllop nästa år, det gör vi såklart.  För om vi får pengar från Bingolotto måste jag väl kunna få energi från dem också.

Men så har vi 20 000:- över. Då röstar jag på en ny säng faktiskt. Mikaels madrass är från Ikea och min är från Mio och de är olika höga. Jag ligger en knapp decimeter över honom. Dessutom är sänggaveln, nej, sängramen, rent gruvligt omodern. Jag tror den var omodern redan på förra årtusendet. Men den är superstabil och gratis, så vi har hittills nöjt oss. Men visst kan man köpa ny säng var 10:e år, särskilt när man ligger ner så mycket som jag.

Fast jag skulle nog snåla lite på det andra och få mer pengar till nya tapeter, ett par nya lampor osv.

Gick förvånansvärt lätt att spendera dem...

Stor skuld

Mikael köpte en sorts Bingolott av en liten fotbollsförsäljarkille i november. Man fick skrapa en ruta per dag i december som en julkalender. Mikael är snäll mot barn som säljer saker vid dörren, själv hade jag aldrig köpt en lott för en hundring. Men han ser det som att stödja ett barn för en hundring.

Jag har i alla fall haft 24 spännande dagar i december och varje dag har jag trott att vi ska vinna. Jag är lite optimistisk på det viset.

På baksidan fanns det fler lotterier. Man skulle lösa ett litet korsord och sms:a lösenordet till ett nummer för en tia och få ett lottnummer i retur som man kunde vinna 250 000:- på. Jag skickade in mitt ord och mitt personnummer, som man skulle. Men då får jag felmeddelande att de inte kan dra tian eftersom jag har Telenor kontantkort. Alla andra kontantkort gick, utom Telenors och ett till. Istället skulle man skaffa sig ett konto på WyWallet och koppla sitt kontokort. Hjälp, men det gjorde jag ju då efter många om och men med diverse korsreferenser och skriv i koden du nyss fick på sms osv. Som om man försökte avfyra Förenta Staternas kärnvapen med koden från mobilen. Tänker ju inte så snabbt så jag vet att jag måste dubbelkolla allt jag gör jättenoga, så jag satt säkert med det där i 20 min. Men så ska jag äntligen betala tian för mitt lottnummer, men så går det inte. NU IGEN, INTE! Minsta belopp att föra över från sitt kontokort är 50:-. Grr! Man kan också stoppa tillbaka pengar från sin WyWallet till sitt bankkonto, men det räknar jag med att det kostar pengar, för det stod Avgift i formuläret. Men skit, ska jag behöva betala 50:- för en lott som kostar en tia?

Nej, jag vägrar. Och frågar Mikael. Tänkte inte på hans telefon, för jag bara kommer ihåg att han också har Telenor. Men han har inte kontantkort, så då ska de kunna dra tian på räkningen! Jippi! Så där tar han av sig glasögonen och sitter med den lilla texten och messar lösenord och mitt personnummer, eftersom jag har skaffat, eller tvingats skaffa, ett konto på typ Svenska Spel dit de ska sätta alla miljoner man vinner. Nåväl, nu var vi nära målet, att vinna våra 250 000:-. Men vad tror ni, han får felmeddelande om att ett annat mobilnummer är kopplat till det personnumret! Får man inte ens be nån annan att betala ens lott åt en????

Först nu kommer jag på att vi kunde ha skickat in lösningen i Mikaels personnummer och Mikaels mobilnummer, men han vill inte skapa sig konton på ställen som kan samla information och sånt. Han får ju fortfarande mail till sitt skräpmailkonto från en brudtidning där jag tävlade när vi hade förlovat oss. För närmare tio år sen alltså. Så han är inte jätteglad i sånt.

Men det betyder att vi inte fick vår vinst på 250 000:-! Bingolotto är skyldiga oss en vinst och en timmes jobb, vi kan ta betalt för Mikaels tid som väl uppgår till 900:- i timmen. De kan dra av tian för lotten, det är inte mer än rätt.

Men de är skyldiga oss en vinst!

Som förgjort!

Det finns en säsong av Line of Duty på svt play och som jag inte har sett så jag har börjat kolla. Men så gick det så många dagar mellan avsnitt 1 och 2 att jag glömde bort handlingen. Så jag började om med första avsnittet men såg bara halva av nån anledning. Nu har jag glömt av det avsnittet också så jag ska börja om och hoppas att tredje gången är gillt. Detta är precis varför jag inte kan läsa böcker längre. Om jag inte läser massiva sjok, vilket jag inte orkar, måste jag börja om hela tiden för att jag glömmer både handling och karaktärer.

För er som undrar över när tv4 ska sända 6:e och sista säsongen av Downton Abbey så är det senaste att de ska sända den men när är inte bestämt. Tycker det är lite trist att ha sett fem säsonger så på raken som det blev när de la ut ett avsnitt per vardag och sen göra flera veckors paus, men jag hoppas att det kommer snart.

Skulle du helst?

Skulle du helst ha dåligt långtidsminne eller dåligt korttidsminne?

Intressant. Jag har ju bägge fast inte i så svår grad som en med minnesförlust eller demens. Och frågan syftar säkert på en svår grad av dåligt minne.

Så om man föreställer sig dåligt långtidsminne, så minns man inte sin barndom. Om man har dåligt korttidsminne minns man inte vad man gjorde igår. Jag antar, och gissar verkligen nu bara, att om man minns sin barndom och sitt liv i allmänhet så bidrar det till att man också har en känsla för vem man är. Om man minns gårdagen men inte sig själv så kanske man har en bra dag, men utan att veta vem man är skulle det kanske vara tomt. Jag tänker på vårt äktenskap till exempel. Jag har inte alla de individuella dagarna i minne, men en del speciella dagar, och med det drar jag liksom en känslomässig slutsats att jag är lycklig med Mikael, oavsett om jag kommer ihåg gårdagen eller inte. Så jag skulle nog hellre ha långtidsminnet kvar.

Det finns ju två filmer om minnesförlust som jag minns på rak arm. En som heter 50 first dates och handlar om en tjej, Drew Barrymore, som efter en olycka vaknar varje morgon utan att minnas gårdagen. Det blir svårt för killen som blir kär i henne eftersom hon inte minns honom. Men i film löser det sig såklart.

Sen finns det ju den om han som tatuerar in sanningar på armen och skriver lappar. Hans minne sträcker sig väl bara nån halvtimme eller så, jag minns inte riktigt (höhö). Och där är det en kvinna vars man har minnesförlust men hon har tvivlat på det och gör ett förfärligt test åt honom, nämligen om han minns insulinsprutan hon fick för tre minuter sedan, och det gör han inte och ger henne en till, så hon tar liksom livet av sig genom honom pga skulden över att inte ha trott på honom. Spoiler sorry. Men de är inte huvudpersoner. Filmen heter såklart Memento.

Sen måste det ju finnas filmer om folk med Alzheimers. Jag minns i alla fall en dokumentär som Louis Theroux gjorde om demens och det är ett väldigt sevärt program, om ni hittar det på nån playtjänst nån dag. En kvinna i 40-årsåldern med begynnande demens och en tioårig dotter förstår inte själv att hon glömmer saker och kan t ex inte ringa sitt hemnummer. Mannen tycker att de ska ta dit nån som är med kvinnan på dagarna men det tycker hon inte behövs. Det berörde mig mycket för att hon var så ung och verkade frisk, tills Louis "testade" henne. En annan man i programmet tog hand om sin helt senila fru, de var kanske 80 år. Hon kunde knappt äta en kaka. Men mannen sa nåt om att i hans hjärta är hon den hon alltid varit. Rörande. Ett annat par däremot gick igenom en skilsmässa. Jag minns inte om det var av ekonomiska skäl eller att han sårade sin fru så mycket, men det var så sorgligt att se. Jag vill verkligen inte döma nån för att de inte älskar tills döden skiljer dem åt, när nu livet på ett sätt har skilt dem åt.

Hur som helst, demens är ju så mycket mer än att inte komma ihåg gårdagen. Om man glömmer hur man gör saker, t ex vad man ska göra om det ligger en kaka på ens tallrik, eller om man inte kommer ihåg längre om en hammare är en maträtt eller ett verktyg, så får det ju värre konsekvenser än att bara inte minnas vissa händelser. Det fanns en kvinna i kyrkan i Borås, för många år sen, som blev dement liksom framför ögonen på församlingen. Det tog såklart rätt lång tid, men för hennes anhöriga gick det säkert alldeles för fort. Med henne förstod jag att det mer var hjärnan det var fel på än bara själva minnet. Hon kunde blanda ihop saker till middag i en kastrull som inte var mat, eller hälla ner själva förpackningen i grytan. Så på det viset är demens mycket större än glömska, på samma som ME är mycket större än trötthet.

Och så blev det en rejäl fundering av den till synes enkla frågan om dåligt minne. Jag ska tänka på några favoritminnen nu och vara glad att jag har dem.

Skulle du helst?

Skulle du helst vilja dö om 20 år utan att ångra något eller dö om 50 år och ångra massor?

De här frågorna är ibland lite barnsliga. Jag skulle inte vilja leva i 50 år till av den enkla anledningen att de flesta hundraåringars kroppar har tagit slut och att ligga tio år på långvården är väl ingen önskedröm.

Men om jag då försöker svara på det som är frågans innebörd, ett kort och bra liv eller ett långt som man ångrar? Ja, till och med det låter ju som en självklarhet.

Vad kan frågan syfta på, egentligen? Om short and sweet är bättre? Jag tror jag tycker det. Att ångra massor kan väl dessutom innebära olika saker, dels att ha varit med om saker som man borde ha gjort annorlunda, eller att ha missat att bra saker hände, t ex att inte ha fått barn. Men då väljer jag ändå 20 år utan ånger. Jag har många gånger sörjt just att jag inte fått barn, men jag har ju min tro som gör att jag tror att det som händer här på jorden inte är slutet (eller början) och att saker fixar sig i längden. Ibland när jag hör ett särskilt underligt namn säger jag till Mikael på skämt att det kan våra barn heta. Tanken på att få barn med Mikael är dock en väldigt underlig tanke, vi är ju inte i den generationen som får barn utan barnbarn (även om folk i Hollywood blir mödrar även i 50-årsåldern). Och jag drömmer inte längre om barn, jag har accepterat tanken och sörjt ganska färdigt. Så att saker inte går som man vill i livet ser jag inte som en stor katastrof. Men att ångra massor låter fruktansvärt.

Skulle du helst?

Skulle du helst vilja ha ett hemskt jobb men kunna gå i pension och leva gott om tio år, eller ha ett jobb du älskar men vara tvungen att arbeta tills dagen du dör?

Den här är svår. På ett sätt har jag ett jobb jag hatar, att vara sjuk. Det tar i a f upp långt mer tid än jobb skulle göra, eller två.

Men om de menar riktigt hemskt som att abortera foster, spela en elak, självisk typ på film, eller sitta utanför Ica och tigga? Detta frestar mig inte så väldigt.

Och om jag kunde arbeta och älskade det skulle jag gärna göra det tills jag dog. Om svenska lagar gällde och jag kunde få semester osv. Jag skulle gärna vara författare i 40 år från nu!

Ja, så frågan var inte så svår som den verkade. Kanske så det blir när man angriper ett problem som ser svårt ut. Man får ökat självförtroende när man märkte att det inte var så svårt.

Skulle du helst?

Skulle du helst vilja vara osynlig under en dag eller kunna flyga under en dag?

Jag har inga hemligheter jag är nyfiken på och är dessutom i princip osynlig för världen som det är, förutom här på bloggen där jag finns och tycker och interagerar (vilket betyder jättemycket för mig!).

Så jag skulle självklart flyga. Om den dagen får vara på en annan årstid än nu, för om allt är svart så är det ingen vits. Både bildligt och bokstavligt talat...

P.S. Stavningkontrollen aka stavningsförstöraren!!!! ändrar numera varje jättemycket till Jätte mycket.

Mormor Geten

Minns hur mormor smygläste Burda i affären för att se om det var nåt mönster hon ville ha. Och då köpte hon tidningen. Eller Neue Mode. Och de gånger hon sydde avslutningsklänningar till mig, och senare balklänningar, är väldigt speciella minnen.

Så på Readly blir jag aldrig så lycklig som när det har kommit ut en ny Burda. Förfärligt synd bara att de bara har den på turkiska.

Visst är klänningen på framsidan fantastisk? Så skulle jag vilja se ut varje dag med olika mönster, färger och längd. Den skulle jag vilja sy och visa för mormor, twirling.

Fast det är nåt riktigt skumt nu. Jag kan inte publicera detta inlägget om jag har bifogat en bild på turkiska Burda. Ingen skärmdump, inte ens om jag laddar ner omslaget går det. Har provat alla tricks jag har i ärmen, hur kan det vara omöjligt att bifoga en bild av ens egen skärm i ens egen blogg? Hittade en tysk framsida på samma klänning, med fruktansvärd bildkvalitet och som jag pinnade och försökte ta därifrån, men det gick inte heller. Så nu känner jag mig mycket konfys och som att Storebror ser mig. Kan inte dra nån annan slutsats än att man inte får visa foton från Burda. Okejdå. Ville bara göra smygreklam för en bra tidning som jag har goda barndomsminnen av. Men slipp då.