Vilket tankefel!

Världens duktigaste, smartaste, vackraste sångerska och artist. Hur kan man vara otrogen mot henne? lyder frågorna i media. 
Så ser jag det här, något explosiva uttrycket längst ner i inlägget.

Och så inser jag var hela det knäppa tankefelet ligger. Om en person är otrogen, säg Jay-Z, så är det inte för att Beyoncé inte dög. Om din pojkvän är otrogen är det inte för att du inte är nog smal, nog smart, nog rolig. Om din man sviker ert äktenskap, vare sig med "glädjeflickor" eller förhållanden, så är det inte dig det är fel på.

Felet ligger hos den som sviker förhållandet och går till någon annan.

Hur kan vi, fullt tänkande kvinnor, acceptera någon annan syn på saken än den?


Var då?

Denna inredning kallas "varm och personlig". Personlig, för att soffan står snett eller?

Jag blir galen.

Dagens goda nyhet

Jag gick upp för att ta piller, behöll öronpropparna på för att det är skönt med tystnad. Skulle lägga mig igen, där ligger en öronpropp i sängen? Var kommer den ifrån? Känner i öronen, högra örat har ingen öronpropp, men det är ju det örat jag inte hör på. Men inser ni vilken genialisk idé, att bara ha öronpropp i vänster öra? Fattar ni hur mycket pengar jag kommer att kunna spara? Typ 50%. Det måste ju vara jättemycket! Jag är rik!

Nu kommer fägringen!

Först Te Deum, Tacksägelsegudstjänst i Slottskapellet. Den sa jag redan att den var fin.

Sedan står familjen och hälsar på folket på borggården, vissas kappor på, och där sjunger även en ofantlig kör ledd av Caroline af Ugglas till kungen. Det var sympatiskt att de visade upp inte bara Estelle utan även Oscar för folket. Men jag förstår om Leonore och Nicolas inte är tränade att bete sig kungligt framför publik. Och minstingen Alexander kan ingen med förstånd ha fått vänta sig att se. Är han en vecka?! Sofia såg fräsch ut för att vara förlöst för en vecka slo en.

Sen finns det mingelbilder i samma kläder. 

Sen vet jag inte om det är nån mottagning, men flickorna har ju andra kläder och det måste man uppmärksamma. Victoria höll ett suveränt tal i guldkjol. Den är från H&M. Maddes klänning är från Erdem och kostar 35 000:-.

Festkväll!!! Maddes Elie Saab är tredje gången gillt, älskar när de återanvänder. Victorias är också Elie Saab. De vinner ligan. Mamma Salvia gör väl ifrån sig, Margaretha ok, Mary verkligen inte, Märta Louise bleh. Madde solklar vinnare. Klänningen satt som en smäck.





Att bry sig

Om nån säger att du är ful, hysterisk eller dum, så kan du ju bli hemskt ledsen. Men om du är snygg, lugn och smart så skulle du snarare tycka att 1) den andra personen är ett pucko som säger så dumma saker till folk, och 2) snabbt inse att de ju inte vet nåt om hur saker är.

Jag läste om skam på en blogg, att den kan komma av andras krav eller åsikter. Men jag tror faktiskt inte det. Bara om man håller med skäms man.

Så visst kan man bli irriterad på folk som säger korkade saker åt en, eller om en, men om de inte är sanna, om DU inte tror på dem, varför bry sig? Det är vad du tror om dig själv som räknas. Astrid Lindgren blev refuserad flera gånger. Och Lincoln och Einstein och alla de där historierna, ni vet.

Så tro inget nedsättande om dig själv, om det inte är sant. Och det är det ju inte. När du har tänkt efter på saken en stund.

Var ödmjuk. Men stolt! (Så sa jämt min morfar, och han hade rätt!)

MåndagsbOketten

Hälften rätt.

Förresten, ni anar inte! Igår i kyrkan fick jag ett presentkort på blommor (av en pensionär, dvs som antagligen inte var generös med sitt överflöd) och ett litet, välskrivet, makalöst omtänksamt brev. Förut kände jag mig alldeles obekväm i rollen som mottagare av sånt, kärleksbrev visserligen, men att bli hjälpt istället för hjälpa var en sån svårvänjd övergång. Nu blir jag bara oerhört glad och känner mig förtjänt av godheten, om ni förstår den paradoxen. Jag menar inte att vara högfärdig, men Jesus besökte faktiskt de sjuka, botade dem visserligen och den tjänsten väntar jag mig inte precis. Men jag sticker ju inte under stol här med att jag lever ett plågat liv, ett svårt liv. Enkelt på vissa sätt, förenklat i sin utformning, men det är snarare ögonblicken själva som plågar mig än livets pusselbitar, som jag ju har oerhört få av. Inga där det står barn, karriär, tjejmiddagar, bokklubb, träning, dejter med maken osv osv, och så lite föräldrasamtal ovanpå det. Men ja, jag har det svårt trots att jag har så "lite"! Så när någon säger, oavsett vilka ord de använder, jag förstår att du har det svårt, att du förtjänar nåt som gör dig glad. Jag tänker på sig och hoppas att du hittar den styrka du behöver. Ja, när nån säger så, då rinner tårarna, och jag slår inte bort det, viftar inte med handen och säger Men inte ska väl jag... Jo, det är just vad jag ska! För nån som ville uppmuntra och trösta en sjuk valde mig!  Det är en ynnest och en gåva som det bara duger att gråta tacksamhetstårar åt. Inga fjantiga argument ska hållas. Folk kan få blommor fast barn svälter i Afrika. Det är komplexiteten i att leva. (Och jag tänker skriva ett tackkort, mamma, du har inte fostrat mig till att bara gråta som tack!).

Väntade mig klänningar

Igår kväll såg jag vad jag tror var ett sammandrag av dagens festligheter i samband med kungens 70-årsdag. Och åååå vad glad jag är att inga bomber smällde!! Det började med Te Deum, en tacksägelsegudstjänst. Den var inte lång men vacker. Och plötsligt talar prästen (som säkert hade nån finare titel än så, men den fångade jag inte upp) om den stora du-reformen, d v s när kungen för 70 år sen blev döpt och prästen sa "Jag döper dig...". Man får ju inte dua kungen. Men prästen ville inte starta revolution eller förändra normer och sedvänjor, utan han talade som med Guds röst. För Gud känner oss, Gud är vår Far, när han säger "du" är det till ett älskat barn.

Jag började lipa där, framför teven, och brydde mig i fem sekunder inte om några klänningar för att det var så vackert sagt. Såvida jag citerar det någorlunda igenkännbart.

Jag är inte säker på att jag orkar mig på att sätta in en massa klänningar här, men det var så mycket vackert, så jag ska försöka. Man kan ju bli sur för att kungahuset säkert har haft klänningar, väskor och skor på sig för en miljon. Och appanaget, ska det gå till Elie Saab-klänningar? Maddes var i alla fall tredje gången den användes, älskar sånt!! Men hur som helst, fina som snus var de!! Välkommen till ett annat inlägg. Nu ska vi tänka vördnadsfullt på att Gud även är Kungens Fader, och kallar honom du. Han kallar oss andra också. Till sig. Fint så. Jättefint så.

Spännande dag

Idag har jag varit utanför huset men inte på vårdbesök! Det händer inte ofta, jo, vi är ju hemma hos mamma och pappa ibland, men de bor ju bara tvärsöver rondellen och senast hade jag mysbyxor på mig. Så det räknas nästan inte. Men idag har jag sminkat mig (och hjälp vad jag ser annorlunda ut!), nästan haft en frisyr, haft örhängen och halsband och nylonstrumpbyxor och handväska och klänning och högklackat (wedge med vristrem, så de var rätt stadiga) och bäst av allt, tror jag, en knallgrön klänning (man kan kalla färgen grön som ett biljardbord eller grön som Svenskt tenn) som jag köpte för att ha på ett bröllop för nästan fyra år sen, eller nåt, jag ska nog sluta prata om tidsangivelser för det är aldrig sant ändå tror jag) men som satt jätteilla. Jag hade tänkt sälja den på tradera, men det går ju så jättebra med det, vet ni ju. Så den hängde i garderoben och tack vare att jag gått upp ett par kilo satt den perfekt. Det har väl aldrig hänt förr. Dock tänkte jag försöka se till att det inte händer igen.

Och det konstigaste var när vi skulle sjunga, jag var alltså i kyrkan om jag inte har sagt det. (Två gånger om året har vi en konferens för alla församlingar i södra Stockholm och på lördagen är mötet på kvällen, så då kan jag gå! Och eftersom jag hade hemtjänsten här igår och bara hade håret i min vanliga sidotofs, så var det bara smink och påklädning så jag orkade mycket bättre än jag brukar. Men var var jag, jo, mitt öra har blivit värre, nu spränger det också, men det konstiga var att jag hörde orgeln starkt och församlingen normalt, men inte mig själv alls, annat än i höger öra (det jag inte hör på) fast bara inifrån huvudet. Så min röst lät gäll och jag hörde alla fel som andningsmissar, trevande efter toner, sånt man inte annars tänker på för man hör inte sig själv så mycket. Mikael tyckte jag sjöng ovanligt tyst, men i mitt huvud lät det jättestarkt. Det var lite mysko.

Och Mikael talade, och gjorde det jättebra. Och hans vinkling var såååååå bra. Han är smart, hjälpsam, en bra man. Vilken tur man har'en. Han satt på dubbla stolar ikväll för han hade också ansvar för viss teknk och det gick åt skogen och jag hade blivit sönderstressad. Men han lugnade sig bra i tid till sitt tal. Kanske också till skillnad från mig, som inte kan släppa mitt speedade tillstånd så lätt när jag väl kommit in i det.

Mamma har migrän och har haft i tre dagar. Så ni som brukar vara snälla och orkar kommentera nåt kan väl säga nåt snällt. Fast jag tror förresten inte vi ska locka henne med starkt skärmljus. Det heter nåt, när man lockar med nåt roligt fast det är dåligt. Jag är i alla fall slut i huvudet efter att ha lyssnat i två timmar! Men jag höll inte psalmboken själv, såklart, och på nån hade jag inte nån bok inom synhåll heller, så då sjöng jag bara ur minnet, vilket går bra, jag har väldigt lätt att lära mig både text, melodi och stämmor utantill (till skillnad mot Mikael som inte kan en enda dikt utantill, eller sång eller psalm. Han kanske kan vad man nu sjunger när nån fyller år. Jag ska nog sluta nu när jag inte kommer ihåg sånt. Han kommer inte heller ihåg mat, men massa decimaler på pi. Men jag skulle säga att det var lite skönt för hjärnan att sjunga utan bok. Helt plötsligt kunde man koppla bort en kognitiv uppgift, läsandet, och det tog mindre energi. Och eftersom jag inte brydde mig om jag kunde texten eller inte, och bara nynnade med när jag inte kom ihåg, så var det faktiskt lättare. Arbetsterapeuten vill få mig att tänka Hur gör jag? Och apropå det ska jag se till att muggarna hamnar på en hylla som jag lätt plockar ifrån. Egentligen borde vi ha kryddorna i midjehöjd också, men jag vet inte var, det enda jag kan tänka mig är stekpannehyllan överst i kastrullskåpet, men vi har ingen annan plats för stekpannor då. Men man kan börja tänka på saken, börja ifrågasätta och kanske komma på lösningar där jag inte behöver hämta kryddor i huvudhöjd.

Jag är ju ingen riktig bloggare, för jag tog varken foto på min mat (räkmacka! Och senare en fryslasagne i ren desperation för att jag inte kan äta mackor tre gånger lm dagen. Men det var jättebra istället för att laga nåt. Till och med snabbmakaroner tar ju faktiskt inte bara 3 mknuter att laga, det är bara koktiden.) Och inte tog jag foton av mig själv heller, ens med frisyr, örhängen, smink, klackar och klänning. Och epilerade ben!!! Men ni fattar ju hur grymt snygg jag måste ha varit! Man står alltid mer stolt på klackar. Lurar också hjärnan. Nej, jag är medelålders, medeltjock, medeltrög, medelrolig och maxitrött. Så godnatt! Men jag kände mig jättefin. Sminka en gris och hon kallar sig Miss Piggy ...

Prata eller inte prata, det är frågan

Johans pojktvillingar är olika till sättet. Oscar älskar att prata. Benjamin kan fortfarande inte säga nåt annat än råtetto , dvs Råttatouille, filmen om möss som kockar. Han är matintresserad (han är italienare). Men han har tydligen inget behov av att kommunicera andra saker verbalt. Kan jag få mera ärter är ju lätt att visa med händerna.

Så kan det gå. Ett ord. Johan sa noll ord, inte ens mamma. Så såna är somliga av oss. Andra barn kan ha gett mamma skavsår i öronen.

Oscar, kerubsöt till vänster. And he knows it. Han går fram till folk och ler sådär sött för att få dem att ge honom saker. Hjälp!

Benjamin är bakom, men inte flötet. På bilden. Jättelik sin farbror.

Jag önskar mig att jag ska få lite släktingbarn som jag faktiskt kan få klämma på och leka med här där vi bor. Hjärtat brister visserligen när de Äääälskar Ruth för att hon orkar leka så länge att till och med bella blev trött.

Vårkänslor?

Jag älskar kuddtyget. När jag var inne på att tapetsera om i vardagsrummet i grått hade jag tänkt ha en sån i soffan, nu blir det andra bullar. Kanske ska ni få se, om jag vågar sätta ut bilder på mitt hem. Som är Såååååååå inte perfekt. Till exempel ligger det två utspridda högar med papper under soffbordet sen ett par veckor från när jag skulle leta fram nåt viktigt papper. Och högen där deklarationen låg överst, på soffbordet, har fått tanklösa tillägg, men jag blev som väl var påmind om tidsfristen på fb. Ja, jag behöver inte måla en bild över mina inredningsmässiga designbrister. Eller brist på ordning, städningen sköter han rätt ok. Men ja som sagt, vi får se. Vi planerar soffinköp i maj. Weeeee!

Men vad skulle jag skriva om? Jo, den underbara bilden nedan med cetocaulus (? Varför kan jag inte lära mig det. Jag är ju språkbehåvad! Ni får stå ut.), jag skulle haft grå, men den gröna är precis lika fin. Röd soffa och lite andra tapeter och gröna kuddar, det blir också fint, men man har ju en man med åsikter.

Ja, och för säkerhets skull påpekar jag att det finns en vitsippebukett på bilden. Missa inte den, för allt i världen. Jag har en inre kamp om jag ska ha höga klackar eller platta skor imorgon. Och kommer jag att orka epilera benen eller måste jag ha 60den i svart? Vi har stavskonferens, dvs en regional konferens för alla församlingar i södra Stockholm, kan man säga. Mikael ska tala.

Mikael har köpt så mycket god mat och "annat" som jag trots middag och två kvällsmackor är sugen på. Det får nog bli en liten apelsinchoklad. Jag har gravidcravings efter dem och jag är ändå inte gravid. Varför forskar ingen på det?!

Hu som, jag vill faktiskt bara önska er en trevlig Valborg. En underbar 70-årsfest för kungen, och vad ni sen gör dagen efter vill jag gärna hålla mig utanför. Men hoppas det blir inte fullt så kallt så att vädret går att njuta av. Glad valborg!

Jättebra tips

Jag har sedan ett tag, rent intuitivt bara, börjat skaka på huvudet och säga nej när jag känner att den där vågen av tröstlöshet sveper in över mig. Ofta blir jag ju deprimerad vid överansträngning och vid migrän, och jag får då kämpa för att känna mig glad, eller åtminstone inte ledsen, när "vågen" kommer. Det funkar väl sådär.

Men så idag, eller igår, vem vet vilket, fick jag ett sånt bra tips av min moster. Hon sa att man ska titta sig i spegeln och le. Jag kommer ju inte i närheten av en spegel särskilt många gånger om dagen, så jag provade att le för mig själv i sängen. Inga maratonminer, bara ett kort leende, och hjälp vad det var bra! De första gångerna jag gjorde det kom jag direkt att tänka på nåt som just hade hänt som var positivt, utan att jag hade tänkt leta efter nåt sånt i minnet. Vilken effekt på psyket! Kanske kan hjärnan inte skilja på "jag är glad, alltså ler jag" och "jag ler, alltså är jag glad".

Jag tyckte i alla fall detta var ett jättebra tips! Jag ska försöka både ta ett djupt andetag och slappna av ibland, och le ibland. Det vore väldigt bra för mig om jag kunde komma ihåg bägge knepen.

Så LE! Här får ni lite hjälp på traven.