Tänk efter före

Härom dagen i vår dagliga läsning tillsammans av Mormons bok var det en vers, eller bara en mening faktiskt, som satte sig på hjärnan. Det var i Mosiah 10 tror jag och de sa att de skickade spejare för att upptäcka om fienderna förberedde för krig.

Nu är ju sällan de där krigskapitlen bara historier om krig utan lärdomar till oss i vardagen. Jag tänkte med en gång att man inte kan sitta och vänta på att fienden anfaller en, för då är det för sent. Man behöver upptäcka planer på att förgöra en tidigare än när armén står för dörren.

Det här kändes applicerbart på flera sätt, men framförallt på mitt favoritämne äktenskapet. Om man en vacker dag upptäcker att man råkar älska en annan än sin man så kanske det är för sent att rädda äktenskapet. Men om man börjar försvara äktenskapet, skicka ut spejare och spana på läget, så kan man upptäcka små förändringar som det inte är för sent än att göra nåt åt. Boten kanske är så enkel som att gå på dejt, att få egentid, att prata om nåt annat än barnen osv osv. Och då gör man en till synes liten kursändring men som på sikt kanske hade lett till ett kraschat äktenskap.

Jag tror så mycket på att ett äktenskap är något aktivt, rättare sagt så är ju själva äktenskapet dött och gör inget av sig själv, men personerna i det har makten över det på ett aktivt sätt. Och blir man passiv då är det kanske som att låta bli att betala hyran. En gång och man får en påminnelse, men efter sex månader blir man vräkt. Typ. Att vara passiv när det gäller något viktigt är också en sorts val och som ger följder. Ingen kör ju bil med bara gasen, dvs utan att också styra.

(Jag vet också att man inte kan tvinga nån annan att älska en eller att vara gift med en. Min syn på att man sitter och kör äktenskapet snarare än sitter i baksätet och bara åker med, förutsätter ju att båda två är med i bilen.)

Försäkringskassan

Det här varit protester i helgen mot FK:s omänskliga och rättsosäkra sätt att hantera sina försäkrade medborgare. Det går nästan inte en vecka utan att jag hör om någon ny som har blivit nekad sjukpenning, fått den indragen efter flera år eller att FK kommunicerar saker i stil med att Vi har den största respekt för dina symptom men du har inte bevisat att du inte kan jobba och du är därför 100% arbetsför och utskriven från FK. "Den största respekt" har alltså fått en helt ny innebörd och är numera synonymt med Vi skiter blankt i. Och så kan man lägga till "påstådda" före symptom så blir det helt rätt. Eller ja, helt fel såklart. Jag är säker på att det finns ett ganska stort antal människor som har fått posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, efter FK:s behandlande. När de drar in ens försörjning och man bara är lite sjuk kan man ju jobba eller gå till Arbetsförmedlingen. Men jag kan ju inte ens sitta på en stol en timme om dagen, ens om jag hade fått lov att blunda och inte göra nåt annat än sitta, och hade de plötsligt dragit in min försörjning hade det blivit kris. Men nu har de inte gjort det så jag ska inte stressa upp mig för det. Men de som har levt så i åratal borde få medalj och skriftlig ursäkt från Socialförsäkringsministern och rejäl ränta på pengarna samt ersättning för sveda och värk och psykisk terror.

Ja, jo, jag kommer inte ens ihåg vad jag skulle skriva.

Jo, jag hoppas att de två i bekantskapskretsen som har fått cancerdiagnos här i oktober får vara sjukskrivna hela sin behandling utan problem. FK vill gärna ha ett vattentätt regelverk för hur länge man får lov att vara sjukskriven för vilken sjukdom/medicinsk åtgärd. Som ME-sjuk har ohälsa och aktivitetsoförmåga varit en del av ens liv kanske flera år innan man behöver gå till fk, för att man har löst det genom att gå ner frivilligt i tid, plugga istället för jobba (det gjorde jag) eller hitta ett enklare jobb närmare där man bor el dyl. Men som cancerpatient kan jag tänka mig att man inte frågar sig om man mister sin SGI om man inte anmäler sig till AF för att man fortfarande ligger på sjukhus. Och jo, det gör man. Reglerna är så rigida att det ibland, nej ofta, nej JÄMT, är löjligt. Om FK säger att man inte får vara sjukskriven längre, men man ligger inlagd och därför inte kan gå till AF och anmäla sig som arbetssökande första vardagen efter beskedet, då mister man sin SGI. De kan bestämma rent huvudlösa och helt hjärtlösa saker om folks liv och möjlighet att få mat på bordet.

Men som sagt, det har varit protester idag men jag har inte orkat engagera mig i det också. Kanske själviskt av mig att inte engagera mig i det bara för att jag själv har ett f n problemfritt förhållande till FK, men det är så många saker man borde engagera sig i så vi måste alla välja. Ingen orkar allt, vi klarar oftast knappt nåt :-)

Men det är verkligen synd om människorna.

Nä nu!!

"Hemliga kopplingen mellan Anna Book och nobelpriset i litteratur."

Jag gillar verkligen inte Aftonbladet och Expressen. Men varenda artikel på SvD och DN är låst och de är öppna på tabloiderna. Ibland har de faktiskt sånt som liknar riktiga nyheter också. Men varje vecka den senaste månaden har det handlat om Anna Book. Om hennes nya tänder, om hennes nya kropp, om att hon och hennes man hade sex på Ica en gång. JAG BLIR GALEN! Är så hjärtligt trött på det, och på att läsa om hon Bianca Ingrosso och vad hennes barn ska heta.

Men nu är bottenrekordet nått, och jag med det, för jag klickade på artikeln ovan. Nobelpriset i litteratur och en hemlig koppling till Anna Book? Hur kunde det vara sant?

Jag skakar på huvudet för att jag gick på den lätta. Man ser Sara Danius säga namnet på nobelpristagaren och i bakgrunden ser man en man. Den mannen är tydligen vakt. Jag vet inte vad han vaktar, Sara Danius eller några papper där det står Kazuo Ishiguro kanske och som inte får komma ut. Mannen är gift med Anna Book. Det är den HEMLIGA KOPPLINGEN!

Mitt självförakt hoppar jämfota. Men det gör även min irritation. Fast vad är det för skillnad på mig och Alex Schulman, som blir galen på nån ny varje månad. Precis som jag.

Jag måste höja mig. Höja mig över trivialiteterna. Detta är inte nyttigt för mitt blodtryck. Eller min själ.

Fast först ska jag bara gå och kissa. Men sen ska jag höja mig.

Utmattad

Denna galna vecka är inte riktigt över än men jag är slut nu. Jag orkar inte ett dyft mer. Men det jag var tvungen till har jag orkat och jag har lyckats tänka ganska mycket på att bromsa. Som att jag inte sminkade mig eller gjorde mig i ordning i håret inför att jag skulle till mamma och pappa och träffa Lillan. Och nu är jag ledsen för massa massa saker men jag är i alla fall medveten om att när man är så här slut, fysiskt och kanske socialt också, så försvinner kraften även från det intellektuella och känslomässiga. Så jag tappar garden som jag i vanliga fall har mot sånt som är jobbigt. Och blir ledsen för saker som jag skulle tåla i andra fall. Min bästa S brukar kalla det utmattningsdepression, bara en tillfällig men ändå, man blir deppig för att man är utmattad. Så nu vet jag det. Och tänker att jag känner mig gladare imorgon. Det hjälper faktiskt att veta det. Att mina tankar och känslor inte är "sanna" nu utan överdrivna. Och att jag har mer styrka att rycka på axlarna åt saker en annan dag.

Och stolt över att jag bara åt två rutor choklad.

Och väldigt väldigt lycklig för många saker, till exempel att jag får Botox och att det hjälper, att jag fick en ny tid före jul och inte i januari för då hade julen blivit för jobbig, att naprapaten är så duktig och hjälper mig så mycket, att jag har träffat Katrin och ätit kinamat, att jag fick se mig själv sminkad, att jag fick träffa den spädaste grisen av dem alla, att vi inte har fler problem i familjen än de vi har, att Mikael och jag är lyckliga och snälla mot varandra, att han inte är en porrsurfande sexmissbrukare, att vi ska dö men inte snart hoppas vi, en fruktansvärt vacker omtanke från L, att pappas hjärta har hållit flera år längre än hans egen pappas och dessutom opererats, att han ska börja röra på sig mer och förhoppningsvis leva längre och hälsosammare, att mamma fick se att blusen hon köpte åt mig var så fin, att jag inte har småbarn som väcker mig imorgon bitti, att jag fick god kyckling och kladdkaka, att jag har färsk pasta i kylen osv osv osv. Så mycket som är så bra. Om man är mer tacksam för det som är bra än vad man är ledsen för det som är dåligt, ja, då har man ett bra liv.

Liten färglära

Jag minns när jag skulle hitta våra bröllopsfärger. Jag tror inte M hade nån åsikt så jag fick välja fritt. Såg inspirationsbilder i långa banor. Brunt och rosa var med och tävlade ganska långt, men samtidigt ser inbjudningskort i brunt och rosa med sepia foto väldigt fina ut, men lite för gulliga, och ska man ha bruna dukar då eller? Eller ljusrosa?! Nej, där föll det. Jag kände nånstans att den färg jag tyckte allra mest om var antingen vinröd eller cerise. Såna nejlikor jag hade i brudbuketten älskar jag. Och så blev det en Granny Smith-grön accent där det behövdes, även om mycket gick i svart och vitt också. Äppelgrön är jag inte särskilt förtjust i så jag vet inte riktigt varför jag valde det. Tills jag såg nån färgcirkel och ser att cerise och äppelgrönt är komplementärfärger. Ja men då så.


Hade jag valt idag så hade jag valt snäppet mörkare cerise. Som de här inspirationsbilderna i magenta och plommon.

Dagens måndagsbukett, dubbelfel!

Det är inte måndag men det här är å andra sidan ingen bukett i strikt bemärkelse heller.

Vet ni förresten varför jag kallar det för måndagsbukett?

1) "Alla" andra lägger upp bilder på sina egna prunkande mästerverk i Dagg-vas i perfekta hem (fast jag har slutat följa såna konton på IG) och det har jag ett behov av att protestera i alla fall lite grann mot.

2) Fredagar har ändå så mycket, fredagsmys, fredagsfilm, Skavlan och Doobidoo, många städar innan de tar helg så allt är rent och snyggt hemma. På måndagar är folk deppiga för att de inte får ha sovmorgon och för att de trampar runt i det där ekorrhjulet, eller säger man marsvinshjulet? Man borde i alla fall det. Måndag är det synd om, hur kul kan det vara att vara måndag. Men jag som inte har så stor skillnad på vardag och helgdag längre (sjukdom tar varken helg eller semester) så tycker jag att måndagar behöver få löneförhöjning och förhöjd status bland veckodagarna och vad passar bättre än en bukett blommor.

Och som sagt, eftersom det då inte är måndag så kan jag sätta in nåt som tekniskt sett kanske inte ens är en bukett. --Jag vet, jag är so wild!

Snart är det jul igen

Jag kan tänka mig många färger till jul, utom kanske cerise och bubblegumsrosa, eller limegrönt och himmelsblått och ... Ja, ni fattar.

Men här kommer julen i dämpad brun. Inte min stil, men älskar när folk tänker annorlunda och utför det bra.

Snart är det jul!

Jag köpte några halvfula jullakan förra året för att de var billiga. Men de här, såna skulle man ha. Bara 998:- för Mikael och mig. Mm, troligt.

Mina hårstrån

Jag är inne i en ny hårtappningsperiod. Inte så illa som förra gången, för typ 3 år sen, men ändå väldigt tydligt. Om jag borstar tänderna så ligger en handfull hårstrån i handfatet efteråt. Utan att jag har petat på håret. Jag hittar hår på bröstet varje kväll, på, under, i behån. Hemtjänsten ser håren rinna nerför ryggen när hon tvättar mig och att det ligger lika mycket eller mer hår i det där duschgolvsgallret numera fast jag har klippt av 15 cm. Jag hittar hår i besticklådan och i diskmaskinsmedlet. Alldeles givetvis i läppglanset en minut efter att jag satt på det. Klistrig mun är hårmagnet.

Jag hade tid hos min vc-läkare i veckan. Tror ni jag vågade ta upp det där om att prova T3 istället för T4, eftersom T4 måste omvandlas till T3 för att kunna användas av kroppen, och jag har en magkänsla, sen knappt 20 år, men ändå, att min sån omvandling inte funkar som den ska. Jag har ju inte blivit av med ett enda symptom på hypotyreos fast jag ätit Levaxin i kanske närmare 20 år. Jag vågar inte säga ifrån, för så många läkare är av åsikten att om värdena är bra så är allting bra. Och jag är inte en fullt utvecklad alternativgudinna och köper inte riktigt det snacket heller. Och så vill jag inte ta upp nåt som jag är rädd skulle skada hans syn på mig, för jag är beroende av honom för alla mina grymt många mediciner och att han har koll på allt som är fel på mig som inte är ME, och det är också en hel del.

Ja, men håret ramlar åtminstone inte av i tussar utan som mest typ ett dussin hårstrån om man tar i håret. Tussar och fläckar är inte bra. Detta kan vara sena biverkningar från Lyrican eller Sarotenet. Jag vet inte om jag är övertygad, det var längre sen jag slutade med det, har bara haft håravfall ett par månader. Jag tror fortfarande på sköldkörteln. Men jag är bara magister i engelsk litteratur och ägare till denna ologiska lekamen, så vad vet jag.

Min rockmake

Jag vet inte om jag väldigt omedvetet jämfört alla män med min far, särskilt som jag levde singel i typ 20 är, förutom fem minuter nånstans i början, och verkligen inte hade nåt förhållande att jämföra med. Jag har ju alltid trott att jag skulle gifta mig med nån som mamma och Ellen med nån som pappa, och så blev det precis tvärtom. Rob var spontan, snabbtänkt, lite hetsig och passionerad som mamma och inte alltid helt genomtänkt, medan Mikael är både det som är bäst med pappa (snäll, hjälpsam, god) men också har flera svagheter gemensamt med honom. Så brukar man väl inte enligt teorierna göra. Men jag känner mig trygg med att han gör fel som pappa, för jag har sett mamma leva lyckligt med pappas fel i snart 40 år. Eller det måste vara 50 nästa år, yaoza (eller hur det nu stavas, inte ens SAOL hjälper!)!! Det känns hursomhelst väldigt tryggt med Mikael och ikväll hade vi vårt absolut bästa gräl på snart tio år tillsammans! Det kan inte ens kallas gräl, fast det blev lite spänd stämning två gånger. Men vi var så artiga, tålmodiga, villiga att både förklara och försöka förstå. Vi har verkligen kommit långt! Jag bara antog att hans grälvanor som nyskild inte skulle vara de bästa, men nu verkar vi ha lyckats skapa oss ett eget sätt att inte vara överens som ingen skulle skämmas å våra vägnar om de hörde. Och när vi har bråkat förr så har jag blivit så oerhört trött av inte bara rent kognitivt att hålla reda på vad två personer menar resp säger, utan också emotionellt om man känner att man har bråkat som ovänner. Så det var väldigt "måttligt" gjort idag och det är jag mycket glad för. Hoppas jag har kvar nån känsla för vad man skriver och inte, så jag inte gör nån obehaglig till mods av att berätta personliga saker. Men jag har ju blivit kallad öppen bok ett flertal gånger.

Det som annars var dagens höjdpunkt var när Mikael satt med fyra sidor noter som han ska sjunga i nån kvartett eller kör i kyrkan. De har kallat honom till en vokalensemble som ska dels vara en trygg och kunnig kärna i församlingskören (och vi har inte frireligiösa körer som mest sjunger melodistämman allihopa, utan mer sopran, alt, tenor, bas i olika stämmor.) och ikväll satt han övade. Jag har ju knappt varit med honom i kyrkan förutom nån enstaka gång när det är nåt på kvällen och än mindre hört honom sjunga på många år. Så det var så gulligt när han satt och spelade piano på min platta (elpianot står i förrådet) och stämövade Come thou fount of every blessing. Den älskar jag. Ska se om jag är vän med YouTube så får ni den här.

Är inte helt på det klara med att män kan sjunga. Pappa kunde sjunga bas på en sång och melodi på alla andra. Men han var bara inte musikaliskt skolad, han har jättebra gehör, vilket inte alltid är "jättebra" att ha... Mina bröder kan lätt sjunga en psalm i fyrstämmig kör om E tar sopranen, men sina bröder gifter man sig inte med. Och det är bara treåriga flickor som tror att de gifter sig med pappa. Så jag fattar inte vad allt det här kommer från. Jag älskar pappa i alla fall ännu mer nu sen han har fått konkurrens.

Veckans bästa, om jag nu ska outa min man en sista gång. För idag... Så hade han vaknat på natten, gör ofta det, och jag hade inte somnat, blir ofta så. Han låg och löste korsord men det bet inte på honom. Medan jag låg och försökte få mig själv att somna vilket inte heller lyckades. I de lägena brukar jag krypa ihop hos Mikael och ligga där tills jag är lugn. Och han somnade innan man hade hunnit säga hopfällbar utemöbel. Det var nästan veckans finaste komplimang.

Dagens måndagsbukett

Vi närmar ju oss mörkare tider, vilket jag tycker är alldeles underbart. Vi har fått vintertäckena fram och sovrumsfönstret är alltid stängt, och det är inte ljust jämt så jag är i mitt esse. Men det hindrar inte att jag vill bli en dystergök och visa några mörka blomsterbilder.

För att uppväga...

...att jag så ofta kritiserar prinsessan Sofias bakgrund inom ähem "mediebranschen" så ska jag härmed berömma henne för att hon ser oerhört snygg, klassisk och trevlig ut på de senaste bilderna.

Dagens tanke

Den som aldrig misslyckas med något har bara gjort det som är lätt.

Riktiga människor tar risken att misslyckas, för då har de nästan klarat nåt svårt, vilket är mycket bättre än att inte ens anstränga sig och klara det lätta.

Dagens citat

"Jag vill inte slösa pengar på att betala mina skulder." Det påstås en deltagare i Lyxfällan ha sagt. Hans flickvän är höggravid och han har konsumtionsskulder i multihundratusenkronorssklassen och de bor separat för att de grälar så mycket. Dem borde man belägga med avynglingsförbud och god man. Är det nån som ser det stackars barnet bli en ansvarsfull vuxen? Kristallkulan spricker av sorg.

Jag blir ibland upprörd över hur fruktansvärt dåligt tv kan vara. Alla såpor om otrohet och strandklädda deltagare på lyran är värst, men Lyxfällan kommer inte långt efter. Det är verkligen förnedringsteve.

Eller så är det så i dagens läge, att man knycklar ihop en räkning eller en p-bot utan att känna nåt. Att det är normalt numera.

Det är som när ungdomar vill bli programledare eller influencer. Mmm, visst, det är jättetroligt. Men du måste faktiskt försörja dig fram tills du får ditt stora genombrott (hrmf) så pallra dig iväg till skiftet på Donken nu. Där har några jag känner arbetat. Med oerhört hög arbetsmoral.

Jag är bara 47 men tycker dagens ungdom verkar sakna en pusselbit i hjärnan.

Nej, jag ska verkligen inte klaga på dagens ungdom. Jag vet en hel hög som är fantastiska!Men de idioter som är på tv verkar vara rätt fläppa.

Jaja, det är väl så man gör "bra" tv. Ge de allra mest skruvade tillgång till kameraman och professionellt ljud, så börjar äventyret! Håll i er!

RIP

Magdalena Ribbing
Tom Petty
Robert D Hales
Las Vegas

When it rains it pours.

Och man må tycka vad man vill om försvarandet av amerikanska fri- och rättigheter, men ingen amerikan behöver en k-pist. Det är inte ett vapen man har för att försvara sig med, det är till för massmord.

Jag är väldigt konservativ när det gäller politik i Sverige, men i USA, där hela skalan höger-vänster är förskjuten jämfört med här, skulle jag vara rena kommunisten. Vapenlagarna är så vansinniga att jag blir uppriktigt ledsen för deras skull. Alla andra civiliserade länder på jorden begränsar folks tillgång till vapen. I knarkländerna i Mellan- och Sydamerika skjuts folk som flugor, även per capita och allt det där. Har de civiliserade länderna rätt, eller är knarkbaronerna politiskt framsynta? Frågan är hur det ens kan vara en fråga I USA.

Min Jen (min svägerskas syster) postade hur nån hade uttryckt att Sandy Hook utgjorde slutet av diskussionen om vapen. När man beslutade sig för att man skulle gå med på att barn dödas, då tar diskussionen slut.

Sen har jag åsikter om att bröstcancerbullarna har massa socker på och i sig. Varför firas cancer med socker? Det är lika absurt som att ha rättighet att äga dussintals automatkarbiner. Man behöver inte bli religiöst motsatt till alla kolhydrater, gluten och mejerivaror i världen, även om föraktet av gluten och mjölk snart har nått sådana proportioner att det börjar kallas religiös övertygelse, men är det nån som fortfarande tror att det är värre med 3% fett i yoghurten än 12% socker i Fantan? Fanta har för övrigt mer socker än apelsin. Fast jag ska väl inte klaga på det, jag har jättedåliga matvanor, käkar macka kanske 5 dagar i veckan och dricker både Cola och Fanta när jag äter ute. Inte bokstavligen av varje, men ni fattar.

Nu ska jag mäta Mikaels socker. Jag håller en plupp som är stor som en bankdosa över en liten grej som sitter fast på hans arm och så får jag veta siffran på mindre än en sekund. Det är så slut med att undra om han har fått lågt socker i sömnen.

I förväg och i efterhand

En del vet vilket datum de insjuknade i ME. Jag vet inte, bara att i september -94 blev jag sjuk och aldrig frisk efter det. Inte visste man den där dagen när man bara hade fått förkylning/influensa/halsinfektion att det skulle vara 23 år. Då hade man ju skrivit upp datumet och fört anteckningar om exakt när man var hos doktorn och vilka mediciner han förskrev.

På samma sätt vet jag inte när jag träffade Mikael. Jag visste ju inte då att vi skulle gifta oss några år senare.

Hur mycket mer är det som är likadant? Saker som är livsomvälvande men som man inte vet om då, bara i efterhand?

Tänker på när min systers man gick bort, att ena dagen var det bara en dag, och andra var dagen när han var död. Jag har aldrig blivit mig riktigt lik efter det, jag har blivit akut medveten om att min egen man ska dö. Och det kan vara idag, eller imorgon, eller om 20 år. Eller hur gammal man nu blir med diabetes.

Men hur som helst, den medvetenheten om att Mikael är flyktig här på jorden är inte bara negativ. Jag har lärt mig att inte oroa mig så mycket när han är sen till exempel. För alla andra gånger han har varit sen har det inte varit för att han har dött eller ens är medvetslös eller på sjukhus, så risken är rätt liten. Om han säger att han tror att han ska komma hem kl 20 så blir jag inte orolig 20.05 utan snarare 21.05. Och ibland ringer jag till honom bara för att få höra att han svarar, och då bannar jag mig själv för att jag oroade mig. Det är väl klart att allt var som det skulle! Oro är verkligen meningslöst och det är jättenyttigt att öva sig på att inte oroa sig.

Jag är faktiskt också tacksam varje dag han kommer hem. Jag brukar ofta säga det också, Tack för att du kom hem till mig idag. Jag tror inte jag är så svår att leva med rent personlighetsmässigt, men jag är ju ibland jobbig p g a min ME. Jag kan vara extra rädd och ledsen för nåt och gråta, fast mitt vanliga jag skulle varit starkare än så. Men då får man bara tacka för hjälpen och önska sig bättre lycka nästa gång. Ibland tänker jag också att det kanske inte är så roligt att komma hem till mig. Jag har aldrig dammsugit, plockat undan, tagit hand om disken. Nån enstaka gång har jag stoppat undan rena underkläder eller börjat med middagen. Men jag har aldrig överraskat honom med att blåsa upp ballonger eller ha en romantisk måltid med tända ljus. Om jag har tvättat hår så får det anses som det sexigaste jag kan åstadkomma. Nu när vi var på Åland sminkade jag mig inför middagen, med hälften av sminket jag använde som frisk, och håret bara sådär fixat, och ändå kände jag mig som en filmstjärna. Nu är min man inte så förtjust i hårdspacklade kvinnor, vilket ju är tur för mig. Men jag känner ju ofta dåligt samvete för att jag inte är roligare att komma hem till. Aldrig springer jag upp och slänger mig om halsen på honom heller. Nu är han ju pragmatisk, och jag också, och jag håller mig undan tills han lagt ifrån sig dataväskan, matkassarna och vad han nu bär på. Men tänk om det är sista dagen han kommer hem? Då hade jag önskat att jag sprang fram till honom, kramade och pussade och aldrig släppte taget. Och att jag hade borstat tänderna precis innan han kom, och piffat håret och sminkat mig och haft en effektiv gåbortbehå på mig, inte en skön baravarahemmabehå. Eller? Hur förhåller man sig till att nåt kan vara sista gången, eller 5 489:e gången av 10 000? Hur lever man varje dag som om den vore den sista, utan att bränna ut sig varje kväll?

Vilken utflykt!

Onsdagen nu i veckan började med att Vanna, rackarns byracka, skäller utanför min stängda sovrumsdörr tills jag vaknar. Sen vill hon inte komma in i sovrummet utan lägger sig istället tillrätta på Mikaels väska i vardagsrummet. SÅ HON VILL INGET, BARA VÄCKA MIG?????

Det kanske var lika bra det för jag drömde att jag hade massa getingägg i livmodern och plötsligt hade jag 5-6 nyfödda getingar i underbyxorna. Det var en mycket skum dröm!

Sen packade vi lite. Vi åkte nämligen utomlands! Tror jag det räknas som i alla fall. Vi har  tagit oss en tur till Åland. Hytten var rymlig (23 kvm) men svinkall. Vi hade utsikt över havet från hytten, rakt framåt genom stora panoramafönster, men efter en halvtimme var det mörkt så Mikael får glo upp den utsikten imorgon när jag FÖRHOPPNINGSVIS sover. Sov 8 1/2 timmar inatt tack vare besten Vanna och jag hade behövt 12. Men lite får man offra för att göra nåt kul!

Till slut hamnade vi ändå i matsalen (det fanns bara plats på sittningen kl 20.30 och jag hade bara ätit morgonpiller. Så jag var störthungrig). Med oss i vår "sittavdelning" satt ett gäng överförfriskade bussresepensionärer från Skåne. Det hade bara kunnat bli värre om de också sjöng. Ju mer alkoholen verkade, desto högre lät det. Ljudkänslighet är inte bekvämt alla gånger. Vi hamnade dock bredvid ett äldre par (medelåldern på kryssningen var minst 65) som inte hörde till bussällskapet och där kvinnan var så artig, vänlig och social på ett charmerande sätt och tog mig på axeln och hoppades att vi fick en fortsatt trevlig resa. Man kan verkligen göra en annan människa glad och till och med få dem att känna sig älskade och värdefulla genom att bara le och vara trevlig. Jag har ju inte så mycket socialt liv längre, men där såg jag hur en liten ansträngning ger ett hundrafalt resultat. Den kvinnan har jag tänkt på flera gånger sen dess, varje dag faktiskt. Sån vill jag vara!

Men maten, vilka massa alternativ! Mina favoriter var skalräkor, gravad lax, dill- och smörslungad potatis, ägghalvor, rökt nåntingfisk, ansjovis, löksill och senapssill. Sen en kall köttbit marinerad i nåt. Det var de kalla rätterna, det.

På varmrätternas topplista stod torskgryta med potatismos, inkokt lax som smälte på tungan, olika grönsaker som morötter,  blomkål mm, några rostade. Sen äppelgräddsås till nån fläskköttbit och bea till en rostbiff med potatisgratäng. Jag är rätt enkelspårig och tar det jag gillar. Så gör väl förstås alla. Mikaels mat var inte lik min! Så skönt att man tar vad man tycker bäst om. Han var riktigt förälskad i en viltköttgryta som jag inte ens smakade på. Och på bordet med kalla rätter tog han såklart såna där dubbla strömningar med dill, som jag absolut inte gillar. Okej, smaken älskar jag men jag är så mesig när det gäller ben i fisk och får faktiskt kväljningar av strömming. Fast mamma gjorde i min barndom en god rätt med rullade strömningar i ugn med en sås av tomat och dill och den var jättegod. I två tuggor tills man kände kittlandet i munnen

På efterrättsbordet imponerade morotskakan bäst och chokladmoussen näst mest. Som avslutning åt jag ett tuc-kex och det var så gott med nåt lite salt som avslutning. Om jag inte hade varit så mätt hade jag gärna tagit en bit brie till tucen. Nästa gång! Jag har faktiskt räknat ut hur jag ska göra nästa gång jag äter sån här kryssningsbuffé. Ta bara morotskaka och chokladmousse. På sin höjd en sked glass om chokladsåsen är varm. Gör plats för en liten bit brie och kex. Och vad gäller maten, ta inte ens nåt bröd, fast det lockar när man är vrålhungrig. Ät massa sill och lax och rökt fisk, ta ett par ägghalvor och några små potatisar. Man mår bra av att äta sån mat, så ta två av det du gillar, inte bara en. Och sen de varma rätterna. Kör mycket fisk, det är friskt och fräscht, och ta bara två små köttbitar, gärna av olika sort med olika tillbehör. Inga köttbullar, det är inte så speciellt. Ja, det är min framtida taktik. Efterrätterna var inte särskilt goda och jag hade hellre ätit en bit senapssill till istället för att göra plats till makroner och annat.

Taxfreen stängde 22 så där stod vi snopna kl 22.20. Men vi är ändå så tjocka och behöver inget godis. Och det var nog tur att vi missade taxfreen för annars hade jag haft feber av att i snabb följd ha ätit ett par bilar, några till, och bara några fler och ojdå, var det bara en kvar? Så går det nämligen när jag får tag på en påse bilar. Helt förryckt. Jag KAN verkligen inte äta bara några stycken. Så bättre då att aldrig äta ens en!

Hade tänkt be Mikael köpa mig en räkmacka till lunch nästa dag och vi gick förbi kaféet men de kostade 110:- och så hungrig är jag inte! Fast nästa dag när han väckte mig stod det en bricka på sängen bredvid mig med en Pucko, en räkmacka och ett miniwienerbröd. Den mannen vet hur vägen till mitt hjärta går. Han hade också varit i taxfreen och påsen med Pandalakrits var så tung att man kunde använda den som vikt när man tränar. Jag provade nämligen, fick mjölksyra efter fyra små lyft.

Vi var vid dansbandsgolvet också efter maten och kvällens bästa syn var en kille som dansade med sin dam med ena armen runt henne och andra armen mot en pelare, som stöd. Vet inte om han var full, trött eller sjuk, eller bara väldigt yr (fast det blåste knappt) men sånt engagemang får man ju bara applådera. Allt för dansen!

Annars kan jag meddela att man bara borde köpa smink från Lancôme. Sminkade mig med min finögonskugga därifrån i lila, grått och vitt och det var så packat med färgpigment att jag inte fattar varför man nånsin använder nåt annat än högkvalitativt smink? Så nästa gång jag ska ge mig själv en fet belöning ska jag köpa ett läppglans från Dior eller Lancôme tror jag.

Sammanfattningsvis var hytten inte lika fin som den på Silja, maten var antagligen ett snäpp mindre märkvärdig, men väldigt lik och därför kan jag inte riktigt minnas och avgöra. Men vi kom in ordentligt i hytten med rullstolen. TACK OCH LOV att vi hade rullstolen med! Det var inte så långt till restaurangen, och inte från maten till vårt bord, men det var ju kö som jag slapp stå i och kunde sitta i istället. Och sen när vi var framme vid maten tog jag själv. Men jag har rest mig i och ur den där saken kanske åtta gånger och på slutet visste jag inte hur jag skulle dra mig upp för både armar och ben var lika trötta. Man känner sig lite uttittad och annorlunda när man kommer i rullstol, men när jag i början av kvällen tänkte att jag inte ville vara till besvär osv, så tänkte jag mot slutet av kvällen att jag hade lagt mig på golvet om jag skulle behövt gå fram och tillbaka. När vi kom tillbaka till hytten orkade jag inte ens gå ur rullstolen på en stund. Men vi hade en ganska stor backe i hytten som jag stod på toppen av och det kändes väldigt farligt och spännande att inte veta om man skulle rulla ut genom panoramafönstren :-) Dagens läskigaste var annars när vi skulle gå från bildäcket till hissen upp. Då var det två små uppförsbackar och när det bara var vi kvar så körde Mikael upp mig närmare hissen så vi skulle hinna in. Och väl uppe på den sista kullen känner jag hur jag börjar rulla nerför, baklänges, och ser för mig hur jag rullar neråt med huvudet före och rammar en bil som står där. Men nån hade tänkt förut, för backen slutade med en liten upphöjning, så rullstolen rullade bara 5 cm. Men ändå, det är ju inte meningen att man rullar bakåt i rullstol så man är väldigt kontrollös.

Vi såg förresten på en underlig sporttävling. (Skönt förresten med bekväm dubbelsäng där Tv:n var nästan lika stor som panoramafönstret.) För det första såg de tävlande inte jättesportiga ut, mer som att de hade tatt in folk från gatan bara. Det festligaste var när det kom en 65-åring med vanliga kläder och dålig/ingen behå. Hon såg mer ut som om hon var på väg till tvättstugan än till en sporttävling i finländsk tv. Folk från gatan säger jag! Länge leve den vanliga människan! En gren var att man skulle lyfta en skivstång med en arm. Ett ryggskott waiting to happen, if I ever saw one. Och visst tog damen sig för ryggen och fick slängt ett njurbälte till sig. Nån annan gren fattade vi inte vad den gick ut på, möjligtvis att se hur många lyft direkt efter varandra som man orkade innan man gav upp, eller om det var tid som tog slut. En gubbe, ja, jag säger gubbe för han såg ut som en ölstinn pensionär, där ölen skulle födas vilken dag som helst, han var jättestark. Men han såg verkligen inte atletisk ut där han la sig på bänken under skivstången men sin stora runda mage. Fast han lyfte mycket mer än 100 kg. Nej, vilket festligt program där man inte riktigt fattar vilka som tävlar eller hur det går till.

När vi kom av båten gick det undan och bara efter nån kvart orkade jag inte hålla ögonen öppna. Men jag tror jag hörde nåt på radion om att Benny Andersson har släppt en pianoskiva. Man hörde den där Mountain Duet från Chess, vad nu den låten heter, och det var andäktigt att tänka sig att det var själva skaparen till all den fantastiska musiken som satt och klappade pianot. Sen när vi kom hem lade jag mig och blundade i sängen i tre timmar och sen kände jag mig nästan ok. Dagen efter fick jag däremot betala för resan men det blev inte riktigt så illa som jag hade befarat. Så jag har gärna lust att göra det igen! Om man kan vila sig en månad före och efter kanske det låter sig göras. Så grattis till mig och till Mikael för att vi har varit lyckligt gifta i 8 år. Detta var väl delvis bröllopsdagsfirande och försenad semesterresa, vi gjorde ju inget nu i somras. Hösten passar mig bättre. Men ikväll var det 21,9° i sovrummet när jag la mig! Det är rekord. Snart åker vintertäckena på, vi brukar byta i oktober och april. Glad höst till er alla!

Törnrosa sov i 100 år

Jag har ätit en medicin som heter Mianserin i minst tio år, sammanlagt. När jag började med den i Borås, när mina sömnproblem var mer än tillfälliga och krävde kraftigare doningar än bara en insomningstablett, fick jag prova Mianserin. Det är nån gammaldags antidepressiv som man i minidos får mot sömnproblem. Min mamma har lillasystern som heter Mirtazapin och hon kallar den för fetmedicinen. Jodå, anledningen till att jag slutade med den i Borås var att jag gick upp 6 kg på 6 månader och det var the end of the world! Spola framåt och sömnen är så illa dålig att de tre sömnmedel jag redan äter inte ens räcker. Mianserin träder återigen in på scenen. Och sen dess har min sömn funkat ok. Inga mer sömnlösa perioder med självmordstankar. Sover varje natt, men har ingen garanti på god eller tillräcklig sömn. Men jag vill inte ta livet av mig. Men jovisst, jag går ju upp i vikt. Inte särskilt snabbt, som när jag provade både Saroten och Lyrica och gick upp 9 kg på 3 mån. Och sen när jag äntligen slutade med lyrica så slutade jag inte gå upp i vikt!

Så jag kände att jag måste i alla fall dosminska min Mianserin. Så förra måndagen började jag och tog 1 tabl i st f 2. I tre nätter tror jag. Sömnen var urusel och jag tänkte att jag inte hade råd att sova dåligt för vi ska iväg på Ålandskryssning. Så jag gick tillbaka till 2 tabl men jag har fortfarande jätteproblem med sömnen! Har inte sovit mina 10 timmar på raken en enda gång sen förra måndagen. Så jag är lite stressad nu. Måste sova gott så jag orkar sitta upp vid buffén! De senaste dagarna har jag haft flera uppvaknanden, några där jag tagit några av sömnpillren igen, några där jag bara slumrat och inte sovit, bara vilat. Vill så gärna komma tillbaka till min normala sömn och så får jag göra ett bättre projekt av det där med dosminskningen, när jag har tid att sova dåligt och inte måste gå på tre vårdbesök på samma vecka som min syster kommer, eller nån av de många helger Mikael är bortrest för Civilförsvaret där jag måste göra min egen mat. Och dosminska med små skärvor, inte med ett helt piller!

Ja, men jag VILL verkligen sova gott i natt. Klockan är ett. Om en timme ska jag vara lugn och långsam och trött, lägga huvudet på kudden och tänka på buffémenyn och somna fort. Och sova tills väckarklockan ringer. Vi säger väl det.

Vad finns i ett äktenskap?

Jag blev lite upprörd härom dagen. Jag tar det inte på så stort allvar, för klockan var mycket och jag läste nån skvaller-/kunglig tidning där det stod att det var Blondinbella som ville skilja sig för hon var inte lycklig, de hade nämligen olika syn på karriär och familj. Jamendåså.

Man borde få göra ett test om man ska gifta sig och skaffa familj, det blir mer och mer klart för mig. (Förresten borde inte vem som helst få rösta heller, hjälp vad jag går och blir elitistisk!) Att vara 22 och gifta sig är i bästa fall dumt. Nej, i bästa fall jättebra, men i värsta fall jättedumt. Man tror man vet så mycket när man är 22, men vet man inte vad ens partner har för syn på karriär och familj, vad vet man egentligen? Vilka barer de gillar? Vart de åker på semester? Vilka kändisar de gillar? Nej, familj och karriär är ju så centralt för två människor som lever ihop som det kan bli, ännu mer om de får barn. Och så ska stackars förskolebarn växa upp i två hem för att två vuxna personer inte tog ansvar för att veta vad de gjorde när de gifte sig! Jag blir görsur! Inför körkort eller legitimering!

Min kusins barn (det finns många, så jag tycker inte jag avslöjar vem det är) skrev nyss att hon varit gift med sin man i ett år och att det var hennes lyckligaste. Jag minns nu inte om mitt första år som gift var särskilt lyckligt, men det är bara för att jag har så dåligt minne. Jag hade nog kommit ihåg om det var olyckligt. Vårt senaste år som gifta har i alla fall varit lyckligt, och förmodligen lyckligare än det förra också. Så borde det ju bli, när man dels lär sig vad den andre inte gillar och undviker det om man kan och orkar, och han gör likadant. När man har lärt sig vad han gillar och han med och gör det (aldrig fått så mycket blommor och god mat som det här året). Att man istället för 2000 dagar tillsammans har haft drygt 2930 dagar. Det är 900 dagar till där jag varje dag älskat honom mest i världen, känt och uttryckt tacksamhet över honom och ett par dagar då jag varit arg på honom men samtidigt varit glad att han inte grälar fult, hotar med skilsmässa, säger elaka saker eller drar upp sånt jag själv skäms och är ledsen för. Han är fortfarande mer hetlevrad än jag men några fel kan han väl få ha han också? Jag står vid hans sida vad det än gäller. Ibland säger jag till honom, i enrum, att han behöver kamma sig. Men jag är hans och han är min och jag väljer honom varje dag, om och om igen. Jag vägrade gifta mig med honom innan vi hade diskuterat alla frågorna i en bok som hette 1000 Difficult questions to ask before you get married. Nu gav vi bägge upp runt ca 800 och sa äsch, nu är vi djärva och kör bara :-) Men jag kände verkligen att det var viktigt att inte bara gifta mig för att jag var kär. För kär kan man ju bli på tre minuter! Utan att kärleken var byggd på något verkligt som kunde bära oss genom dåliga stunder, dåliga dagar, eller dåliga månader. Vi har aldrig haft nån dålig månad, men det är ingen garanti för framtiden. Vi kan få dåliga år. I går natt var vi vakna i fyra timmar och av och till kämpade med hans nya blodsockermätare. Det finns mycket utrymme för saker att bli värre, på många plan. Inte för att jag räknar med det, men rent teoretiskt måste man ju känna att kärleken är gjord av så robust material att den tål även när det stormar.

För vad är i ett äktenskap? INGENTING! Äktenskapet är som en säck, det innehåller inget förutom ett tomrum. Det är inte äktenskapet som kommer med romantik, vänskap, sex, äventyr, gemenskap, intimitet. Det är vi som måste ta med oss det till äktenskapet, annars förblir det tomt, som de där tomma tunnorna som skramlar mest.

Det gör mig riktigt ledsen när folk struntar i att göra sina hemläxor. För jag tycker äktenskap och familj är det viktigaste som finns. Och där borde man inte bara veta vad man ger sig in på, det kan ju gå åt skogen i alla fall, fast risken är kanske mindre om man verkligen har förberett sig och insett vad äktenskapet handlar om, och att äktenskapet verkligen  inte automatiskt gör att allt som prinsen säger och gör får mig att älska honom mer. Nej, man behöver lära sig att hantera det andra också, på ett sätt som inte ger en cancer. Och så måste man förstå att man är ansvarig för att ens äktenskap blir som man vill. Det har ingen egen vilja, det blir inte fantastiskt av sig själv. Och det blir faktiskt inte dåligt av sig själv heller.

Läste härom dagen att nån sa att äktenskapet är som ett hus. Om en glödlampa har gått sönder så säljer man inte hela huset, man byter glödlampa. Fast på ett väldigt obehagligt plan, jag såg nämligen ett par minuter på nåt hoarders-program, så kan man ju låta bli att laga det som är trasigt och bara slänga allt på golvet bredvid muslorten, och då är det inte säkert att man kan rädda huset. Och man kan inte beskylla kackerlackor eller råttorna, det är människan som gett plats åt dem. Också bildligt talat.

Men äktenskapet kan bli som ett slott eller som ett hål i marken. Och det är inte ens Arga snickaren som behövs för att få det att blomstra. Det behövs egentligen bara två personer som är kära och beslut samma, och som har tänkt efter på saken mer ön fem minuter. Det hjälper ju också om man gifter sig på rätt plats, med rätt person, i rätt tid, av rätt anledning, och om ens man har väldigt snygga, breda axlar. Ifall han är tunnhårig, gråsprängd, småtjock så tacka för komplimangen, du har fått tag på en morfar, de är extra underbara!

Späck, jajamensan!

Späck låter äckligt. Kanske inte i späckhuggare, där har ordet tagit en överförd betydelse, fast nu när jag tänker på orden så är det ju verkligen ett hemskt djurnamn, nån som hugger efter ditt kött! Ja, men annars betyder späck gammalt grisfett, ister eller så, som de använde i Lilla huset på prärien eller möjligtvis på Emils jul med fattighushjonen. (Note to self! Måste läsa mera Astrid!!!)

Men så säger man speck på italienska istället, och plötsligt låter det så gott, så gott! Som receptet jag läste nyss på bloggen In cucina con Mara, här. Ja, jag som inte orkar laga mat och inte har läst Italienska mer än i livets skola, prenumererar på en italiensk receptblogg. Jag blir på så fruktansvärt gott humör av både orden och innehållet. Läs själva, det är som poesi!!!

Risotto alla crema di peperoni e speck

Il risotto alla crema di peperoni e speck è un primo piatto cremoso e dal gusto davvero particolare e in queste prime giornate di fresco è davvero un comfort food. I peperoni vengono prima cotti e poi frullati per ottenere la salsa ai peperoni che conferirà cremosità al risotto. (Vill ni läsa hela receptet så ser ni det på länken ovan.)

Ogästvänlig

På Babel i söndags var de på litteraturfestival i Longyearbyen i Svalbard. Mycket intressant. Det såg ut som om det snöade på ena stället och som om vinden blåste genom alla på andra stället. En författare sa till och med att det verkar som om platsen gör sig bästa för att vägra ta emot människorna som är där. De rekommenderar t ex att man varken dör eller får barn där. Det är tjäle i marken året om och svårt att begrava folk. Marken vill liksom stöta bort dem. Ja, det å så jag minns det tre dagar senare.

Men jag har tänkt på det här sen dess. Att marken, jorden, naturen inte vill ta emot människorna. Ogästvänliga in absurdum. Jag tyckte jag frös ihjäl i England, och det gjorde jag halvt om halvt, det kändes som att jag aldrig blev varm ända in. Kläderna som kom ut varma och torra ur torktumlaren var ändå kalla och lite fuktiga om man bara droppat dem i en fåtölj och gått hemifrån. Fukten och kylan kom ända in överallt, oavsett. För mig var det ett ogästvänligt ställe att bo på. Kanske om man varit rikare och bott bättre så hade det kanske känts annorlunda. Treglasfönster och centralvärme.

Så läser jag Magda Gad. Ibland försöker jag att låta bli för det blir för jobbigt. Men ibland dras blicken dit som till den ordspråkliga tågolyckan. Nu senast var det is-kvinnor, 18 stycken med 70 barn. En bebis var tio dagar gammal. Och jag ser fasorna och tänker Hur kan man föda ett barn till den världen? Till krig, tortyr, outsäglig fattigdom. Där papporna antingen är döda, krigar eller är fångar. Där de lämnat länder som Tyskland och Frankrike för att bli is-fruar. Varför??? I kommentarfälten upprörs folk över de oskyldiga barnen. Självklart. Men föräldrarna har gjort barnen skyldiga. Hur ska barnen bli annat än uppfödda på krig och hämnd? Det är ju som att fostra självmordsbombare. Det är föräldrarnas fel. Man borde inte få göra så mot barn. De borde inte få ha barn alls.

Folk som bor i Nordkorea får barn. Jag vet inte om diktatorn bestämmer hur många och med vem. Men de föder barn.

Men å andra sidan, Mikael fick barn fast han hade diabetes och autoimmuna sjukdomar kan man ärva.

Det finns inte en gräns mellan vad man accepterar från världen, det finns många. Landet som beter sig som att det vill ha bort människorna, som Svalbard, eller för oss som är lite mesigare, en lägenhet i England. Jag kan inte under några omständigheter tänka mig att bo så igen. Kanske en månad, en sommarmånad, och om jag fick en miljon. Men min gräns för bekvämlighet var överträdd med långt. E sa att hon frös som en hund i Milano på vintern. Ouppvärmda klinkergolv som är till för att svalka på sommaren och ingen tycks tänka på att det blir kallt på vintern. Vad människorna fryser. Och vad de svettas. 20-30 grader på planerad resa, ojdå, 45°. Är det 30 måste jag sitta i duschen och äta glass.

Och mitt i kriget. Hur kan man föda ett barn till en IS-krigare och låta en tvåveckors bebis riskera bomber och granater och att mamman våldtas, pappan dödas eller blir satt i fångläger?

Jag har tänkt mycket på detta temat. Hur kan man bo på vissa platser när de är så fattiga, onda, ogästvänliga, kyliga, heta.

Men vad är hela jorden utom ogästvänlig? Jag skulle kollapsa i Afrika. Så dåligt som jag tål värme. Kanske Kapstaden med sina lyxhotell och en stilla havsbris. Jag skulle i alla fall dö fort om jag skulle behöva gå 1,5 mil till brunnen varje morgon och ha en kruka med vatten på huvudet på vägen tillbaka. Jag hade kanske dött på en månad, jag har ju fett att leva på men jag vet inte om de hade gett mig vatten.

Och alla ställen jag tänker på, i det här mindsetet, blir ogästvänliga. Naturen gör det inte lätt för oss. Det är det civilisationen som gör. Sätt mig i Alaska och kräv att jag ska leva av det jag kan fånga och döda under en vecka. Kanske skulle jag hitta en mask, men det är väl tjäle där också förresten. Jag kan inte fiska eller skjuta fåglar med vilket vapen vi än talar, bössa eller pilbåge. Jag vet inte om det är lättare att fiska men jag har ingen aning om hur man gör.

Jag behöver mataffärer för min överlevnad. Jag behöver treglasfönster, larm och lås, 23,5 grader i sovrummet eller så behöver jag byta till tjockare täcke eller ta på mig pyjamas. Jag är känslig som bara den för temperaturskillnader. Min egen termostat är typ paj. Men ändå väljer jag att bo här. Jag väljer visserligen att Mikaels och mina gener har för mycket fel för att tänka på barn. Vi var lite gamla redan till att börja med och det var aldrig en fråga iom att jag är så sjuk. Men två autoimmuna sjukdomar, nej fyra faktiskt, och kanske två neuropsykiatriska, båda har skumma fläckar som växer och behöver opereras bort, jag har dessutom syskon med varierande långt gången malignitet i sina fläckar. Jag har massa allergigener, massa magproblemsgener, kanske svårt att få barn, psoriasis har både Mikael och jag i bagaget, Ms pappa var så förfärligt sjuk att han åt cellgifter och dog mitt i livet. Vi är bägge lite överintelligenta men undersociala. Jag är lite rädd för folk men Mikael är det inte och kan säga tokiga saker. Stackars våra barn, vilka ufon de kan bli. Sjuka, konstiga ufon.

Men folk får barn ändå.

Folk bor där de känner sig hemma oavsett hur bekvämt det är där.

Så trots att jorden gör allt för att människorna ska lämna den i fred, så bosätter vi oss på hemska, oländiga platser, där naturen eller kriget vill få bort oss. Där marken inte tar emot våra döda. Där marken inte föder våra unga.

Varför?

Jag tror att människan är lojal. Även om en pappa är kolerisk skriver barnen grattis på Facebook och säger att de älskar honom. Även om man kan bli aggressiv av lågt socker så lever hundratusentals diabetiker i lyckliga förhållanden, mig inräknat. Varför?

Människan är tålig och mild. Människan avundas inte, hon skryter inte, hon är inte uppblåst. Hon beter sig inte illa, hon söker inte sitt, hon brusar inte upp, hon tänker inte på det onda. Hon gläder sig inte över orätten men gläds med sanningen. Allt bär hon, allt tror hon, allt hoppas hon, allt uthärdar hon.

Människan måste vara den obotligaste optimisten. Anpassningsbar, lugn när det gäller. Samarbetar, ibland för andras goda, inte sitt.

Människan - naturen 1-0

Det känns ju annars som en rätt given följd att tala om vad människan gjort med naturen som så snällt erkänner sig besegrad av sin härskare.

Naturen är mäktig. Nyss försökte naturen kasta bort några miljoner människor i Karibien och sydöstra USA. Men människan segrar och fortsätter bo i orkanbältet. För orkanbältet är deras hemma. Folk fortsätter att bo i norra England, i Svalbard, Nordkorea, vid foten av Etna och vid San Andreas-förkastningen i Californien. Och i Raqqa. Vi kan tydligen anpassa oss efter vad som helst, och älska det! Därför är människan högst i matkedjan. Men därför har vi också störst ansvar för kedjan. Ändå ner till de döda tingen ozon.

Min första kärlek

Min näst förste kärlek hette Ole och var min skidlärare i Hemsedal när jag var 5 eller 6.

Min djupaste kärlek är såklart Mikael.

Men min första och min sista kärlek kommer alltid att vara böcker.

Jag lärde mig läsa själv när jag var 4, med god hjälp av Fem myror, misstänker jag, och efter det har jag aldrig varit utan en bok särskilt länge. Riktiga semestrar läser man en bok om dagen. När jag var i Italien med hela familjen utom Johan så lånade alla böcker på bubblan innan vi åkte och sen gick de laget runt. Underbart. Ellen var inte så stor, kanske bara 10, men läste och begrep som en vuxen. I alla fall såna där lättsamma böcker man vill läsa på semestern. En annan gång var Ellen och jag i Maspalomas i två veckor och vi läste en Alistair MacLean-bok om dagen. Lagom förslöande för sinnet. På vår bröllopsresa var vi inte ensamma, jag hade två mycket suspekta författare med mig, nämligen Dan Brown och Camilla Läckberg. Måste dock förklara att jag köpte Läckberg på flygplatsen under inflytande av sömnmedicin och jag har inget som helst minne av att ha köpt den utan fick en chock när den låg i min väska. Den var faktiskt ännu sämre än jag trodde. Dan Brown var inte vid det laget sämre än jag trodde, men det måste varit den sista av hans böcker jag förmådde läsa utan att irriteras. Jag tror jag har Inferno nånstans i nattduksbordet och enda anledningen till att jag i mina svaga stunder vill läsa färdigt den är för att jag för noggranna anteckningar över hur många gånger han använder ordet eerie i varje bok. Han har säkert skrivit det 100 gånger vid det här laget. En gång i var tredje bok är rimligare! Men med så många eerie blir jag upprörd över bristen på litterär kvalitet och så får jag hög litteraturförorättad puls.

Min förmåga att läsa böcker, fatta, minnas händelser såväl som människor, rentav glömma hela kapitel, gjorde att jag slutade läsa för några år sen. Sen försökte jag läsa en bok, kort och lätt, en gång när vi inte hade Wifi på rummet så jag kunde inte slösurfa som jag brukar. Hade tagit med mig garn och virknål och tänkte göra några mormorsrutor, men jag hade plötsligt glömt antal maskor i "hålet" och kunde inte fråga Google. Så det blev bara läsning, och min kärlek upptäcktes och nu är mina loins burning av lust att läsa.

Förrförra veckan började jag på den lättaste vuxenbok jag kan tänka mig, den gode Alistair MacLean, och trots att jag fick läsa de första 30 sidorna minst 3 gånger så kom jag igenom den efter kanske 10 dagar och jag var i extas!! "I READ A BOOK AND I LIKED IT" Jag ska försöka ta mig igenom en bok om acceptans med Saras hjälp, men det är inte nöjesläsning och jag vill lära mig av det jag läser. Så det kräver som förr att jag har en bra dag, och det blir aldrig det när man överbokar kalendern hela tiden.

Men jag har lånat några böcker från Soprumsbiblioteket och eftersom det gick så bra med MacLean tänkte jag ge mig på en Åsa Nilsonne. Läste ett par kapitel, kanske ca 30 sidor, och såg allt framför mig som om jag hade sett en film som byggde på boken. Googlade. Hittade ingen film. Men jag hittar en beskrivning av vad som händer i boken och känner igen det, sen stod nåt om en vulkan och då minns jag det också. Alltså har jag förmodligen läst boken redan. Och så bra var den inte att jag har lust att läsa den igen. Så det blir en Grisham på engelska, The Appeal, eller en Patricia Cornwell men inte om Kay Scarpetta och på svenska. Kanske hugget som stycket, men jag känner mer för Grisham. Vi får se. Det står nämligen ett helt ljuuuuuvlig bok som heter Handbok i svenska av Gösta Åberg. Hör på underrubrikerna: skriva och tala, rätt och fel, grammatik, knepiga ord. Den vill man ju bara sluuuuuka!

Jag vet att det är lite prematurt, men jag längtar så efter att bli en läsande människa igen. Är inte så intresserad längre av annat som yrkesbloggar, ig-konton med inredningsidéer osv.

Såg på Babel idag och hjälp. Vad. Jag. Älskar. Litteraturdiskussioner! De kan knappt säga en mening förrän jag hittar på ett motsägelse på temat och som vore intressant att undersöka, eller när de berättar om hur det är för dem att vara författare, så längtar min själ efter att vara det också. Babel är ju bara min sorts hjärna! De talar direkt till mig! Jag är lite mer marinblå och mindre kulturtant i haremsbyxor och birkenstock med sockar i. Men för övrigt så är jag sån i min hjärna. Allt de säger har redan en plats där såna tankar passar ihop och känner sig hemma. Det har varit en lyxig dag idag att få se på Babel ensam i tysthet.

Fast det har också varit en pestig dag. Jag har halsont, feberkänslor, ont i kroppen, huvudvärk, ont i lymfkörtlar. För att jag har varit på tre eller egentligen fyra Vård besök och det kommer att ta mig flera dagar att vila ikapp. Så här ligger jag med "influensa" tills jag har hämtat mig. Kanske måste ett vårdbesök, hemma visserligen, ställas in på tisdag för att jag ska duscha imorgon.

Vi får se!