Lever farligt?

Min man är ju vild av sig, eller var. Gjorde alla såna där saker som fallskärmshoppning osv i ungdomen. Så när han berättade igår att han skadat sig, blev jag orolig i en sekund. Men han gjorde bara sitt bästa för att roa mig: Han hade nämligen vaknat av att hans finger var i kläm i Dan Browns Inferno, som vi läser nu.

Vårt liv är oerhört exotiskt och spännande.

Och just det, apropå leva farligt så ska jag gå och flytta bananerna han köpte idag, de ligger bredvid äpplena och om fem timmar är de annars övermogna. Såna risker tar vi inte hemma hos oss.

Dagens kärleksförklaring

När Mikael hade varit ute en av gångerna idag hade han träffat en bekant och pratat lite. Om mig, sa han. Bla bla, lång historia kort så hade Jimmy undrat över min sjukdom och M berättade lite. Kärleksförklaringen var när han avslutade med: Så nu vet en människa till lite mer om ME.

Dagens nervgift

Sitter i väntrummet och bläddrar i nån kunglighetstidning när min läkares partner, heter det så, den han har kliniken ihop med, kommer och frågar om de kan få använda mig i sin utbildning. De har utbildningsdag och om jag kunde berätta för några doktorer om mina erfarenheter. Ö, jovisst. Tur jag tvättade håret, har smink på mig och har sovit några timmar inatt så jag kanske inte gör bort mig, hann jag tänka.

Kommer in i JT:s rum där det sitter ett halvdussin läkare. Hoppla. J ställde några frågor, jag svarade, sen ställde han några fler, sen drog han en grej på engelska och då drog jag ett skämt så alla skrattade och kände mig därmed nöjd med min insats. Kunde tänkt snabbare vad han förväntade sig för svar på ett par frågor, men jag skäms i alla fall inte. Skrattet i slutet är som en drog för mig. Det betyder så många saker: jag är kvicktänkt, hänger med och kan associera till vad folk säger, har humor och tajming, och vill gärna att folk ska få ett gemytligt intryck av mig. "Inte bara snygg, utan smart och rolig också", typ. Jag vet, det kostar på att ligga på topp.

Alzheimer light eller maxi

Jag vet inte hur mycket jag glömmer. Det hör ju liksom till. Men i måndags var jag hos naprapaten för tredje gången, rättare sagt för fjärde gången fast på tredje behandlingen, och jag kände inte igen ingången ens när jag läst på skylten. Satt i väntrummet och hoppades att jag kommit rätt. När naprapaten kom kände jag knappt igen henne heller.

Senare på kvällen mätte jag blodtrycket med mammas och pappas maskin, och Mikael frågade hur jag fått den (han hade nämligen inte hämtat den eller fått den när han träffade m&p) och jag hade ingen som helst aning. Förslaget att mamma varit här med den lät vägt bekant, efter en stund.

Och efter naprapaten och Apoteket hade jag glömt att jag har en handikappande sjukdom och var helt beredd på att bränna pengar inne på Kinarestaurangen. Som väl var är Mikael inte senil och tog hem mig. När ska jag lära mig att jag liksom måste speeda upp mig för att orka och dessutom ignorera att jag inte orkar, och i villervallan då så minns jag inte att ta det lugnt och byta tillbaka till fatigue mode när jag har gjort det jag skulle. Det är svårt och jag har absolut inte lärt mig än.

Börjar tröttna själv på mitt klagande. För hundrade gången, så jag avslöjar istället att jag ska bli faster igen. Beth och Johan väntar sitt andra par tvillingar (!!) och jag struntar i om jag inte får säga det (de har inte sagt det på facebook och finns det då?) för det behövs lite goda nyheter på den här bloggen. Förutom att det är mer än tydligt att hon är gravid om man ser henne. Är inte expert men hon ser ut som i sjätte/sjunde månaden. Förra tvillingarna vägde 2 resp 2,4 kg har jag för mig, så hon har en fin och töjbar livmoder.

Den ena bebisens huvud är likt Johans i formen. Undrar om det blir en svensk och en italiensk den här gången också, en Klarin och en Angerosa, en musiker med tjockt hår och en bokälskare med blonda lockar. Hittills heter de bara a och b. Det är så spännande! Undrar så hur de ser ut och vilka de är.

Och just det, skulle ta på mig ett par vita 3/4-byxor från förra sommaren. För små. Med råge. Ni trodde säkert inte jag kunde komma på nåt mer att klaga på. Men jag upphör aldrig att förvåna, glöm inte det.

Å, ett skratt, vad skönt

This Guy Takes the Coolest Selfies

Vilken natt

Insomnin har fått på pälsen av hjärtont, magont, förlamande muskeltrötthet, depression och gråt, och för ett litet tag sen en rejäl upptrappning av migränet som peakar för andra gången på 12 timmar och som har pågått konstant (förutom en dag) sen i fredags i förra veckan. Och trots att det är 25.6 grader i sovrummet och jag nyss drack varmt så huttrar jag nu och har gåshud på armarna.

Den här natten har inte varit min favorit.

Kan inte hjälpa att jag tycker det är jobbigt, fast jag vet att folk har det värre. Men de får klaga på sin egen blogg. De orkar såklart inte ens ha en blogg, så så var det med det.

Rosor och gräddtårta och allt annat fint, jippi.

Sur igen

Migränet kom tillbaka förut ikväll så jag tog en Alvedon och drack 3 dl cola. Tyckte inte det var så mycket att det skulle störa sömnen men det är snart fyra timmar sen och här ligger jag och lyssnar på när Mikael sover.

Migrän eller insomni? Pest eller kolera? Rumpan bak, helt klart.

Så jag ska försöka göra mig på gott humör igen. Men det kostar energi att göra sig glad när man är ledsen, och jag har ingen energi just nu. Så jag ligger väl här och väntar på bättre tider då.

Jag har i alla fall inte cancer.

Det hjälper lite.

Lite spänning

Hörde att Mikael såg på Sverigematchen när jag vaknade så jag låg kvar med gott samvete. Utarbetade en plan som gick ut på att ta kometen till Hemköp och köpa Trocadero. Vi hade två Red bull över i skafferiet och som jag tagit ihop med migränpiller de senaste dagarna (och tala om att koffeinet gör nytta på migränet) men det var fruktansvärt äckligt och jag har flera dagar kvar till botox. Tänkte klara mig själv för en gångs skull och inte be M om hjälp.

Jag kom dit och började handla. Blev frestad av allt gott som fanns i affären och insåg att jag bara ätit morgonpiller till frukost. Gjorde överslag på varorna men stod ändå med nesan av uttag medges ej i kassan. Där rök Jubileumskakan, som var godare än Juliakakan till och med. Pinsamt.

Kom ut till ett försiktigt strilande regn. Ändrade mig och var glad över så mycket spänning på utflykten. Föste bort det värsta blöta på sitsen och körde iväg.  Under min korta färd hem gick det dock från dugg till stört, men eftersom jag hade justerat attityden skrattade jag mest. Vilket spöregn! Och vad dyngblöt jag blev. Håret rann, alla kläder utom strumpor och underkläder var blöta, och jag såg lika bra genom glasögonen som över dem, dvs nästan inte alls. Det luktade dock medelhavsbad, vilket ju alltid var en fördel. Väl hemma satt jag i igloon med uppfällt tak och fnissade en lång stund. Tyckte synd om grannarna som grillade, det luktade fortfarande eld.

Jag fick verkligen så jag teg med den där utflykten. Benen och armarna är fortfarande som gelé, förmodligen för att jag spände mig under hemfarten. Jag låg i kurvorna, som jag sa till Mikael, inte för att jag för den sakens skull hann hem innan jag var genomvåt.

Så nu orkar jag faktiskt inte hålla telefonen längre.

Sverige och Schweiz i hockeyfinal, Danmark vann Eurovision? Vilken underlig dag liksom.

"Thio minoter.

Alla vet vad det betyder."

Så börjar dagens Buffé och jag tycker det är genialt.

Ni vet väl också vad Numba fiftifooo betyder, fast det är på utrikiska: I vår familj översätts det i alla fall till Special flai lice.

Och "tio minuter" betyder såklart att pizzan snart är färdig för hämtning.

Snygg!

Jag har epilerat benen.

Jag har målat tånaglarna.

Jag har duschat, låtit håret torka (nästan i a f) i knut så det faller luftigt och böljande över axlarna.

Jag är så tjusig!!

Finns fördelar med att tvingas sänka kraven. Man blir supersnygg superlätt.

Det perfekta brottet

Jag är näst intill sjukligt intresserad av det perfekta brottet. Inte för att begå det, utan för den intellektuella utmaningen att komma på något helt vattentätt. Minns fortfarande middagen när jag och pappa diskuterade hur mycket pengar väger och vad som ser ut som vad på en flygplatsröntgen osv osv. Å, det är så spännande.

Och på det temat har jag även fått utmaningen att ta livet av en god vän, för att inte säga syster, i norra Norge.

Jag har ju i några år varit inne på det där med insulin. Mikaels sprutor är extremt små och injicerar man en hel massa (måste ta reda på hur mycket) i t ex hårfästet, där det skulle vara svårt att upptäcka nålstick post mortem, så skulle man kanske klara det. Problemet är att det däremot skulle upptäckas i blodet efteråt och då skulle man kanske bli misstänkt osv.

Har börjat koppla ett visst samband mellan kalium och hjärtattack. Det borde också gå att spruta in i hårfästet, om man kan få tag på det i flytande form. Annars kanske någon kemiskt kunnig person kunde hjälpa mig att typ destillera en burk kaliumtabletter och bara fylla en spruta med det.

Jag återkommer.

Var inte för trygg.



P.S. Jag är för bövelen och alla hans undersåtar inte allvarlig i mina mordplaner! Om nån nu inte har förstått vid det här laget att jag ofta är überseriös.

Hur bra är en sax?

Jag gifte ju till mig ett par rediga köksknivar, vilket jag sannerligen inte har ångrat.

Hade däremot glömt andra vassa instrument, saxar.

Förut när jag var piggare och rentav före det när jag var frisk, brukade jag klippa en del familjemedlemmar. En vass sax är då bra att ha men efter för många blodiga klippningar insåg jag att en lagom slö sax som bara tuggar i huden faktiskt är bättre. Jag råkar nämligen alltid klippa mig på samma ställe på knogen av vänster långfinger. Har man då en vanlig slö ikeakökssax går det inte hål på skinnet. Ett rosa tuggat V är oändligt att föredra framför den gången jag lånade kusin K:s riktiga SYLVASSA frisörsax och blodet sprutade.

Men jag har slutat klippa, fast jag gjorde ett inhopp igår kväll. Mannen tyckte bara vi skulle ta det långa längst ner (oj vilja fina lockar han har) med klippapparaten han hittat på störtrea. Nu är jag mer van vid sax än såna där klippare, och jag råkar alltid göra hack. Så även igår, och efter det andra hacket vägrade jag och tog istället fram klippsaxen som låg i förpackningen. Hade glömt att jag brukar klippa mig i långfingret.

Det sved igår, men idag har de två blodsdropparna levrat sig och jag har ett halvläkt U på handen.

Men jag kommer fortfarande ihåg att man inte får springa med sax.

Folk

Min man har en släng av afasi, särskilt namnafasi. Han råkar till och med behöva kalla sina egna barn för Nisse ibland. Det brukar dock vara rätt gulligt när han är lite borta, men det kanske är lätt för mig att säga nu när han fortfarande är normalt redig i skallen för övrigt.

Men det är rätt kört att han ska lyckas hålla reda på vilka mina kompisar är. Jag brukar försöka lägga till en beskrivning eller nåt att fästa minnet i. S är ubåt på Gålö, U och andra S blandar han ibland ihop för att bägge har med flygplan att göra, men U är också den där ön och S flygledare. Hm, tydligen är transportmetoder och mannens yrken viktiga ledtrådar för hågkomsten. I så fall, om det är nån som vill bli hans favorit kan ni koppla ihop er med en hjullastare. Eller vad det heter, nu är det visst jag som är Nisse.

Förra veckan gjorde han dock sin egen minnesassociation och undrade: Är hon som är här på nätterna inte här nu?

Och jag är så stolt att jag förstod precis vad och vem han menade.

Jag visste väl att det där med deckarläsandet skulle löna sig.

Himla gallblåsa

Jag är ju passionerad, intensiv, hysterisk. Fort ska det gå, fullt ös å allt det där. Och när jag får för mig nåt så går jag all in, som vi svengelskor så gärna säger.

Doktorn skulle markera min remiss till kirurgen "snabb" skrev jag igår. Och tror ni inte jag fick ett nytt gallstensanfall imorse! Aaaaaaaaaj! Det är det femte sen i påskas. Bara ett av dem, det förrförra, var smärtfritt eftersom jag tog medicin görfort. Men igår hade jag börjat glömma hur det kändes och var osäker på om det var stenar eller nåt annat. Så till slut, och trots att jag hade tagit smärtstillande, grät och ojade jag mig så högt att Mikael vaknade. Han är duktig, klappar mig över ryggen, hjälper mig att härda ut. Så efter en natt med ca två timmars sömn och sen många timmars insomni, somnade jag vid tiotiden, ganska utmattad av anfallet. Bra att jag fick nytta av sömnpillrena en gång av tre... Och tyvärr sov jag jättegott fram till tio i sex på kvällen. Jag må kämpa emot allt jag kan, men min kropp vet när den vill sova. Det är bara jag som inte håller med. Vad är det i min hjärna som tror att natt är dag?!

Jag är i alla fall väldigt ivrig inför att förhoppningsvis bli av med gallblåsan. Så här kan vi inte ha det.

P.S. Inatt var det så varmt i skafferiet att jag inte kunde bryta av en bit Toblerone utan att ta av papperet först. Men nu har vi rena lakan och sommartäcken och jag har duschat. Vaknade av en massiv nattsvettning så både duschen och lakanen var ljuvliga.

Nu måste jag bara antingen epilera benen eller göra rastaflätor på dem. Och jag har inte så mycket sommarkläder i garderoben men vet inte vad jag gjort av dem. Förrådet antar jag.

Idag har jag bara bytt kläder tre gånger. Varm, kall, varm. När blir det höst igen?

Dagens pyttipanna

Nu minns jag varför jag inte gillar sommar. Det är för varmt. Vi har 25.2 grader i sovrummet. Och det är inte ens juni än.

Butter. Inte lätt när kroppstermostaten är paj. Känns som om jag får solsting i min egen säng.

Men egentligen är det rätt OK. Åkte kometen till doktorn imorse, det var skönt med luft och ingen jacka. Och läkaren skulle snabbmarkera remissen till kirurgen om gallblåsan eftersom jag har typ pågående anfall. Inte precis nu, men jag hade en känning så sent som igår. Så det blev jag glad för.

Och på vägen hem plockade jag en bukett vitsippor. De konkurrerar med en bukett från finfrämmande igår.

Fast folk dör. Två stycken idag. Eller hundratusen eller så, men två som på lite håll berörde mig extra.

Men Mikaels fot är bättre, och jag kom bara upp i 112 i puls av middagen som Mikael tog över görandet av.

Och jag har betytt något för någon.

Och jag ligger pillrad i sängen halv ett!!

Planen för imorgon är att byta lakan och täcken. Vi är uppe i 25.4 nu fast maken har ändå täcket på sig. Men vi kanske kan lösa det imorgon.

Dessutom hade dosan med mitt näst sista par öronproppar åkt ner på golvet och för en gångs skull hittade jag dem igen. Så behöver Mikael inte stressa till Claes Ohlson.

Rätt okej på det hela taget. Inte jättebra, men jag tål det idag. Imorgon får vi se.

P.S. Det står 26.1 på Mikaels väckarklocka. Visserligen har han haft lampan tänd lite längre än jag (om det ens gör nån skillnad med dagens lampor) men det är ju bra konstigt att det kan gå från vinter till sommar på en vecka. Eller två. Och lika förvånad blir jag varje år.

Sov gott och gör inget som inte jag skulle ha gjort.

Pengar

Monnah sa att pengar gör en lycklig. Visst är det så. Eller i alla fall är det helt säkert så att alltför stor brist på pengar gör en olycklig. Det är svårt att känna vardagsglädje när man inte fått ihop månadens räkningar. Så pengar gör en lycklig.

Men sen är ju frågan om mer pengar gör en mer lycklig.

Ja, lite. Om pengarna bara räcker till räkningar och aldrig semester, glass, bio, då är det klart att mer pengar gör en mer lycklig.

Men gör jättemycket pengar en jättelycklig? Och där kommer mitt första nej. Jag tror inte man blir lyckligare av att bo på 450 kvm än på 150. Inte av att kunna äta på Sveriges dyraste restaurang. Varje gång. Ja, ni fattar. Har man mat, kläder, nöjen, semestrar, så kan man bli lite gladare för lite mer, t ex är det säkert roligare att åka och bada med delfiner i havet jämfört med att titta på dem på Kolmården, men man blir inte motsvarande gladare om man äger delfinerna. Kanske om man är besatt av delfiner, men detta var bara ett exempel, Helge.

Jag har kollat ovanligt mycket på klänningar på nätet på sistone, till en Trevlig Begivenhet I Sommar. Jag tror inte jag skulle bli gladare om jag lade 10 000:- på en klänning (eller rättare sagt om en som hade råd lade 10 000:- på en klänning åt mig). Vill inte gärna ha en för 29,90:- heller, för den lär vara precis så bra som man tror för det priset. Men nånstans går det en gräns när dyrare inte blir bättre. Exakt var den gränsen går är nog olika, och beror också på hur viktiga andra faktorer som märkesskryt är för personen i fråga. Och säkert har en person i Somalia och en i Danderyd (ser ni, jag vet inte ens vad det ska heta om det ska vara dyrt!) olika syn på vad som är en lyxig brakmiddag. Men i teorin så blir man nog lyckligare av mer pengar, men inte jättelycklig av jättemycket pengar.

Och helt klart är att man blir mer lycklig av jättemycket kärlek än av jättemycket pengar.

Men om man har pyttelite pengar och jättemycket kärlek, så skulle nog pyttelite mera pengar ge en högre lycka än pyttelite mera kärlek.

Vad var det Einstein sa om relativitet. Det var en retorisk fråga, för det här med pengar är en av de mest relativa frågor som finns.

Källa

P.S. Som barn tyckte jag alltid att Joakim von Anka som badade i pengar var lite konstig. Hur skönt kan det vara att dyka ner i sedlar och mynt? Och den attityden borde följa med oss lite mer in i vuxen ålder. Det är faktiskt helt säkert skönare att dyka ner i vatten än i sedlar. Och vatten gör oss nog i princip lyckligare än sedlar. Typ.

Facebook är så konstigt egentligen

Någon söt person verkar typ igår ha gått in på mina foton och klickat gilla på vårt bröllopsfoto från 2009. Det har nog sen synts i den personens feed, för sen igår är det 17 pers till som gillar det fotot. Några har kommit med bedårande kommentarer som jag tackar och tar emot.

Känns lite konstigt, för jag har ju själv lagt ut det till allmänt (?) beskådande, men i själva livet vet man ju vem som är hemma och kollar i ens album. Men inte på nätet.

Det var likadant när jag började skriva den här bloggen. När en person jag i princip bara känner till namn och utseende kommenterade nåt, blev jag helt knäpp och kunde inte hantera att nån jag inte kände väl läste det jag skrev. Och visst, bloggar är antingen stängda eller blir lästa av vem som helst. Men jag hade bara inte ... jag vet inte, berett mig på risken att bli bedömd på annat vis än när mamma säger att jag är duktig. Jag är lite mer van nu. Men jag är nog en gammal tant vars tankar inte rör sig lika snabbt som tekniken.

Ni stöttade så fint

Igår hade jag ju pestont och klagade på det i ett inlägg. Och ni var så grymt goa och stöttade och kramade och mer än man kan önska. Och imorgon är en annan dag, är ju normalt ett trösterikt råd.

Där här idag, so far.

Sov 2 1/2 timme. Stilnocten tar nämligen 1 1/2 timme att verka, sitter kvar i totalt fyra timmar, oc h om jag sover på fel tid vaknar jag så fort pillrena har slutat verka. Så jag låg och slösurfade lite innan jag gick upp och duschade. Jobbig dusch. Ville bli ren på riktigt, inte bara vispa lite här och där och låta vattnet rinna där det kan. Klippte tånaglarna, vilket aldrig är angenämt för man ser förfallet på så nära håll. Orkade som vanligt inte frisera håret tillnärmelsevis acceptabelt! Men det är märkligt hur lite man kan bry sig över vad receptionisten på röntgen tycker om ens utseende. Jag är ju lite fåfäng men också rätt trött ju.

Vi kom iväg, knatade in på Handens närsjukhus, in i korridor G för ultraljudsundersökning av buken. Det räknar man ju med inte ska göra ont. PÅ EN NORMAL MÄNNISKA, JA! fy bubblan vad ont jag hade. Jag kallar det petsmärta, dvs om nån petar på mig så gör det lätt ont. Och nu har han en knytnävsstor apparat som han trycker ner i fläsket och till slut var det som att slå på ett blåmärke eller fem. AOW!!!!!!!

Men ändå rätt oförargligt, för det skulle gå överst och var inte farligt.

Så säger läk eller förresten hette det nåt annat, han var utbildad till att avläsa bilder som vanliga människor inte begriper eller ens ser. Han sa dock att jag hade gallsten. Massor! Och eftersom jag haft tre anfall på tre veckor hoppas jag det blir operation. Det görs med titthål och är rätt smidigt. Såvida inte min endometrios har skapat massa konstig ärrvävnad kan de nog bara rycka ut gallblåsan genom hålet och sy ihop gallgågarna och så är det bra så.

Jag vet inte om det är min vc-läkare som fattar beslutet eller om hon konsulterar kirurg. Får styra upp det lite, som det heter.

Ja. 21/2 h sömn, jätteont på hela bålen och halva ryggen, men färdigt, klär på mig, går därifrån.

Trampar på en kant, trampar snett, tappar balansen, hinner tänka under fallet att jag är för långsam i huvudet och inte nog stark och kvick i kroppen förr att återfå balansen, utan hamnar med knän, handflator, rumpa, rygg, allt utom huvudet faktiskt, på marken. Där låg jag, 42 år, och tar mig en lur på gräsmattan...Huden på händerna höll, men jag är lite grön. Huden på knäna däremot höll inte och svider rejält nu. Och blod...

Så går det när man inte sover, när nån trycker hårt på nåt som känns ömt som ett blåmärke i en halvtimme, och man glömmer hur man gör när man går.

Ska prata med vem det nu var om rullstol, en att köras i för mina armar små kan inte köra mig, och gärna en som kan fällas lite så den går in i bilen. Jag får mer och mer behov av det. Mikael är så duktig och skyddar mig - lägg inte in matvarorna, gå och lägg dig, sätt dig och vila, ta paus osv, men han tyckte jag kunde gå 150 m till parkeringen. Själv tycker jag inte jag kan det en dag jag sovit lite, haft megaont en halvtimme och sen uppenbarligen inte kan stå på benen. Det är lite lurigt det där att ofta orkar jag inte tänka och då får mikael tänka åt mig, men ibland vet jag ju bättre än han och då måste jag vara så klar i skallen att jag fattar att jag behöver övertyga honom.

Men nu ska jag försöka lugna mig, så att jag har nån chans att sova ett par timmar.

Tack, fina, goda, kärleksfulla, för allt stöd.

På det hela taget har jag haft en rätt spännande och rolig dag. Och jag hoppas vakna om ett par timmar!! Då ska här säljas på tradera.

Ajajaj!

Har. Så. Ont.

Är. Så. Trött.

Vill inte vara sur. Vill kvittra, le och vara tacksam.

Kommunikation

Mikael och jag pratade om Lidl idag och han nämnde att vi kunde köpa deras druvjuice som är så god. Jag föreslog - enligt Mikaels öron - sån där röd som en halvmåne. Han fattade inte riktigt vad jag menade men jag förstår om han började tänka politiskt efter den beskrivningen.

Jag kom själv på vad ordet hette, croissanter, och då blev beskrivningen mer logisk: Bröd som är halvmåne.

Undrar om vi ofta tappar ett litet bildligt B och går från franska bakverk till islamisk hjälporganisation på en nanosekund.

Är det nån som har kollat att Israel/Palestina hör alla bokstäver rätt?

20 frågor

What is your road trip essential snack?

Man måste ha flera arter: lakrits, marabou, bulle, glass, dricka.

You've been handed two free round-trip tickets...who are you taking and where are you going?

Asien, men inte Thailand. Eller Kenya, Mauritius eller nåt sånt. Eller Västindien.

 

What was your high school jam?

Haha, jag hade en plansch av Howard Jones i mitt högstadierum. Enda idolplansch jag nånsin brytt mig om att ha uppe.

Would you rather have a perfect bum, or a flawless face?

What do you mean, I already have both! Och helst skulle jag vilja gå ner 30 kg. Då skulle jag få båda :)

What shows are you ashamed to admit are on your DVR?

Lätt, jag spelar aldrig in nåt. Tittar aldrig i efterhand förutom på Brottet III, som jag följde slaviskt. Och när Downton kommer i höst lär jag följa den som om livet hängde på det.

 

What's your ringtone?

Den ringer så sällan att jag faktiskt inte minns hur den låter. Men en normal eventuellt gammaldags ringsignal.

How old were you when you had your first kiss? Was it meh or toe-curling?

Totally toe-curling!!!!!!!! And I was oooooooold. Late bloomer. Vi säger inget mer än tjugo-nåt. Munpuss hade jag fått tidigare men det räknar jag inte. Ska det räknas så var det helt Meh.

 

Do you have any siblings, and if so, where are you in the birth order?

Äldst av fyra. Anja, bror, bror, syster.

 

What was your first car, and did you name it?

Ha! Only the future knows! Jag kallar ju Kometen Kometen, så självklart skulle min bil ha ett namn.

 

What would you request for your last supper?

Oxfilé och råtekt potatis med härliga ugnsrostade grönsaker kanske?

Källarfranska, bageriljumma.

Gelatto.

Have you ever been hospitalized, and if so, what for?

Blindtarmen.

Plus en mindre operation, där jag tog bussen hem själv när de hade väckt mig ur narkosen, för att pappa höll på att sälja husvagnen. Då tyckte jag att jag var cool. Ingen ömkling här.

 

How tall are you? Do you wish you were taller, shorter...or are you just right?

1,76½. Jag är lagom. Gillar å vara lång. Eventuellt kunde mina armar och ben vara 3 cm kortare så inte alla kläder blir för korta. Skulle även vilja ha en lite smalare midja, proportionellt sett. Fast längden är jag nöjd med, det är vikten som är ett problem.

 

Do you prefer to DIY or hire it out?

Det beror på. Måla om i ett rum skulle jag inte betala för att få gjort, men kakla om ett badrum. Eller det kanske Mikael kan göra?

What do you eat for breakfast?

Oftast mackor. Tål inte ägg och LCHF blir så jobbigt då. Har aldrig riktigt gillat flingor heller.

 

What would you do for a living if you didn't need money?

Skriva böcker.

 

Finish this sentence: Every room needs....

people. eller books.

 

How frequently do you wash your hair? Do you have any hair secrets or tricks?

Men hallå, vad är det här för bekännelsebås? 2-3 ggr i veckan. Inte nog ofta i alla fall, mitt hår är extremt fint och blir fett på en kvart.

 

Will you leave the house without makeup?

Will and have. Jag är 40 nu. Över 40. Men ska jag på middag till nån sminkar jag mig såklart, men inte om jag ska slänga sopor.

You just unloaded your Halloween haul...what candy do you go for first?

Röd, grön och sötlakrits från Gott & Blandat. I den ordningen.

What totally inane talent do you possess?

Har på centimetern lika långa ben som Julia Roberts.

En liiiten, liiiiiten trädgård?

Jag drömmer ju om att odla några små sorgliga saker. Vi skulle nog kunna få ihop en del om vi odlade upp gräsmattan där bak, med hallon, jordgubbar, blåbär i krukor på verandratrappen, sallad, morötter, tomater, sallad, örter!!! Det där är ju Drömmen som inte blir av, för jag orkar inte, och jag ville inte diktera hur mycket som helst som Mikael måste utföra själv medan jag ligger på sofflocket och käkar praliner... Men några örter i sån där hängblommegrej på balkongen borde man väl klara, eller en bytta i köksfönstret? Det verkar väldigt romantiskt, säger jag som aldrig lagar mat. Jo, en gång i veckan. Vad ska vi få till middag idag? Örter. Oh well...

Men visst blir man sugen!

 

Källa: Design Sponge

Lagom hund

Vi tycker ju om Vanna och så, hon ger kärlek (eller rättare sagt kräver att man ska klia henne och om man gör det så älskar hon en) och är enormt väluppfostrad och på det hela taget en bra hund. Fäller inte, drar inte in fästingar (blä), luktar knappt hund alls så jag t o m kan ha henne sovandes bredvid mig.

Men egentligen vill vi inte ha hund. Mikael är omtänksam och behöver motionen, men jag orkar inte bry mig nämnvärt. Fast hon är go. Förutom kanske just när hon är alldeles paniskt entusiastisk och flyger upp på Mikaels bröst och ska slicka honom i ansiktet och han kniper igen munnen med läpparna inåt så hon inte ska slicka honom på munnen. Han försöker säga Mmm... lite avväpnande som att Nu räcker det, men de ihopknipna läpparna har ingen pondus. Hon håller på tills hon har slickat färdigt. Jag skrattar i alla fall gott av att se det och det är väl en vinst i humör om inte annat.

Men en sån här hund skulle jag gärna ha.

Källa: Design Sponge

Alldeles för liten eulogy

Min bästa doktor, eller, jag är lite tveksam om han vinner över min neurolog, som ju är ung och snygg på ett sätt som en gammal man har svårt att slå. Jo, min bästa doktor är död! Rättare sagt dog han den 4 september 2011 i den ringa åldern av 69 år. Han spelade fiol, spexade i Lund i ungdomen och var den mest soft spoken människa jag träffat. Bara för att jag själv är lite av en mistlur betyder inte att jag inte märker och framförallt uppskattar när folk inte drar på hela orkestern i ff i onödan. Han var så söt. Liten gubbe med lite vitt hår. Alltid svart skjorta under läkarrocken. Skrev under de gula recepten med vacker reservoarpenna och lika vacker namnteckning. Till och med den var soft spoken. Och när jag desperat och år efter år frågade varför jag fortsatte att bli sämre, svarade han stilla: Du gör för mycket.

Kunde aldrig förstå det. Tyckte jag redan gjorde nästan ingenting, hur kan jag göra mindre? Först den här hösten,när hälsan så påtagligt tvingat mig att göra mindre än mindre, har jag börjat förstå att jag gör jättemycket. Lagar mat varje vecka, fast jag egentligen inte orkar. Tvättar håret fast jag inte orkar. Duschar fast jag inte orkar. Får hjärtklappning och andfåddhet av att långsamt dra ut kläderna ur tvättmaskinen. Vad är att göra mindre? Jag håller på att få en riktig kris. Jag börjar inse saker jag varit blind för i 18 år. På Anders Ö:s 14-sidiga formulär (hey, Danderyd hade nog 25) får man kryssa ja eller nej om man kan en del saker och hur många gånger i veckan. Det öppnade mina ögon.

Värdelös eulogy det här, jag lyckas inte hålla mig till ämnet.

Jag hade tyckt om att få veta nåt om hans begravning. Köpa nån blomgrej om man kan få nåt för några hundra. Kanske kostar sånt bara tusenlappar. Har aldrig gått å köpt sånt själv. Det fattas vissa vuxenpoäng i mitt liv.

Hade jag fått vackert liv i min cello skulle jag ha spelat Albinonis Adagio på begravningen. Han förtjänade att hedras. Och nu är jag alldeles ledsen för att han är död. Han var så viktig för mig i så många år. Och när han skrev Bäste Broder till Försäkringskassans läkare, så förstod jag att han nog just hade tryggat min ekonomiska framtid.

Han sörjde när jag sa att jag bara kan spela sånt på piano som sitter helt i fingrarna. Ska hjärnan vara med får det bli nybörjarstuk och c-dur. Han blev ledsen när jag fick sluta i Vokalensemblen, både för att jag inte kunde sitta på en stol så länge, eller nånsin orkade åka på konserter och stå upp, och sen ens inte orkade läsa noter a vista tre timmar på raken på övningarna. Han förstod hur sjuk jag måste vara om jag inte orkade det roligaste. Han förstod saker! Och han visste. När jag hade nåt konstigt symptom sa han typiskt fibromyalgi, och så behövde man inte oroa sig för att det var en blodpropp i knät. Han försökte verkligen hjälpa mig. Hans försök blev mer å mer desperata i slutet när han t o m frågade om jag hade provat Noni-juice. Det hade jag, och blev bara allergisk mot det.

Han var en sån god man. Dö av cancer efter många års behandlingar, eller ska man säga helvetesplågor, för det är väl så cancerbehandling känns. Han förtjänade en bättre död.

Min lilla, goa Jan-Axel Axelsson. Du fattas mig. Hoppas du får spela fela i den celestiala orkestern. Och kanske bota nån på riktigt. Jag sa att jag så gärna ville studsa in på hans rum en dag och svara att Jag mår jättebra, hur mår du själv? Nu kanske han kan få den reaktionen han har förtjänat i så många år.

A eulogy over my greatest little doctor.

Men så kul

... att jag fick nytt gallstensanfall inatt. Om det nu är det det är. Det var plågsamt, men en dubbel Voltaren gjorde susen på en kvart, så bara en halvtimmes halvhelvete den här gången. Svettades bara lite, skrek och grät fast inte särskilt högt, mådde illa men spydde inte. Bara en 7:a på smärtskalan.

Bring it on, jag har fyra suppar kvar. Och nästa vecka är det ultraljudsundersökning. Hoppas få några svar då och plan på vad som ska göras nu, om nåt.

Not best dressed flotus

Who Wore it Better?

Can you feel it?

We've All Been There

Just vad jag nyss sa, ja

Well It Doesn't Have an 'A' in It

Boston

Har tillbringat tre veckor i Boston. Nog för att bli kär i staden. Känslan var ett amerikanskt Europa, hur omöjliga de två orden än låter tillsammans (dessutom avskyr jag när jänkare buntar ihop oss och kallar oss Europa, och så gör jag det själv...).
Själv saknar jag Beacon Hill på skylten.

Z Gallerie Inspired Boston Subway Art

Däremot har jag ännu inte blivit så kär i Stockholm. Förtjust på ett stilla vis kanske. Men det är fortfarande när jag ser Läppstiftet i tv-deckare som jag blir riktigt till mig.

På min Göteborgsskylt skulle inga fotbollslag stå med, men desto hellre Maskrosdammen, Poseidon, Avenyn, Liseberg, Scandinavium, Vasastan, Göta Älv-bron, spårvagnar, Frölunda torg, Säldammen och flamingona, Sahlgrenska, Humanisten och universitetsbiblioteket. Volvoreklamen vid Landvetter. Dialekten.

Hemma, alltid hemma. Fast nu borta.

En smula horisont

Det är svårt att inte låtsas om att världen rör sig kring min axel. Det senaste som drabbat mig är en förfärlig stöld. Man har stulit min horisont.

Från framsidan av vårt hus ser man ut över hela området. Bortom området ligger den vattensjuka ängen och sen, längre bort än man ser, motorvägen. Ofta har vi trolska dimmor på ängen, det mest sagolika jag sett. Nästan lika ofta är soluppgången rosa och andäktig.

Visserligen ser jag dessa syner genom det runda fönstret i vår ytterdörr bara för att jag inte har somnat än och morgonen stressar mig.

Men nu saknar jag den där stressen, älvdanserna och det rosa. De har nämligen snott min horisont, träd, buskar, äng och allt. De har smäckt upp hyreshus, de fräcka typerna.

Och jag som knappt varit tacksam för min horisont, nu saknar jag den nåt alldeles förfärligt.