Min dröm

Har ni åsikter eller?

Här har ni så istället en annan gran, som inte heller är klädd... Årets nakenchock sker i år på ueberserioest!

19. Examine your demands on others.

Den här rubriken är nog tänkt för en som klagar och tjafsar och kontrollerar. Jag är snarare lite åt det motsatta hållet, sväljer lätt saker, låter Mikael få som han vill även om jag har en åsikt för att det är så jobbigt att tjata, tycker det är jättesvårt att säga Kan du, jag vill, jag vill inte, jag behöver, jag gillar inte.

Så idag tränade jag mig på att säga mer vad jag tycker. Jag använde humor när jag sa det, så det skulle kännas mindre farligt (humor är min främsta sköld och vaddering). Men jag sa nåt. Och sen, bara som icing on the cake, bad jag honom att köpa en gurka också! Bara sådär. --Nu skämtar jag igen.

Fast jag har inte vågat säga att om vi har teal och guld i vardagsrummet kan vi inte klä granen i rött och silver. Men vi får se om jag bryr mig om att säga det. Han ska vara borta hela dagen imorgon, med familj och släkt hos svärmor. Nej, jag är för dålig för att följa med. Men mitt migrän blev bättre idag, så nu är jag tillbaka på de vanliga plågorna, inga extra, och det är ju fint så!

Imorgon blir det 20. Speak your love and speak it again.

Det är jag bra på, i alla fall till Mikael. Jag är duktig på att tacka, uppmärksamma, uppskatta, säga jag älskar dig. Är inte lika bra på att säga det till mamma, och lika dålig med pappa. Säger nästan aldrig jag älskar dig till mina syskon eller vänner. Visserligen kan ju handlingar tala högre än ord, och bättre än ord, om handlingarna saknas. Men nu handlar det ju inte om vad som är bäst, utan bara att uttrycka sin kärlek på många nivåer. Det är aldrig fel.

Så imorgon kommer ni att få en kärleksförklaring, ni mina kära gäster runt middagsbordet. Jag har det så trevligt med er!! Men imorgon.

Vår julgran!

Mikael impulsköpte en gran sent ikväll.

Ja, då är det väl jul då.

---------

(Fattar ni att jag försöker vara lite ironisk och rolig? Sådär som inläggen på den där fb-gruppen där allt är stökigt.)

Dagens fynd

Köpte nedanstående kavaj för 1 pund och 4 pence. Frakten gick på en hundring med DHL, men jag hade räknat med att kavajen skulle vara värd det, och det var den! Debenhams gör så bra kläder. Fodret har ett svagt prickmönster, på insidan av kragen sitter det en spetskant som prydnad, ärmarna är nog långa t o m för mig, och tyget och detaljerna är arbetade. Jag är såååå nöjd! Jag har en svart kavaj, men den är för liten nu. Och denna var lite rolig, med de vita mönstret, fickorna och kragen som är söt och annorlunda.

För några år sen köpte jag i princip hela min garderob på ebay. Numera tar många så väldigt mycket i frakt (ofta rekommenderat så man inte ska kunna ljuga om att inte ha fått paketet) att man inte kan nöjesköpa saker för skojs skull längre. 10-20-30:- kan man ju ha eller mista, men om ett plagg kostar 100-150:- så vill man ju att det ska vara användbart. Så man får vara lite mer restriktiv i sina inköp, vilket jag inte gillar men accepterar. Jag har datorn framme nu så nu ska jag surfa på skor. Har köpt en del vansinnigt bra skor på ebay.

Den goda nyheten är att idag fungerade mina migränmediciner riktigt bra och jag mår nästan bra! Och just det, jag tog treo, så det är koffeinet som talar... Men whatever, jag behöver titta lite på skor.

Riktig jul

Från This is glamorous.

Dagens julkrubba

18. Gladden the heart of a child

Jag har inte träffat några barn idag, men jag har försökt göra Vanna (hunden) glad.

Imorgon blir det till att 19. Examine your demands on others.

17. Seek out a forgotten friend

Jag hade fina förhoppningar om dagens julgodhet, men de grusades av min väldigt onda skalle. När jag inte har migrän har jag börjat tuppa upp mig lite och tänka att jag nog klarar mig utan triptaner, men idag har jag inte varit så tuff.

Däremot blev jag mjölkad idag, det var kul. Skulle ta sköldkörtelprover men efter flera blodlösa försök stack hon mig i fingret och tryckte ut ett halvt minirör med blod, tryck, skvätt, tryck, skvätt.

Ja, men så var det det där med en gammal vän. Jag hade tänkt ut vad jag skulle göra och allt, men jag tror inte jag orkar nu heller. Vi får nog kalla den här dagen för hissmusik och gå vidare. Imorgon ska jag visst 18. Gladden the heart of a child. Men det har jag redan gjort idag, när jag fixade snö. Alla ungar är jätteglada. Fast jag sätter inte ens en femma på att det blir en vit jul. Det kändes lite för blött idag för att våga tro på det. Men den som lever får se.

Förresten blev jag orolig idag när klockan var elva (23 alltså) och Mikael inte svarade i mobilen. Jag visste att han skulle tillbaka till jobbet efter att han kört några till Arlanda, men jag hann bli lite rädd när han inte svarade. Jag kom på att jag inte vet vad man gör om man undrar om nån har varit med om en bilolycka. Ringer man runt till sjukhusen och frågar efter Mikael i Toyotan eller? Han sa själv att han tror att standardförfarandet är att ringa polisen. Förfärligt att det finns folk som måste göra det, och får sin värld rubbad för evigt. Fy. <3.

Dagens julgodhet

Jag missade ju gårdagens inlägg och råkade bara publicera det tomt så när som på rubriken. Så här kommer en heads up om vad lucka 17 säger: Seek out a forgotten friend.

Det kan bli spännande.

Ursäkta

Dels ber jag om ursäkt för mitt nattskrivna inlägg, och ett annat som jag klickat skicka på utan att veta det. Jag är inte säker på om inläggen kommer upp i allas feed som nya om jag går in och ändrar i dem i efterhand. Men Monnahs grannar inbjöd till badparty, det framgick kanske inte sedan telefonen bytt bort det ordet.

Dessutom hittade jag hur många kommentarer som helst! På Lucia var det nån robot som kommenterade 10 gånger på ett gammalt inlägg och sen dess har alla meddelanden om kommentarer hamnat i skräpkorgen. Jag har inte menat att ignorera er, har bara inte sett er. (Sån vacker symbolik, ja, inte vacker, men ni fattar.)

Ställer mig också lite tveksam till den där, vad det heter, bevisa att du inte är en robot. Jag HAR tagit bort den. Inställningen är "nej" på visa ordverifiering. Vet inte om ni får den ändå, det får jag.

Idag har jag bara haft hjärtattack hela kvällen. Jag har självdiagnosticerat mig med Tietzes syndrom, en inflammation nånstans (revbensfästena?) som kan uppstå bland annat efter kräkningar (där såg jag sammanhanget som en äkta House och bitarna föll på plats), kan kännas som hjärtattack och är vanligare än normalt hos fibromyalgiker. Jag är lättinflammerad, så efter lite wikipedia har jag slutat oroa mig för nåt värre. Mamma hade också tietze för några år sen, det var så jag hörde talas om det. Det kan ta ett år att läka. Fy bubblan. Går och tar en Ipren, och ska verkligen försöka att inte vara så självcentrerad imorgon. Jag och min sjukdom. Men när man har hämtat sig från magsjuka och istället får ont i bröstet så blir man lite sur. Man kunde låta bli att göra det som gör ont, stod det nånstans. Så då slutar jag andas då... Sursursur. Måste bli gladgladglad. Är i alla fall glad-för-er. Och så kul det ska bli att lägga mig i sängen och läsa kommentarer en lång stund!

P.S. Såg på Homeland ikväll och jag minns att jag tänkte före avsnittet att jag inte kunde komma på hur de kunde få fler saker att hända som skulle vara spännande. Det är så jätteskönt att vara lite lagom bakom, så man blir överraskad av sånt. Härom dagen gissade Mikael en hel film efter två minuter, och jag som hade sett den (och för en gångs skull kom ihåg handlingen) visste att det var precis så det gick. Men jag blir skrämd och road och överraskad av precis allt. Alltid nåt!

16. Think first of someone else

Julens hjärteknip

Ju sjukare jag blir, desto mer egocentrerad blir jag. Allt måste handla om vad jag kan, orkar jag duscha idag, eller ska jag vänta till onsdag när det kommer folk, fast det var si och så många dagar sen. Saker som över huvud taget inte föregår i andras tankar fyller upp en obekvämt stor del av mina. Jag vet att det måste vara så, men jag är inte nöjd med att leva med ett förstoringsglas på min egen navel!

Så med de känslorna i bakhuvudet läser jag om Monnah grannar. Klockan är 03 och jag är inte säker på att jag ens minns inlägget rätt längre. Det var nåt om goda grannar som bjuder folk på fest. De bjuder tiggarna på juletid.

Och jag brister ut i fullkomligt julebröl!  En skinkskiva har, turkey, potatismos, vad-de-nu-äter-till-efterrätt, med servetter och porslin och dricka i ett glas på fot. Det köper jag. Men att bjuda in tiggarna att få sig ett bad? Kanske få sina kläder tvättade under tiden, det finns ju snabbprogram, om det inte var väldigt smutsigt.

Bjuda in tiggare på julebad.

Jag har aldrig tänkt tanken. Jag har aldrig hört tanken. Det är en sån jul jag vill ha. Orkar inte gråta mer idag, men detta var det mest gå-rätt-in-i-hjärtat-handling som jag nånsin hört om.

Jag skulle mina förfäder trogna vara lite misstänksam. Skulle de köra en Jean Valjean och sno med sig silvret? Inte för att vi har nåt att sno. Kyrkböcker kan de vara gärna få om de lovar att läsa dem.

Ja, vad många underbara människor det finns, men så många underbara idéer, kärleksfulla, omtänksamma, alltigenom goda.

Bjuda tiggare på julebad.

Jag har aldrig hört dess like. Jag är lite darrig inuti av att höra orden.

One day.

Äntligen!

Idag är första gången efter magsjukan som jag känner mig normal. Det är så skönt! Normal är ju visserligen rätt värdelöst för mig, men de andra dagarna har jag inte orkat ligga i soffan utan bara tyst och mörkt i sängen, förutom något litet tiominuters fönster där jag bloggat och/eller pratat med Mikael. Idag har jag orkat sitta upp när jag åt och dessutom klätt på mig, samt hämtat posten.

Magsjukan tog hårt på mig fysiskt.  Men dessutom har jag blivit så sliten psykiskt. Har gråtit av utmattning varje dag. Det må låta som nåt man borde kunna borsta av sig, men att vara 44 år och gråta för att man är trött känns av nån outgrundlig anledning som om man inte har nån som helst kontroll på sitt eget liv. Utlämnande. Jag vet att ingen har kontroll över sitt liv, att saker händer och inte händer hela tiden, men jag kan inte förklara det bättre. Jag känner igen känslan från varje gång jag har blivit sämre i min me, och när jag måste hantera mina minskade förmågor. När jag måste sörja förlusten av dem i nuet och i framtiden, samt försöka att inte se på det förflutna (när jag fortfarande kunde göra vad det nu handlade om) med ett rosa skimmer. Då har det känts likadant, som att jag har tappat nyckeln till mig själv. Att jag liksom är kidnappad. Förutom det att jag gråter för att jag är så fullkomligt utmattad att tårarna bara rinner. Fy, jag borde vara glad när jag har blivit bättre, och det är jag också, men samtidigt är det en pärs att veta att frisk är en miljon ljusår bort. Jag är så hjärtinnerligt trött.

15. Express your gratitude

Jag mår ju fortfarande urkasst, men det finns verkligen ingen ursäkt att låta bli att tacka Mikael för allt han gör för mig. Detta hade varit så mycket jobbigare utan honom. Han har verkligen betytt mycket de här dagarna, han och glassen han köpte, alla kramar han gett mig när jag gråtit, att han klappar mig på huvudet och får mig att känna att det här kommer att gå bra, gå över.
Hade mina fina intentioner att tacka honom men så vaknade jag vid 10, med sex timmars sömn kvar i kroppen som jag inte visste hur jag skulle locka ut. Så jag grät, åt rostmackor, honungsvatten och rostmackor. Och lipade, och Mikael kramade mig och klappade mig på huvudet som att det kommer att bli bra. Okej.

Sen när jag hade dvala fyra timmar till bakade han. Jag såg mest på från en stol, men bara det var oerhört spännande.

Så jag vaknar på morgonen och ska tacka honom, och då gör han bara ännu mer att tacka för. Det är ju helt oekonomiskt <3

Imorgon ska vi 16. Think first of someone else.

14. Welcome a stranger

Träffade ingen, den enda främling som var i vårt hus var Sjukdom och den välkomnade vi INTE! Jesusbarnet hade kunnat få lite glass. Det är så gott när det river i halsen.

Nästa försök är 15. Express your gratitude.

En vanlig dag...

Tryck över bröstet, vilopuls på 100+, flera immunologiska symptom som blåsor i munnen, stora ilskna eksem som jag nästan blir lite rädd för, ovanpå det känselbortfall i mina lady parts. Har bara haft domningar i armar och ben förr.

Alltid lika roligt med magsjuka när man har en SVÅR, HIMLA, HANDIKAPPANDE sjukdom i botten.

Idag satt jag upp en kvart och skrev ner de senaste dagarna från post-its till mina hälsoblad där jag håller koll. Känner mig som om jag har sprungit maraton med tunga ben. Fick ont i magen av två rostmackor förut idag. Detta är tredje dagens maginfluensa. Och har fortfarande träningsvärk och kramper i spymusklerna i ryggen. Kroppen tar ju ingen hänsyn till att jag inte orkar kräkas. Första dan grät jag av bensmärta. Fått gå för många gånger, och fort, inte 90-åringssläpigt. Ja, oj.

Fy bubblan. Igår höll jag humöret ganska bra, för att första och som jag tänkte värsta dagen var över. Nu går det bara framåt tänkte jag och målade nagellack som placebo. Men så tillbringade jag fyra timmar med att springa på toa tills kroppen var nöjd med att allt som inte var rent vatten var ute. Jag grät på väg in i sängen, och så upp igen. Halva natten!!!!

Jag är så fruktansvärt, väldigt missnöjd med det här. Och jul på det, och julklappar, och nyår, och födelsedagar, och..

Jag går i ide. Tänk att få sova i fem år. Djup, inducerad och kontrollerad sömn. Undrar om man skulle vakna frisk. Jag vet inte om Mikael vill ha ett break, men för mig låter det underbart. Sömnen, inte bortvaro från Mikael alltså. All I want for christmas..

Att sova, sova, kanske också drömma.

Vem sa det? Fuska inte med google.

Godnatt. Ser ni nån med magsjuka så be dem dra dit pepparn växer, med munskydd på under tiden. Och glöm inte att hålla upp ett viklökskors, det funkar väl så på zombies? Bäst att täcka alla möjligheter.

Jag tror jag är så ledsen och sjuk och trött att jag måste ha en sked eller två glass. För psyket. Men hur orkar jag mig ur sängen?? L'imperatrice vuole gelato.

Det skulle man kunna brodera!

Räknat ut framtiden

För den högst otroliga händelse att vi nånsin får magsjuka igen, så ska vi göra såhär.

Mikael (det är ju han som blir smittad, eftersom jag bara träffar honom, men vi kan lämna det öppet i jämställdhetens namn) får flytta hemifrån. Där får han, stackarn, bo i två dagar tills bacillerna inifrån har tagit sig ut i alla relevanta ändar.

Under tiden städar jag varje yta i lägenheten där Mikael kan ha lagt sin hand, förutom det med klorin. Det räcker inte att städa badrummet med klorin. Eller så sänkte jag garden när Mikael trodde att det var måndagens julbord på båt som fått halva kontoret att må illa.

Om jag mot all förmodan ändå får det, så får jag på nåt sätt ta mig igenom de där timmarna i början, och en hel del timmar i mitten, och sen några i slutet som man tror är oförargliga men som faktiskt fortfarande knockar en. Eftersom Mikael nu har återhämtat sig, så får han bära mig till badrummet varje gång jag ska dit. Salle de bain, kommer jag att ropa åt honom, eller snarare så kommer jag att knacka i sänggaveln med något hårt, för jag orkar inte ropa genom dörren, ens viska faktiskt. Och även om jag verkar tuff, så är jag inte så omänsklig att Mikael inte får ha på tv eller musik, bara jag slipper höra det. Idag började jag gråta när han hade dammsugit, fast jag hade suttit vid matbordet med fingrarna i öronen. Ljudet tog så mycket energi, kanske också för att jag hade fått den kloka och helt genomtänkta idén att duscha bort all sjuka. Det är ju inte så jobbigt att duscha och tvätta håret. Jo, men visst. Så, Salle de bain, och så bär han mig. Han kan tilltala mig l'imperatrice, kejsarinnan, på italienska. För han ska vara ödmjuk över att han har orsakat mig denna vånda.

Han har visserligen visat mig stor nåd. Cyklade och köpte cola och remi, men jag fick bara i mig ett råtthörn av remin, det var liksom inte dags än, peristaltiskt sett. Idag värmde han lite risgrynsgröt åt mig, som jag fick lägga mig ner och vila mellan tuggorna på. Och den har jag fått betala för halva natten redan, men det var inte hans fel. Trodde att riskorn var bra, och bara tanken på mat... Ni fattar.

Nu har det rumlat nog här hemma. Om man inte kände vad ljuden i magen betyder kunde det låta ganska trevligt. Igår var fullkomligt olidligt, och jag trodde att jag skulle vara frisk idag. Men så fort går det visst inte.

Jag har åtminstone inte ett barn i knät när jag sitter på toa.

Hejhopp! 12 svartpepparkorn verkar såhär i efterhand som världens intelligentaste idé.

Den som går igenom detta på nån regelbunden basis är värd nåt pris, och nån bot! Skit i ME, bara ni botar vinterkräksjuka! (No pun intended. Really.)

Min kusin som bott i Asien och legat på sjukhus i månader pga magbakterier lärde mig några knep när jag skulle åka till Egypten. Jag skulle åka med en annan odisponerad person, en god vän med whiplash, och det verkade inte vara ett idealscenario att nån av oss fick kräkparoxysmer och toaspring. Man ska inte ta is i drickan (ofta gör de is av kranvatten, inte flaskvatten), ät inga färska sallader (som kan vara sköljde i kranvatten), ta inte i pengar innan du äter utan att tvätta dig ordentligt emellan.

Så var det typ andra dagen där, och jag var stel som en pinne av rädsla för Montezumas hämnd. Tänkte att McDonalds måste ha världsvida hygienregler och inte har råd med dålig publicitet på nationell basis, så jag köpte mig ett egyptiskt meal. Precis när jag hade tagit en klunk cola (det är säkert bra för magen) och veckade ut papperet på hamburgaren och tog ett tryggt bett, insåg jag att jag nu åt sallad sköljd i kranvatten, is kanske från kranvatten, och att jag tog i sedlarna innan jag tog i hamburgaren. Gissa om mitt mod sjönk! Men jag klarade mig!

Den här gången har jag inte haft lika stor tur. Nu är jag så trött att jag mår illa, av me alltså, men det gör inte precis magbubblet bättre.

13. Ge bort en lussekatt och ett leende

Jag är inte döende idag... Men jag orkar inte åka för att överraska Mikael med lussebullar. Han får ett fett leende istället. (Han bekräftar återigen min tes att män ser saker på ett annat sätt, för han verkar inte alls förstå mig när jag ber om ursäkt för det gamla feta otvättade håret. För honom är jag fortfarande hans älskade Anja. Hur kan man ha sån tur.)

Och ni får också ett leende och en kram och världens bästa illustratörstips: Inge Löök. Ni kan ha sett några av bilderna förr, det är två gamla tanter som har så vansinnigt roligt hela tiden. Den här är inte bäst, men den passar ämnet bäst. Men sök gärna på Inge Löök för en härlig, glad stund. En utflykt varsomhelst där man skrattar. Ljuvligt!

---------------------

Imorgon, söndag är det 14. Welcome a stranger. Går man till kyrkan på söndagarna är det ju ett utmärkt ställe att säga hej till nån som kanske känner sig ensam eller vilsekommen. Och även om man som jag av naturen känner mig ensam och vilsekommen i de flesta situationer, är det ändå lite otrevligare att dessutom vara ny på ett ställe.

Jag tror inte jag kommer att träffa någon i morgon, men om jag får nån ny läsare kan jag hälsa dig hjärtligt välkommen och hoppas du stannar! <3

12. Laugh a little more

Så här trött har jag inte varit sen jag kom hem nyopererad och dessutom inte hade sovit en blund på natten efter på sjukhuset.

Jag har haft magsjuka. 15 år sen sist. Aldrig mer!!! Och fast illamåendet är nästan borta vid det här laget, så har jag så mycket me-övertrasseringssymptom att jag dånar. De är som ett fyrverkeri av elände. Vilken vedervärdig dag.

Men jag viskade fram ett ha-ha när Mikael sa nåt roligt förut. Och om det här är en av mitt livs värsta dagar så har jag ett rätt bra liv.

----------------

Imorgon är det Lucia. Om vi blandar hedniska Lucia med kristna jesusbarnet, får vi nån som är klädd i vitt och för med sig goda nyheter, samt guld, rökelse och saffranskusar.

Så imorgon på Lucia tänkte jag att vi ska 13. Ge bort en lussekatt, men med tillhörande äkta leende.

11. Give a soft answer

Jag är jättebra på mjuka svar. Skäller aldrig på Mikael. Skällde mycket på pappa däremot när vi bodde grannar, och det har jag fortfarande dåliga känslor om. Men som väl är tycker jag det är ganska lätt med mjuka svar numera. Kanske för att det tar så mycket energi att skälla och gräla. Dock märker jag att jag blir näbbigare när jag är trött. Inte så konstigt.

Ja, det var nog allt.

Jo, imorgon blir det kul, då ska vi 12. Laugh a little more! Det ser jag fram emot.

10. Try to understand

Jag har inte sagt särskilt många ord idag. Mikael har magsjuka, så vi har inte haft nån kommunikation på en högre nivå. Däremot försökte jag förstå en sak som jag inte visste om jag hade fattat fel, och det hade jag. När man har en känsla av nåt ska man lägga märke till den känslan, inte vifta bort den.

Jag försökte dock förstå nobeltalen, men jag orkade inte lyssna, förutom på Modiano.

Jag tycker i alla fall att det är viktigt att försöka förstå andra. Det är som hon från Hiroshima sa på Skavlan, att folk kan förstå saker om de bara försöker.

Imorgon är det dags för 11. Give a soft answer.

Dock ej på förekommen anledning


Nobelfesten

Menyn lät fin och såg väldigt lockande ut.
-Blomkålssoppa med mosaik på kungskrabba, ärtor och citronpicklad blomkål
-Kryddstekt ytterfilé av kronhjort med morotsterrin, saltbakad gulbeta, rökt pärllök och potatispuré samt viltsky
-Mousse och sorbet på vilda salmbär från Gotland med saffranspannacotta på brynt smörbotten


Blommorna var de finaste jag sett på flera år. Tacksamt tema med röda broar, men det var väl en smart tanke bakom det.

Modiano är blyg, men han håller ett fantastiskt tacktal inför 1300+ personer samt diverse kungligheter, både rojala och intellektuella. Det var stort.

Yngsta deltagaren på Nobelfesten var 5 år och tystlåten. Hennes tvillingbröder hade uppskattat fyrverkeriet när servitörerna kom med efterrätten och trumpetaren, eftersom killen själv spelar trumpet. Så ordentliga barn! Ebba von Sydows tyska dock fick bara ett G, men Jessica Gedins franska fick VG. 
 
Det hände lite för många gånger att programledarnas röster (fniss och suckar) hördes i sändning när de inte trodde det. Och att ställa två tvärdumma frågor på raken till paret Löfven där den ena var ledande: Var det trevliga samtal vid bordet? Det var inte jätteimponerande. Jessica Gedin var väl lite bättre än de andra, men jag måste säga att jag inte var jätteimponerad av journalisterna. Hur dagen har varit och hur de trodde att deras anhöriga kände sig, var lite för tunna frågor.

Kvällens skratt var när man såg en liten flicka på kanske 12 år i kimono i bild, och det kommer fram att hon var 24. Det är kvinnan längst till höger i bild.


Som vanligt fick jag bara en kort skymt av Drottning Sonja i Norge, men hon såg fullkomligt fantastisk ut!

Annars var juvelerna underbara. Jag delar Amy Farrah Fowlers förkärlek för tiaror.

Magdalena Ribbing sa att Victoria gjorde fel som hade serafimerorden på bar hud. Den satt på klänningen, men kanterna var lite utanför. Jag tycker Magdalenas eget faux pas, att visa bröstvårtorna i TV (eller i verkligheten för den delen), var av grövre rang.

 

Kvällens clown råkade jag få syn på i trappan, en äldre kvinna med en strandliknande, 70-talsblommig klänning med tunna axelband och en därtill hörande knallcerise boa. Och nån på Expressen gjorde mig till en lycklig kvinna, se själva!

 
Och både Victoria, Madeleine och Sofia hade likadana frisyrer. Tydligen är det väldigt inne, men det hade varit kul at få se lite vildare frisyrer, även om jag personligen älskar frisyren med stor bulle i nacken.
 
 

Snyggast klänning och snyggast i sin klänning var utan en sekunds tvekan Victoria!

 
Sofias färg var annars precis min favoritfärg, aubergine.


Madeleine flirtar med leopardmönstrat.

 
Och har Victoria suttit med spikrak rygg utan att luta sig mot ryggstödet de senaste sex timmarna? Och inte gäspat en enda gång under prisutdelningen? Jag är inte ironisk när jag säger att kvinnan har talanger. Och hård träning! Tydligen har japanskorna i kimono också suttit spikrakt hela kvällen.



Alla bilder från Expressen, alla åsikter från mig själv.

9. Encourage youth

Jag skrev ett långt mail till min kusins dotter, som har åkt för att vara missionär i kyrkans tjänst i 18 månader. Jag berättade lite om mina erfarenheter med julfesten som varit mycket mer positiva än jag kunnat tro.

Imorgon blir det 10. Try to understand.

Mitt andra bröllop

Mikael och jag är gifta en gång, och vi är bägge två väldigt nöjda med just det giftermålet och vill inte ha nåt annat.

Men om man nu måste spåna om sånt så vore det rätt romantiskt att gifta oss den 13 dec, för då blev vi tillsammans, för 7 år sen. Folk kanske är upptagna med annat på Lucia, men man är ju såklart egotrippad när det gäller sitt eget bröllop och tänker inte på sånt.

Förutom att man skulle haft nån som spelade in tal och musik från middagen, så att man kan komma ihåg mer från dagen, nu har jag tappat bort mig. Jo, förutom videofilmningen och mitt hår, som jag hade klippt i juli och inte tänkt på att jag skulle behöva göra brudfrisyr av knappt två månader senare. Det var inte ens min favoritfrisyr, men så blev det. Och så är jag ju riktigt irriterad på att jag inte var lika smal när vi gifte oss som när vi träffades. Men jag har tur, Mikael tycker inte det är nån ko på isen om jag är lite tjock. Det är mest jag som lider av det.

Men om vi skulle gifta oss nu den 13 dec, så är det två saker jag gärna skulle vilja ha, och det är såna där asiatiska lyktor som fungerar som små luftballonger. Fy vad fint om alla gäster fick sända iväg såna.

Jag vill också ha tomtebloss. Vet inte till vad, men de är så fina. Att gå under en ark (vänta, vad heter arch på svenska?) ser så romantiskt ut.

Ja, men välkomna då på fiktivt bröllop på lördag! Vi serverar inte risgrynsgröt men längre än så har jag inte kommit i planeringen. Men kom gärna!

Tacksam

Såg precis att min mamma har klickat gilla på nån me-artikel på fb och jag blev alldeles rörd.

Jag har slitit mycket med att omdefiniera mitt värde. Från att vara ung och med livets framtidsutsikter som ett stort smörgåsbord framför mig var steget till sjuk "a giant leap". Och i takt med att jag blivit sämre har jag fått definiera om mig själv igen och igen. Det har varit hårt arbete och jag antar att jag inte är färdig än.

Fantastiska Pernilla har gjort och sålt ME-awareness-armband och satt in över 4000:- till forskning. Och hon är också sjuk, alltså. Jag är tokstolt över henne och fullständigt imponerad! Men samtidigt känner jag hur det pockar i huvudet: Varför kan inte du också göra det? Att jämföra sig med andra slutar så ofta med minus till en själv, eftersom man ofta jämför sitt sämsta med andras bästa, plus att man inte jämför sanna bilder, i och med att man inte vet allt om andras liv.

Så jag ska komma tillbaka till tanken på mammas gilla-klick. Hur stora våra bedrifter än är, så kan de inte få oss att älska oss själva bättre. Och hur små våra enstaka hurrarop än är, så kan de röra en annan människa och göra deras dag bättre.

Moment 22

Jag har några förhållningsregler angående migrän.

1) Ta en Imigran (migränmedicin) så fort jag känner migränsymptom. Bättre än att försöka mota bort det med treo och annat.

2) Men ta inte mer än 3 Imigran i veckan.

Nu har vi tisdag. Jag har migrän för fjärde dagen i rad. Tre Imigran och en Treo comp. Så om jag har migrän nån dag fram till lördag, ska jag ta Imigran vid första känning eller inte ta Imigran alls?

Svaret är inga fler Imigran, annars hamnar jag i spiralen med läkemedelsutlöst huvudvärk. Men det blir väl inte så roligt om jag får mer migrän.

Jag brukar ju ta ut glädje i förskott. Nu får jag byta inställning. Jajamensan, foten i kläm!

Förlåtelse

Gårdagens julkalendergodhet, att förlåta en fiende, var svårare än jag trodde, men också mer givande.

Jag skrev ju rätt öppet om en person jag inte har förlåtit. Men jag hade sagt att jag skulle ha med hen i tankarna hela dagen. Det lyckades jag inte med, mest på grund av mitt glömska sinnelag. Men vid ett par tillfällen kom jag ihåg det. Jag stod och skulle slänga nåt i skräpkorgen i köket när jag kom ihåg det. Och snabbt, utan att tänka mig för, höll jag en mikrobön och bad till Gud om hjälp att vilja förlåta NN. Jag sa namnet, och det var svårt. Då insåg jag hur insyltad hon är i min hjärna. Och jag tyckte för första gången att det vore skönt att slippa avsky hen så mycket. Det vore trevligare inne i mitt huvud om det var ro och frid och inte hat och strid, även om dessa diktarord är lite för starka.

Jag kan meddela att jag förut försökt be gud hjälpa mig att vilja förlåta. Men det har inte varit sant, jag har inte velat. Och då blir det inget.

Kanske skillnaden den här gången är att jag har min kalender att tänka på, att jag varje dag vill ge en present till jesusbarnet, och att jag vill att godhet, fred och frihet ska råda över jorden. Och att det där finns kraft.

Mamma sa att man får se att förlåta NN som att ta av sig en ryggsäck och ge den till Jesus. Den tanken väckte känslor. Så skönt att bli av med en ryggsäck full av ormar.

Och nu på morgonen (ja, strictly speaking är det ju inte morgon, men jag är mer eller mindre nyvaken fortfarande) känner jag att något har hänt. Jag vill inte avsky hen, jag vill inte straffa hen, berätta på fb vad hen försökte göra, hur självisk hen är. Nej, jag vill inte ens prata så. Det har hänt nåt.

Hon gjorde sitt bästa. Jag behöver inte ta ansvar för nåt som har med hennes handlingar att göra.

En underbar, julig känsla värmer mitt bröst. Det var svårare än jag visste att förlåta, jag har inte kunnat det på många år.

Men nu har det börjat. För att jag var villig att öppna hjärtat för nåt annat. För peace on earth, good will towards men.

Och jag har upplevt mitt eget julmirakel. Jag vill förlåta, jag kan förlåta, jag ska förlåta.

Jag har förlåtit.

Och all ära till jesusbarnet. Utan honom hade det inte gått.

Det är en ros utsprungen

Andra veckan i december blommar rosen i vår rabatt.

Det går bra nu

Skulle göra pannkakor igår när Mikael var med sina barn på en annan adventskonsert. Hade tagit en treo comp för migrän, men glömt det, så jag kände mig bara smärtfri och pigg och trodde att jag hade en bra dag. Riktigt så var det ju inte. Jag fick också den goda idén att när jag ändå hade mjöl, mjölk och ägg framme kunde jag lika gärna baka muffins också. "När jag ändå..." Där borde det ringa en klocka men det gör det aldrig!

Vispa smör och socker pösigt, rör i två ägg. Jo, det kan man väl klara.

Förutom att jag knäcker ägget i skräppåsen och slänger skalet i smeten. Skrattade högt och länge när jag kom på det.

Och höll på att göra likadant med nästa ägg.

Det blev fler fel med de där muffins. Men jag orkar inte skriva om det, och ni orkar inte läsa om det. Oh well, _hela_ Sverige bakar, även de tankesvaga.

8. Forgive an enemy

Jag har ofta lätt att förlåta och lätt att glömma. Med i princip ett undantag. En person som handlat så omoraliskt, oetiskt, själviskt, villig att krossa andra för att få egen fördel. Och hen har gjort det mot nån jag älskar, med en annan person jag älskar som oskyldigt offer vid sidan.

Att förlåta folk som inte vet vad de gör, att inse att alla gör fel, är naturligt. Lite svårt medan man är arg och upprörd, men ändå det logiska.

Men denna person förstod bättre, visste precis vad hen gjorde. Jag föraktar hen. Och givetvis kan jag inte förklara vidden av det jag behöver förlåta, vilket på ett sätt stör mig, för om jag skulle säga vad hen gjort skulle alla hålla med mig, och hen förtjänar minst en sådan offentlig hängning.

Jag har starkt rättspatos. Borde sträva efter att bli mer barmhärtig eftersom jag själv gärna vill bli bemött med barmhärtighet istället för millimeterrättvisa.

En gång gjorde jag misstaget att gå in på fb och kolla på denna persons sida. Jag blev så arg bara av att se hen. Det gör jag inte om, men jag är fortfarande sugen på att skriva på hens vägg vad hen gjort.

Men nu blev det inte som hen ville. Hen förstörde inte nåt förutom tillit. Den det handlar om som utsattes för det har säkert förlåtit och är lycklig.

Jag vet inte hur jag ska förlåta. Jag vill nämligen inte förlåta. Jag vill skämma ut, jag vill straffa.

Oj, vad liten jag är. Liten och elak.

Jag kan säkert förlåta, jag har gjort det förr. Men om man inte vill, hur lär man sig att vilja?

Kanske får tänka att det inte är min sak. Men då blir jag nervös att hen ska komma undan. Jag måste liksom bevaka att ingen släpper hen.

Men seriöst. Jag har inte träffat personen på typ 15 år.

Men om jag dör och kommer till himlen (not so likely med den här oförlåtsamheten på en stor skylt) och Sankte Per öppnar dörren och välkomnar mig in, och jag ser hen därinne. Då klarar jag inte det.

Och vem drabbar det.

Jag vet att Jesu försoning, som jag tror på, betyder att han har burit alla synder som vi omvänder oss ifrån, så att vi själva inte ska behöva lida dem. Och det jag vill är att sätta det centrala ur spel så att nån själv ska bära sina synder, för att jag tycker att hen ska straffas.

Really?

Det är mycket lättare att veta vad rätt är än att göra vad rätt är.

Ack, om jag kunde uppbåda en smula likgiltighet.

Eller inse att om jag vill ha barmhärtighet så måste hen också få det.

Såna som inte syndar likadant som jag måste också få förlåtelse.

Jag kommer nog inte att lyckas med dagens uppgift, men jag skulle bli förfärligt glad och tacksam om jag kunde komma en bit på vägen. Jag ska se hen i allt jag gör idag. Kanske går det att förlåta, lite grann.

Imorgon är det 9. Encourage youth.

7. Mend a quarrel

Gårdagens uppgift (ursäkta att jag är efter) var att Mend a quarrel och jag kan glatt rapportera att jag klarade det! Jag har nämligen inga quarrels!

Idag är det 8. Forgive an enemy. Det kan bli svårt. Jag har bara en person jag behöver förlåta, och det är något jag inte klarat på typ åtta år. Vi får se.

Dagens pepparkaka

En pepparkakskassaapparat! Folk är ju genier!!

6. Write a letter

Jamen... Jag har inte skrivit nåt brev idag. Vaknade efter för lite sömn, då blir det inte full rulle. Sminkade mig pigg och gick på adventskonsert, kom hem, orkade såklart inget mer.

Jo, så att ibland tror man att man lätt kommer att klara enkla saker. Och ibland gör man inte det. Men man får älska sig själv ändå. Ibland är ens bästa inte särskilt mycket att skryta om, men ens bästa är ens bästa är ens bästa.

Annars hade jag gärna skrivit kort till tre me-fångar, en i Danmark, en i Tyskland, en i England. Trots att en person har dött under liknande omständigheter (tvångsvård av psykiatriker mot sin vilja, med antidepressiva (många med me är dessutom överkänsliga mot medicin och får sällan effekt av särskilt antidepressiva men ofta många och svåra biverkningar), påtvingad aktivitet när de har very severe me och behöver vila i mörkt och tyst rum bara.)

En av fallen tvingas till nån sorts skakmaskin, ni vet vad jag menar. Kan ni tänka er vad fruktansvärt plågsamt när man är så trött att man får kämpa för att orka andas?! Nån mamma har inte sett sitt barn på snart.två år, nån mamma anklagas för munchhausen by proxy (men hur kan man tro det om barnet har en riktig diagnos?!).

Jag skrev inte.

Men kanske en annan dag.

7. Igår skulle man Mend a quarrel.

5. Forgo a grudge

För det första. Man kan ju fråga sig om det gör nån nytta att tänka sig för gällande en god egenskap bara en dag innan man går vidare till nästa. Jag har funderat lite på det. Det har bara gått några dagar av mitt storslagna decembergodhetsprojekt. Någon dag har jag lyckats, andra dagar inte. Men kanske är det precis så här det ska vara. Inte att man arbetar på en "godhet" i en vecka eller en månad, tills man har bemästrat den och aldrig kommer att göra fel igen. Vi är works in progress. Det är så lätt att tänka ut vad det innebär att vara bättre än vi är, men svårare att göra. Jag tycker det känns lite förlösande att bara behöva försöka en dag i taget. Lite som att jag vet från början att jag inte kommer att bli för evigt färdig med att släppa agg efter idag, och det är inte heller meningen. Resan är målet.

Ja, men då har jag arbetat idag med att släppa agg. Jag har varit på riktigt dåligt humör idag, så dåligt att jag började städa i gamla kassar med kläder. Och nu har jag ont i hjärtat. Har haft ont överallt idag, på ett ställe efter ett annat. Så det där med att inte känna agg var inte helt enkelt idag när jag såg hur tokigt en person agerar i en sak som på långt håll påverkar hur folk ser på mig. Ja, jag vill inte specificera mig mer än så, och kanske har jag redan sagt för mycket. Jag gör ju lätt det. Men efter att jag... hrm, läst en sak som jag inte tyckte om, så kom det lite ilskna känslor och att jag blev irriterad på att personen gör fel och att det drabbar en hel grupp. Men så tänkte jag på dagens juluppgift och försökte bli i alla fall neutral i mina tankar och känslor. Det gick inte jättebra och jag tyckte fortfarande att hen var en riktig dumbom. Men jag försökte verkligen. Och nu är jag glad över att kunna säga att mina känslor har gått från att hen är en idiot till att hen inte begriper bättre till hen gör sitt bästa, precis som jag.

Som sagt, en dag är inte nog lång tid för någon varaktig förbättring, men så kort att man står ut att försöka sig på även de mest obekväma goda egenskaperna.

Imorgon är det 6. White a letter.

Den får jag väl inte skoskav av! Låter som en godhet i Ecco-variant. Men jag ska inte tuppa upp mig än.

Vit jul

Det blir en vit jul i år. Ingen sprit på julbordet alltså.

Den andra sortens vit jul vet jag inget om.

Mera julblommor

Måndagsbuketten

Mikael kom hem med hyacinter igår. (Dock inte dessa.) Mmm, vad de kommer att lukta gott.

Mera måndagsbukett

Å, skidresa!

Femtusen spänn per person för flyg och hotell och halvpension (frukost och trerätters!) i italienska Alperna.

Så sugen. Både på att bo på hotell i Dolomiterna och att åka skidor.

Jag är dessutom precis lika sugen på nån av de många kanarieresorna jag ser reklam för överallt.

Men idag blir det inget mer än en kort promenad till brevlådan. Men i tankarna svischar jag nerför en alp.

4. Keep a promise.

Den här var lätt. Eller ja, den tog en hel del kraft, men jag gjorde det idag för att jag hade lovat. Jag måste inte berätta här vad det var, men jag höll ett löfte idag. Och det känns bra.

Bara problematiskt att man i såna situationer när ett visat agerande kan vara gott, fruktbart, lokalt mm, så kan ett svek eller uppskjutning vara bättre för en. Det är inte lätt att vara förnuftig alla gånger.

Men idag har jag varit pålitlig och hållit ett löfte.

Imorgon handlar det om att 5. Forgo a grudge.

Vi ses då.