Three is a charm, eller fyra faktiskt

One is also a charmer...

Dagens sport

Att yoga orkar jag inte, men jag orkar se bilder av en elefant som gör yoga.

Arkeologi

Det här är en malsten, alltså en sten som man mal säd på, och den är verkligen så stor som den ser ut! Man ser att den här inte är så ny för den har blivit rundad i hörnen.

Men jag glömde att ge ett sammanhang.

Det finns en gravplats inte långt härifrån, Jordbro gravfält heter den, och när templet skulle byggas hittade man arkeologiska lämningar. Så jag visste att det här var en gammal boplats. Nedanför vårt område har det byggts två områden till, och nu håller man på med det tredje. Mikael var där och råkade få reda på att de skulle ha visning för allmänheten senare samma dag, så han gick dit. Förutom den här stenen så har de hittat mynt och bopålar. Jag har redan glömt vad han berättade, fast jag var alldeles till mig när han visade foton och berättade. Arkeologen hade undrat om han kom från en tidning efterson han tog kort och ställde frågor, men nej, han tänkte på sin fru. Som sagt, jag skulle ha skrivit det här inlägget samma kväll men det glömde jag. Det som slog mig allra mest var hur arkeologen sa att man kan se en slänt ända från oss och till där man bygger nu. Förr var den slänten havslinjen. Man ser på naturen att det är en gräns, så det är inte bara vår slänt som skvallrar, utan längre bort där de bygger nu är ju naturen mer orörd än här, och det syns en tydlig trädgräns. Arkeologen berättade massor om havet och öarna och att havet gick längre in då än nu (Årsta) och hur man ser det i naturen och på valet av byggplatser av gamla bostäder. Just precis ovanpå vårt område vet jag inte hur det var förr, men det som heter Ribby Ängar var förut hav och det är därför det fortfarande är så sank mark och man ofta såg dimmorna stiga över ängen när jag hade fri sikt. Detta är alltså efter inlandsisen, ifall nån undrar, och såna där ord som bronsålder och järnålder fastnade inte riktigt, men det är så länge sen vi talar om.

Pengen var rolig. Den var nämligen klippt itu. Det var för att i sin originalmiljö (runt Medelhavet) var det ett mynt med ett assigned värde, medan här uppe så var pengen värd själva metallens värde, och ville man ha en halv så klippte man itu den.

Han berättade också om hur man gräver. Först går man med metalldetektor. Sen har jag glömt, men jag tror det var så att hittade man ingenting då så släppte man marken. Men om man hittade nåt med metalldetektor så börjar man gräva av ett 10 cm tjockt (tunt!) lager av marken och letar där. Till exempel är det viktigt med färgerna, för där marken har olika färger, där vet man att det har varit nåt. Och då kan man gräva lite ordentligt där, och eftersom de både kan tyda markens tecken och vet ungefär vad de letar efter, så hittar de ofta nåt där det har varit skiftningar i färg i marken. De hade satt ner blåa och röda små träbitar i marken och de bildade stommar till hus i räta rader. Att det stått en träpåle där vet man eftersom runt jord, i en annan färg, ligger det, noga organiserat, först stora stenar och sen mindre, för att hålla fast pålen. Och marken innehåller ju inte av sig själv några organiserade stenar.

Ja, det är järnåldern och bronsåldern, före vikingarna, före Jesus, före asarna! Jag hade aldrig tänkt tanken att det fanns nåt före Oden och Tor. Man skrev inte på den här tiden, så vi vet inte vad gudarna hette, men man hittar lämningar efter saker man offrade till gudarna. Mikael har kort på nån sån sak, en slev, men som inte såg så fin ut. Då var den till gudarna, för det var sakens symbolvärde som räknades.

Arkeologi handlar mycket om att man behöver veta mycket redan, och om man vet mycket så kan man sätta det man finner i ett sammanhang, som en halvfull slev. Så kanske det förresten är med all kunskap!

Det var en sån spännande kväll när Mikael berättade allt det här. Och att vår slänt har varit strand, den han klipper med möda, fast den inte på nåt vis är vår. Vår f d strand :)

Måndagsbuketten

Eftersom jag är lite sen så får ni två. Precis så vill jag ha det på vardagsrumsbordet.

Stilikon

Jag visade den här bilden för Mikael härom natten när vi råkade vara vakna på samma gång. Jag sa att jag tycker att hon är så tjusig och frågade om han inte tyckte det också.

Om det vore tvärtom så skulle Mikael visa mig insidan av en dator, eller sidor med sidor av kod, eller kanske något medicinskt testverktyg som han har byggt, och fråga mig om det inte är... "fint". Jag skulle behöva svara Jag vet inte och det gjorde han på min fråga också. Jag måste dock försvara honom: Han kan ju se om nån ser väldigt fin ut, som jag när vi ska gå nånstans och jag säger att han ska säga att jag är fin.

Men här har vi min stilikon och så jag ska se ut när jag blir drottning. Konstigt, det känns som om jag sa det bara häromdagen, gjorde jag det? Ber i så fall om ursäkt.

Jag har också hittat en till, och det är Madam Secretary. Hon har ju kontorskläder jämt och så skulle jag också se ut om jag jobbade på kontor och behövde ha klackar.

För övrigt vill jag hemskt gärna köpa ett par fina skinnloafers som går långt upp på foten så att det inte syns så tydligt om man har sockor i. Jag kan inte riktigt med att ha sockor i ballerina ()det dät med att bli medelålders och strunta i vissa utseenderegler för bekvämlighetens roll har bara funkat sådär. Jag räknar med att bry mig noll om 45 år) och snart är det slut på barfotatiden. Jag kan ju börja använda mina jodhpurs, men det är bara kul att "behöva" nya skor.

P.S. Jag skulle bara kika lite på Asos och hitta exempel på loafers som jag vill ha. Men jag FÅR INTE köpsurfa på nätterna! Jag ignorerade klockan, både den fysiska och min inre, två gånger och somnade skamset kl 6.47, när Mikael vaknade för tredje gången. Impulskontroll som en tonåring, strumpvanor som en pensionär, vem är jag egentligen??

SGI

Nu är jag inte inne i svängen med lön, sjukskrivning och SGI, och min SGI är från 1800-talet, så jag kanske har fattat detta fel. Men det är hursomhelst upprörande. Även saker man fattat fel kan ju vara upprörande, så det får man inte låta hindra sig.

När man har ett arbete och får t ex ME så kanske man kan jobba, eller så kan man inte det. Om man är sjukskriven och Försäkringskassan säger att de inte tror på en  -- jo, så kan de göra, och gör, och då hjälper det inte vad ens läkare säger -- så måste man anmäla sig som arbetssökande på Arbetsförmedlingen för att inte förlora sin SGI, eller sjukpenningsgrundande inkomst, eller det som ens sjukpenning baseras på, alla får ju olika mycket beroende på vad de tjänat (säger du att det är orättvist om man blir sjuk när man är ung, jodå, jag säger ju att min SGI är från 1800-talet). Visst är det konstigt att man måste gå till Arbetsförmedlingen när man är för sjuk för att jobba på sitt vanliga jobb?

Nu kommer det. Om man mot förmodan är så svårt sjuk att det syns på en, till exempel genom att man sitter i rullstol, har nackkrage, eller är blek och svimmar under inskrivningen, då skriver Arbetsförmedlingen inte in en som arbetsför arbetssökande, kod 11, utan som arbetssökande med förhinder, kod 14. När Försäkringskassan får reda på det så nollar de ens SGI. Dvs man kan ha ett jobb, som man är för sjuk för att utföra, fast det tror inte FK på, och om AF märker att man är sjuk när man går dit så förlorar man alla sina intjänade pengar och får minimiersättning. Fast man har ett jobb, fast man har en sjukdom och en specialistläkare och ens anhöriga kanske får hjälpa en att klara sitt dagliga liv.

Det är ett riktigt sjukt system. Vem i hela världen skulle välja den rävsaxen frivilligt?

Fast vem är jag att klaga? Jag har min inkomst tryggad (sanning med modifikation) eftersom jag blev trodd på av FK och har fått sjukpension, numera heter det sjukersättning. Att min ersättning baseras på min lön som 20-nånting på NITTONHUNDRATALET och kanske har gått upp en total hundring på 10-15 år (mina jämnåriga har kanske uppemot tre gånger så hög lön nu som då), och att min man betalar min mat för att mina pengar inte räcker till både hyra och mat, det är väl en annan historia.

Och förutom det med den ekonomiska aspekten:

Vad käckt att få ligga i sängen resten av sitt liv!
said noone ever.

Obeslutsam som vanligt

Architechtural Digeat publicerade en ganska gräslig walk-in closet på Facebook och jag slits mellan två engelska känslor: righteous condemnation and jealousy.

Jag vill inte behöva stege för att nå mina skor, eller ha 300 par, men nånstans däremellan. Tja, förresten, för en som inte använder skor mer än till brevlådan (20 steg) nån gång i veckan finns det väl bättre saker att drömma om. Jag tror jag ska gå in och läsa om lyxhytter på kryssningar. Att sova bort pengarna är min stil.

Ett höstligt måndagsbukettema

Veckans stordåd

Förra veckan fick vi bananflugor hemma, vilken inte blir bättre av att vi sopsorterar och har organiskt skräp i egen bytta. Men jag har för mig att jag läst om detta på Pinterest, kanske till och med provat det själv nån gång. Så jag letade lite snabbt upp följande:

Man skulle ta äppelcidervinäger i ett glas och sätta gladpack över och fästa med gummiband. Sen skulle man göra några hål i gladpacken. Men jag tyckte inte det lockade flugorna så en stund senare gjorde jag följande:

Ta ett glas med lite äppelcidervinäger och nån droppe diskmedel (så ytspänningen går åt pipsvängen). Gör en strut av papper, klipp bort från den smala änden, jag gjorde så det blev ca 1,5 cm i diameter och så att struten inte riktigt nådde vinägern när den hängde på kanten. Sen ska man för säkerhets skull tejpa fast struten på glaset. Vi har lite högre glas som passade bra när man gjorde en strut av ett vanligt papper.

Och hjälp vad fantastiskt den fungerade. Efter ett litet tag var det redan fyra stycken där inne, och nästa morgon var det typ 30 döda flugor i vinägern. Jag hade inte sett mer än ungefär åtta stycken levande, så det var förnämligt!

Om ni får bananflugor, vilket är lätt hänt med värmen vi har haft senaste veckan, så är detta verkligen ett bra knep. Visserligen vet jag inte hur djurvänligt det är, för de små gynnarna drunknar ju faktiskt ihjäl. Men mitt dåliga samvete över djur som dödas står i ganska bra proportion till deras storlek och den nytta de gör. Så jag grät inte över bananflugorna, snarare var jag riktigt stolt över att ha kunnat utföra något i hemmet. Man får vara tacksam för det lilla.

Och apropå det så lagade jag middag igår och idag har jag varit sämre, mer ont i kroppen, mer ont i huvudet, kissat massa, varit irritabel och lättdeppad. Mitt blodtryck var 172/110 när jag skulle lägga mig. Jag blir så sur på att jag klarar så lite. Jag hade liksom dragit mig hela veckan och inte orkat laga middag någon dag, så jag kände mig dumt nog tvungen. Inte av Mikael, aldrig av Mikael, men en gång i veckan kan han väl få slippa? Ja, jag skulle ju inte skriva blogginlägg på natten efter en dålig dag.

Jag har i alla fall blivit duschad idag och tänkte säga att jag luktar gott. Men jag har glömt att ta deo på mig, och har inte smörjt in ansiktet eller nånting så såhär långt efteråt är det möjligtvis bara det innersta, fortfarande blöta, håret i knuten som luktar nåt. Man får väl vara tacksam för att tvålen inte innehåller så mycket konstgjort att man luktar blomstertid långt inpå "hösten".

Fick ni också höst i förrgår, eller om det var igår? Jag kan inte riktigt sätta in höstblommor fast det är måndag. Kanske jag kan göra mig själv på gott humör av en bukett höstblommor nu när jag är så sur. Ni får se!

Insomni

Jag hade ju ett par dagar för ett tag sen där jag på måndagen sov typ tre timmar (och halvsov/slumrade resten av natten med uppvaknanden varje gång jag rörde mig) och det tog mig en vecka att hitta tillbaka till min fungerande sömn. Före det hade jag för längre sen en värre period som fortfarande sitter i minnet. Jag har inte heller kommit in i så bra rutiner att jag kan börja gå ner i dos. Jag vill minska alla mina sömnmediciner på hälften, så att jag faktiskt kan dosöka vid behov, inte att de högre doserna ska vara för att jag ska få sova. Detta stressar mig lite.

Sen stressar det mig att jag gör saker i veckorna. Jag blir för dålig om jag har ett vårdbesök inbokat och har sovit tre timmar på natten. Besöket blir dåligt, jag får inte ut vad jag kunde fått, eller om det är passivt som mammografi är jag istället mer smärtkänslig av sömnbristen så besöket blir en plåga. Egentligen skulle jag vilja ha en månads paus från allt. Då kanske jag skulle hinna ikapp med sånt som att klippa mig, fålla gardinerna och förbereda mig för kommande mediamedverkan. Jag antar att det inte är hemligt såvida jag inte säger nåt mer. Jag lovar dock att säga till när det är Dagen D.

Jo, så igår kände jag mig lite nöjd, för jag hade lyckats få tillbaka sömnrytmen lite tidigare på dygnet. Att somna klockan fem är numera undantag, och 2-3 är normalt. Det har krävts minst en månad eller två att klara det. Eller vad vet jag, jag glömmer ju allt :) Att klara nåt bra en natt betyder bara att man kunde, inte att man kan imorgon också. Men har man kunnat fem gånger kan man räkna med att man kan den sjätte gången också. Och det kommer ofta en dålig natt mitt i the good streak, så då får man ta nya tag och börja från noll

Men inatt hade jag lagt mig ganska tidigt, 00.10. Klockan två var jag absolut inte i sömnläge och det var väl det första felet att jag inte började försätta mig i sömnläge aktivt istället för passivt vänta på det. Men problemet är ju att det jag gör på nätterna är mitt lilla liv. Jag tittar på fina bilder, folks joggingtur, folks häststråk, folks blonda barn i amerikat, Norgebarn, massa tidningars superarrangerade rumsbilder som sätter igång min hjärna och drömmer om vad jag vill ha hemma. Jo, jag tycker om tiden på natten. Jag har medvetet gjort så att det ska vara trevligt att lägga sig i sängen, inte en ångestframkallande plåga.

Min insomni (oförmåga att somna) kom smygande de första fem åren med me. Jag hattade fram och tillbaka med nån sömnmedelssort, nån annan, nån tredje, osv osv, och sen flyttade jag hit och förstod först inte hur dålig min sömn blivit. En avslappnings-cd med fågelkvitter hetsade bara upp mig för nu var det bara den och den fågeln kvar tills jag borde ha somnat osv.

Jag har alltid sagt till Mikael att orsaken till min insomni är fysisk. Det har inte hänt nåt svårt, jag låg inte och tänkte på massa stressiga saker, jag kunde bara inte sova utan hjälp.

Han håller inte med, och jag måste faktiskt ge honom rätt. Från början var det bara fysiskt, men i takt med att mina rädslor och våndor inför att inte sova (det är ren tortyr, man får konstiga gubbar i huvudet som säger åt en att allt skulle vara över om du bara tog några fler tabletter) är allt man vill sova. Man gör vad som helst, och det måste inbegripa att ta itu med det psykiska. Fast behöver det göras nån operation, så sövs jag väldigt gärna (det är underbart och man mår så bra att man borde få en egen bricka hemma med en spruta för sömn och en för vakenhet. Nej, jag vet ju SJÄVKLART att det inte går. Sluta som Michael Jackson som skötte sömn och vakenhet intravenöst. Nej, men ALLT man vill är att sova, särskilt om det var ett tag sen. När jag inte hade sovit mer än slumrat till på två veckor var jag på fullt allvar rädd för mina knivar. Man tänker ju inte rätt när man inte har sovit.

Så det här med att inte sova är en enorm källa till ångest för mig. Att inte sova ordentligt på två veckor är inte ett hot utan ett fruktansvärt minne. Och det funkar inte så att kroppen tar igen sömnen efter tre dygn. Nej, samma regler som gäller för annan sömn gäller inte för me-sömn. Om jag sover är det bra, men vågar jag minska nån dos och inte sova, eller hur ska jag lyckas dosminska? en ångest. En annan är att jag inte har kontroll. Jag är väl kontrollmänniska antar jag, men jag vill hemskt gärna ha helst all kontroll över min sömn. Att om jag tar alla piller och gör vad jag ska, så ska det inte komma nätter när kroppen beter sig fel och jag känner saven, förlåt, ångesten, stiger. Jag önskar att om jag nu tar alla de här medicinerna så ska sömnen bara funka.

Igår hade jag glott på pinterest ett tag och hittade verkligen massa härliga bilder till ett projekt. Klockan fyra vaknade Mikael, frågade om jag inte skulle sova, jo, snart sa jag, gjorde färdigt och la mig. Fast så kom den obehagliga känslan i både kropp och knopp: Jag har ingen cell kvar som minns hur man gör när man somnar. Jag mindes att jag brukar ha en viss position på vänster sida och la mig i den. Det kändes som om jag spelades av en dålig skådis. Jag upprepar, varken min kropp eller mitt sinne har någonsin varit med om en liknande händelse, känns det som, allt inom mig var frågade, och jag la huvudet på kudden och skulle försöka. Det gick åt skogen och jag började gråta. Låg med Mikaels hand i min i ca 20 minuter. Sen insåg jag att jag måste starta om. Dels vill jag inte ha minnet av rödgråtna ögon, eller den där känslan i kroppen att man inte känner igen hur den brukar ligga. Jag ville börja om.

Så jag gick upp, tog nog en ipren och en halv stilnoct. Pysslade lite med nåt, typ plockade undan nåt, en stund så att det förra ångestfyllda nuet skulle ha blivit dået med råge. Och när jag gick tillbaka la jag mig bara raklång på sängen och bad för så många jag kunde komma på som behövde det. Och sen försökte jag emellan varje också andas medvetet, dvs in med näsan och ut med munnen.

Båda dessa aktiviteter stärkte förbindelsen kropp/ hjärna och kropp/Gud och utan att jag hade funderat på hur det skulle gå till, kände jag mig till slut så trött att jag la mig i sovställning och somnade.

Mikael pratar ofta om den psykiska komponenten i min sömn och jag kämpar ofta emot det. Allt i min sjukdom är ju fysiskt! Den här gången märkte jag dock att när jag -- fysiskt sett -- inte kan sova, då tar mina rädslor och ångest över, dvs den psykiska komponenten. Och DENä kan vi behandla psykiskt.

Grundanledningen till att jag inte kan sova är fysisk. Men jag har blandat in en trucklast rädsla och oro och den kan jag börja arbeta med. Nu vet jag vad jag gör. Gå upp, börja om, ta ett par fler piller, kanske en macka, nåt varmt att dricka, lägg dig för att vila, inte för att somna, andas medvetet, och om du tror på en Gud, vädja till honom för andra. Det utlimata sättet att glömma sig själv.

Och det funkade.
halleluja.

P.s. Idag har jag frusit i sängen, fönstret öppet, kanske bara 7-8 grader ute och sommartäcken. Så jag började hosta av den råa luften och var vaken 7.15. Jag har inte provat att somna än men halv nio tänker jag försöka somna. Vare sig jag är färdig för det då eller inte. Då ska jag bara ligga ner och andas och be tills jag blir sovtrött och då vänder jag mig om. Superkäckt.

Är vi framme snart?

Läste om hur en mamma svarade på den kanske vanligaste bilfrågan: Är vi framme snart? Hon sa inte Jodå, snart så... För när det har gått två evigheter i ett barnaliv pekar minutvisaren bara omärkligt på mer än den gjorde för fem minuter sen. Så hon svarar att Det är jättelångt kvar. Då accepterar de det, vänjer sig eller vad man ska säga, och blir snarare överraskade av hur snabbt de kom fram trots allt.

Jag tänkte ju ut det ultimata svaret. "Det är jättelång tid kvar, men jag är så glad att få vara med er den tiden."

Det jag saknar mest med att inte ha några barn, förutom att jag är förfärligt långt ifrån min rekommenderade dos barnkramar, är att kunna ge dem världen genom det jag säger. Att göra att de känner sig störst, bäst och vackrast. För att deras mamma älskar dem. Jag skulle lura i dem så många underbara sätt att se på sig själva, och det saknar jag.

Dagens rosa

"Voire un peu trop?"

Jag har några "anslagstavlor" på Pintetest där jag sätter in kungabilder. Eller väldigt rättare sagt drottningar och prinsessor. Förutom vår Victoria brukar jag också gilla Mary av Danmark, möjligtvis Kate Middleton, kanske Letitzia av Spanien och Rania av Jordanien, och min favorit Màxima av Holland. Min klädguru bland dessa är Maxima med Mary som väldigt klar tvåa. En blandning av dem vore min perfekta kungastil, när jag blev drottning av ett land alltså.

Men sen jag har börjat spara lite bilder på dessa vackra kvinnor har jag börjat märka ett par saker. Màxima röker, det borde kungligheter inte göra. Om vanligt folk kan sluta kan de. Kate har fått lite konservativare kjollängd med åren. Från partygillande collegetjej till tvåbarnsmor och blivande drottning, där har hon både utvecklat en vuxnare smak men också fått kungliga tillsägelser från svärfarmor har jag hört.

Och nuförtiden finns det väl inte många kungahus som gifter sig med andra kungliga. Det finns helt enkelt för få att välja mellan. Nåt barnbarn till furst Rainier har visst gift sig med en adlig italienska som äger några öar, sen finns det väl tyskar med långa och komplicerade namn som kanske har hittat blåblodiga damer i nån arvslinje där man inte längre har ett land att regera över. Så, här i Sverige är alla tre kungabarnen gifta med vanliga människor, även om jag undrar hur vanlig Chris är, han är måhända lite överklass i England. I Danmark likaså, och där skiljer de sig också, de gör de förresten i Norge också. Och Mette-Marits bakgrund var inte smäktande vit utan hon hade flera lik i garderoben. Pappan ville ta med en porrstjärna till bröllopet, var det så? Jag har ju länge varit upprörd över vår Sofias bakgrund i Paradise Hotel. Jag tycker det är så oerhört dålig smak att vara med i en såpa, och den är verkligen inte ett undantag. Fast de super och ligger och har bikini på sig, det är ju snäppet bättre tv än dokusåporna i Sverige, när det faktiskt är så kallt att mössa ser normalt ut. Ja, jag tycker verkligen inte att gemålerna måste vara kungliga eller adliga, men fd utvik tycker jag inte vägs upp av hjälpverksamhet i Sydafrika. Fast kaka söker maka. Men antingen är man av folket, och då är det slut med det kungliga. Då är de som alla andra. Eller så är i alla fall deras bakgrund och beteende kungligt, och då kan jag på nåt sätt försvara det.

Så, vanliga människor som blir kungliga. En sådan är ju drottning Letitzia av Spanien. Var hon hallåa eller programledare i tv tror jag. Och hon kallas sexig mer än en gång. Själv tycker jag hon bara är skinn och ben och är inte vad jag tycker sexig, men det är väl tur i och för sig att hon inte har några melontuttar, då hade hon aldrig kunnat se "seriös" ut. Men när en fransk tidning frågar sig om vi inte får se för mycket, då är det inte bara jag som är en gnällig tant. Man behöver inte klä sig som en nunna. Men det är inte särskilt drottninglikt att vara sexig. Men görsnygg är drottninglikt. Vissa, tycker jag i alla fall, verkar inte veta var gränsen går, och Letitzia är alldeles för ofta sexig i sin utstrålning. Hennes make Kungen verkar inte missnöjd, det var kanske det han föll för, det finns ju såna män också, fast jag föredrar de män som ser en vacker insida och sen tycker att den skiner igenom så att man också är vackrast i världen.

Vad tycker ni? Ska kungligheter hålla en viss stil? Vara sexiga men på det anständiga viset (som Madde på konserten i måndags kväll, ska se om jag hittar en bild). Och på banketter och sånt så är det ju en viss typ av klänning som gäller, men den där kollegan på mötet med riksdagen eller en välgörenhetsorganisation, kollegan som alltid har kjol till halva låret, hon har aldrig lärt sig vad som är passande. Var är Magdalena Ribbing?! Eller skulle hon säga att det är nya tider och jag får anpassa mig och att Letitzia är jättefin?

Nej, så här kan och ska hon se ut. I den värld där jag bestämmer i alla fall.