Jag har köpt halva ärmar med tumhål på eBay. Jag hade tänkt att ha dem under jackan om jag har 3/4-ärmat, så det inte blir skilsmässa mellan ärmen och vantarna. Det är ju såna enorma hastigheter vi talar om när jag åker komet, så kroppen måste skyddas.

Hur som helst, idag fick jag mail från firman i Hong Kong som jag köpt ärmarna från:

Base on our radar system, our pigeon reported to us that he has already covered 50% of its journey of your item.

Åkte till kyrkan igår utan mössa, för första gången.

(Ska inte säga nåt om Mikael, som hela vintern haft vad jag kallar en sommarjacka -- tunn vindtygsjacka -- och häromdagen kom hem i kortärmat med jackan över armen. Han är ju lite rolig med det där att aldrig frysa.)

Hur som helst så trodde jag på det där att det hade blivit vår.

När vi kom hem var det -8.

Whatever.

1) Jag kan inte längre ha på mig högklackade skor, annat än för extremt korta stunder som inte tillbringas mer än ett par minuter på fötterna. Det har varit på väg ett bra tag, men jag har nu kommit till den punkten när jag får välja mellan klackarna och hälsan. Ett hårt val. Nej, inte särskilt, eftersom jag säkert måste köpa några nya lågskor på eBay...

2) Måste vila tyst en timme mellan sakramentsmötet (nattvardsmötet) och Hjälpföreningen (kvinnomötet). Inte med folk i rummet. Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen dock. Ligger i en soffa i gästhemmets matsal, där vi sen har Hjälpis, men under söndagsskoletid kommer det folk dit, inte bara för att ställa iordning och sätta fram stolar, utan också allmänt löst folk som pratar och förbereder osv. Så det får jag fundera på. Tror att de ska börja ha spansk söndagsskola i barnrummet bredvid, som idag, annars hade det ju kanske varit nåt.

3) Åka hem på kometen efter kyrka och middag hos m&p går inte bra. Kör direkt trafikfarligt. Är för trött, fattar vansinniga beslut, gör klantiga missar. Har haft änglavakt ett par gånger känns det som. Förresten körde jag som en dåre i rondellen på väg TILL kyrkan också, och då hade jag bara klätt på mig, fixat håret och sminkat mig. Det borde inte ha tagit slut på hjärnan. Men det här med att köra kometen måste jag fundera mer på. Typ bestämma att jag alltid ska stanna istället för att fatta ett beslut, eller så. Men jag gör fortfarande sånt som att råka tvärbromsa för att jag glömmer att gasen är känslig.

4) Ibland somnar och sover jag så dåligt att jag inte tror att mina mediciner gör nån direkt nytta. Men nu är klockan 02.20 och sömnpillrena (de bortglömda) ska nog bara precis börja verka och min kropp känner sig som mitt på dagen, fast trött. Men som sagt inte sömnig. I varv, fast jag som sagt är helt slut efter dagen. Och just det, då märker jag ju att pillrena visst verkar. Fast jag inte somnade förrän typ halv sex i morse.

5) Jag måste komma på sätt att sluta använda mina armar. (Pucko som sitter här!) Var helt slut i armarna flera gånger idag. Efter middagen hos mamma och pappa, där jag bara använt besticken, tagit fram senaste Ninni-klippet till mamma och legat i soffan, var jag så trött i armarna att jag knappt orkade dra på mig stövlarna. Och sen skulle jag köra komet! Det är nåt här jag måste lura ut. Idag var inte en dag som jag kan använda som mönster. Hälften måste bort, minst. Men vilken halva? Och bara så ni vet, snart klipper jag mig i en lättskött frisyr snarare än en fåfäng, om jag måste välja. Ack, att ha kommit till den punkten. Och det där med duschandet måste jag också räkna ut hur jag ska göra med. Duschade igår men före det var det för länge sen. Stinker snart mer än hundeländet. Dessa armar. Tänker på AS, som inte kunde hålla i ett papper när hon var som sämst. Hur i hela friden duschade hon? Hon har berättat hur hon trampade omkring på en behå i badkaret för att tvätta den. För mig har det ju tvärtemot gått bakåt hela tiden, och det är smartare av mig att stanna upp tempot nu, än att köra över mina gränser (bye my lovely heels) och bli sämre och TVINGAS sakta ner tempot kanske ännu mer. Detta har jag "lärt mig" idag, men jag tror jag har lärt mig det förr, och att jag kommer att behöva några gånger till. Suck.

Annars kan jag meddela att jag grät hela två gånger i veckan, bägge gångerna av saknad efter barn. Men jag är inte deprimerad. Jag blir bara ledsen för verkliga sorger...

Och om jag nu ska lära mig nåt idag om det här med ME, så är det att lyssna. Och nu skriker axlarna. Så stopp.

Jag har väntat i evigheter på att bli sömnig, men för en timme sen kom jag på att jag har glömt att ta mina "långsamma" sömnpiller. Och eftersom jag inte är sömnig än (trött dock, alltid) är hjärnan också fortfarande igång. Här kommer det inlägg!

Jag har verkligen ett problem. Det är min största svaghet (om inte ni har hittat nån hos mig som stör er ännu mer! För säg gärna till då) och har varit det ända sen jag blev lite mer medveten och kom över mina första tre svagheter: slarvig, pratig, lat. Kom över och kom över, det kan ju diskuteras. Men om jag ska lugna mig lite nu och tala allvar, så har jag en svaghet som är stor och som jag inte tycker om. Jag kan inte innefatta hela i ett enda ord, men den har med mitt förhållande till andra att göra. Jag är generös, men bara när jag tycker att folk förtjänar det. Jag är ibland en liten människa. Som att jag har sån lust att trycka ner en människa som jag tycker är stursk utan anledning och som skryter över en uppgift hon fått. Då vill jag, helt sanningsenligt men onödigt, säga: Ja, de frågade mig först, men jag kunde inte.

Jag kan också se på folk som gör dumma, olämpliga eller tanklösa saker och döma dem. Tycka att de är rätt puckade. Att jag är smartare än så. Ja, det är jag väl kanske, men i samma sekund som jag ser ner på dem gör jag kanske ett större fel än ... och jag ska inte skriva ner några av de omdömeslösa sakerna här, även om jag inte lovar att jag kan hålla mig från att ringa mamma imorgon och berätta. Det är hemskt! Att vilja dela med sig av nån annans omedvetna pinsamhet! Usch, jag suckar. Det är ju förfärligt att vara 41 år och inte ha kommit längre. Liten!

Men jag ska inte helt såga mig själv vid fotknölarna. Alla har svagheter, brister, weak moments. Till och med en blind fläck. Jag har en också, men den ser jag inte.

Men jag önskar mig verkligen att jag i allt kunde vara en generös människa med stort, öppet hjärta. Och att jag inte brydde mig så mycket om ifall saker var rättvisa, om folk har förtjänat saker eller inte, kanske också jämfört med mig. Strunt i vem som är först i kön. Låt folk gå på bara. Och le. Make their day.

Ni kommer väl ihåg Tage Danielssons klipp Om sannolikhet ovan? Görkul och tänkvärt.

Och visst är det så, att vissa saker först, eller sist, är både sanna, felaktiga, och nånstans i mitten eller före eller efter, sannolika.

Först var jorden platt. Nu är det sant att den är rund.

Först fanns det åtta planeter runt vår sol. Sen upptäckte man Pluto och det fanns nio. Nu finns det bara åtta igen, för Pluto är ingen planet. Det är sannolikt att det är så. Men mer vågar jag inte säga.

Först skulle bebisar sova på magen för att inte dö i plötslig spädbarnsdöd. Nu ska de visst sova på rygg. Eller om det är tvärtom. Nåt av det är i alla fall sant, men inte 100 % sannolikt.

100 % sannolikt är det dock att alla dör, förr eller senare. Men kanske inte 100% sant, för vem vet om det går att frysa ner människor om en tid, så att de inte räknas riktigt som döda?

Och min favoritgrej att irritera mig på: Vuxna som stoppar in sitt barns napp i munnen innan de ger den till bebin. Det finns mer bakterier i en vuxens mun än på toastolen ju! Och bebisars bakterier är inte samma som vuxnas. Men nu i veckan läste jag att bebisar får starkare immunförsvar om de får föräldrarnas nappbakterier. Inte ens det var sant?! (Och jag är fortfarande lite upprörd över att jag ska ha fel, efter 41 år av att ha haft en viss åsikt.)

Dessutom -- och detta tror jag verkligen på -- så orsakas hjärtsjukdomar inte längre av fet kost och högt kolesterol, utan av inflammation. Med högsta statinförbrukningen ever och allt fetare medborgare, har USA också mer hjärtsjukdom än nånsin. Det är längesen, om nånsin, som jag trodde på "kolesterolsanningen". Så den nypåkomna sannolikheten passar mig och jag skulle nog kunna svänga mig med att kalla den sann i ett svagt ögonblick. Fast då skulle nog M börja knorra lite.

Min Mikael är nämligen rätt noga med det där att saker ska vara sanna. Ingen gillar att bli ljugen för, men det är inte bara det. Han, nä nu ska jag inte outa honom. Jag säger bara att det är viktigt för honom att man säger det man verkligen menar, och verkligen menar det man säger. Det är ofta så att man inte gör det, utan att märka det, så jag har börjat träna mig. Och det här med sanning, lögn och sannolikhet är ju på ett sätt relativt och alltså inte helt okomplicerat. Man kan mena olika saker med samma ord. "Jag kommer inte så mycket för sent" betyder nog olika för mig och Mikael. (Sätt en peng mot det, den som vågar.) Så vad är sant? Hur gör man för att tala sanning? Hur gör man för att ens veta vad som är sant?

Jag tänkte faktiskt inte svara, för jag är hungrig och ska gå och ta mig en korvmacka. Men tänk gärna på vad ni tar för givet som sanning. Kanske bara för att nån har sagt det. Folk kan till och med ljuga om dig, inte bara för dig. Det finns mycket lögn och osannolikhet, blandat med sanning.

Och sånt där allmänt som att man inte får mörda och så, det kan man också tänka över. Är abort att döda? Vad är skillnaden mellan att döda ett 18 veckors foster och ett 43 veckors, som visserligen är utanför magen och "lever" (såg ni den hemska artikeln om att det ÄR typ samma sak?! Måste vara ett skämt. Måste.)? Några (buddhister??) försöker att inte trampa på myror för att efterleva budet att inte döda. Andra blir vegetarianer. Andra går ut med hunden och äter köttfärssås till middag.

Folk har rätt till olika åsikter. Men det viktiga är att man har en egen ryggrad, tänker över sina egna beslut och åsikter, så att man inte bara rullar med åt det håll jordplattan lutar. Jaja, hur blev det med korvmackan?

Min man vet att jag gillar Law & Order på TV och att jag är lite allmänt förtjust i mord och mysterier.

Ni kan inte ana vad han gjorde idag! När han var ute och gick med Plymen hittade han en plånbok, genomblöt, som han tog med hem till mig. Han skrev en anmälan till CSI om var han hade hittat den och bad att vi skulle ta reda på mer och förhoppningsvis lösa mysteriet.

(Fy sjutton, vad han älskar mig!)

Han påminde mig för säkerhets skull om att använda handskar och pincett för att inte förstöra några bevis :)

Sen gick han och tapetserade hos en tant i församlingen.

Och nu har jag haft mitt eget Crime Scene Investigation hemma i köket. Jag är så uppspelt att jag nästan darrar av förtjusning. (Jag har hjärtmedicin att ta till, så det är lugnt.)

Vid första anblicken vad det en vinröd, större damplånbok. Den hade små bitmärken från mindre djur på högra sidan och var genomdränkt, så jag förstod att den legat i skogen länge. Jag tog på mig ett par nya diskhandskar (det var det närmaste jag kunde komma) och använde en rengjord pincett. Plånboken hade mycket i sig, t ex sjukvårdskort, rabattkuponger, familjefoton, körkort, bensinkort, Ikea Familykort osv.

Det som var relevant för utredningen var två saker. För det första fanns det ett frikort till läkarvård från en VCT i kommunen, men inte i närområdet (redan där anar jag en viss distans mellan ägaren och upphittarplatsen). Frikortet hade gått ut, så jag förstod att den hade varit försvunnen åtminstone sedan det datumet. Men det var i höstas, vilket ju kunde vara rimligt. Det andra intressanta var en sån där "peng" man får från ICA med 25:-, 50:-, 75:- osv i återbäring. Man har alltid rätt lång tid på sig att lösa in dem, oftast flera månader. Och i plånboken låg en lapp med 50:- återbäring, men med utgångsdatum i juli 2011. Alltså var plånboken borta från ägaren sedan i princip den här tiden för ett år sen.

Det mesta var genomblött, så med min pincett delade jag försiktigt på papper som satt ihop osv. Det fanns även små "naturrester", typ ett barr, en död myra, en levande liten skalbagge osv. Och plånboken luktade äckligt. Kompost eller så.

Och den duktiga CSI-hunden Vanna fick en köttbulle i belöning för att hon hade nosat sig fram till detta fynd i skogen.

Både kvinnans namn och hennes makes stod på olika kort i plånboken, inklusive adressen och telefonnumret, även om det var svårläst. Så jag letade fram dem på hitta.se istället. Sen ringde jag Mikael och skrev upp precis var han hade hittat plånboken.

Och så ringde jag damen. Hon blev helt konfys, och sa att hon ju hade plånboken i onsdags. Och när det kom fram var den hittades sa hon att hon inte hade varit där på en vecka. Jag sa att det nog var längre sen än så som plånboken försvann, och då kommer dem spännande historien fram:

För ett år sen hade hon varit på Willys och handlat med sin man. Det var två polacker (får man säga det eller är det diskrimerande?) som hade liksom stått/gått alldeles för nära dem i affären. Hon hade sagt ifrån men de hade svarat att de inte förstod svenska. Sen såg hon den ena göra V-tecknet till den andra, och så försvann de. Med hennes plånbok och 2 500:- i. För ett år sen.

Hon gav sig direkt av till banken för att stoppa sitt kort, men det hade de redan försökt använda tre gånger. Stackars damen, det var nog inte roligt, det där.

Polisen hade såklart blivit inblandad, och det mesta hade gått bra. Hon hade fått ersatt Ikea-kort osv. Men pengarna får man visst aldrig tillbaka. Det kan ju vara bra att veta, att man inte ska gå med kontanter på sig. Visserligen låg det en spänn kvar. Men det räcker ju inte så långt :)

Det här var det mest spännande på år och dag! Kvinnan ska komma och hämta plånboken på måndag eller tisdag. Det blir den efterlängtade upplösningen på fallet!

Och fattar ni, vad Mikael känner och älskar mig, som överlämnar ett sånt här ÄVENTYR till mig! Med pincett och handskar är jag nu redo för nästa fall. Jag, CSI-hunden, och min gode chef Mikael.

P.S. Vad säger den här arbetsplatsen om kärlek mellan arbetskamrater? Jag är i alla fall helt såld på chefen.

Jag har ju inte gjort nåt inlägg om Nobelklänningarna ännu, det vet jag nog. Och nu har det varit Oscars också, så jag måste lägga på ett kol!

Men man kan fråga sig om jag går modevärldens anorektiska ärenden när det är klänningarna jag bedömer både efter Nobelmiddagen och Oscarsgalan. Det borde ju finnas annat att fira och fokusera på efter de händelserna. Men tyvärr är det inte så roligt med ett inlägg om Meryl Streep och hur många Oscars hon har fått och vari hennes skådespelartalang ligger och blablabla. Nej, inte blablabla, men jag orkar inte prata om sånt. Roligare att prata om hennes klänning. Och det är ju väldigt tragiskt!

Så, Monnah, jag håller helt med dig i ditt upprop mot modevärlden. Men ändå väljer jag här att skriva om helt ytliga värden som kändisar i designerklänningar? Jag vet inte hur vi ska få ihop det.

Här kommer i alla fall mina helt subjektiva och irrelevanta åsikter om några av Oscarsgalans snackisar, vinnare och folk som borde byta stylister (och jo, den fulaste klänningen på Nobelfesten var skapad av Camilla Thulin. Det var som kejsarens nya kläder -- Annie Löf i prinsesstårtan, minns ni det? Annars kommer det nog ett Nobelklänningsinlägg, såsmåningom.)

(Nu var det ett par dar sen jag sparade bilderna så jag minns inte exakt, men jag fick dem antagligen från Expressen och/eller Aftonbladet.)

Penelope Cruz. Solklar 5:a. Snittet ser mer än skräddarsytt ut, tyget är så i tiden med släp å allt, färgen klär henne till max och en sån här normal men grymt vacker klänning på en kvinna med klass, det kan knappt slås. Det kan bara gå neråt efter detta.

Filmregissören Judd Apatow med sin skådespelande fru Leslie Mann. Okända för mig, men hon får 4+ för klänningen. Kul med glittret i mitten, modernt släp, klassisk marinblå mot den eleganta alabasterfärgade hyn som -- hrm -- många av oss välsignats med.

Ja, och den stackars kvinnan är väl bara "George Clooneys flickvän". Hon heter Stacey Keibler och har rätt fräck klänning, fast rosen var för mycket. 3+

Här får jag nästan moderskänslor! Lilla Kelly Osborne från det konstiga eller dysfunktionella hemmet. Kelly, som var rultig, men har lyckats klä sig som en av de bästa för sin figur. Hon ser fantastisk ut. Smal men rund istället för vass och sticksig (återkommer till det). En 3 + smäller jag till med! (Hur tänkte hon med farmorshåret?)

Gift med Colin Firth. Italienska. Heter till råga på allt Livia. Hon har snott mitt parallella önskeliv! Väskan är söt, klänningen kunde vart fin, men nu är den mest: Så synd, det som var så nära. Konstig bak, dålig passform över bysten, för mycket tyg i midjan. Det enda som är bra är färgen. 2.
P.S. Tydligen har Valentino gjort klänningen av återvunnen polyester från återvunna plastflaskor. Är inte säker på om klänningen blir vackrare av den vetskapen. Men tydligen har Mrs Firth åsikter!

Vet inte vem detta är (Louise Roe-G nåt blev bilden sparad som), men klänningen är genialisk! Gillar när de tänker annorlunda, när de klär på sig utan att bli töntiga. 5

Stackars Sandra Bullock. Hon borde byta stylist. Hon ser dubbelt så bred ut på överkroppen som på nederkroppen. Inte så klädsamt, ens för en sån fullträff i naturens genbank som Sandra Bullock. Enda positiva är det svartvita ihop med hennes hår och hy. 2

Octavia Spencer, Oscar för bästa kvinnliga biroll. Klänningen sitter som gjuten på henne och är väldigt smickrande. Men om nån hade passat släpet så att det låg lite bättre, även där fram, och hon hade haft lite blingarmband, då hade detta varit en solklar 5:a. Nu blir det 5 -

Amerikas mest övervärderade skådis, ihop med Sarah Jessica Parker, antar jag. Cameron Diaz har förvisso vältränade armar, men hon har för rak midja för att klänningen riktigt ska klä henne. Och ridbyxan ser säkert inte ut så om man klär henne i nåt bättre. Annars är ju det där som flödar ut från klänningen nederst modernt, och färgen också, men här har det handlat om att få en kändis i klänningen, inte hitta en klänning till Cameron. 3

En mycket bättre vinkel på Cameron. Och JLo kör med sin mest tilltalande sjöjungfrustil och djup urringning. Den var för övrigt Oscars snackis nr 2, eftersom folk påstod att hon hade gjort en nip-slip när hon gick upp på scenen. Men den klänningen är nog så tejpad att när den ska av ikväll får hon sig en bröstvaxning. Om en kändis visar vissa kroppsdelar så är det i regel mening. Annars tejpar och donar de nog alldeles enormt. JLo får 3+ för sin. Gillar inte de öppna armarna.

Och vem har sagt att hon ska stå som en brottare?

JLos bulle är däremot en lyckad klassiker. Hennes signum liksom. Klädsamt. Bara det inte blir Camilla Thulin över det...

Och se här hur grymt snygg Cameron Diaz var på Vanity Fairs efterfest! Inte lika röda mattan-aktig, men så mycket bättre på henne. 4-

Shailene Woodley. Vem? Coolaste 70-talsdressen med tydliga spår av Stjärnornas krig. Gillar verkligen. Nån kommenterade vad hon måste ha för religiösa normer som har nåt sånt på sig, men jag tycker man kan vara grymt snygg utan att visa allt. Så jag ger henne en 4:a.

Meryl Streep pussar Colin Firth. Du, bruden med guldlaméklänningen, get off my man! Du har din Oscar, jag har min Darcy. Och faktum är att klänningens snitt var rätt fint, men tyget var för tjockt så det såg lite otympligt ut. 3-

Berenice Bejo. Vem? Lite för ljusblå klänning till rött hår. Den kanske skulle varit vit. Då hade benvit varit snyggare. Snittet och allt påsytt pyssel är ju årets modell. 3+

Emma Stone gör en röd fullträff. Rosetten är djärv och i största laget för min smak, men den väger upp den fjäderaktiga nederdelen, så det är förmodligen rätt så. 5

Giulana Ransic (?) får 5 + av Aftonbladet. Jag håller inte med. Palmerna på axlarna och neråt är fula. Och så skulle den inte skurit in så vid knäna. Man har redan sett att hon har en smal figur. Färgen OK. 3

Glenn Close. Helt grym! Wow! 4 

Lite fjantig ståställning men framförallt ser det ut som om hon har för korta ben och lång överkropp. Men tanten är 61 och det är väl inte helt illa pinkat av en trähäst, som det ju heter, att se ut så då. Men 3

Jessica Chastain. Supercool till hennes röda hår, bra passform. Hon ser snygg ut, helt enkelt! 4

Snackis nr 1: Angelina Jolies ben, som redan har fått egen twitteradress. Jag älskar inte Angelina. Smala, anorektiska armar, så självmedveten, jag orkar inte ens klaga mer. Klänningen är cool med de geometriska formerna och sammeten, men slitsen kunde varit lite mindre förstasidesaspirerande. Men tyvärr måste jag ge den så mycket som en 3+:a. Armarna får däremot en 1:a. Fett är inte förbjudet, du vet. Lite fett brukar göra att människokroppen faktiskt ser vackrare ut än med skinn och ben bara. Men jag gillar som sagt inte henne. Eller hennes armar. Man kan nog råka skära sig på dem, om man håller sig för nära.

Judy Greer. Klänningen känns väldigt modern med flera olika inne-detaljer. Men det här var nåt av det fulaste på Oscarsgalan, tycker jag. 1

Kate Mara. Fin. Drömsk, trolsk, helt i tiden. Men den där så kallade ärmen ser inte helt användarvänlig ut. 4 -

Kelly Ripa. Cool sjömansdam. Bara inte nog spännande för mig. 3 +

Kristen Wiig. Lik Kate Maras, fast sämre. Underklädesvarning. 3

Lea Thompson. Gulligt med sjalen och allt. Genomtänkt men inte tråkigt. Min enda farhåga är att hon inte är gravid. För då har nån verkligen gjort bort sig som får henne att se gravid ut! 4 -

Melissa McCarthy. Jättebra färg, kul form på klänningen och bra detaljer. 4

Michelle Williams. Fröken Annorlunda. Kort hår, personlig klänning. Hon HAR ju i alla alla fall en egen stil. Och jag gillar klänningen med sina olika lager och strukturer. 3+

Milla Jovovic med en enorm axelvadd. Sättet hon står på gör förmodligen inte heller klänningen rättvisa. Men visst, vitt och kristallglitter, det är ju rätt i år. "Rätt". Så tröttsamt! 3+

Vi avslöjar inte namnet på kvällens fulaste klänning. Ljust turkos går bara inte. Det är passé att snörpa klänningen strax ovanför knäna, nä, jag orkar inte rada upp alla felen. 1

Natalie Portman bär en vintage Dior från 1954. Full pott. Fast minus på håret. Mesigt, inte nog festligt. Men ändå, 5.

Rooney Mara, aka Lisbeth Salander. Lite underlig klänning kanske, fast fallet i kjolen är snyggt.

Men här när man ser livet närmare så förstår man tanken med klänningen. Och då får den en 3.

Rose Byrne. Perfekt frisyr till klänningen. Ena axeln funkar! Och svarta paljetter funkar också! Och draperingen. 4

Väna Gwyneth Paltrow. Kanske lite i tanigaste laget, men supercoolt med en typ ärmlös kappa över de små ärmarna. Och hon ser ut att höra hemma i det skira, vita. Som om hon hade skapat trenden. 4

Virginia Madsen. Lila. Prassligt tyg. Vilken skärning. Litet släp. Jag får hjärtklappning. Tråkig säger säkert en del. Jag säger: Den visste var den satt. 5

När folk gör saker och fotar dem, har de säkert äkta fotografparaplyer med megastarka lampor, förutom att de har putsklippt minsta strå med nagelsax och lackat äpplena så de ser extra glansiga och goda ut. Ja, ni vet allt det där man kan fuska med för att nåt ska bli snyggare. Säkerhetsnålar på baksidan av kläderna i modekatalogerna osv.

Här har vi en sajt för oss andra dödliga, som gör saker så gott vi kan, men det ser aldrig ut som på bilden. Här har nu Pinstrosity (av Pinterest, där det finns väldigt mycket vackert som folk t ex har gjort själva. "Bara sådär". Grr.). Superkul. Visar er några av bilderna:

The original pin

Vad hände?

The original pin

Vad hände?

The original pin

Vad hände?

The original pin 

Vad hände? 

Det bästa med sajten, förutom att man får garva åt andras misslyckanden och känna sig i gott sällskap, är att de ofta skriver vad som blev fel och hur de gjorde rätt istället.

Jag lekte att jag var rik. Gick in på Adlibris och la allt i korgen som jag ville ha, utan att bry mig om pris eller plats i bokhyllan eller nåt sånt.

Efter att ha gått igenom bara en tredjedel av kategorierna hade jag 102 artiklar i varukorgen till det facila priset 6528:-.

Och sen kraschade google chrome.

Jag förstår vinken.

Har hört att nån kallade Kometen för typ elmoped. Det låter ju lite pensionärsaktigt. Och igår sa Mikael moped om den, och jag sa att han gärna får kalla den för motorcykel, han föredrar det. Han, Kometen, är lite känslig för det där med pensionärsstigmat.

Så idag kallade Mikael Kometen för motorcykel och jag blev så glad. Vad snäll du är som kallar honom för motorcykel, sa jag. Ja, han står ju här bredvid och hör, svarade Mikael.

Jag har en sån snäll make.

Och igår friade jag till honom. Man får ju det på skottdagen. Han sa ja. I'm in heaven.

M, FP och C har idag "föreslagit riksdagen att regeringen skyndsamt ska inleda lagstiftningsarbete i syfte att ensamstående kvinnor ska få tillgång till assisterad befruktning". (Här.) Ett av argumenten är att människors lämplighet som förälder inte avgörs av om man lever i en parrelation.

Självklart är det så. Men som så ofta är det inte det som är huvudsaken. Pilarna har inte ens hamnat på rätt darttavla. Det handlar inte om människors lämplighet som föräldrar. Det handlar om barnens rätt till föräldrar. Och den skada vi gör på samhället när vi långsamt, som med nagelsax, kapar av banden mellan barn och föräldrar.

Några "hinder" finns ju kvar i samhället för vad vi normalt sett brukar anse är olämpliga föräldrar: Om ett förälskat par i 80-årsåldern vill ha barn, är det ganska lätt att inse att det inte är det bästa för barnet. Eller att ett par 14-åringar vill ha en baby. Det skulle "motarbetas" på många sätt för att inte socialen skulle få en ny bebis att ta hand om.

Så om ålder är ett accepterat anledning att se till barnens bästa, inte föräldrarnas, varför kan vi inte acceptera barnens rätt till fler parametrar? Att få barn är nämligen inte den vuxnes mänskliga rättighet. Att få goda föräldrar är barnets mänskliga rättighet.

Själv tycker jag att det som börjar röra sig i media nu, folk (Fredrik Lindström) som skiljer sig för att de har problem med att kombinera familjelivet med arbetslivet -- och då med andra ord väljer karriären för att familjelivet har vissnat av brist på näringstillförsel (lite krystad liknelse, men ändå), eller kvinnor som helt väljer bort att amma med avsikt att babyn inte ska knyta an så mycket utan att hon ska kunna börja jobba efter ett halvår (läste det igår, men nu hittar jag inte länken). Sånt gör mig arg, ledsen, perplex. Ett samhälle bestående av självförverkligande individer där de avknoppade barnen sitter på dagis och sen vandrar mellan två hus som inte något av dem känns som ett hem.

Det är inte gammaldags att säga att familjen behövs. Sök på vad som helst, som självmords- och självskadefrekvens med mera, så visar det inte att sättet vi behandlar barn nu är bättre för dem än sättet vi behandlade dem för 40 år sen, före den stora dagisexplosionen. Dagis är bra, nödvändigt, för dem som på grund av livssituation är ensamma omvårdnare, eller arbetar obekväma arbetstider. Men tanken att alla barn ska tillbringa större delen av sin uppväxt på dagis är så fel. Pedagoger kan aldrig ersätta föräldrar. Man man visserligen skapa ett barn med hjälp av ett provrör, men man kan inte skapa en förälder av ett provrör. Men att samhället tycker att föräldrar inte är sina barns första och största supportrar, utan samhället och förskolepersonalen, det är det sjuka.

Jag citerar från Unicef:s sida med information om Barnkonventionen:

The Convention specifically refers to the family as the fundamental group of society and the natural environment for the growth and well-being of its members, particularly children. Under the Convention, States are obliged to respect parents' primary responsibility for providing care and guidance for their children and to support parents in this regard, providing material assistance and support programmes. States are also obliged to prevent children from being separated from their families unless the separation is necessary for the child's best interests.

Att lagstadga bort en generation barns pappor går emot barnkonventionen.

Dessutom, hur kan ni pappor tiga still?Tycker ni inte att ni behövs? Är det bara spermierna som behövs, och inte ens era, utan bara nån kille i ett bås med mycket hud i tidningarna och som tjänar pengar på sin hobby?

Fast jag antar att om man jämställer män och kvinnor och inte tar hänsyn till att de har olika styrkor och att barnen behöver bådas, och sen också kallar dem hen, så har man väl i praktiken sagt att en hen räcker. Vem det nu är.

Själv tycker jag barn har rätt till en mamma och pappa, inte bara en hen.

Våren är på väg, skryts det om i tidningarna. "Enligt en amerikansk superprognos" (här) kommer våren till Västsverige imorgon. Och imorgon kan vara den sista kyliga dagen

Ja, inte hit i alla fall. Vi har ett vitt, vackert täcke. Nyfallet i natt. Så trevligt ändå att alla gråa grushögar gömdes för en stund.

Finns det verkligen något trovärdigt sätt att bedöma blivande väder? Nåt annat sätt än att spå i fisktarmar?

Moderation, temperance and self-control are your friends. They will help you have what you say that you want.

Daniel och Victoria har valt tilltalsnamnet Estelle till sin dotter, Estelle Silvia Ewa Mary, hertiginna av Östergötland. De är sannerligen i sin fulla rätt att välja namn. Kul för dem att de inte blev tvingade att ta nåt gammalt drottningnamn, om de inte ville det.

Men jag kan inte hjälpa det. Estelle är ett tantnamn. En amerikansk tant. Hon i Pantertanter, Estelle Getty.


Oh well.

Källa

Kronprinsessan Victoria och prins Daniel har inatt, båda två och tillsammans och lika mycket, fött ett barn, men hovet kan inte säga om det är en pojke eller flicka, eftersom de inte vill begränsa barnets möjligheter i framtiden och inte stänga in barnet i ett fack som bara är påhittat av samhället.

Av samma skäl meddelas inte heller barnets längd eller vikt. Det är fult att reta tjocka barn. Fast vi säger inte om barnet är tjockt. Men om det vore tjockt, så vore det fel att reta det för det. Så babyn kan lika gärna vara smal. Och längden säger vi inte heller något om. Att korta människor ofta får mindervärdeskomplex är något hovet kommer att arbeta aktivt emot, och därför väljer vi att inte säga hur lång kron-hen är.

Namnet kommer att meddelas imorgon. Troligen blir det fullständiga namnet Alice Oscar Ingrid Bertil Bernadotte. Fast efternamnet ska eventuellt utelämnas, eftersom man inte vill att barnet ska låsas fast vid stereotyper som att fransmän luktar vitlök och alltid har basker. Och att utlänningar inte är som vi svenskar.

Men förutom det så välkomnar vi den nya kron-hen hem till Haga slott. Nej förlåt, de bor såklart inte i ett slott. Det är en vanlig lägenhet som alla andra. Inredningen kommer från Ikea, med några blocketfynd och ett par arvegods. Det är varmt och personligt inrett. Och barnbidraget kommer den 20:e.

Grattis!

Dear favorite girls,

Something exciting happened here in Sweden today. A little baby princess was born! You know Sweden is where pappa comes from, and it is a long, long, long way from where you live. That is why we don't get to see you very often.

Did you know that we actually have a king, a queen, and princes and princesses here in Sweden? This is what they look like. Aren't they pretty?!

The King and the Queen. They are the baby's mormor and morfar.

This is Princess Victoria and Prince Daniel on their wedding day. They are mamma and pappa to the new baby girl.

This is Prince Carl Philip.

This is Princess Madeleine. She lives in New York right now, not too far from where you are.

This is a photo of the new baby. You can hardly see her. But there she is, in the car seat, with her mamma and pappa. She is very tiny, just like your brand new cousin Jonathan.

Can you see her little head in there? The baby has a white blanket.

You are big girls now, and can do all kinds of smart and good things. But the new princess baby can just drink milk and sleep and poop and cry. I think that there are many people who want to hold her, kiss her cheeks, and rock her to sleep. Her mamma and pappa, her mormor and morfar, and farmor och farfar will all love her and help her learn many wonderful things. And the baby has aunts and uncles, just like you. We all love you very much! The baby has cousins, just like you too.

This is the baby's farmor and farfar.

The soldiers who work at the castle shot the cannons 42 times. That is a very special thing they do to celebrate a prince or princess. It is called a salute. It is festive, just like the fireworks on New Year's.

The soldiers and cannons

We all want to have a party today, because a princess was born. So everybody will get to eat princess cake -- prinsesstårta. Pappa ääääääääälskar prinsesstårta! It's so yummy! Farfar makes the best ones. I'm sure he will make you prinsesstårta when he comes to visit in the spring.

Prinsesstårta

They haven't decided the name of the princess baby yet. Probably tomorrow. What do you think are some good princess names?

This is the royal castle, where the king and queen live. People can visit them and write congratulations in a big book for the mamma and pappa and the princess girl. People can also write good advice. What do you think that the princess' mamma and pappa should do? Give her milk, hug her? What more? 

What are your favorite things that mamma and pappa do? How do they make you happy?


Jag älskar dig, Bella. Jag älskar dig, Mia.

Love from Auntie Anja