Böcker

Jag kan köpa att det blir väldigt lugnt i rummet, men att inte ens få se ryggen på sina böcker är överdrivet. Tycker jag. Men jag skulle gärna ha färgkoordinerade böcker här hemma. Jag gjorde det när jag bodde i Borås och det blir en underbar känsla i rummet.

Please please V

Nu är det en till som vill gå ur Pinterest och tror att det räcker att skriva följande käcka meddelande i en spamtråd.

Rosa hemma

När jag fick välja tapet och matta till mitt tonårsrum i Fors i Kungsbacka så valde jag gammalrosa heltäckningsmatta och en storblommig, romantisk rosa tapet. Mina möbler var vita. Mamma lät mig hållas men trodde det skulle bli over the top. Men det blev det inte, och jag älskade det!

Men man behöver inte gå all in, som de här bilderna visar.

Dagens Màxima

Dagsfärskt foto. Hon är så snygg!!!

Ibland vet man inte

Man kanske ser en bild på Pinterest och så vet man inte riktigt om det är en klänning eller en night gown. Då får man använda sin slutledningsförmåga. Eller Pinterests. Om man klickar Mera sånt här, vad får man mer av då, kläder eller underkläder? Jag kan säga er att jag inte är klokare faktiskt. Det var en salig blandning.

Hela tiden

Så här skulle jag vilja gå klädd hela dagarna. Dior.

Tips från Adèle

Förresten tycker jag så mycket om namnet Adèle. Känner en spansk tjej som heter Adela och som är underbar. Har alltid velat namnge en av mina döttrar efter henne.

Dagens mest bedårande lammunge

Sött som socker

Bästa tipset

Nu är ju Mikael såklart mitt allt här i världen. Men ändå inte.

Jag är en person med åsikter och känslor som inte är rotade i honom utan i mig själv.

Visst vill man att ens barn ska hitta kärleken, men ännu viktigare är att lära dem att hitta kärleken till sig själva.

Man måste vara någon även om man inte har någon.

Hur ska man bli älskad om man bara är en yta med ekande tomhet inuti, om man väntar på att fyllas av någon annans åsikter, intressen, passioner?

Hur ska någon kunna älska en för den man är om man inte är någon?

Det här är min passion. Att älska sig själv. Det behövs så in i bänken. Jag har fått kämpa för att leva efter min egen devis, på grund av min sjukdoms begränsningar. Säkerligen blir min känsla för hur viktigt detta är bara starkare när jag får arbeta hårt på att känna det som jag förut tog för givet.

Klädfadäs

Mina tankar började vandra till när jag var drygt 20 och bodde i Västra Frölunda, granne med mormor och morfar. Ja, inte grannar kanske men vi bodde i husen bredvid varandra. Jag tyckte mycket om den lägenheten. Det var underbart att ha utsikt över bara natur och jag blev liksom vän med den där kullen. Jag såg harar ibland på gräsmattan och gick ofta upp på berget och filosoferande. På andra sidan berget låg kyrkan. Ligger. Mormor och morfar gick alltid gångvägen runt berget, men jag brukade oftast inte vara i så god tid att jag hann ta omvägen runt kullen. Efter ett tag blev jag så bekant med den närmaste vägen, till och med så att fötterna själva valde rätt ställe för nästa steg. Två steg upp för slänten, vänster fot på bart berg, höger lite snett framför i jorden. Akta sig för grenar och ojämnheter. Och så mynnade min stig ut bakom kapellet. En gång kom jag springande över berget och precis där jag kom ut på den asfalterade vägen så mötte jag en kille och min ena stay-up ramlade ner till vristen. Då tyckte jag det var förfärligt pinsamt, nu känns det inte som en stor grej, eller ens en grej.

En annan gång hade jag hämtat andan först i kyrkbänken bredvid moster Rachel och mormor och morfar. Jag tittar ner på mina fötter. Jag hade köpt skorna i London och storlek 8 som är lite större än 41 passade mig bättre. De var i mocka med en oförnuftigt hög klack, som alltid för att jag hade komplex för mina stora fötter. Numera tänker jag aldrig ens på det. Värre att midjan är stor än fötterna! Men ena skon var svart, den andra marinblå! Jag hade faktiskt ett par svarta och ett par marinblå, likadana, inköpta på Marks & Spencer, så jättekonstigt var det inte. Då kändes det hemskt pinsamt, nu känns det inte som en stor grej. Den stora grejen var väl i så fall att jag lärde mig springa över ett berg i högklackat.

Tydligen var allt pinsamt när man var ung. Nu kanske jag är pinsam själv utan att veta om det! Så är det att bli gammal. Men jag är supernöjd.

Drömmiljöer

Förutom det lilla röda huset som ska säljas i Österhaninge som jag inte vet nåt om, men som med den knappa informationen ändå kvalar in på förstaplatsen, har jag några andra drömmiljöer.

En restaurang på en piazza i Italien, en mångmiljongård i Toscana (mittenbilden var till salu nyss) eller ett slott.

Men hur ska jag få ur mig slutklämmen utan att låta smörig? Att jag älskar mitt hem för att det är här jag och Mikael bor? När han lägger armen på min i sömnen, hur kan nåt bli mer hemma än det.

Please Please II

Dagens kommentar i den tidigare om nämnda Pinteresttråden:

Please leave me out of this -- It's boring!!

No, it's actually just getting funny!

Veckans alpackor

Veckans alpacka

Tips

Det här ser väl romantiskt ut? Det skulle jag sett inför igår, så vi kunde tagit med oss två rustika korgar med jordgubbar och vin (vad har de i utflyktskorgarna?!) och åkt på utflykt. I kortärmat. På Mikaels cykel med mig på styret. Nog har jag åkt på en killes styre (det betyder inget perverst, det här är ingen sån blogg) när jag var ung, och jag var kär i honom, men romantiskt blev det inte, för han föreslog att vi, efter middagen jag lagade och som jag med nutida mått vet var rätt andefattig, skulle åka och hälsa på en kille som dessutom var dubbelt så gammal som vi. Jag fattar inte att jag inte bara sa nej och lät honom gå. Vad mycket energi det hade sparat mig om jag inte höll fast i honom så desperat. Oh well, jag fick Mikael, så allt var värt det. Men var var jag, "romantisk" utflykt med mig på styret. I Think Not.

Men vad säger ni om det här då, jag sitter på kometen och Mikael sitter på styret på den?

P.S. Det här är nog bara roligt om man 1) vet hur Mikael ser ut, dvs inte nån tunn typ man förvarar i handskfacket, och 2) vet hur handtagen på en elrullstol för rörelsehindrade ser ut. Och att man fäller handtaget mot sig för att inte behöva sträcka ut armarna. Men alla som vet det håller på att skratta ihjäl sig nu. Jag ska leta efter en bild på min komet så får ni gissa hur det skulle gå...

Please please

Pinterest används såvitt jag vet inte särskilt ofta som kommunikationsmedel. Visst har jag ett par gånger inte kunnat låta bli att kommentera nåt, men totalt kanske en gång om året. Jag vet inte hur andra, läs amerikaner, använder det. MEN GE MIG LITE SNÖ!!! Nåt har hänt, runt jul, illvilligt eller en robot eller jag vet inte vad, så att jag delgavs ett spam, tillsammans med ett antal för mig okända människor. Det blev en del diskussioner i tråden om hur man hade hamnat där och hur man skulle ta sig ur. Att ställa sådana frågor till ens gelikar, när man själv inte vet, kommer antagligen leda till Inte vet jag. Men Mikael har lärt mig att kolla på skärmen. Vad kan man klicka på, vad står det där. Så är allt i princip uppbyggt. Så jag klickade på nåt där det stod nåt i stil med Avanmäl mig från den här tråden. Jag vet inte hur bra jag har lyckats med det, för ikväll fick jag två meddelanden. Jag antar att de är från Tråden och den ena säger

Please delete me. Hon tror att det sitter nån på Pinterest och läser alla trådar och tar bort folk när de ber om det? Det är som om man har blivit påkörd, och man ropar högt Kom och bärga min bil.

Men den andra var ännu bättre. I wish somebody would remove me.

You wish.

Fast jag ska inte säga nåt, jag har ju uppenbarligen inte heller lyckats.

En dag i pappornas tecken

Jag var på middag hos min pappa (och mamma såklart, som väl stod för det mesta arbetet involverat i bjudandet) igår. Det var så trevligt, men jag uppförde mig som en pensionär och spillde mat på blusen, och fick ett hostanfall för jag kan inte äta och konversera på samma gång.

Vi hade inte träffat mina föräldrar på ett tag, pappa har varit hos Johan i USA och Ellen i Skåne, så det var nyheter om alla. På Facebook idag såg det ut som om Johan höll på att förlora i schack mot Bella, 8.

Men det var så trevligt att träffas och höra om folk jag älskar och inte träffar. Man ska ha sin familj nära.

Så jag förstår att min goda vän M, som inte längre har sin Far på armlängds avstånd, har det svårt just nu. Min pappa sa att han älskar mig, hennes är i himlen. Jag känner mig välsignad, men det är ingen rättvisa i saker och ting. Livet händer.

Säg till era nära att ni älskar dem. Tacka dem för det de gör för er. Gör nåt fint för dem imorgon, på kärleksdagen. Mikael ska på styrelsemöte så vi åt kinamat idag istället, samt tog en trevlig tur med bilen. Den lät så tyst och modern. Jag sitter jättebra med nacken. Vi är nöjda och tacksamma. Jag är så glad för Mikael. Han är mitt norr, mitt syd, mitt öst och väst...

Det viktiga imorgon är inte om du får blommor av nån, det är om du ger bort några. <3

Habegär

Först hittade jag en patriciervilla i Norrköping som var det vackraste jag har sett i inredningsväg i hela mitt 47 år långa liv. Eller om jag bara är 46, jag har inte fyllt än i år ju. Bara 13 miljoner men vi behöver inte en villa i Norrköping. Och möblerna ingick inte.

Sen hittar jag en Östermalmslägenhet med detta nedanstående som lull-lull. Den måste jag ha, på allvar! Varför tror ni inte jag menar allvar bara för att klockan är halv tre på natten?

Måndagsbuketten

Skärmdump. Jag ser inte vems bilden är, men ni ser Putnam flowers. Jag sätter helt djärvt in måndagsbuketten på lördag natt. Man vet aldrig hur det blir på den här bloggen. Det blir i alla fall inte fredagsblommor och söndagssummerinng.

Men buketten är så fin att jag blir alldeles förtjust, som när man hittar en extra bra bok. Lite fel form för brudbukett, men tänk om...

Inspirerad av pi

Klockan var nyss 3:14 och så naturvetenskapligt begåvad är jag att jag kan låta mig inspireras av det speciella klockslaget. Skulle väl tagit kort på väckarklockan när det var rätt sekunder också, men jag minns dem inte längre. Tippar på 15, men det är ju inte nåt jag skulle sätta pengar på. Men jag vet att man borde sova så här dags.

Igår skulle jag till psykologen på Sköndal, men det avbokades. Han är så bra, men om man inte får träffa honom så hjälper inte det. Mitt förra besök i december blev också avbokat. Ska jag vänta två månader till nästa tid, för att den också ska avbokas? Jag är frustrerad, för han är jättebra och begriper me och går under landstingets taxa. Det kan inte bli bättre, om man bara får träffa honom. Kan man ge hans barn immunmodulerande medicin så de inte smittar honom med sina dagissjukor eller med vab? Jag skojar såklart bara. Grr.

Jo, så fast Mikael smög så vaknade jag när han skulle stänga av min väckarklocka. Och somnade väl om, strikt talat, men sov jättedåligt, som jag gör om jag blir väckt. Det var i förrgår.

I morse vaknade jag så av ingenting. Men eftersom jag hade sovit sex timmar redan så var jag inte sömnig längre, men såklart trött, så jag tog några av mina sömnpiller igen. Men de hade för mycket att kämpa emot och jag tror jag somnade fem eller sex timmar senare. Strikt talat. För jag drömde jobbigt, vaknade till varje gång jag vände mig. Men vaknade klockan 17.54. Och då hade jag försovit mig till duschen. Det är normalt på torsdagar men jag skulle ju till Sköndal igår så jag var glad att flytta det. Men två värdelösa nätter. Nu mår jag lagom bra. Väckte dessutom Mikael med mitt höga prasslande med ny soppåse till matresterna. Och fast det är värst för honom tycker jag synd om mig själv för att jag väckte honom.

Det är märkligt, jag brukar säga att jag är som en 90-åring i ork och funktion och för all del minne och sånt också, men samtidigt är jag aningslös och självcentrerad som ett litet barn. Så underligt när jag var både inläsande och osjälvisk innan jag blev sjuk.

Och jag hade självförtroende. Det pratade vi om igår, eller nån dag nyligen. Jag tycker inte jag duger, lider för jag är fet, är dessutom ovan vid att ens ha en så liten konversation som i kassan på Ica, med främmande människor eller de jag träffar regelbundet, alltså bara familjen. Ha, nu minns jag inte längre vad det är jag håller på och klagar på! Det var nåt med att jag har så svårt med självförtroendet. Ja, det är krig på många fronter.

Såg delar av en dokumentär-ish med Louis Theroux om Alzheimers. Det var tråkigt att se. En kvinna var 49, dvs bara lite äldre än jag, och kunde inte slå sitt hemnummer på mobilen som hennes man hade gett henne i handen. Det är väl en sak att saker gick för fort och själv känner jag mig minst dubbelt så långsam i huvudet mot förr och då har jag ingen demens. Var var jag? Jo, att det var sorgligt med folk i programmet. Också de som var gamla och där det var värre ställt. En kvinna var riktigt borta och gick bara omkring och sa gobbel gobbel gobbel. Hela tiden. En annan svarade nästan normalt ena sekunden men kunde inte förstå vad hon skulle göra med ett fat med kakor framför sig. Och Mikael och jag pratade om det där jobbiga läget när man börjar märka att man inte fattar längre, att man antingen skrämmer eller generar folk, att ens familj kanske gråter, att man börjar svära, blir lätt på foten, och till sist inte vet var man är eller med vem.

Ja, livet är svårt. Och så dör Hans Rosling också. En av de verkligt goda, som hade stor chans att påverka världen, och förmå den stora massan eller den lilla individen att göra det också.

Det är synd om människorna.

Men får jag bara sova i natt kan jag kanske skriva nåt roligt och/eller positivt här imorgon. Jag lovar som vanligt inget. Jag tror jag har lovat er en normalt vidlyftig studie av Nobelfesten, men jag kom inte längre än att jag sparade några bilder på gamla plattan. Men så är livet. Ibland orkar man inte klä på sig. Ibland orkar man inte rapportera sina åsikter om klänningar. Allt är inte lika tungt. Jag menade att göra nån sorts bredvidställande jämförelse som skulle visa det absurda i att jämställa dem. Alltså.

Filmtips

En ny Jane Austen-film, hur ofta kommer det? Och hur ofta är det baserat på novell som aldrig filmats? Ni förstår min spänning inför att få se Love and Friendship, en ny film baserad på Lady Susan, en kortroman i brevform men med humor så det skulle räckt till en tjockbok.

Lady Susan är alltså en liten bok, men det är också Love and Friendship. Såvitt jag minns, det var kanske 15 år sen jag läste dem, så är själva historien i filmen baserad på Lady Susan. Men den nya titeln passar utmärkt! Den var bara 1.33 lång och jag som är austenfrälst hade gärna sett det dubbla. Så se den om ni kan! Den har ingen riktig romantik som man är van vid, utan är mer en fars och en samhällssatir om man nu ska säga nåt allvarligt.

Jag hade fullt upp med handlingen, men hann med att märka att Kate Beckinsale var lysande i huvudrollen. Hon är ju dock en hjältinna i Austensammanhang, men spelar även motsatsen med briljans. Vi hann lägga märke till att tiden inte var som i de andra filmerna, denna skulle utspela sig 1790, 20-30 år före de andra. Och så var karaktärerna i den här filmen något rikare, för när det var bomullsklänningar i de andra så var det siden i denna. Citat och helt korrekt observation av Jojo. Jag är ju också väldigt intresserad av inredningen som jag dock inte hann med att titta på. Men den här filmen tål att ses fler gånger. Faktum var att den lämnade en så välbehövlig smak i munnen att man ville ha en bit till så fort den var slut.

Regissör var inte Andrew Davies och jag minns inte vem.

Detta var en underbar filmkväll! Så kul att se en tjejig film med en tjej, som gillar Austen dessutom. Jag fick faktiskt detta i julklapp. Så Jojo kom hit med filmen och massa gott fika. En superduperjulklapp och jag är jättelycklig!

Min nya platta -- skärmen hade spruckit på den gamla, plus att den var så full att den varje dag varnade för att en del program inte fungerade som de skulle och man måste ta bort saker. Jo, men min nya platta sär skriver det jag ihop skrivit. Ni ser själva! Alltid denna stavningskontroll som rättar rätt till fel. Så om jag missar några ersättningar så får ni ge mig ett tag tills jag lagt in det mesta i ordförrådet, eller vad det nu kallas.

Jag har varit en redig mormor idag. Frågar hur snapchat fungerar, swipat åt fel håll av misstag, som lilla mamma när hon skulle lära sig dubbelklicka. Och när Jojo skulle gå fingrade jag på hennes jacka och kunde inte komma på vad den var gjord av, och sa Vad är det? Precis som mormor!

Så har jag också sett små rosaklädda prinsessor, för blonda för att vara k, men i Norge går det kanske an. B fyller 4 år imorgon. Be still ny heart. Jag gjorde misstaget att bara kolla lite på klänningar på h&m. Livsfarligt att "bara kolla lite". Där kan jag göra av alla mina pengar i resten av mina dagar. Jag köpte nog en och annan klänning åt Elsa när det begav sig. Å, små flickor i klänningar, det måste vara livets mening. Jag får vallningar!

Ändå försöker vi, jag, att hålla tillbaka på presenterna. När föräldrar skiljer sig blir det lätt dubbelt så mycket julklappar, och varken Mikaels barn eller barnbarn har behov av mer grejer. Och jag är en fattigpensionär och Mikael tog jag inte för pengarna. Men han är så förfärligt generös. Tusenlapparna flyger, och jag tycker det ligger ett värde i att de inte ska flyga. Man gör barn och för den delen barnbarn också en tjänst om man lär dem att uppskatta det inte rent monetära. Jag har försökt köpa välgörenhet till Mikael varje år, inte bara, men det är en bra fot att stå på och så kan man hålla tillbaka på köpfesten. Jonte har lagt märke till det för en jul hade han köpt sakerna på Myrorna, en tung värmeljusstake från ett "äkta" ställe, och en cool gångkäpp som gentlemän hade förr i tiden. Han visste dessutom att vad han än köpte därinne så gick pengarna till nåt bra, och det var en underbar present, att han hade märkt att vi uppskattar sånt. Jag höll på att säga att då blir man lycklig som mamma. Visst jag har moderskänslor för dem allihopa, vi bara har inget namn för vad jag är så vi kallar mig Anja. När N skrev på paketlappen i julas så var Til Anja Du er snil en lika värdefull kärleksförklaring som Mikaels första Jag älskar dig, eller hans senaste blombukett. Så jag uppskattar såååå att Jojo tog sig tid att hänga med mig ikväll, att filmen var så bra, den bakade kakan så god, och alla ansträngningar och försakelser tacksamt noterade i hjärteboken.

Om ni kan, gift er med en lite äldre man. Han stoppar in i både diskmaskinen och tvättmaskinen utan coachning. Och de personer som eventuellt medföljer kommer du att älska med en kärlek så stark att den kan förflytta berg.

Det enda jag önskar mig nu är att vara lite friskare så jag skulle orka umgås mer, orka hjälpa till mer, orka samtala så mycket att man blir en så viktig person att de kan vända sig till en i livet, inte bara "pappas fru". Jag är ju själv så ovan numera vid samtalande att jag ofta kommer på efteråt att jag skulle sagt det och det, och frågat om det ena och det andra. Jag pratar nästan bara med Mikael så jag är ovan helt enkelt. Ja, vi önskar alla att vi vore bättre på saker och då får vi öva.

Tack älskade Jojo för den kreativa och fett maxat typ uppskattade julklappen!!

Tillykke!

Imorgon fyller den danska kronprinsessan 45 år. Hon är en fantastiskt vacker kvinna, och mer än så känner jag henne inte.

Dagen till ära har jag samlat ihop en stilig bildkavalkad med temat kungligt blått.

Hurra, hurra!!