Jobbrädd

Jag var ju på fintur till Tungelsta härom dagen, för att jag blev deppig av att må dåligt, så Mikael föreslog en tur vilket ofta är precis vad jag behöver. Komma ut ur huset, se saker, luras att tänka på nåt annat om det går. Tungelsta är närmaste "byn", så nära att jag inte ens minns om det är uppehåll emellan dem eller om det bara går över i en ny ort. På alla möjliga ställen som vi åkte förbi hade Mikael sökt jobb. Då blir jag så stolt över honom.

Och så började jag tänka på, nja, inte så av mig själv bara, mamma frågade, vad jag skulle jobba med om jag blev frisk. Det är jättesvårt. För när jag precis hade blivit sjuk visste jag precis vad jag ville. Doktorera i engelsk litteratur. Men vid det laget att min magisteruppsats äntligen var inlämnad hade jag redan gett upp den tanken, på grund av sjukdomen. Var både för trött för att läsa, och för mosig i huvudet för att komma ihåg och ännu värre skriva nåt intelligent själv. Jag skulle fortfarande vilja doktorera, men samtidigt är jag lite nervös. Jag har legat på sofflocket i 20 år när alla andra har fått arbetslivserfarenhet. Och mina egna studier kommer jag knappt ens ihåg vid det här laget. Känns som om jag skulle få börja om på nåt vis, och bli färdig så sent att jag inte vet om det riktigt vore nån vits. Och om jag skulle våga mäta mig mot såna som inte har haft kognitiva problem i 30 år. Det är väldigt läskigt att tänka på.

Men så har jag det andra alternativet, att fortsätta översätta, fast jag återigen skulle känna mig som en nybörjare för att det var så längesen, och skriva böcker vid sidan av. Jag känner mig mer skygg nu, och det låter oändligt mer lockande att sitta i en skrivlya än stå framför massa folk och förklara saker. Eller umgås med kolleger, jag som knappt kan konversera hjälpligt med folk jag känner och som jag säger hej till på parkeringsplatsen. Träffade alltså folk nyss på parkeringen utanför hemköp, Mikael var inne och handlade, jag orkade inte gå. Ja, då träffade jag två bekanta, och jag blev så uppjagad av att försöka få igång det sociala maskineriet i mig att jag blev som en unge på för mycket socker. Så jag vet inte hur jag nånsin skulle kunna bli så normal att jag skulle kunna prata ohämmat med doktorer och professorer. Men om jag blir frisk, blir ju även hjärnan frisk så jag kan tänka igen. Det bara känns väldigt främmande. Och läskigt.

Tjena!

Underbart mellan tänderna

En enorm bytta blåbär från underbara grannarna, fattar ni vilken gåva! Varje år dessutom! Jag kan inte fatta det. Skulle hon behöva en njure duger dock varken Mikaels eller mina, fast skulden nog är en njure vid det här laget. Men det får bli ett senare problem.

Inte förrän jag hade tagit sista tuggan på andra portionen kom jag på att man kanske måste tvätta dem eller nåt? Om massa djur har kissat på dem? Jag tror man tål lite skog i magen. Bequerel är värre. Vet vad jag ska äta till frukost imorgon. Fy vad goda de var.

Man får verkligen borsta tänderna noga efteråt. Men för en gångs skull känns det som ett sant nöje. Som att dammsuga i hallen på vintern och det bara dånar om allt grus man suger upp. (Inte för att jag nånsin dammsuger, men jag har inte glömt grusljudet.) Så, fast med små blåa duttar. Kärnor kanske. Tänk att nån är så snäll mot oss.

Den sommaren jag träffade Mikael första gången minns jag som en blåbärssommar. En bekant kom med påsar med blåbär flera gånger, och jag gjorde mormors smulpaj. Fick blåbär på kjolen en gång (det var kjol-och-bara-ben-väder på somrarna på den tiden...) och var lite rädd att fläcken inte skulle gå bort. Då säger Mikael att jag ska spola vatten på fläcken från insidan av kjolen. Typ så att vattnet tränger tillbaka fläcken utåt, därifrån den kom. Ser de små tygmolekylerna framför mig. Jag var förresten smal då. Och fläcken gick bort.

Har ni fest eller?

Det låter faktiskt inte som en rolig fest, den som grannarna har haft hela kvällen. Det är killröster som inte pratar utan stöter ut ljud som ibland låter som ord, ofta bara bröl, en gång nästan som en sång. Man vet ju inte hur högljudd man är när man är full, förresten vet jag inte det själv heller alla gånger, nykter och så, men jag är bara en sur gammal tant som vill ha lugn och ro.

Och apropå grannarna härom dagen och att jag är en sur tant, så hoppas jag att grannarnas grannar bestämmer sig för att klippa gräset klockan åtta i morgon bitti. Bredvid festprissarna alltså. Mitt behov av hämnd på folk som gör oljud behöver snart kontrolleras. Sänkas ett par nivåer.

Jag har inte tagit nån smärtmedicin idag, det är kanske därför jag är så grisk.

Måste bli bättre på att komma på soliga, roliga inlägg.

Har ni hört den om dansken, norsken och Bellman? Okej. Kanske nästa gång.

Middag

Om du kunde äta middag med valfri person från historien, vem skulle det vara och vad skulle ni äta?

Jag är så frestad att säga Jane Austen. Hon är ju min favoritförfattare på många sätt, men jag vet inte om hon skulle vara särskilt social i ett sånt sammanhang, jag skulle få kämpa i alla fall, och det vore trevligt om nån kunde tala som folk. Jag hade också gärna mött Mary Shelley, det fanns väldigt mycket mer i hennes huvud än Frankenstein.

Sen såklart Emily Dickinson. Fast henne tänker jag också på som skygg, så jag vet inte. Om vi var alla fyra på middag skulle vi väl i alla fall få ihop konversation tillräcklig för en person. Jag skulle ju ha massa frågor till dem, kanske även de till varandra.

Vad vi skulle äta? En fin medium rare oxfilebit med potatisgratäng eller små ugnsstekta potatisar. Jättego sallad till, några ugnsbakade grönsaker, nån sås, inte så noga, bea, pepparsås, nåt.

Förrätt skulle vara en smörgåsbakelse med lax eller räkor. De har dem på Ica maxi och är helt ljuvliga.

Kanske klämma in en liten kopp soppa också. Sval sparrissoppa är en bra palate cleanser.

Sen får det nog bli en efterrätt per gäst: morotskaka med cream cheesefrosting, citron- och marängpaj, brulépudding, den där goda chokladkakan som Rob älskade. Och så kan de få varsin bulle också. Om de inte redan rullar.

Mmm. Och gott sällskap ovanpå det. Vilken kväll! (P.S. Jag har INTE me den här kvällen!)

Describe five weaknesses you have

Bullar, hembakta!! Rätt ljusa, inte massa pärlsocker, mmm.

Fyrkantiga, vita, mjöliga typ frallor, men jag har glömt vad de heter. De är himmelska.

Potatis, gärna små nypotatis stekta i ugn

Spaghetti med köttfärssås

Ferrins grönpepparkyckling med ris.

Och just nu är det själva kolhydraterna som lockar mig. Gluten är min favoritmat.

Att svagheter kan betyda nåt annat än mat tänkte jag inte ens på...

Inte lyckat

Mikael köpte bokstavligen en grillad korv och en kokt, inget bröd, inget mos, inte ens senap och ketchup på.

Jag hade tänkt ta nåt som inte var lchf för jag var så trött och kraftlös idag att jag inte hade klätt på mig förrän vid åtta, eller 20.00 som vi kallar det. Så jag tänkte ge mig nån liten energi. Men på väg ut säger han att dricka ingår och då går jag och tar en Fanta exotisk. Det är en sak att man äter kolhydrater med berått mod i maten, men en dricka med 20 sockerbitar i? Bara dålig hjärna. Men Mikael skulle låta som en kvinnomisshandlare om han sa Den där vill du nog inte ha. För mig hade han gärna fått säga det. Ingår, då tar jag en, väljer min favorit utan att tänka på att jag kunde tagit en cola att spara till en riktigt migränig dag.

Jag är fortfarande flera snäpp ner på orkskalan, men jag antar att jag får lida tills jag är i ketos. Och det sköt jag precis upp med en hel fet FANTA.

Om nån har blivit dålig i början av lchf, hur gör man på bästa sätt? Inse situationen, och bara planera att ligga ner, för det är vad man orkar? Eller ska man smyga bort kolhydraterna försiktigt så övergången blir smidigare?

Eller blir övergången inte smidigare, utan skjuter jag för varje kolhydrat upp det efterlängtade välmående när sockerdrogen släppt sitt grepp?

Jag får gotta mig med några bilder på smala flickor och tänka att det är jag i jul. Hoppas, hoppas, jag får det att funka den här gången också.

Har förresten halverat mianserin, sömnmedel som jag går upp i vikt av. Jag vet inte hur fort de lämnar kroppen, men än har jag inte märkt nån skillnad på sömnen. Känns ju jättebra att kunna minimera en av anledningarna till min viktuppgång!

Ingen sommar

Eftersom det inte är sommar och jag inte ens har bytt stövlar mot sandaler på skohyllan i hallen, så bjuder jag här på somriga sandaler. Vi kan låtsas att vi behöver ha sandaler på oss alltså. Alla under 500:- på Zalando.

Drömhus

Satt på hemnet i natt och hittade vårt (i a f mitt) drömhus!

Tegel (så det är kallt på sommaren)

Inga grannhus, bara skog och mark

Nära motorvägsavfart, fast lite för långt söderut. Men nästan perfekt.

Bara 2,3 miljoner. Utan amortering blir det typ som vi har idag.

118 välplanerade kvm på markplan (vardagsrum med plats även för stort matbord, kök där vitvaror är aktuella, gästtoalett och badrum som inte heller behöver renoveras, öppen spis i vardagsrum, ett stort sovrum, två mindre (fast nog stora för dubbelsäng!). Utgång till stor altan med plasttak och halvinbyggda sidor och öppen spis.

Naturtomt/trädgårdstomt! Visserligen gräsmatta i två höjder.

Och på bottenvåningen ett allrum, ett sovrum, toa, dusch, tvättstuga, förråd.

Om nån vill bo hos oss kan de alltså sköta sig ganska fritt därnere, förutom med mat. Men om vederbörande lagar middag åt oss varje dag och tvättar och städar, kan vi tänka oss att bara ta nån leksakspeng i hyra. Eller så gör vi det perfekt för norska barn och barnbarn som ska komma ofta på besök. Eller andra barn som behöver sova över för att Täby är så långt bort att de inte hinner hem :) Man vet ju dessutom inte hur framtiden blir. Men jag tycker det är ett drömhus.

Kan man måla teglet vitt? Då är jag ombord. Och pynta lite inomhus, måste ju ha breda lister och takrosett och böjda howardsoffor och massa antika speglar. Och kanske behöver det tapetseras lite i några rum. Helst, men kanske inte måste. Får jag bara rituximab kan jag tapetsera hela kåken! Jag är duktig på det! Och så skulle vi inte bara flytta allt utan att öppna alla lådorna i förrådet osv, utan vi skulle slänga saker före flytten, och sen organisera oss extremt föredömligt. Var sak på sin plats. Och inget mer beige, jag får nippran på fler svaga kaffesorter.

Men bara det här att ta rum för rum och drömma om vilka möbler, tapeter, mattor och gardiner man skulle ha, det är nog det roligaste jag vet. När man ska gå till ett happy place i tankarna, så inreder jag. Brukar ta mormors och morfars eller farmors lägenheter och låtsas att de är till mig och hur jag då skulle göra.

Och ni kan lugna er. Vi ska inte flytta. Möjligtvis om 5-10 år, om jag har blivit frisk och inte skulle bli en ensam fånge i skogen. Men att ha tre barn som behöver bil för att komma hem till pappa, det är inte helt idealt. Om 10 år har de nog bilar allihopa, så då är det ok. Ja, jag vill gärna skjuta upp det tio år. Och flytta huset till österhaninge istället för till nåt med Älg-eller Älv-, fattade inte vilket för det stod båda.

Men vi flyttar såklart inte. Men jag drömmer alltid. Jag kanske ska visa Mikael vad jag egentligen gör på pinterest. Drömmer, helt ohejdat. Han tror att jag nu på fullt allvar tycker att vi ska flytta. No, not so much. Jag bara har hundra parallella världar. Jag har förresten uppvärmd pool i den här. Eller badtunna och jacuzzi inomhus.

Jag tycker väldigt mycket om den där mörka i Alcazar. Vissa saker i hennes utseende alltså. Håret är inne nödvändigtvis äkta, ögonfransarna är det alldeles säkert inte, heller inte brösten. Men en sån figur vill jag gärna ha. Problemet är att även om jag går ner 40 kg så ser jag inte ut så. Man måste nog sprätta omkring på gym sin mesta tid, inte bara ha tappat sitt fläsk. Jag kanske måste börja motionera när jag blir frisk. Kanske kan jag få för mig att det är trevligt att springa! Det vore nåt! Fast hellre cykla tror jag.

57 är vad jag vägde som minst som vuxen. Men jag tror inte jag hade 57 i midjemått.

Det finns mycket att drömma om. Fortsätter med huset, det är roligare!

Hjärnskada

Läste nyss en artikel om en kvinnas doktorsavhandling om utmattning. Hon såg att frontloben i hjärnan inte fungerade som den skulle. Men delgav också att de drabbade kvinnorna hade längre utbildning och högre IQ än genomsnittet. Och var väldigt "ordentliga". Som exempel nämndes en kvinna som gick upp kl 04.30 varje morgon för att stryka barnens kläder så att de inte skulle se ut som slashasar i skolan.

Det exemplet bevisar för mig bara att det var nåt fel i hjärnan redan innan... Är det nån som tror att det är hållbart att gå upp 04.30 varje morgon för att stryka? De enda som ska vara uppe då är mjölkbönder och tidningsutdelare. Bränna ljuset i bägge ändar är ju inte precis taget ur årets nyordslista.

Min blogg, mina åsikter. Och jag fördömer inte alla utbrända, jag tycker bara att exemplet ovan snarare fäller argumentet om IQ än styrker det.

Såg förresten igår på tv att nån engelsk kvinna tvättade sina fönster två gånger om dagen.

Jag tror det finns många sätt att vara "onormal" på. Jag har nog själv uppfunnit ett par stycken.

Och jag är också väldigt duktig på att ignorera vad kroppen vill och göra vad jag vill.

Men det finns väl gränser?!

Att köpa

Har åkt Segway några gånger och ÄLSKAR det!! Men de kostade ca 60 000:- senast jag kollade.

Nu har jag dock hittat en lite bantad variant på cdon, sänkt med halva priset och kostar 9990:-. Om man kan ta av eller böja ner handtaget och få in den i bilen, så vore detta det perfekta för mig att åka runt på Ica i. Wow! Wow!

Dagens hemnetskörd

Ett flygfält
En travbana
En ögrupp
2,5 km sandstrand
Ett hotell i centrala Ystad från 1850
Dalagård mittemot vasaloppsstarten

Plus en drömtomt på landet vars enda fel är en skafttomt precis bredvid. Ska man bo på landet ska man ju inte ha en granne i ansiktet. Men det finns mycket att drömma om.

Svårast att förlåta?

Förlåtelse är kanske inte filosofiskt, men det är definitivt en stor del av min tro. Både att jag vill få förlåtelse och att jag behöver förlåta andra. Vad är det svåraste du har behövt förlåta? läste jag nyss. Och jag vet inte om jag kan berätta det, för det gäller inte mig. Nej, det jag haft svårast att förlåta rör inte ens mig. (Vet inte om jag nånsin behövt förlåta nån, sånt kommer jag inte ihåg.) Men den här grejen. En självisk och självcentrerad människa sårade någon som står mig nära. Sårade honom nästan till döds, bokstavligen. Och när de separerade så fortsatte hon såra honom av bara farten. Ljög, ljög för sin familj så min person såg ut att bära skulden. Ljög på sjukhuset med den nyfödda bebisen som det syntes på vem pappan var och inte var.

Det tog åratal, som jag minns det, för min person att komma tillbaka till sig själv igen. Våga lita på andra, våga lita på sig själv. Träffade en annan, de var vänner först men gradvis mer. Fick reda på att skilsmässan inte varit giltig eftersom de inte tog upp barnet i skilsmässan. Men barnet hörde ju inte ihop med det gifta paret, utan med hustrun och någon annan? Men sån är lagen. Gamla sår. Dejting, rädsla för framtiden. Förlovning, bröllop, sista året i skolan, barn? Barn? Barn? Inte. På flera år. Plötsligt har den personen, vi kallar hen för det, skaffat telefonnumret till sitt ex, min person, som hon vet är gift sen flera år. Hen ringer och kommer med argument och förslag som är så fräcka och så själviska! Och den här gången ska hon inte bara förstöra min närståendes liv, utan även hens äkta hälfts. Att fria till en gift person är vidrigt.

Det är det svåraste jag nånsin haft att förlåta. Personen detta drabbade är väldigt nära mig och jag tog hemskt illa vid mig å hens vägnar.

Första gången hen bröt ett äktenskap visste hen nog inte riktigt vad hen gjorde, det bara växte "av sig själv", som otrohet brukar göra. Men andra gången var hen medveten, förslagen, visade noll respekt för två personer äktenskap och försökte manipulera in sig själv mellan de gifta. Samtidigt som hon gick i kyrkan som den trofasta ensamstående mamman. Sån beräkning som kunde förstöra flera liv - liv som jag älskar högt - har jag väldigt svårt att förlåta. Jag ville inte förlåta hen på många år, inte förrän hon lidit och straffats nog. Ville skriva sanna elaka adjektiv om henne på hennes facebookvägg. Men jag insåg att alla dåliga handlingar ligger i samma säck, oavsett om man gör fel å sina egna eller någon annans vägnar. Så jag gjorde såklart aldrig nåt. Inte heller bär jag längre någon avsky för denna människa. Men det var en tioårig kamp och jag fick helt klart ta Gud till hjälp för att klara det. Och jag ska aldrig mer slå upp hens sida på fb och se nåt smilande foto, det klarar jag inte. Förlåtelse är skör, den behöver växa sig starkare genom träning.

Men det är verkligen sant som de säger, att förlåtelse är för sig själv, inte för den andra personen. Det är jag som behöver sluta ha hätska känslor mot nån annan och istället fylla mitt hjärta med kärlek, frid, lugn och ro. Det är alltid det bästa sättet.

Italien i mitt hjärta

Färgerna får mig att dåna. Husbilder brukar gå i beige toner, men av det här blir det så extra mycket vackert att jag inte vet vad jag ska ta vägen med mig själv. Jag är så förälskad i Italien.

Drömmer fortfarande om att åka till Sardinien, Toscana, Venedig, Cinque Terre, Capri. Gärna åka tillbaka till Gardasjön/Comosjön och Sicilien. Mikael vill gärna till Rom, men jag är rädd att det är för mycket att se och för lite ork.

Drömmer om många resor, gärna franska Rivieran och några fler spanska och grekiska öar. När jag blir frisk skulle jag också vilja åka på weekendresor till Trosa och Amsterdam och tillbaka till Karibien. Det vattnet, den sanden.

Gladast?

Vilka fem saker gör dig gladast just nu?

Att nyss ha träffat N och B, Mikaels barnbarn. De är så underbara.

Att mina syskon är lyckliga mitt i tidvis ganska mycket elände.

När Mikael sömndrucken stapplar upp till toan och säger hej till mig, både på dit- och hemvägen. Det är honom jag älskar.

Att jag har skärpt mig lite med kosten. Nja, mer att jag inte har ätit nån glass idag fast jag velat.

Att jag kommer ihåg hur det känns att inte ha ont i huvudet.

För snabbt eller för långsamt?

Jag mådde rätt bra igår och trodde att jag hade klarat mig från att krascha efter lördagen för att jag hade sovit i tio timmar. Vet inte var den tanken kom ifrån, så har det ju inte funkat på 21 år. Men idag däremot kom sviterna. Kände mig rätt kass och hade öronproppar tills det gjorde för ont i öronen. Då hördes gräsklippare och allmänt liv. Och när det hade varit småbarn utanför fönstret längre än jag orkade med, tänkte jag: Om vi behandlar dem riktigt illa kanske de flyttar.

Jag skäms såklart oerhört över den tanken. Jag tänkte både för fort och för långsamt. Och tanken avspeglar inte på nåt vis min syn på varken barn eller grannar. Men en sekund var jag desperat. Jag måste förlåta mig själv för det. Men det är inte lätt. Som att ha en liten Mengele inuti sig, som jag ska förlåta och försonas med. Det är inte så lätt i praktiken.

Antar att första steget är att behandla mig som om jag vore en god vän. Jag hade inte tyckt något dåligt om någon annan i samma pressade sekund. Jag har så lätt för att vara hård mot mig själv. Lagom är bäst. Nu får jag visa det inte bara i teorin.

(Och för den som undrar så är jag mycket ljudkänslig, och det blir värre efter ansträngning, plus att jag haft migränliknande huvudvärk hela juli. Så jag är inget monster, bara sjuk.)

Överentusiastisk eller kanske bara överlycklig

Vaknade utan huvudvärk och den kom inte förrän midnatt, så jag hade åtta vakna timmar när jag mådde som jag mådde för ett tag sen, med "bara" me. Det var så underbart! Jag är ju inte jättepigg, men tvättade bort svettlukt och fett hår. Bara det blir man ju lycklig av! Och jag har ingalunda börjat med lchf, men jag har inte ätit bröd på flera dagar och slutat med mina såna där små tetra med svartvinbärs- och äpplelättdryck. Alltid nåt.

Och efter duschvilan blandade jag ihop en portion potatissallad som jag åt med mamma scans köttbullar. Hälften var hemlagat, inte illa. (Mikael var med barnen och jag orkade inte följa med.) Sen slängde jag sopor och böjde mig ner jätteförsiktigt och tog bort två små ogräs och en jättestor, som en enda gren med ekblad, som växer under altantrappan. Och bara för det vattnade jag balkonglådor, flyttade på grillen för att förhoppningsvis lära områdets katter att ta en genväg genom sina egna häckar istället. När Mikael kom hem satt en mörk katt på vår balkong. De tror att de äger den. Men sen insåg jag att jag behövde vila, så då drog jag fram goa grannen Bosses såna där plastutestolar och satt i en lång stund. Och så har jag smällt ihjäl två myggor.

Ett hederligt dagsverke. Tänk om alla mina dagar var som idag. Fast jag sov 10-10 1/2 timmar, somnade nog först 06, för migränet hindrade sömntåget. Men tydligen var tio timmars sömn, ingen huvudvärk (ingen är att ta i för mycket, men så lite så att man inte behöver bry sig om det) och kanske duschens skalpmassage precis vad jag behövde. Nu har jag i alla fall ont i höger armborst, eller heter det vinge? Axelärm? Protruding v on my back. Den, ja. Jag tror jag får brännkänslor i musklerna av överansträngning. Och idag har jag gjort en hel veckas arbete. Slänga soporna helt själv! Det var nog två veckor sen sist!

Ja, de där... Vad heter det när folk bara bor nånstans och inte flyttar? Husockupanter? De där balkongockupanterna vi har får jag väl spraya vatten på. Vi hör om nätterna hur katterna slåss och skriker alldeles utanför oss. Vi vet inte om fler vill bo på verandan, eller om det är nån pappa som inte tar ansvar för ungarna. Det kan bli hur spännande som helst det här.

Jag har inte orkat klä på mig på riktigt förrän idag (igår var det nödvändigt eftersom pappa skulle lämna mat och Charlotte skulle hämta vovven, men idag gjorde jag det för att jag orkade). En rätt ny känsla. Tänk om jag slapp den här huvudvärken. Jag tror ju det är nåt fel inne i huvudet, typ låggradig inflammation, som gör så ont jämt och dessutom triggar migrän. Har sett att omega3 är en av få antiinflammatoriska substanser som går in genom hjärn-barriären. Jag har provat det förr, men nu kanske jag ska läsa på lite noggrannare och köpa en riktigt bra sort och ta den jättelänge, eftersom detta inte är nån quick fix.

Idag är jag i alla fall hoppfull. Att orka klä på sig, vattna blommor på samma dag. Och middag. Det gör nästan inget att det har kommit tillbaka nu. Nästan!

Ännu mera fest

"Pratade" med en me-kompis om allt vilt vi kommer att kunns göra, som hoppa på stället helt utan anledning. Och hon sa att då blir vi friskare ju mer energi vi gör av med. Det är så fjärran från min hjärna, men jag kan tro på det, nästan i alla fall.

Jag tänker, förutom middagen på Ludvigsbergs herrgård med sleepover och frukost (tidigt! Hur galen kan man va?!), också ordna en lisebergsfest. Det är nog det jag längtar mest efter. Jag såg nån kille på tv hänga upp å ner, det var förresten Tom Cruise i det där vita rummet när en svettdroppe nästan ramlar på golvet och larmar, och jag kunde bara tänka hur ont det gjorde i huvudet. Men när vi åker på Liseberg så gör det intet att vi får stå upp i onödan i en kö, det gör inget att det är stoj och stim och lukter, eller att man åker uppåner. Det kommer att bli världens bästa fest. N vill åka vattenrutschbana, så då bestämde vi att ha fest på ett vattenland. Alla med me får önska var de vill ha sin fest och så kommer vi. Från att ha varit sjuka människor med bara me gemensamt, tänker jag till exempel på AÖ, som verkar väldigt olik mig, med miljöengagemang osv. Det ska bli jätteintressant att gå på hennes fest. Tänk om jag får lära mig fågelskåderi på Årsta holmar?

One day. Inte imorgon, men om jag tar en dag i taget är den plötsligt här, dagen då jag kan få min första rituximabinfusion. Fast mediantiden innan de fick symptomlimdring var 28 veckor. Tålamod... Men sen kan man alltså bli frisk för gott, särskilt om de kommer på hur mycket och hur ofta man behöver extrainfusioner.

Var ska du ha din aktivitetsfest?

Med ME kommer vi att få dyka med våtdräkt.

C skulle ha oss på ridläger. Häftigt.

CE skulle vara på skrivläger kanske, gärna i toscana. Eller en afrikaresa.

Vansinnesshopping

Jag har köpt grejer för säkert 25-30 000:- under den här huvudvärksmånaden. Shopping är väldigt bra förströelse och lurar en intensivt att tänka på annat. Givetvis har jag bara lämnat sakerna i varukorgen och gått vidare. Men här är några av sakerna jag "köpt".

Påslakanset, Ellos, 139:-/st
Gardiner, Ellos, 179:-
Fleecepläd, Ellos, 55:-
Örngott, H&M Home, 30:-/st
Nagellack Essie, Ellos, 99:-
Skor Zalando 157:- och uppåt
Klänning, Ellos, 279:-
Klänning, George (@Asda! av alla ställen) £14
Klänning, Asos, 177:-

Krasch på krasch

Ja, igår var sämsta dagen på så länge jag kan minnas. Hade inte hunnit hämta ikapp mig efter födelsedagen och då blev jag osedvanligt dålig av att ha suttit upp vid matbordet i söndags. En krasch ovanpå en krasch. Och ovanpå det har en jobbig diskussion på fb tagit energi, och sen den här juli-huvudvärken/avgiftningen som bara kodein hjälper mot, och det får jag egentligen bara ta varannan vecka eftersom det motverkar botox. Ja, hur jag vrider mig är svansen bak. Så igår var jag rätt kass. Tänkte att jag kanske blir bättre av lite kalorier, så jag bredde mackor som jag åt i sängen. Men den ansträngningen blev jag superdålig av. Det är inte klokt, det här. Jag låg i sängen och försökte låta bli att gråta, men det kostar ju energi, och när energin var slut började tårarna rinna. Sen blev jag kissnödig, och fick vila på toaletten för jag orkade inte sträcka ut armen för att torka mig. Och sen orkade jag inte spänna musklerna för att fräsa ut gråten. Ja, då kände jag mig rätt liten, och tog min medicin. Tänk om jag fick ta kodein varje dag. Huvudvärken försvann helt i sex timmar, och det gav mig så pass mycket energi att jag orkade ligga i sängen. Ja, det låter konstigt, men så är det. Vid åtta orkade jag t o m gå upp och lägga mig i soffan. Hade dock väldigt svårt att få i mig middagen.

ME är tortyr. Kan inte säga det på nåt annat sätt. Jag är helt fast i vad kroppen vill, och går jag emot den, vilket jag uppenbarligen kan, på min födelsedag t ex, så måste jag bara betala efteråt. Och ibland är det priset riktigt högt. Var för sig är symptomen inte allvarliga, men sammantaget, och i 21 år, och med konstant försämring, är det ibland tortyr.

Idag klädde jag på mig, plus stod och pratade med pappa och hundens matte en stund. Det var inte så klokt av mig.

Men, och trots att jag bara klagat i det här inlägget, mår jag hur bra som helst idag. Om jag ligger i sängen och gör ingenting, släckt och tyst. Och egentligen mår jag absolut inte bra, men jämfört med igår är det party.

Måste nog berätta lite om maten

Födelsedagsfirande i fredags var ju visserligen delvis för mig (45) men mest för mamma och pappa (70) och (70).

Men jag vet inte om jag satt in några foton eller berättat nog om stället.

Vi hade fått dukat över vattnet, som vi ville. Det var inte öppet, så inget kallt drag och inga myggor (om de än lever denna kalla sommar. Hrm, de frodas ju i kalla Norrland...) Fint bord, Mikael beställde en flaska alkoholfritt vin att dela med födelsedagsbarnet. Det var rött och gott, lite torrt. Men mycket gott.

Sen tog vi då oss an dubbla buffeer, en varm och en kall. På den varma fanns det
Knyten med lax, kolja, färskpotatis och purjolök
Kycklingklubbor
Små korta majskolvar
Små grillade färskpotatis
Lammfärsbiff
Choritzo
Två olika fläskkött varav det ena hade glace och smakade underbart grillat
Ett nötkött som var finfint
En rödvinssås, tror jag det var

Sen var det då det andra bordet.
Aioli
Bearnaisesås
Nån mer sås
Tre röror typ, varav en var coleslaw
En gudomlig Caesarsallad, med ljuvlig dressing, rödlök och massa parmesanflakes
Tomatsallad med rödlök, a k a cipolla rossa
Bönsallad, mmm
Små minipajer, munsbitar
Potatissallad på färskpotatis
Kokta färska rödbetor
Grillad svamp och nåt sånt, typ paprika

Jag vet att jag har glömt hälften, men det här var vad jag åt. Och blev så infernaliskt mätt och belåten!!!

Maten var så god att jag kommer att leva länge på det. Och så fin utsikt och allt. Rekommenderas verkligen. Alltså Sundby gård, bara tio minuter härifrån. Och förutom Jordbro industriområde dessutom en väldigt naturskön väg, med mycket gröna ängar och ännu fler hästar. Jättebra.

Motvikt

Är helt urlakad och ledsen efter en jobbig kväll/natt. Men för en gångs skull tänker jag då inte klaga på bloggen, som jag ju alltid gör. Som att min dröm vore att få ta kodein varje dag. Jag tror att jag skulle må mycket bättre av att aldrig ha ont. Men det är bara en dröm, eller knte ens det, för morfknpreparat ska man ju knte hålla på med. Så jag får lida. Lida, kämpa, vara ledsen, göra fel, bli besviken, frustrerad, såra folk som hamnar i kläm mellan Saken och de som försvarar den. Inte kul alls. Jag vet inte vad för ursäktsbrev jag kan skriva som hon tror på.

Men just det, nåt trevligt.

Mitt bästa grillrecept

Skär en banan på mitten på längden rätt igenom skalet. Öppna skalet försiktigr och skiva bananen som slantar, eller halva slantar. Fyll det långa håret i mitten med små chokladbitar. Jag gillar vanlig marabou mjölkchoklad men to each his own. Om man orkar får man gärna hacka chokladen lite, hjälpa den på traven. För sen trycker man ihop bananen och virar in den i aluminiumfolie och lägger den på glöden.

Du får världens godaste varm banan-choklad-röra. Ju mindre bitarna är, desto krämiga blir det. Vi har inte grillat i år. Men jag är riktigt sugen på grillad korv, inte hot dog, men såna där långa wienerkorvar. Säg som det är, jag vill ha ikeakorvar. De är så bäst. Tre såna och äpplejuice med lite Sprite i och så är man lycklig den dan också.

Tja, mer finlir hittar ni på en annan blogg nära er.

Måndagsbuketter

Mina förinställda bukettinlägg är slut och när jag letade nya bilder igår blev jag både betagen och lite besatt. Så idag får ni både pioner och såna med svart knapp, vad de nu heter.

Och så har jag bestämt mig för att fortsätta spara på vackra bröllopsbilder. Älskar klänningar, blommor. Vill inte göra om mitt bröllop, men jag tycker fortfarande såna bilder är fina. Så då står jag för det på pinterest.

Och ifall jag skulle göra sån där löftesupprepning som tioårsjubileum eller så, så vore ju drömmen en Elie Saab-klänning. Antingen en som ser ut som en hel blombukett, eller en vit med 3/4-ärm. Fast jag hade nog tyckt att den vita skulle vara lite längre, med en tyllkant som både sticker fram och garanterar fluff. Men att ha åsikt om en Elie Saab-klänning är väl som att måla musse pigg-öron på Mona-Lisa.