Ska vi bry oss?

Det är Thanksgiving på torsdag tror jag. Och efter middagen ska man däsa och pösa framför tv:n, amerikansk fotboll gissar jag. Dagen efter heter Black Friday, varför vet jag inte. Men då ska man shoppa som en dåre, helst få färdigt alla julklappsinköp med dagens rabatter, och säkert köpa ny vintergarderob till hela familjen.

Jag har ätit Thanksgiving en gång hos släktingar. Johan väste nåt på svenska till mig om att det inte smakar så mycket, och det gjorde det inte heller. Förutom kalkon har man stuffing, fast inte inne i fågeln. Potatismos, sås hör till, cranberries blir lingonsylt. Nybakade frallor eller kanelbullar (jag vet! Bullar är inte frallor!!), nåt skumt med jello, och så gröna bönor tror jag. Och till efterrätt verkar de flesta äta pumpapaj men många gillar pecanpaj.

Jag skulle tycka det var kul att göra sin egen variant av en tavksägelsemiddag. Helstekt kyckling, potatismos, sås, gröna bönor, lingonsylt. Paj till efterrätt. Jo, visst.

Men jag ville ju också göra en julmustprovarkväll med många idéer från Pinterest. Men det är som det brukar. Ni är alla hjärtligt välkomna, men det blir tyvärr ingen fest.

5 grejer vi alltid har i kylskåpet

1. Insulinsprutor
2. Grädde
3. Turkisk yoghurt
4. Bregott
5. Sylt

30 steg

Jag har två promenader, lilla rundan och stora rundan. Lilla rundan är till vår brevlåda och stora rundan är till sophuset. Idag orkade jag gå stora rundan. Jag räknade stegen, jag tar små långsamma steg, som en åttioåring.

30 steg och fyra trappsteg.

Det är lite deppigt.

Innan jag blev sjuk var lilla rundan en timme, stora rundan två. Jag gick hemifrån, förbi den där fiskrestaurangen och Golden days, mitt emot Tyska kyrkan, vidare förbi Nordstan, Centralen, tvärt höger vid nya Ullevi, bredvid gårdaån som var så ljuvlig, hela vägen till Liseberg, upp mot Korsvägen, Humanisten, Poseidon, nerför Avenyn. Och nu minns jag inte vart jag gick den sista biten, från Avenyn och hem. Har både glömt mitt älskade Göteborg (vissa av namnen här ovan är jag inte helt på det klara med) och hur det känns att vara frisk. Skitsjukdom. -- Nya tag. Jag är inte helt förlamad i alla fall. Eller död.

Både och

Tydligen blev Hillary Clinton nån gång tillfrågad om nåt med sina kläder, och svarade som väntat inte på frågan utan sa att det hade de minsann inte frågat en man. Förvisso.

Men jag undrar om det är så farligt att vara snygg, göra sig till, bli nöjd av spegelbilden.

Såg på en snutt intervju med någon från bokmässan som pratade om Karlfeldt, och jag sa till Mikael att jag inte är en riktig kulturmänniska som alltid klär sig i svart och sjal och inte är snygg. Och då värderar jag inte själva utseendet, utan ansträngningen.

Örhängen och läppglans är inte förbjudet. Det är inte det som gör att män får mer i lön. Tror jag, lite förenklat.

Och bara för det sätter jag in en bild från en debattartikel om moderaterna med Kinberg Batra. Hennes blus är så snygg! Den skulle jag rösta på. Bada-BAM!

Une vache de noël

Dagens franskaglosa: Julko. Och noël stavas med e med två prickar på, vilket visar att e:et uttalas som en egen stavelse och inte assimileras med o:et till ett ö-ljud, som i soeur (syster). Ni kan bli imponerade både av mina språkkunskaper och att jag hittade ë på telefonen! Så jobbar jag.

Sotat öga

Måndagsbuketten

Månadens klädesplagg är givetvis:

Vinterjacka? Termovantar?

December hade varit lättare: Lucialinne, pepparkaksdräkt, tomteskägg.

Men jag kan tyvärr inte komma på nåt käckt som har med november att göra. Sorry.

Ett plagg som inte har använts den här november är i alla fall långkalsonger. Vi har knappt haft minusgrader, så det har räckt med filt över benen på kometen.

Men jag kan lämna er med den bilden. Långkalsongerna är från Jula. Så det blir rätt.

Älskade bebis

Jag har hållit Mikaels flickbarnbarn några gånger, nu kan hon ränna runt själv.

Men varje kvinna vet väl att det är nåt väldigt speciellt med att hålla i en bebis. Jag känner inga bebisar längre, går nästan aldrig i kyrkan där det brukar finnas några, men nu måste jag bara ligga still i min stol för att ens orka gå dit alls.

Så förrförra sommaren har jag mitt bästa bebisminne på flera år. B var så lagom i figuren, lite egen kontroll på lemmar och huvud så man inte behövde hålla emot överallt, men nog liten och lätt för att jag skulle orka hålla henne alls. Hon var trött och gosig, vi gick ut till framsidan och umgicks lite själva, och sen somnade hon med ansiktet ihopkurat i min halsgrop. Det låter kanske hysteriskt och överdrivet, men den stunden med henne är ett av mina allra vackraste minnen. Stunder med bebisar är heliga, man ser himlen i deras ansikte. Och rent mänskligt har jag fått hålla alldeles för lite bebisar i mina dar. Mina armar är tomma, för trots att olika människor har varit generösa med sina barn och lånat mig deras kärlek, så är det inte nog. Man får inte nog om man inte får egna.

Och jag försöker skriva saker som inbegriper andra ur mitt perspektiv, och inte avslöja saker om andra. Och min känsla är en av tacksamhet och vördnad inför stunden jag hade med B. Jag kan faktiskt börja gråta när jag tänker tillbaka på det, som nu. Att jag får hålla en bebis är stort för mig. Gåvors storlek ska inte mätas efter avsändarens mått, utan efter mottagarens perspektiv. En stund med en liten bebis är nåt av det finaste man kan ge mig. Jag hade en finis i knät på T:s 30-årsfest.

Fast B var som om hon visste vad det betydde för mig, och vilken komplimang det var att hon uppförde sig så lugnt och tryggt hos mig.

Lipliplip. Indianerna hade nog haft ett ordspråk om att titta in i spädbarns ögon och se in i evigheten.

Vem har vunnit vadet?

Ifall det är några som har slagit vad om hur länge det skulle dröja från det att jag körde frysdisken i foten för andra gången tills jag gjorde det för tredje gången, kan jag meddela att dagen var idag. Än så länge är blåmärket bara stort som en femtiöring, men det kan ju bli större under natten.

Fjärde gången med frysdörren torde dock inte ge någon särdeles generös utdelning. Eller ja, det är väl upp till er sinsemellan.

Resor

Min man kommer hem från Oslo ikväll. Äldsta barnbarnet fyllde fem år i veckan. (Lillan blir två nästa gång. Vad tiden går!!) Jag önskar att jag hade orkat åka med, men jag kan lika gärna önska mig till månen, det är lika troligt. Skitsjukdom. Men hela familjen kommer hit om inte för länge, det ser jag _jättemycket_ fram emot.

Vi har också börjat planera för julen. Vem lagar vad till julbordet. Oj, vad roligt med jul!

Vi tjuvstartar med jul redan den 20:e hos svärmor Vanja. Var med dit förra julen, planerar för att klara det i jul också, men det är inget jag kan veta säkert eller i förväg.

Svärmor och Gösta ska till Egypten! Låter underbart!!

Största resan av alla blir nästa försommar, när min bror och hans familj kommer hit! Alltså Johan och Beth, Bella och Mia, och Benjamin och Oskar. Pojktvillingarna fyllde ett i november, de har samma födelsedag, och tjejerna har fått varsin födelsedag i januari. Mia heter Madlen i mellannamn, efter kusin Madlen som är död, och hon föddes till och med på hennes födelsedag. Om jag nu inte blandar ihop det. De blir i alla fall sex år. De var här för 1 1/2 år sen, Johan och tjejerna,  och det var så vansinnigt roligt. Jag ser fram emot deras besök så jag kan spricka!! Mikael sa att de kan få bo i vår lägenhet, så bor vi på hotell. Hjälp, vilken gåva att få träffa dem igen. Pojkarna har jag aldrig träffat och ser knappt skillnad på heller, men flickorna är så stora och har både helt eget utseende och personlighet. Gladgladglad!

Sen då om vi ska prata resor så vore det inte fel om jag blir så bra att jag kan åka på semester nästa år. En tripp till Trosa kanske, eller badsjön från i somras, eller helst Italien. Men jag räknar inte med att klara det och blir glad bara över alla resor som går hit.

Mikael sa att barnen är så fina och bra fostrade.

Det sa han om Johans barn också. En fin grej kan jag berätta.

Bettan har alltid pratat med dem om att share. Hon sa det tidigt och jag blev förvånad, för hon lärde dem det tidigare än jag trodde de hade hjärnkapacitet till att förstå begreppet. Men nu sitter ettåriga killarna och turas om med en leksak de bägge vill ha. Och när Mia var hos ögonläkaren för nån månad sen så var Bella i väntrummet. Hon har kritor. Det kommer in en annan tjej som ser rädd eller blyg ut, minns inte vilket. Bella säger hej och frågar do you wanna share my crayons? Tjejen tackar ja, och det tar inte lång stund innan Bella säger I like how you've done your hair. (Tjejen var svart och Bella vill ju ha samma frisyr som Ruth. Så gulligt.)

Jag känner så igen Beth i Bella. Tar kontakt med folk, delar med sig, ger folk komplimanger. Får dem att känna sig väl till mods. Bella är också en italiensk superprimadonna. Mia kan tycka att hennes systers utbrott är både högljudda och tröttande. Mia är så förnuftig. Vill bli läkare (Bella vill bli en lila fe). Å, vad jag älskar dem. Det är nåt särskilt med små personer som man är släkt med.

Häpp! Dagens måltidstips.

Färsk pappardelle, köttfärs, en halv burk färdig tomatsås (köpte Garant/Hemköps egna, men glömde kolla hur mycket socker det var i...), en halv burk creme fraiche. Salt å peppar på köttfärsen, kanske mer om såsen är mesig

Med köttfärs för 30:- blir det rester, även efter en brakportion.

Kan det bli enklare? I alla fall inte godare. Om nu Garant är nån garant för smaken, höööö.

Fläcken mitt i bild är förresten persilja.

Nästan bättre än Downton

"Så mycket bättre" är väl en bra idé men jag har aldrig ens sett ett helt avsnitt. Men idag var jag faktiskt lite sugen eftersom det var Carola, och hon är karismatisk och tokig och spännande. Jag är glad att jag tittade, ett tag i alla fall, för Orups Främling var helt fantastisk!! Jag orkar inte hitta länken, men Aftonbladet har, lyssnade på den där för en minut sen. Jättejättebra.

Det var drama på högsta nivå i näst sista avsnittet av Downton, men nu när båda programmet ligger lite i bakgrunden är det Orups framförande som får mig mest på fall. Det är otippat, verkligen, eftersom jag är fullkomligt galen i Downton.

Så lyssna om ni är intresserade. Den kan förvåna er, rentav förtrolla.

Rammelbuljong

Jag tog kometen och skulle köpa pizza idag. Mikael är inte hemma så jag tänkte passa på att inte behöva laga mat. Och så har jag satt nyckeln i kometen, lagt pizzakartongen på sätet, ska svepa fleecefilten om benen, och så ser jag att jag har tappat ena handsken på marken. Jag böjde mig ner för att ta upp den, och jag ramlade! Det gick i slow motion men ändå kunde jag inte stoppa fallet utan lade mig helt raklång på marken! Kände mig så dum, men om nån ser en ramla bredvid en elrullstol så fattar de nog. Min ena hand svider, där jag tog emot i asfalten. Hela kroppen är darrig och matt. Det är en stor muskelansträngning både att ramla och att ta sig upp igen. Nu har jag i alla fall fått i mig en supergod pizza. Snabba kolhydrater var nog tyvärr precis vad jag behövde.

Nu minns jag. Jag låg i sängen jättelänge, orkade inte ens gå upp och äta frukost. Det kan kanske förklara saken. Det fanns ingen kraft i kroppen. Ja, ja.

Igår blev jag också lite skärrad. Jag har märkt att vid övergångsställena så stannar alltid bilarna och släpper förbi en. Så jag brukar kolla på bilarna lite tidigare numera och slippa sakta farten så mycket. Kometen stannar långsammare än jag tror, och accar långsammare också. Så ifall man stannar tar det en evighet innan man har kommit ur vägen för bilen som varit snäll. Men igår glömde jag av mig lite, och förutsatte för mycket. Om inte bilen hade stannat hade jag inte hunnit stanna och en krock hade både varit oundviklig och gått illa. Usch, jag blir lite stirrig när jag är farlig för mig själv. Har varit ute tre gånger på sistone, med kometen alltså, efter ett påtvingat uppehåll på en månad, när jag varit dålig pga medicinavvänjningen. Så jag hade ett stort uppdämt utflyktsbehov. Idag var turen på en kvart, igår var jag borta bara en dryg halvtimme. Så det var små utflykter, men ändå var det visst för mycket.

Jag hade tänkt plocka in julkartongen och adventspynta som överraskning åt Mikael. Har tänkt det ända sen oktober, men idag har jag i alla fall öppnat förrådsdörren. Men den kartongen får jag inte fram. Allt man ser får man inte.

Fel

Jag läste nyss en fråga på Pinterest: Vilken populär tanke som råder i världen tycker du är fel?

Förutom att alla ska minska på fettet och äta massa frukt, och ta statiner mot kolesterolet?

Jag är ju lite allergisk mot Camilla Läckberg. Men för inte så länge sen läste jag att hon sagt om senaste förhållandet att hon ju är lite äldre nu och har ingen tid att vänta, så typ hoppa ner i kärleksbåten på direkten.

Jag tycker precis tvärtom. Bara för att man är 40 eller 50 så har man inte rätt att ge barnen ännu en plastförälder, ännu mer fullt ös och sen separation om fyra år.

Man har lärt sig genom alla livsfarliga hollywoodfilmer att kärleken ska stavas med stort K, att den inte bara inträffar utan sveper med en.

Men det är inte kärlek, det är förälskelse. Kärlek kommer inte utifrån, den kommer inifrån. Den drabbas man inte av, den väljer man. Varje dag. Ska jag älska min man idag också, fast han beter sig som en idiot? Det är nog den rätta frågan om kärlekens natur.

Ja, delvis såklart. Kärlek är inte ett trist fängelse med en idiot till make. Kärlek är underbart, spännande, tryggt, glatt, roligt. Men det är ett val. Igår var Ken Follett på Skavlan. Han träffade sin nuvarande fru när båda var gifta med nån annan. Sånt händer. Men varför händer det? Jo, för att personerna inte är så kära i sin partner att tanken på att älska nån annan är absurd. De har inte bestämt sig för att de trivs bäst med den de är gifta med.

Detta förutsätter dels att man gör sin hemläxa innan man säger ja. Är förälskelsen rimlig, det vill säga kommer jag att kunna stå för de löften förälskelsen vill ge när det bara finns vardag kvar? Är man kär i kärleken eller i personen?

Det förutsätter också att man är lojal mot den man har valt. Att man inte ställer sig på någon annans sida mot honom. Det betyder dock inte att man ska tiga och ta emot, men att man löser problemen genom samtal i äktenskapet, inte utanför det. (Självklart kan man behöva tala med utomstående, men inte istället, utan också.)

Jag blir så ledsen när kärleken inte längre är livslång. Det verkar som om många inte varken tror på eller vill ha tills döden skiljer er åt.

Jag tycker inte det är konstigt att barnen är otrygga nuförtiden. De vet inte om de får se sina föräldrar mer. Både tidigt dagis och brutna vuxenrelationer tror jag skadar barn. Jag säger inte att man ska stanna i missförhållanden för barnens skull, men varför är äktenskapet (eller ännu värre, samboskap) en båt utan åror, som ingen planerar, har framförhållning till, styr.

Kolla! Här bor jag!

Blir ett trött utmaningsinlägg idag. Gick inte upp ur sängen förrän vid 19-tiden, och då var det givetvis redan mörkt ute. Så det blir inget foto av mitt hus. Inte heller ett foto inifrån, jag orkar varken röja eller visa ofullkomlighet. Inte heller sätter jag in en länk till Google Earth, där jag faktiskt aldrig har slagit upp vårt hus.

Men här bor jag, vi. Vi bor bra här, har inga större klagomål förutom att det inte skulle skada med 50 kvadratmeter till. Och ork att röja. Min skiva har hakat upp sig på röja. Ork, röja. Alltid.

Fem saker jag blir irriterad på i vardagen.

Migrän. Blir påverkad på så många plan. Mår så kass.

Att inte sova gott. Får jag 10-11 timmars sömn klarar jag alla prövningar, får jag bara 8-9 mår jag som under influensan. Och sur på det.

Att jag inte orkar läsa.

Att jag inte orkar resa.

Att jag är tjock och inte har hittat kraften att gå tillbaka till lchf igen.

Grrr, när får jag ett eget receptblock

Var ju hos ny läkare för att be om prover på sköldkörteln, för att förre läkaren som nu slutat höjde dosen och jag har tappat hår och haft hjärtklappning. Jag skulle få ett brev med provresultat. Men han ringde istället, och jag klarar inte oväntade samtal och särskilt inte när jag dessutom fortfarande inte har orkat gå upp ur sängen. Det var därför jag bad om ett brev. Fast så ringer han istället. Jag fattar inte alltid folk som pratar stockholmska, men den här killen har brytning och min hjärna hänger inte med, det märker jag ju. Så jag skrev anteckningar under hela telefonsamtalet, upprepade vad han nyss sagt/jag skrivit, men efteråt är anteckningarna ändå inte vettiga. Ska ringa den 12 dec och boka en tid den 17 dec. För det första är det inte fem dagars väntetid, det är tre veckor. Minst. Och varför bokade han inte in tiden själv? Och varför måste jag komma igen över huvud taget? Ska jag ta prov igen, före den 12, eller före den 17? Eller varför ska jag komma? Jag är alltså i princip hem- och sängbunden. Gå till doktorn för nåt doktorn vill, då säger jag Fine, skriv ett brev. Sånt lämnar jag inte min sjuksäng för. Och jag fick inte ens veta hur sköldkörteln låg till.

D-vitaminet lovade han kolla, men nu vet jag inte om jag vågar lita på att det var "bra". Och jag vet inte om han tog båda värdena (de heter nåt med 0,25 och 1,25) för om det har blivit ett större gap mellan siffrorna är det dåligt, även om standardvärdet är bra. Jag orkar inte komma ihåg varför, men så är det. Kommer inte ihåg om det har med D3 och D6 att göra.

Ja, och sen bad jag om recept på alla mina mediciner. Det är många, kanske femton stycken, exklusive migränmedicinerna som jag får av neurologen. Jag bad om fyra uttag av allt, och inga tidsgränser på uttagen, så att jag kan ta ut alla medicinerna med tre månaders mellanrum. Det är näst intill omöjligt för mig att jonglera alla mediciner och vilka som räcker si eller så länge och vilka som behövs nya recept på fast året inte är till ända osv. Allt det förklarade jag inte, men han måste ju förstå det själv, jag är väl inte den första patienten med många mediciner som ber om nåt särskilt vad gäller uttagen.

Tilläggas kan att jag har gått på denna VC sen jag flyttade hit, och jag vet inte med mig att det blev rätt med medicinerna nån gång. Neurologen har visserligen bara en handfull mediciner som han skriver ut, men de har inte blivit fel nånsin. På lika lång tid.

Ja, så idag hämtade jag ut en kasse mediciner. Och nu är jag irriterad.

Han har skrivit ut så att jag har 831 p-piller kvar att ta ut, ändå har jag fått idag så det räcker ca 10 månader redan. 800 piller är ju två hela år till. Hjälp.

Däremot har han inte skrivit ut några stilnoct över huvud taget. Och sa inte att han vägrade, så jag vet inte om det var ett misstag eller ett medvetet ställningstagande från hans sida. Jag tar ju i princip jämt bara normaldos av dem. Efter sju år borde jag ha börjat knarka större doser om det var så att jag inte själv har koll på det där med tillvänjning. Men ska man behöva kolla på receptet så allt finns med? Han borde kunna följa min lista där namn och doser stod tydligt. Men det kunde han inte.

Jag bad om Alvedon forte, de är på 1 g. Det har jag fått. Får ta 2 om dagen står det på hans instruktioner. Jag har också fått ett recept på Alvedon 500 mg, som jag inte bad om, men av dem får jag ta åtta per dygn. Det blir dygnsdos på 4 g, men med den starkare sorten är max dygnsdos 2 g. Detta är lågstadiematte. Jag dånar.

På flera av recepten, som kommer i askar och byttor om 98 eller 100 tabl och jag ska ta en om dan, blir det ett års förbrukning dagligen med uttag var tredje månad. Precis som det ska vara. Men några såna varjedagsmediciner, som omeprazol, fick jag bara tre uttag av. Så då ska jag alltså komma ihåg om nio månader från nu, eller tidigare egentligen, att jag inte har ett fjärde och sista uttag av den medicinen som alla de andra, och så måste jag ringa vc och boka tid hos läkaren, alt be om påfyllning, om han nu gör det utan att träffas, och också se till att besöket, med minst tre veckors väntetid, kommer en vecka innan tredje uttaget, och felaktigt sista uttaget, är slut så Mikael och jag hinner klara av logistiken att ta oss till apoteket och kanske hämta vid annat tillfälle om allt inte finns hemma. Och jag har hjärntrötthet!!! Sånt som strokepatienter har. Hur sjutton ska jag orka med det här. Jag har bättre och viktigare saker för mig med mina fem minuter energi om dan att rätta personer jag är i beroendeställning av när de gör fel.

Det sista och kanske mest irriterande var mina cymbalta. De är SNRI /antidepressiva, men hjälper mig också med värk och sömn. Min förra läkare skrev allt det där på instruktionen, som om jag själv inte kunde hålla ordning på vilket piller som var till vad. Min nye läkare såg allt det där hon hade skrivit om sömnen och allt och ordinerade då 2 kapslar a 60 mg på morgonen och 2 kapslar a 60 mg på kvällen. 240 g per dag. Jag skrev å andra sidan 2 kaps a 60mg dagl, under morgonmediciner. Inga cymbalta på kvällsmedicinlistan. Fass säger att maxdosen är den jag tar, 120 mg. Vet han att han har gjort nåt potentiellt farligt när han har dubblat en maxdos?

Jo, men 2 tabl a 60 mg ska jag ta på morgonen. Så ett paket med 98 kaps a 60 räcker bara halva tiden, dvs 1 1/2 månad, inte tre månader. Så han skriver att jag ska ta 4 tabl a 60 om dagen, men kryssar sen i att jag ska få ett paket med 98 kaps a 60. Är det ens nåt här som är rätt? Om han gör så måste jag ha åtta uttag för att det ska räcka ett år, men jag har ju sagt att jag vill hämta piller med jämna mellanrum var tredje månad.

Vad får han sin lön för?

Varför får jag inte skriva detta själv? Jag skulle vilja skriva in alla recept, doser, uttagsfrekvenser , osv, och sen kunde bara läkaren kolla (bah!), signera och så blir det rätt. Som det alltid varit. För jag har ju tusen gånger bättre koll på vad jag ska ha och inte, eftersom det är mig och min redan sjuka kropp som drabbas om den inte får nåt den behöver.

Två recept på samma sak, inget recept på det viktigaste, en felaktig doseringsanvisning (och potentiellt skadlig då den var på 200% av maxdosen) men sen när jag väl fick medicinen fick jag en fjärdedel av vad han skrivit ut, och hälften av vad jag ska ha. På en annan medicin som jag fick ut i en ytterligare felaktig dos.

Frågan är vad jag kan göra. Har jag rätt att ha nån med mig som kollar de här sakerna åt mig? Som sköter all onödig kontakt angående felaktiga och saknade mediciner? Nån som mejlar om läkare vill att jag ska dit, och jag inte orkar springa på hans villkor. Måste ju förklara att Först, do no harm, bryts redan när han ber mig komma. Och läkarbesök 17 dec. Det kan inte bli mycket sämre. December är alltid årets jobbigaste månad. Man försöker gå på nån julkonsert, gärna koka kola, förbereda julmat, tänka ut och skaffa julklappar. Och så läkare på det? Jag brukar känna mig dålig hela januari. Så läkarbesök i julruschen, det måste jag försöka avstyra. Eller få nån sjuksköterska som jag förklarar allt det här för och som kan komma ihåg allt och vara länken/översättaren mellan mig och läkaren. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Måste ringa vc och be dem läsa i journalen vad han skrev att vi hade bestämt, för jag fattar det så inte.

Nu skulle det passa med ett eget receptblock.

Glömde gårdagens utmaning

Om jag skulle skaffa mig en ny ovana så skulle det bli...

...för mycket ovanor i mitt liv. Jag fuskar redan med tandborstning, lägga mig med smink, fisa i soffan, äta socker och mjöl. Ibland går jag i pyjamas och ibland har jag ingen behå, alternativt "hemmabehå" (dvs den finns där för sakens skull men gör nog inte mycket nytta). Jag har faktiskt ingen lust att börja föreställa mig ett ännu värre förfall. Förfallet går ju av sig själv, medan motsatsen kräver energi och ansträngning, i uppförsbacke.

Jag ska åka till apoteket nu och kommer eventuellt att äta pizza till middag. Vi kan väl kalla det en ny ovana...

Ögonskuggeprimer

Läste ett tips på The You Way.

Blanda två delar ögonkräm, en del concealer, en knivsudd puder i en ren burk. Smörj på ögonlocken innan du lägger på ögonskugga. Perfekt! Jag har varit för snål länge för att köpa ögonprimer, så jag ska testa det här.

Fast concealer, det är väl typ ett stick? Är concealer en kräm? Menar de täckande foundation?

Jag kanske struntar i det ändå. Målar mig så sällan och är borta så korta stunder att sminket knappt hinner försvinna.

Lockarna däremot, that's another story.

För lite, för sent

När åttaåriga Yara mördades gick kommunen ut med att rektorn, Johan Johansson, inte hade följt regelverket och stängdes av från sitt arbete. Detta hände inte nyligen. Men enligt Expressen idag så säger hustrun att avstängningen och uthängningen i media orsakade en djup depression hos hennes man. Han var med om en svår singelolycka och blev skadad för livet, och ligger, som jag förstod det, fortfarande på sjukhus med hjärnskador. Det stod inte rakt ut i artikeln att han hade velat skada sig själv, eller rentav ta livet av sig, så jag vill inte säga nåt mer om det. Frun har försökt återställa sin mans heder och få kommunen att be om ursäkt, och när jag läste om detta i Expressen för några timmar sen ville kommunen inte säga att de gjort något fel. Alldeles nyss var det dock annat ljud i skällan och de bad om ursäkt. Riktlinjerna hade ändrats efter att rektorn fick sluta, vilket gör att det låter som om rektorn visst gjort rätt och inte var den skyldige till Yaras mord.

Hela historien är absolut förfärlig.

Och jag tycker så synd om rektorn, hans fru och barn, och alla som var inblandade i saken och sitter med facit i hand och känner skuld för att de inte räddade flickan. Vare sig de hade kunnat det eller inte.

Och som lök på laxen krävs det en artikel i Expressen för att en hjärnskadad rektor ska få en ursäkt för att han blev felaktigt anklagad i media.

Undrar hur många oförrätter som begås varje dag och som inte når medias slumpmässiga ljus.

Kolla! Det här åt jag idag.

Mikael köpte mjöl igår, och jag köpte mjölk så ville jag äta pannkakor till middag. Vi har en pytteliten stekpanna som jag gillar att steka pannkakor i. De går ju aldrig sönder i en sån liten panna, och det passar mitt ocd att man kan göra dem perfekta. Varje gång. Så idag blev det pannkakor med skogsbärsgrädde. Mmmm.

Fast när jag skulle lägga mig kom jag inte ihåg om jag hade ätit nån middag idag. Kom ihåg en jättego dubbelmacka och nyponte i swedish grace, men hade inget minne av nån middag. Är det därför jag är hungrig? Nej, det är för att klockan är fem på natten. Kunde inte somna igår så mitt dygn åkte snabbt framåt med minst fyra timmar igen. Om jag inte kämpar stenhårt, och tydligen bara om jag äter 10000ie d-vitamin, inte bara 5000, så hoppar sömntågets avgångstid fram till kl 05.00. Det är så trist. Men nu vet jag att det går att vrida tillbaka med viss hjälp. Den här hösten är första gången som jag regelbundet somnat vid två snarare än vid fem, på fem eller sex år. Jag är så glad!! Doktorn ringde idag och sa att d-vitaminet ligger bra. Och då köpte jag nya piller på iherb, jag väntade på det beskedet. Fast efteråt insåg jag att jag inte hade fattat vad han egentligen ville att jag skulle göra. Får ringa akka imorgon och be sköterskan läsa journalanteckningen och se om han skrev nåt. Det var tal om både den 12 dec och den 17. Den här läkaren verkar inte fatta att ett läkarbesök motsvarar en veckas iförvägsvilande och återhämtning, och tycker jag ska komma å komma. Och jag ville ha provsvaren på brev, eftersom jag ofta inte fattar vad folk säger när de ringer och "överraskar" mig. Min läkare verkar annars bra, men han har en brytning som är lite jobbig för mig. Jag har ju svårt att fatta vad folk säger när de talar stockholmska! Oh well.

Iherb, ja. När jag lagt ordern ser jag att de har mitt visakort on file, men att jag har bytt kort och nummer. Det tog en bra stund innan jag lyckades fatta att jag måste cancel hela ordern och ta bort det gamla kreditkortet, och då skulle den fråga efter ett nytt. Finns det ett där så tar den det, och man kan inte lägga in ett nytt på annat sätt än när man är mitt i sin order och går till kassan. Och nån speciell pore strip cleaner som jag skulle få för 50c fick jag inte nu, eller jo, för 3.95, eftersom det var ett engångserbjudande. Lite dåligt för jag har ju inte köpt den, ordern blev ju cancelled. Så då blev jag för snål. Oh well. Jag har nu i alla fall melatonin på väg, samt d-vitamin och magnesium. Och på fredag ska jag hämta mediciner för dryga 1500:-. Det är lite olägligt att lägga typ 2000:- på mediciner när man borde köpa julklappar istället!

Nu vet jag faktiskt inte längre vad jag skriver om. Jo, men jag har inte haft migrän idag. Har varit på gott humör, trots vissa motgångar, om vi ska kalla dem för det, och har orkat steka pannkakor, tömma diskmaskinen, hämta posten, slänga sopor, klä på mig, tvätta håret, torka diskbänken och spisen och städa lite i diskhoarna. Och sen har jag kört två maskiner, råkat sätta på duschen i kaoset men jag hann undan och bara torkstället blev blött. Men där hänger nu tvätt så fint på tork och det har jag gjort.

Mikael var och tränade fast han inte var varken upplagd eller pigg och då blir jag ju ännu stoltare. Det är konstigt, när han ignorerar sin kropps signaler och driver seriöst pulshöjande aktivitet en timme fast han inte orkar, då är det jättebra, självkontroll, mind over matter och allt det där. Jag är inte ironisk. Men det känns så främmande att göra mer än jag orkar i en timme och sen få beröm för det. Mitt liv har sina egna regler, som är helt rubbade egentligen. När din man kommer hem med massa matkassar, ligg du kvar i soffan och låt mannen inte bara handla maten, betala den, utsn sen också plocka in den efteråt. Det känns så illojalt att inte hjälpas åt om det som är vårt. Men Mikael vet rätt bra vad jag orkar och inte, och påminner mig när jag själv glömt.

Men idag ska jag inte klaga. Har nästan känt mig pigg idag, i alla fall har jag inte känt som om energin är slut innan jag ens börjar, så jag får gå på vilja, inte på faktisk energi. Men idag har jag orkat flera saker. Verkligen orkat, inte tvingat mig. Och jag har varit så glad och nöjd, och fönstershoppat en full container på ebay. Jag har haft kul i alla fall. Kommer nog inte ens att köpa en tjugondel av vad jag har på watch-list:en. Kanske ska ha nåt på jul, nåt på nyår, men sen blir det inget mer. Men jag har hittat två underbara kappor för nån hundring styck. Om jag skulle gå till jobb varje dag skulle jag i alla fall handla på ebay. Man kan hitta monsoonklänningar i siden för samma summa som man köper ett par fingervantar i stan. Och, jag älskar att fynda. En vacker dag kanske jag visar er några av mina många fynd, som jag ändå inte ska köpa.

Blir så sugen på barn!

P.S. Javisst, sarkasmträning igen!

Dagens klokord

Är blommorna eller vasen vackrast?

Vasen är från Svenskt tenn. Jag dånar lite. Blommor varje vecka är det första jag ska börja med när jag blir miljonär.

Mysa med ljus

Älskar att tända ljus och mysa. Har inga kastehelmi, men några vanliga kivi. Den här bilden blir jag alldeles lycklig av.

Förutom att i verkligheten så fladdrar en ljuvliga så mycket att jag lätt får ont i huvudet. Så tända ljus på bloggen är perfekt!!

Spreta med fingrarna

Mikael och jag såg den allra minsta lilla bebis i lördags. Den såg helt ny ut men var fyra veckor. Låg i sin fars famn och sov. Och folk med bebisar och hundar kan man alltid prata med, även om man inte känner dem. Men tillbaka till den här bebisen. Den spretade med fingrarna i sömnen och det såg så festligt ut.

Apropå festligt så höll jag på att hoppa högt idag. Var på apoteket och hemköp, väldigt kort tur på hemköp, men det var en månad sen sist jag var ute, och jag var på så dåligt humör. Men just det, jag skrek nästan till när jag höll på att gå rätt in i en renrumpa! Det var nåt med polarbröd, antar jag, men hjälp vad chockad jag blev. Det säger inte mycket, jag hoppar till av allting, men idag var det i alla fall befogat.

Ibland retar det mig att...

... jag orkar såååååååå liiiiiiiite. Idag har jag varit görsur. Och migränig. Och så ont i benen, redan när jag vaknade. Sursursur.

Bara lite petnoga

Jag har ju fått novembers inläggstemautmaningar från bloggen Onekligen, som jag hittade via Monnah. Flera av titlarna har börjat med Hepp.

Men då måste jag få säga en sak. Och det får jag ju, på min egen blogg, såvida det inte outar en när eller kär.

Och det heter faktiskt häpp, med ä. På Wikipedia står att hepp är en variant, men googlar man på båda stavningarna så är det på häpp man får upp när ordet använts i text, hepp ledde till HEP och andra snarlika ord som helt klart inte var en alternativ stavning på häpp.

Jag har visserligen inte slagit upp ordet i saol. Borde jag ju egentligen, när jag nu har deras app och allt. Men det räckte med google och wiki för mig. Har ju instinktivt skrivit häpp i mina inlägg, fast originalet sa hepp. Denna enda vokal satte igång mina idéer om saker. Som att man måste stava rätt. (Och resten av min litania är inte riktad åt nån person, Onekligen eller nån annan. Om man inte gärna tar åt sig, vill säga. Det är inte förbjudet.)

Jag blir bara lite sur när folk stavar fel. Det finns ju stavningskontroll och saol. Vad mer behöver man?! Ännu mer putt blir jag när folk som verkar (vilja) ha språket som yrke behandlar det som jag skulle behandla danska, om jag var tvungen att skriva på det.

Att använda språket som yrke men inte ha pejl på stavning eller grammatik är lite som att vara frisör i hemmagjord, hemsk frisyr. Alltså att ens barn klippt potta på en ungefär. Ditt varumärke är förstört redan innan du har öppnat munnen/tangentbordet/saxen.

Ja, vi har väl alla våra fixa idéer. När jag skulle skriva magisteruppsats var jag sugen på att jämföra de fixa idéer Austen lät clownerna i sina romaner ha, och se om de sa nåt samhällskritiskt eller bara var tacksamma driftkuckur. Emma Woodhouses pappa t ex var ju nervös för att äta ägg, det är kanske inte så samhällskritiskt med ägg (men ropa du ägg och bacon och lchf i fel skog så får du veta att du lever) utan snarare att det inte var hans egna, att han inte litade på andra att göra rätt osv. Som jag minns det, alltså. Det är ju väldigt lättöversatt till xenofobi.

Kanske vore trevligt att köra igenom alla Austen nästa år!! Det var många år sen.

Och åt den som har sett stavfel i den här bloggen, vilket torde vara alla icke-blinda svenskar över tio års ålder, ber jag formellt om ursäkt. Jag har mani på att stava rätt, men jag har också en högst litterärt handikappande åkomma som heter hjärntrötthet. Jag ser, hör, fattar, minns, tänker inte saker så bra som förr. Och om det inte var hjärnan, så var det telefonen, som tycker om att ändra. Jag tror att jag alltid läser igenom allt, men jag minns ju t ex inte ifall jag nyss tänkte göra det eller nyss gjorde det. Ibland är man också bara för trött för att bry sig. Mucho sorry!

Same same but different?

I lördags var det nån som ringde vårt hemnummer (ja, vi har faktiskt ett sånt fortfarande) apropå att jag hade varit med i en tävling på nätet om nytt porslin. Det var de där som har julserviser på baksidan av Året runt, jag minns inte vad de heter. Jag sa att jag inte vann och därför inte var intresserad. Då insåg jag att det kanske inte ens var nån tävling, utan bara ett sätt att få folks telefonnummer och trakassera dem tills de köper en servis. I samma sekund som jag hade skickat in min tävlingsansökan fick jag nämligen svaret att jag inte hade gått vidare. Och då ringde några varningsklockor. I lördags kom så, som sagt, säljsamtalet.

I morse ringde de igen! Mikael blev lite sur och drog det där att en annan hade ringt i förrgår och redan då hade vi sagt att vi inte var intresserade. Säljaren, otvivelaktigt klassens ljus, svarade nåt i stil med Men det kan väl inte jag veta. Jobbar ni inte på samma företag eller?! Trötta mig. De ska väl ringa varje dag tills vi köper nåt, och "trötta mig" är precis vad själva affärsidén går ut på!

Förra veckan fick Mikael mail från en brudtidning. Jo, jag var med i en tävling för sisådär sex år sen, och de erbjuder honom fortfarande prenumerationer på brudtidningar. Jag ber honom om ursäkt för det en gång om året och lovar att jag aldrig ger ut hans emailadress mer.

Nu har jag också fattat, kanske mycket senare än alla andra, att om de frågar efter mitt telefonnummer i en tävling så är det förmodligen inte för att de vill kunna ringa och meddela mig personligen när jag vinner storvinsten. Det är nämligen vad min överoptimistiska och godtrogna natur lärt mig. Men om jag har ett skräpmailkonto vars adress jag kan uppge och få spam till, så kan jag också skriva att jag har telefonnummer 08-1234567.

Jag är bara 44 år och har först nu kommit på detta. Med viss hjälp.

Det är inte lätt att vara naiv, lättlurad och artig på samma gång.

Himla servisfirma. Ringer de nån mer gång ska jag komma ihåg vad de heter och varna er här! Det är väl ett hot mot deras business om nåt!! Det är den här bloggen och Kissies, som är nåt. Har massor med läsare. De ska få se vem de stungit haver.

Godnatt, folket. Hoppas att ni kan sova nog länge och nog gott.

Själv har jag blivit en gammal tant och hackade upp nattsömnen i småbitar i natt på grund av flera uppvak med kissnödighet! På mötet i lördags hade jag tagit en treo innan (samma effekt som läsk, om ni undrar) och jag blev så vansinnigt nödig att jag gick ut på toan under mellanpsalmen. Såg framför mig hur jag hade vägrat och suttit där en timme till och sen kissat på mig när jag reste mig. Jag har inte fått några barn eller varit gravid, så jag tror att jag ska slippa alla såna problem. Men kombinationen muskelsvaghet och att man kissar mer när man är kraschad (säger gurun Anders Österberg) är ingen bra grund att börja experimentera med att hålla sig.

Jäpp, här är det långvårdsnivå på inläggen.

P.S. Rödbetorna har i alla fall helt lämnat min kropp. Men jag hade väldigt roligt i ett par dar. Inte ofta man fnissar ner i holken.

Så, nu utlovas stilhöjning här.

Häpp! Dagens tv-tips:

Det här är program jag brukar vilja se på varje vecka. Har en lapp under soffbordet för att komma ihåg allt!

1. Homeland, måndag, SVT, ca 22.
2. Big Bang Theory, tisdag, kanal 5, 21.00
3. Doobidoo, SVT, fredagar 20.00
4. (Lite motvilligt) Skavlan, SVT, fredagar 21.00
5. Downton Abbey, SVT, lördagar kl 21.30
6. Babel, söndagar, SVT, 20.00 (slut för säsongen)

Har ni märkt att alla programmen utom Big Bang Theory är på SVT? Är det ett ålderstecken eller! Ibland tittar jag också på Plus, Debatt eller så. Lite nördvarning. Men jag gillar också matprogram, typ Masterchef på TLC. Och jag längtar väldigt till Nobelveckan!

Kolla! Såhär ser min autograf ut:

Sista Babel

Älskar Babel. Idag var det säsongsavslutning. Det programmet borde gå varje vecka året runt.

David Nicholls var en av dagens gäster och jag blev fruktansvärt sugen på att läsa hans senaste roman, Vi (eller Us för den som gärna läser den på utrikiska). Filmerna baserade på hans böcker/manus är väldigt romantiska, men denna boken börjar där andra kärlekshistorier slutar. Är ju lite allmänt intresserad av relationsepos, så nu blev jag sugen.

Dessutom vill jag gärna läsa... kan den heta Gone girl? Väldigt poppis deckare som finns på listorna, så jag har inte brytt mig om att minnas titeln bättre än två ord som börjar på g.

Förra julen fick jag en novellsamling av Alice Munro och den har jag inte läst mer än början på. Det här året har jag prenumererat på så väldigt många tidningar att jag inte haft rum i hjärnan för böcker. Kanske kan jag börja läsa sånt utan bilder nästa år. Jag har blivit lite mätt på tidningar nu. Har köpt prisvärda, korta prenumerationer på tidningskungen i snabbare takt än jag orkar läsa tidningarna. Har så svårt att motstå ett fynd.

Med i Babel idag var också Hanne Vibeke Holst, mycket intressant intervju. Författare verkar utforska ett gemensamt tema, Holsts verkade vara nåt med män och kvinnor, fast inte "feminism" rakt av. Nicholls teman är nåt med kärlek som jag inte vet mer precis än så än. Sen var det en till kvinna där vars namn jag inte kände igen, och hennes tema verkade vara att tappa hoppet, på ett positivt sätt (t ex att ge upp tanken på att bli älskad och beundrad av dem som borde älska en men inte gör det). När jag får sitta med i såna här diskussioner njuter jag oerhört. Att jag hänger med trots min hjärntrötthet är tacksamt; när jag nu inte förmår tänka så avancerat själv är det härligt att lyssna när andra göra det.

Jag har också gillat segmenten med författarbostäder. Anna Janssons radhus i Örebro med plastblommor i fönstren (det säger jag dock inte ett ont ord om, för då regnar det sten här i glashuset), Ahndorils sterilt vita kök, och favoriten nåns gamla lägenhet i stan, minns inte namnet längre. Men så skulle jag vilja bo. Inte förstöra en gammal lägenhet med för moderna möbler, men heller inte bli översentimental i stilen, för då kräks jag lite. En Kartellampa bredvid Howardsoffan.

Man kunde visst göra ett test på svt.se/Babel om vilken författare som hade passat bäst i ens hus. Jag går dit och gör testet nu, och säger om det var nåt. -- August Strindberg fick jag, minns inte nåt om hans boende.

Jag brukar gilla stora knutar i håret, men idag hade less varit more. Skorna såg man inte så bra, men dem har jag haft åsikter om under säsongen. Jag är inte en kulturpersonlighet ända ut i fingerspetsarna, eller tårna om man ska vara petig.

Men så är jag inte författare än heller.

Fast jag har skrivit en romansvit i fyra delar om en tjej som är gymnast och drömmer om OS. Har utgett den själv, samt illustrerat den (visserligen bara genom att kalkera några bilder från den där jättestora boken Så funkar du på smörgåsmellanläggspapper). Jag tror inte den fick några andra läsare än fröken Kerstin. Och så har jag blivit reducerad en gång, men fått betalt för en artikel jag skrev. Jag är lite rädd att jag blir frisk och upptäcker att jag inte kunde skriva böcker. Jag tror ju det nu, när hälsan hindrar. Det är lite läskigt på fler plan än det yrkesmässiga. Jag träffar i princip aldrig vänner, och pratar aldrig med nån i telefon. Är rädd att jag inte ska få någon att umgås med när jag har misskött mina vänskapsrelationer i 20 år. Visserligen med en bra ursäkt, som jag tror folk förstår, men jag har ändå nån sorts rädsla för att det bara ska vara Mikael som älskar mig. Ja, ja. Jag skulle ju inte skriva när stilnoct har börjat verka...

5 saker jag blir glad av i vardagen

Mikael (lite luddigt, jag vet)
Kramar (särskilt när M kramar mig)
God mat, gott bröd
Skratta
Vänner här och på fb

Sarkasmträning

Precis så här hade jag velat ha några bridesmaids som såg ut när jag gifte mig. Asså, det är så jaaaag.

Skrollningschock

Ligger i sängen med öronproppar och mörkläggningsrullgardin. Allt går sådär lagom långsamt. Tittar lojt på några modebloggar i telefonen. Sartorialist, en vacker kvinna i hatt, skrollar neråt, å vad fin kjol, vad tjusig hon ser ut, skrolla.

VAFALLS?!

Skorna förstör allt. Fula på alla plan. Jag är helt ledsen i hjärtat.

Fast jag visste nog att det är modernt med fin klänning och tunga skor. Har sett det både i tv och på nätet. Avskyr det. AVSKYR.

Kanske för att jag har stora fötter och inte vill göra dem ännu klumpigare.

Och också bara för att det är så fult.

Som att hälla peppar i julgröten. Förstöra nåt fint.

Dagens utmaning

Om jag skulle börja med en ny hobby skulle jag...

Nu är jag jobbig. Jag har ingen som helst lust att börja med nån ny hobby. Men jag är väldigt sugen på att orka börja om med någon av mina gamla. Till exempel

Resa
Läsa böcker
Sjunga i kör, gå på konserter
Scrappa kort
Åka skidor (nerför)
Passa barn
Måla naglarna, ha högklackat
Träffa vänner
Ordna middagsbjudning
Organisera, slänga, sälja på tradera

Irritationsord

Tablescape. Inte bara måste man välja centerpiece (blommorna i mitten) utan man ska nu tydligen ha ett helt tema på bordet och det handlar inte längre om att set the table utan arrange a fabulous tablescape. Visst kan man välja ljusstakar, ljus, blommor, servetter, duk/löpare/underlägg, men det låter så överviktigt när de använder såna ord. Som att ett vanligt dukat bord inte duger. Just det, jag känner mig personligt påhoppad, eller rentav kränkt! Är mina dukningar fula, va, är det vad du säger?

Det andra irritationsuttrycket är nån månad gammalt. Learn how to dress your mantel. Har sett många liknande tips på Pinterest, men inte heller här visste jag att det inte bara är att ställa fina saker där och som man gillar. Tydligen får vanligt folk inte ställa saker på sin spiselkrans utan att lära sig hur man gör först. Men vet inte alla om man gillar exakt symmetri eller absolut kaos? Formellt eller bohemiskt? Fyra bokstäver som stavar HOME eller några vackra böcker?

Folk får fostra barn hur som helst, och en del är verkligen inte skickliga på det planet, men man räknar med att folk gör sitt bästa och så får man leva med det.

Sån tur att vi inte ska ha barnen på söndagsmiddag eftersom jag inte vet om jag hinner gå nån tablescape-kurs först.

Dagens jobbannons

DN rapporterar att försvaret i Karlskrona söker en lärare i ubåtsjakt. Fort dessutom.

Reportern avslutar, med tanke på senaste månadens aktiviteter här i fjordarna: Kan ni se det ironiska med den här annonsen nu?

Nej.

Finns det verkligen folk som har så dålig humor? Eller är det en oskriven regel att man inte får vara rolig om man har ett seriöst jobb?

Jag är ju lite intresserad av politik, men skulle nog inte klara mig bra. Min första försvarsmekanism är nämligen att ta till humorn. Och i just den branschen är det nog aldrig nån som skrattar på jobbet.

Fast om Kinberg Batra blir president, eller vad det heter, så får vi i alla fall hoppas att hon har mycket roligt hemma.

http://mobil.dn.se/nyheter/sverige/sokes-larare-i-ubatsjakt/

Kolla! Här är en av mina favoritplatser.

Dagens utmaning. Kanske borde jag ha en kategori som heter Säng.

Än så länge är det bara en tanke, men det känns som om det skulle kunna bli ett uppsving för den här bloggen om vi började prata mer om att sova.

Häpp! Gårdagens filmtips

Eftersom jag missade gårdagens utmaning, dagens filmtips, så får ni två.

Den första är en TV-serie som heter  Commissario Montalbano. Den utspelar sig på Sicilien (det behövs väl inga fler argument?!) och har en lite barnslig karikatyr och en snygg kollega. De kör ofta vackra bilar, sitter ofta på vackra restauranger och äter musslor och spaghetti, man ser ofta havet, och jag som inte hör skillnad på olika italienska dialekter tycker att även sicilianska (om det nu inte är TV-dialekt) är ljuvlig. Montalbano själv är lite moody, lite sexig, lite kort, lite smart. Har köpt ett gäng fristående avsnitt i serien på cdon för trettio spänn för tre filmer.

Den andra är en film. Jag kommer inte ihåg vad den heter, men släpar mig ur sängen för att leta bland filmerna.

Ni ligger jag i sängen igen och måste säga att vi har för många filmer. Jag hittade den inte, hade nog kunnat göra det, men eftersom jag inte ens känner igen titeln när jag ser den skulle jag behöva ta fram och kolla på varenda film. Jag orkade inte det. Och allt jag kommer ihåg är att det är.en romantisk film, kanske skriven av Nicholls,  och att den utspelade sig på kanske 40-talet. Filmen var inte.den bästa jag sett, på något vis, det förstår ni kanske när jag inte kommer ihåg titeln eller handlingen, men kläderna i filmen, specifikt huvudpersonens, var så underbara att filmen är värd att ses bara för det. Så ledsen att jag inte kan säga mer!

Som tröst får ni ett foto på kommissarien.

Längesen

Vi har inte haft några simmande grisar här på bloggen på ett tag. Men det fixar jag!