Maktgalen

Jag bryr mig inte om att bestämma. Föredrar vissa spel, viss musik, vissa tv-program och filmer, och absolut viss mat, men jag bryr mig oftast inte så mycket att jag lägger energi på att välja och bestämma.

Om man ska ha grupparbete, hemska tanke, och väldigt teoretiskt och länge sen, bestämmer jag helst inte då heller. Men om ingen bestämmer så gör jag det hellre än att det inte blir nåt alls.

Jag har nämligen tänkt på makt på sistone. Att försäkringskassan har mycket makt över folk, och att de som sitter och bestämmer kan vara outbildade, missnöjda, maktgalna.

Så makt är varken nåt jag är intresserad av eller har. Jag trivs men har utåt sett inte särskilt mycket makt ens över mitt eget liv, i och med att sjukdomen påverkar både vardag, fritid och ekonomi.

Men så igår eller förrgår lade jag märke till en sak. Mikael hade varit nånstans och lät helt vanlig på rösten när han kom hem. Men jag var just då i alla fall på gott humör och hade fem pigga minuter, så jag gick upp och vi pratade lite. Efter ett tag skrattade han och verkade på gott humör.

Tänk, är inte det världens bästa makt? Att kunna påverka dem man älskar mest så att de blir lite gladare.

Jag är maktgalen, i så fall.

Egg Carton Flowers And Egg Carton Crafts

När det blir för mycket pyssel, som att göra blommor av äggkartonger, blir jag liksom lite galen. Att man pysslar med barnen är väl jättefint, men att slösa mantimmar är som att slösa mat, det finns folk som både är svältfödda på mat och energi. Jag vet att jag knte är helt logisk och att var och en har rätt till sin hobby och kreativa terapi.

Nej, jag neggar inte pyssel. Jag gjorde kort med hjärtans lust när jag orkade sitta upp förr. Så det är mest när det blir överdrivet som jag provoceras lite. Som jag trodde att jag skulle bli när jag såg rubriken ovan. Men faktum är att mitt i irritationen växer en beundran fram. Tänk vad folk kan göra. Fast den allra bästa är anthropologies blomregn, alltså översta bilden,den jag har satt in här. Inget pill liksom (fast jo, jag förstår ju det) men en bombarderande effekt.

Håll till godo!

Källa och säkert tio makalösa bilder till på Dishfunctional designs.

Vem tror hen är dum?

Ett gäng personer hade fått göra ett test. De hade också tillfrågats hur bra det hade gått på testet.

Den chockerande nyheten är att ju dummare de var, desto snartare trodde de att de var. Och ju smartare de var, desto okunnigare trodde de att de var.

Jag minns frågan jag fick när jag läste engelska på universitetet: Jag trodde redan du kunde engelska. Om det är så  man ser på universitetsvärlden kan jag på ett sätt förs... Nej. Det är bara fascinerande och i ärlighetens namn irriterande med folk som tror de är smartare än de är, när de har fel och dessutom försöker övertyga mig om det, på "mitt område".

Dagens tips

Härom kvällen tittade jag en stund på Våra pinsamma kroppar, ett brittiskt program om folk som har så kallat pinsamma åkommor och som går till nån av programmets tre tv-läkare (och blir kablade till miljontals tittare dessutom). En stackars man hade infekterade fistelgångar i rumpan och det kom ut slem och var därifrån, jämt. Kul. Och så strongt att visa rumpan i tv!!! Alla har ju en, men jag är jättegenerad över min och har aldrig visat den frivilligt för en läkare, inte sen unge doktor Johan Snygg som hette vad han var stack in fingret där bak för att känna runt innan jag blev diagnostiserad med blindtarmsinflammation. För 25 år sen. Men bort nu från rumpor. Jag hade nåt annat jag ville säga.

Den manlige läkaren var med om ett tålighetstest där de la en varm liten platta på hans arm och räknade hur länge han stod ut. Nej, de räknade hur många grader plattan blev innan han sa stopp och de tog bort den.

Jag kommer givetvis inte ihåg de exakta siffrorna, men jag höfter lite nu, för att saken ska komma fram.

1. Normalt, provomgång kan man säga. Ca 50.

2. Han fick i uppgift att svära så mycket han kunde. Ca 55. (Det var nån som hade kommit på att göra en studie om svordomar och smärttålighet när han var med vid sin hustrus förlossning...)

3. Äcklig lukt (typ ruttna ägg) i näsan. 45.

4. Behaglig blomdoft i näsan. 68.

Coolt. Visst? Och bevisar väl tesen om att nåt som är jobbigt på ett plan gör att man blir uttröttbarare på andra plan. Väldigt viktigt att tänka på när man har me.

Förresten var vi på McD i tisdags för att nån, i familjen kanske, men jag ska inte outa nån, hade sin sista dag där. Har inte sett vederbörande på jobbet på länge, men han är ju chef och har slips och grejer. Coolt. Jo, jag hade bara gått upp och klätt på mig, inte ens kammat håret, bara tagit piller, borstat tänderna, mycket bristfälligt maskerat kraterfinnen, och klätt på mig. Dvs inte gjort av med energin än, så när vi var på donken så kände jag mig nästan normal när jag satt och åt! Den första kvarten. Blev nog meddragen av ljudet och att det pågick saker runt mig som liksom väckte mig ur mitt vanliga sedenterade tillstånd. Men sen när jag kom hem såg jag glaset med treo jag hade tagit, och insåg att det var färskt intag av smärtstillande och koffein som gjorde att jag känt mig normal. Men det var en trevlig kvart. Resten var också trevligt, men då kände jag mig som vanligt och det är väl ingen höjdare även om jag kan rycka upp mig bland folk om jag måste.

Och just det, de kanske borde blanda blomdoft i lustgasen på förlossningsklinikerna.

Downton Abbey

Säsong sex ska visst bli den sista, det är officiellt. Så var det nåt om en film också, men det kan ju bli hur som helst. Jag har några önskemål inför sista säsongen.

Givetvis ska ingen flytta till USA. Ännu. Inte Rose med make, inte Branson. De kan ha bestämt sig och pula med jobb och bostad, och åka på besök, men inte flytta ur serien förrän den är slut. Shirley Maclaine behöver inte komma hit, i o f s var änkegrevinnan Grantham ganska rolig när hon drev med Amerika osv, men inget jag längtar särskilt efter. Änkegrevinnan, lady Violet, måste däremot få mycket plats. Hennes kommentarer är seriens bästa. Hon behöver inte ha händelser runt sin person utan det kan räcka med att hon finns där och speglar alla andras händelser. Det tycker jag hon gör bäst. Det där med hennes kivande betjänter är inte jättespännande.

Sen ska vi få vara med på Carsons och Mrs Hughes bröllop.

Sen vore det kul ifall Thomas Barrow blev snäll och lycklig.

Edith måste få träffa nån. Han som dog i Tyskland är kanske eller kanske inte död, det vore ju spännande om han blev släppt ur nåt fängelse. Hon ska i alla fall få njuta helt av Marigold. Kanske kan hon med åren få jobba med hans tidning, som hon väl ärvde. Men hon förtjänar att ta det lugnt med Marigold. Tycker inte de behöver göra nån feministisk kamp av detta. Låt henne njuta av sitt barn.

Anna måste bli friad från misstankar. Och hoppas hon och Bates får barn.

Daisy fortsätter läsa, ger sig av (i slutet!!) och blir något stort eller i alla fall större. Hon är ju som kokerskans, Mrs Patmores, eget barn, och det är sorgligt, men livet kan gå vidare. Särskilt för dem som inte är omedelbart i centrum av serien, det tål vi bättre.

Hon som stal, Baxter heter hon, och han Molesley har vuxit tillsammans. De behöver inte gifta sig före sista avsnittet, det vet vi ändå att det kommer att hända, men det vore roligt att se när det börjar närma sig.

Mrs Isobel Crawley har tackat nej till det där frieriet pga mannens hemska söner, så nu tycker jag hon ska få byns läkare, Doktor Clarkson. De har varit så goda vänner så länge.

Vet inte om Mary och Branson är en bra idé, men jag tror det. Hon behöver inte nån av de där glassiga friartyperna, då blir hon så odräglig. En vän som dessutom kan sätta henne på plats men som inte gör det bara för att han kan, det låter bra. Kanske att de skulle hinna få ett barn också. Om det nu inte är för underligt att kusiner då blir syskon.

Violet hittade ju den ryska försvunna frun. Där måste det också hända nåt. Men jag är inte säker på om de ska belönas för att de var beredda att hoppa över skaklarna och såra sina respektive.

Ja, det är mycket, och samtidigt uppskattar jag ju fnurrorna i Downton nästan lika mycket som the denouments. Tror inget det vore roligt eller lokalt mot seriens anda att sista säsongen fick på räls för att allt skulle lösa sig. Vi får se!!

Tårta

När stinafina var här pratade vi om tårtor och att en del överdriver (tycker vi) med värsta trevåningtårtan och elaborate tema på ettåringens kalas. Eller bjuder hela klassen på lekland. Trevåningstårta får man spara tills man gifter sig.

Nu är det i alla fall i usa populärt med nakna bröllopstårtor. Tycker det är vackert på ett sätt, men misstänker att det är lite torrt. Det tror jag ju visserligen om de där färgranna barntårtorna också.

Egentligen är jag inte helt galen i tårta. Vi hade inte ens nån tårta på vårt bröllop utan åt kladdkaka med grädde och hallon. Jag blir lite oppositionell av sånt där som man "måste". Plötsligt börjar jag tänka på pannkakstårta och pippi. Det är väl grejer, det! Eller glasstårta. Den kan bli finare än man tror.

Det största problemet, dagen till ära, är dock att vi inte har något våffeljärn. Mikael har haft flera, men vi tror inte att de har flyttat med hit. Jag ska gå och kolla i två skåp som möjligtvis har några hemligheter i sig.

Ursäkta, jag kan inte flytta bilderna till där i texten de hör hemma. Vet inte om jag brukar kunna det på plattan, men jag är ganska borta i huvudet idag. Det här inlägget är lite som en ikeamöbel, att man får pyssla lite själv innan man har en färdig vara.

Moderna hem?

Alltså, trötta mig. Igår på omslaget till postens reklam fanns nån intervju med typ redaktören för heminrednings-Elle, vad den nu heter exakt nuförtiden. Han tyckte att det var så trendigt att alla får göra som de vill nu.

Det låter ju bra.

Problemet är bara att just såhär ska man visst göra. Varenda lägenhet ser ut så här. Jag blir toktrött.

Källa: Husligheter, Sköna hem

Tveksam ära?

Idag var Mikael och jag på date. Han hade fått en groupon på stortorgskällaren i julklapp eller födelsedagspresent, och det blev idag. Han hann bara hem och byta om så det blev en lång dag för oss båda.

Det är inte lätt att köra i Gamla stan, om man säger så. Den enda bilen vi mötte var faktiskt en merca från Basel! Blev så glad när jag såg BS på registreringsskylten (Basel Stadt, till skillnad från Basel Land, där jag bodde). Skönt att nån mer var lite förvirrad... Jag har ju handikapptillstånd men det gäller parkering, inte att köra mot enkelriktat... En gubbe ställde sig i vägen och gjorde stopptecken, men Mikael var vänlig och frågade bara om vägen. Han sa Jag tycker inte om dig till Mikael och då blev jag lite ledsen. Vi kör ju inte på skoj!

Vi kom i alla fall fram till slut, och stortorget är mycket riktigt den mest kända vyn från Stockholm, förresten kanske delad förstaplats med vyn upp mot katarinahissen och söders höjder. Jag ber om ursäkt förresten, ikväll blir det bara versaler när telefonen gör det av sig själv. Trots att Mikael släppte av mig tre steg från ingången så har jag ont ont ont. Jag får ont av att sitta på en stol. Men ibland måste man få komma ut på bete. Stackars Mikael var dock rätt slutkörd och ett tag in i huvudrätten orkade ingen av oss prata. Så skönt då att vi kan vara tysta också.

Vilken god mat vi fick! Trerätters, jag tog en toast skogen (jag hade drömt om räkor härom natten), och den var precis så god som jag förväntade mig. Sen hade jag tänkt ta lax, som stod på menyn på hemsidan, men det fanns inte med på den verkliga menyn, så då fick jag bestämma om mig på plats. Det var inte lätt, men det blev en god lammrätt. Sen valde jag mellan vaniljglass med hjortron eller creme brulee och det blev en brulee. Den var suverän, och bären till smakade inte vinter alls. Colan kostade 35:- så ni kan gissa vad detta var för ett ställe. Men trerätters för 250:- på en så het adress som stortorget kändes som ett fynd. Maten var verkligen enormt god.

Den tveksamma äran var dock att när vi skulle betala, kom servitrisen med ett kvitto på 35:- och frågade efter vår kupong. Syns det på oss att vi inte brukar äta ute eller?! Men det fick vi ta, det var det fett värt, som de säger.

Jag gjorde, apropå fett värt, ett sånt där löjligt test igår som skulle säga hur ung folk tror att man är. Jag fick 27, och det är väl ungefär så gammal jag själv tror att jag är. Tiden/livet slutade ju lite att gå sådär några år efter att jag blivit sjuk. Hursomhelst, testet frågade om jag gärna tar självisar på semestern. Svaret nej var väl bättre än Vad är det? Sen stod det Vad är snapchat, och jag var tvungen att svara Nåt som ungdomar använder. Det är där alla mina kompisar är, är oerhört långt från sanningen. Eller, det vet jag ju förresten inte, eftersom jag inte är där. Känner mig fortfarande lite småny på instagram. Vem som är på snapchat får bli nästa års tekniska erövring. Eller inte.

Apropå teknik så har jag nu 20 300 följare på pinterest. Jag kollade upp de fem senaste för säkerhets skull, så att de inte var robotar :) Och igår hade jag på datorn för en gångs skull och kollade statistiken på min blogg. Besöken har ökat! Tack så hjärtligt för det! Det här är ju jag, avskalat och maxat på samma gång.

Förresten hann mikael inte byta strumpor. De var mörka, men hade lite såna där jobbarmönster på hälen osv. Och då tänkte jag att det är fint av honom att anstränga sig för min skull. Han hade nog hellre somnat framför tv:n just ikväll. Men jag hade ju redan duschat och sminkat och fönat och letat fram både armband och örhängen, ja, kört hela maxpaketet. Han råkade gäspa en gång, men jag råkade gäspa tre gånger, så det räknar vi inte. Vi är i alla fall mätta och belåtna. Och så nöjd är jag med min fyndinstinkt som gav oss denna fullträff. Bara mitt lamm kostade 245:-.

Jag har lite svårt att tänka på det och svältande barn. Men nu är jag sur för att värktabletterna inte känns i kroppen. Men jag har i alla fall inte migrän. Det måste jag skriva om en annan dag.

Måndagsbuketten

Sova, sova, kanske också drömma

Var så glad när jag vaknade idag för jag hade inte drömt massa jobbigheter som natten innan. Som att folk bröt sig in (tror det var när jag hörde Mikael komma hem, genom öronproppar och stängd dörr) eller att mormor var en 1.90 m lång transvestit och jag försökte förklara för mig själv att man inte kan klä ut sig till att bli längre.

Hade också lite dåligt samvete för att jag inte tillbringar mer tid med Mikael. Jag ligger ju i sängen i 18 timmar om dygnet, i sträck, och orkar inte komma upp fast jag har vaknat. (Ibland tvingar jag upp mig för att kissa eller ta piller eller äta nåt för att jag håller på att få migrän, men det är korta uppestunder på några minuter.) Vi ses aldrig på morgonen utan bara på kvällarna, om han är hemma då. Känner lite skuld nånstans här mitt i insikten att jag inte ligger i sängen för skojs skull. Men det drabbar ju Mikael i vilket fall som helst.

Fast jag har egentligen bara en enda stark känsla när det gäller min sömn, och det är att jag längtar! Alltid, efter mer. Jag längtar mer efter att bli utvilad än efter nåt på hela jorden. Så mycket i mitt liv centreras kring sömnen, har jag fått för lite, har jag inte lyckats somna, har jag vaknat och inte somnat om, vad kan jag göra och inte utanför hemmet beroende på vilken tid det är förutom såklart om jag sovit. Sova, sova, sova. Mamma sa att jag som bebis fick feber när jag inte hade sovit ordentligt. Inget har förändrats sen dess...

Men alla de här tankarna på sömn krockade lite festligt idag med en bild på Pinterest av Sleeping Beauty (Törnrosa förlorar en hel del i översättningen!). Då blev jag lite besatt i några minuter och letade upp några fler bilder, särskilt när man såg att kvinnan låg och sov i nån sorts säng. Och till slut kände jag att jag är Sleeping Beauty. Jag gav mig själv tillstånd att sova i hundra år, eller om det var tusen, för så går sagan. En sån roll har också någon. Och jag är vacker och prinsessa. Hrm... Ja! Och sen när jag sovit färdigt så blir allting bra. Prinsen har jag redan fått, men allt annat kommer att bli bra. Jag kommer att få kungariket och rikets alla semlor eller vad man nu får i sagor. I min egen sagovärld är det ett kungligt liv om jag har sovit färdigt och orkar gå upp ur sängen. Och en dag blir det så.

Vårkänslor

Igår snöade det ju hela kvällen och natten, Mikael sa att snön låg kvar länge idag också. Men det passar ju bra för jag tror det var vårdagjämning idag.

Själv är jag en underlig människa numera och kan både störa mig på solsken och fågelsång.

Och idag fick jag migrän när jag hade ätit glass. Typ som att hjärnan inte tål att bli kall, som Sheldon säger på Big bang theory.

För övrigt har jag varit sur hela dagen. Hade nattsvettningar och görjobbiga drömmar. Men jag märkte inte att jag var sur när jag gick upp och umgicks med Mikael. Men nu när jag är "ensam" igen märks det. Jag är inte sur på nån människa, det är bara trötthet. Ibland sätter sig ju tröttheten på humöret. Men jag tycker inte man ska låta sitt dåliga humör gå ut över nån annan, så jag brukar försöka skärpa mig. Det hjälper ju ingen om jag blir sur på Mikael när jag egentligen är trött. Men nåde den som gör nåt som faktiskt irriterar mig på riktigt, som Anders Borg på Skavlan. Såg inte själva intervjun, men såg hans smilanden ihop med de andra gästerna. Har tappat respekten för honom pga hans val av partner plus hans fjanterier om att man inte styr sånt. Så man kan styra ett lands finanser men inte styra vem man går hem till? Nej, nu ska jag inte tänka mer på det, då hetsar jag bara upp mig så jag inte kan somna.

Ja, förresten har jag en finne också, men sen har jag nog inget mer att klaga på. Men vem vet, det är ju en ny dag imorgon :)

Kan det bli bättre?

Sand under fötterna, raklångt läge under solparasoll och bok i händerna. Det är så mycket semester det över huvud taget kan bli. Mmm.

Men sen är det ju sätt skönt med ett broderi av en brud med stor kabyss. Och en målning av en bokälskande glasögondam.

Älskar blommor. Älskar runda former. Rund blombukett som hängde i snöre var jag väldigt nära att välja själv. Det heter nåt jättesött på engelska, just det, kissing ball. Oftast brukar the små flower girls bära på dem, så det är inte riktigt en brudgrej. Men, nu blev jag supernöjd ändå.

20 klänningar

Jag såg en supersnygg blommig klänning från asos på reklam på Facebook, och jag skulle bara kolla lite innan jag skulle lägga mig. Har inte haft datorn på på två veckor och det finns alltid ett uppdämt behov då. Att köpa kosttillskott är inte jättekul, hellre skor eller klänningar.

Och på bara 274 plagg hittade jag typ 20 klänningar jag ville ha. Det där bodycon är väl inte en jättebra idé om man är rund, så folk kan bläddra mellan valkarna på en! Synd, för den snyggaste var ålskinnssmal. Å, tänk när jag hade mitt olivgröna korvskinn i strl 36 som så småningom satt lite löst. Ja, inte över bysten då, men över rumpan. Those were the days.

Jag har ätit pizza idag igen. Kunde inte låta bli när Mikael berättade att han skulle köpa med sig kebabsallad därifrån. Näta gång tar jag en kycklingsallad därifrån. Annars går botten ur kistan...

Jag tittade bara lite, liiiite på skor och hittade väl en fem, tio par på en sida eller två. Ojojoj. Fast jag använder ju knappt de skor jag har...

Men vi får se. Nåt måste jag köpa, nån gång. Kanske får nöja mig med ett nagellack på Ica, där kostade isadoras med bred pensel 69:- tror jag det var. Lite bättre än att köpa på tradera och gissa hur färgen ser ut i verkligheten...

Nej, nu ska jag skynda mig att somna. Eller, det kan man ju absolut inte, man måste ju lugna sig för att kunna somna. Men jag har varit i gasen idag. Tog en treo comp med både kodein och koffein, och sen en pizza och en fanta exotic, plus att jag skrev förordet till min bok. Jag vet att det är puckovarning på förord, men jag kanske bara skrev det för mig själv, för att jag ska minnas vad allt går ut på så jag inte yrar väg till Korpilombolo, bildligt sett.

Jag har mått förvånansvärt bra efter utflykten till biblioteket igår. Det blir jag också lite hög av. Eller så är hela det här plötsliga välmåendet ett enda stort adrenalinöverfall. Det är troligare, för jag känner mig som jag går på warp speed.

Får lugna mig. Det går inte här. Men tack för påhälsningen!

Vad är annars domen om vårens klänningar? Är spets på väg ut? Är spets lite fel på en 44-åring med böljande figur? Att Mikael inte riktigt gillar blommor struntar jag blankt i, för det älskar jag och nu finns det blommönster som är underbara med stora blommor, inte engelsk landsbygd på 80-talet. En klänning hade stora röda och cerisea orkidéer. Jag sparade den inte för jag hade så bråttom i säng och nu orkar jag inte leta upp den med telefonen. Men gissa om jag föll. Och en tealfärgad med blommor som jag inte ens minns vilka färger. Men så mycket bodycon. Vad ska man satsa på, om man ska satsa på nån ny klänning?

Men kan ni tro vad som hände?!

Jag sitter i sängen och bläddrar bland kläder. Och så kommer det badkläder, och ni kommer inte att tro mig, men så plötsligt är jag själv med på en bild! Jag är så brun och har sån liten fin midja, jag lovar.

Fast jag kan för mitt liv inte fatta hur de har fått tag på bilden. Och min advokat får ta i det, för jag måste ju få betalt om de nu säljer saker med hjälp av min kropp.

Just det.

Kanske därför

Jag går ju i princip aldrig i kyrkan längre, om det mot förmodan inte är nåt möte på kvällen, för det kan jag klara, nästan, kanske. Men det gör också att om jag inte anstränger mig extra, så känns alla dagar likadana. Söndagen är bara en dag, ingen helgad sabbatsdag.

Och inte för att Gud är en straffade Gud, möjligtvis en undervisande Gud, kärleksfull Gud och som vill mitt bästa.

Men straffad blev jag nog inte. Men det var väl inte riktig sabbatsaktivtet att vika ihop ett dubbellakan och stoppa in i skåpet tillsammans med påslakanseten.

Mitt "straff" var lite feber, lite deppigt och lite tröttgråt.

Eventuellt går jag upp och gör havregrynsgröt på 0,5dl. Då får man inte nackdelarna (för mätt mitt i natten) men fördelarna (trygghetskänsla i mage och hjärta av narndomsminnen, och blod till magen så jag somnar i skallen istället för att tänka hysteriskt på sorgligheter. Och känner mig trygg och nöjd.)

Minnen av hälsa

Jag kom precis på en midsommarafton, jag var kanske 30 år, det går inte att minnas. Jag hade blivit sjuk såklart, det är ett före-efter som man inte kan glömma. Men jag var inte så dålig som nu. Minns att jag tog bussen till Gbg och sen vagnen till Slottsskogen. Bara det! Och sen gick jag från vagnen till där majpålen stod och jag mötte upp några kompisar. Några dansade små grodorna men jag satt alltid på filten. Men det tror jag inte nån tänkte på. Sen när vi spelade kubb satt jag också på filten, och då tjatade de lite eftersom jag var den enda som inte var med. Men då sa jag att jag inte orkade vara med pga min sjukdom, och så var ju det fine.

Men tillfället jag tänker på nu var i slutet av dansandet, och en del hade gett upp och var på väg till sina platser igen. Jag och min kompis såg ett litet barn som såg vilse ut och med all säkerhet inte kände igen var hens filt och familj var. Min kompis tyckte att jag kunde gå och hjälpa ungen att leta, men att gå omkring och leta efter nåt jag inte hade en chans att påverka, runt i slottskogens enorma midsommarstångsområde, det skulle förstöra den dagen för mig. Tyckte min kompis kunde göra det själv, men då sa han att som man kan man inte ta ett främmande barn vid handen och börja gå med dem. Det insåg jag ju såklart, men jag kände mig försatt i en omöjlig situation. Antingen skulle jag hjälpa barnet, när det dräller av folk som såg samma sak och kunde hjälpa barnet, eller så skulle jag verka lat, självisk, ohjälpsam. Men jag visste bara att jag inte har råd med ett steg i onödan, för då pajar jag innan jag når sängen. Och det gjorde jag ju. Vid tvåtiden på natten lekte vi en lek där man skulle säga tre saker om sig själv varav en skulle vara en lögn, och kunde de andra gissa? Jag kunde inte hålla tre olika saker i huvudet, jag klarade bara två, och bara två sanna. Skulle jag börja hitta på också så var det för mycket för hjärnan och då verkade jag helt bestämt väldigt korkad. Jag dricker inte, så det gick inte att skylla på fylla.

Men den där lilla konversationen mellan mig och killen, där jag inte ville säga rent ut att jag är sjuk, bara jag kan inte gå med barnet. Varför ville jag inte säga det? Jag var såklart kär i just den killen dessutom och ville väl verka tilltalande på alla vis. Men jag kände honom innan jag blev sjuk också, och han vet att jag blev sjuk i England. Men jag kan för mitt liv inte minnas vad det var. Det är så mycket enklare, ur ett socialt perspektiv, att säga nu att jag är för sjuk för nåt. För alla vet redan liksom. Men å andra sidan sa jag inte till i tid igår när min ljuvliga S var här, så där kraschade jag efteråt. Kanske är jag inte alls bättre nu på att säga det. Kanske är jag bara bättre på att säga att jag inte kan gå nånstans, eller sitta upp i fyra timmar, eller sånt som "alla" vet. När det bara är jag och Mikael som vet vad jag inte orkar, då är det kanske lika svårt som då att säga det.

Undrar om det här hade varit likadant om jag hade cancer, MS, aids, njursvikt. Riktiga sjukdomar som alla tror på. Kan jag bara inte komma förbi de där trollen och inte bry mig om nån tänker nåt dumt om mig? Det är väl en av de saker jag borde bry mig om minst i hela världen!!

Kanske får skriva en lista på spörsmål till psykologen. Vet inte än vart jag ska vända mig. Hen kan få en Att fixa-lista lång som tomtens önskelista på julaftonskalleanka.

Dagens skäms

70-årig nunna i Indien försöker hjälpa till vid ett pågående rån och våldtas av 7-8 män, ligger nu på sjukhus.

Vad är det för fel på folk?!