Att klä ut sig

Nu är det ju utklädningsmecka. Jag kom på att jag och Mikael skulle vara Sheldon och Amy Farrah Fowler. Så grymt roligt.

Jag har också varit inne på att hitta en pensionärsklänning på myrorna, spraya håret vitt och sätta det i knut, gå extra kutryggig och skippa behån (för er som är annorlunda formade än jag betyder det att brösten då hänger ner till magen).

Mikael undrar om jag verkligen vill gå på den där festen, och det vill jag inte, men jag skulle vilja orka klä ut mig. Tycker det är kul. Lite eskapism!

Fast jag vill ju inte _vara_ någon annan, det är ju som Anja jag har Mikael. Och det blir förhoppningsvis ordning med mig när jag får rituximab eller nån annan medicin som de kommer på botar våra abnorma hjärnor.

Men om jag skulle vara ett djur, så har jag alltid tänkt delfin. De har roligt i vattnet, kommunicerar, hjälper människor.

Men jag har ändrat mig. Jag vill vara en get. Den geten som studsar i den där videon, Crazy Baby Goat.
Här är den.

Ditt pinsammaste ögonblick?

En gång var jag hos gynekolog, en överläkare på sjukhuset, pga min förmodade endometrios. Han försökte orientera sig i närområdet med något verktyg och frågar om det går bra.

Jag ligger med snippan i vädret, såklart det inte går bra!

Men jag sa: Det är ju inte precis skönt.

Va?! Skönt!! Det ordet nämner man inte för en underredesläkare.

Och jag som bara, som jag brukar, försökte använda humor, denna gången en festlig underdrift, för att detronisera den lite pinliga situationen.

Det är nog när jag kände mig dummast nånsin.

Men jag har två till.

Var på nyårsfest i högklackat. Hade me, så jag var trött, men inte värre än att jag orkade bete mig rätt normalt på festen. Kanske satt ner och vilade medan några dansade osv. Men så är vi ett gäng, bland dem killen jag är kär i, som dansar tillsammans i en ring. En dansar in i mitten och får applåder, ni känner igen situationen från apornas hem på zoo. Ja, så hamnade jag i mitten, trött, hade svårt att komma på några grymma mooves, hjärntrötthet, ni vet, och var dessutom rätt mör i kroppen. Så rätt vad det är ramlar jag bara in i nån, inte ett litet omärkligt snedsteg, utan som om marken hade rört sig i Lustiga huset. Eller om man hade varit stupfull, vilket jag inte var då eller nån annan gång eftersom jag inte dricker. Jag vet inte om det här ens blev ett minne i de andras hjärnor, men jag minns det så väl, för att jag först inte kunde tänka, sen inte kunde dansa, sen inte ens stå på benen, och allt detta framför massa folk som var snyggare, i alla fall självsäkrare och friskare än jag (fast jag hade strl 38). Jag tycker inte om att vara klumpig. Tycker bättre om gracil och graciös, men det är jag inte.

Det tredje tillfället är också sen jag blev sjuk. -- Betyder det att jag inte gjorde bort mig före det eller att jag har glömt av det? -- Jag gick i en kör, Borås Vokalensemble. En duktig kör, mest yrkesmusiker, ett par timmar sittande, sjungande, och framförallt i princip direktsjungning efter noter. Det var befriande underbart att slippa traggla med alla stämmor med plinket e plonket, men det krävdes mycket koncentration nästan hela körövningen. Jag älskade det dock och hade aldrig slutat om jag inte blev för sjuk. Ja, men så en gång hade jag haft paraply med mig och kom inte på det förrän nere vid porten. Gick upp igen och ser körledare precis i färd med att stänga dörren. Jag hittar inget i huvudet som man kan säga, och det enda jag får fram är Stopp i lagens namn.

Jag fick mitt paraply i alla fall.

Ja, å, fy

True dat

Viktigt i jul

Sång till Karl-Bertil Jonsson, 14 år - Tommy Körb…: http://youtu.be/W69uYdVIDGg

Jag har alltid tyckt att Kalle Anka klockan tre var det sanna kännetecknas på en god, svensk jul.

Idag chockade jag mig själv med att tycka att Karl-Bertil Jonsson bär på ett bättre julbudskap, inte stjäla, men tänka på andra och göra nåt för dem.

Jag skulle väldigt gärna göra en sak om dagen som en adventskalender.

Goda nyheter från Stanford

http://med.stanford.edu/news/all-news/2014/10/study-finds-brain-abnormalities-in-chronic-fatigue-patients.html

Nu har forskare vid inget mindre än Stanford (drumroll please!!) hittat avvikelser i hjärnan på me-patienter. Det var för lite White matter och det som var var inte normalt.

Jag har inte slagit upp white matter (jag har en hel bok om hjärnan från Det bästa) men det var nåt med kommunikation och nerver och att hjärnan är inflammerad. Precis så som jag känner själv i kroppen. Till exempel har det svidit på mitt högra pekfinger i två-tre veckor, som om jag precis har fått en paper cut. Men fingret är slätt och oskadat, förutom att jag skar mig igår på ett annat ställe. Men det där att saker känns i kroppen som inte finns, det upplever jag som typiskt. Och inget man ens kallar ett symptom och nämner för läkaren... För mig personligen tolkar jag det som att det är fel i nåt led i kommunikationen. Inflammation i ett nervkommunikationsled låter rätt. Har några gånger fått så ont i knät att jag gått akut till vårdcentralen och skrikit av smärta så alla utanför såg helt rädda ut. Läkaren sa att jag inte skulle kunna gå på benet på flera veckor, och jag fick kryckor. Två dagar senare är allt bra igen. Dvs det var fel på kommunikationen. Det var ingen skada i knät som skulle ta minst två veckor att läka. Det skulle bara bytas informationsöverföring. Trodde ett tag att det var myelinet som var inflammerat, men det är väl ms?

Och inflammation, så typiskt. Den kost som de flesta med me blir bättre på är lchf, som ju är till stor del antiinflammatorisk. Min mamma, min syster och jag har alltid varit lättinflammerade. De i sina ryggar och jag lite vadsomhelst där me:n griper tag. Och jag är en av vad jag tror måste vara rätt få som fått benhinneinflammation utan att ha tränat för mycket. Och en gång gjorde jag på nazistsjukgymnastens order 1-2 Hitlers hund per dag i en vecka, sen hade jag muskelinflammationer i två veckor. (Hitlers hund är när man står på alla fyra, sträcker fram ena armen rakt ut och sträcker bak motsatt ben.) Fast nu babblar jag, jag ville bara berätta de goda nyheterna från Stanford att det är fel på min hjärna.

Ni har väl alltid trott nåt sånt, men nu finns det svart på vitt. Min hjärna är inte fotad dock, men graden av "fel" sammanföll med graden av invaliditet. Fy sjutton vad bra!!! Fysiska bevis som verkar finnas på alla, inte bara vissa, och som dessutom kan förutspå invaliditetsgrad.

Det är ett fantastiskt steg. Att det kommer från Stanford är bara grädde på moset.

Ja, jag är på gott humör. Jag har massa mediciner i mig och efter en förfärlig kväll tog jag veckans andra och sista! treo comp och smärtan avtog långsamt och jag dör inte av att diskmaskinen är igång i köket. Jag var riktigt desperat förut, men nu är jag rätt glad. Det går undan här på bloggen, känslostormar upp å ner. Det är sån tur att just mina läsare är så extra rörliga i hjärnkontoret.

Puss på er!

Halloween

Jag har inget emot halloween förutom att jag tycker det är förfärligt att dekorera sitt hem med falska spindlar och zombies. Och att jag inte gillar orange. Men annars får folk fira vilka hedniska, kommersiella, amerikanska högtider de vill. Det är säkert roligt för barnen.

Det är fest i kyrkan på lördag för alla tre församlingarna som delar på vår kyrkobyggnad (Handen, Vendelsö och Västerhaninge). Man får gärna klä ut sig.

Om jag skulle gå tror jag att jag skulle ha på mig pyjamas och morgonrock och klä ut mig till nån som är trött. Kanske rulla upp håret på spolar också. Yeah.

Avig

Idag är jag sur. Dagen började så megaspännande när jag glodde på Amfibieregementet här utanför, men sen gick det bara utför. Sover för lite, nästan varje natt, inatt särskilt illa. Och då får jag så många fler och/eller svårare symptom. Som att kroppen gör ont om man petar på den, även med nåt mjukt. Och så är det den eviga huvudvärken och avvänjningen, de första dagarna gick jättebra, för att jag inte hade ett spår av varken huvudvärk eller migrän, men de senaste par dagarna har jag tagit stark medicin men ändå haft rätt kraftig smärta. Man blir så trött av att ha ont. Idag har jag inte haft fullt migränanfall, men rätt ont ändå. Och får bara stå ut. Jag får lov att ta 1-2 treo comp i veckan. Tog igår, bra början. Sen tar jag Naproxen dubbel dos morgon och kväll. Men migrän kan göra rätt så ont. Medicinen hjälper, men inte nog mycket. Utmattande. Och på toppen av detta, fick jag endometriosliknande smärta i magen. En halvtimme vandrade jag omkring i lägenheten och stönade och försökte stå ut ett ögonblick i sänder. Var tvungen att gå hela tiden, det minns jag från tiden när jag inte hade fått behandling mot endometrios och jag vandrade dubbelvikt genom hall och vardagsrum på Getholmsgatan, i timtal. Precis som med gallsmärtan så måste jag gå, och det blir aldrig bra för me:n som bara tål några steg hit eller dit, inte konstant gående i en halvtimme. Så då var jag beredd att låta första bästa kirurg karva ut vad de än vill ta bort, ju mer desto bättre. Måste gå till gynekolog. Det är inte som det ska. Är bara så hiiiimla efter i mitt liv. Saker som borde gjorts för månader sen hänger över mig, varje läkarbesök, provtagning osv tar en vecka före och efter, och jag har inte den tiden. Jag har sovit sämre i månader, och nu börjar själva sjukdomen försämras som följd. Förutom att jag lider (ja, just det!) på daglig basis av att inte ha sovit nog, så tar sjukdomen stryk. Det var ju inte heller sådär strålande innan. Jag har inte ens längtat ut, är så dålig att jag inte ens orkar drömma om en komettur. Jag låter som en skiva som hakat upp sig. Så trött på att alltid vara trött. En amerikansk släkting varnade för flunsan, med feber, frossa, trötthet och huvudvärk. Alla mår pest. Och eftersom jag är sur idag så blev jag sur på deras värdelösa influensa som är jättejobbig, men jag har det så varenda dag. Har inte haft feber varje dag i 20 år, men under månader i taget kan jag ha feber dagligen. Och den dag jag inte har ont i huvudet, den dagen tror jag nästan att jag har tappat det. Trött? Utmattad? Jovisst, en aning... Jag är så sur, så sur, så sur. Bara aviga maskor hos mig idag. Hur kan man vara sjuk i tjugo år? Jag försöker fortfarande stå ut ett ögonblick i sänder.

Ja, förutom det har jag ökat min dos levaxin, på läkarens order. Tappar hår, har hjärtklappning och diarré. Förlåt att jag skriver ordet. Har blivit en gammal sjuk gumma som bara pratar om sin avföring.

Jag sa till Mikael att mitt mål är att oavsett var han har varit, så ska det vara ännu bättre att komma hem. Idag ville jag gråta och beklaga mig över denna jobbiga dag. Men hur kul är jag att leva med då, som Dr Phil brukar fråga? Så jag var glad och trevlig först, sen kom det väl fram att jag inte älskar den här dagen.

Och så fick vi en bröllopsinbjudan där brudgummens föräldrar benämns Dr. & Mrs. Jag får nästan spatt på det där. Sån närmast avgudadyrkan av just doktorer, både läkare och phd:er. Men det är väl typiskt att jag hittar fler saker att störa mig på idag. De sa dessutom näTschonal geographic, två gånger, på tv. Jag grymtade, mitt normalläge denna dag.

Och jag har så ont att jag inte kan luta mig mot kuddarna i sängen. Vad jättebra det blir när man måste sitta upp utan stöd.

Alla svärord!!

Just det, jag har en megastor finne också. Såklart.

Förklaringen

För att ha kognitiva svårigheter går mina tankar ibland väldigt fort. Så som Jane Austen säger, från courtship to marriage på en sekund. Eller vad hon nu säger. Och inte om marriage, utan om kroppen.

Märkte nämligen för nån vecka sen att det gjorde väldigt ont på ovansidan av vänsterfoten. Jag minns inte att jag slagit mig (det är det vanliga problemet) men det här begrep jag inte hur jag hade kunnat glömma. Så då blev jag rädd att det var en blodpropp (det var det jag åsyftas med Austen-referensen, att mina tankar går från ont till blodpropp lite för fort). Dagen efter syntes det hur blodet hade runnit under huden ner mot tårna. Okej, då var det nog ingen blodpropp. Hade ett närmast millimeterstort sår som jag antog hörde ihop, men fortfarande kunde jag inte räkna ut vad som orsakat det.

Men jag kan glädja er med att mysteriet är löst. Igår kväll skulle jag nämligen ta ut nåt ur frysen, och drämde i dörren på foten. Fem millimeter ifrån det andra såret blev ett nytt, och idag har blodet runnit ut över några femkronors storlek.

Inte särskilt intelligent av mig att skada mig själv. Men jag undrar om det är så att vi har en ny kyl/frys (det vet jag att vi har, det blir lite konstigt nu ju), och att den gamla dörren slutade lite ovanför foten, så den brukade gå fri?

Jag har i alla fall löst gåtan. Återstår hur jag ska lära mig att akta mig för dörren. (Kanske eller kanske inte som Ronja aktar sig för älven.)

Har det svaret också ju. Mindfulness. Om jag tänker på vad jag gör hela tiden kanske jag hinner klämma in tanken att jag ska akta mig för dörren.

Amfibieregementet övar

En gång är ingen gång?

En man dömd för narkotikasmuggling har med MP-språkrörens goda vilja anställts på riksdagskansliet, rapporterar Aftonbladet. Men det visar sig dels att mannen ångrar sig, har erkänt, fått straff, och dessutom att han var så berusad när han beställde svamparna på internet att han inte minns att han gjorde det. Och att han levde under ordnade förhållanden och att det därför tolkades som en olycklig engångshändelse. I förhör berättade han att han inte ens använder droger, säger Aftonbladet.

Ok, jag gnäller lite men köper det. Bättre att anställa icke-dömda personer, men alla har rätt att göra misstag, ångra dem och sona.

Men så står det att han 2008, några år före narkotikasmugglingen, har dömts för skadegörelse under påverkan av alkohol och cannabis.

Plötsligt låter svamparna inte alls som en engångsföreteelse. Han använde ju inte ens droger?

Kanske är jag överkänslig, men han får lön från mina skattepengar.

20 av 20 med handikapp

Ordprovet från lördagens högskoleprov, via DN, ifyllt utan särskild betänketid och med särskild huvudplåga.

Men jag klarar fortfarande inte av att låta bli att skryta om det.

Skryta å skryta förresten, är provet inte svårt är det ju inte skryt. Typ som att jag vet vad 2+2 är...

Vacker vy 2

Vacker vy

Dagens klokord

Dagens sanning

Tingen som de är

Dagens klokord

Om jag har satt in den här förut så ber jag om ursäkt. Jag läste den i alla fall gärna igen.

En måndagsbukett

Nu är det slut

Jag har ju lite svårt att hänga med. Men jag har precis fattat att det inte är sommar längre. Det var det ju så nyss. Kommer ihåg vinden i håret på kometen. Man kunde gå ut nyduschad och fick inte istappar i håret.

Härom dagen åkte jag för att hämta medicin, antar jag, jag minns inte längre, och jag hade MÖSSA, SKIDHANDSKAR och FLEECEFILT på benen. Mikael tyckte också att det hade blivit kallt. Han stängde nämligen jackan (ett lager vindjacka).

Monnahs pappa sa att livet är orättvist. Och vissa dar är det mer orättvist än andra dar.

Det är orättvist att vi har det kallt ute. I Sydafrika är det vår nu! Tänk er det, vårkänslor i oktober!

Det är i alla fall orättvist att vi har 24,7 grader i sovrummet. Andra som bor i charmiga hus kan ha 10 mindre än det när det vill sig illa.

Och då är det helt klart mest orättvist för dem.

Hej, mitt vinterland, nu är jag här!

RIP


Mycket av min tro på Gud är ihopkopplad med musik. Sånt som har med evigheten att göra är inte lätt att formulera, och då är musik en ytterligare dimension i ens uttryckssätt, men kan också sätta igång flodvågor av känslor inuti en. Det är ju snart jul, och julmusik står väldigt, väldigt högt i kurs hos mig. John Rutter, en engelsk kompositör och körledare för The Cambridge Singers, har skrivit några av mina julfavoriter. Sjöng några i fyrstämmig damkör i Borås med Sahlins, underbara minnen.

Så ser jag idag att en amerikansk kompositör har gått bort i söndags. Han blev 65 och dog i sviterna av en stroke förra sommaren. Han har skrivit till exempel Pilgrim's Hymn, som jag älskar.

Tabernakelkören, världens kanske mest kända kör (?), har ett radioprogram varje söndag morgon på en halvtimme. Programmet planeras månader i förväg. I söndags stod Pilgrim's Hymn på schemat. Ett gudomligt sammanträffande att de sjöng hans sång samma dag han dog. Jag blir lite rörd.

Igår, eller om det var i förrgår, hade Mikael varit på besök hos några par i kyrkan. Kvart i tio hade han inte kommit hem och svarade inte i mobilen. Jag vet att han ska dö, alla ska dö, men jag vet inte om den kvällen är idag eller om 30 år. Sen Rob dog kan jag inte vara säker på att folk överlever. Han förändrade allt. Jag vet att det är klokt att inte stressa upp sig, saker brukar få sin naturliga förklaring, och de fick de också (han hade sprungit en tur med Vanna, vars ägare är sjuk och inte hade orkat så mycket uteliv den dagen). Någons man dör varje dag, någons barn, ja, till och med någons hamster. Vi måste njuta av livet som om det vore det enda vi har. Ta vara på ögonblicken, för de är livet. Carpe osv.

Hoppas ni kan gå in på länken nedan och höra på Pilgrim's Hymn.

http://www.mormontabernaclechoir.org/articles/tribute-to-stephen-paulus?adbid=10153394488113868&adbpl=fb&adbpr=19919948867&cid=social_20141023_34257277〈=eng

Blocket

David Batra har gått in för det här med svenskarnas olitterära skrivande. Nu är det blocketannonser.

Fin hund Diablo (med öppen käft och djävulens andedräkt) säljes för 2000:-. Ingen stamtavla finns för jag köpte honom på blocket. Snäll hund.

Gevär säljes pga död.

Den finaste var nog en begagnad tarmsköljningsapparat.

Man hittar allt på internet, man måste bara veta var man ska leta.

Fler bostäder

Ja, förutom den där stooooora köpchans-1:an på 27 kvm, så har vi många andra tankar.

Ett hus är till salu i Hemfosa för under en  miljon. Fastigheten består av två hus, vi tänkte att vi bor ju rätt litet nu så vi tänkte få en bra deal på bara det här huset i trädet, på hela 15 kvm.

Som kontrast till ett 15 kvm stort trädhus i Hemfosa, finns det ett badrum på säkert minst den storleken i Jordbro. Jag tar huset för att få badrummet.

Annars har vi i Nynäshamnsposten hittat en drömtomt för ynka 500 000:- ute i bushen. Jag börjar räkna och får lite rikedomssvindel när jag bygger vår lilla enplansvilla med kök med liten matplats, matsalsbord i vardagsrummet där vi även vill ha soffmöblemang för stor familj och våra bästa böcker.

Sen behöver Mikael ett arbetsrum, som vi kan ha som gästrum också. Och sen sovrum med ordentligt med förvaring och stora ytor. Stora ytor ska det vara överallt. Det är vad jag saknar mest.

Vackert, välorganiserat tvättrum, byggt lite som ett kök. Sen om jag får lov vill jag ha ett litet rum som arbetsrum också. Med dator, symaskin och kortgrejerna framme. Då skulle jag kanske kunna ge folk hemgjorda kort igen. Nu orkar jag inte röja i materialet. 

Å, vilken dröm!!!! Vi vill på ett sätt gärna bo på landet, men inte i en by på landet, eller ett bostadsområde på landet. Helst så vi inte hör eller knappt ens ser några grannar. Avskilt, lugnt, tyst, vilsamt. Men med tre barn som inte kan ta sig hem till oss då så är det inga riktiga planer. Om tio år kanske, när de alla har egna bilar.

Konsten att förstöra en historia; samt en rebus och en sång på köpet

Läste om en ME-tjej idag som tog bussen hem från jobbet. Till stället som hon flyttade ifrån för ett halvår sen och som ligger 1,5 mil bort. Fy vad kul.

Själv hällde jag upp mat på tallriken och glömde den på bänken, satte mig vid bordet och såg inte tallriken och tänkte Har jag redan ätit upp?

Så vad var det för bortglömd historia jag skulle berätta/förstöra?

Mikael och jag ser på tv. Det är reklam för en hudkräm. "Nu med... " och så har jag glömt av ordet. Frågade Mikael Vad är det, en växt eller?

"En växt? Jag vet vad det är, det är VAD SOM HELST! De har en lista på 1000 främmande ord, och så tar de i en milliliter i en kubikmeter kräm, och så kan de säga var tredje månad att de har en NY FORMULA."

Hjälp vad jag har skrattat idag.

Här har ni då en bildrebus som illustrerar produkten i reklamen.

Och svaret är en välkänd sång, nämligen

Ansiktsburk, ansiktsburk
Han fick vad han ville för hatt.
Han tjalla' på sin lilla tjeeeeej
Tjo fiderittan hatt.

Eller lyssna å se här:
Http://youtu.be/an_8U -GDgwc 

Dagens säljargument

Följer med i bostadsmarknaden (en överdrift...) genom att läsa säljannonserna i Mitt i Haninge varje vecka. Igår fick vi även Nynäshamnsposten i posten, så då läste jag de annonserna också.

Det finns visst lite kodord, ungefär som när en chef skriver ett reklmmendationsbrev åt nån de absolut inte rekommenderar. "Charmig" betyder "orenoverat kyffe", om nån undrade.

Men vad läser ni mellan raderna i följande annons?

"Riktigt stor 1:a som går att göra om till en 2:a. Köpchans!"

Storlek?

27 kvm.

Jag skrattar fortfarande.

Lampor till salu

På lördag klockan 14.00 är det auktion på Häringe slott (ett av en handfull slott och herresäten vi har här omkring, nästan på kometavstånd). Möbler, mattor och ett 40-tal kristallkronor! (Här har ni tre av dem.) Jag måste ha i alla fall ett par av dem. Vi har bara kristallkrona i sovrummet än så länge. Och den är inte ens en meter stor.

Kvalificerat slöseri

Ett par i Tungelsta har fått 5000:- i skadestånd för att deras katt har blivit överkörd av tåget.

Jäpp, ni läste rätt.

Tamdjur (katt, hund, ko, häst nämndes i artikeln) har nämligen rätt att gå fredade på tågspåren.

Say again?

Vet Slöserilobudsmannen (som numera är en kvinna) om detta?

Italienskt?

Fick en reklamblad från Port 73, shoppingcentret bredvid Coop Forum. Restaurangen Al forno kallar sig för "det kompletta italienska köket". Deras special?

Kebab
Kebabtallrik
Kebabrulle

Pest eller kolera

Tog en treo för en och en halv timme sen, men den räcker inte. Fick migrän igår och jag får inte ta min vanliga migränmedicin, sumatriptan, på en månad. Så nu bubblar en treo comp i glaset. Ljudet gjorde ont i huvudet.

Ja, men så ta medicinen då. Jag ska, och ska hämta ut eller be Mikael hämta ut en annan medicin. Men just nu har jag inget alternativ och migränen är så illa att jag inte kan låta den vara obehandlad.

Men jag hade glömt att man inte ska ta några morfinpreparat om man har problem med gallan. Man kan få kramper i gallgångarna. Läste igår om en som fick det och sa att det gjorde ondare än när hen hade gallstensanfall. Jag är lite rädd för min treo comp nu (som har kodein i sig)!

Ja men botten upp :/

Dagens klokord

Läste en artikel idag, eller skummade rättare sagt, och som ni ser länken till här nere (och nej, jag kan verkligen inte klippa ut adressen, skriva källa, markera källa, klicka på skapa länk, jo, allt detta kan jag, men jag kan inte klistra in länken. Vet inte vad motsvarigheten till ctrl+c är. Hursomhelst, detta är det bästa jag kan åstadkomma, hela adressen nedan. Sorry.)

Det handlar om äktenskap och är skrivet av en terapeut, som kanske eller kanske inte vet vad hon talar om på grund av det, men jag tycker det var väldigt klokt.

Hon börjar med att beskriva en scen, som jag gör till min egen, och varje syster-med-en-bror:s. Nämligen, nåt pågår, viss retning och allmänt göra livet outhärdligt. Till slut orkar man inte mer och skriker Johan!!! Och då får man skäll för att man bråkar. Det verkar inte som det första bråket var det dåliga, eftersom det så förståeligt gjordes i tysthet, men när sen syrrans tålamod är totalsumman, och frustrationsreaktionen kommer, då är det flickans fel. För tyst retning stör inte föräldrar som högljudda klagomål.

Och terapeuten liknar detta vid att den ena partnern gör något, i all sin ofullkomlighet, make och maka försöker kommunicera om detta men grälar och blir skickade till terapeuten för att de inte kan kommunicera. När kommunikationsproblemet var ett tecken på det bakomliggande problemet, irritationen över vad-det-nu-var. Och sen räknar hon upp nio saker som troligare orsakar problem i äktenskapet än just kommunikationen. Såååå klokt.

Men hur som helst. Allt som ger nyktra perspektiv på äktenskapet tycker jag är välbehövligt.

http://drkellyflanagan.com/2014/10/01/the-9-most-overlooked-threats-to-a-marriage/

The tenth most overlooked threat to marriage måste vara att inte ge frun (tycker jag i alla fall) blommor, så här får ni en fin bukett, som ni kan säga att ni har fått av nån på internet. Kanske kan er pojkvän/make börja lära sig att kvinnors motorer går på blombuketter, och i viss mån choklad. Eller nybakade croissanter.

Snäll eller hård

Jag vet att man inte ska döma folk efter utseendet.

Men vissa tycker man ändå om, får förtroende för, skulle vilja att de hanterade hela krisberedskapen efter tsunamin i Asien. Skulle känna sig trygg om hon arbetade för ens försvunna barn. På grund av hur hon ser ut, Lottie Knutsson.

Eller, en ganska liknande människa, i alla fall frisyren. Och trots att jag faktiskt har hittat bilder där hon ser snäll ut, så ser hon inte god ut. Reinfeldt utstrålar så mycket snällhet bredvid henne att han liknar jultomten bredvid isdrottningen. Anna Kinberg Batra.

Obs! Det här är en av mina passionerade men minimalt underbyggda åsikter. Bygger bara på att vi såg Kinberg Batra i Metro och både Mikael och jag tycker inte hon ser trevlig ut.

Dagens bukett

Den här var väl fin! Plommon också, kul.

Gammal är äldst

Twitter mailar mig och frågade om jag känner Göran Hägglund och vill följa honom. De andra två de föreslog var i alla fall människor från "verkligheten". Jag försökte spara hans foto och sätta in här, för att berätta att jag blev lite förvånad över att min första tanke var att han var så snygg! Och att det var så fint med lite grått vid tinningarna.?!?!

Med andra ord kommer jag att tycka att åttioåringar är snygga där på hemmet?

Jag trodde inte jag hade åldersnoja, och det har jag kanske eller kanske inte, men det går bara för fort.

Apropå för fort så tog Mikael foto åt mig på Ica idag. De håller på att ta fram julgrejer! I år tänker jag inte vänta, jag tar fram grejerna när jag vill. Jag tycker ju bäst om julen i förväg. Och jag har fortfarande inte släppt det där med adventskalender med goda gärningar. För att minnas Christ i Christmas. Kanske kan göra nåt av det här?

Sursursur

Är botten nådd när man börjar gråta medan man sitter på toa (inget samband för övrigt alltså)?

När man blir arg på nån som är smal?

När man får spotta ut päronet i skräpkorgen för att allt smakar surt när man är sur?

Och förresten var det en bloggare som använde uttrycket ta sig upp från botten om det förfäääärliga tillståndet när man inte har nån aning om hur man ska göra en lägenhet finstylad.

Jag är sur, sur, sur. Ledsen, egentligen, såklart. Ledsen, rädd, besviken, för liten, för fet, för svag, för sugen på pizza, för trött.

Jag har i alla fall inte ebola.

Bam, där satt den. Längesen nu.

Om tiden och kulturen

I min kurs Tysk affärskommunikation (som jag verkligen har haft nytta av efter universitetet, på alla mina coola arbeten, jag är inte bitter...) gick nån igenom det här med hur olika vi ser på tid i Europa. Mamma nämnde i nån kommentar Ellens goa italienska bästis. I Italien håller de inte tiden, men de är varma och omtänksamma. I Tyskland håller de tiden, men de är inte varma och omtänksamma. Går det inte att kombinera dessa "motsatser"?

Kruxet är att tid inte bara är tid. Man kan se tiden cirkulära eller linjärt. Vi använder för enkelhetens skull Italien och Tyskland som exempel.

Tänk er ett Metzgerei, slakteri. I Tyskland har man q-matics nummerlappsapparat och slaktaren ropar achtundfuenftzig. Då visar personen lappen där det står 58. Han kanske beställer ett kilo rimmat fläsk, fem vitlöksdoftande Bratwurstar, und (in Basel) zää Schibe Lyoner (som jag inte vet vad det är men det smakar som mormors kalvkorv). Mäta, väga, pappersförpacka, skriva på med bläckpenna, sina fina tyska ettor som börjar nere till vänster och som jag verkligen saknar. Och så är han färdig. Neunundfuenftzig! Lite mortadella, en fläskstek, och igen några Bratwurstar. Samma procedur med pappersinslagning och bläckpenna. Sechtzig!

Här ser man varje person linjärt. Kund nummer 58 betjänad före 59, och även om kund nr 60 också vill ha mortadella, får han vänta på sin tur. Ordnung muss sein. Och folk lägger maten i fula beigea textilväskor med der Gruene Punkt på. Som passar till randiga pyjamasliknande byxor och birkenstockkopior.

Vi förflyttar oss till landet där vitlöken inte luktar gamla sockor, som den gör i Tyskland. Förlåt. I Italien luktar allt gott, förutom peperoncini, som väl kanske luktar gott men inte smakar som denna nordiska mes är van. Hur som helst. Vi ska köpa kött.

Dörren till il macellaio (?) öppnas och nån ropar Buongiorno Silvia, nån annan pussar på kinderna, och medan två äldre herrar putsar ovansidan av skorna på byxbenets baksida för att bli riktigt uppmärksammade av Signora Zetti, som mist sin man, "för nog länge sen", ja, över detta tjattrade kaos ropar slaktaren vilka som vill ha salsiccia? Ett kilo till signorina Gessati, fyra stycken till signor Bertolli och två till den väldoftande änkan. Har alla fått? Slaktaren frågar vad de vill ha mer, jag har lamm. Nån vill ha lammstek och nån vill koka benen. Sen tar han fram salami, den vill alla smaka på, och sen köper alla en bit. Signoran hinner knappt blicka mot ytterdörren, förrän de två välputsade vännerna tävlar om att hjälpa henne med både varorna och dörren. När man har klackar på sig till slaktaren, och full frisyr, så får man liksom lite dörröppning och annan service, och alla ler åt alla.

Ni märkte såklart skillnaden. Tyskarna ser tiden linjärt, nummer 58, 59, 60.

Italienarna ser varorna: salsiccia, lamm, salami och människorna betjänas cirkulärt.

Ett helt annat fall.

Du är tysk. Du har stämt träff med någon på Rathauscafe kl 17. På väg dit träffar du Mattias, men ni hälsar bara, och sen måste du gå, för du blir sen annars. Sen ropar Andrea på dig från andrahandsaffären bakom busshållplatsen, och trots att du inte sett henne på ett år, pussar du henne bara på kinderna och säger att du tyvärr är försenad till ett möte. Och så småspringer du från hållplatsen och till fiket. Christian sitter redan där, och klockan är ju bara två över, så han köper din ursäkt. Och ni får en trevlig stund med varsin kopp nåt.

Ma, allora siamo in Italia. Vi ska gå på kafé med Luca och Simona (här säger man ofta bar fast det är ett kafé). Jag är osäker på om vi ens sa nån tid. Först kliver vi på tunnelbanan och ser Lucas kusin som har bott i Frankrike ett år. Vi går av vagnen och går och köper en glass med honom i den fortfarande rätt varma augustikvällen. Det finns massor att berätta, och det var en sån lycklig omständighet att vi ses såhär! Såsmåningom är det dags att gå åt våra olika håll, och vi tar tunnelbanan ett par hållplatser till. På väg upp ur metron står Simonas lillasyster Aurelia i en blomsteraffär, och ska välja ut den vackraste buketten till det sällskapligaste priset. Vi tackar och pussas, och går upp och ut, och hamnar faktiskt till slut på kaféet. En och en halv timme senare än vi tänkt, men vi träffade den å den å den på vägen.

Så i Italien ser de folk cirkulärt. Den jag är med just nu är viktigare för mig än den som jag eventuellt ska träffa om en timme. Och om ödet hjälpt en med en överraskande nybliven vänskap, så prioriterar man dem, framför nån man inte ens vet om de är där ännu. (Och i Italien talar man av erfarenhet, och personer är antagligen inte där än.)

Ni ser ju, det blir fel för några i båda historierna. Och det går att hävda effektivitet hos båda slakthandlarna.

Så är det när vi inte uppfattar tiden likadant, eller hur vi ser på dem vi möter visavi dem vi (snart) ska träffa.

Jag älskade Schweiz och Basel men skulle nog hellre bo i den italienska kantonen Ticino. Om det finns några som har lyckats ta det bästa från det romanska och det bästa från det germanska, så måste det väl vara tessinarna!

Tänk när man förstår andra lite bättre.

Global handwashing day

Vinterkräksjukan hindrar man bäst, har jag precis lärt mig, inte med handsprit, utan genom att tvätta ordentligt och länge med tvål och vatten. Och goggla med händerna, inte bara låta det rinna.

Läste om en kvinna med lunginflammation som skulle få nån inhalationsmedicin, och sköterskan hade massa handsmycken, nagellack, och tog med händerna på där kvinnan skulle stoppa inhalatorn i munnen.

Läste sen hur nån sa Din tid är inte viktigare än nån annans. Du har inte rätt att gå till jobbet sjuk, eller skicka sjuka barn till skolan. Din tid är inte viktigare än nån annans.

Nu har jag inte blivit smittad av nånting på tio år, men det är inte bra, tvärtom faktiskt. Mitt immunförsvar är superstört. Innan det vände hade jag tio år där jag fick varenda förkylning som fanns i närheten. Och snuvade inte bara ett par dar, utan blev helt sängliggande i tre veckor, och mådde förfärligt de tre veckorna. Det kan man tänka på när man nyser i bussen.

Svamp

En av de bästa sakerna med kometen (förutom hur jag hör och ser att folk ler och pekar på streamersarna) är att jag känner lukter från naturen. Sommarregn, nyklippt gräs. Och nu en distinkt höstlig doft som jag upplevde som champinjoner.

Mmmmmm. Är så glad för min näsa.