Kan jag berätta?

Jag vet inte om jag kan berätta detta utan att gråta, och jag vill gärna inte det, eftersom jag har migränen under kontroll sedan flera veckor, och vill inte bli för känslosam om jag kan låta bli.

Men idag var det fullt i brevlådan. 1177 heter det väl, idag om såna som inte får barn (det känns igen, inte för mig personligen, jag har aldrig prövat och inte kunnat, utan inte kunnat ända från början, vare sig jag har nån eller inte. Jag förstår att det är värre när man bestämmer sig, och så går det inte, eller tar långa, prövande, hormonstörande månader som blir till år. Men jo, i min familj, den jag kommer ifrån, har vi nog haft allt.

I tidningen stod det också om reumatism. Dels kände jag igen mormors händer på ett av fotona inne i tidningen, och faktum är att jag hade glömt av att hon hade reumatism. Man vill ju inte glömma sina en gång så nära och kära, men jag kan inte minnas längre tillbaka än idag och kanske igår kväll, om jag har tur. Men jag älskade mormor. Jag var inte hennes favoritbarnbarn, fast jag sydde egna balklänningar i flera år, men sen hände livet och sen klev en drottning upp på tronen i form av Katrin. Allt som kunde varit jag blev ju ingenting, och det var värst vad jag känner mig labil...

Var det nåt mer med tidningen? Nej, men jag fick ett paket i grevens tid. Förra veckan köpte jag melatonin från ebay i England. En dryg hundring för 240 3mgs-tabletter och frakt. Vem har råd med 20 tabletter för 240:- på apoteket (jag har glömt, så det är nog inte rätt). Jag tog min sista ur den gamla burken idag så det kunde inte varit lägligare. Leverans på en vecka. Suveränt.

Sen var det ett annat paket. Vacker handstil, sån som Monnah har, men brevet kommer från Sverige, från nån Krantz eller vad det stod, i en ort med postnummer på 8. Det måste ju vara Jämtland, Ångermanland, nåt sånt. Där känner jag ingen. Hunden sitter och tittar intresserat.

Så är det en sån där supersöt tygpåse med en kram-lapp och ett halsband, med en oval. På den är det sådär hantverksmässigt inpräntat nåt om att om man inte kan springa med benen får man springa med hjärtat. Jag försöker verkligen göra det, drömma om saker, och njuta av dem som om de verkligen hade hänt. Sa jag att det var från underbara Monnah? Det räknar ni ju ut lätt annars.

Och jag behöver verkligen hjälp just nu att springa med hjärtat, så det var en fantastisk gåva, och en oerhört lämplig text att påminna sig om.

Jag ska springa i drömmarna! Tror ni man kan bestämma vad man ska drömma om? I så fall drömmer jag hellre att jag är på semester än att jag springer, det är min dröm nr 1.

Jag är glad, och min hjärna, eller var migränen sitter, tackar mig för att jag inte involverade honom i det här, utan att historien om monnahs hjärterum-halsband känns som en innerlig, tacksam gåva, inte en hulkande gråtparad som slutar i medicinskåpet. Tack, från alla delar av mig. Du är en ängel, inte en människa. Tack, Thank you, danke, Merci, gracias, grazie, tak o/e takk, kiitos! och arigato (japanska), och just det, khatrak (arabiska). Jag är skyldig dig så mycket, monnah, du bara ger och ger.

Men du, jag har bett för både din mamma och din pappa sen jag hörde. Varje dag. Har en lista för särskilt viktigt folk, så jag inte ska råka glömma nån, vilket är mer än säkert om jag ska behöva komma ihåg mer än ett namn.

Så alla som ber, eller liknande, kan väl join mig och skicka ut massor av god energi med monnahs namn på, så hon verkligen känner sig uppskattad för det hon gör som är STORT. Jag lovar också högtidligt att halsbandet ska få den gråt det förtjänar, en dag med stabilare huvudvärksläge och inga psykiska nojor.

Tacktacktack!! <3

Hur sjuk?

De senaste dagarna har jag haft frågan "hur sjuk" i sinnet vid flera tillfällen.

Det började med att jag kommenterade nåt om iom-rapporten och diagnoskriterierna, att de är väldigt bra och specifika, men att deras beskrivning av fatigue kan urvattnas till "lite trött". Och så är vi där igen, att alla tror att de har sjukdomen om de är lite trötta efter jobbet. Och när man säger så känns det inte roligt, för det känns som om man förminskar deras plåga som är trötta när de kommer hem från jobbet (det har jag också varit).

Sen har det talats om olika skalor som beskriver hur dålig man är i sin me. Nån skrev att nu när hon jobbar två timmar om dagen är hon på 10-20. Fast på tio kan man inte gå hemifrån. Jag minns inte vem personen var, och jag menar inget illa om hen, men det var så obviously missuppfattat. Jag tänker på dem som ligger på 0. Att folk liksom tar i i överkant förminskar ju inte deras lidande i verkligheten, men på nåt vis känns det förmätet att säga att man är lika sjuk som nån som verkligen är sjuk. Jag kallar mig inte sängbunden, för jag kan gå på toa själv. Säng- och soffbunden brukar jag försöka säga, för att inte inkräkta på de riktigt sjukastes territorium. Fast jag ligger i sängen ca 18 timmar per dygn, och fem timmar i soffan. Det är i princip att vara sängbunden. Ändå är det så svårt att säga det. Husbunden säger jag inte heller gärna, eftersom jag kan ta mig hemifrån, till botoxläkaren fyra gånger om året, till tandläkaren, till läkaren, till mamma och pappa på middag (på andra sidan rondellen bara), ibland till hemköp och apoteket med kometen, och ibland på restaurang med Mikael. Inget av detta kan jag egentligen, jag får betala för det både före och efter, men jag gör det ju faktiskt. Sen att jag inte orkat klippa mig på två år är ju tecken på att jag bara gör det absolut nödvändiga. Har inte heller varit på semester de senaste åren. Så när då folk tar i, som jag tycker, när jag är så rädd att dra på med hur jag beskriver min me, då känns det orättvist på nåt sätt. Jag vet att andra inte har med mig att göra, allt är mina känslor och mitt ansvar, men jag blir lätt lite ledsen över sånt. Tjohej, vad synd det är om dig när du är i Thailand en månad...

Sen är det en läkare i SLC i USA som efterlyser upplysningar från de svårast sjuka om vad de behöver. Jag skrev ett kort mail i söndags kväll när jag var speedad efter barnmiddagen, och kände mig liksom som en bov för att jag kallade mig svårast sjuk genom att svara. Fast jag vet att man kallar de 25 sjukaste % "severe me" och de där stackarna på 0 som inte ens kan resa sig upp för att kissa i en potta bredvid sängen för "very severe me". Hennes svar till mig var underbart och hon gjorde verkligen att jag kände mig "sedd". Men jag är lite för petnoga efter att i många år ha lidit av kommentarer som att det inte är nåt fel på mig, att sjukdomen inte finns, att det är en slaskdiagnos, att jag ska ta mig samman, att det finns folk som är sjuka på riktigt osv. Nu är jag så sjuk att det oftast syns på mig, och bara de som är riktigt korkade tror att jag känner efter för mycket bara. De som känner mig förstår att detta inte är nåt liv jag har valt. Men senast i höstas sa en person om mig till mamma Är man trött får man ju bara skärpa sig. Jag blir arg när nån tar min sjukdom ifrån mig och tror att det handlar om å rycka upp sig! Så himla kul å ligga i sängen och bli misstrodd är det inte. Och få feber av att slänga soporna fast man inte orkade.

Men jag vet att jag är väldigt känslig för det här. Har liksom fått nog för länge sen, så jag reagerar som om alla händelserna från förr kommer tillbaka. Det är dumt, men just nu kan jag bara notera att så är det, och att göra nåt åt det ligger inte inom min förmåga ännu.

Så idag pratade jag och några vänner på fejan om ensamma liv, utan partner, eller där partnern är frånvarande, eller som jag, sjuk. En me-sjuk kvinna hade skrivit ett blogginlägg om att det inte är så lätt som att Men kan inte din man måla huset då? Jo, visst kan han, men man är inte precis sugen på att be sin man om att först försörja sig och oss på dagarna, sen handla, lahs mst, diska, städa, klippa gräset, byta lakan, fixa avloppet, tvätta, smörja in min hårbotten, kamma håret när jag duschat, ta ledigt och köra mig när jag ska nånstans, torka mig när jag blir för trött av att duscha, trösta mig när jag gråter och är deprimerad. Ja, nu blir jag ledsen själv, när jag skriver allt. Det är liksom inte meningen att den ene ska vårda den andre. Mikael klarar det bra, antagligen för att hans pappa var så sjuk och gick bort tidigt. Han tycker att sjukdom liksom hör till. Men jag som har levt ensam och blivit fostrad till att inte vara ett våp utan en duglig människa, jag har jättesvårt att be Mikael duscha mig. Jag väntar hellre några dagar till, tills jag orkar lite bättre. Jag känner mig inte väl till mods med att alltid vara den man behöver göra anpassningar för, den som behöver hjälp.

Så när då folk verkar ta för sig med god aptit av de låga skalorna för aktivitetsnivå, då blir jag sur eller svartsjuk. Jag vet en annan som försvarade sig lite nyss, och sa att hon oftare pratar om det positiva än det negativa, och så kanske en tiominuters tur verkar som en semestervecka, eller salta bad som hjälper eksem kanske ses som att du är ju inte så dålig som du påstår. Jag kände mig ledsen å hennes vägnar, att hon antingen på förekommen anledning kände sig tvungen att förklara, eller känner så ändå.

Jag känner att den där långa listan på allt jag gör, läkarbesök och middagar, visar ju på att jag inte är så sjuk som jag påstår. Och då börjar jag lipa, FÖR DET ÄR JAG VISST .

Som väl är fick jag, tack vare min underbara läkare (RiP), inga problem med FK, medan många, alldeles för många blir nekade av rent kapitalkorkade skäl.

Jag undrar hur det hade varit att ha nån annan sjukdom. En på me-fejan sa att hon låg på akuten med nåt besvär och läkaren hade fått höra att hon hade ms, och sprang dit. När hon rättade honom och sa att det var me, så gick han bara. Läkare med klinisk erfarenhet av båda liknar dem. Kliniker i USA som arbetar med aids- och me-patienter säger att me-patienterna mår hela tiden som aids-patienterna gör innan de dör. Och att ha me är som att få konstant kemoterapi. Det här är en svår sjukdom, för sjutton gubbar! Till och med för dem som orkar jobba är det svårt, fast de är så mycket friskare än de stackars "nollorna".

Jag måste tyvärr gå upp och ta mig en singoalla som jag inte precis gillar, men jag behöver tröstäta nu.

Nej, det går förresten inte, jag ska snart till tandläkaren och jag orkar inte borsta tänderna en gång till.

Värdelöst.

5 passioner?

1
FAMILJEN
Mikael
Mamma och pappa
Mina syskon
Älskade ingifta
Fyra syskonbarn
Mikaels barn
Ingifta och barnbarn
Vänner som är som systrar

2
BÖCKER
Läsa
Skriva
Lära mig saker

3
MUSIK
Lyssna
Sjunga
Spela

4
DRÖMMA
Resor
Inredning med breda golvlister och takrosetter
Kläder
Organisera

5
GUD
Min tro
Kyrkans psalmer
Nattvarden
Bön
Att jag delar min tro med Mikael

Och förresten så glömde jag mat, glass, croissanter, allt sånt.

Blev glad

Jag har ju lite spänt väntat på att få 20 000 följare på Pinterest och förut idag hände det! (Nu har jag 20 021!) Visserligen har jag klickat på en del av dem och kommit till profiler med 0 pins, så kanske är det robotar. Men ändå, jag har 20 000 personer/robotar som har tyckt att jag sparar på fina och inspirerande bilder. En av mina nyaste följare skrev till och med ett litet meddelande och sa att hon tyckte att jag created beauty. Så har jag inte sett det, jag tycker inte jag skapar nåt, jag bara samlar i olika högar. Men när man ser på ett gäng pins ihop så kan jag säga att det är vackert. Och för den som undrar så är pinsen inte mina egna, bara bilder hittade lite varstans, mest på Pinterest. Men så härligt att någon kan få glädje av det.

Sen fick jag ett jättegulligt mail av Lucinda Bateman, läkare i SLC i USA och en av författarna till den stora iom-rapporten om me som kom förra veckan. Jag tror förstås inte hon skrev ett särskilt svar till mig, utan nåt motsvarande automatsvar, men jag blev så glad för det hon skrev. Att en främmande människa kan göra en så "sedd".

Sen har jag inte så mycket mer att berätta.

Jag gjorde middag idag, enklast tänkbara, och satt ner fyra gånger. Och fick feber för en timme sen. Kanske av idag, kanske av igår. Jag satt vid matbordet för länge. Och sen skulle jag nog ha lagt mig i sängen. Men ibland blir jag så arg och obstinat. Vägrar göra vad jag borde för att det är så töntigt att inte orka med ett trevligt samtal, där jag till och med kan vara tyst mest hela tiden och ändå ha trevligt. Nej, idag är jag lite sur.

Ska dessutom till tandläkaren om två veckor redan. Gillar INTE.

Mars-resan

Jag hittar ju på en resa varje månad som vi kan göra i fantasin. Nu är det dags för Mars-resan, som roligt nog inte går till planeten Mars men sker i månaden mars. Aaaaaaargh, vad oerhört fyndigt.

Och bara för att förvarna er tänkte jag berätta att turen går till Basel, med en dagsutflykt till Luzern. Fast nu när jag tänker på det så vore det trevligt att ta en tur upp i bergen, kanske svischa förbi turistmetropolen Interlaken, i alla fall däromkring. Vi kanske kan ta en långhelg, och om alla är pigga och friska så kan vi använda hela dagarna, inte bara nån stund på kvällen i rullstol. Det är ju fördelen med hela resan, att vi hittar på precis hur vi vill.

Apropå Schweiz, som bor i mitt hjärta, så visade Mikael ett klipp igår på fejan, som var en norsk sportjournalist som intervjuade en schweizisk skidåkare PÅ SCHWITZERTUETSCH. Han måste ha fått översatt några fraser för sig och tränat (och det fanns också nån länkad intervju med nån japan så jag gissar att några sportjournalister i Norge kör nån grej sinsemellan med att intervjua på originalspråket). Dels lät det förvånansvärt bra, fast sen avslöjade han sig med att säga Zürich med ch på slutet. Det heter  Züri. Klippet var bara några fraser långt, men det var underbart att höra språket igen.

När vi åker till Schweiz, så sent i månaden som möjligt så att våren ska ha kommit lite där nere, får ni påminna mig om att jag ska lära er vad diglossia är, ett språkligt fenomen som finns i Schweiz och Grekland. Jag kan inte nåt om landets historia dock, jag är nåt så ovanligt som en humanist som avskyr historia. Så ni behöver inte vara rädda för långrandiga föreläsningar. Och långrandig har bara med min uppfattning att göra, jag förstår visst att många tycker historia är jättespännande. Men jag har ett hål i huvudet där historieintresset borde finnas. Så är det bara.

Jag kan dock säga att det finns typ 25 kanoner i Schweiz. Eller 15. Jag har ingen närmare aning. Det finns fyra officiella språk, tyska, franska, italienska och rätoromanska. Det talar man bara i kanton Graubuenden, om jag minns rätt, och det minns jag inte ens hur det låter. Italienska talar man i huvudsak i kanton Tessin, eller Ticino, och franska talar man i Genève och lite runtomkring. En stad som jag var i var faktiskt både tysk- och franskspråkig. Alla skyltar på bägge språken. Annars har ju språken mer sina egna områden, men den orten hade två språk. Biel/Bienne heter staden.

Basel som jag bodde i är tyskt, även om det är lika långt till Tyskland därifrån som till Frankrike. Faktum är att stadens spårvagnslinje gick in i Frankrike och vände. Coolt tycker jag. Men det jag skulle säga var att all tv var dubbad. Mycket irriterande. Det var ingen slappna-av-grej efter jobbet att slå på tv:n, utan hårt arbete! Men jag tittade en hel del på tv och lärde mig mycket av det. Men på bio var det textat. Jippi! Men på två språk. Vilka två stod på planscherna. Såg nån film med tyska och franska, nån med tyska och italienska. Och som svensk är man van att oavsett vad alltid läsa undertexterna. Det var görstressande för mig att hinna läsa texten på två främmande språk... Fick verkligen intala mig själv att titta bort och träna hårt på det. I början var det väldigt snurrigt i huvudet med alla språk. Enda gången det gick bra sa karaktären bara yes, och ja och oui klarade jag av. Tänk så olika vi är i våra kulturer.

Jag lärde mig ju engelska som barn och hade länge en dröm att gifta mig med en italienare och så skulle vi bo i Frankrike, eller nåt sånt, så att barnen lärde sig flera språk. Men jag förstår nu att det inte går av sig själv att lära ett barn ett främmande språk, eller två eller tre som jag hoppades på. Mikael och mina barn skulle ju dock bli tvåspråkiga, i och med att jag är göteborgare och han stockholmare alltså. Öööööö. Vi ska såklart inte ha några barn, ingen behöver tänka på det.

Dagens göteborgsläxa: ordet exter betyder fuffens, bus, dumheter. Man kan ha exter för sig, och då blir inte mamma och pappa glada. (Nu är jag som Sheldon Cooper och hans Fun with Flags...)

Jag märker också att jag är lite speedad. Fortfarande, fast barnen gick för fem timmar sen. Denna kropp kan driva mig till vansinne. Hoppas jag kan somna ordentligt inatt. Och ni med!

ME i media

Goda forskningsnyheter

Dr Ian Lipkin vid Columbia University, är tydligen en av världens främsta immunologer. Han ville forska på me och blev alldeles chockad när han fick nej för första gången i sitt liv på en funding application. Men jo, jobbar man med me finns det några ettöringar längst ner i burken bara. Men då händer det fantastiska att Vanessa Li, mycket svårt sjuk me-patient, startar en crowdfunding och Lipkin får sina pengar. Tyvärr tog Vanessa Li sitt liv här rätt så nyss, och man har beslutat att utge rapporten till hennes ära.

Rapporten då? Jag har fått tag på Colombias press release:

Drs Lipkin, Hornig and colleagues discover robust evidence that chronic fatigue syndrome is a biological illness
February 27, 2015

Immune Signatures in Blood Point to Distinct Disease Stages, Open Door to Better Diagnosis and Treatment

(Ni som tyckte det räcker att veta att man har hittat robusta bevis för att me är fysiskt, att det finns markörer i blodet hos me-patienter som varit sjuka max tre år, dvs detta kan utvecklas för att diagnostisera med biomarkör i blodprov! De förstår också av detta att immunförsvaret rör sig i stadier och att kunskap om detta kan leda till mediciner. Jag är fnitterglad!!!)

Men här är det hela, för den som vill.
NEW YORK (Feb. 27, 2015) —Researchers at the Center for Infection and Immunity at Columbia University’s Mailman School of Public Health identified distinct immune changes in patients diagnosed with chronic fatigue syndrome, known medically as myalgic encephalomyelitis (ME/CFS) or systemic exertion intolerance disease. The findings could help improve diagnosis and identify treatment options for the disabling disorder, in which symptoms range from extreme fatigue and difficulty concentrating to headaches and muscle pain.

These immune signatures represent the first robust physical evidence that ME/CFS is a biological illness as opposed to a psychological disorder, and the first evidence that the disease has distinct stages. Results appear online in the new American Association for the Advancement of Science journal, Science Advances.

With funding to support studies of immune and infectious mechanisms of disease from the Chronic Fatigue Initiative of the Hutchins Family Foundation, the researchers used immunoassay testing methods to determine the levels of 51 immune biomarkers in blood plasma samples collected through two multicenter studies that represented a total of 298 ME/CFS patients and 348 healthy controls. They found specific patterns in patients who had the disease three years or less that were not present in controls or in patients who had the disease for more than three years. Short duration patients had increased amounts of many different types of immune molecules called cytokines. The association was unusually strong with a cytokine called interferon gamma that has been linked to the fatigue that follows many viral infections, including Epstein-Barr virus (the cause of infectious mononucleosis). Cytokine levels were not explained by symptom severity.

“We now have evidence confirming what millions of people with this disease already know, that ME/CFS isn’t psychological,” states lead author Mady Hornig, MD, director of translational research at the Center for Infection and Immunity and associate professor of Epidemiology at Columbia’s Mailman School. “Our results should accelerate the process of establishing the diagnosis after individuals first fall ill as well as discovery of new treatment strategies focusing on these early blood markers.”

There are already human monoclonal antibodies on the market that can dampen levels of a cytokine called interleukin-17A that is among those the study shows were elevated in early-stage patients. Before any drugs can be tested in a clinical trial, Dr. Hornig and colleagues hope to replicate the current, cross-sectional results in a longitudinal study that follows patients for a year to see how cytokine levels, including interleukin-17A, differ within individual patients over time, depending on how long they have had the disease.

Stuck in High Gear

The study supports the idea that ME/CFS may reflect an infectious “hit-and-run” event. Patients often report getting sick, sometimes from something as common as infectious mononucleosis (Epstein-Barr virus), and never fully recover. The new research suggests that these infections throw a wrench in the immune system’s ability to quiet itself after the acute infection, to return to a homeostatic balance; the immune response becomes like a car stuck in high gear. “It appears that ME/CFS patients are flush with cytokines until around the three-year mark, at which point the immune system shows evidence of exhaustion and cytokine levels drop,” says Dr. Hornig. “Early diagnosis may provide unique opportunities for treatment that likely differ from those that would be appropriate in later phases of the illness.”

The investigators went to great lengths to carefully screen participants to make sure they had the disease. The researchers also recruited greater numbers of patients whose diagnosis was of relatively recent onset. Patients’ stress levels were standardized; before each blood draw, patients were asked to complete standardized paperwork, in part to engender fatigue. The scientists also controlled for factors known to affect the immune system, including the time of day, season and geographic location where the samples were taken, as well as age, sex and ethnicity/race.

In 2012, W. Ian Lipkin, MD, director of the Center for Infection and Immunity, and colleagues reported the results of a multicenter study that definitively ruled out two viruses thought to be implicated in ME/CFS: XMRV (xenotropic murine leukemia virus [MLV]-related virus) and murine retrovirus-like sequences (designated pMLV: polytropic MLV). In the coming weeks, Drs. Hornig and Lipkin expect to report the results of a second study of cerebrospinal fluid from ME/CFS patients. In separate ongoing studies, they are looking for “molecular footprints” of the specific agents behind the disease—be they viral, bacterial, or fungal—as well as the longitudinal look at how plasma cytokine patterns change within ME/CFS patients and controls across a one-year period, as noted above.

“This study delivers what has eluded us for so long: unequivocal evidence of immunological dysfunction in ME/CFS and diagnostic biomarkers for disease,” says senior author W. Ian Lipkin, MD, also the John Snow Professor of Epidemiology at Columbia’s Mailman School. “The question we are trying to address in a parallel microbiome project is what triggers this dysfunction.”

Co-authors include Andrew F. Schultz, Xiaoyu Che, and Meredith L. Eddy at the Center for Infection and Immunity; Jose G. Montoya at Stanford University; Anthony L. Komaroff at Harvard Medical School; Nancy G. Klimas at Nova Southeastern University; Susan Levine at Levine Clinic; Donna Felsenstein at Massachusetts General Hospital; Lucinda Bateman at Fatigue Consultation Clinic; and Daniel L. Peterson and Gunnar Gottschalk at Sierra Internal Medicine. The authors report no competing interests.

Så smart men ändå så dum!

Igår var jag så smart att jag skulle ta av locket till kastrullen med champinjonsoppa (som jag gjort!). Jag var så närvarande i nuet att jag såg på locket att handtaget inte var av plast. Så jag stack in saxen som låg bredvid, och aktade mig sålunda från att ta på ett kokhett lock. Jag kände mig så stolt.

Däremot förstod jag inte vad som hände när jag en sekund senare känner nåt som bränner på lillfingret. Men jag rör ju inte locket? Nej, men smarta jag var så upptagen av locket att jag inte tänkte på att ta av locket helt från kastrullen utan bara lyfta det lite åt sidan. Och då kom det varm ånga på min hand. Som jag inte fattade förrän Mikael reste sig och ropade Kallvatten! Kallvatten! Kallvatten! Trots att det gjorde ont i ångan, fattade jag inte vad jag skulle med kallvatten till. På allvar tog det en stund innan det klickade, men jag lydde innan jag fattade, för så brukar det funka när jag är trög och Mikael varnar mig för något. Så när jag stoppade lillfingret i det iskalla kranvattnet fattade jag först inte att jag hade bränt fingret. Men jo, det märktes sen, när jag tog ut mitt numera isande finger ur strålen och det började bränna direkt. Lite pyssel, och upp å ner från soffan, skölja med jämna mellanrum, precis vad jag behöver. Och när jag duschade idag fick jag akta mig för att hålla fingret i vattnet, det var för varmt. Men jag har alltså duschat! Kändes som jag gick ner 2 kg i navelludd, smuts under naglarna, dubbla hälar (bort med sånt där rivjärn) och allmän smuts. Det är rätt skönt att duscha, men det är också jobbigt. Så jobbigt att jag inte orkar varje vecka. På sommaren är det lättare, man kan lufttorka, men på vintern när man dessutom har så mycket torr död hud överallt. Man kan ju inte bara dribbla med nån liten stråle här och var. Välkomna förresten till bloggen om ingenting, idag klagar vi på olika aspekter av att duscha och inte.

Men tillbaka till soppkastrullen. Varför aktar vi oss inte mer för farliga saker? Jag tycker inte det är kul när folk leker med bilen i halka, för att jag var med när Johan kraschade vår bil på gatan bredvid infarten. Alltså, han körde nästan så långsamt det går, men bilen gled som en puttekula, och såklart rätt in i en lyktstolpe, som tryckte in ena bakdörren som när man knycklar ihop en papperslapp. Dessutom har pappa varit med i en bilolycka där en bröt nacken och en landade med ansiktet i ett träd. Så bilar skämtar jag inte med. Där aktar jag mig, inte minst också för att två av mina godaste vänner har whiplashskador och det kan gå riktigt illa.

Vatten kan man kanske inte dö av, vatten på spisplatta i ett normalhem, men man borde ju ha respekt för det. Men det har i alla fall jag inte. Har mer respekt för ugnen, tänker alltid efter vad jag gör så jag inte bränner mig.

Och stora vatten har jag riktig respekt för, eller rädsla. Och eld, liten eller stor. Mikael var på brandövning med civilförsvarskurs härom veckan och han fick släcka en brinnande docka med en filt. Han sa att det var jättesvårt! Nån i gänget klarade det inte ens. Man tror ju att det bara är att lägga en jacka över nån som brinner och så är det fixat. Om det finns veck på filten så fortsätter det brinna där. Elden hittar verkligen syret, och det är en kamp att släcka.

Så vad menar jag med det här långa inlägget? Att jag nog är överdrivet rädd för getingar, och underdrivet rädd för varma grytor med kokande vatten. Och lagom rädd för fula gubbar och inbrottstjuvar, hoppas jag. För det är jag lite rädd för, men så lite att jag sällan tänker på det. Hoppas det är lagom.

Det ena du vill

Mammas morfar brukade svara Det ena du vill, det andra du skall. Eller Din vilja står i skogen och växer. Tänk, så många generationer senare lever uttrycken kvar. Det ena jag vill, det andra jag skall är nästan livsdevisen för en me-sjuk!

Jag har ju sagt att jag alltid drömmer om massa saker, nu senast har det varit att ha 100-årsfest med Mikael och att åka till Sardinien. Jag vill också gärna flytta. Men det andra jag skall! Tycker dock om att tänka på roliga fester och härliga resor, hellre än att hela tiden oja mig över hur dåligt jag mår.

Så för att tillämpa gammelmorfars filosofi:

Jag vill -- köpa yttepyttelitet skrivbord och ha laptop på och börja skriva en av böckerna som skriker högst om att få komma ut.

Jag skall -- sitta i sängen och tänka och skriva anteckningar i anteckningsboken som Mikael köpte särskilt för ändamålet.

Det är inte jättekul att beskära sina drömmar, men bättre att det bidde en tumme än att det bidde ingenting.

Dålig dag

Jag fick som jag ville och sov elva timmar på raken i natt. Men det hjälpte inte! Jag orkade inte gå upp förrän efter halv sju, och jag brukar ha min gräns på 18.00. Men nej, jag orkade liksom aldrig gå upp, så till slut fick jag göra det ändå. Vid det laget hade jag varit på så dåligt humör att jag först tänkt tvinga med mig Mikael till Ikea för att trösta mig, men när jag insåg att jag inte orkade det, tänkte jag att vi skulle gå på dejt på pizzerian, men när jag inte orkade det heller gick jag bara upp och försökte leva upp till att jag inte stinker, det vill säga tog på rena strumpor och underkläder, duttade deodorant (fast jag tar väldigt lite för det innehåller typ aluminium och allsköns kemikalier) och en halv droppe parfym. Och var så sur och fet att jag bestämde mig för att måla naglarna sen på natten. Först gjorde jag kardemummamuffins som blev övergräddade med en minut, att det kan göra sån skillnad, och sen stekte jag fem pannkakor i vår pyttelilla teflonpanna och åt med grädde och jordgubbssylt och ett rejält glas mjölk. Riktigt comfort food. Men mitt humör var fortfarande som om jag hade ett stort skavsår, fast nånstans inuti snarare än på hälen. Vet inte alls vad det var som skavde. Igår kände jag mig riktigt oövervinnerlig, heter det så? Var glad för allt och inget. Idag var jag sur för allt och inget. Men jag är faktiskt -- och det här kan Mikael tacka sin lyckliga stjärna för -- väldigt bra på att inte låta en surhet som inte beror på Mikael inte heller gå ut över honom. Ibland när jag är på dåligt humör så har han inte ens märkt det. Då kan jag svara att det är för att han inte har gjort nåt dumt än. Men det gjorde han alltså inte idag så jag har inte haft nåt särskilt att vara sur över. Och det är jag lite sur på nu. Fast jag inte har så mycket att klaga på längre, jag har ju nagellack och allt. Och så har jag sett på Skavlan, som jag brukar gilla, och ännu bättre, så såg jag på Varg Veum. Jag gillar serien och vid det här laget känner jag karaktärerna så det är ganska lätt tittning. Och med text. Idag har Mikael knappt sagt nånting utan att jag har fått fråga om. Har bara inte fattat nånting. Eller kunnat säga mycket. Stod och tittade på muffinsformen en lång stund medan jag bara kunde stappla fram vill du ha..., vill du ha... Vet att det kognitiva blir värre när jag blir värre, men igår skröt jag och var så glad för att jag nu äntligen har hämtat mig från julen, på ovanligt lång tid. Och så förstörde jag det med en komettur och orkar varken klä på mig, hämta posten eller slänga sopor idag, bara steka pannkakor och på samma gång baka tolv ynkliga små muffins som blev för torra. Vad ska man vakna på fel sida för? Varför ska elva timmars sömn, som låter som det mest underbara minst hälften av er skulle kunna önska er, hrm, jag menar betala dyyyyrt att få. Var är jag? Jo, att elva timmars sömn känns i kroppen som 2 1/2. Det är så orättvist. Att jag är sur, tvär, godissugen, arg för att jag är fet och allmänt sur och arg och trött på allt. Jag hatar verkligen att må så. Det är obehagligt att ha en sorts inneboende som är otrevlig och som man inte tycker om.

Kan man gnälla mer än såhär?

Stanna kvar på bloggen, ni kan ha tur!

5 saker

5 saker jag är tacksam för
Kometen
Mikael
Att vi inte har massa jobbiga problem eller gräl
Mikaels barn, mina syskon, mina föräldrar. Och sex avkomlingar!
Att jag inte är så sjuk som man kan bli
Att jag äntligen har hämtat mig från jul

5 saker jag är stolt över
Att jag är på gott humör ofta, sällan blir arg eller sur. Mer än fem minuter.
Att jag kan vara glad och positiv och till och med rolig trots svår sjukdom
Att jag kan bli så snygg när jag blingar till mig
Att jag har sån bra fyndförmåga. Även om jag överutnyttjar den.
Att jag inte ger upp.

5 saker jag är bra på
Skratta, skämta, glömma det negativa
Ge komplimanger
Vara omtänksam och generös
Skriva
Drömma

5 saker jag lyckats med
Sluta vara så otålig
Döma folk för fort
Ibland i alla fall, sluta störa mig på dumma folk
Acceptera många jobbiga saker
Glädjas åt det jag har istället för att längta efter saker

5 saker jag gillar med min kropp
Min hy är slät och ganska fin
Jag har fina drag i ansiktet, gillar mina ögon och min mun
Jag har inte så hängiga bröst
Jag har långa ben
Jag stinker inte

Ja, det kunde varit bättre. Jag kan säga sakerna, men detta känns inte som mitt ärligaste inlägg.

Säg, varför känns det som om man ljuger för att man säger nåt bra med sig själv? Andra behöver inte vara bäst i världen på nånting för att jag ska uppskatta och berömma. Varför ljuger jag om jag inte är bäst?!?!

Måndagsbuketten

En vintervit skönhet. Hade jag valt vit brudbukett hade detta varit den perfekta förlagan. Ni har sån tur som får blommor av mig varje måndag :)

Greige?

Vet inte vad jag gillar bäst, den gustavianska stilen, bokhyllan eller stråkkvartetten på toapaus. Typ allt som jag gillar mest på samma bild.Lite färg hade inte skadat, men det kan jag ordna på andra ställen i lägenheten, f'låt vååååningen.

Drömlägenhet

Så här ska det bara se ut.

Tutu

Att få ha tyllvolangkjol på jobbet varje dag måste ju betyda att det är ett väldigt romantiskt arbete att vara ballerina. Arbete å arbete, hon roar sig säkert bara. Som jag som är sjuk, alltid får ta sovmorgon och kan ligga på soffan med pralinasken på magen hela dagen.

Ja men då så. Då var det avklarat.

Längesen...

...vi hade en lama här på bloggen. Passa på och njut, jag vet inte när nästa blir.

Dagens naaaw

Hundens mamma var sjuk idag, så jag missade hundens reaktionen på att katten har legat på vår soffa, ätit från hennes matskål, samt blivit torkad på tassarna av hennes handduk. Fast jag hade ju missat det ändå, för hon kommer många timmar innan jag vaknar. Men ni fattar. Det hade varit kul att se.

Idag satt katten förresten mellan vår ytterdörr och vår parkeringsplats och till synes väntade på Mikael när han kom hem. Men den följde inte med in. Så även om den kändes läskigt smal på nacken så får den nog mat nånstans och planerar inte att byta till vår familj. Skönt, även om både vanna och katten är gulliga. Jag hatade verkligen hunden härom dagen när hon först väckte mig efter sex timmars sömn, men jag tog nya sömnpiller för det var fyra timmar kvar tills matte skulle komma. Men då väckte hunden mig igen, efter två, och det kändes som börtslösade sömnpiller och en urusel natts sömn. Men natten till idag sov jag 10 timmar i ett svep, så det blev nästan folk av mig idag. Hoppas på elva, tolv inatt, då ska jag försöka orka byta lakan.

Skakar på huvudet

Måste sluta läsa Aftonbladet.

Idag rapporterar de om att Anders Borg ska skilja sig för att han har träffat en annan.

Att skilja sig för att man har träffat en annan, att råka falla för nån, man kan inte styra sina känslor. Jag blir så trött på sån skit. Det är trams! Man väljer att bli kär. Man kan välja att låta bli. Det första ögonblicket av förälskelse kan man inte styra, men det är ett val om man vill fortsätta att ge den kemikaliebaserade känslan rum i ens hjärta och hjärna. Man kan påminna sig om att man är gift, köpa blommor till sin fru och gå hem och krama sina barn. Eller så kan man, som i detta fallet, ignorera de varningsklockor som borde ringa när Sveriges otrohetsminister (ja, jag försökte vara rolig nu eftersom hon startade den där otrohetssajten) blinkar åt en.

Tror folk verkligen att det här är rätt sätt att göra saker och ting?

I have confidence!

På nån av våra BBC-kanaler var det Proms-konsert med Rodgers/Hammerstein-tema. Och en av bitarna var I have confidence från Sound of Music. Den är bara genial, hela musikalen alltså. Om jag bara fick ta med mig en cd till en öde ö skulle det nog vara den. Den har allt. Typ.

Men den där I have confidence, den har stannat i mitt huvud i flera dagar och poppar upp med jämna mellanrum. Det är helt klart en bra låt att ha i the soundtrack of one's life. Att bli glad och tro på sig själv, hjälp vad bra!

Förresten har jag fått reda på att min dearly beloved John Rutter, som har skrivit de vackraste julmelodierna jag vet, och som kan få mig att gråta som ingen annan, har me. Synd för honom, men jag fick än mer respekt och beundran för honom nu.

Hybris

Jag måste ha drabbats av storhetsvansinne. Se bara på några av de senaste bilderna som är ahem överdrivna.

Men kanske till nästa flytt.

Test-rätt???

Man ska inte tro på allt man läser i tidningen.

DN påstår nämligen att jag vet mer om modern vetenskap än 73% av de tusentals som gjort testet (har tyvärr ingen länk, jag gjorde det på telefonen förut ikväll).

Möjligtvis är jag duktig på att göra tester, men eftersom jag inte gick igenom svaren och alltså inte vet om jag fick rätt eller fel på dem jag gissade på, så har jag inget annat att säga än att om detta är vad Sveriges folk vet om vetenskap så är det illa ställt.

Jag är nämligen inte bara kognitivt handikappad, utan också utpräglad humanist och språkmänniska, var sämst i min klass i matte på högstadiet (alla utom jag och en till började på teknisk eller natur, förvisso...), och har inte ens läst biologi, fysik eller kemi på gymnasiet, utan endast ett förfärligt ämne som hette naturkunskap och som handlade om att gå ut i naturen och plocka tio växter. Jag ids inte ens plocka sju blommor under huvudkudden på midsommar, vem tror att jag gör det för sämre skäl än en blivande man...

Min lärare i matte sa däremot det oerhört logiska att man inte kan få femma i matte om man går humanistisk, då hade man gått natur. Hon verkar helt ha missat att olika linjer har olika kunskapskrav. Fy vad jag inte gillade henne. Men å andra sidan fick jag en eller två femmor som jag inte vet om jag förtjänade, så det gick nog på ett ut. Jag tror jag gick ut med 4,7 i medel och läxläsning var inte min ivrigaste fritidssysselsättning. Så det gick rätt bra med tanke på den ansträngning jag la på saken. Ja, och så gammal är jag att jag fick 1-5 i betyg, i ämnen, inte kurser. Graven ropar på mig. Fast ni som läser här är kanske nästan lika gamla själva, det tänkte jag inte på! Jamendåså. Har ni också blivit så gamla att ni talar om er ungdom som väldigt svunnen, och er avföring? Veckans Skavlan säger jag bara. 25 år och avföringsmeisterin, med många avväpnande leenden. "Charmen med tarmen", har ni läst den?

Gå i alla fall in på DN och gör vetenskapstestet om ni behöver förströelse. Gör gott för självförtroendet. Jag ska utmana Mikael. Jag kan inte riktigt bedöma om han får alla rätt. Bara 2% får det.

Han frågade förresten om jag ville lära mig ett nytt engelskt ord igår, och det ville jag såklart. Vi diskuterade dock inte hans ohemula fräckhet i att anta att jag inte redan kunde det! Fast det kunde jag inte, så...

Ordet var bår, i nån vers i Nya testamentet. Jag skulle inte tro att King James använder ordet gurney, inte ens stretcher. Mikael berättade att ordet var beir, uttalas som bear, björn. Jag tycker ju direkt att ordet låter som fornengelska med nordiska rötter. Mikael påstod att det var tyskt, men whatever. Tror till och med att beran betyder bära på Old English.

Ja, fast detta ordet var egentligen en pall som man satte en kista på och bar (Jairus dotter -- så hon var rejält död och inte bara nydöd, eftersom de fått fram svepning och kista), och vi säger ju än idag pallbärare. Eller tänker jag på engelska nu? Klockan är sen och jag ska nog börja konsumera fina men ickeförpliktande bilder istället.

Varning för känsligt innehåll

Jag tog av mig smyckena och finblusen och tog på mig fleecetröja när vi kom hem. Ett bra tag senare såg jag mig i spegeln och tänkte: Vilka fina bröst jag har! 44 år gammal och de hänger inte nere på magen. Men så kände jag efter om det var nåt fuffens, och då hade jag behå på mig. Min bästa dessutom. Men man får väl vara glad ändå.

Förresten skulle jag tänka snälla och ljuvliga tankar. Särskilt om mig själv. Och då kan jag erkänna att jag fick ett anfall av avundsjuka förut idag. Folk har långt fint hår, som låter sig stylas, de har små fina figurer och bruna ben, har söta barn, är på utflykter, har yrken och pengar och åker på semester och är så himla lyckade att jag blir ledsen. Jag vet en person som slutade med Facebook för att allas framgångar blev för jobbiga att läsa om eller se bilder på. Jag är så väldigt o-lyckad. Inga barn, inget jobb, inga pengar, inga resor, tjock och sjuk. Och så börjar jag bli så trög att det snart bara är i långsam skrift som jag hinner vara rolig.

Och så mår jag inte bra för att jag är avundsjuk.

Men så kommer jag ihåg att jag skulle tänka snälla och ljuvliga tankar. Även om mig själv. Och jovisst har jag känslor inför det som fattas i mitt liv. Men det kanske kallas sorg, inte avundsjuka. Och eftersom jag tvättat håret, sminkat mig och suttit upp vid ett matbord länge, så är det också ett litet anfall av "utmattningsdepression".

Så nu passar ljuvliga tankar bra. Alla hjärtans dag handlar inte bara om min kärlek till andra, utan minst lika mycket om min kärlek till och fördragsamhet med mig själv. Den är ju en förutsättning för den andra.

Så, nej, idag är jag god och ljuvlig, inifrån och ut.

Precis som du. <3