Spännande nyheter

Några forskare, har glömt av deras namn och var de håller till, har hittat minskning av 20 blodvärden hos me-patienter jämfört med kontroller och som liknar den kemikalieuppsättning djur i vinterdvala har. Eller vad heter det ordet som björnar gör, övervintrar? Sover i alla fall, och drar ner metabolismen.

Explains a lot then!

Och forskaren kunde pricka 90% av ME-personerna utifrån blodvärdena, vilket är goda nyheter. Vi längtar så efter en biomarkör!

Goda nyheter

Jag var på rastning igår. En fantastisk konsert i den nybyggda kyrkobyggnaden i Handen. Och så kul att hälsa på folk, och glo, och höra vacker musik och fantastiska sångare. Min svägerska såg ut som en drottning och var "programledare". Det var helt underbart och jag hade till och med högklackat på mig! En bred, stadig klack visserligen, men ändå! Och min senaste klänning som jag köpte för två pund plus frakt på Ebay. Säljaren kallade mig galen men jag räknade ut hur hon kunde säga att jag bett henne skicka klänningen till en adress i UK, på samma gång som jag hade klänningen i mina händer i Sverige. Det är Ebay som har nån egen utlandsskeppningsdeal visar det sig. Men hur som helst, klänning, klackar, smink, folk, musik. Jag låg i min badenstol och fick hjälp till och från bilen. Och bakslaget kom redan samma kväll. Det är den goda nyheten! För ju mer jag har övertrasserat energidepåerna, desto längre tar symptomen att komma. Förr blev jag riktigt dålig oftast dagen efter att jag gjort nåt stort, men nu kom allt igår kväll. Det betyder ju att det här med att hemtjänsten duschar mig verkligen ger mig frihet att göra roliga saker. Och min fåfänga har fått stryka på foten för förnuftet också, och jag sprayade torrschampo i fyra dagar gammalt hår och gick. Och sminkade mig inte lika noga som förr. Och det gjorde att jag klarade av aktiviteten. Visserligen har jag vilat i flera dagar som förberedelse, inte klätt på mig eller gått till brevlådan för att spara energi, och det gick!

Måste också ge en eloge till arbetsterapeuten på Stora Sköndal. Hon har hjälpt mig så mycket, både mentalt med att acceptera mina begränsningar och också att hantera dem fysiskt. Så hon och hemtjänsten har gjort att det här året inte känns lika dåligt som andra år. Jag har ju en progressiv variant av ME men känner faktiskt som om jag har hoppat bakåt ett par snäpp till hur jag hade det för 1-2 år sen. Inte att jag är fysiskt friskare, tvärtom, men att jag har fler och bättre verktyg att hantera det. Så jag har det bättre. Att migränet har minskat spelar också en avgörande roll. Vet inte om det är pacing, q10, Lyrica eller Guds försyn. Men det är en senare fråga. Just nu känner jag tacksamhet över att det är så här. Samtidigt som jag är rädd att skönmåla saker både för mig själv och andra. Jag fick ju migrän idag som tog timmar att gå bort trots flera olika mediciner. Och jag har haft ont i kroppen och varit så nacksvag att huvudet kränger om jag som nu försöker sitta upp i sängen utan huvudstöd. Och så finns de vanliga problemen med livet och familjen. Som alla har. Och ibland blir det alldeles för mycket.

Men eftersom jag tycker om att ta ut saker i förskott, så man får njuta av dem flera gånger, så säger jag istället "Foten i kläm?"

"Jajamensan!"

P.S. Jag ber så hjärtinnerligt mycket om ursäkt för att jag inte har massa foton på min outfit, frisyr eller skor. Eller min clutch som färgmatchade min nackkudde. Det är väl annars vad som skiljer en riktig bloggare från en hobbybloggare som jag -- fotona. Men ni får tänka på att jag är en medelålders rund kvinna som de flesta gånger inte ens kommer ihåg att jag har en kamera i telefonen. Telefonen har jag dessutom aldrig i handen bland folk. Inte för att jag är så artig, utan för att jag inte kan göra två saker på samma gång. Men jag kanske måste ta ett foto av skorna i alla fall, de fick mest komplimanger. Så går det om man ligger med fötterna först. Tjena!

Höst

Nu var det 22.9 grader i sovrummet så jag stängde fönstret för första gången sen i våras. Nu är det höst. Kom ihåg var ni hörde det först.

Måndagsbuketten

En friare tolkning än vanligt, både av måndag och av bukett. Enjoy!

Sommaren

Sommarens…
Musik – Konsert i kyrkan igår. Britt G Hallqvists Måne och sol till Whitney Houstons I turn to you.
Film – Det måste vara Pirates of the Caribbean, som verkar ha gått på nån kanal varje kväll i flera dagar.
Badplats – stoppade foten i handfatet för att spola av en skum tå.
Arbetskamrat – Ha! I wish.
Häst – Min kompis Sofie rider islandshästar och satte in en film på en jättefin häst som sprang sådär festligt.
Dans – Macarena? eller är den ute nu?
Kärlek – Mikael, alltid Mikael! Och familjen. Har träffat många! <3
Väder – Rätt ok. Fläkten igång, bara tre getingar på hela sommaren.
Lyx – Vår hytt på Ålandskryssningen om några dagar. Jag undrar om den kanske inte rentav ska ha balkong!
Bok – Buhu, har inte orkat läsa nåt i år heller.
Tidning – Hem & Antik
Klädesplagg – Måste vara min mintgröna trikåklänning från Target med korta puffärmar, avskärning under bysten och rysch i omlottringningen. Mmm. Och ja, mintgrönt är helt otippat. Senast worn 1982.
Idrott – Gymnastiken på OS
Stad – Stockholm såklart. Två gånger har jag fått botox på Söders höjder, Erstaterassen heter det väl, och varje gång har det varit busloads av fotograferande japaner. Höhö, här är mitt hem, tänker jag.
Museum – de här frågorna är inte avsedda för sjuka eller? Jag har varit på ett museum de senaste tio åren.
Bedrift – Jag har svårt att komma ihåg mer än igår. Hur kan man glömma av sina bedrifter :) Eller hur kan man minnas dem?
Shopping – Den jag har i vardagsrummet just nu. Två lådor från Ellos, en från Jotex, en från ica och en från h&m. Fast jag egentligen bara behövde nya jeans och soffkuddar. Jag hittade såklart fler behov.
Upplevelse – att vara ren och lukta gott och inte ha gjort det själv och inte bli dålig av det.
Frustration – Denna kropp.
Icke-bra – jo, jag vet en sak, men den vill jag inte säga. Två saker.
Tvivel – Inga. På nåt.
Äventyr – När jag fångade en geting i mitt saftglas alldeles själv och såg den långsamt dö men inte vågade spola ner den förrän nästa dag.
Prylar – bara min platta. Som jag älskar!
Mål för kommande år – en förhoppning är att jag ska kunna stoppa försämringen eller i alla fall dra ner tempot på den
Vän – Katrin, som kom och hälsade på mig
Mat – Spaghetti och köttfärssås. Alltid. En gång i augusti åt jag det tre gånger på en vecka, och hade ätit det fyra gånger om inte Mikael, den busen, hade ätit upp en av de tre fryslådorna till lunch
Bakverk – hmm, jag kommer inte ens ihåg om jag åt tårta på min födelsedag. Vad trist för den som ordnade det i så fall. Sorry.
Doft – Mikaels nacke. Eller nyklippt gräs.
Glass – fy vilket tråkigt svar, vi har inte ätit mycket glass alls i sommar. Framförallt inte i Italien!
Dryck – hemmagjord flädersaft som jag fick i present att göra själv men allt var färdigförberett! Årets snällaste!
Illdåd – smällare i nån folksamling i Nice så alla trodde det var bomber och de skulle dö
Väntan –  på Godot
Problem – Kärleksproblem. Inte mina.
Leksak – blodtrycksmätaren?
Resa – Ålandskryssningen
Insikt – I hjärtat bor lycka granne med sorg

Uppskärrad

Nu har jag jagat upp mig. Det måste dessutom vara i onödan. För det är för otroligt. 1:41 ligger jag och beklagar mig över att jag glömde att ta Naproxen för min huvudvärk, och det måste jag men hade NOLL lust att gå ur sängen. Så hör jag, typ nära, som en åskknall eller en smällare, men ljudet passar ingendera riktigt, så jag tänker konstigt nog att de säger att vapen som skjuts av låter som en blandning av åska och smällare. Ja, vapen kan man kanske inte säga så specifikt hur "de" låter för det finns så många olika, men jag tyckte det var lite läskigt. Jag hinner inte tänka så mycket mer förrän två minuter har gått och det hörs samma ljud men längre norrut. Killar som busar med smällare flyttar sig väl oftast inte? Och det är inget åskväder ute.

Fy, jag kan inte tro att det skulle vara avlossade skott jag hörde. Men vi har haft tre rån i centrum sen jag flyttade hit, och en våldtäkt i pendelgåtunneln rätt nyligen. Säkert fler på hela tiden jag bott här, men det har jag inte koll på antalet. Det här ska vara som en lugn by, vi har varken bio eller McDonalds!

Felet med att inte vara Stockholmare kombinerat med att vara sjuk är att jag inte kan nåt om geografin. Hittar i princip till mina läkare, tandläkaren, frissan, och centrumen här omkring. Men jag _behöver_ aldrig hitta nånstans eller veta hur lång tid nåt tar. Och därför lär jag mig aldrig hur lång tid det tar till Arlanda på olika tider på dygnet. Eller hur "farliga" olika områden är. Jag läser väl den där veckovisa gratistidningen vi har, men det omvandlas oftast inte till kunskap mer än när det gäller bostadsannonserna eftersom jag är uppfostrad flyttare och alltid tänker att jag bara väntar på nästa ultimata boende. Ja, så om nån knivhugg nån lägger jag inte på minnet var det var, och följaktligen vet jag inte om man ska ringa polisen om man hör såna ljud här. Känner mig som den gången det luktade så mycket brand att jag tänkte att jag bara måste ringa brandkåren. Men säga vad? Du, ingen grillar väl mitt i natten så det luktar som om det brinner. Nånstans i Västerhaninge, eller annorstädes, beroende på hur vinden ligger på. Sen såg jag på deras hemsida att man inte behöver ringa om det bara luktar brand, utan man ska se den. Mamma hade också känt lukten, tydligen var den stark den natten. Andra sover ju normalt vid den här tiden, så jag är lite som en väktare som har ansvar för att hålla bygden säker.

Ska se om man kan maila in tips till Polisen, annars tror jag att jag struntar i det. Ringa polisen låter inte me-vänligt. Måste redan ringa både bröstpressarna på sös, mammografi heter det, och apoteket som vägrar ge mig en medicin så jag måste få reda på vad felet är. Tror typ att de inte tar hem den storleken på burk. Men det får bli ett senare problem. Jag skulle gärna hellre maila, så kan man tänka långsammare. Men men.

Jag vet att jag håller er på halster, men nån dag ska jag skriva nåt riktigt intressant här. Jag väntar bara på att det ska hända nåt bättre än att en bil backfired, vad det nu heter. Men om ni senare läser om skottlossning och mord inatt, kom ihåg var ni hörde det först!

Godnatt folkens!

Mattproblem

Läste om en kvinna som bad om råd på en inredningssajt. Hon behöver köpa fyra mattor till fyra rum som ligger i öppen planlösning. Och hon sa Vi är inte rika, och hade tänkt sig att lägga max 4000 dollar på mattorna.

Jag har precis kollat på forex, och det blir 35 938:-. För några mattor?! Hennes ärvda äkta matta värd 35 000 dollar ska hon ha i hallen. Där folk går in med skorna?????

Jag känner mig plötsligt fattig. Nej, det är inte sant. Jag har allt jag behöver. Har råd med alla räkningar varje månad och äter gott och shoppar på nätterna utan att det blir kris. Och om man säger rik i ett vidare perspektiv så gör min familj mig så rik, så rik!

För riktig säkerhets skull

Vi har ju ett larm. När jag betalar räkningen blir jag lite sur på pengarna, men när jag hör röster sent på natten eller de säger på tv att nån mördare har rymt så blir jag alltid väldigt glad för den extra tryggheten. I och med att vi har en äkta ytterdörr, som villor, inte en dörr inne i en trappuppgång, så känns det bra med larm. Och alla som ska in i området går på gångvägen bredvid vårt hus. Är fönstret stängt (september-maj) så hör man inget, så jag klagar verkligen inte. Men det känns tryggt med larm.

Idag skulle vi äta avskedsmiddag med Johan, min bror, hos mamma och pappa. Han flyger hem imorgon. Jag hade suttit på en stol i hallen och väntat på Mikael med dörren på glänt för att höra bilen (vi har en häck i vägen och man ser bara om man står upp). Då hade larmet pipit en gång och jag trodde det var nåt med dörröppningen. Men sen när jag skulle larma och gå så lät det som om det var nåt fel, så jag låste upp och skulle stänga av/börja om. Men jag kan bara göra det jag brukar, vilket inte inbegriper att återställa systemet så att ingen knapp lyser. Det lät ju en hel del vid det laget och jag tryckte lite här och var, och från att larmet tjöt normalt så började en signal ljuda över hela bostadsområdet och till månen faktiskt, och som gjorde mig lomhörd en lång stund efteråt. Jag vet inte vad jag tryckte på till slut för att få det att sluta, men det blev tyst. Ååååå! Och då ringde telefonen, och det var alarmfirman och de gjorde ett jättebra jobb. Jag vill inte skriva här vad de gjorde/sa, men jag fick jättejättebra service. Verkligen bra. Plötsligt var de där pengarna väl investerade i vår säkerhet, som de hjälper till att bevara. Så skönt.

Men alltså, jag skulle bli en värdelös tjuv. Det där pipandet stressade mig så till den milda grad att det tog mig flera minuter att ens komma på att vi har en kod till larmet. Som vi använder varje gång vi sätter på larmet, vilket jag gör varje kväll. Det är ju så larm fungerar. Man skulle ju kunna tro att den informationen skulle ha fastnat efter några år. Men slutet gott, allting gott. Jag blev skärrad men inget mer. Och blev lugnad igen. Tack, Sektor Alarm, som, för rättvisans skull, inte betalar oss nånting för detta positiva omdöme och har slarvat bort vår husnyckel som det ingår i deras service att ha tillgänglig. Men jag skulle ändå rekommendera dem. Larmbiten sköter de utmärkt. Det var inte länge sen de ringde och sa att de hade foto på en man som kommit in i vår lägenhet med larmet på. Det var bara min man som hade glömt nåt och trodde han skulle hinna tillbaka. Så på den biten är de oerhört effektiva. Inte en minut tar det innan de ringer. Suveränt.

Tack går också till Restaurang mamma och pappa, som serverade en blandad trerättermeny med kräftor till förrätt (och de ser lite läskiga ut, som röda kackerlackor), kålpudding till huvudrätt, och vi tre som satt på gästsidan av bordet tog om av allt, Johan mest av alla, men åt upp det på ett vips också. Sen var det en kladdig chokladtårta med grädde, som var så god att jag fick sockertandvärk som jag haft hela kvällen och som blir jättehärligt om det är illavarslande för jag ska till tandläkaren i september. Fy bubblan vad jag avskyr det. Nästan så jag får be om lugnande. Men min tandläkare är jättesnäll, men det är inte honom jag är rädd för utan verktygen. Enda gången jag inte varit paniskt rädd är när min gamla tandläkare i Borås hade målat om. Då luktade det målarfärg istället för tandläkare. Och är det ett hål så tar jag med mig hörselskydd så jag slipper höra ljudet.

Hmm, jag är nog lite speedad efter ikväll. Mikael och jag satt uppe länge och pratade efter det andra och å vad jag älskar honom. Vi lär oss att disagree utan att vara disagreeable. Ikväll gick det hur bra som helst! Men som sagt, det var fullmåne, jag är postaktivitetsspeedad och har skrivit fyra (?) blogginlägg på raken och har ändå hunnit komma med åsikter om bilbränder och föräldraskap på Facebook.

Men sov gott hörni. Med tanke på vad klockan är hoppas jag innerligt att ni sover gott.

För säkerhets skull

Ni som blev lite oroliga för min hälsa och välmående av förra inlägget om sport, jag tackar er för er omtanke och meddelar er härmed mitt blodtryck, det är det minsta jag kan göra för att ni ska känna igen er här. 153/97. Vilopuls 93 kan tilläggas, kuriosa brukar visst sånt kallas. Men så har det också varit fullmåne.

P.S. Idag har jag lärt mig att den första siffran är det systoliska trycket, dvs trycket när hjärtat drar ihop sig och slår ett slag. Det andra heter diastoliskt och är trycket mellan slagen. (Om jag minns det rätt.) Jag var så stolt över att jag visste vad hjärtslagsljudet i stetoskop kommer ifrån: ekot av blodet i blodådrorna. Då fick Mikael en stroke. Nej, han visste att naturvetenskapliga ämnen inte är min forte. Så han rättade mig lugnt och sa att det var ljudet av klaffarna. Låter mycket vettigare, önskar jag hade kommit på det själv.

Dra på trissor

Jag har frivilligt kollat på videor med sportinnehåll på YouTube. Kanske är det nu så att grisar kan flyga.

P.S. Det var gymnastik såklart och började med OS och slutade med mina gamla öststatsidoler från barndomen. Jag minns att jag skrev en bok i fyra delar om en gymnast som ville till OS, illustrerad av författaren. Jag kan knappt tro det själv. De enda sportnamn jag trodde jag kunde var de som min bror pratade om när vi var barn, Mikael säger namnen ibland och då känner jag igen dem. Som Ralf Edström, som jag härom dagen dock trodde var racerförare. Vem kan jag blanda ihop honom med? Ni som kan racerhistorien?

P.S. Jag har ingen rubrik som heter Sport. Vet inte om risken är överhängande för fler inlägg på temat. Det skulle vara om jag får särskilda frågor om att beskriva olika sportprofiler, som just nyss nämnde Edström, som var en världsberömd racerförare. Man ska väl förnya sig, kanske kan detta bli en sportblogg.

Visst, Nisse.

Nisse who? Det måste finnas en känd sport-Nisse. Nä, jag tror det är Gunnar Gren jag tänker på. Den berömde stavhopparen :)

19 bilar?!

Det har ju brunnit bilar varje kväll i Malmö. I natt brann hela 19 bilar. Om detta är nåns sätt att ha kul, så tycker jag nästan vi ska ta tillbaka stupstocken eller vad det hette. Att de får sitta fastlåsta på torget och alla får komma förbi och säga dem ett sanningens ord. Jag är riktigt upprörd över nonchalansen för andras egendom och bristen på insikt om hur man skadar andra. Jag tror väl inte att man får en ny bil av försäkringsbolaget med vändande post, om man säger så.

Mest av allt är det djupt tragiskt att vi i vårt samhälle har folk som är så fria från fostran att de tycker detta är en bra ide. Så fria från empati. Så fria från känsla för ditt och mitt, rätt och fel. Jag är inte säker på om ungdomarna är värst, eller deras föräldrar.

Folk som stjäl för att få ihop till knark eller så, de har åtminstone ett syfte. Men de som bränner upp en rad bilar för att det är kul och spännande, de har inget syfte. De får inget för det, förutom en high five från kompisarna och en känsla av oövervinnerlighet. Hoppa fallskärm istället. Fy sjutton att nån inte har lärt dem bättre.

Mina tre senast pinnade kläder...

... ser ut såhär. Det är inte rocket science vad de har för gemensamma nämnare.

"Fråga mamma om chipsen"

Min familj var på resa över långhelgen. Ellen sa att jag skulle fråga mamma om chipsen. Det har jag nu gjort. Detta blir en klassiker, det har jag på känn.

Mamma gillar inte precis chips. Men hon hade råkat byta på sina sömnpiller, ni vet ett som man ska ta två timmar innan och ett när man sen lägger sig. Så hon tog en insomningstablett och fick efter 20 minuter en ny personlighet. Diagnoserna som diskuterades var diabetesliknande sockerchock och stroke. Men vi som har gjort tokiga saker med stilnoct i kroppen, vi förstår. Förstår att hon sluddrade, vinglade, svullade i sig chips och godis som en tok, och sen inte hade något som helst minne av kvällen dagen efter. Med jämna mellanrum kommer det "nybörjare" i me-grupperna som berättar vilka konstiga saker de har gjort och glömt. Alltid samma medicin inblandad. Jag har bakat scones och bränt mig rejält utan att reagera (förrän nästa dag när jag ser såret och följer spåren i köket och förstår vad jag har gjort), spikat upp en julstjärna i fönstret (inte karmen alltså) och skrivit ett otroligt förvirrat meddelande till Björn Engelbrektsson. Det var så rubbat att när jag hittade det något tag senare var jag tvungen att be om ursäkt och förklara mig. Det är till och med nån som har blivit frikänd från ett brott pga stilnoct, att personen inte visste vad den gjorde. Jag har egentligen kommunikationsförbud efter midnatt, delvis för att jag inte ska ligga här och tro att jag är helt lucid och minsann inte påverkad av min sömntablett och skriva tokiga grejer. Igen. Men så bloggar jag istället, jättebra idé. Men jag är väl inte konstig? Ibland är gränsen hårfin, ibland not so much.

Ja, nu outar jag mamma, men ni måste vara med på att fråga henne, när ni ses nästa gång, om hon vill ha chips. A classic, I tell you.

Tre sommarsaker

Jag hade tre önskningar inför den här sommaren. -- Jag pratar visst om den som om den vore slut.

1) Jag ville sitta ute och äta, och det gjorde vi när vi åt favoritsalladen på en bänk vid kyrkogården. Jag älskade den utflykten! Och det finns inget som hindrar att vi gör om det heller!

2) Sen ville jag bada, och det har inte hänt. Det har väl varit riktigt varmt två gånger eller så, men jag har inte trott att vattnet har varit nog varmt. Jag är en förfärlig badkruka, och inte blev jag botad i Västindien. Efter det är allt badvatten kallt ju! Så vi får se om det blir nåt bad. Blir det inte det kan det hellre få vara en rosig dröm som aldrig uppfylldes än ett iskallt dopp. Jag tycker inte huttra och klappra med tänderna låter som en bra idé nånstans.

3) Det tredje jag ville var att åka nånstans. Jag förstår, efter förra sommarens italienresa, att jag inte orkar åka till Medelhavet. Så jag önskade mig Åland, Gotland eller Trosa. Trosa har jag i bakfickan (nej men så tokigt det blev. Det här är inte en sådan blogg, hähä!) men Åland blir verklighet! Jag räknar inte med att se Åland eller ens stiga av båten, utan bara åka i en lyxig hytt med dubbelsäng (ingen trång fyrbäddshytt under vattenlinjen), äta god mat, titta på utsikten genom hyttfönstret, lukta på parfymer i taxfreen och köpa lakrits och choklad. Ligga i sängen och bläddra i inredningstidningar. Klä mig lite fin och sminka mig. Detta blir så spännande och roligt och jag är inte särskilt orolig över hur jag ska orka, för nu har jag rullstol och får sova ända till 15.00. Jag är superglad! Verkligen! Att vi kan göra nåt tillsammans.

Dessutom är jag så tacksam mot vädergudarna. Jag har inte orkat epilera benen mer än en gång i sommar, och det var längesen nu. Så att det är 20 grader istället för 30 gör det helt normalt att ha långbyxor. Typ allting är bra.

Så går det när man har lämnat en dålig vecka bakom sig, med tre migränanfall och den värsta sömnnatten i år som startade alltihop. Jag har nästan hämtat mig, måste bara vicka tillbaka sovtiden så jag blir mer normal tills vi ska resa bort. Hoppas jag klarar det.

Någon gång kanske jag också kan skriva ett helt blogginlägg utan att prata om min hälsa. Någon annan gång tydligen :)

Att vara tjej

Jag gillar inte sånt där genustrams ni vet. Vi är olika och det är underbart.

Idag var jag en riktig tjej, skrek till lagom förfärat när det flög in en geting, och låg nöjd kvar i soffan när min bror reste sig upp och klappade till den.

Ska vi inte få vara tjejer, om vi väljer det? Jag blir hellre räddad från getingar av en man än att döda dem själv. Känner mig jättevärdefull när någon gör mig en sådan tjänst. Heja tjejer! Heja killar! Heja alla!!

Samma lika

Jag har bara kollat gymnastik på OS, men denna här svensken Marcus nånting tog visst silver ikväll. Jag slår vad om att ni inte kan komma på vad vi har gemensamt.

Hållningen!

Fem saker

Fem saker jag önskar att jag orkade göra:

Resa
Läsa
Sjunga
Passa barn
Gå till kyrkan
Skriva böcker eller doktorera
Baka bullar
Sy
Åka på Liseberg, eller okejdå, det där Grönan
Får man säga Sex?

Jag antar att det är jag som bestämmer vad man får säga på den här bloggen. Men jag vill ju inte komma upp som förstasökning när nån söker på Grönan+porr. Nu gjorde jag det väl ännu värre. JAG ÄR RELIGIÖS. DET FINNS INGET OSEDLIGT HÄR.

Så var det fixat.

Dagens klokord

Regnbåge

Igår var det en sån fin regnbåge och Beth kunde knte förstå varför vi inte rusade ut och skulle ta kort på den. Jo, men vi ser regnbågar ofta. Nä, jo, när var den senaste? förra veckan. Och den var dubbel, plus att man kunde se bägge ändarna på den.

Okej då.

Har vi verkligen fler regnbågar här, så att vi blir blasé på dem, eller är det för att vi är lata, oentusiastiska svenskar?

Man kan aldrig veta.

Ge ett gott skratt

Jag har kanske nämnt att jag har lyckats skaffa mig dubbla prenumerationer på Allt i hemmet och Hem och antik. För några veckor sen ringde jag om AiH, idag ringde jag till Hem och antik. Jag svarar ju aldrig i telefonen om det är okänt nummer och det är i princip enda gången min mobil ringer. Jag råkade köpa en försäkring en gång när jag svarade i mobilen så jag litar inte på mig själv när det kommer nåt plötsligt, oväntat samtal som jag inte kan planera i förväg. Jag har dessutom en släng av telefonfobi som inte blir bättre med åren och ökad ovana. Så det är därför jag är stolt över mig själv idag, att jag ringde ett samtal, lyckades förmedla vad jag ville och säga nåt snällt (jag försöker säga nåt snällt just because och för att jag vet att de glömmer bort om jag är knäpp om jag ger dem komplimanger. Och så vill jag vara Kunden som Made their day. Ja, nu har jag tappat bort mig. Det är Mikael som kom på det där med att göra dem glada, för han tycker att jag har en talang för det, och om jag gör det från telefonen kan en plåga bli nåt positivt. Plus att jag som numera inte kan göra nåt för nån annan, som jag jämt mässar om, visst kan göra nåt för nån annan. På telefon!

Så jag är stolt över mig själv! Känns så bra. Det är en underbar motvikt till Jag är så tjock :)

P.s. Jag glömde ju rubriken. Jag gav kundtjänstemannen ett gott skratt när han såg att jag inte bara hade skaffat dubbla prenumerationer en gång utan två! Jag sa att jag nog hade haft en dålig dag och då skrattade han högt. Ja, ibland har man otur när man tänker. Och det kan man glädja folk med :)

Å, läskigt

Såg en bild av en orm runt nåns nacke idag, och på tv var det ormar i en låda nån öppnade, och så var jag hos mamma och pappa, som har haft en orm  som kröp in från deras altan och var på väg in i garderoben. Det är fortfarande lite läskigt att tänka på. Så dagens tema är ormar. Varsågoda. Tur att en bild säger mer än tusen ord.

Men förutom det tog jag två djungelvrål och spolade av saltet. Sen var jag för snabb att stoppa dem i munnen, för på väg sit tyckte jag att de såg ut som avbrutna hörntänder, och fy vad äckligt det blev då. Men bara kort, för suget efter lakrits var visst större och jag ansåg det bli en synnerlig förlust om jag skulle spotta ut dem.

Jag har för övrigt pratat engelska idag. Att jag inte dog, vad dålig jag är numera. Kände mig som mormor lät när hon försökte (very brave of her dock). Men om jag var lik mina gamla släktingar så var jag också lik farmor och satte maten i vrångstrupen och hostade i en kvart. Jag frågade dock inte va hela tiden utan låtsades att jag både hörde och förstod. Lilla E är fortfarande svårare att förstå än Beth, som ju talar så högt och tydligt, fast på engelska. E talar som en tonåring på speed. Tänker säkert lika snabbt.

Mina syskon är så goa mot mig. De är gulligare nu än förr, och de var gulliga då med (förutom Johan, under hela barndomen, men det är en annan femma), men jag tror de tycker synd om mig eller nåt sånt. Att de med gester, ord och uppmärksamhet försöker ge mig kärlek och styrka för att kompensera för sjukdomen. Jag blir lite rörd när jag träffar dem, särskilt Ellen, och tänker på när hon matade mig med macka då i början när jag bara sov, och hur hon alltid puttade mig uppför trappan i vårt hus. Hon hade en grym teknik och lyfte hela mig medelst anbringad handpress på ändalykten. Det var ett hus med många goda minnen av att alla barnen var vuxna tillsammans. I samma hus var mamma så, så dålig i ryggen, men träffade också Bo-C som var som en spåman när han visste hur hon rörde sig, hur hon parerade, hur det gjorde ont och på vilka ställen, bara av att ha sett på hennes röntgenbilder, som andra inte såg nånting på. Hans råd började förändra hennes smärtmönster. Det är så fascinerande när folk är bra på sina jpbb. E berättade om några som fått i uppgift i kyrkan att hälsa folk välkomna. Vi brukar inte ha särskilda kyrkvärdar eller så, så denna uppgift var måhända lite anpassad. Jag började nästan gråta när hon sa att de kom till kyrkan en timme tidigt varje vecka så att de kunde välkomna alla, även dem som kom tidigare för möten eller musikövningar eller olika förberedelser. Vilken beslutsamhet att tjäna sin nästa på ett sätt som Jesus hade gjort det, om han fick den uppgiften. Det ligger något i människan som är fullkomligt makalöst och fascinerande. Människans godhet är oändlig.

Men i en värld som ser ut som den gör är det en oxymoron -- heter det bara motsägelse? -- att prata om människans godhet. Våra bägge mataffärer i vh centeum blev rånade igår. Jag vet inga fler detaljer, men tänk om man själv hade varit där. Det var ju folk som var det, grannar, kanske vänner eller släktingar, som står i kassan när någon med hot om seriöst våld vill ta alla pengar. Jag antar att det var kassan de ville ha, att stjäla tio oxfileer kanske man är mer intresserad av just före nyår. Är kräftor dyrt (jag äter inte det och vet således icke sådant) så kanske det var det de var ute efter. Nu gör jag det igen, försöker detronisera en obehaglig situation med humor. Jag gör det ibland när det är lite tension här hemma, men det funkar inte som jag är van vid så jag har börjat träna om mig och inte skämta i allvarliga situationer. Jag skulle ju inte dra ett skämt om nån dog, jag är ju inte tokig. Men alla uppskattar olika sätt att få en att må bättre. Jag är ett skämt. (Haha, såg ni vad jag gjorde där? Dubbelbottnat skämt, som egentligen var ironiskt.)

Jag är glad idag trots att vi fick se ytterligare ett ärr efter borttagen melanomfläck. Begynnande cancer har det väl kallats, och ibland andra latinska benämningar. Men med denna explosion bland mina syskon så ska jag fortsätta att gå och kolla mig med jämna mellanrum. Några släktingar har haft eller har cancer, riktig, inte begynnande eller pre- som vi, på 50% av familjemedlemmarna. Och vi delar blod med dem. Man behöver ta hand om sig. Jag är faktiskt glad ur den synvinkeln att Mikael och jag inte fått några barn. Hans pappa hade extremt svår psoriasis, låg på sjukhus långa perioder i Mikaels barndom. Men han minns också att han typ fick ett liv när han började med cellgifter. Men det lever man ju inte loppan på och han gick bort vid 50. Men psoriasis är en autoimmun sjukdom, diabetes som mikael har är autoimmunt. Me är antagligen också autoimmunt, och sen har vi vissa neuropsykiatriska dragningar som kan blomma ut fint om de kommer från bägge föräldrarna. Me-patienter får oftare barn med autism, har jag läst, så våra barn kunde blitt värsta vårdkonsumenterna. Vi önskar dem inga autoimmuna sjukdomar, och varken autism eller andra spektrumsjukdomar. Det är inte så att de barn man får med sjukdomar är mindre värda och mindre älskade, utan jag pratar bara sannolikhetslära eftersom det aldrig ens var på tapeten att vi skulle ha barn, jag var för sjuk för det redan då. Och Mikael var så nöjd med sina barn, och dem är jag också jubilerande nöjd med. "Alla har sina fel, men..." :)

Jag hade tyckt det var riktigt jobbigt om mina barn fick me, eller Mikael, eller hans barn. Fy, det vet jag inte hur jag skulle överleva att ge nån en sån minst sagt märklig gåva.

Nu har jag hamnat långt från temat så det måste vara tecken att stänga fabriken.

Tack, Sara, Cecilia, Monnah, änglavänner. Vad ni tröstar bra. OS i tröst. Tack!

Blä

Brukar behöva tre gäspningar för att somna, eller det brukar vara ett tecken på att jag är nog trött för att kunna somna. Jag tog mina sömnpiller för över fyra timmar sedan och har gäspat en gång och är tyvärr helt klarvaken. Fast jag är fullkomligt desperat efter sömn.

Ja, så då kan jag inte låta bli att börja gråta. Igår sov jag sex timmar och vaknade sen. Natten innan hade jag aldrig somnat om, så vis sen då gick jag upp och tog sömnmedicin, klockan kanske var sju. Jag var vaken i totalt tre timmar, märkte efter ett tag att första dosen inte räckte och gick upp och tog mer, och sov sen sex timmar till. Men det blir så himla mycket sömnmedel! Och jag vill inte vara så beroende av medicin för att somna. Det är så utlämnande.

Så nu har jag bett Gud hjälpa mig att somna (måste komma ihåg ett ps, att jag inte ska vakna förrän tolv timmar senare, please!), har varit uppe och gråtit ännu mer framför medicinskåpet. Det är en jobbig syn när man är labil att se alla paket som behövs för att hålla mig igång. Men så tänkte jag ut tre mediciner som jag kunde ta, tog dem, åt en sån där liten kanelkringla (man ska inte se ner på tröstätningens resultat i situationer som denna), kom på att 1) jag alltid får svårt att sova när jag har migrän, och 2) att jag alltid blir labil/deprimerad när jag får migrän. Att jag kom på de två gör att jag känner mig mindre gråtig. Det finns anledningar, jag är inte ett vrak.

Det tär oerhört att ha detta som liv. Att leva med och i en kropp som är så ynklig, och som behöver ett 20-tal piller om dagen för att funka normalt. "Normalt"?! Haha! Och om nåt piller plötsligt mister sin verkan så flippar motsvarande kroppsfunktion ur och gör det mer eller mindre farligt att vara jag. Jag vet, jag är överdriven, drama queen, men vissa är det så med. C-vitaminet är bara ett experiment eftersom någon visat att det hjälper migräniker. Och nåt har ju hjälpt mig, om det är det eller tre andra grejer, för jag har bara haft migrän en gång i juni och en gång i juli, om jag minns rätt. Vilket jag med all säkerhet inte gör.

Att sitta ensam med såna här tankar mitt i natten gör också att jag använder detta utlopp. Jag vet att jag måste skriva roligare, intressantare inlägg om detta ska läsas av någon annan än mamma. Och tro mig, jag vill inte bara vara den sjuka personen, men sanningen är att jag är nästan inget annat. Jag är så påverkad att normal är 20 år i backspegeln.

Nej, men nu måste jag sluta. Jag måste göra nåt enkelt som gör mig glad. Tror jag ska försöka mig på en fokuseringsövning, att bara andas in och ut. Inte tänka på nåt förutom andningen. Det hjälper. Så tack å hej.

Blommor i glasvaser

Diverse rekord

Igår natt sov jag tre timmar och sen bara slumrade jag. Jag blev så trött att jag fick svårt att resa mig från toan. Det ultimata funkofobiska hjälpmedlet måste vara ett sånt där toaletträcke med förhöjd sits. Men jag var jätteduktig och var mindful när jag höll i glaset med svartvinbärssaft och mikrobolognesen så jag inte skulle spilla på nya mattan. Vilket jag alltså inte gjorde, trots att jag darrade och allt sånt. Så stolt över min medvetna närvaro.

Jag gjorde däremot glömskerekord. Fick såklart migrän av sömnbristen, och jag gick upp för att ta medicin. Öppnade skåpet, tog fram kartan, stoppade pillret i munnen, stoppade tillbaka medicinkartan i skåpet, och hade då glömt att jag hade ett piller i munnen. Blev chockad när jag tog ett steg till höger och drack en mun ur glaset jag hade hällt upp för ändamålet.

Sen har jag visst skrivit saker på the internetz som jag inte känner igen eller känns vid idag. Det är lite läskigt.

Har varit social idag och ska vara det imorgon också. Imorgon dessutom på engelska, men min plan är att mest sitta tyst och äta och låta de andra prata. Det låter ju helt olikt mig, men life happens.

Är så glad för Mikael. Att jag fick honom till slut, när jag trodde det var kört. Och att jag fick titta på och klämma på en bebis idag. Finns det nåt lenare än bebishud? Är så lycklig, fast livet är fullt av olyckligheter.

Ingen skrämsel mer

Jag fick känning idag två gånger men inget mer. Första gången hade jag suttit upp, och det gjorde kanske det mindre troligt att det var reflux alltihop, men jag måste nog ändå säga att det måste ha varit det. Det känns inte som en inflammation i några muskler, det har jag nämligen också funderat på. Jag fick ju en mycket kortvarig bröstbensnåntinginflammation när jag hade haft magsjuka. Det stod på Tietzes syndrom att man kan få det om man spyr mycket, och jag hade spytt görmycket i 1-2 dagar. Som väl var gick det över. Men det känns det inte som nu. Den senaste blodtrycksmedicin kan man få hosta av, sa både doktorn och farmaceuten och det har jag fått, typ ett hostanfall om dagen, ibland inget. Så det är ju inte en svår biverkan. En del får det så svårt att de måste byta medicin. Jag har inte ens fått ont i hostmusklerna, så det är inte inflammation i dem heller. Och igår uteslöt jag också panikångest just för stt jag inte hade psnik eller ångest. Och jag tycker bara inte att detta kan vara hjärtat, så jag säger att det är magsyra, kanske för att jag ligger så mycket. Det konstiga är dock att det blir värre på kvällen, inte när jag nyss vaknat och har legat ner i minst 10 timmar.

Självdiagnostik är väl inget jag har examen i, men man måste ju faktiskt tänka efter på saker i kroppen för andras skull. Eller ja, jag vill väl inte dö heller just nu, men det varierar beroende på, ja, typ allting, sömn, migrän, ork osv. Jag läste nåt om en självmordsambulans och där sa de att de som är i gång med att begå självmord har som gemensamt att de känner hopplöshet. Så är det väl när man vill ta livet av sig beroende på depression. När jag vill ta livet av mig är det ingen hopplöshet utan bara en så stark orkeslöshet att man som frisk inte kan förstå hur man kan vara så trött att man inte ens orkar leva, leva ett enkelt liv som bara är att ligga i sängen. Men även det kan vara för jobbigt för de allra sjukaste. När plågorna är större än den mentala motståndskraften så begår en del självmord. Bara i år har 5-6 me-patienter dött, jag vet inte av vad.

Men jag skulle ju inte skrämmas. Jag är så säker jag kan bli på att jag inte tänker ta livet av mig. Heller. Före det tänker jag be Mikael fixa hästdoser av sömnmedicin eller smärtlindring eller depressionsmedicin, vad som nu behövs, och då går problemet antagligen över. Så jag är utom fara.

Fast Mikael visste att hjärtinfarkt inte alls behöver göra ont. Och det hade jag läst igår, men lämnade ute från diskussionen. Jag vill INTE åka till akuten för nån LITEN smärta. Men han tyckte att jag skulle väcka honom om jag fick ont i hjärtat nån mer gång. Vadå för, undrade jag, förstöra för oss bägge? Men hans erbjudande om att bli väckt för att trösta mig, hjälpa mig, vara med mig och dela både sorg och smärta med mig, var så vackert att jag inte kan förstå hur lycklig jag är som har honom. Ja, jo, han har ju sina fel (måste man påpeka det varenda gång, så folk inte tror man är naiv? Jag börjar tröttna. Alla vet väl att alla har "sina sidor", utom jag. Jag kan i alla fall inte komma på vad det skulle vara för nåt.:)

Ja, så jag funderar på att väcka honom om jag får ont nån annan gång. Han var snabb som en olympier varje gång jag fick gallstensanfall. Då tog jag voltaren en halv sekund efter första signalen, men det tar ändå 20-30 minuter innan den verkar, och då satt han bredvid mig, höll om mig, vaggade med mig, lät mina fingrar gräva sig in i hans armar när det gjorde för ont. Jag vet, att sitta i en soffa och jämra sig och vagga av och an låter inte så farligt. Nä, men jag hade gjort av med all energi redan på de låååååånga anfall jag hade innan jag fått medicin och diagnos. Då fick jag gå fram och tillbaka ganska hastigt och ganska framåtböjd i minst en halvtimme, medan jag skrek och grät. Då syntes det hur ont det gjorde. Men sen orkade jag inte visa det. Ofta vänder jag smärtan inåt, säger inget, gör inget, förutom kanske håller för öronen eller sätter upp handen som skydd för nån lampa. Om man har en energibristsjukdom så orkar man helt enkelt inte visa sin smärta på det dramatiska sätt som andra är vana vid. Om man har nåt som helst val ligger man kvar i sängen och bloggar.

Så ja, jag mår bra, och nej, jag ska inte skrämmas nåt mer. Det måste vara reflux. Mitt bltr var 139/88 och 95 i puls, så totalt normala värden för mig. Hjärtat hade inte ens rusat, fast det kändes så. Så reflux it is. Men jag går inte upp ur sängen för att ta en extra omeprazol när det inte gör ont. Jo,vet gör det, men så lite att jag inte väcker Mikael för det. Men för säkerhets skull kanske jag ska gå till hälsocentralen på måndag och ta ekg så vi får detta ur världen. Fy vad jobbigt. Den som ändå fick hemsjukvård.

Tänk att ha ett me-sanatorium i en herrgård med läkare, sköterskor, kockar, städpersonal, såna som sköter posten, räkningar och pakethämtning. Och handling! Man vet inte om man blir lite orolig en natt och måste äta Remi. Jag har en apelsinchoklad men inga ben som orkar hämta den. Tur!

Godnatt alla!

Hört utanför sovrumsfönstret

Nu sätter du dig i vagnen säger jag.

...

Annars bär jag dig.

...

Men håll mig i handen då.

___________

Vem bestämmer hemma hos er?

Dagens maratonlopp

Jag ville ta en promenad idag, så jag gick till brevlådan. Ville gå längre, så jag gick bort till trappan, men fem steg till räckte inte, så jag gick tillbaka. Ville gärna vara ute lite, andas, känna frihet från lägenhetens väggar. När jag kom tillbaka till ytterdörren, efter ca 10 sekunder, fick jag den helt vilda idén att rensa ogräs. Vi har en rosenrabatt som vår döda granne Bosse har planterat. Den har faktiskt börjat blomma vackert och generöst nu, men det är ju lite ogräs i rabatten. Det stör mig, som godispapper på golvet, så jag böjde mig ner och började rycka. Det var ena pyttesmå ogräs så man behövde verkligen inte dra med nån särskild armstyrka, förutom på en enda planta. Det var så roligt och kreativt och levande att jag tog en till, och en till, och en till. Till slut hade jag ryckt upp kanske ett dussin ogräs och slängt på en stor maskros som växer i gräsmattan. De var så små och jag hade inte använt nån styrka och inte heller hållit på mer än en dryg minut. Men hjälp. Jag har inte blivit så andfådd sen jag rensade ogräs förra gången. Det räckte inte att sitta ner, så jag la mig, men då började det också tjuta från näsan, luftrören, jag vet inte vilken kroppsdel som låter som en vissla när man andas. Och benen bar mig knappt. Såna gelében har jag inte haft sen förra gången jag rensade i rabatten, för kanske två år sen. Det var väldigt roligt, men nu vet jag att jag inte kan det. Surt, inte ens en löpmeter klarade jag. Kanske om jag lyckades ta mig ner på marken, men hur ska jag komma upp igen? Nej, jag kan prova med min sån där griptång jag fick av arbetsterapeuten! Fast inte vill jag få jord och bakterier på den, den plockar jag ju upp tappad medicin med. Ja, jag vet inte hur vi ska lösa det här med att jag gärna vill rensa ogräs. Det är väl inte för mycket att begära att man får rycka bort 20 små ogräs från en rabatt på två meter?

Skitkropp.