Dagens skratt

Idag kom hemtjänsten för att duscha mig, och eftersom jag fick ställa in förra duschen för att jag sov efter några dåliga nätter kändes det extra viktigt idag. Så jag släpade mig upp.

Och så hade jag tvålat in mig under brösten, röjt runt i naveln och sen tvättat mina privata delar. Det är illa nog att nån hjälper en att duscha, man kan behålla den sista värdigheten och tvätta snippan och rumpan själv.

Men sen hade jag glömt av ansiktet så jag tog mina tvålinsmörjda händer som nyss varit både fram och bak och tvöttade ansiktet. Ähem, tvärtom i ordningen är trevligare!!!!!

Men då sa min Goa hemtjänstperson, Äsch, det är nog ingen fara om man inte har ebola.

Det är en sån person som man ska ha som hjälper en med duschen. Rolig, naturlig, snäll.

Upp å ner

Skrev ett meddelande till goa vänner i Nya Zeeland inatt och jag hade såklart tagit sömnpiller men märkte inte hur påverkad jag var, och kom inte på heller att jag inte får skicka meddelanden på natten. 3:38 hade jag tyckt det var en bra idé att skicka det. Suck. För att ens regler ska fungera måste man komma ihåg att man har dem.

Men så mådde jag nästan bra när jag vaknade. Tills jag gick upp ur sängen och då var jag så trött och slut att jag bara grät. Skönt när Mikael inte är hemma så man får gråta ut och inte behöver vara glad. Trots två superroliga videor på fejan, en med lekande djur och en med en bebis som skrattade när han blev klippt. Jaja, upp å ner. Så är det att bara känslomänniska.

Men så har jag bestämt mig för att jag inte klarar att prova den billigare sortens b12, hydroxokobalamin. Har tagit den kanske 4-5 dagar och jag blir så rädd för att jag ska få ångest och insomni av den att jag får ångest och insomni. Så jag tar den inte mer och har beställt den dyrare sorten, adenosylkobalamin. Att må dåligt är inte värt en hundring i månaden. Kanske kan jag prova den igen nån annan gång, när jag känner mig lite starkare mentalt och tål att vara nervös.

Fick en underbar bukett blommor igår och gott godis. Färgerna i buketten är så fina att jag storknar. Verkligen mina favoritfärger.

Jag har kommunicerat mitt problem till Mikael med hjärnan, det var nyttigt. Antingen hittar de inget fel på röntgen och då för jag leva med den här huvudvärken. Det känns jättejobbigt. Eller så hittar de felet de letar efter, men någon bedömer att det inte är värt att operera. I Sverige kan man inte bara gå till nästa då, och vifta med sina pengar och få det gjort. Eller så hittar de vad de letar efter, och så ska jag opereras i nacken/skallen/hjärnan, vad det nu är. Det är inte som att opereras i benet, så superläskigt. Och säkert svår konvalecens. Och vad händer om det går fel? Kan jag bli förlamad? Jag får ju panik när jag försämras i ME:n, men jag kan ju fortfarande använda telefonen, äta själv, sminka mig om jag måste. Ja, så så är det. Så många alternativ på skrämmande saker. Ett positivt alternativ är ju att de hittar vad de letar efter, opererar det och huvudvärken försvinner. I allra bästa fall kan faktiskt ME:n också försvinna, om jag är som Jen Brea. Men det finns miljoner ME-sjuka i världen och två som har blivit friska när de opereras från detta, så jag får inte hoppas på det, men självklart gör jag det ändå. Så som jag på allvar tror att vi ska vinna en miljon varje gång jag skrapar en lott. Så det är väldigt många känslor som sliter mig åt olika håll. Det tär på mig. Men alla har sitt. Nu ska jag tänka på nåt annat.

Dagens lakrits

Igår såg jag på fb att det skulle vara lakritsutförsäljning idag på ett ställe i "grannbyn". Min man hade sett att jag "gillade" det och begav sig dit innan han skulle hem till nån idag. Men då var det minst 100 pers i kö, så han åkte dit han skulle och åkte tillbaka till lakritsen efteråt. Det var väldigt avancerad lakrits! Inte några vanliga salta balkar, fiskar eller söta cylindrar. Vi har ätit små smakprovspåsar med den allra mest spännande lakrits: Ruby (saltlakrits med rosa choklad och pistagenötter), Rose (laktrits med jordgubbar och rosépeppar), citron (salt lakrits med vit choklad, citron, bergamott och yuzu). Sen också rätt normal sötlakrits men som var väldigt stark (intensiv, smakfull kanske man kan säga. Som att man reducerat lakritssåsen). Sen köpte han också några andra spännande smaker, en vacker burk med mumintrollet på och kulor som var lakrits med mörk mjölkchoklad och whisky (väldigt försiktig eftersmak bara), en burk med tre olika sorters kulor i olika färger, väldigt vackra, med söt lakrits med dulce de leche-choklad, supersalt salmiaklakrits (verkligen!) samt salt lakrits med passionsfrukt och lime. Den med passionsfrukt var riktigt god. Och en till Mumin som var lakrits med vit choklad, madagaskarvanilj och vilda blåbär. De kulorna såg ut som marmorerade puttekulor, supervackra. Jag provade att idka tålamod med dem en gång och lät chokladen först smälta och jag tuggade sen på lakritsen, som då smakade lite mer när den inte blandades med chokladen. Det här var finsmakarlakrits på hög nivå. Som nobelmiddagen fast med lakrits.

På det hela taget en enormt spännande smakupplevelse. Men Mikael pekade på nån burk som han hade köpt för en tjuga och sa att den var god, men inte värd 99:- som var ordinarie pris, och det höll jag med om. Det här var inte som vanliga lakritshimlen, för då tycker jag pandalakrits faktiskt slår allt, utan mer som fina, exklusiva praliner där lakrits var ingrediens, inte nödvändigtvis huvudperson. Det var väldigt spännande att prova de första "extremlakritsarna" men inget som jag behöver äta som lördagsgodis varje vecka. Citron var godast och rosepeppar mest minnesvärd. Och de med blåbär och passionsfrukt var godast av de andra. Men jättejättespännande, ungefär som att vara på vin- eller chokladprovning.

Men trots mitt ode till lakritsen så är det Mikael (och inte lakritsen) som fick mig att gråta när jag insåg vad han gjort för mig. Den juvelen behåller jag gärna för evigt. <3

Inte som våra rosor


Dagens komplimang/skämt

Fick ett meddelande idag om att Keanu vill få kontakt med mig på Pinterest. Och det är faktiskt Keanu Reeves på bilden. Visst är jag lättlurad men jag tror inte det verkligen är han som vill ha kontakt med mig. Men jag kanske ska berätta det för Mikael så han inte tuppar upp sig. Keanu är inte känd för att ha så många ansiktsuttryck som skådis, fast jag tycker han är snygg. Men det jag har hört om honom är att han tycker att han redan har så mycket pengar som han behöver och delade upp sitt gage från nån film mellan några underhuggare som inte fick miljoner för sina insatser. Så fint! Jag kanske ska bli vän med honom ändå :-)


Same same but very different

Johan är väl lite unik med flicktvillingar och pojktvillingar. (Såg fresten ett klipp om två asiatiska amerikaner som gjort ivf och när barnen kom ut var de inte asiatiska och var inte släkt alls med föräldrarna. De har nu avsagt sig vårdnaden och stämmer IVF-kliniken.)

Johans tvillingar är helt klart hans och Beths. Benjamin pratar inte rent, Oskar älskar bollar, men Oskar är megasocial och vill alltid ringa till folk, Benjamin är omtänksam om andra och älskar att mysa. Och tjejerna. Bella är sporttokig och extremt social, hon är mer social än alla i min familj tillsammans. Hon vill alltid gå hemifrån och göra saker. Mia vet jag inte riktigt vad hon har fått av Angerosasidan av familjen, men hon är såååå en Klarin för hon vill bara vara hemma och läsa böcker. Så alla barnen har ärvt saker från bägge föräldrarna, men har ändå huvuddelen från den ena. Festligt.

Men att vara hemma och läsa, eller möjligtvis på semester och läsa, det är väl det bästa som finns?


Förvirring snarare än skryt

Jag stod i köket och drack och Mikael pekade på sin vattenkanna och bad mig ta med den när jag skulle gå till soffan.

Jag såg att den var tom, och frågade Avec Wasser, eller?

Sen gav jag honom en komplimang för att han förstod min mening där varje ord var på olika språk.

Det är så skönt att vara kompatibla. Att kunna säga vad man har lust med utan att den andra ser tom ut i blicken. Nä, så långt ska jag väl inte gå. Det händer Mikael rätt ofta att jag ser ut så. Men då är det ME, inte brist på bildning.

Trevlig sommar!


Äkta blommor

Lust och fägring stor.

Tycker inte jag!

Short haircuts for older women, det är bildtexten till den här bilden.


Jag är inte lättkränkt, men vad skulle de kalla mig då? Gammal ragata???

Cirkeln är sluten?

Men då så, det är 10 juli och 10 grader. Det finns ett ord för det, när saker är sådär poetiskt sammanlänkade fast otroliga.

Vi såg på väderkartan idag och det blir aldrig över 25 i nån del av Sverige. Jag är ledsen folk, men ni fick förra sommaren. Den här är min. Har till och med strumpor på mig, förutom långbyxor och långärmat. Och ibland frestar dessutom fleecefilten. Men jag klär på mig efter middagen, fram tills dess är det inte fryskallt. Och vi har 24,3 i sovrummet efter att vi la oss och andades upp värmen i rummet med våra kroppar från 24,2. Det låter lite porrigt men det var inte så jag menade. Inte för att folk inte har all rätt att höja värmen med sina svettiga kroppar, men jag skriver inte om sånt. Alltså. Bara så.

Idag lagade jag middag. Jag kallar det gärna för det, men Mikael hade tagit fram en påse pyttipanna från frysen, öppnat den och satt fram stekpannan på plattan. Och satt i telefon när jag kom upp, så jag tog vid kan man säga. Att säga att jag lagade middagen är lite att ta i i överkant men det känns trevligt att låtsas att jag gör nytta för oss. Men jag skar ju tomater och tog varsin nypa sallad och en fetaostrad var. Men det var det enda jag orkade göra idag. Inte sant, jag gick också till brevlådan för att få luft. Det var ju inte sitta ute-väder precis. Mikael fick ett till samtal precis när han skulle äta, men jag klarar mig fint, måste inte ha dejt varenda gång vi äter. Men vi har bestämt att vi ska läsa skrifterna tillsammans i samband med middagen och det blir inte alltid av för att vi antingen inte äter tillsammans, eller för att han slänger i sig maten på 10 minuter innan han ska vidare, eller av tusen andra anledningar. Och så har vi ju aldrig morgnar tillsammans, det tror jag att Mikael tycker är tråkigt. Normala människor sitter ju så vackert med tjock morgonrock och tidning och färskpressad apelsinjuice och samtalar på morgnarna. Eller? Jag vet att jag är ironisk. Möjligtvis sitter pensionärer och kan ha helgfrukost på vardagarna utan brådska och gympapåse och läxbok och ungar som somnar med ansiktet i filmjölken. Eller som inte vill ha ost på mackan utan skinka. Men nu är det ost! Men jag vill inte! Käftsmäll, eller, ähem, får man inte säga det?

Jag läste vad de ger pensionärerna på ett hem för frukost, för att nån hade klagat och då skrev en anställd en insändare. De får ägg, gröt, nej, jag minns bara det, men det var flera grejer som kräm, nyponsoppa mm. Dvs snarare lördagsbrunch än vanlig frukost. Jag tror bara jag brukade äta två mackor och en kopp te till frukost förr när jag åt frukost. Det var så längesen att jag inte kommer ihåg det längre.

Igår hade jag varit väldigt extra törstig och druckit nästan en liter innan jag la mig. Fick såklart gå och kissa en gång till. Men när jag skulle dra rätt täcket imorse så höll jag på att kissa ner mig av ansträngningen. Jag vet att för somliga så är det verkligen inget skämt, men jag blev på gott humör. Hade jag kissat på mig istället för nästan kissat på mig hade det inte varit lika roligt.

Apropå roligt så såg vi en del av Johan Glans show härom dagen, den där han berättar så roligt om påsk. Det borde gå att söka på Youtube på Johan Glans och påsk och få fram det. Jättevitsigt. Och så säger han så förnumstigt att vi ska äta sill. Men det gör vi ju på jul och midsommar, måste vi äta sill på alla högtider? [Med sin skånska som gör att det mesta låter roligt.] Och apropå vad man äter på alla högtider så har jag den intelligenta och potentiellt inkomstbringande idén sommarmust. Om vi dricker det på jul och påsk ihop med sill så måste vi ju ha det på midsommar också. Jag tycker handeln har missat ett gyllene tillfälle.

Apropå handeln så har jag köpt så mycket grejer på sistone. Dels några kosttillskott, som jag är nervös för ett av dem, för det är inte samma b12 som har gått bra hittills, det är nämligen lite dyrt, så jag ska testa en sort som är lite lättare att få tag på och som jag kan köpa tillsammans med alla andra tillskott, så frakten blir billigare. Men om jag får insomni av dem så ska jag sluta mycket fortare än jag gjorde förra året och tro på min egen upplevelse. Ja, så lite tillskott, sen några hårsprayer, för jag sprayar bara håret max två gånger i veckan och möjligtvis en tredje om jag ska nånstans, och då blir lätt munstycket igenkloggat av torkad spray, så nu köpte jag några små flaskor från Lyko så att jag hinner göra slut på dem innan de torkar igen. Och en läppglans på rea, som var helt underbart vacker, mörk blodröd, men som såg cerise ut på mina läppar och som ett fullkomligt livsfarligt stopptecken. Jag ska prova att måla ett ganska brunaktigt läppstift under och toppa med detta, så kanske det blir snyggt. Det är faktiskt inte så lätt att shoppa hemifrån, för hade jag sett det i affären hade jag provat testern och sen inte köpt det. Men så kan man ju inte göra hemma. Sen har jag köpt godis från en fabrik, men det säger jag inget mer om eftersom vi ska äta LCHF men det hade jag glömt bort. Det fjärde paketet var det bästa. Förresten hade posten tullat mina kosttillskott fel, men de hade redan gjort förtullningen och tull-id-numret stod med och då iddes jag inte klaga, då måste man nämligen gå till Tullverket. Dessutom hade de för en gångs skull tullat för lite. Men av mina tre senaste paket från USA som har kommit med PostNord så har de gjort fel i alla tre fallen. Det är ju inget statistiskt säkerställt underlag, men min erfarenhet är ju helt klart att PostNord inte fattar hur man tullar in varor. Jag vet mer om reglerna än de gör.

Men det sista, roligaste paketet var dels säsong 5 av min älsklingsserie Line of Duty. Huvudpersonerna på polisen är alltid desamma men varje säsong är fristående. Det är den enda serie förutom Downton Abbey (och Jane Austen-filmer) som jag sett fler än en gång. Med mening! Inte av uttråkning och att det inte finns nåt bättre på tv än Ocean's 13. Ocean's 8 var för övrigt långt sämre än de manliga Ocean's-filmerna. Synd, det lät som ett så kul upplägg, men det var inte skådisarna som var sämre utan ploten och manuskriptet. Tyckte jag.

Men så tycker jag att vi ska ha nån blomma i den urvackra och svintunga kristallvasen vi har fått av mamma och pappa, så jag körde en gdsgd-variant, går det så går det, och köpte en blombukett tillverkad i Kina på Amazon för typ 80:-. Det finns fina konstgjorda blommor på Newport för 800:- men vi är inte riktigt i den prisklassen för närvarande. Det var massa blad som var hopklistrade med dem bredvid, faktiskt på varenda blomma, men när jag hade klippt/dragit isär blommorna och liksom piffat upp buketten lite blev den rätt fin. Och sen kapade jag av den med egen kraft, för det satt stålvajer i varje stjälk men jag böjde botten fram och tillbaka 20 gånger tills alla gick av. Sen tejpade jag så den inte skulle riva i botten av vasen och då är den perfekt. Men vi behöver några genomskinliga stenar eller glaskulor, för buketten vill inte stå rakt upp å ner i vasen utan trillar åt sidan. Ska prova med gladpack imorgon men tror inte det räcker.

Och sen ska ni få höra, jag köpte pilot gelpennor! Svart, röd, blå, jag har dem till olika saker i sann ocd-anda. Röd på sängbordet, blå i handväskan, svart på soffbordet. Den röda är slut vilken dag som helst, den skriver redan tunt. Fick förresten upp tempen igår till 36,2 efter flera dagar med 35,8 vid läggdags. Och jag känner mig lite bättre.

Men jag har så ont i huvudet och nacken och idag hade jag glömt att ta ögondroppar mellan 18.40 och 22 så då sved det som bara den och så känner jag mig som jag vet inte vad som måste hålla på med ögondroppar varje timme.

Men egentligen är jag nervös för hjärnröntgen. För en gång skull så hoppas jag jättemycket att de hittar något fel som de kan åtgärda. Jag tar inte ens värktabletter för huvudet/nacken längre. De jag får ta hjälper inte, så dem tar jag nu bara mot artos eller allmänt ont i kroppen eller i benen om jag stått eller gått. Idag har jag inte tränat tummen alls, men har fått hugg i den tre gånger, en gång när jag smörjde in mig med handkröm. Löjligt!Och en gång när jag bara flyttade handen, då skrek jag till så Mikael undrade vad som hänt. Det känns supermesigt att ha ont i tummen. Men, men. Jag ska se om jag har tränat för mycket och det blir bättre om jag inte gör några rörelser utan bara använder den normalt till det jag gör på dagen. Har ingen vidare lust att gå till sjukgymnast som ska uppmuntra mig att träna. Senast för några dagar sen hörde jag om nån me-sjuks fysio som hade sagt Men alla mår bra av att röra på sig. NEJ, DET GÖR INTE ALLA!!! Detta är verkligen tvärtomsjukdomen. Vi utmanar ju hela fysions världsbild när vi blir sämre av rörelser, sämre av ännu mindre rörelser, och sen inte ens klarar bara passiv rörelse för att behålla rörligheten. De allra sjukaste tål ju inte att bli vända i sängen när nån byter lakan. Och sånt som vanliga människor gör som omärklig bisak, som duscha eller gå till doktorn, kan vara så stora aktiviteter att det behövs vila en vecka före och en vecka efter. Och att vila då inte betyder sitta i tv-fåtöljen och kolla på Modern Family istället för att jogga, utan att tråkvila i tyst och mörkt rum utan att leka med plattan.

Jag vet inte hur jag ska få med mig vården på hembesök. Jag vet inte om det går, men snart går det inte heller att gå till vården, utan jag får bara gå till sådan vård som inte kan flytta sig hem till mig, som Botox eller röntgen. De sa senast att bara den som har vårdbehov varannan vecka får hemsjukvård. Så de som har mindre vårdbehov men blir sjuka av att lämna hemmet, vad ska de ha för sjukvård? Ska jag hitta på att nån behöver fylla på min dosett varje månad (det är ju inte precis ett påhitt att jag behöver hjälp med det) och att jag har en fråga till läkaren varje månad. Det har jag ju, men jag slår ihop dem och ställer alltid minst fem frågor varje läkarbesök. Men jag kan inte gå till doktorn en gång i månaden för att visa att jag har sånt vårdbehov att jag kan få deras hjälp. Men jag ska sluta oroa mig för det här. Men jag har hört om folk på Sköndal som faktiskt fått stopp på sin försämring. Det skulle jag ju älska! Jag skulle också älska om jag kunde laga nån enkel mat en gång i veckan och sen aldrig bry mig. Och maten dök mirakulöst upp. Och att jag kunde göra nåt roligt, som åka på utflykt till Tungelsta och se på hus i naturen och se hästar och får i hagarna.

Jag har aldrig överdrivit när jag har gått till doktorn. Och när jag inte får hjälp så har jag trott att det är för att de inte tror mitt narrativ, tror att jag överdriver, inte förstår att om jag har nästäppa och muntorrhet så orsakar nästäppa muntorrheten för man andas med munnen. Men att jag aldrig har dem på samma dagar och jag redan har tänkt efter och att de inte ska tro att jag är så dum att jag inte fattar att det är samma symptom, när det är de som har en förutfattad mening om mig och vad jag berättar. Å, jag vill aldrig nånsin mer gå till värden egentligen. Bara till vissa, Alina som ger mig Botox är ett undantag. Henne mår man bra av att gå till, fast hon ger en 39 bistick.

Men hur var det nu med att inte oroa sig. Bara en dryg vecka kvar till röntgen. Eller är det drygt två? Jag längtar på samma gång som jag är rädd, rädd för att de ska hitta nåt och behöva operera mig i nacken, skitläskigt ju, men lika rädd för att det inte ska synas nåt fel och denna huvudvärk osv är oförklarlig. Pest.

Tänk om jag kunde fira 25 år med ME, och att jag har varit sjuk längre tid än jag varit frisk, med att operera bort min slängiga nacke och flytta upp den där hjärnbiten som kanske åker ner i skallhålet och orsakar massa symptom. Och bli frisk. Till och med det är en skrämmande tanke. Jag har ingen som helst aning hur man lever som en frisk vuxen i det här samhället. Jag är som en invandrare i mitt eget land. Känner visserligen igen förpackningarna i affärerna, men förutom det vet jag ingenting, inte ens vad en liter mjölk kostar. 8:-? 12:-? Men det vore väl en lycklig turn of events! Innerst inne önskar jag att de ska se nåt fel som går LÄTT att åtgärda, please, och sen blir jag frisk. Jag kan inte hoppas på något mindre än det. Men att operera mig i nacken låter å andra sidan förfärligt skrämmande. Men jag är färdig med att vara sjuk nu. Det räcker gott. Och det vore väl ett 25-årsjubileum av högsta rang att bli frisk!

Vem är jag?

Monnah refererade till ett personlighetstest och det ville jag göra. Men jag kunde inte skapa ett konto och det visade sig att jag redan hade gjort testet 2010 och jag hittar inte hur man får göra om det. Mycket kan ju ha hänt på typ 10 år. Men det här var mina resultat.

Mina fem starkaste egenskaper enligt testet är:
Perspective
Spirituality
Gratitude
Curiosity
Humor

Och mina svagaste:
Teamwork
Self-regulation
Leadership
Humility

Jag tycker detta stämmer perfekt på pricken.  Tålamod borde varit en till av mina sämsta, men annars har jag inget att anmärka. Festligt hur någon kan veta det om en men jag minns inte vad de frågade som gjorde att de kan tolka mig så bra.

Den ultimata klänningen

Jag kommer ihåg en Pressbyrån i ena armen i Nordstan där de hade internationella tidningar. Jag var ca 21 år och upptäckte Wedding Magazines. Sen flyttade jag till Basel och där hade de tyska brudtidningar! Jag köpte 1-2 i månaden och störtnjöt! Till och med efter att jag var gift prenumererade jag ibland på bröllopsmagasin om det var särskilt fördelaktkga erbjudanden, och sen skyllde jag på att de var till Jojo. Och nu har jag en anslagstavla som heter brudklänningar på Pinterest. Och vi ska inge göra om festen och förnya våra löften, utan jag sparar bara på vackra saker.

Jag har kommit till en sorts slutsats.

För det första borde jag få göra om mitt bröllop med den figuren jag hade de tio åren innan jag träffade Mikael, och fortfarande hade när vi träffades. Ingen vill vara en fet brud. Jag vill i alla fall inte det. Men jag vill inte vara en sjuk brud heller, men tufft, så går livet.

Men jag borde få göra om alltihop, eller i alla fall bröllopsfoton. Men vi har ju fler rynkor nu och fler gråa hår, så jag är inte säker på att lösningen är att klä ut oss i bröllopskläder och fota en 49-åring och en 59-åring och tro att vi ska bli nöjda med fotot. Vi är gamla och tjocka. Tjocka kämpar vi lite halvhjärtat med, men gamla går ju bara åt ett håll. Jag rycker inte ens ut mina gråa hår längre, och inte orkar jag tona. Och för den delen så kan jag inte komma på vad jag skulle haft för klänning om jag var smal. Jag gillar så många stilar och har svårt att välja just en. Tvärtemot min natur är jag less is more när det gäller brudklänningar. För mycket ser pråligt ut. Så understated är bra. Här kommer några jag gillar. Om man har bmi under 20. Haha, kanske behöver även åldern vara max 20 för att man ska bli riktigt nöjd :-)

Men det är ju viktigare att bli nöjd med äktenskapet än med bröllopsfotona.












Min eviga passion

Jag har för lite riktiga sommarkläder. Dessutom har jag gått upp ett par kilo sen förra sommaren, så speciellt en klänning som jag kände mig ok i då är inte så bra nu. Inte om man ska på "nåt", bara om man ska till posten. Så jag har dammsugit reor på både Ellos och H&M (grr, kom precis på att det är Harry och Megan!) och lagt massor i varukorgarna.men nu har redan en av tre sommarmånader gått och jag har inte behövt några kläder jag inte har, så jag köper inget. Men jag älskar ju att glo på kläder! Och särskilt klänningar. Ända sen jag var barn minns jag en del klänningar som jag älskade. Har hittat en blåblommig klänning på H&M med knut på armbågen. Klänningen är dock minst 1 dm för kort, men då känner jag bara för att köpa två, kapa överdelen av den ena till blus och sätta på kjolen nedanför den andra kjolen. Nedanför och innan för så det blir som två volanglager. Jag vill så gärna sy! Jag klarade mig ganska bra förut när jag orkade scrappa men nu gör jag inget kreativt och det gör mig lite galen. Ska printa ut några lätta kyrksånger för barn och spela lite. Det kanske är kreativt för själen. Eller så köper jag två klänningar för 199:-x2 och får en klänning och en blus och utlopp för min kreativitet vid symaskinen. Min låter så underbart, som en Rolls-Royce. Jag blev kär i den när jag hörde det ljudet. Det är ju egentligen en superide men inte så förfärligt mycket syende! Men i mina glansdagar i Borås när jag faktiskt kunde shoppa i affärer ibland så hade jag så mycket fynd. Så 400:- för två plagg känns rätt mycket. Men kanske förtjänar jag en ny klänning och en ny blus. Vad tycker ni? Den är lite oformlig i livet, men don efter person

.

Mjölksyra

Jag har al!tid tyckt att mjölksyra låter så vänligt. Mjölk bygger starka kroppar ungefär. Lite trött efter motionsspåret har jag tolkat det som. Minns inte ö h t hur det känns att motionera och bli trött.

Men jag läste en artikel av typ en kvinnlig världsmästare i cykling men som fått ME. Hon var van vid träning, hon tränade ofta 30 timmar i veckan. Och det var på OS- och VM-nivå, så hon var inte nån tunnis. Hon sa att man inte klarar av smärtan i att ligga på mjölksyra på 4 mer än nån timme under ett lopp. Kroppen kollapsar bara. Så 4 i mjölksyra hade hon några enstaka timmar i veckan.

Sen fick hon ME. Då kunde hon ligga på en mjölksyrahalt på minst 4 ca 70 timmar i veckan. Jag svär inte på Bibeln att jag kommer ihåg 70 rätt, men jag tror det. Men så det är alltså som om vi skulle cykla Tour de France varenda dag, hela dagen, vecka ut och vecka in. Jag har aldrig fattat att mjölksyra faktiskt kan göra så ont. Jag har ju mycket problem med mjölksyra i benen men vi har sån liten lägenhet att det blir jobbigt att köra rullstolsslalom mellan fåtöljerna, plus att jag inte kan sitta ner och nå mina mediciner t ex. Och jag orkar nog inte sitta när jag förbereder mat, för allt blir fel, man kan inte skära för man är för lågt ner och då tar det längre tid och man har inte vunnit nåt med armarna rakt fram istället för neråt. Men om jag cyklar Tour de France varje dag är det inte konstigt att jag har ont och är trött.

Men det som verkligen slog mig var att som elitcyklist höll hon sig under 4. Som ME-patient har hon mätt sin mjölksyrahalt av vanliga vardagsaktiviteter men det går inte, för den mäter inte högre än 25.

Dels blir jag lite mer tålmodig mot min kropp då, och dels blir jag heligt vred på politiker som låter miljontals människor världen över bli utan att man forskar fram en bot, utan att man under tiden ger oss symptomlindring, hjälpmedel, hemtjänst, hemsjukvård där det behövs, och respekt och förståelse från vårdens sida. Jag behöver min vårdcentral men jag är så trött på deras inkompetens de senaste 11 åren att jag känner mig som hulken när det börjar spänna i bröstmusklerna av ilska. Snart kommer mitt gröna utbrott när jag slår sönder stolar och datorer under gutturala skrik.

Oroa mig mindre?

9Jag tränar mig i att oroa mig mindre. Om man tar det som det kommer så får man samma resultat som om man oroar sig. Men nej, det tror jag ju inte på, det är ju därför jag oroar mig. Oron är inte så mycket nervöst vankande (ha! Vilken person med ME har tagit ett enda steg i onödan?!) som en panisk kontrollvilja. Om jag kan kontrollera allt så kan jag planera hur saker ska göras så jag inte blir för dålig av vanliga saker som måste göras. Så det är ju normalt att jag inte vill göra jobbiga saker och att jag är rädd för att bli sämre. Det blir jag ju så bra ändå, hela tiden, utan att addera onödig försämring som beror på nån annan.

Men jag bad faktiskt om att jag skulle få hjälp att oroa mig mindre. Men det gick inte jättebra. Eller, det var inte den "hjälpen" jag hade förväntat mig i alla fall. För vi hade pratat om mediciner i en me-grupp och jag vet sen tidigare att folk inte har fått ut t ex Imovane. Nu är det nåt som Lithium som är restnoterat och media har tagit upp det. Så då skulle jag bara kolla hur det står till med mina mediciner. Jodå, recepten mår bra, förutom receptet på Stilnoct EJ BYTE, som ändå står utbyte ok och därför kostar mig pengar. Men det kan jag inte få ut i vilket fall. Tur då att jag har en burk hemma som är till reserv om sånt här händer. Men det är ju upprörande ändå. Och det blir värre.

Min benso går inte heller att få ut! Och den har hon skrivit uttagsintervall på så jag får inte ut den förrän 3 dagar innan det har gått 3 månader, dvs ett uttag. Om den inte finns att få tag på under de tre dagar som kanske dessutom äts upp av helgen, då vet jag från den här våren att jag redan är tillvand och kommer att få värre insomni än nånsin. Så vad gör man på tre dagar? Har man tur finns den nånstans i Storstockholm, då får Mikael ut och köra. Fast undrar om den där fullmakten han har att hämta ut mina mediciner bara är lokal så jag måste följa med? Det tål jag inte på kort varsel, och egentligen inte ö h t när jag borde kunna få hem den i brevlådan. Finns den inte så sover jag inte. En natt kan jag klara om jag inte har nåt val, en vecka får jag ångest av att tänka på bara. Finns den inte och tillverkaren kan inte tillverka den (som det har varit med många mediciner på sistone, det är ju inte av en slump som jag har mediciner i skåpet. Fast kom nu inte och stjäl av mig, det är inga roliga mediciner utan levaxin, blodtrycksmedicin och sånt kul som ingen människa blir hög av och inte ens kan sälja till nån som vill bli hög) så behöver jag en ersättningsmedicin. Jag har tid hos den läkaren 1 oktober. Utsättningsinsomni i två månader är fullkomligt otänkbart. Jag kommer att bli svårt psykiskt sjuk av det. Det vet jag från förra året när det inte ens tog en månad och inte berodde på utsättning. Så detta är fyrdubbelt så illa, med både tiden och orsaken med värre parametrar än i höstas. Så alternativrecept? Om läkaren ens jobbar. Och inte får man tid hos nån annan på tre dagars varsel i juli. Och vem skulle byta förskrivet preparat utan uppföljning och utan att träffa mig? Ingen. Så då blir det psykakuten. Hoppas inte många blir deprimerade när det är semestertider, jag får nästan ångest nu av tanken på akuten. Fast det gick bra på ögonakuten, så jag behöver väl inte ta ut nåt i förskott.

Ja, men så jag bad Gud hjälpa mig att oroa mig mindre och dels kanske jag inte får ut min sömnmedicin och dels har jag så ont i huvudet att jag inte vet hur jag ska stå ut i de få veckor som är kvar till röntgen. Jag är så fullsmockad idag med mediciner som jag inte varit på åratal. Jag bad att Gud skulle hjälpa mig så att nacken och huvudvärken skulle bli så dåliga de kunde inför röntgen så att det syns ordentligt om nåt är fel, och är så pass mycket fel att de gör nåt åt det. Den bönen tänkte jag inte heller efter ordentligt på. Men så Gud hör vad jag ber om, måste bara bli tydligare i mina specifikationer. Öh, önskemål. Ja, men då så.

Det var väl onödigt

Vi vill inte tänka på den där italienska frun Livia som Colin har. Vi vill föreställa oss att han är fri att spela Darcy i alla våra drömmar. Ingen vill se en smal, snygg italienska som han älskar på riktigt. Väldigt onödigt.



Same, same but different



Missbrukare

Inte nog med att jag är beroende av en seriös sömnmedicin, nu har jag blivit spelmissbrukare också.

Hittade en app där man inreder rum efter specifika önskemål om stil, där man kan köpa möbler så man kan göra bättre inredningar, och där man kan få poäng efter hur bra andra tycker att man är. Det var alldeles fantastiskt roligt. Och i början av veckan råkade jag spela det i ungefär fyra timmar längre än jag hade tänkt och trott, samt köpt extramöbler för 185:-. Ja, alltså verkliga pengar! Så skulle jag bara titta efter lite igår om jag hade fått respons på mina rum och det hade jag, och gjorde några till. Så hade det plötsligt gått en timme och jag tänkte att jag skulle sluta. Men bara göra färdigt vad jag höll på med. Och sen vet jag inte mer än att en timme och en kvart hade gått, och jag hade köpt möbler för 85:- till, eller om det var en femtiolapp, jag hade ju dessutom tagit sömnpiller så jag minns inte så bra längre.

Men jag insåg att jag absolut inte klarar av en app där timmarna går och där jag köper låtsasmöbler för äkta pengar, så jag avinstallerade appen och blev jättearg på mig själv för att jag varit så dum i huvudet.

Tur att jag inte dricker, jag hade så blivit alkoholist. Jag gömmer ju godis för Mikael om det är nåt väldigt viktigt godis.

Dagens döda eller bli dödad

Tyckte det var en bra idé att klippa några kvistar från buskarna på framsidan och sätta i finvasen. Underbart med midnattsluft på benen och barfota. Klippte några stycken och kände mig jättenöjd. Men sen när jag stod med dem över vasken tänkte jag att det kanske var en bra idé att skaka dem lite, ifall det fanns nån tvestjärt. Whoa, det ramlade av säkert tio myror och jag gick snabbt ut och la kvistarna i busken igen. Sprutade hur mycket kökssprut som helst i vasken, tryckte död på dem som rörde sig, spolade kokhett vatten länge, dödade ett par till som var på golvet. La mig på soffan och försökte lugna mig. Nogger. Det gick sådär. Är inte rädd för dem som för getingar men tycker de är obehagliga om de har över huset. Gick upp vid midnatt för att ta piller och då sitter en ginormous spindel på golvet. Den dödade jag med Mikaels tunga trafikskolebok med hushållspapper på. Ställde mig på boken för säkerhets skull. Och såg en myra som gick på golvet. Då fick jag spel, tog fram den sladdlösa dammsugaren och dammsög köksgolvet minutiöst. Hallen också, och sen köket igen, vardagsrummet och köket en tredje gång. Jag jobbade på adrenalin så det gick helt ok men vet inte riktigt hur jag ska lugna mig nu. Tydligen är naturen inte steril och vacker, som blomsteraffären är. Ska bara ha växter som är köpta i fortsättningen. Var även nära att gå och plocka ängsblommor i slänten också. Fy bubblan för natur. Eller När snålheten bedrar visheten.

Ensam

När man är ensam hemma behöver man inte hålla tillbaka sina rapar. Det hade jag glömt bort. Lät som en byggjobbare nyss, eller vem som nu rapar ljudligast, och jag tror jag tycker mer om mig själv när jag försöker behålla mina kvinnliga attribut. Feminism har inget med rätten att rapa att göra, bara med hyfs.

Gammalt talesätt

Jag minns inte längre vem eller var citatet kommer ifrån, men mamma och pappa har alltid sagt Ain't love grand? när det har varit nåt speciellt. Antingen som nån av dem gjort och den andra uppskattade eller när det ör en romantisk film på teve. Jag är inte särskilt romantisk av mig, tvärtemot vad man kan tro med min faiblesse för Austen i synnerhet och kostymdramer i allmänhet. Men jag uppskattade när Mikael tog mig på 40-årsmiddag på vårt älskade Sundby gård och att han efteråt rodde ut oss en bit i sjön. Det var romantiskt!

Och på nåt sätt är jag nästan besatt av bilder på äldre personers kärlek. Ju längre kärleken varat, desto starkare har den blivit, inte för att tiden har gått, den vittrar snarare sönder, utan på grund av de investeringar som gjorts i kärleken under alla år. Sen tycker jag det ör väldigt gulligt med gamla nygifta också. Alla vill ha nån att älska. Hjärtat blir aldrig gammalt.

Så fint.









Sartorialist, Florence

Är inte helt såld på den kostymen med vita jeans, men ändå. Man tål att titta på honom en stund i alla fall.

Varsågod till de/n som liksom jag är svag för välklädda italienare.


Så bra!

I vanliga fall blir man inte glad för att man kanske har en sjukdom, men idag var jag hos neurologen och han ska skicka mig på ett ord som jag glömde men inte MR. Att han bara inte sa att det inte går att göra nåt åt huvudvärken utan föreslog en koll (som jag hade hoppats på!) känns som jättegoda nyheter. Han nämnde chiari, som har varit på tapeten nyligen i samband med ME. Och jag har ju ett wobble head, och naprapaten tyckte det var vajsing på nacken för jag fick domningar i vissa positioner. I värsta fall kan man operera. Det vill jag ju inte precis gärna, fast på samma gång känns det väldigt hoppfullt att det kan finnas något att göra åt saken.

Dessutom, när han frågade mig om jag har några andra sjukdomar, så kom jag inte riktigt på alla, jag var inte beredd på frågan, och jag sa i alla fall ME. Då svarade han väldigt sympatiskt/neutralt att när vi får klarhet i vad ME är kan vi (neurologer) göra nåt åt det, ungefär. Inte ME är hittepå. Så det blev jag också glad för, det är inte roligt att prata med nån om man vet att de inte tror att ens sjukdom finns. Så det var också en lättnad.

Kunde inte ha gått bättre på det hela taget. Och så körde min kusin mig dit och vi hade en jättetrevlig pratstund.

Vaknade dock för tidigt imorse men inte så tidigt att jag hann ta sömnpiller en gång till, utan jag har bara fått 5-6 timmars sömn, men det känns ändå som om jag kommer att överleva den här dagen.

Same same, and SAME!

Klockan var 0:33,33 när jag tittade dit, men så snabbt fick jag inte tag i kameran. Men temperaturen och datumet är i alla fall samma.

Jag har inte läst ens en baskurs i spådom så jag vet dock inte vad det betyder.

Kanske betyder det kortare dagar, och det skäms jag inte för att gilla. Tycker det är så stressande att kl 02:30 så är det lite blekljust ute men man vet inte om solen går ner eller upp för det blir ingen skillnad mellan dem. Stressande för att man har så kort tid på sig att somna innan det blir ljust igen.

Jag är livrädd för mitt läkarbesök imorgon, det erkänner jag också villigt. För det första ör tiden kl 13.30 och det ör så tidigt att jag inte nånsin ens har vaknat så tidigt utan att må dåligt hela dagen efteråt. Men nu måste jag alltså redan vara duschad och påklädd och lite fönad (jag skrev verkligen fönad men plattan ändrade till rånad) i håret och kanske 1, 2 eller 3 sminkprodukter hinner kastas på. Tyvärr hade mitt nagellack börjat flagna, så jag fick ta bort det. Så kort ville jag inte klippa naglarna, så det flagnade försvann. Men jag måste vakna görtidigt, orka gå upp så fort jag vaknar, oftast tar det ca 4 timmar, sen åka bil, prata med min goa kusin som kör mig, sen försöka få in en botoxbehandling och ett neurologbesök på samma gång. Och vara klar i skallen. Få fram det jag vill fast min hjärna vid det laget är snömos. Mikael brukar ju vara med och guida, lägga till, titta på mig på sätt som betyder Den informationen räcker, och dra slutsatser som han märker att jag inte fattar och skriva ner dem. Jag är ju 48, borde våga gå till doktorn själv, men alla har inte handikappat att om de går upp för tidigt tappar de minnet. Då blir saken lite svårare. Och vad står på spel? Medicinering och undersökning som har oerhörd potential att hjälpa mig. Så nejdå, ingen press på att jag inte får tappa koncepterna förrän efteråt. Men å andra sidan så går det som det går och det är ju ingen idé att hetsa upp sig.

Han är i alla fall bra och kunnig, från Göteborg dessutom, det är ju lugnande bara att höra dialekten.

Jag ska inte säga saker om andra här, men om min man t ex åker till akuten med nån som brukar finnas hör i kommentarsfältet och hen är kvar över natten, då har man redan lite stress. Jag har själv haft ont i hjärtat i 5h och Mikael som tror att allt är reflux för det har han jobbat mycket med sa idag att jag skulle dricka grädde, och det hjälpte inte. Men nu har jag i alla fall normalt blodtryck och puls. Men nån som ligger på sös är inte helt normal i det avseendet, så ikväll ber vi lite extra för henne. Mikael ska gå upp om 2 1/2 h och jobba färdigt. Men min blogg, mina känslor, inte andras liv och hemligheter eller inte hemligheter utan bara deras historier. Pappa blev yr på kryssningen och fick åka rullstol när båtdoktorn sagt att det inte var stroke och nåt mer. Och så blir "nån annan" dålig precis efter det, man kan inte lita på nån. De kan trilla av pinnen vilken sekund som helst och det gör mig lite galen. För mig får bara 90-åringar som är mätta på livet lov att dö. Eller sjuka, då det är barmhärtigt om de får gå bort tidigare än vid 90. Inga barn, inga föräldrar, inga syskon får dö. Jag tål det inte. Och dö ska hon garangerat. Mikael också. Men inte idag. Det var inget fel, så då ska de bara hitta medicin som funkar.

Och jag är inte rädd för att dö. Jag tror det blir en trevlig överraskning för den som går hädan, och att man omges av släktingar och andra som gått före. Så den som dör är det inte precis synd om, mer än att hen kanske ville se sina barnbarn födas och växa upp och gifta sig. Det är ju alltid de som är kvar som det är jobbigt för. Jag vill inte lämna Mikael, vare sig för hans skull eller min. Men det kommer att ske. Hjärtekrossande. Men om ingen dör nu så är det ok. Tack!!

Härlig midsommar!

Såg fina foton av barn och barnbarn. Kunde ligga i min säng och inte bry mig om att gå upp. Åt världens festmåltid och fick spara mackan för jag var för mätt.

Blir glad över alla fina sommarklänningar, alla fina kransar, en trudelutt på klarinett som nån satte in av sin pappa. Känner mig så nöjd med dagen, trots att jag bara varit hemma. Men det borde jag vara nöjd med vid det här laget, och det är jag också. På ett sätt.

Mikael hade letat efter kylklampar (vi har nog inga) och då hade nåt från nedersta lådan ramlat ur i botten på skåpet så man kunde inte stänga lådan. Det tog jag som en utmaning och fiskade fram en skärbräda och en ask spritspåsar. Men sen hade jag hjärtklappning och var så tung och matt i musklerna som om jag hade sprungit ett långlopp. Hur kan man efter snart 25 år inte ha lärt sig än att man inte är som friska?

Nej, förresten, jag har ju börjat mitt nya liv där jag inte ska klaga så mycket och inte trycka ner mig själv. Om jag hade haft exakt samma problem i 25 år hade jag nog lärt mig att undvika det, men det har ju ändrat sig hela tiden. Så jag hinner inte anpassa mig. Men jag anstränger mig, och mina försök räknas. Så.

Kommer ihåg en midsommar för kanske 15 år sen när vi var i Slottsskogen. En kompis såg ett barn som grät och uppenbarligen hade kommit bort från sina föräldrar. Han frågade mig om jag inte kunde hjälpa barnet, men jag ville inte säga att om jag gör det så blir jag så trött så jag måste åka hem. Och jag hade inte förrän efteråt en tanke på att killar inte kan ta främmande barn vid handen i folksamlingar. Men alla visste då att jag var sjuk, så varför skämdes jag över att det skulle komma fram vad jag inte klarade? Sen spelade de andra kubb och jag tackade nej och satt och såg på. Det förklarade jag inte heller. Ingen kommer att fatta hur kubb kan vara en för häftig aktivitet. Särskilt inte om jag inte berättar det! Och sen när vi lekte nån lek mitt i natten med tre saker där två skulle vara sanna och en lögn, så var jag så trött att jag inte kunde komma på tre saker, för när jag hade kommit på två, så glömde jag den första när jag började tänka på den tredje. Så när jag sa mina tre så märkte jag att jag hade kopierat en sak som nån annan sa så alla fattade att den inte var sann. Det sa jag inte heller nåt om. Att jag behövde ett papper att skriva på. Och när de jag sov hos vaknade nästa morgon och jag vaknade efter dem, så kände jag mig dum och hoppades att de inte skulle tycka att jag var en lat sjusovare.

Det är inte konstigt att jag tycker jag är värdelös om det är så här jag har pratat till mig själv i alla år. Nu ska det bli ändring.

I söndags var det en som talade om att vi ofta inte är räddast för det vi inte kan utan för vår egen styrka. Vem vågar säga Jag är smart! Jag är vacker! Jag är betydelsefull!

JAG!

(Och eftersom jag inte riktigt vågar än, så måste jag göra ett skämt av det och tillägga Fet är fri, sådär lagom självdistanserat. Men snart så!)

Jag inser att det här nya att inte klaga på mig själv är väldigt svårt att stå för. Jag tror att jag tycker att jag har gått bakåt i min utveckling, att det här att inte klanka ner på sig själv inte var ett problem förut, men nu är det det. I en ålder när man snarare brukar hjälpa sina barn eller barnbarn med de problemen.

Men så tänker jag på J som bröt benet. Först kunde han inte gå mer än några meter och lånade min rullstol i mataffären. Sen blev han starkare i armarna och orkade gå mer på kryckorna, sen läkte benet och han kunde börja använda det. Men ingen tycker ju att ett brutet ben är att gå bakåt i sin gångutveckling. Och om nån har brutit nacken och måste lära sig allting från början så tycker man inte att det var svagt av dem att behöva lära sig svälja, prata och gå igen, som om de var bebisar. Man tycker ju snarare att de visar en fantastisk styrka som orkar försöka igen och igen.

Apropå det så hade mamma jagat Johannes runt köksön och bytt håll och allt sånt. Det är väl den roligaste leken som finns, jag minns den själv från när jag var liten. Han har ju, som barn, outsinlig energi och när farmor till slut fick säga att hon inte orkade mer förstod han inte konceptet inte orka mer. Man måste nog ha sån energi som barn har för att orka lära sig så mycket om sig själva och om världen som de gör. Det är faktiskt ganska märkvärdigt hur fort de går från absolut noll. Jag såg förresten en video på när tvillingtjejerna var bebisar och deras morfar sjunger för dem på varsitt knä på italienska, att de är "belle bimbe" (vackra flickor), och Bella tjurar lite och Beth säger bakom kameran till vad jag skulle tro var 6-månadersflickorna: You're on camera, Bella, no whining! Jag var imponerad över hur hon alltid talade till barnen som om de förstod mer än vad jag trodde att de gjorde. Hon sa att de skulle share innan de hade börjat krypa. Jag sa ju massa saker till Vanna som hon säkert inte begrep, men kanske förstår både människor och djur mer än vi tror. Om vi förväntar oss mer av dem, så lever de upp till förväntningarna.

Eftersom vi har gångvägen utanför vårt hus så hör vi många som talar till sina hundar nu när fönster och dörrar ofta är öppna. En del låter riktigt hätska, som om de föraktar sin hund och är vansinnigt arga, fast det är första gången de säger ifrån. Att vara bestämd är inte samma sak som att vara arg. Att låta på rösten som om man hatar nån, hur kan det lära någon något? Mitt hjärta brister för de barn och hundar som "fostras" med den rösten.

Och kanske också för de som likt mig själv talar till sig själva med snäll röst men säger dumma saker som att de är dåliga för att de inte är dugliga.

O come sono bella bimba :-)