Iprenmannen eller vampyren, vem är knäppast?

Bettan hade satt Mia i sin stol och vänt sig om ett ögonblick för att hämta hennes mat. När hon vände sig om igen hade Mia tagit sportsidorna i tidningen och studerade dem noggrant, faktiskt som om hon verkligen läste dem med intresse. Hon är ju daddy's girl, och förstår tydligen redan hur man beter sig i livet. Garv!








Det var värre med Bella, dock. Hon hade smågråtit hela dagen, till och med i sömnen, och mot slutet av dagen kom det rosa vätska ur örat. Bettan sa att Bella pulls at her ears a lot, så tydligen är hon också daddy's girl, fast på det tråkiga öronsättet. Var det 32 öroninflammationer han hade? Tur att nonno (italienska för morfar) är öron-näsa-hals-specialist!

Som ni ser ser hon inte helt glad och pigg ut.

Jag har lärt mig två nya ord, som Mikael säger i olika mer eller mindre expressionistiska sammanhang. Jag tycker mycket om dem. De är

hurba

och

baluba.

Källa: decor8

I WANT S P A C E !!!!!!!!!!!

P.S. Fast vi har det rätt bra ändå, såhär trångt. Vi går varandra inte på nerverna eller nåt sånt, så don't worry.

Bella till vänster, Mia till höger, om nån inte ser skillnad...

Vi har ju gått igenom ett par olika sängrelaterade faser i vårt äktenskap. När Mikael och jag skulle sova här hemma för första gången gick jag ut i förrådet och skulle hämta madrassen som han skulle få sova på (bara det...). Den var inte där. Fadäs #1, eller 2, om man räknar att han skulle få sova på madrass som #1.

Sen köpte vi så småningom en ny säng åt honom på IKEA. Vi ställde hans säng och min säng bredvid varandra, med ben på. Olika fabrikat på sängarna, olika fabrikat på benen. Relativt lika höga, men bara relativt. Min var lite högre än hans, och om man dessutom rörde sig för nära mittkanten åkte sängarna isär. Inte med livsfarlig kraft eller hastighet, men ändå.

Sen skaffade han fram sängramen han hade på vinden. Den vägde bly och han bara tog den på axeln som om han vore Världens starkaste man. Vi ställde huvudgaveln bakom huvudändan av våra sängar och fotändan i vardagsrummet. Så har vi haft det ett tag, eftersom alla muttrar och dylika pluppar var borta.

Så i lördags tog vi vår en meter långa skruv och började såga den i 10,7 cm långa längder (vilket varken hade funnits på Bauhaus eller Claes Ohlson -- så dumma är vi inte att vi sågar om det redan finns färdiga!) och satte ihop sänggavlarna med ena sidan. Så upptäcks det till alla inblandades fasa att de där skruvarna med ett hål igenom var för långa. De var 2 cm, och skulle antagligen bara vara 1,4 cm för att hålet i dutten skulle hamna i mitten av det borrade hålet i sängen. Vi hämtade två olika sorter på IKEA. Bara en sån sak! Puh. Vi har inte provat om de är rätt. Det är som om vi inte vågar.

Fast jag tar inte allt i rätt ordning nu. Bilden nedan visar hur provisoriskt sängen är ihopsatt. Vi har tryckt in sidorna i gavlarna med hjälp av de där träpluggarna. Men alltså inte skruvat fast nåt. Och min säng står bara mellan gavlarna på sina egna ben. Mikaels däremot ligger i sängramen. Och för att gavlarna inte ska åka isär har han alltså knutit fina knopar i snöret som ska hålla ihop sängen. Så fort det hörs ett knakande ljud tänker jag: Nu brakar hela schabraket.


Dessutom har nu Mikael säng hamnat ännu lägre ner än när den stod på benen, så jag ser riktigt ner på honom nu... Skulle tro att det är 1 dm skillnad nu. Sånt där med "glappet i mitten" bryr vi oss inte om längre. Vi ligger bara och håller varandra försiktigt i handen och försöker att inte vända oss om för häftigt.

För det tredje, femte, eller vad jag är på nu, så har Mikael skadat ryggen vid något av momenten i lördags (han tror det var nåt med sängborden) så han har ont. Voltaren-ont. Och så ska han klättra över snöre på väg ner i sin högst instabila säng. Ojojoj. Sänggåendet är förenat med stor kroppslig fara.

Furthermore kan vi meddela att sovrummet är precis lika brett som ett sängbord, en sänggavel och ett sängbord. Det finns verkligen inget wiggle room över. Om man hade haft en liten 160-säng kanske, men inte nu. Vi hade tur, när monteringsarbetet med sängskåpen var klart och de faktiskt fick plats (vilket vi dumt nog bara hade förutsatt med ögonmått och minne). Och om ni från fotot anar er till ett glapp mellan sängskåpet och högerväggen och tror att vi har mer plats än jag låter påskina, kan meddelas att precis bredvid skåpet finns en väggkontakt. Så ja, skåpet står så långt till höger som det är möjligt. Och hans sänglampa kan givetvis inte sitta i den kontakten, utan vi har en förlängningssladd under hela sängen till min sida, där kontakten sitter på ett smartare ställe bredvid fönstret.

Däremot inträffade något i lördags som vi inte hade räknat med. Förutom att jag fick ett stort trähörn med knopp och allt vid fotändan av min säng, vilket gör att mitt mycket lilla utrymme att gå in i min säng minskades och rumpan definitivt slår i krukorna i fönstret, så har naturligtvis Mikael fått ett likadant knoppträhörn i sin fotända. Där brukar sovrumsdörren annars vara. Nu slår dörren i sänghörnet och går inte att öppna.

Fast enligt ryktena hade Karolina och Paul ett ännu mindre sovrum i sin första lägenhet (det fanns inget utrymme alls bredvid sängen så jag antar att de dök från fotändan), men jag känner mig för gammal för trängsel. Det är inte så romantiskt med små ytor när man är nästan 40. Och 50. Man vill gärna kunna gå normalt till sin säng, inte dra in magen och gå på sidan. Bryr mig knappast om designen längre, bara jag får SPACE. Typ såhär:

Källa: Design is mine

Fast kanske kommer det att kännas roligt när vi så småningom kan köpa oss nåt större. Då kan vi bli sentimentala och säga: "Kommer du ihåg hur trångt det var i vår första lägenhet?" Jag antar att det är såna minnen som helt enkelt utgör livet, i efterhand.

Idag "gjorde" jag frukost till min man. Rättare sagt så ställde jag fram sylten, filen och müslin. Och så rostade jag två mackor.

Men om detta inte räckte för att visa honom graden av min ömma kärlek, så gjorde jag också en gång av rosblad som ledde fram till sagda frukost.

En rosengång. Detta haver sig aldrig tidigare låtit göras i min verklighet. Men han trippade över den flera gånger efteråt och påstod att den inte alls låg i vägen mitt på köksgolvet. Han är så söt.

... inte I'LL SCARE YOUR PANTS OFF AND BE TOTALLY GROSS.

Curbly kom med dessa fräscha sminktips:
Zombie


Slashed face


Scar


Vampire bite


Länkar till fler förslag finns här om ni inte tyckte det räckte på äckel-o-metern, t ex:

gross wound
slashed skin
lacerations
cut off finger
gash with stitches

Min mans största fel är för närvarande att han vägrar låta mig pilla på de där flikiga ställena där han brände sig i Turkiet. Själv har jag ett gäng "småhål" på vänstra armen, men jag brände mig inte riktigt, så det går inte att dra loss hud. Ni skulle sett stället på hans mage. Han bara satt där och skyltade med det, utan att jag fick dra. Usch.

Jag ska se om jag orkar hålla mig vaken längre än han ikväll så kanske jag kan pilla lite när han sover.

Och ja, jag har ett ärr på handloven efter när jag råkade rycka tag i en icke-läkt sårskorpa för ett år sen. Men det börjar blekna nu.

Jag äter i alla fall inte silverbestick, som kvinnan jag läste om igår. Hon hade en hel kirurgbricka med gafflar oc hskedar och allt vad det var. Surgically removed. Hon kom in och klagade på magsmärta. Tror jag det!

P.S. Hans andra fel är att han har lite svårt med tider. Idag trodde han att han skulle komma hem vid 5. Klockan är nu 19:56. Men han är på väg och har dessutom köpt en blomma till min besökvsän Cornelia, som fyller år idag, samt två mjölk. Så jag är ingalunda på dåligt humör. Han gör mig ju tjänster. Fast middagen har nog varit färdig i en timme. Jag fick ta en tallrik kräm i uppehållande försvar.

Min goda vän Kerstin Saffer (vi har punkterna ME, Austenmania och bruna ögon gemensamt) skickade en länk om att man har hittat att 68% av alla ME-patienter har ett visst retrovirus, jämfört med 4% av de friska, och att hela 95% av ME-sjuka har antikroppar mot viruset, vilket betyder att de en gång HAR haft det. Viruset heter XMRV och om det stämmer att det är det som orsakar ME ska man kunna behandla det med en blandning av AIDS- och cancermediciner. Senast igår sa jag till M att cancer är en sån sjukdom där behandlingen nästan är värre än sjukdomen, så att käka cellgifter el dyl låter inte så kul, men om man kan botas med hjälp av dem så rusar jag fram och ställer mig kön.

Vet inte om det har kommit fram andra såna "orsaker och bot" som ovanstående och som kanske vederlagts, men hur som helst så låter det positivt att det hittar NÅT. Jag vet också att det är nåt fel på hur de röda blodkropparna ser ut i mikroskop och att man inte ska lämna blod, men det var allt jag minns om det.

På bokbloggen med Cecilia Gustavsson finns en miniintervju med en av de sju (!) författarna som översatte The Lost Symbol. Måste bara klistra in två av hennes kommentarer.

Och vad är det med intelligenta kommentarer som gör att om man själv har tänkt dem och sen läser dem sagda av någon annan, så tycker man automatiskt att den människan är såååå smart?

Vad utmärker Dan Browns språk?
- Han skriver normalprosa. Han är ingen stor stilist, utan det han är bäst på är intrigen, att föra handlingen framåt. I slutet av varje kapitel lägger han in en cliffhanger. Den sista meningen leder alltid framåt, så att man vill läsa vidare. Och så gör han mycket research.

Vad tycker du själv om boken?
– Jag har läst den på engelska, den är jättespännande! Inget man går och tänker på i efterhand, utan mer som popcorn eller chips: Man gillar det där och då. Han skriver egentligen samma bok om och om igen, med nya teman. Men det är nästan lite smygigt att gilla Dan Brown, lite som att tycka om dansband fast så många gör det.

Fast här är det tjuven som är rolig. Eller ja, sorglig.

Det är ju så att M och jag emellanåt funderar på att köpa ny bil. Särskilt funderade jag på det härom dagen när jag frös så (värmen är paj) och M funderar på det av sina skäl, som att stänkskärmen saknas. Jag har sagt det förr, men en understated BWM som bara brummar lätt när man gasar, det är OK.

Så vad säger ni?

Vi köpte en ny sänglampa, för att M och jag skulle ha likadana. 199:- på IKEA.

Nu har vi det, likadana, förutom att den första, som står på Mikaels sängbord, har gulnat inuti skärmen så den emits a yellow light. Min är a whiter shade of white. Grr. Måste vi köpa en till???

Nej, Bauhaus är mer än i startgropen, de har tjuvstartat. IKEA och ICA har redan börjat julskylta, men Bauhaus hade julmusik i högtalarna idag.

Jag har börjat med vantar och vinterjacka. Det höll inte länge att stå emot. Men med en sån här inspirerande bild vill man gärna roa lite i bokhyllan och sätta sig med en kopp te. Och så längtar jag efter manchesterbyxor. Men jag ska inte köpa några.

Källa: coco+kelley

(Fast de kunde väl ha satt in ett foto också? det blir alltid roligare så).

Länk.

P.S. Ellen säger att hon är lite felciterad. Hon har inte sparat över några hemliga jobbdokument från jobbdatorn till hemdatorn. Men det låter väl coolare så.