Min lyx

Jag ser inte jättemycket på tv. Älskar Big Bang Theory, Law & order, ser gärna på Dobidoo och det där med två flyglar, kan det heta Så ska det låta?

Men nu har jag kommit på, två veckor i rad, att vi har ett par avsnitt av Babel i tv:n eller boxen eller var de nu finns. Så två veckor i rad har jag sett på Babel när Mikael har somnat. Och det är så underbart. Nog kort för att jag ska orka koncentrera mig en bra dag, ja, jag behöver väl inte säga alla bra anledningar.

Men fy vad jag önskar att jag var frisk. Och oj vad jag skulle skriva då.

For now får det duga att knappa in lite trams på telefonen.

Heureka!

Jag tänkte härom dagen på vad jag lärt mig om äktenskap på de här fem åren. Nyss såg jag ett inlägg på A Cup of Jo om vad hon lärt sig på sina fem år som gift.

Och jag höll inte med henne! Saker som hon tyckte var tips på vad som funkar, skulle inte funka hos oss.

Så grejen är att det inte finns några allmäna regler, eller, jo, vissa, som att man ska älska varandra. Men sen är det viktigt att man lär sig vad som funkar i ens eget äktenskap.

Det gamla tipset om att aldrig gå och lägga sig som ovänner tycker jag är värdelöst. Jag tycker det är mycket smartare att lugna sig innan man diskuterar saken, än att vara både övertrött och arg. Men jag kan inte minnas att jag har varit arg på honom även nästa dag, men det är nog mer tur än skicklighet.

Men hur som helst, knepen är ofta personliga. Och det är ju så naturligt egentligen. Det var bara det jag ville säga.

Högmodig?

När Mikael hade varit i Köpenhamn, på möte med alla församlingsföreståndare och områdesledare i Norden, så pratade vi länge om livet, kyrkan, vad det innebär att vara kristen och leva enligt sin tro.

I vår kyrka har vi inget betalt prästerskapet utan kyrkan bygger på frivilligt arbete vid sidan av folks övriga åtaganden som arbete och familjer. Normalt sett, eller i alla fall teoretiskt sett, ska alla ha en uppgift. Alla behöver få offra nåt i sitt liv för något större, och se hur Gud välsignar en då. Alla behöver känna att deras insats är värdefull, att de har en plats, att de är viktiga. Dessutom finns det massor att göra i en kyrka med miljontals medlemmar.

Jag fick en uppgift för typ två år sen, som jag inte klarade av. Jag har sagt nej till en annan, också för att jag inte klarar av den.

Men så den där dagen efter Köpenhamn började jag inse nåt om mig själv. Jag är visst bara villig att hjälpa till om min insats är perfekt. Typ "Jag vill inte ge den svältande fula bröd."

Jag är rädd för ofullkomlighet. Jag vet att jag har den, i större mått än många. Kanske skyller jag nu på att jag är så sjuk att jag inte kan hjälpa andra, fast frågan egentligen är om jag vill hjälpa någon fast jag har så små förmågor. Om man inte kan hjälpa någon tvätta fönstren, är det då bättre att man inte gör nåt alls? Självklart inte.

Så jag har bestämt mig för att be om en uppgift. Gärna en så liten att jag inte blir stressad av den. Men annars har jag tänkt mig att jag ska prova på det nya (för mig) att göra nåt för nån annan utan att det egentligen duger. För att all kärlek går till hjärtat, även den som inte är perfekt inslagen.

Nu fattar jag!

Jag är ju lite köptokig. Gärna fynd på ebay och tradera.

Jag har ett par svarta nätstrumpor som Ellen, har köpt åt mig i Italien. Men jag tror de passar en storlek 38. Så jag tänkte köpa ett par stay-ups på tradera. Hittade ett par för 59:- inkl porto. Tyckte det var ok, så jag köpte dem. Det stod att de kunde låta bli att skriva avsändare, och jag fattade inte vad det skulle vara bra för.

Men så kom paketet och inuti låg ett typ visitkort. En flicka med sina kroppsdelar framme. Jaha, ojdå, det var därför man kunde välja bort avsändaren.

Jag tror inte jag har handlat av en porrbutik förr.

Och inte tycker jag att nätstrumpor är porrigt.

Fem år!!

Idag firar vi femårig bröllopsdag. Vi var och röstade och larmet hade gått på biblioteket. Vi var också inne på Jula där jag köpte en jacka. Det var en herrmodell så ärmarna var lite långa, vilket passar bra när man kör komet. Sen åt vi på lokala kinahaket. Vi ska också på mordgåtemiddag om två veckor, så detta var del ett. Jag hade klänning och nya skor och en frisyr jag sett på pinterest. Som höll i tio minuter. Men det var en bra dag fast jag är heeeelt däckad nu.

Fem år kanske inte är så mycket att skryta med i sammanhanget, men jag är ändå stolt över oss. Vi arbetar på vårt äktenskap. Jag visste innan jag gifte mig att det skulle krävas arbete, jag var bara inte säker på hur och hur mycket.

Men nu vet jag lite mer, och känner mig också tryggare i att det inte krävs mer än vad jag eller vi hade. Han är min prins. Jag är oerhört tacksam.

Sur och lyriskt glad

Har feber och göront i benen. Kan inte komma på nåt annat än att det är uppförsbacken utanför mammas och pappas hus. Vi gick hem tidigt, jag hade inte tvättat håret, och ändå kom övertrasseringssymptomen så tidigt och kraftigt. Sur, sur, sur.

Och så blir jag lite på dåligt humör av dumma folk. Såna finns det ju många av nu i valtider.

Men som motvikt kan jag tänka mig en ny säsong av Downton Abbey, som ska inbegripa George Clooney. Hur kan man säga nåt om det? Det finns ju inte ord för sånt!!!!!!

Dagens klokord

"Man borde njuta av småglädjorna lite oftare."

Min första tanke var att jag är så trög att jag fick slå upp meningen ovan tre gånger i boken för att jag inte kom ihåg orden från början till slut i ett svep. Fast jag menar då att det var en småglädje att det inte alltid är så illa.

Och så har jag orkat klä på mig idag. Fast jag orkade bara hämta in posten, inte gå ut med soporna. Så det var ju en småsur, inte en småglädje. Hur hittar man glädje i en dag som varit ovanligt dålig? Utan att säga att glädjen är att det inte är så jämt? Att jag är glad att jag har fått lättare att äta igen, men bara för att jag insåg idag när jag hade svårt att tugga i mig middagen, att det inte har känts så på länge. Ni fattar. Ju mer jag tänker, desto fler saker hittar jag att klaga på den här dagen. Migrän två gånger. Men var är glädjorna??!!

JAG VET!! Jag har hittat riktiga lockar i mitt hår! De är nog svett och fett och smuts, men ändå! Jag älskar mina lockar. Jag tänker på hur söta våra barn skulle bli.

Det är en glädje att tänka på. Våra barn. Och dem som inte är mina utan hans, men som jag älskar, allihop.

Ett av mina allra underbaraste minnen var när Lina var här med familjen, Belle var fyra månader. Precis lagom små för att jag ska orka bära, precis så stor att hon inte ramlar åt alla håll utan har lite stadga i sig, så jag behöver hålla uppe henne, inte ihop henne, om ni fattar vad jag menar. Jag tog det underbara barnet och gick ut på framsidan. Det var lite lugnare där, vilket jag var ute efter, men Belle gillade idén. Hon somnade, med sina små frökenandetag vid min hals. Det finns inget bättre i hela.världen. Så kan nån ha med sig en sån hit nästa gång? Jag avböjer lite skämmigt unge herr karlsson, han är inte en fröken som snusar fint på axeln. Han är lite av ett jovialiskt godståg tror jag. Fast jag skulle gärna stifta närmare bekantskap med hans bebislår.

Ja, det hemska är ju att min egen bror ha två små gulligt feta söner som jag inte ens har träffat. Och jag inte riktigt se skillnad på dem heller. Om man inte ser ögonfärgen på fotot, då vet jag att det är Oskar.

Att det finns så många att älska, men så långt bort. Jag kan ju inte ha några barn så är det ju, men jag vill gärna hålla nån ibland. Jag vet inte ens vilka som har fött barn i min församling. Har noll pejl! Det blir ju så när man nästan aldrig kan gå. Imorgon är det ett särskilt satellitutsänt möte bara för kvinnor, jag vet bara i Norden men det kan vara i hela Europa. Få se vad de säger imorgon. Jag tänker i alla fall gå. Har tagit fram kläder, epilerat benen, tänkt ut örhängen och plockat fram. Det är två timmar, men jag tänkte klara det, i min fina specialstol.

Men idag? Jag gör nog bäst i att lyda mitt eget råd att inte kommunicera, bara konsumera när jag lagt mig. Så jag inte hetsar upp mig för nåt. Som glädje...

Må så gott, alla I som här inträden...
Förresten tror jag att om vi hade fått barn i USA så hade jag gillat om vi fick en flicka som kunde heta Audrey. Fast Audrey Olergård är lite av en praktvurpa.

Jag gillar Elle (och Ella) och Lea också. Lea efter Totos låt, som hon stavar med -h på slutet.

Jag tror jag ska lyssna på den nu.

Vad fin den här stunden blev, när jag kravlade mig ur hålet som var idag, kikade över kanten och såg en vacker men bildlig solnedgång. Man kan ändra sina känslor genom att ändra sina tankar. Det heter visst KBT

Måste bara... Söndag, natt mot ny vecka

Jag ska ta nya tag med min sömn eftersom den har varit sämre än vanligt några månader. Mikael och jag pratade länge och intensivt om min sjukdom och vårt liv och framtid. Massa insikter, massa rotande i sånt som gör ont och som jag är livrädd för.

I lördags hade Mikael varit i Köpenhamn på ett möte för alla församlingsföreståndare i Norden tillsammans med äldste Bednar, en nutida apostel. Mikael berättade i förrgår om många kloka saker som kommit fram och hur vi kan tillämpa dem på oss. Särskilt en sak kändes viktig, och det är att det bara är Gud som inte gör misstag. Alla andra misslyckas. Ibland gör man fel och dumheter så att det går ut över andra till och med. Men det måste vara så. Vi lär oss inte av att leva ensamma i en bubbla. Erfarenheter lär oss saker, och ibland går det ut över andra. Det är ju inte heller meningen att vi ska gå genom livet utan att påverka eller påverkas. Ett vakuum är ingen bra livsskola.

Förutom det så insåg Mikael att sättet att lära sig om nåt till viss mån kan läsa om det, se en how-to-video på YouTube, eller höra nån berätta. Det är när man provar själv som man verkligen lär sig. Teoretisk kunskap om nåt -- t ex Man blir stark av att gå igenom svårigheter -- betyder ingenting. Styrkan kommer bara genom själva erfarenheten. Tänker på Sheldon i Big Bang Theory. Han kan alla trafikregler och vad som sitter ungefär var på bilen, men inte förrän han sätter sig i förarsätet på en bil får vi se hur Sheldon Cooper, Ph.D., kör som en blind nunna.

I kyrkans tidiga historia hade de blivit utdrivna från nån stad, det hände flera gånger så jag kommer inte ihåg var detta var. En man blev utsedd att åka tillbaka till staden och betala kyrkans skulder. Han åkte, men hur det blev så misslyckades han med att betala av skulderna, och kände sig därför misslyckad. Jag minns inte vilken vers svaret står i, och jag kan inte citera det precis, men Gud svarade mannen att det inte var meningen att han skulle utföra uppgiften, utan lära sig av att ha försökt. Jag har många gånger tänkt på det, men först idag kopplade jag riktigt. Det jag håller på med i mitt så kallade liv, känns så ofta som ett misslyckande. Jag bär inte min del av vårt förhållande, varken i hemmet eller mer bildligt. Jag är dessutom närmast paniskt rädd för den försämring som jag märker och förväntar mig. Att jag har gett mig ut på så många impulsiva utflykter och kometturer i sommar, och köpt massa gott på hemköp, är för att jag vill ta chansen om det är sista gången jag klarar det. Mina förmågor försvinner ju långsamt, och jag tror inte Mikael ska lämna mig när jag blir för handikappad, utan jag vet inte hur jag själv ska hantera en allvarlig försämring. Att inte kunna gå upp och kissa själv, inte nånsin kunna se utanför ett mörklagt sovrum, om jag inte kan svälja själv eller prata, eller lyssna. Vem är jag då? Hur ska jag klara det? Samtidigt som det inte är nån idé att oroa sig, det är egentligen dålig användning av fantasin! Men om inte nån hittar nåt som kan vända mitt progressiva sjukdomsförlopp, så är det fråga om när, inte om. Och jag agerar impulsivt för att döva mina känslor med gott och blandat. För att jag inte vet hur jag ska hantera de här känslorna. Känner mig också eskalerande asocial, och snart nog varje social kontakt upplever jag som ett fiasko för att jag är så ovan och trögtänkt att jag inte gillar hur jag klarar sociala situationer, som kräver en snabbtänkthet i samspelet som jag inte har.

Men så plötsligt inser jag att mitt lilla liv, där jag "misslyckas" på så många fronter, kanske inte var meningen att jag skulle lyckas med, det var meningen att jag skulle lära mig något av att försöka.

Tårarna sprutade när jag gjorde den insikten. Jag är sjuk och onyttig, men det var aldrig meningen att jag skulle vinna i effektivitet. Jag skulle lära mig. Kanske ska jag lära mig om min egen styrka fast jag känner mig så svag. Kanske skulle jag komma till insikter, inte laga middag varje dag. Jag har mätt allting fel.

Mikael sa att han inte känner många som har ett sånt prövande liv som jag. Han beundrar mig för hur stark jag är och hur jag hanterar det. Ja, då lipade jag såklart igen. Det gick åt mycket snytpapper igår kväll. Och det passar ju bra, när jag först (i lördags) rensar ut varenda droppe vätska i sann montezumastil, sen kissar hela kvällen för att jag hade kraschat. Då passar ju snor och gråt bra, nu har jag snart inga kroppsvätskor kvar.

Men jag känner att jag har en ny syn. En klarare, sannare syn. Jag vågar kanske möta min rädsla för försämring om jag kan tänka mig att hur det än blir så har jag varit stark. Jag visste inte det. Att en livsvisdom, en lärdom, gör en stark, inte att ett liv som handikappad är ett misslyckande. Jag skulle aldrig säga så om nån annan, varför har jag trott det om mig själv?!

Ja, jag ska skärpa till mig med mina sömnrutiner och jag får inte producera, bara konsumera, när jag har lagt mig. Så jag slutar här. Jag vet att jag inte har lyckats klä upplevelsen precis i ord, men det är också okej. Lite misslyckande har aldrig skadat nån. Just det.

Vilken dag

Har haft migrän två gånger idag. Ingen återvinning jag förespråkar.

Mikael skrämde mig så jag skrek och flög i luften. Han råkade komma hem från Köpenhamn en timme tidigare än vi trodde, och jag stod med ena foten i skon och skulle gå ut och kasta sopor när jag ser honom en meter från mig, genom fönstret i ytterdörren. Livsfarligt. Hjärtattack!

Frisk luft och sol och en liten, mindful runda med kometen och man mår värdelöst. När ska jag lära mig?! Det var nog ungefär nu i början av september för 20 år sen som jag blev sjuk. Hjälp.

Började läsa en artikel om vad man ska och inte ska säga till nyblivna unga änkor. Jag kunde bara läsa första stycket, sen kändes det som att jag skulle få en panikattack om jag fortsatte läsa. Känslorna förvånade mig med sin nästan våldsamma kraft. Igår var det två år sen Rob dog och min lillasyster blev änka. Så ofattbart. Mitt livs värsta telefonsamtal, bara tre ord långt, spelas upp i huvudet. MITT livs!! Jag förstår inte hur hon har överlevt.

Mikael och jag firar 5-årig bröllopsdag i veckan. Najs. Om vi får ha varandra kvar så länge. Alltid när han kommer hem på kvällen tackar jag honom för att han kommer hem till mig. Inte alla har sån tur.

När medicinerna började verka på dagens första migrän satt jag med pinterest och kollade på kläder. Jag älskar kjolar, koftor med skärp, färgmatchning och färgklatschning. Men efter att ha tittat på modeller en lång stund såg vanliga människor rätt anskrämliga ut. Det kan ju aldrig vara nyttigt.

Nä, nu måste jag gå på toa igen. Fullkomligt vansinnigt. Kisset är inte ens gult, det går bara rätt igenom.

Mikael hade mycket att säga om dagens äventyr. Mycket trevligt samtal.

We will do better.

Inte lätt att lita på

Jag är ju i den prekära situationen att jag inte har nån läkare. Min läkare i borås (i 10 år) är död, min vårdcentralläkare sen sju år har slutat, Anders österberg tar 3500:- per besök och jag orkar ändå inte åka till Mjölby. Min neurolog inne i stan har jag aldrig pratat me med.

Men man får väl hoppas på tur och bara gå dit, till vc alltså. Men hur ska man förklara 20 års sjukdom som påverkar alla kroppens system på en kvart?

Men så hörde jag att min kusins barn hade gått dit för att kolla upp sin glutenintolerans. Det hade läkaren aldrig hört talas om och ordinerade prov på tsh, t3 och t4. De är ämnesomsättningsprover och har inget med gluten att göra.

Hur kan man inte veta vad glutenintolerans är och ha läkarlegitimation? Köpt examen från University of Barbados? Jag blir alldeles matt. Och den läkaren vägrar jag bara att gå till.

Hur ska nån få förtroende för läkarkåren med såna stolpskott?

Vill nån härma?

Om nån gillar min bloggbild och gärna vill härma med nån som ligger i soffan och är exhausted but fabulous, så kanske ni vill sno den här bilden.

Varsågod!

Tack

Lögner?!

Jag läste om SD-kvinnan som figurerat på foto med nazistarmbindel. Fotot såg obehagligt ut, nazistkorset innefattar så mycket känslor och jag tycker att det är förfärligt att nazismen inte är död.

När kvinnan, som står högt/högst upp på både kommun- och landstingsvalsedlar, blir konfronterad av media om saken säger hon att det inte stämmer, hon har inte gjort det, det är skrämmande, nån försöker sätta dit henne osv.

Och sen avgår hon. För att bilden var äkta.

Jag är kanske naiv, men är det så i dagens Sverige att man kan ljuga vem som helst rätt upp i ansiktet? Och att man kan dra till med så feta lögner att svart blir vitt?

Jag tycker att det är fullkomligt oacceptabelt att ha på sig en armbindel med hakkors. Det är väl kanske dessutom olagligt och straffbart. Men att det finns alla möjliga sorters idioter visste vi ju. På båda ytterändarna av den politiska skalan finns det våldsbenägna och korkade extremister. På nåt sätt är åsiktsfrihet så värdefullt att jag väljer bort diktaturen mot en handfull som är politiskt inkorrekta. Nånstans mellan hets mot folkgrupp och yttrandefrihet har vi gränsen, vi och alla civiliserade länder.

Men när en person som ska inte bara representera utan även få sitt levebröd av svenska folket, av mig, när en sån person blåljuger, då blir jag rädd. Jag trodde att det fanns nån heder kvar.

En släkting till mig fick åka hem igen på morgonen före jobbet för att hen hade glömt nåt hemma. Och ser sin partner röka. Neeeej, jag röker inte. Hen kunde inte med bästa vilja i världen se i ansiktet på sin livspartner att hen blåljög. Och hur hämtar man sig efter det? När den man lovat allt, i lust och i nöd, kan ljuga så att man inte ens kan se det. Ja, då är det väl inte konstigt om politiker ljuger för media.

Glada bilder

Här kommer en allmän samling söta och glada bilder. Skrattande häst till jolly wee men (dem är jag faster till). Tänk så glad man kan bli av allt möjligt.

Heter det brittsommar?

Idag har vi haft 23 grader och jag åkte utan strumpor i skorna till lilla Ica för att hämta paket. Jag hade ju tappat min favoritparfym i golvet på min födelsedag och nu har jag köpt en ny på tradera.

Jag hade också, dagen till ära, min finfina scarf från AL och den 3/4-ärmade jackan som passar perfekt till.

Och så har jag köpt en ögonskugga från lancome för en spänn, plus frimärke, och den är så mättad av färg och len i konsistensen att jag nog aldrig tänker gå tillbaka till lågbudgetsmink, förutom isadora nagellack.

Och jag är så nöjd med mitt långväxta hår, som man bara tvättar, kammar, ruskar, sätter upp och glömmer. Särskilt nu när det torkar när man går ut. Så behändigt.

Nu börjar det däremot bli kallt även på baksidan som vetter åt väst, så jag tror jag går in. Men fatta vad underbart det var att sitta ute och inte ha strumpor!! Jag fick mig en skvätt sommar till, på kometen också. Det är så tråkigt att gå från baddräkt till handskar och halsduk, som det nästan blev den här sommaren. Så de här dödsryckningarna är jag hemskt tacksam för!

Fast jag kan inte komma på vad varken Indian summer eller brittsommar betyder.

P.S. Jag hade rätt i min magkänsla att båda koncepten syftar på sommarvärme på hösten.

Då är ju frågan bara om det verkligen är höst nu.

Det finns nog några strumpvägrare kvar på facebook, men jag är inte med i den klubben. Jag är för mesig. Fryser man så fryser man, och då klär man på sig.

Så perfekt besök

Igår kväll ringde det på dörren vid halv tio och jag öppnade överraskat dörren för min kusins vackra fru. Hon frågade om jag hade tid för ett halvtimmes besök, och det hade jag. Hemmet var inte besöksredo, men jag tände bara en lampa. Sen pratade vi lite, och efter en halvtimme gick hon. Precis vad jag orkade med, och inte behövde jag hetsa upp mig i förväg heller.

Så perfekt.

Både hon och besöket.

Ikea i mitt hjärta

Jag lyckas inte spara ner och visa er den gråa howardliknande soffan som Ikea släpper i sin oktobersatsning.

Hur gärna skulle jag vilja:

Tapetsera om i hela lägenheten. Bort beige, in grått.

Köpa ny grå howardliknande soffa som skulle passa till, inte skära sig mot, den gråa fåtöljen som Mikael sitter i.

Skaffa bort guldet i vardagsrummet, köpa ny lampa eller silverspraya den vi har.

Skaffa en ny matta måhända, i lite bättre kvalitet än Ikeas billigaste.

Rensa, röja, sälja, organisera!!!

Måla de två gustavianska bokhyllorna vita. Byta de bruna Billy mot vita. Sätta på dekorlister på dem. Köpa takrosett! Organisera, gå igenom böcker, slänga, sälja, ge bort.

Vi är så feta att vi behöver en lätt lägenhet som motvikt, hö hö.

Jag gillar fortfarande att vi fick teal i vardagsrummet, men jag har varit trött på det beeeeigea nästan så länge som jag har bott här.

Och så skulle jag gärna köpa en ny säng. En lite modernare, eller rättare sagt mer gammaldags. Den vi har nu är omodern från 80-talet, jag vill ha omodern från 1780-talet.

Dröm dröm dröm.
Men en vardagsdröm för idag är att hämta posten (Mitt i Haninge kommer på tisdagar) och slänga sopor. Än så länge älskar jag min lilla promenad på 20 steg. Vädret är fortfarande härligt om man går på sån liten promenad. Igår postade jag ett brev och frös som en hund på kometen. Mikael säger att det är en kombination av att inte röra sig (som på cykel när man värmer upp sig själv) och den otroliga fartvinden som drabbar ansikte och handsklösa händer. Jäpp, det är här ni hörde det först, otrolig fartvind!!

Men det ska nog bli en bra dag idag också.