Litterär nesa med mera

Jag minns hur min lärare i mellanstadiet, Kerstin Wahlgren, läste en dödstråkig bok om en fattig familj som satt och åt en soppa och nån hade fått en eftertraktad fettpärla i soppan.

Så när saken kom på tal tio-femton år senare hävdade jag bestämt att jag "läst" boken Fettpärlan, som jag hade för mig var skriven av Anton Tjechov.

Som väl var sa jag bara detta till mina föräldrar och syskon, så skadan blev begränsad. Men nej, novellen skrevs av Guy de Maupassant och Fettpärlan är ett smeknamn på en prostituerad.

Än idag har jag svårt att tro det. Jag minns ju den där vanvettiga högläsningen om soppan.

Kanske finns det en kort passus i början av boken om hur Fettpärlan fick sitt namn, men det är troligare att hon fick namnet pga sin figur än en mager soppa. Och man läser antagligen inte en novell om en prostituerad för mellanstadiebarn. Så jag överbrygger det här på nåt sätt i mitt sinne.

Det blir förreaten som den gången jag ville slå mina syskon i frågesport och sa att Klockan klämtar för dig var skriven av Harry Martinsson. Men han skrev Vägen till klockrike och Ernest Hemingway den andra. Så det blev fel med klockorna. Men det var ändå ett lite roligt misstag och jag visste ju så fort jag sagt det hur fel det var. Men Fettpärlan är ett helt annat sorts fel.

Och egentligen kan man ju lura i barn vad som helst. Jag hörde på mellanstadiet talas om apartheid och hur vi bojkottade Sydafrika genom att inte köpa saker därifrån. Jag förstod verkligen inte resonemanget fast det är ganska klart. Men jag minns förvirringen på så många plan. Vad elaka vi är om vi inte köper nåt, hur ska de då klara sig?

Jag minns också när jag var missionär för min kyrka. Först var jag i England, där jag blev sjuk. Sen var jag hemma och vilade mig och trodde jag blev frisk. Sen fortsatte jag i Sverige. En månad var jag kollega med Tanya Thomander. Som uttalade sitt namn 'Tomander istället för Tom'ander för hon påstod att det var mer svenskt så. Sen var jag kollega med en annan tjej, Kim Klomp i två månader, och sen min fjärde månad kom Cynthia Clark, som i mellantiden hade varit kollega med just syster Thomander. Vid flera tillfällem sa Cynthia olika mer eller mindre skumma saker på svenska, som jag ibland men inte alltid rättade. Ofta sa hon Men syster Thomander sa att du säger så. Tja, det är ju helt orimligt att jag skulle säga fel på mitt eget språk (och som en som hade varit i Sverige en månad påstod att jag hade lärt henne) när jag dessutom är språknörd och grammatiknörd och inte tål när saker är fel. (Numera är det ME:n som gör alls felskrivningar. Jag har inte stavat fel förr i mitt liv. På hedersord.) Så nej, så säger inte jag.

Men tydligen kan man "lära" sig saker av andra fast de är helt fel.

Man kan gå omkring och tro att man har fattat en massa saker när man i själva verket kan ha fattat det mesta helt fel. Det märks ju inte minst i röstningstider (men jag ska försöka hålla mig ifrån såna nedriga kommentarer annars är jag inte bättre än de politiker jag kritiserar).

Minns den gode mannen som frågade mig vad jag läste på universitetet. Engelska. "Men jag trodde du redan kunde engelska."

Det där vad man vet och kan ska man inte vara så säker på.

Okunnigheten kan drabba en när som helst.

Jag är ju inte så förtjust i självhävdelse men jag tror att lagom ligger nånstans mellan självhävdelse och självutplåning. Vet om att du kan ha fel i det du tror att du vet, men tro för allt del ändå lagom mycket på dig själv. 


Besviken kund!

En av mina vardagalyxer är att köpa nya lakan. Jag hade sett några fina på Mio för flera månader sen som skulle passa perfekt på sommaren och de kostade bara 149:- styck. 

Jag tänkte att med så lågt pris är de kanske lite skrovliga eller så. Vi behövde också nya/extra örngott. De hade också en drive med att man som medlem fick 250:- rabatt om man handlade för 500:- och jag skickade Mikael med en inköpslista sista dagen på rabatten.

Han kommer hem med påslakanen och örngotten men säger att det inte stämde med priserna. Så han köpte tre andra örngott också som jag hade satt som alternativ 2 bara, plus att Jonte som var med köpte nåt för 200:- för att komma upp i beloppet. Jag räknade igen och det skulle kosta lite över 500:- med bara två påslakan och tre extra vita örngott. Så jag fattade inte vad som inte har stämt.

Men så kollar jag kvittot lite noggrannare och då har de sänkt påslakanen till halva priset. Tänkte inte mer på det. Det var ju mitt fel nummer ett.

På Mio kommer grejerna i fina tygpåsar. Bra för miljön och jag älskar ju påsar, även om jag inte vet vad man ska använda dem till. Så idag står jag upp en stund vid bänken och tar ut alla sakerna ur sina påsar för att tvätta dem.

Sagt och gjort. Lakanen känns väldigt konstiga.

Det var dock inget mot hur de kändes när de kom ur tvättmaskinen. Allt låg inuti ett av påslakanen och tyget kändes som en läskig skjorta från 70-talet. Tänkte inte mer än så på saken. Det var mitt fel nummer två.

Hade torktumlat dem på kallt och bara i 40 min så jag kollade hur torra de var när jag hade toapaus. Nästan torra. I alla fall det yttersta påslakanet, allt som _återigen_ hade samlats inuti var lite fuktigt. När jag försökte dra isär allting för andra gången så flög ett örngott bokstavligen ner i toaletten. Det var inte Mios fel men hjälp vad sur jag blev. Har aldrig sprätt iväg saker på det viset.

Körde örngottet på snabbtvätt. Tog ut påslakanen ur torktumlaren. De hade återigen, på ynka 8 minuter, lagt sig med alla saker inuti det ena påslakanset. 

Sen var det så mycket ludd. Så mycket att jag 1) tänkte att jag hoppas att detta inte har gjort stopp i rören, samt 2) fick astma pga alla små partiklar som flög omkring i luften. Så det var inte som första gången man tvättsr en ny morgonrock, utan partiklarna i luddet var så lätta att de flög omkring i luften när man rörde dem.

Lakanen känns fruktansvärda. Nästan som en vindanorak. Eller som sagt, en billig 70-talsskjorta. Materialet var så glatt att det inte gick att vika ihop dem. Jag är lite av en vikningsnazist men det här var som att vika ihop en fallskärm. Tyget fångar luften och det går inte att få ihop det till räta vinklar. Dessutom var det givetvis sneda sömmar men det kan man väl förvänta sig med det priset.

Men alltså, lakanen är helt oanvändbara. Man kan inte tvätta dem, inte torka dem, inte vika dem, säkerligen inte ligga tryggt kvar i sängen. Lakanen är så fina men det äckligaste material jag nånsin stött på. 

Sur som bara den går jag in på Mios hemsida. Där står det nu mycket riktigt att de kostar 74:-. Jag LOVAR att de har fått så mycket klagomål och returer på de där lakanen att de inte kan bli av med dem. Men vad är det för stil? Varenda människa som har fått hem lakanen gör samma erfarenhet och det måste Mio veta, och de fortsätter att sälja dem? 

Jag vet inte hur supply chainen ser ut, men får man inte ett prov på nåt innan man tar hem det? Ingen människa kan ha godkänt de lakanen mer än visuellt. De är jättevackra men fullkomligt oanvändbara. De få egenskaper ett påslakan ska ha har de inte. Man kan inte ens riva sönder tyget och använda det som trasor. Snarare duschdraperi då.

Och ja, jag ser att det står nu att materialet är 100% polyester. Men ärligt talat så har jag inte i mitt 50-åriga liv varit med om att lakan har det materialet. Jag känner inte till vad polyester har för egenskaper jämfört med bomull. Jag tror ju att påslakan som säljs av Mio ska vara bättre än påslakan från Ikea. Ikea har ibland rea på hemska påslakan i grovt tyg för 19:-. Även de hade varit bättre än dessa. De duger bara att titta på, inget annat.

Och inte kan vi reklamera dem heller utan att behöva ge dem pengar för mellanskillnaden som vi nu fick rabatt på.

Men jag tänker faktiskt maila dem. Det här var så uselt att jag aldrig har varit med om liknande.

Lakanen finns även I grönt och beige, tror jag det var. 

A K T A   E R !

Och skäms på Mio!

Fredagskvällslek

Vi kollade på några videosamlingar på YouTube igår efter middagen. Vi började med top 100 från 60-talet. Nån kallade sig för Chubby (och alla andra var verkligen tunna!) och även de vildare banden hade ofta kostym på sig. Vi kände igen ungefär de förväntade låtarna. Samma med 70-talet.

Mikael är ju född på 60-talet och jag på 70-talet. Men de låtar som överlevt tills nu har man ju hört oavsett när man är född. Ja, kanske inte om man är född på 2020-talet.

Men sen kom 80-talet. Då satt ju jag med kassettbandspelare och spelade in låtar från Trackslistan varje lördag. Mikael gifte sig och fick barn. Så vi levde verkligen olika liv då. Och det märktes väl.

Man klarade av 100 låtar på 13 minuter så snuttarna var oftast alldeles lagom korta.

90-talet! Då var jag verkligen med! Jag tyckte vi behövde göra uppteckningar över poängen.  Mikael fick hela 59 poäng. Personligen tror jag att det var att han hörde mycket musik om nån hade radio på på jobbet. Själv fick jag det närmast rekordartade resultatet 93/100! Det kanske var nåt Judas Priest eller så som hade slunkit förbi.

Blodad tand! Vi kör 2000-talet också. Vi visste båda att det skulle bli rätt svårt. Mikael kände igen 17 låtar och jag hela 43. Fast jag inte aktivt lyssnat på modern musik på hela 2000-talet fanns det ju en del låtar som Halo och Umbrella som man liksom inte kan ha missat. Eller Ketchup song. Jag kände dock i efterhand att jag också kände igen ungefär 17 låtar men tydligen var det fler. Men vi behövde inte känna igen vad låten hette eller vem som sjöng den, då hade det blivit betydligt färre poäng.

Sen tog vi oss helt vatten över huvudet med 2010-talet. Vi orkade inte med mer än typ 10 låter, vi kände varken igen låtarna, titlarna eller knappt ens artisterna. Jag har hört Nicki Minaj men hade nog inte kunnat säga att hon var sångerska utan hade lika gärna kunnat gissa på dokusåpadeltagare.

Jag satt och sa under 80-talet att jag var besviken att Toto inte var med. Men Africa kom som nummer 7 på listan eller så. Och precis när jag sa Det blev nog inget Toto så kom de. Jippi.

De ska spela på Grönan i sommar. Jag vill ju så gärna gå så det liknar inget! Men jag kan inte se några omständigheter där jag skulle klara det. 

Men jag låtsas fortfarande att jag sitter där i publiken och diggar. 50+ och elrullstol. Men det får de ju räkna med. De är ju pensionärer allihopa, antar jag. Ska genast googla.

Wow. Steve Lukather är född i oktober 1957. Kudos att de ger sig ut på turné.


Det hjälper!

Jag ansökte ju om att få hjälp med solfilm på fönstren för att sänka innertemperatur en, som på sommaren kan bli över 28. För en som inte hanterar värme och kyla bra är det rätt outhärdligt. Speciellt som jag varken kan fly till nån strand eller ens till en solstol i skuggan, eftersom jag inte kan gå upp och gå ut/hemifrån/till ett annat rum utan planering och ibland har jag använt upp mina turer för dagen för att jag druckit mig kissnödig en extra gång eller så.

Det var Mirejlle som tipsade mig om detta hon har gjort det själv hemma hos sig. Inte HON såklart.

Men kommunen avslog. Det gjorde de ju inte rätt i, visste jag, men nu var jag tvungen att hitta bevis på det inlsgtexger och tolkningar och sen skriva ihop det. Det gör sig inte lätt om man säger så. Så jag tror att det gick rätt lång tid, ett år, och när det sen nästan var sommar den andra gången brydde jag mig inte, men blev färdig så att processen skulle hinna gås igenom före nästa sommar, den som är nu. Kommunen var fantastiska. Inte ajra för att jag sagt att de hade fel, och smidiga att ha att göra med. Eftersom det kostar en del pengar har de t o m en rutin för att ge mig pengarna så att jag kan använda dem för att betala firman istället för att ligga ute med pengarna. Jag är så nöjd och tacksam.

Vi har inte haft dem länge, jag gissar en vecka. De kom när Mikael låg på sjukhuset, så Jo, en vecka har vi haft dem. Nu har det varit lite ruggigt väder men även de riktigt varma dagarna var inte så illa som de brukar vara. Jag tror att det har sänkt temperaturen med 2°. Det gör stor skillnad om det är 25 eller 27.

Jag har bara försmäktat lite i sommar och då hade jag inte ens kommit på att öppna fönstren, så det får jag väl ta på mig själv.

Men det vore väl roligt om det inte blev 12° på midsommar utan 22° (gärna inte heller 32°)!

Lyxmackor

Vill bara tipsa om mina två godaste mackor. Ja, förutom bara skogaholmslimpa med hushållsost och gurka.

Jag är inte mycket för surdegsbröd, rågbröd och sånt utan gillar vanliga mackor, men det gör man som man vill. 

ETT
Åt en pågenslimpmacka igår med kvalitetsskinka och några chips på. Mellan, och man trycker ihop bröden så chipsen krossas och ligger kvar. Om man har lite överbliven dip så smetar man på det som smör. Igår hade vi Lay's Sourcream & Onion och de var väldigt lagom crunchy tycker jag. Gillar inte t ex Lantchips för att de är så hårda.

TVÅ
Denna mackan lärde jag mig i England. Där har de mest bara fyrkantiga vita bröd men det passar väldigt bra till detta. Bred mackan med Nutella. Skär en banan och lägg på. Spruta squirty cream på (jag har aldrig haft spraygrädde hemma sen dess förutom en gång när Mikael tyckte vi skulle smaka. Och det ser ju väldigt fint ut men smakar rött pyton) och lägg ihop. Efterrättsmacka.

Ursäkt!

Jag har inte öppnat era kommentarer på några dagar. Jag tror att jag är lite rädd för att prata om Mikaels hjärta, om ni säger nåt om det. Så jag ber om ursäkt för att jag inte har läst dem än.

Jag borde inte skriva om hans hälsa här så jag gör inte det. Men har de fixat problemet en gång kan de fixa det en gång till. Han har direktnummer. 

Fick i alla fall världens middag igår av mamma och pappa. Den där crockpoten de har gör underverk med kött! Och mamma gör underverk med sås.

I förrgår fick vi pizza hemkörd av T med lilla E. Hon jämförde sitt plåster på handen med farfars. Hon är så go så man smäller av.

När det var lite si och så med Mikaels hälsa nyss (nu har jag inte sagt nåt va?) så blev jag bjuden till T&M på middag. T hjälpte mig också med ett par ärenden (visst är det självklart att sista dagen ett paket ligger kvar är samma dag ens man åker till akuten, och jag var kraschad egentligen och borde inte ha tagit kometen, så det var väldigt tacksamt att få den hjälpen). Vad skulle jag säga? Jo, nån annan gång när jag råkade tänka på att M ska dö så tänkte jag Men då är jag inte släkt med hans barn eller barnbarn längre. Har M varit vår enda länk och när han dör får jag aldrig se dem igen? Jag blev helt förtvivlad. Men sen skärpte jag mig och slutade med mina destruktiva tankar. De kommer att vara jättesnälla mot änkan. Om många, många år.

På väg hem från sjukhuset hade J hjälpt Mikael att handla så i fredags åt vi smörgåstårta med jordgubbscheesecake.

Idag åt jag en färdigrätt som M köpte vid sagda Hemköpstur och han åt en tetrasoppa som jag värmde i mikron. Det är vad jag orkar, det var tur att han valde soppa och inte pyttipanna (den tar tio minuter i stekpannan). Säger inget om att det kan vara nån annan här hemma som orkade mikra den ännu mindre än jag.

Vi fick också underbara blommor av en person som inte vill nämnas. Jag måste nog ta ett foto på buketten, det är tre rosa pioner, tre vita nånting, typ lövkojor, och lite mer grönt tror jag. Helt makalöst vräkig.

Sen -- och det här är bara kul om ni känner Mikaels barn J -- hittade jag ett foto av hans dubbelgångare som klipper hår:

Må så gott, hörrni!

Imorgon ska jag förhoppningsvis få diagnos av Bragée. Det var ett år och fyra månader sen jag hade min första tid. Och diagnosen har jag haft sen 90-talet, ställd flera gånger av folk som var så säkra på sin sak att de fick ställa diagnosen själva, utan att fråga chefen eller ha möte. Nu kanske vi kan börja ge mig hjälp. De kan lika gärna säga att de inte kan hjälpa mig för jag är för sjuk. Det sa den förrförra ME-mottagningen och jag förstår att jag är en värdelös patient som dels kräver videosamtal eller hembesök, som inte blir glad över diagnosen utan tycker det är oanständigt slöseri med resurser som skulle kunna gå till att hjälpa folk, och som knappt går att hjälpa. Vi får väl se.

Uför

I Norge heter det uför när man inte arbetar för pengarna utan får dem av deras försäkringskassa. Jag följer en norsk tjej med ME, eller flera faktiskt, men en av dem, hon heter Tusen tanker i ord på Instagram, satte ut en kommentar hon hade fått där det stod:


Chill att vara sjuk???? Bestämma över vår egen tid??? Vara sociala på kvällar och helger precis som alla andra???

Jag trodde inte att jag tog åt mig så mycket. Men det är verkligen irriterande och sårande att folk tror att det är så det är att vara sjuk. Bestämma över sin egen tid? Sjukdomen bestämmer över ALL min tid. Den tar aldrig semester och jag får aldrig ens vara ledig på helgen. Sånt som andra tycker är utvilande som läsa en bok eller se på en film eller en serie kan jag knappt göra alls. När Mikael har legat på sjukhus har jag haft teven på nån timme. Att höra ljudet av teven gör mig tröttare än 8 timmar på jobb när jag var frisk. 

Tala inte om vilken förfärligt jobbig aktivitet det är att sitta upp vid bordet och äta mat med familjen! Det behöver jag vila mig efter i flera veckor. Så nej, man kan verkligen inte vara social på kvällar och helger som alla andra.

Egentligen är det ju den som skrev kommentaren som är ett rikspucko. Och jag ska träna mig på att inte bry mig men det är inte lätt. När jag har såna problem med min självkänsla är det inte roligt att höra att det finns folk som tänker så om mig och andra sjuka. 

Den senaste veckan har det också kommit två rapporter. En från FK där ME är tvåa strax efter fibromyalgi vad gäller avslag på sjukpenning. Det ska ju inte bero på sjukdom om man räknas som inte arbetsför utan på symptomen. Och ME är en av de mest handikappade sjukdomar som finns, i likhet med en som får långvarig cellgiftsbehandling. Fast år ut och år in utan nån chans att bli bättre.

Det var också kommit meddelande om att norska NAV, deras Försäkringskassan, har kommit med nya riktlinjer (som de gjort tillsammans med den norska kompetenstjänsten för ME -- som dock tycker att ME, fast de kallar det för CFS, är en psykosomatisk sjukdom) om att patienter med diagnosen CFS/ME ska utredas särskilt noga när de ansöker om sjukpenning. Fast de inte ens är sjukdomen som spelar roll utan arbetsförmågan, så plockar man ut en särskild diagnos och ska ifrågasätta dem ännu mer än alla andra innan de får sjukpenning. 9 av 10 ME-sjuka har även blivit försämrade på grund av NAV:s arbetsförmågeutredningar. Jättebra idé då att tro ännu mindre på folk. Pressa dem till ännu fler tester som de inte återhämtar sig ifrån, men om de vägrar så blir de av med försörjningen.

Jag är bara hederligt vred på att det får vara så här.

En i en ME-grupp hade fått höra av sin goda vän att det nog var torgskräck hon led av så det skulle bli bra bara hon försökte komma ut mer. Vem känner behov av att nihilera en cancerdiagnos och få det till nån fobi? Nej, det gör man ju inte. Men ME är ju ingen sjukdom, det är bara att du är knäpp så sluta med det.

Fatta den kampen det är att inte tro på dessa praktdårar. Att tro att jag har rätt om mig själv, jag är visst sjuk och inte kverulant. Men jag har fel om mig själv när det gäller dålig självkänsla. 

Inte lätt det här, inte alls lätt.

Bra men föll på mållinjen

Trots att Mikael blev ännu sämre och knappt kunde ta sig in på akuten för egen maskin, och åkte direkt till hjärtintensiven, har jag mått rätt okej idag. Jag har pratat flera gånger med honom. Vad det gör skillnad för oron! Och de har så fantastiskt bra koll på honom. Och det han har är inte nåt som orsakar hjärtinfarkt, som jag förstår det. Och aldrig har väl en patient dött på hjärt-IVA. Så det ÄR inte farligt att han ligger på sjukhus.

Dagen känns som om den har varit en vecka lång. Jag hade feber förut och nu har jag minnesluckor. Men har fått så hjärtans mycket hjälp.

Jag blev väldigt sömnig tidigt idag. Skrev in i boken att jag skulle lägga mig och sova om typ tio minuter, så jag tog fram öronproppar och ögondroppar och skulle göra mig klar. Men sen vet jag inte vad som händer. Jag får för mig att jag inte för allt smör i Småland kan somna nu, jag kämpar emot som en gnu och en timme senare är all sömnighet borta. Jag ligger här som ett våp och fattar inte vad jag håller på med. Jag gick upp för en stund sen och tog ett extra sömnpiller. Men varför vågade jag inte somna? Tyckte jag att det var viktigare att jag fick utöva min frihet och spela spel, eller vad jag nu har gjort som var så viktigt (jag har inte ett enda minne av vad jag gjort så så värst viktigt kan det inte ha varit), än att jag skulle sova ordentligt en dag när jag varit ovanligt orolig? Det är ingen rim och reson. Jag styrs alltså av rädsla. Men varför är jag rädd för att somna när jag håller på att somna? Då kommer det ju gå bra ju!

Jag måste göra en lista på sovregler som jag ska läsa innan jag lägger mig och liksom gå med på sakerna som står på den varje kväll i förväg. För så här kan jag inte ha det. Jag är som en två-åring som ska göra ALLT utom att sova, dricka, gå upp, kissa, en saga till, kramas, säga jag älskar dig.

Jag har inte haft ångest ikväll. Igår snarare, men inte ikväll. Så varför var jag så hysteriskt rädd för att somna nu?

Nu har jag massvis med symptom för att jag var så trött att jag borde ha somnat för fyra timmar sen. Och så skriker kroppen att den tycker jag är en idiot som inte lät den somna då när jag var så ljuvligt trött. Jag vill bara en sak angående min sömn och det är att jag ska känna mig sömnig. Och nu gjorde jag det och vågade ändå inte försöka somna. Med fem mediciner i kroppen brukar jag oftast somna och dessutom särskilt när jag dessutom är riktigt trött. Jag var inte övertrött utan bara hälsosamt sömnig.

Men nu ska jag definitivt sluta. Jag ska ju inte ens skriva när jag har tagit sömnmedel.

Inte stolt

Högern vill ha Morgan Johanssons huvud på fat. Men jag kan inte uttala mig i om de har rätt i att han bör avgå. Hur vet man att det är hans olämplighet på arbetet som orsakat den eskalerande brottsligheten eller om det är tidens gång. Motståndarna är alltid emot varandra i politiken, det är det enda jag vet riktigt säkert. Jag är extremt okunnig i vad Morgan Johansson gjort eller underlåtit att göra.

Men som svar på detta erbjuder stadsministern att om han fälls ska hela regeringen avgå. "Självklart" hör jag henne svara.

Hela regeringen avgå? Det är väl inte självklart? Det är ju att hota med ett större ont än vad som var nödvändigt. Visst är det så att hon är ytterst ansvarig för alla ministrar och all politik, men det har ju hänt förr att ministrar avgått utan att man gör taberas på hela regeringen. Efter fyra års strukturella problem och lagom till att valspurten sätter igång  Förutom det rent logiska i att inte avsätta regeringen frivilligt varje gång nån enskild politiker hotas.

Att en minister avgår är inte en inrikeskris så som att hela regeringen avgår. En överdriven handling ska mötas av en ännu mer överdriven handling. 

Och ingen tycker på allvar synd om Morgan Johansson. Han får löneförhöjning och ett bättre ministerie att ta hand om efter en liten semesterperiod.

Enter den politiska vilden Amineh Kakabaveh. Idag har hon både sagt att hon ska rösta för och emot att Morgan Johansson får avgå. Jag hörde henne säga att hon inte har något kurdiska intressen, men eftersom hon varit kurdisk barnsoldat tror jag inte på det. Hon säger ju själv att för att hon ska rösta för Morgan Johansson så ska Sverige inte gå med på Turkiets NATO-krav på att terrorstämpla kurdiska organisationer.

Så en person som är en i en stor riksdag fattar sina egna beslut, oberoende av det parti hon röstades in som representant för. Hon kan hålla en regering som gisslan under en fyraårsperiod, vid en andra regeringskris och NATO-medlemskap. Hon har sagt att hon inte tycker att Sverige ska gå med i NATO. Så nu tycker hon uppenbarligen att hon har rätt att avgöra den frågan personligen. En underbar möjlighet att värna om mänskliga rättigheter, som är vad Amineh säger sig bry sig om. För att hon inte ska fälla Morgan Johansson och därmed hela regeringen ska Sverige inte gå med på Turkiets krav utan strunta i det där med NATO. "Jag har rätt, tyvärr" hörde jag henne säga.

Jag blir upprörd över det politiska spel som pågår. Har läst en del om politiska vildar och det har aldrig varit positivt. En SD-kvinna sade upp sig och flyttade hem men uppbar lön från riksdagen i fyra år. Jag är väldigt mycket för personligt ansvar. Även för yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men jag tycker inte folk som har blivit invalda i riksdagen av sina partier ska få fortsätta ha makt på ett sätt som väljarna inte avsåg. Eller på ett ännu mer olämpligt sätt som nu är fallet.

Jag gillar inte Ebba Busch men hon kom visst med ett olivblad (säger jag med viss ironi, för även det är ju politiskt spel) när hon sa att om Morgan Johansson bara avgår så ska de inte misstroendeförklara någon mer före valet. Och Amineh Kakabavehs inflytande blir tillbakadraget till vad det borde vara, bara en röst av flera hundra. Sossarna hade inte mycket val när de gick med på utpressning från den politiska vilden förra gången. "Gör ni inte det här så fäller jag er". Men om utpressningen fungerar, varför ska den inte fortsätta?

När en person säger att de ska göra si eller så, avsätta regeringen eller så, blir jag heligt vred, när ett parti säger det blir jag besviken men sånt är också spelet. Personlig utpressning är inte spelet, fast jag är övertygad om att det försiggår i riksdagen var enaste dag. Har de puls? Då svindlar de.

Jag hade bestämt mig för att kolla på Partiledardebatten ikväll men jag blir sååååå trött. Har bara sett snuttar i efterdiskussionerna på tv4 och korta intervjuer från idag angående misstroende/NATO/Amineh. Och jag står knappt ut med den smörja som kablas ut.

Hur ska vi klara av det här valet??? 

Hurra vad jag är bra

Jag skaffade en bok för ett tag sen där jag tänkte skriva komplimanger jag fick och sen öva mig på att tro på dem. Men jag träffar ju inte så mycket folk så boken är inte jättevälanvänd.

Och igår kom jag på att det är ju inte direkt vad andra tycker om mig som påverkar vad jag själv tycker om mig, så jag ska börja skriva saker jag själv är stolt över istället. Är lite rädd att jag ska börja skriva olika prestationer men jag får göra mitt bästa.

Igår lagade jag middag! Men det ska jag inte skriva. Men det händer inte ofta. Jag hade bett Mikael köpa en purjolök för jag ville göra soppa. Och de potatisar vi hade var såna där pyttesmå delikatesspotatisar så jag bestämde mig helt sonika för att jag inte kan skala dem. Så jag gjorde soppa på potatis med skal, vilket jag provat förr och det är egentligen inte idealt, men jag fattade ett klokt beslut för min hälsa istället för att göra nåt på ett bättre sätt men som jag inte orkade. Det är jag stolt över.

Jag var dock tvungen att be lite om ursäkt för den hemliga ingrediensen men Mikael är så väldigt obrydd över mat så han tyckte absolut inte att det gjorde något. Det visste jag redan så ursäkten var för min egen skull. Men jag är ändå stolt över att jag gjorde en bra sak. I framtiden ska jag klara att vara stolt utan att behöva be om ursäkt också, men baby steps.

Skitvård!!!

Har sorterat in lite papper i pärmar och slängt en del. Jag hittade en anteckning från vårdcentralen i Borås som jag gick på strax efter insjuknandet 1994 eller 1995 och nu blir jag så arg att jag smäller av.

Mitt järn var 10 med ref 14-36. Dvs redan då var det lågt. Jag minns att han sa till mig angåendet järnet att så bra Hb är ovanligt att se hos en fertil kvinna. Men om de andra järnvärdena ligger under referens ska man väl för sjutton göra nåt när patienten kommer med trötthetssymptom! "Fast forward" till mina järninfusioner tjugo år senare!

Det var samme läkare som avfärdade mig med orden Sånt händer ofta kvinnor i din ålder. Skitläkare! Magnus Bokrantz hette han och mamma var jättenöjd med honom. Inte jag!

Sköldkörtelvärdena fick jag ju också syn på. Tsh 3,5 (0,4-4,0) vilket är förhöjt inom referensen även om det inte är sjukligt ännu, samt ft4 på 17 (med ref 12-28). Det är ett rätt dåligt värde och det enda jag minns att de sa var att det absolut, absolut inte var fel på sköldkörteln. Men det kan det visst ha varit med de värdena. Det skulle ha följts upp i alla fall. Nu gick jag med det i åratal innan jag kände att det är nåt som inte stämmer. Fick inte medicin förrän tio år senare.

Jag var sur nog på min VC här i Vh som ignorerade att mitt d-vitamin var under referens och mitt ferritin ensiffrigt i tio år.

Nu har alltså min VC i Borås sett att mina järnvärden var låga och att mina sköldkörtelprover borde följts upp men de har bara avfärdat mig.

Jag har ju ME, så jag blir inte frisk för att jag får upp järnvärdena, men hur kan vården vara så värdelös att de inte följer upp de vanligaste trötthetsorsakande provsvaren som visar dåligt redan vid insjuknandet?

Häromdagen läste jag en artikel, nej, jag läste faktiskt bara ingressen, men det stod hur viktiga tarmbakterierna är för hur man hanterar virus. Och jag minns att jag fick fyra antibiotikakurer när jag insjuknade i England. När jag kom hem sa de på Infektionskliniken på sjukhuset att det var barndoser, både i styrka och längd. Så allt de gjorde var att förstöra de goda magbakterierna utan att ta kål på eventuella fientliga bakterier jag hade. Och så att de virus jag hade fick utökad kraft vilket ledde till att jag fick ME. Jag var ung och naiv, jag trodde att man bara fick antibiotika om man verkligen behövde det. Och att doserna var tillräckliga. Fem dagar är bara en släng av antibiotika, det vet jag nu, men då visste jag inte det. Jag hade haft migrän ett par gånger, opererat bort blindtarmen och sen varit sjuk en gång. Det var hela min erfarenhet av vården. Hur skulle jag kunna veta att man inte kan lita på läkaren?

Så jag har många gånger känt mig ansvarig för att jag blev sjuk, för att jag inte vägrade äta de där antibiotikakurerna.

Men jag hade inte fattat att det var så mycket fel på mig redan samma år som insjuknandet och som vården borde ha reagerat för.

Tänk om jag hade fått korrekt vård med en gång.

Hur kan det vara okej att det fungerar så dåligt???

Stackars Sifo

Fick frågor från Sifo. Kunde svara på om jag var man, kvinna eller annat samt min ålder. Sen frågade de hur många bilar jag/hushållet har som är 10 år och yngre. 1 eller 0 är ju ganska stor skillnad på. Hur ska jag veta hur gammal vår bil är? Men jag tänkte att den nog är yngre än 10 år. Vi har ju precis bytt upp oss.

Kände mig lättad för att jag klarade av att svara sanningsenligt, tror jag.

Men sen skulle man säga märket på bilen och då hoppade jag av. Jag vet att den är fransk, och inte de ovanliga märkena Citroën eller Simca. Men Renault och Peugeot är ju typ samma sak. Kan inte för mitt liv veta vad det är för märke på bilen. Den är grå och vår tredje av samma märke så jag borde ju veta vid det här laget. Men alltså, man har ju inte bra pejl.

Det var rätt skönt ändå att hoppa av Sifo. Om frågorna blir svårare har jag ingen chans.

Jag vet vilken färg den har. Jag är såååå mycket tjej när det gäller bilar. Faktiskt föredrog jag den förra bilen, röd, för en grå sedan är Var Enda Bil På Parkeringen. Men å andra sidan har jag aldrig ansvaret för att hitta bilen på parkeringen utanför Ica Maxi.

Deus dat incrementum

Såg ett fantastiskt bra program om förlåtelse på, tror jag, Kunskapskanalen ikväll. Riktigt hemska historier men så vackert beskrivet och utan att förlåtelsen beskrev som nåt för enkelt eller ansvarslöst.

En av huvudpersonerna vars berättelse var om när han var slav under röda khmererna återvände med sina barn och det var en helande upplevelse för honom. Han visste att han hade kunnat mörda en av dem som gjorde honom illa, nån sa vem det var och var hen bodde, men han blev istället för hämnare/mördare istället förlåtande och startade skolor där både khmerer och hans egen folkgrupps barn gick sida vid sida.

Jag ryckte om det där vägskälet han insåg att han befann sig i. De gjorde vad de gjorde, men vem vill jag vara resten av mitt liv? Han ville inte vara mördare och insåg då att förlåtelse inte är en engpngsvsra utanatt äkta förlåtelse leder till en önskan att de/dem man har förlåtit ska ha det bra.

Jag är inte där än. Det finns en kvinna från det förflutna i vår familj som handlade så själviskt och oetiskt att jag inte kan förlåta henne för det. (Hon läser inte svenska men jag skäms inte för att säga det till henne...) Jag har hört allt det där om att förlåtelse inte befriar den skyldige utan en själv. Jag ser för mig hur jag skriver en bok om förlåtelse för att jag med den måste utvecklas med innehållet o h när jag skrivit klart boken ska jag ha klarar av att förlåta henne. Som det är nu önskar jag henne illa. Inte nåt riktigt hemskt som att hennes barn dlgz men nåt lite lagom hemskt. Så att hon får ödmjukast, kanske förödmjukas. Så det är inga goda känslor jag har. Det är dessutom inte mig personligen som personen har gjort ullabutan nån/några jag älskar. Det är svårare att förlåta när det inte handlar om en själv för jag tycker aldrig att hon har förtjänat att jag ska sluta hoppas på att hon får vad hon förtjänar.

Så programmet rörde vid saker som jag begravt djupt på botten i mitt personliga Ishavet.

Vid nåt moment i det inslaget såg man en man stå i vattnet, gunga försiktigt och sen slänga ut nät. Det var en sån vacker syn. Dels var personen graciös och van så själva kroppsrörelsen var meditativ. Och jag såg plötsligt det där fiskandet i en lång rad av händelser. Efter att han har fiskat förra gången går han igenom nätet och lagar trasiga ställen. Sen hade han vikt ihop nätet på ett vad jag inser särskilt sätt så att man skulle optimera slängrörelsen. Sen slängde han i nätet. Han började med att röra kroppen från sida till sida innan han slängde ut det. 

Och sen såg man inte mer. Men de kanske får prova flera gånger innan de faktiskt får nåt/tillräckligt. Sen ska fisken rensas och bara det är också ett helt verk i sig. Älskar när de filéar fisk på Masterchef. Den som visar hur de ska göra verkar bara snitta lite hit och dit, sen ser man hur amatörkockarna trasar sönder sina bitar och då är de ändå vana vid olika ingredienser. Så att filéa en fisk är ett hantverksmässigt arbete som kräver fingertoppskänsla. Sen laga fisken, sen diska. Är det ett fattigt land kanske man inte har rinnande vatten. Jag lever numera i ett land där folk har diskmaskin. Till och med Jonte har diskmaskin. Så det kan vara mycket jobb kvar att diska upp efter fiskmåltiden.

Vad som slog mig den här gången och i det här programmet var att det där när personen lagar näten är en odelbar del av processen, på samma sätt som disken efter middagen är en del av fiskeprocessen.

Det påminner mig om att jag kanske håller på att laga mina nät nu. Jag är ju inte så nöjd med hur jag känner inför mig själv i mitt liv, men när jag tänker alternativt så inser jag att mitt liv är en process, inte ett sprinterlopp. Det där vackra i utkastandet är bara en bråkdel av hela jobbet. Så om jag tycker att mitt liv just nu är att jag tragglar i nåt som inte verkar ge något resultat, så kan det vara att jag är på ett annat ställe i fiskeprocessen än just ögonblicket där man fångar fisken. Och hela processen behövs och är lika viktig som fångsten. 

I Bibeln, 1 Korinterbrevet 3:6, står (och det är Paulus som talar): Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten.

Gud gav växten eller med andra ord Gud gav tillväxten.

Staden jag bodde i i England i tre månader och blev sjuk i heter Warrington och stadens motto är Deus dat incrementum, eller Gud gav tillväxten. 

Jag kommer inte ihåg om dat faktiskt är imperfekt eller om det är presens, men i vilket fall är det intressant att oavsett var man är i växtprocessen, om man sår eller om man vattnar, så är det Gud som ger tillväxten. Även i mitt liv. Och att Gud är med i mitt lag (eller snarare jag i hans!) betyder att oavsett om jag sår eller vattnar så får jag del av den gemensamma skörden, som Gud har gett. när jag var missionär hade jag ganska mycket framgång, om man får kalla det för det, men det skriftställen/mottot gjorde mig ödmjuk. Nån annan hade sött där jag nu skördade men vi är alla delar av samma process.

Det är ju som att sjuksköterskorna förtjänar mer betalt för att de sliter så. Men lärarna behöver också löneförhöjning. Fast utan sopåksre så vore vi handikappade som samhälle. Och sanningen är såklart att alla behövs. Och att det inte finns någon hög eller låg utan alla kämpar samma kamp.

Fast det är ju heller inte sant. Läste en recension från Arbetet igår om Blondinbellas memoar. Hon har aldrig haft ett riktigt jobb, stod det, och det tror jag nog är helt korrekt. Hon beter sig som om hon är "hög", och hennes liv är en silversked om dagen. Hon vet nog inte vad det är att slita och kämpa för brödfödan. 

Jag glömde vad jag skulle säga, och det var väl bra, så jag kommer ihåg att jag inte ska skriva med sömnpiller i kroppen.

Apropå sömnpiller sa jag till Mikael när vi tittade på Knight and Day när Tom Cruise drogade Cameron Diaz, att det som är bra med mig är att om nån skulle smyga ner en våldtäktsdrog i mitt glas så hade jag absolut inte slocknat utan knappt ens reagerat! Alltid nåt. 

Fin komplimang om jul

Härom dagen låg det ett barn på gångvägen bredvid vårt hus när Mikael kom hem. Tillhörande förälder fanns. Känner med både barnet och föräldern.

En annan dag när han kom hem och gick mot vår ytterdörr sa en person på gångvägen Bor du där? Ja, sa Mikael. Då vill jag bara tacka för att ni har en julkrubba i fönstret på jul. Då kan jag påminna mina barn om att julen inte bara handlar om julklappar och mat (om jag minns det rätt).

Julkrubban är världens coolaste. Det är två träbitar som är utsågade som alla i krubban och som har ljus emellan. Det är alltså en lysande silhuett som passar alldeles perfekt i vårt lilla fönster i vardagsrummet där alla går förbi. Jag köpte en på Ekohallen i Borås (den affären saknar jag nåt enormt!) och sen köpte vi typ tio stycken till alla o min bokklubb som blev helt förälskade i den. Sen hade jag ingen plats för min, eller så slarvade jag bort den, minns inte, men så fick jag mammas. Jag älskar den verkligen och den är dessutom så fin i just det fönstret.

Och så fantastiskt roligt att nån tackar Mikael i maj för att han har den i fönstret på jul.

Gerillakristen är jag idag. Känns jättebra.

Och jag saknar verkligen mina julgrejet. I oktober ska jag be Mikael leta i förrådet så allt hinner komma in och upp till i november. Jag bryr mig verkligen inte om att vara tidigare än alla andra, men jag älskar julen före jul men inte efter, så i år ska jag dekorera i tid. Jag orkar ju knappt mer än att sätta upp en stake en dag och så vila några dagar, så det tar tid. Men jag blev så sugen på jul nu.

Och jag vill verkligen göra en sån där minimalistisk julkrubba som jag sett så många fina bilder på. Kanske vill göra den overscaled också. Som en större fönsterlampa i storlek. Och man kan välja färger utefter sin heminredning och var man vill ha den. Vi har ju marinblått i vardagsrummet och det är svårt att få det riktigt juligt där. En sån här i grått och marin skulle verkligen passa. Ååå, vill pyssla! (Dessa är ju visserligen inte särskilt minimalistiska men man pyntar dem ju hur mycket man vill.)

Här kommer lite mer pysselinspiration. Jag vill göra precis allt. Alltså, hur genialt är det att göra snökristall av perlor?

Hederlig sjukdom

Mikael är engagerad i ungdomarna i kyrkan. I söndags var flera stycken av dem hemma och förkylda, och jag blev faktiskt glad över det. Glad för att det inte är Corona längre och att en gammal hederlig förkylning nu är det nygamla normala.

Själv är jag dock rätt befriad. På de tolv eller om det är tretton år jag bott här har jag varit sjuk två gånger. En gång i en magsjuka som Mikael fick på julbord med jobbet (alltså av en kollega, inte av restaurangen) och sen covid förra mars-april. Men jag är ju å andra sidan alltid sjuk.

Har just ikväll haft det rätt jobbigt. Tog äntligen min migränspruta, men den retar liksom migränet så efter att ha haft migrän i några dagar (effekten räcker oftast 26 dagar, inte 28) var det lugnare idag men då fick jag tillbaka det ikväll när sprutan började verka. 

Och det kliar och svider i ansiktet, det känns som om jag bara ätit jordgubbar i en vecka, och hårbotten är likadan, jag har 35,8° på vänster sida ansiktet men 36,9° på höger. Har ont överallt, hugg i axeln, blåmärken, snuva och hosta som gör så svinont i huvudet. Och ikväll har jag haft ångest och gråtit flera gånger. Det får man också ont i huvudet.av, så för inte så länge sen gick jag upp, började gråta av det omöjliga i att behöva bestämma vilken medicin jag får "unna" mig, och tog sen en Treo Comp. Det börjar kännas bättre nu, men det skalar bara av toppen på smärtan, inte som en del andra gånger när den tar allt och lite till så jag nästan mår bra. Har också haft ångest över sömnen så jag har skjutit upp att lägga mig för att det inte går när man har ångest, men då blir sömnmedicinernas effekt för svag, och särskilt om man har ont också, så nu tog jag en specialmedicin. De senaste tre dagarna har jag tagit special av allting, flera gånger. Men jag gråter inte längre, alltid nåt. Idag tror jag att jag dels blev lite orolig inför att somna, för jag känner igen hur det känns i kroppen när det inte kommer att gå så bra, och då blir jag rädd för det. Men sen blir jag också rädd för att det ska bli så här oftare och att det inte finns några fler stenar att vända på. Vad ska jag ta för mediciner om jag redan har fem sorter och ändå inte somnar? Sen, och det här var nytt för idag, så får jag som en känsla av att detta är alla gånger som jag haft sömnångest på samma gång. Jag har inte analyserat känslan förut men tror att jag har den aspekten också så som jag har numera av vårdtrauma. Då kommer plötsligt gamla händelser fram och känns in my face, som att den genren av erfarenheter (läkare som säger dumma saker) nu har flyttats från Irriterande/Jobbiga till Traumatiska. Hjärnan har ändrat hur den lagrar erfarenheten och vad den säger till min kropp att den ska reagera på. Jag vet inte om det specifikt hjälper att jag analyserar så här, men jag känner ju mig själv och vill gärna bena ut saker. Då kan jag släppa dem lite. Att hänga i luften är fruktansvärt för mig. 

Men nu har det gått en stund. Jag har fått effekt av både sömnmedicinen och smärtmedicinen och har hanterat mina känslor på ett konstruktivt sätt. Jag åt en skiva bröd när jag tog medicin för att ha nåt i magen och jag kom ihåg hur man kan tänka på olika sinnesförnimmelser när man har ångest, så jag tänkte på hur brödet smakade och hur jag tuggade på det. Det är verkligen krävande att gå ifrån den allomfattande ångesten till att tänka på nåt så oviktigt som bröd (när det känns som om jorden håller på att gå under). Men det funkade, jag klarade det. Ångesten detroniserades snarare än försvann. Men när den inte var farlig längre så hade den ju på ett sätt försvunnit.

Nu känner jag mig i alla fall lugn och trött. Det har bara tagit sex timmar. Det är hårt arbete att vara sjuk. Mina tre värsta symptom med ME är PEM (ansträngningsutlöst symptomförvärring), huvudvärk/migrän och insomni (och övriga sömnproblem som att jag inte vaknar utvilad). Och den här helgen har jag haft alls tre på full volym. Det har varit riktigt hemskt faktiskt. Och allt kom av att jag åkte hemifrån fast jag egentligen inte orkade det. Underbart att träffa familjen, särskilt de små (❤️💙💙), men så ledsamt att det blir så fantastiskt svårt att stå ut med följderna.

Men det är alltid en annan dag imorgon. Vi behöver aldrig bära morgondagen utan bara nuet. Och imorgon kan bli så mycket bättre. Och om det inte blir det så har jag med mina upplevelser, tankar och känslor blivit en lite starkare, snällare och mer medkännande människa. Kanske också mot mig själv. 

It's been a hard day's night, 
and I've been working like a dog. 🎵

Nu börjar det

Några moderater hade skrivit ett inlägg på insändarsidan i Mitt i Haninge. De två första meningarna handlade om hur värdelösa sossarna var och hur de åtta åren med dem varit bortkastade

Idag fick vi reklam från Socialdemokraterna i Västerhaninge om hur dåligt det är med Akka vårdcentral som inte har några fasta läkare och svårt att komma fram, än mindre få en tid. Det mer än antyddes att detta var pga att Akka är privatägt. (Vilket ju bevisas av att resten av vården fungerar felfritt...)

I Mitt i Haninge stod det å andra sidan att Socialdemokraterna styr vården här och gör ett dåligt jobb och att det är därför vården är under all kritik.

Alltså en evig cykel av att skylla på andra.

Jag har ju en politisk åsikt. Men jag HATAR när man inte kan presentera sin egen politik så att den låter lockande nog med sina egna argument och förklarar varför ens sätt är det klokaste. Jag ser faktiskt ingen anledning till att politik ska gå ut på att sänka andra. Ibland måste man påpeka skillnader för att det nu är de ideologiska skillnaderna som skapar själva den praktiska politiken, men man kan säga varför ens egen syn är bra utan att säga att den andra är dålig. 

Som medlem i en kyrka som har en ganska substantiell proselyterande verksamhet som jag också har varit engagerad i personligen, så vet jag att det är fullt möjligt att tala om sin egen syn på saker på ett positivt sätt utan att säga att andra är idioter. Jag får avsmak av de där billiga smockorna.

Sen såg jag också att Aftonbladet hade en artikel om en kvinna som födde barn i hallen. Hon hade 12 mil till BB. Det var såklart meningen att artikeln skulle belysa hur förfärligt det är att folk har långt till BB. Men om kvinnan födde i hallen hade ju BB behövt ligga i grannlägenheten för att hon skulle ha hunnit dit i tid. Artikeln bevisar inte på nåt sätt det som folk klagar på. Och av de 450+ kommentarer som jag bara slängde ett getöga på så var det en handfull som sa just det, en handfull sa Vi hade 25 mil till BB i nåt-nåt-träsk och det gick bra. inte en enda sa Jag födde barn i vardagsrummet och bebisen dog. Ingen sa heller att vi hade nära till BB men det var köer så det tog två timmar i rusningstrafik. Ingen sa heller Vi hade 20 mil till BB och födde i rondellen utanför sjukhuset.

Jag förstår att en förlossning är nåt man inte vill genomgå hemma, i alla fall inte oförberett. Jag vet också att det kan gå dåligt både för mamman och barnet och att det inte bara behövs nån som håller i handen och påminner om hur man ska andas, utan att det är en medicinsk händelse där de allra flesta vill ha tillgång till så mycket personal som möjligt, och så kunniga, erfarna, djärva men lugna osv osv.

Men ska vi nu ha politisk debatt ända tills i september och det ska hålla nivån som jag läst om i veckan? 

Det är riktigt ledsamt.

Jag vet inte heller hur debatten går i andra länder, jag har inte bott utomlands under ett val och har inte hört rösterna inifrån. Kanske är det inte ett svenskt problem över huvud taget. Jag vet ju att debatten i USA är väldigt polariserad och att att den andra kandidaten i princip alltid är antingen en skurk eller imbecil.

Jag tänker inte rösta blankt som "straff". Det är för viktigt för att jag ska avstå. Men valkampanjen har bara precis tagit ett djupt andetag inför den första tonen, och jag vill redan muta ljudet.

Preppingmiddag

När jag var ung var jag ju på hajk i skogen och så. Och inte som Mikael säger "sov i stuga". Nej, jag har sovit i vindskydd och tält och alltid har det regnat. Så är det på västkusten. Har lagat mat på trangiakök så det smakade t-sprit om smabbmakaronerna.

Men regn och bajsa utomhus har aldrig varit min grej. Jag är mer som Mikael tror att bortskämda stafsflickor är, att hajk är stuga och camping två-stjärnigt hotell. Jag har sovit i vindskydd, jag var inte bortskämd, men nu är jag verkligen det. 

Så därför tänker jag berätta om min första erfarenhet av krismatlagning. Jag blev inspirerad av ett inlägg av Marie Karlsson på Facebook. De hade gjort bröd utan ugn och lagat mat på krismat som konserver och torrvaror. Allt lät nästan godare än mat jag lagar på riktigt!

Mikael har letat efter köttbullekonserver (eller om det är glasburkar, jag vet inte ens det) men det har varit slut sen 25 februari. Så bara de riktiga preppersarna har fått tag på det. Jag har ju ätit ravioli på konservburk och det är ju rätt så förfärligt faktiskt. Vi har torkade tortellini från Barilla som är helt okej till och med som vanlig mat, men då häver jag ju i hundra grejer i såsen.

Nu skulle jag prova en glasburk med köttfärssås från Ica. Färgen var förväntad, köttbitarna små och far between, hann se nån millimeterstor morot.

Kokade penne. Det är rejäla pasta, tror inte snabbmakaroner hade stått sig mot burkköttfärssås. Ration pasta-sås var rätt orättvis. Men vi ska inte bara göra ett prov på hur äcklig burksåsen är, för det har vi svaret på. I kris äter jag självklart denna maten men särskilt om jag får tugga och svälja fort. Jag ville ta reda på om det här går att göra riktigt gott!

Så dels hade jag ketchup och tomatpuré i såsen. En stor hutt grädde. Smulad fetaost. En-två matskedar Italiensk dressing. Massa riven ost av ett bättre märke.

Glömde att ha i persilja, hade man haft några färska örter alls hade det verkligen hjälpt, och sallad. Vi har en salladspåse med lite bladigare sallad än isberg och som verkligen förhöjer rätten när man blandar i dem. Måste nog gå upp och hämta en näve från kylen fast jag redan satt mig.

Och eftersom jag redan har börjat äta är bilden pre sallad. Men det hjälpte!

Mitt omdöme på denna preppermat? (Och nota molto bene att jag använder prepper på samma vis som jag använder hajk om fåstjärnigt hotell.)

Att äta med sked rätt ur burken, kallt, skulle man överleva på. Huvva.

Att äta en liten del köttfärssås med många förlåtande ingredienser bredvid är helt ok.


Men måtte krisen aldrig komma.

Av så många anledningar.

Definitionsfråga

Detta plagg säljs på Tradera som klänning.



Själv tycker jag det är en top snarare än en klänning om ärmarna är längre än "kjolen".

Men min åsikt är tyvärr inte vad som räknas.

Trots att jag precis fått poäng hos Sifo för att berätta för dem om min åsikt.

De frågade bland annat om Sverige skulle gå med i Nato. Förstår att man inte kan vara riktigt så aktuell men ändå. Antar att det inte heller sitter bra om man frågar Var det rätt att Sverige redan har beslutat att gå med utan att fråga dig?

Tur man har en blogg så man får ha åsikter helt fritt och Influence vem man behagar.

Panik

Såg av en händelse att mitt handikapparkeringstillstånd går ut i augusti. Har kollat med kommunen och det måste följa med ett läksrintyg. Min VC ignorerar faktumet att jag har blivit fråntagen min hemsjukvård fast behovet är större än någonsin och säger käckt att jag får beställa tid hos dem. Jag sa att jag inte kan komma men det struntar de i. På Bragée har jag efter ett och ett halvt år inte ens fått diagnos än och min läkare arbetar bara på måndagar. Vet inte om de gör sånt ändå.

Jag har såklart panik nu. Att fixa detta var inte nåt jag räknade med att jag skulle behöva göra nu. Och jag trodde i mitt stilla sinne att jag skulle kunna få läkarbesöket på telefon. 

Byter jag till en annan läkare på Bragée har hen aldrig träffat mig. Dit kan jag inte åka heller. På VC har jag ingen läkare alls och ingen hos dem har träffat mig som jag förstår det.

Mikael fick en kallelse till vårdbesök härom dagen. Jag stod och läste lappen när jag tog piller. Vid förkylningssymptom skulle han meddela sköterskan och så blir det videosamtal istället. Så det går visst utmärkt att göra så. Men inte för ME-sjuka.

Det är en skam att ME-sjuka blir behandlade såhär i vården. Jag är tvungen att spela spel i sängen för om jag tänker på det här så börjar jag gråta.

Inte egen förskyllan

Jag lagade mat igår. Alltså riktig mat, med riktiga ingredienser som var sig själva bara och inga nummer. Tror det var flera veckor sen. Jag är så glad över det att jag tror jag måste säga här vad jag gjorde.

Jag hade inte jättemycket val för jag hade någon gång i april sett att någon hade rea på zucchini och aubergine och det råkade jag ringa in i reklambladet. Och sen köpte Mikael det fast jag inte skrivit upp det på listan.

Så jag har ju vetat rätt länge att jag måste laga mat med zucchini och i ärlighetens namn hade nog Mikael kastat den om han hade sett den. Men de är inte som gurkor som ju blir slemmiga på fingeravtrycken, zucchini är bara lite torkad ut som en morot eller så. 

Så jag skar en zucchini i små kuber. Med det smarta knepet att skära den på längden och sen bara skära en slant som då automatiskt blir i kuber. Jag kunde inte ha brytt mig mindre om hur jämna bitarna blev.

Sen stekte jag på dem lite. Hällde dem i en ugnsfast form. Stekte köttfärs, och hade i en tacokryddpåse (som ju har nummer och massa druvsocker, men vi har inte blivit så renläriga att vi gör vår egen tacokrydda ännu och don't hold your breath precis). Jag gör det här receptet lite på känn och jag mindes inte om det blir för löst om man har vatten i köttfärsen så jag tog nån deciliter och det hade kunnat vsra lite mer. Receptet kommer förresten ursprungligen från Sten Sture Skaldeman, om jag minns det rätt. Han har nog inte påsmix med druvsocker i...

Sen häll köttfärsen över zucchinin. Säger ni zucchini eller säger ni squash?

Skär sen stora tomater i tunna skivor. Jag skar bara en stor eftersom vi bara var två och jag inte tål tomater egentligen. Lägg dem över det andra i formen.

Blanda en burk crème fraiche i en skål. Riv ost, vi hade en lagom stor skalk som jag rev grovt. Blanda dessa. Jag tyckte det blev lite väl tjockt så jag hällde i ett par matskedar mjölk, det blev ingen skillnad på den färdiga produkten även om det blev lite lättare att breda över. Just det, bred creme fraiche-oströran över det andra. Gratineras i ugnen. Jag vet inte på hur mycket eller hur länge. Vår hade knappt fått nån färg men jag orkade inte vara uppe längre så tog ut den ändå. Sen serverade jag den med ris, det gör inte Sten Sture utan han har kanske lite sallad bredvid, men det orkar inte vi! Ska det bli sallad till maten måste maten vara bara mikrofärdig annars är det för mycket jobb.

Det tog rätt hårt på mig, jag kanske stod upp en halvtimme och sen rände jag lite fram och tillbaka medan den stod i ugnen, medan riset kokade, medan jag borstade tänderna, lite så, och det var underbart med äkta mat. Vi ska inte säga så, vi får ofta mat av mamma och pappa och det är alltid riktig mat med ingredienser utan siffror, demen när vi gör vår egen middag är det sällan hemlagat. Ibland önskar jag att jag skulle kunna släppa precis alla uppgifter jag har och då kanske jag skulle kunna laga mat lite oftare än 1-2 gånger i månaden.

Men jag klarade av en middag och den blev god!

Däremot var det för jobbigt för mig. Klarar egentligen inte mer än en kvart på fötterna men det hinner man bara koka snabbmakaroner på...

Så idag skulle jag hänga upp två grejer på galgar och plötsligt tappade jag balansen och höll på att ramla bakåt. Jag kan ha vänt mig om lite för fort så att jag blev snurrig, annars vet jag faktiskt inte vad som hände. Plötsligt hade jag bara tappat balansen och var på väg att ramla med ryggen i fotändan på sängen. Men så fick jag fatt på mig själv så jag ramlade aldrig.

Rätt ofta i duschen blir jag lite vinglig. Trots att det är hemtjänsten som gör det mesta gör jag mer än normalt och mer än jag klarar. Men jag är så glad att jag aldrig har ramlat i badrummet. Men nu ska jag inte vara så stursk utan kämpa för att behålla den 0:an.

Jag har haft tre fsllolyckor. En efter ett besök på Haninge närsjukhus. Då hade jag två vänsterfötter och rasade bara ner i marken. En annan gång skulle jag resa mig upp från sittande och hamnade på golvet med ett knäckt knä-nånting som tog ett år att läka, det första halvåret i smärta. Den tredje fallolyckan var före bägge dessa men jag vet inte vad det var.

Men om man är lite vinglig för att man är matt och inte orkar hålla i kroppen, det är en sak. En normal sak också. Men jag är inte säker på nu att det var det eller om yrseln kom över mig. Vingel är inte lika illa som yrsel, vid yrsel faller man för man hinner inte hämta sig när man inte längre vet var upp och ner är.

Men jag har lagat mat och klarat mig från att ramla. Det får räknas som framgångar.

Jag har faktiskt också gjort chocolate chip cookies. Vi hade ingen mjölkchoklad så jag slaktade vår sista pistage, som inte var jättesmakrik och förstörde absolut inte cookisarna. Men fy vad jag vill gå upp ur sängen och ta en ogräddad boll ur frysen och tina den och äta upp! Jag älskar verkligen kakdeg. Det är samma med pepparkaksdeg, det är godare än pepparkakor.

Men maten tar jag på mig ansvaret för, gladeligen, men att jag inte ramlade var nog jordens gravitation som gjorde mig en tjänst och spratt till så jag fann mig igen. Eller hur?