Såg fina foton av barn och barnbarn. Kunde ligga i min säng och inte bry mig om att gå upp. Åt världens festmåltid och fick spara mackan för jag var för mätt.
Blir glad över alla fina sommarklänningar, alla fina kransar, en trudelutt på klarinett som nån satte in av sin pappa. Känner mig så nöjd med dagen, trots att jag bara varit hemma. Men det borde jag vara nöjd med vid det här laget, och det är jag också. På ett sätt.
Mikael hade letat efter kylklampar (vi har nog inga) och då hade nåt från nedersta lådan ramlat ur i botten på skåpet så man kunde inte stänga lådan. Det tog jag som en utmaning och fiskade fram en skärbräda och en ask spritspåsar. Men sen hade jag hjärtklappning och var så tung och matt i musklerna som om jag hade sprungit ett långlopp. Hur kan man efter snart 25 år inte ha lärt sig än att man inte är som friska?
Nej, förresten, jag har ju börjat mitt nya liv där jag inte ska klaga så mycket och inte trycka ner mig själv. Om jag hade haft exakt samma problem i 25 år hade jag nog lärt mig att undvika det, men det har ju ändrat sig hela tiden. Så jag hinner inte anpassa mig. Men jag anstränger mig, och mina försök räknas. Så.
Kommer ihåg en midsommar för kanske 15 år sen när vi var i Slottsskogen. En kompis såg ett barn som grät och uppenbarligen hade kommit bort från sina föräldrar. Han frågade mig om jag inte kunde hjälpa barnet, men jag ville inte säga att om jag gör det så blir jag så trött så jag måste åka hem. Och jag hade inte förrän efteråt en tanke på att killar inte kan ta främmande barn vid handen i folksamlingar. Men alla visste då att jag var sjuk, så varför skämdes jag över att det skulle komma fram vad jag inte klarade? Sen spelade de andra kubb och jag tackade nej och satt och såg på. Det förklarade jag inte heller. Ingen kommer att fatta hur kubb kan vara en för häftig aktivitet. Särskilt inte om jag inte berättar det! Och sen när vi lekte nån lek mitt i natten med tre saker där två skulle vara sanna och en lögn, så var jag så trött att jag inte kunde komma på tre saker, för när jag hade kommit på två, så glömde jag den första när jag började tänka på den tredje. Så när jag sa mina tre så märkte jag att jag hade kopierat en sak som nån annan sa så alla fattade att den inte var sann. Det sa jag inte heller nåt om. Att jag behövde ett papper att skriva på. Och när de jag sov hos vaknade nästa morgon och jag vaknade efter dem, så kände jag mig dum och hoppades att de inte skulle tycka att jag var en lat sjusovare.
Det är inte konstigt att jag tycker jag är värdelös om det är så här jag har pratat till mig själv i alla år. Nu ska det bli ändring.
I söndags var det en som talade om att vi ofta inte är räddast för det vi inte kan utan för vår egen styrka. Vem vågar säga Jag är smart! Jag är vacker! Jag är betydelsefull!
JAG!
(Och eftersom jag inte riktigt vågar än, så måste jag göra ett skämt av det och tillägga Fet är fri, sådär lagom självdistanserat. Men snart så!)
Jag inser att det här nya att inte klaga på mig själv är väldigt svårt att stå för. Jag tror att jag tycker att jag har gått bakåt i min utveckling, att det här att inte klanka ner på sig själv inte var ett problem förut, men nu är det det. I en ålder när man snarare brukar hjälpa sina barn eller barnbarn med de problemen.
Men så tänker jag på J som bröt benet. Först kunde han inte gå mer än några meter och lånade min rullstol i mataffären. Sen blev han starkare i armarna och orkade gå mer på kryckorna, sen läkte benet och han kunde börja använda det. Men ingen tycker ju att ett brutet ben är att gå bakåt i sin gångutveckling. Och om nån har brutit nacken och måste lära sig allting från början så tycker man inte att det var svagt av dem att behöva lära sig svälja, prata och gå igen, som om de var bebisar. Man tycker ju snarare att de visar en fantastisk styrka som orkar försöka igen och igen.
Apropå det så hade mamma jagat Johannes runt köksön och bytt håll och allt sånt. Det är väl den roligaste leken som finns, jag minns den själv från när jag var liten. Han har ju, som barn, outsinlig energi och när farmor till slut fick säga att hon inte orkade mer förstod han inte konceptet
inte orka mer. Man måste nog ha sån energi som barn har för att orka lära sig så mycket om sig själva och om världen som de gör. Det är faktiskt ganska märkvärdigt hur fort de går från absolut noll. Jag såg förresten en video på när tvillingtjejerna var bebisar och deras morfar sjunger för dem på varsitt knä på italienska, att de är "belle bimbe" (vackra flickor), och Bella tjurar lite och Beth säger bakom kameran till vad jag skulle tro var 6-månadersflickorna: You're on camera, Bella, no whining! Jag var imponerad över hur hon alltid talade till barnen som om de förstod mer än vad jag trodde att de gjorde. Hon sa att de skulle share innan de hade börjat krypa. Jag sa ju massa saker till Vanna som hon säkert inte begrep, men kanske förstår både människor och djur mer än vi tror. Om vi förväntar oss mer av dem, så lever de upp till förväntningarna.
Eftersom vi har gångvägen utanför vårt hus så hör vi många som talar till sina hundar nu när fönster och dörrar ofta är öppna. En del låter riktigt hätska, som om de föraktar sin hund och är vansinnigt arga, fast det är första gången de säger ifrån. Att vara bestämd är inte samma sak som att vara arg. Att låta på rösten som om man hatar nån, hur kan det lära någon något? Mitt hjärta brister för de barn och hundar som "fostras" med den rösten.
Och kanske också för de som likt mig själv talar till sig själva med snäll röst men säger dumma saker som att de är dåliga för att de inte är dugliga.
O come sono bella bimba :-)
