Dagens glad

Var hos naprapaten idag. Det var värre än det brukar tyckte både hon och jag. På vissa ställen ville jag bara fösa bort hennes hand och skrika högt. Det är inte nådigt. Fast efteråt kändes mitt huvud som på en sån där wobbly liten plastgubbe med huvudet dinglande på en fjäder. Som att man har tagit bort gipset runt min nacke så jag kan röra huvudet igen. Så hon gör helt klart nytta. Men jag måste kolla i min "journal" ifall migränet verkligen minskar. Jag har ju känt i flera år att jag har mycket spänningar i nacken och velat ha hjälp att massera dem. Neurologen har erbjudit huvudvärksmassage i stan, men dit orkar jag inte åka jämt. Men nu har jag kometavstånd till en välutbildad och lyhörd naprapat som precis gör det jag frågade sjukgymnasten om, men de arbetar inte så, där ska man lösa spänningarna med egna övningar. Grr. Är man sjuk måste man väl anpassa vården? Hur som helst, jag blir smärtfri i några timmar efteråt, men sen kommer det riktigt mycket ont. Känns som om musklerna brinner. Jag råkade luta huvudet bakåt för att svälja nattpillrena, och skrek till, så ont gjorde det.

Men hon hade läst artikeln om ME i DN och tänkt på mig :)

Ålderstecken

Idag har jag kommit på den ultimata ålderskontrollen, nämligen: Ser en 20-åring snygg eller barnslig ut?

Jag får moderskänslor av 20-åringar. Såg däremot en smaskig vithårig kille i ett brittiskt komediprogram. Åhh, han var så snygg!

Dagens hjältar

http://www.expressen.se/nyheter/uttrakat-tonarsgang-raddade-bortford-baby/

En 16 timmar gammal bebis kidnappades från ett sjukhus i Kanada. Några ungdomar hade inget att göra på kvällen och bestämde sig för att åka runt och leta efter röda bilar, eftersom polisen misstänkte att kvinnan/kidnapparen kört en röd Toyota Yaris. Sen hade också en bild av en misstänkt från sjukhusets kameraövervakning spritts som en löpeld på facebook, och en av ungdomarna kände igen kvinnan och hade bott i samma hus. De åkte dit, fann en röd Toyota, ringde polisen, som hittade bebisen. Föräldrarna fick tillbaka henne efter tre timmar, helvetiskt långa säkert, men mycket kortare tid än om ungdomarna inte engagerat sig och om ingen delat på facebook.

Sånt här blir jag så glad av. Medan det bränns bilar på andra håll, gör dessa ungdomar något kreativt av sin sysslolöshet. Så häftig historia.

Precis vad jag behövde idag.

Smarthuvud

Man vet att man inte är sitt smartaste när man varken orkar kolla på 24 (där går det för fort) eller långsamt inredningsprogram (det var en hel timme) utan bara ett halvtimmeslångt program om folk som vill fynda brudklänningar.

Jag ska inte utföra några viktiga operationer idag. Skjuter eventuellt upp att klippa tånaglarna, det kan ju gå riktigt illa!

Mina flickor

Jag har alltid drömt om barn. Kanske extra mycket om flickebarn i söta klänningar. Det är jag grymt svag för.

Dessutom har jag hittat på namn åt dem sen jag var väldigt liten

Idag lutar det åt Lea och Juliette. Förr minns jag att Livia var en favorit, länge, men det heter Colin Firth fru, så det blir för många Livia i familjen då. Just det.

Pojknamn är svårare. Gillar gamla hederliga som Erik, Carl, Johan, Gustav. Men vill gärna ha nåt ovanligt, fast klassiskt. Har inte hittat det än, men det är ingen panik. Mullrande jag känner i magen är av ett heeeelt annat slag.

Dagens missräkning

Jag är ju inte något mattegeni som ni vet. Därför är det extra roligt när jag kan driva med folk som är dåliga på matte. Sån von oben -känsla för mig.

Läste en artikel om hundar som överges och hamnar på shelter, kallar man det hundgård på svenska? Artikeln var lång och förvånansvärt intressant. Min amerikanska vahettere ... Våra syskon är gifta med varandra och vi är aunts till samma barn, är veterinär. Det var alltså hon som hade postat artikeln. Artikeln nämnde videon från förra veckan som har spridits snabbt i hela världen om en katt som attackerar en pojke och blir räddad av en hund. Jag tror inte det var tvärtom. Tydligen är det vanligt att the shelter i såna fall översvämmas av fall som vill adoptera det aggressiva djuret! Nån nämnde en hund som hade bitit flera anställda, dödat en annan hund i the shelter och blev utadopterad. Efter bara två veckor bet han sin husse och krossade benen i ett barns ansikte, innan han sköts av polisen. Artikeln gick ut på att när ett djur omnämns i media, då rusar folk fram och vill adoptera, särskilt om djuret är aggressivt och är planerat att avlivas. Då kan flera hundra personer vara beredda att ta över, många inte ens hundvana, men rädda en skadad hund som har synts i media vill de gärna.

Artikelförfattaren och min veterinär ville slå ett slag för de snälla, rehabiliterande djuren som finns i shelter. Varför vill ingen ha dem? Varför är drivkraften att rädda ett medieomnämnt djur som inte går ihop med varken människor eller djur? Eftersom det finns mer djur i shelter än vad det finns adoptionsvilliga, varför måste en bitvänlig tv-hund gå före en snäll hund? Jag håller verkligen med!

Men så började jag läsa kommentarerna, för jag fastnade verkligen för ämnet.

En man sa att vi måste komma ihåg att oavsett vad, så avlivar man 80% av alla djur i shelter. Så om du adopterar en aggressiv hund, så är det ändå sju andra som måste avlivas.

Sen använde flera andra den här tanken 1 mot 7.

Men det är inte så att 80% betyder 8 st, dvs en mot sju.

Att 80% avlivas är fyra av fem, dvs en räddas och fyra avlivas.

Intressant hur vuxna människor inte har den blekaste aning om vad procent betyder.

Förresten var det en som på fullt allvar skrev exscape.

Jag slutade faktiskt läsa då.

Men det där med procenten var kul. Kände mig verkligen intelligent.

Fast jag vet att det är ett falsariun. Man måste tro själv på sitt värde, inte leta efter det hos andra. Men jag kan i alla fall procent.

Dagens skratt

Kineserna engelska är väl lite rolig ibland. Fast min kinesiska är långt sämre.

Idag fick jag syn på en leopardfärgad bikiniöverdel. Vad den kallades på engelska?

Topmelon.

Hjältinnan på tv!!!

Varande en medlem av me-patientgruppen i Sverige, som för övrigt lär ska ha 40 000 drabbade, höjdes även min puls av spänning ikväll när Trinny och Susannah ska styla om i Oslo, och vi såg Maria Gjerpe. Det är väl det namn vi känner till bäst i Norge (Bruun Wyller hamnar inte på någon positiv konnotation). Läkaren som fick ME var sängliggande 20 timmar om dygnet i tre år. Rätt sjuk. Men hon fick, om jag nu berättar det rätt, hon fick som fas 2-patient och som nummer fyra i världen eller nåt, prova rituximab, och blev frisk! Hon visste ju inte om det skulle bota eller bara skjuta bort problemen tills läkemedlets verkan på kroppen försvunnit. (Men hon har fått flera doser, alltid nåt.) Men när det finns så goda nyheter som en cancermedicin som tycks bota de flesta med ME, då måste nån betala. Tidigare hade vissa personer ur den norska regeringen sagt att detta var ett så stort genombrott och som andra länder kikar på, så nu får vi göra det rätt. Ni ska få era pengar. Men sen vände sig nån om i sängen och regeringen kunde inte ge några pengar. Och då slänger man miljoner på forskning om varför man tappar håret. Tillåt mig koka! Men Maria Gjerpe, pigg och frisk och rejält indignerad sätter som första kvinna i världen igång med ett insamlingsverk av den högre skolan. Jag bidrog, jag tror alla jag kände, som var sjuka, bidrog. Sen var det några miljoner som fattades, och jag har inte allt i huvudet, men då sa plötsligt norska forskningsrådet att vi står för resten. Men sen gjorde de i alla fall inte det, men idag har kavlifondet skänkt 2,5 miljoner.

Inne i det huvudet där ingen får insyn, intalar jag mig att om fem år måste studien vara färdig och nån myndighet kan skriva i fass under Rituximab att det inte bara används för nån cancer och RA, utan också för ME. Och vem det kan vara som ger mig sprutorna kunde jag inte bry mig mindre om. Jag kan åka till lappland om det krävs. Så jag tänker mig att kanske vara frisk om fem år. Jag tror tidsschemat är lite naivt, och att det kan ta ett år från att man börjar ta sprutorna tills man är färdig med alla behandlingarna. Såvitt man är en av de två av tre som det funkar på.

Men Maria har i princip gjort detta möjligt för oss. Jag har ingen större personlig hjälte just nu. Man blir kär i den som botar en, säger mamma, och jag ger liksom mig själv till slav till henne. Hon äger ju mitt liv!!

Hjälp. Kan det verkligen bli sant? Jag tror att det kan det, och vi kan sträcka ut det till år 2020. Då vill jag ha det. Men fas 3-studien som skulle börjat i vintras har inte börjat än. De gör visst protokollen ännu noggrannare för att fånga undergrupper och mekanismer som gör att det inte funkar på vissa. Så okej jag kanske inte är frisk när jag är 50. Men 54 då? Då har jag varit sjuk i 30 år, ett inte alltigenom nöjsamt leverne. Whatever, jag fixar vilket jubileum som helst om jag blir frisk. En helt vanlig tisdag eftermiddag får den största fest jag anordnat!!!

Maria Gjerpe. Jag ska sova och drömma om henne.

Sorg, igen och igen

Såg en artikel med tre saker som kroniskt sjuka vill att deras nära och kära ska veta.

1. Nåt om att det innebär sorg och att sorgen kommer och går och kommer tillbaka.

Såg en bild av en kille via Missing People och jag kämpar mot tårarna fast jag inte känner honom. Men det är som att själen är fylld till brädden med sjukdomssorg, och ibland behövs det bara den där kända droppen. Ibland är droppen en främmande människas ansikte på Facebook, ibland är det när man inte kan göra nåt, nåt roligt eller nåt tråkigt eller nåt man borde, vad som helst. Känslan av otillräcklighet och frustration är nästan oändlig.

2. Vi känner oss som svikare även om ni upprepade gånger sagt att ni inte tycker det.

Och här kommer en ursäkt till familj och vänner och bekanta och alla jag vill trösta och hjälpa men inte kan. Vissa sviker jag mer än andra, och det är en del av sorgen.

Den tredje punkten minns jag inte, jo, det var nåt med att det är pinsamt, men jag orkade inte reagera på det också.

Det är bara mina långa hårstrån på de vita badrumsklinkersen, men det är aldrig jag som städar upp dem. Det är väl varje unges dröm att ha det så, men det är inte roligt. Jag räcker inte till. Till nåt nästan.

Fast då skulle KBT-kuratorn sagt: Fast ingen räcker till.

Nej, ingen räcker till.

Så får jag inte sörja det då eller?

För det är värdelöst att svika, även om det bara är i ens eget huvud vissa av gångerna.

Och nu måste jag sluta, för nu är lipen så stark att jag inte kan stå emot och jag kan inte gråta för jag har migrän.

Min konstiga längtan

Jag har ju alltid haft en liten dragning åt OCD som jag romantiskt har odlat när det passar. Nu får jag tyvärr lägga denna och alla alla längtor på hyllan på grund av denna väldigt oromantiska sjukdom.

Men inget hindrar mig från att avslöja vilka två saker jag verkligen drömmer om att göra här hemma: ordna böckerna i bokhyllorna efter färg, samt sortera kryddburkarna i alfabetisk ordning.

(Mina strumpor står givetvis upp i färgordning.)

Bra idé, fast inte så bra

Orkade inte läsa färdigt artikeln om bråket med Soppkök Stockholm för hemlösa, men jag tänkte på att jag fick en sån bra idé en gång. Man skulle ha en "affär" där hemlösa, eller bara mindre bemedlade, skulle kunna få låna kläder när de skulle på jobbintervju. Alltså lite finare businessaktiga kläder. Jag tyckte det var en sån bra idé.

Sen kom jag på massa men, men vem ska betala hyran, men vem ska betala kemtvätt av kläderna, och det största kanske är men vilken hemlös person är kvalificerad för och blir kallad till jobbintervju som kräver kostym?

Men det var en väldigt bra idé.

(Politik kanske inte är så lätt. Man kanske skulle prova själv innan man klagar på dem...)

Årets julkort

Jag bearbetar le monsieur. Säger att det vore så roligt att skicka ut som julkort när vi är klädda som Sheldon och Amy. Han tror att dem han normalt skickar julkort till inte förstår den hinten. May well be.

Men sen har han ju en rätt seriös cowboyhatt, med gevär och allt. Om jag orkade sy skulle jag göra nåt småblommigt med puffärmar och förkläde och bahytt eller vad det heter. Jag tror inte det är på tapeten att cowboyen tar min/indianend skalp.

Har ni fler förslag på vad man kan klä ut sig till? Jag tycker det här är vansinnigt kul!

Hjälp, vilken dag

Övertrasseringen igår var väl egentligen nog, sen hade jag svinont i benen rätt många timmar, och jag borde inte ha fegat med smärtstillande, eftersom smärtan tog energi som inte fanns. När jag vaknade idag låg jag kvar i sängen ett par timmar som jag brukar. Gick upp, klädde på mig, och sen var det kört. Var så energilös att jag liksom bara grät av trötthet. Orkade inte gråta heller, så jag gick liksom frenetiskt (nåja) omkring och försökte komma på nåt att göra för att distrahera mig. Efter ett par lipattacker var jag för trött för att kämpa emot gråten men orkade inte heller gråta och vara trött och ledsen. Jag hann inte ens slå alla siffrorna i Mikaels mobilnummer innan jag hörde nyckeln i dörren. Vanna rusade in som skjuten ur en kanon men hon fick bara en liten klapp. Mikael gav mig en maskros och jag bröt ihop i hans famn.

Men sen åt vi thaimat som han hade med sig, och jag blev liksom tankad av maten, överraskningen och sällskapet.

Ska försöka komma ihåg att inte gå i trappan bakom huset nån mer gång. Det brukar inte bli så illa som igår, men det är en sån där framflyttad gräns som jag måste börja ta på allvar. Måste också hitta ett sätt att sitta i bilen och samtidigt slappna av. Jag tror jag har parerat bilens rörelser och det får jag lära mig att sluta med. Samt inse att jag måste börja sätta tidsgränser på aktiviteter. Ju tröttare man är, desto tröttare blir man också i huvudet och då kommer man inte ihåg att ta det lugnt, göra saker långsamt eller lägga sig ner. Så jag ska göra en lista på förhållningsorder. Och så måste jag se till att Mikael inte lämnar ansvaret för mig till mig, för jag klarar inte av allt på en gång, tänka och sitta upp är en sak för mycket.

Det var internationella ME-dagen idag. Lite ironiskt. Men jag klarade av den här dagen. Men det kan inte ges något löfte om när jag kommer att orka tvätta håret nästa gång. Men det är en annan dags plåga.

Jag har längtat efter det här ögonblicket hela dagen: Nu ska jag göra mig en macka med köttbullar och rödbetssallad. Mmmmm!

Något helt nytt

Visste ni att man kan stå åt olika håll i duschen? Jag står med ryggen mot väggen, men man kan stå så strålen träffar ansiktet också! Kanske är det så att jag är tjej, eller det är jag, men kanske för att jag är tjej och att tjejer behöver ha massa vatten i håret så har jag aldrig tänkt på att man kan göra annorlunda. Jag vet inte. Det här var en sån stor tanke. Bakåfram i duschen, chockerande å fundera på.

Så jobbar jag.

Naturtomt

Ibland kan man ha anledning att smäda nån med att deras trädgårdstomt numera är en naturtomt, och då är det inte en komplimang.

Men så som jag ser ordet naturtomt i mitt sinne, då är det lite böljande mark med stenar och bergsknallar som sticker upp, mossa och vitsippor på marken, träd överallt, gärna en bäck också.

Sen ska min tomt nödvändigtvis inte vara stor, men det som ligger bredvid ska absolut också vara naturtomt. Inga skränande människor och framförallt inga femtonåringar på moppe!!

Idag var vi och tittade på det nya bostadsrättshuset i Österhaninge där de också har en länga med konstnärsateljeer. Älskade området, och vackra gamla Österhaninge kyrka som granne, och sen bara natur. På begravningsplatsen låg ett funkiskapell och ägorna var fantastiskt inspirerande. Allt såg ostylat ut, vilket väl är det ultimata beviset på att det absolut var det. Men små berg som stack upp där marken var för tunn. Och vitsippor överallt.

Så vill jag bo. Men jag skulle inte orka ta kometen till centrum därifrån så det blir inget. Det vet jag ju redan, men drömmer är ju allt jag gör nuförtiden som inte ger mig överansträngningssymptom.

Sen åkte vi vidare till Dalarö. Vatten är vackert, Ornöfärjan både la till och... gick? Tullhuset, restauranger, hotell, snickarglädje och ljuvliga mängder skärgårdsvillor i gränder och backar. Som jag minns det så fanns tre hus till salu på Dalarö nu i senaste Mitt i, alla för åtta miljoner. Eller var det bara sex? Vi vet inte var Amelia Adamos beryktade, skandalöst moderna skandalhus ska ligga, och vi råkade inte på det heller. Det hade jag annars tyckt var spännande.

Det mest spännande förutom detta var när vi var inne i boden nere vid vattnet. Förresten vill Mikael ha en sån där gammaldags telefonhytt som står där. Jag med. De är fantastiskt vackra. Det fanns mycket fiskegrejer i affären och mackor med pannbiff och ägg som jag inte köpte. Vykort från Dalarö som jag kanske eller kanske inte borde ha postat till mig själv som minne av utflykten, eftersom jag inte fick upp telefonen en enda gång. Får väl leta foton på nätet och sätta in här. Och det vet vi ju hur det blir med det.

Det hade flyttat in en ny familj i församlingen, berättade Mikael. På Ribby allé 19c. Mysterium, eftersom det inte finns a, b, eller c i hela området! Vi är 22, villan bredvid är 20 och sen 18, så 19 är en lägenhet. Kanske får undersökas imorgon. Ett fall för Ronja. Jag väntar dock hellre tills jag har fått kometen tillbaka från servicen. Idag har jag gråtit flera gånger för att mina ben gör så ont, att tanken på nån längre promenad än till toan imorgon nog faller på sin egen orimlighet. Mer synd om mig är det dessutom för att jag inte har vågat ta smärtstillande till benen, det var för sent för treo eller treo comp när det började göra ont vid nio, och eftersom jag för första gången på en vecka inte har svår migrän (hjälp vad det har gått åt droger här i veckan) så vågade jag inte ta ens Alvedon eller Ipred, för att Alvedon triggar vissas migrän och jag orkar inte börja undersöka just nu om det är så för mig också. Sen har jag två andra nsaid-mediciner, men den ena sägs vara farlig för hjärtat och min läkare som visserligen har slutat och dessutom var rädd för de flesta mediciner jag tar, sa verkligen till noga att jag bara får ta en i veckan. Så jag har gråtit ikväll och inatt, när det har gjort för ont. Kul nästan jämt. Fast gråta får man migrän av, så jag har slutat gråta igen så fort jag har märkt en tår. Oerhörd självkontroll. Ibland. Jag tullade å andra sidan av barnens nappar. Godisnappar, för sjutton!!!

Nu blev det som vanligt en något labil litania över me and my ME men jag letar bilder sen. Tänk träd, vitsippemark och bergsknallar. Och en bäck och ett kyrkogårdsområde som granne -- de är nog bra grannar och håller det vackert på ägorna.

Men, nu ska jag drömma om vitsippor och inte gråta en enda gång till.

Vet inte vad det är

Mikael tog ut mig på liten utflykt ikväll, eftersom planerna för kvällen inte blev av. Jag satt i bilen med nackkudden och tittade ut, det var i princip vad jag gjorde, och nu har jag feber och som svår växtvärk i benen. Och nu har jag ändå hämtat mig lite, vilat tyst, ätit något.

Jag vet inte vad det är som är för mycket. Gå några steg till bilen, sitta upp, koncentrera mig, se saker?

Detta blev jag ledsen av. Jag vet ju att jag måste hålla mig inom de gränser kroppen sätter för att undvika att bli sämre. Men vilka gränser korsade jag idag? Se, sitta, titta, tala?

Seger

Har ingen ämnesflik som heter badrumskrigföring eller den oändliga städcykeln, men jag har gjort framfart i dessa idag. Skulle bara helt fredligt gå och kissa när jag plötsligt tyckte det behövde rensas i handfatskroken. Okej. Jag blir lite krigisk när gröna, sumpluktande organismer försöker ta över mitt rena paradis. Blev bara lite andfådd, och Mikael fick ta i med ett verktyg som jag har glömt namnet på -- polygrip! Men nu kan man dra djupa och framförallt behagliga andetag i handfatet. Så. mycket. klägg. Idag har vi vunnit och jag är stolt.

Sen har jag satt på diskmaskinen också, börjar tycka att ljudet låter lite rogivande på natten, men det är inget att skryta om eftersom Mikael har fyllt den.

Tio dagar

Såg nyss hos serendipity kat ett schema för palliativa cancerpatienters förväntade livslängd. Dvs om de mår si eller så, så dör de om si eller så lång tid.

Om jag hade cancer hade jag haft tio dagar kvar att leva.

Dels är det skrämmande att min sjukdom motsvarar att man dör om en dryg vecka. Det känns seriöst och bra. Som att jag inte är inbillningssjuk.

Men så tänker jag också på dem som är längre ner på skalan än jag, på dem som inte kan äta, kommunicera, sitta upp i sängen. De kan leva år ut och år in så dåliga. Som i ett fängelse.

Det är en skandal att människor får ha det så utan att forskningen bara sätter fart och hittar motmedel, kvickt. Jag vet såklart att det inte är forskningen som ska sätta fart utan politikerna.

På måndag den 12 maj är det ME Awareness Day.

Tänk om det blev sprutt på detta och att man fick bromsmediciner eller botemedel. Man gjorde det med aids på rätt kort tid. Inget annat är egentligen okej i dagens läge.

Om fem sekunder kommer John Blund

Men jag har legat i sängen och drömt om bröllopsklänning, håruppsättningar och buketter med nejlikor, dahlia och anemoner.

Om jag skärper mig, en gång för alla, och går ner ordentligt, kan jag köpa nån vit välskräddad kavaj, ha en tyllkjol till och ta bröllopsfoton med min nya figur! Det kändes som en riktig sporre!

Hittade den som var min första älsklingsbrudklänning nånsin. För 10 år sen, eller mer?

Now we're talking

Upp till en vecka med helpension på hotell med pool i italienska klacken nära Bari. Precis på vår bröllopsdag!

Ska jag aldrig kunna resa nånstans mer eller? Jag vill, jag vill, jag viiiiill!

http://m.groupon.se/deals/travel/ga-voi-hotels/38437889

Apropå Tallinn

Annars kan man bo på anrik herrgård/spahotell vid havet i Helsingfors. Kanske inte så varmt för havsbad, men så ska ett spahotell se ut!

http://m.groupon.se/deals/travel/ga-hotell-haiko-gard/38447576

Trist

Så har vi ställt in morgondagens kryssning med vistelse på spahotell i Tallinn. Biljetterna är ej om- eller avbokningsbara och om jag bara hade tänkt efter ordentligt hade jag vetat hela tiden att jag inte skulle orka. Mikael har föreslagit det ett par gånger förr och jag längtar verkligen efter att bada, sova på hotell och äta ute, så jag intalade mig själv att det var en bra idé. Nu känner jag mig lite ledsen och misslyckad. Jag vet att det inte är mitt fel, men det är ju ändå jag som gör att vi inte kan åka.

Stor skillnad på prepositioner

Om man vet vad en preposition är är man kanske smartare än en femteklassare. Prepositioner brukar vara bland det svåraste att få pejl på på utrikiska, eftersom de inte alltid har logisk överensstämmelse.

Såg följande kloka grej. Och tänkte på vad annorlunda det blir om man byter ut prepositionerna.

Att vara tacksam I sina omständigheter, FÖR sina omständigheter, TROTS sina omständigheter osv. Tanken att man kan hitta glädje varje dag, oavsett omständigheterna, och att tacksamhet lite är som självbevarelsedrift, det är kloka synvinklar.

Alltså: Idag är jag tacksam för middagen som Mikael lagade, för allt han berättade om från sin dag, förhoppningarna inför morgondagens grävning, att jag är mindre snuvig. Och återigen att jag har rensat i garderoben och att jag har gått ner i vikt.

När jag skrev tacksamhetsdagbok hade jag mycket trevligt med alla saker jag skrivit upp och kunde gå tillbaka till. Orkar inte just nu, men det är en väldigt bra idé, för tre bra saker med varje dag borde vara ett medvetet levnadssätt. En gång var en av mina tre saker att den enorma finnen på ryggen inte satt i ansiktet. Det går att hitta tacksamhet i allt.

Prisa Gud för skatteåterbäringen

Att inte fler saker blir fel här hemma är ett mirakel.

Slängde ett öga på deklarationen igår, det är ju en hel månad kvar, då har jag tid på mig.

Hmm.

Mindes att jag redan tänkt den tanken en gång. Vad betyder det?

Jo, att jag kom på att det redan var maj, att jag deklarerade på telefonen och att vi vecka 23 ska prisa Gud för skatteåterbäringen! (I alla fall för dem av oss som inte har firma, men det är en annan femma. Pun intended.)

Kjolfadäs

Var i kyrkan. Mötet var precis slut, pratade med mamma och faster. Vet inte hur det gick till men plötsligt låg min kjol på golvet runt fötterna. Inte märkte jag det först heller, förrän min faster och två kvinnor ställde sig i en halvcirkel runt mig. Som väl var hade jag tjocka svarta strumpbyxor på mig så det var nog inte särskilt uppseendeväckande.

Igår rensade jag ut kläder som har blivit för stora. Jag lägger i dagens kjol också.

Orkar ni läsa lite utrikiska?

Why Are Doctors Skeptical & Unhelpful about Chronic Fatigue Syndrome? Pt. II

http://www.cortjohnson.org/blog/2014/05/01/doctors-skeptical-unhelpful-chronic-fatigue-syndrome-pt-ii/?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=doctors-skeptical-unhelpful-chronic-fatigue-syndrome-pt-ii

Stark? Jag skojade bara.

Ikväll har jag fått ont i halsen, feber och snuva. Bara för att jag åkte ut på kometen igår. Sov bara nåt på sju timmar inatt och nu känner jag mig influensasjuk. Den Tjugoåriga Influensan.

Så det där med att jag i ett svagt ögonblick (ha!) undrade över om jag känner mig stark och vad som kan hända då, det tar jag tillbaka. Idag är jag en liten ynklig varelse igen.

Men jag kämpar för att vara lycklig. Både för min egen skull och för Mikaels. Det känns inte som om det är två olika saker längre.

Att vara stark

Jag har känt mig stark i ett par dagar. Dels att jag har gått ner i vikt och dels att jag inte blev så dålig av helgens firande. Har hört av folk att jag är stark, positiv, gör skillnad i folks liv. Jag kan nästan inte med att skriva det, jag känner inte själv att jag är sådan men däremot att jag klagar rätt mycket.

Positiv har jag visserligen alltid varit av naturen, men jag tänker ibland också väldigt fort. Från a till b till överdrift på 0,6 sekunder. Och problemet med att känna sig stark, är jag rädd, är att då kan man få fler problem än vad man har och som man tycker att man bara precis klarar av. Absolut inte positivt tänkande, jag vet. Min syster skulle jag kalla stark, nu, fast jag tvivlar på att hon kände sig som nåt annat en söndertrasad strumpbyxa när Rob dog. Men man blir ju starkare av tung vikt, så är det ju till och med i sport. Ingen önskar sig tyngre vikter i livet, men alla vill kunna möta sina egna med elittränade muskler. Moment 22.

Jag har blivit mer självsäker med åren, men också räddare. Det är så mycket som kan hända. Naivitet är en lätt börda. Fast inget stort stöd.

Bättre börda bär ingen med sig än mycket mannavett.

Shoppingsugen

Bara för att jag kom i den svarta klänningen gick jag bärsärkagång på eBay. Sökte bara på Monsoon i min nya storlek och det fanns helt otroliga mängder kläder till superpris. Sparade säkert trettio plagg i min watch list.

Och igår tog jag bort alltihop.

Jag ska hålla ut lite till och sen köpa i ännu mindre storlek!