Nu är det ju komplicerat att vara jag. Dels blir jag deprimerad när jag har gjort för mycket. Dels har jag ångest för sömnen och både sömnen och ångesten påverkar mitt liv. Sen har jag ju fantastiskt mycket i kroppen som verkligen är svårt att stå ut med. Jag känner mig pressad från alla håll, även av trevliga saker och sånt som jag vill göra, för att det finns så mycket jag måste göra och inte orkar att jag egentligen alltid har panik över det.
Så det är inte lätt att vara jag. Och teoretiskt sett inser jag att det inte är säkert att jag borde klara det som är mitt liv med ett leende, utan att jag kanske har lyckats om jag bara får sammanbrott varannan dag istället för varje.
Men vad jag vet teoretiskt är inte samma som det jag tror på undermedvetet. Undermedvetet tycker jag att jag är kass. Verkligen inte fantastisk. Och jag undrar vad det är som fått mig som är så väldigt snäll av mig och aldrig skulle kunna säga nåt elakt till nån, eller ja, jag har blivit mer rak och tålamodslös men det är mer omständigheter än personlighet, att tycka att det är okej att behandla mig själv sängen än andra. Hur kan jag vara så hård och kall mot mig själv när jag känner så med andra?
Kanske är det nån missriktat högmod. Att jag tycker jag är bättre än alla andra så jag ska hållas till hårdare regler och krav. Jag kan inte komma på vad det skulle vara annars.
Jag berättade för Mikael (säkert inte för första gången) nu i veckan om att jag hade 118/118 på ett franskaprov och dessutom hade bäst resultat på franska nationella proven i hela skolan. Och hur jag hade 16/20 i inträdesprovet till engelska på universitetet och 16 skulle man ha för att klara kandidatnivån. Det provet gjorde man se om på första, andra och tredje terminen och då fick jag ett poäng högre för varje gång. Hade 19/20 på C-nivån och det brukar folk inte ha om de inte är tvåspråkiga, sa läraren lite förvånat. Jag vet inte nån som haft 20. Jag hade bättre resultat än engelsmannen i klassen.
Till och med när jag gjorde neuropsykologiskt test fick jag bäst resultat nånsin på det sista momentet som skulle avgöra intelligens (för att kunna sätta de andra förmågorna/nedsättningsrns i ett perspektiv). Jag var den enda som han hade hört om som kunde uttala det sista latinska minst fyrstaviga ordet som jag aldrig hört.
Jag är bra på att visa min intelligens i test och har varit smart sedan barndomen. Lärde mig läsa själv vid fyra års ålder, pratade flytande engelska vid sex års ålder. Så på nåt vis har jag satt likhetstecken med att vara bra på såna saker och mitt värde. Och det funkar inte som värdemätningsmetod nu för livet består inte av att göra prov.
Till och med när jag ska berätta hur dålig jag är för er här måste jag också berätta hur bra jag är.
Vad var det Kattis pappa sa, prestationsbaserad självkänsla.
Trots att jag då har presterat mycket så har det inte bidragit till min äkta självkänsla. För nu när jag inte har några prestationer har jag ingen självkänsla. Har inget i mitt liv som jag kan skryta över på det viset. Så jag tror att jag är värdelös för att jag är prestationslös. Jag vet att det inte är så, men jag tror ändå fortfarande på det.
Monnah sa att jag skulle göra nåt snällt för mig själv och som inte krävde energi, som smörja in händerna. Jag gjorde det och det luktade gott och jag blev len om händerna. Men jag glömde också av hur man gör när man smörjer in händerna så jag råkade skära upp ett långt sår med nageln i fingret. Det fick liksom symbolisera den här kampen jag har för att lära om och göra rätt. Jag gör mitt bästa, även om mitt bästa inte är samma som jag förmår räkna ut. Det är mycket lättare att veta hur man ska göra än att faktiskt göra det. Men på nåt konstigt sätt så känner jag mig stolt ändå över att jag försöker. Lyckas inte ön, men är stolt över ansträngningen. Det går att vara där i mitten och ha det bra. Särskilt när nån hjälper en. Då kan man höra orden de andra sagt i huvudet och våga tro på dem, när man inte vågar tro på sig själv.
