Skitvård!!!

Har sorterat in lite papper i pärmar och slängt en del. Jag hittade en anteckning från vårdcentralen i Borås som jag gick på strax efter insjuknandet 1994 eller 1995 och nu blir jag så arg att jag smäller av.

Mitt järn var 10 med ref 14-36. Dvs redan då var det lågt. Jag minns att han sa till mig angåendet järnet att så bra Hb är ovanligt att se hos en fertil kvinna. Men om de andra järnvärdena ligger under referens ska man väl för sjutton göra nåt när patienten kommer med trötthetssymptom! "Fast forward" till mina järninfusioner tjugo år senare!

Det var samme läkare som avfärdade mig med orden Sånt händer ofta kvinnor i din ålder. Skitläkare! Magnus Bokrantz hette han och mamma var jättenöjd med honom. Inte jag!

Sköldkörtelvärdena fick jag ju också syn på. Tsh 3,5 (0,4-4,0) vilket är förhöjt inom referensen även om det inte är sjukligt ännu, samt ft4 på 17 (med ref 12-28). Det är ett rätt dåligt värde och det enda jag minns att de sa var att det absolut, absolut inte var fel på sköldkörteln. Men det kan det visst ha varit med de värdena. Det skulle ha följts upp i alla fall. Nu gick jag med det i åratal innan jag kände att det är nåt som inte stämmer. Fick inte medicin förrän tio år senare.

Jag var sur nog på min VC här i Vh som ignorerade att mitt d-vitamin var under referens och mitt ferritin ensiffrigt i tio år.

Nu har alltså min VC i Borås sett att mina järnvärden var låga och att mina sköldkörtelprover borde följts upp men de har bara avfärdat mig.

Jag har ju ME, så jag blir inte frisk för att jag får upp järnvärdena, men hur kan vården vara så värdelös att de inte följer upp de vanligaste trötthetsorsakande provsvaren som visar dåligt redan vid insjuknandet?

Häromdagen läste jag en artikel, nej, jag läste faktiskt bara ingressen, men det stod hur viktiga tarmbakterierna är för hur man hanterar virus. Och jag minns att jag fick fyra antibiotikakurer när jag insjuknade i England. När jag kom hem sa de på Infektionskliniken på sjukhuset att det var barndoser, både i styrka och längd. Så allt de gjorde var att förstöra de goda magbakterierna utan att ta kål på eventuella fientliga bakterier jag hade. Och så att de virus jag hade fick utökad kraft vilket ledde till att jag fick ME. Jag var ung och naiv, jag trodde att man bara fick antibiotika om man verkligen behövde det. Och att doserna var tillräckliga. Fem dagar är bara en släng av antibiotika, det vet jag nu, men då visste jag inte det. Jag hade haft migrän ett par gånger, opererat bort blindtarmen och sen varit sjuk en gång. Det var hela min erfarenhet av vården. Hur skulle jag kunna veta att man inte kan lita på läkaren?

Så jag har många gånger känt mig ansvarig för att jag blev sjuk, för att jag inte vägrade äta de där antibiotikakurerna.

Men jag hade inte fattat att det var så mycket fel på mig redan samma år som insjuknandet och som vården borde ha reagerat för.

Tänk om jag hade fått korrekt vård med en gång.

Hur kan det vara okej att det fungerar så dåligt???

Stackars Sifo

Fick frågor från Sifo. Kunde svara på om jag var man, kvinna eller annat samt min ålder. Sen frågade de hur många bilar jag/hushållet har som är 10 år och yngre. 1 eller 0 är ju ganska stor skillnad på. Hur ska jag veta hur gammal vår bil är? Men jag tänkte att den nog är yngre än 10 år. Vi har ju precis bytt upp oss.

Kände mig lättad för att jag klarade av att svara sanningsenligt, tror jag.

Men sen skulle man säga märket på bilen och då hoppade jag av. Jag vet att den är fransk, och inte de ovanliga märkena Citroën eller Simca. Men Renault och Peugeot är ju typ samma sak. Kan inte för mitt liv veta vad det är för märke på bilen. Den är grå och vår tredje av samma märke så jag borde ju veta vid det här laget. Men alltså, man har ju inte bra pejl.

Det var rätt skönt ändå att hoppa av Sifo. Om frågorna blir svårare har jag ingen chans.

Jag vet vilken färg den har. Jag är såååå mycket tjej när det gäller bilar. Faktiskt föredrog jag den förra bilen, röd, för en grå sedan är Var Enda Bil På Parkeringen. Men å andra sidan har jag aldrig ansvaret för att hitta bilen på parkeringen utanför Ica Maxi.

Deus dat incrementum

Såg ett fantastiskt bra program om förlåtelse på, tror jag, Kunskapskanalen ikväll. Riktigt hemska historier men så vackert beskrivet och utan att förlåtelsen beskrev som nåt för enkelt eller ansvarslöst.

En av huvudpersonerna vars berättelse var om när han var slav under röda khmererna återvände med sina barn och det var en helande upplevelse för honom. Han visste att han hade kunnat mörda en av dem som gjorde honom illa, nån sa vem det var och var hen bodde, men han blev istället för hämnare/mördare istället förlåtande och startade skolor där både khmerer och hans egen folkgrupps barn gick sida vid sida.

Jag ryckte om det där vägskälet han insåg att han befann sig i. De gjorde vad de gjorde, men vem vill jag vara resten av mitt liv? Han ville inte vara mördare och insåg då att förlåtelse inte är en engpngsvsra utanatt äkta förlåtelse leder till en önskan att de/dem man har förlåtit ska ha det bra.

Jag är inte där än. Det finns en kvinna från det förflutna i vår familj som handlade så själviskt och oetiskt att jag inte kan förlåta henne för det. (Hon läser inte svenska men jag skäms inte för att säga det till henne...) Jag har hört allt det där om att förlåtelse inte befriar den skyldige utan en själv. Jag ser för mig hur jag skriver en bok om förlåtelse för att jag med den måste utvecklas med innehållet o h när jag skrivit klart boken ska jag ha klarar av att förlåta henne. Som det är nu önskar jag henne illa. Inte nåt riktigt hemskt som att hennes barn dlgz men nåt lite lagom hemskt. Så att hon får ödmjukast, kanske förödmjukas. Så det är inga goda känslor jag har. Det är dessutom inte mig personligen som personen har gjort ullabutan nån/några jag älskar. Det är svårare att förlåta när det inte handlar om en själv för jag tycker aldrig att hon har förtjänat att jag ska sluta hoppas på att hon får vad hon förtjänar.

Så programmet rörde vid saker som jag begravt djupt på botten i mitt personliga Ishavet.

Vid nåt moment i det inslaget såg man en man stå i vattnet, gunga försiktigt och sen slänga ut nät. Det var en sån vacker syn. Dels var personen graciös och van så själva kroppsrörelsen var meditativ. Och jag såg plötsligt det där fiskandet i en lång rad av händelser. Efter att han har fiskat förra gången går han igenom nätet och lagar trasiga ställen. Sen hade han vikt ihop nätet på ett vad jag inser särskilt sätt så att man skulle optimera slängrörelsen. Sen slängde han i nätet. Han började med att röra kroppen från sida till sida innan han slängde ut det. 

Och sen såg man inte mer. Men de kanske får prova flera gånger innan de faktiskt får nåt/tillräckligt. Sen ska fisken rensas och bara det är också ett helt verk i sig. Älskar när de filéar fisk på Masterchef. Den som visar hur de ska göra verkar bara snitta lite hit och dit, sen ser man hur amatörkockarna trasar sönder sina bitar och då är de ändå vana vid olika ingredienser. Så att filéa en fisk är ett hantverksmässigt arbete som kräver fingertoppskänsla. Sen laga fisken, sen diska. Är det ett fattigt land kanske man inte har rinnande vatten. Jag lever numera i ett land där folk har diskmaskin. Till och med Jonte har diskmaskin. Så det kan vara mycket jobb kvar att diska upp efter fiskmåltiden.

Vad som slog mig den här gången och i det här programmet var att det där när personen lagar näten är en odelbar del av processen, på samma sätt som disken efter middagen är en del av fiskeprocessen.

Det påminner mig om att jag kanske håller på att laga mina nät nu. Jag är ju inte så nöjd med hur jag känner inför mig själv i mitt liv, men när jag tänker alternativt så inser jag att mitt liv är en process, inte ett sprinterlopp. Det där vackra i utkastandet är bara en bråkdel av hela jobbet. Så om jag tycker att mitt liv just nu är att jag tragglar i nåt som inte verkar ge något resultat, så kan det vara att jag är på ett annat ställe i fiskeprocessen än just ögonblicket där man fångar fisken. Och hela processen behövs och är lika viktig som fångsten. 

I Bibeln, 1 Korinterbrevet 3:6, står (och det är Paulus som talar): Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten.

Gud gav växten eller med andra ord Gud gav tillväxten.

Staden jag bodde i i England i tre månader och blev sjuk i heter Warrington och stadens motto är Deus dat incrementum, eller Gud gav tillväxten. 

Jag kommer inte ihåg om dat faktiskt är imperfekt eller om det är presens, men i vilket fall är det intressant att oavsett var man är i växtprocessen, om man sår eller om man vattnar, så är det Gud som ger tillväxten. Även i mitt liv. Och att Gud är med i mitt lag (eller snarare jag i hans!) betyder att oavsett om jag sår eller vattnar så får jag del av den gemensamma skörden, som Gud har gett. när jag var missionär hade jag ganska mycket framgång, om man får kalla det för det, men det skriftställen/mottot gjorde mig ödmjuk. Nån annan hade sött där jag nu skördade men vi är alla delar av samma process.

Det är ju som att sjuksköterskorna förtjänar mer betalt för att de sliter så. Men lärarna behöver också löneförhöjning. Fast utan sopåksre så vore vi handikappade som samhälle. Och sanningen är såklart att alla behövs. Och att det inte finns någon hög eller låg utan alla kämpar samma kamp.

Fast det är ju heller inte sant. Läste en recension från Arbetet igår om Blondinbellas memoar. Hon har aldrig haft ett riktigt jobb, stod det, och det tror jag nog är helt korrekt. Hon beter sig som om hon är "hög", och hennes liv är en silversked om dagen. Hon vet nog inte vad det är att slita och kämpa för brödfödan. 

Jag glömde vad jag skulle säga, och det var väl bra, så jag kommer ihåg att jag inte ska skriva med sömnpiller i kroppen.

Apropå sömnpiller sa jag till Mikael när vi tittade på Knight and Day när Tom Cruise drogade Cameron Diaz, att det som är bra med mig är att om nån skulle smyga ner en våldtäktsdrog i mitt glas så hade jag absolut inte slocknat utan knappt ens reagerat! Alltid nåt. 

Fin komplimang om jul

Härom dagen låg det ett barn på gångvägen bredvid vårt hus när Mikael kom hem. Tillhörande förälder fanns. Känner med både barnet och föräldern.

En annan dag när han kom hem och gick mot vår ytterdörr sa en person på gångvägen Bor du där? Ja, sa Mikael. Då vill jag bara tacka för att ni har en julkrubba i fönstret på jul. Då kan jag påminna mina barn om att julen inte bara handlar om julklappar och mat (om jag minns det rätt).

Julkrubban är världens coolaste. Det är två träbitar som är utsågade som alla i krubban och som har ljus emellan. Det är alltså en lysande silhuett som passar alldeles perfekt i vårt lilla fönster i vardagsrummet där alla går förbi. Jag köpte en på Ekohallen i Borås (den affären saknar jag nåt enormt!) och sen köpte vi typ tio stycken till alla o min bokklubb som blev helt förälskade i den. Sen hade jag ingen plats för min, eller så slarvade jag bort den, minns inte, men så fick jag mammas. Jag älskar den verkligen och den är dessutom så fin i just det fönstret.

Och så fantastiskt roligt att nån tackar Mikael i maj för att han har den i fönstret på jul.

Gerillakristen är jag idag. Känns jättebra.

Och jag saknar verkligen mina julgrejet. I oktober ska jag be Mikael leta i förrådet så allt hinner komma in och upp till i november. Jag bryr mig verkligen inte om att vara tidigare än alla andra, men jag älskar julen före jul men inte efter, så i år ska jag dekorera i tid. Jag orkar ju knappt mer än att sätta upp en stake en dag och så vila några dagar, så det tar tid. Men jag blev så sugen på jul nu.

Och jag vill verkligen göra en sån där minimalistisk julkrubba som jag sett så många fina bilder på. Kanske vill göra den overscaled också. Som en större fönsterlampa i storlek. Och man kan välja färger utefter sin heminredning och var man vill ha den. Vi har ju marinblått i vardagsrummet och det är svårt att få det riktigt juligt där. En sån här i grått och marin skulle verkligen passa. Ååå, vill pyssla! (Dessa är ju visserligen inte särskilt minimalistiska men man pyntar dem ju hur mycket man vill.)

Här kommer lite mer pysselinspiration. Jag vill göra precis allt. Alltså, hur genialt är det att göra snökristall av perlor?

Hederlig sjukdom

Mikael är engagerad i ungdomarna i kyrkan. I söndags var flera stycken av dem hemma och förkylda, och jag blev faktiskt glad över det. Glad för att det inte är Corona längre och att en gammal hederlig förkylning nu är det nygamla normala.

Själv är jag dock rätt befriad. På de tolv eller om det är tretton år jag bott här har jag varit sjuk två gånger. En gång i en magsjuka som Mikael fick på julbord med jobbet (alltså av en kollega, inte av restaurangen) och sen covid förra mars-april. Men jag är ju å andra sidan alltid sjuk.

Har just ikväll haft det rätt jobbigt. Tog äntligen min migränspruta, men den retar liksom migränet så efter att ha haft migrän i några dagar (effekten räcker oftast 26 dagar, inte 28) var det lugnare idag men då fick jag tillbaka det ikväll när sprutan började verka. 

Och det kliar och svider i ansiktet, det känns som om jag bara ätit jordgubbar i en vecka, och hårbotten är likadan, jag har 35,8° på vänster sida ansiktet men 36,9° på höger. Har ont överallt, hugg i axeln, blåmärken, snuva och hosta som gör så svinont i huvudet. Och ikväll har jag haft ångest och gråtit flera gånger. Det får man också ont i huvudet.av, så för inte så länge sen gick jag upp, började gråta av det omöjliga i att behöva bestämma vilken medicin jag får "unna" mig, och tog sen en Treo Comp. Det börjar kännas bättre nu, men det skalar bara av toppen på smärtan, inte som en del andra gånger när den tar allt och lite till så jag nästan mår bra. Har också haft ångest över sömnen så jag har skjutit upp att lägga mig för att det inte går när man har ångest, men då blir sömnmedicinernas effekt för svag, och särskilt om man har ont också, så nu tog jag en specialmedicin. De senaste tre dagarna har jag tagit special av allting, flera gånger. Men jag gråter inte längre, alltid nåt. Idag tror jag att jag dels blev lite orolig inför att somna, för jag känner igen hur det känns i kroppen när det inte kommer att gå så bra, och då blir jag rädd för det. Men sen blir jag också rädd för att det ska bli så här oftare och att det inte finns några fler stenar att vända på. Vad ska jag ta för mediciner om jag redan har fem sorter och ändå inte somnar? Sen, och det här var nytt för idag, så får jag som en känsla av att detta är alla gånger som jag haft sömnångest på samma gång. Jag har inte analyserat känslan förut men tror att jag har den aspekten också så som jag har numera av vårdtrauma. Då kommer plötsligt gamla händelser fram och känns in my face, som att den genren av erfarenheter (läkare som säger dumma saker) nu har flyttats från Irriterande/Jobbiga till Traumatiska. Hjärnan har ändrat hur den lagrar erfarenheten och vad den säger till min kropp att den ska reagera på. Jag vet inte om det specifikt hjälper att jag analyserar så här, men jag känner ju mig själv och vill gärna bena ut saker. Då kan jag släppa dem lite. Att hänga i luften är fruktansvärt för mig. 

Men nu har det gått en stund. Jag har fått effekt av både sömnmedicinen och smärtmedicinen och har hanterat mina känslor på ett konstruktivt sätt. Jag åt en skiva bröd när jag tog medicin för att ha nåt i magen och jag kom ihåg hur man kan tänka på olika sinnesförnimmelser när man har ångest, så jag tänkte på hur brödet smakade och hur jag tuggade på det. Det är verkligen krävande att gå ifrån den allomfattande ångesten till att tänka på nåt så oviktigt som bröd (när det känns som om jorden håller på att gå under). Men det funkade, jag klarade det. Ångesten detroniserades snarare än försvann. Men när den inte var farlig längre så hade den ju på ett sätt försvunnit.

Nu känner jag mig i alla fall lugn och trött. Det har bara tagit sex timmar. Det är hårt arbete att vara sjuk. Mina tre värsta symptom med ME är PEM (ansträngningsutlöst symptomförvärring), huvudvärk/migrän och insomni (och övriga sömnproblem som att jag inte vaknar utvilad). Och den här helgen har jag haft alls tre på full volym. Det har varit riktigt hemskt faktiskt. Och allt kom av att jag åkte hemifrån fast jag egentligen inte orkade det. Underbart att träffa familjen, särskilt de små (❤️💙💙), men så ledsamt att det blir så fantastiskt svårt att stå ut med följderna.

Men det är alltid en annan dag imorgon. Vi behöver aldrig bära morgondagen utan bara nuet. Och imorgon kan bli så mycket bättre. Och om det inte blir det så har jag med mina upplevelser, tankar och känslor blivit en lite starkare, snällare och mer medkännande människa. Kanske också mot mig själv. 

It's been a hard day's night, 
and I've been working like a dog. 🎵

Nu börjar det

Några moderater hade skrivit ett inlägg på insändarsidan i Mitt i Haninge. De två första meningarna handlade om hur värdelösa sossarna var och hur de åtta åren med dem varit bortkastade

Idag fick vi reklam från Socialdemokraterna i Västerhaninge om hur dåligt det är med Akka vårdcentral som inte har några fasta läkare och svårt att komma fram, än mindre få en tid. Det mer än antyddes att detta var pga att Akka är privatägt. (Vilket ju bevisas av att resten av vården fungerar felfritt...)

I Mitt i Haninge stod det å andra sidan att Socialdemokraterna styr vården här och gör ett dåligt jobb och att det är därför vården är under all kritik.

Alltså en evig cykel av att skylla på andra.

Jag har ju en politisk åsikt. Men jag HATAR när man inte kan presentera sin egen politik så att den låter lockande nog med sina egna argument och förklarar varför ens sätt är det klokaste. Jag ser faktiskt ingen anledning till att politik ska gå ut på att sänka andra. Ibland måste man påpeka skillnader för att det nu är de ideologiska skillnaderna som skapar själva den praktiska politiken, men man kan säga varför ens egen syn är bra utan att säga att den andra är dålig. 

Som medlem i en kyrka som har en ganska substantiell proselyterande verksamhet som jag också har varit engagerad i personligen, så vet jag att det är fullt möjligt att tala om sin egen syn på saker på ett positivt sätt utan att säga att andra är idioter. Jag får avsmak av de där billiga smockorna.

Sen såg jag också att Aftonbladet hade en artikel om en kvinna som födde barn i hallen. Hon hade 12 mil till BB. Det var såklart meningen att artikeln skulle belysa hur förfärligt det är att folk har långt till BB. Men om kvinnan födde i hallen hade ju BB behövt ligga i grannlägenheten för att hon skulle ha hunnit dit i tid. Artikeln bevisar inte på nåt sätt det som folk klagar på. Och av de 450+ kommentarer som jag bara slängde ett getöga på så var det en handfull som sa just det, en handfull sa Vi hade 25 mil till BB i nåt-nåt-träsk och det gick bra. inte en enda sa Jag födde barn i vardagsrummet och bebisen dog. Ingen sa heller att vi hade nära till BB men det var köer så det tog två timmar i rusningstrafik. Ingen sa heller Vi hade 20 mil till BB och födde i rondellen utanför sjukhuset.

Jag förstår att en förlossning är nåt man inte vill genomgå hemma, i alla fall inte oförberett. Jag vet också att det kan gå dåligt både för mamman och barnet och att det inte bara behövs nån som håller i handen och påminner om hur man ska andas, utan att det är en medicinsk händelse där de allra flesta vill ha tillgång till så mycket personal som möjligt, och så kunniga, erfarna, djärva men lugna osv osv.

Men ska vi nu ha politisk debatt ända tills i september och det ska hålla nivån som jag läst om i veckan? 

Det är riktigt ledsamt.

Jag vet inte heller hur debatten går i andra länder, jag har inte bott utomlands under ett val och har inte hört rösterna inifrån. Kanske är det inte ett svenskt problem över huvud taget. Jag vet ju att debatten i USA är väldigt polariserad och att att den andra kandidaten i princip alltid är antingen en skurk eller imbecil.

Jag tänker inte rösta blankt som "straff". Det är för viktigt för att jag ska avstå. Men valkampanjen har bara precis tagit ett djupt andetag inför den första tonen, och jag vill redan muta ljudet.

Preppingmiddag

När jag var ung var jag ju på hajk i skogen och så. Och inte som Mikael säger "sov i stuga". Nej, jag har sovit i vindskydd och tält och alltid har det regnat. Så är det på västkusten. Har lagat mat på trangiakök så det smakade t-sprit om smabbmakaronerna.

Men regn och bajsa utomhus har aldrig varit min grej. Jag är mer som Mikael tror att bortskämda stafsflickor är, att hajk är stuga och camping två-stjärnigt hotell. Jag har sovit i vindskydd, jag var inte bortskämd, men nu är jag verkligen det. 

Så därför tänker jag berätta om min första erfarenhet av krismatlagning. Jag blev inspirerad av ett inlägg av Marie Karlsson på Facebook. De hade gjort bröd utan ugn och lagat mat på krismat som konserver och torrvaror. Allt lät nästan godare än mat jag lagar på riktigt!

Mikael har letat efter köttbullekonserver (eller om det är glasburkar, jag vet inte ens det) men det har varit slut sen 25 februari. Så bara de riktiga preppersarna har fått tag på det. Jag har ju ätit ravioli på konservburk och det är ju rätt så förfärligt faktiskt. Vi har torkade tortellini från Barilla som är helt okej till och med som vanlig mat, men då häver jag ju i hundra grejer i såsen.

Nu skulle jag prova en glasburk med köttfärssås från Ica. Färgen var förväntad, köttbitarna små och far between, hann se nån millimeterstor morot.

Kokade penne. Det är rejäla pasta, tror inte snabbmakaroner hade stått sig mot burkköttfärssås. Ration pasta-sås var rätt orättvis. Men vi ska inte bara göra ett prov på hur äcklig burksåsen är, för det har vi svaret på. I kris äter jag självklart denna maten men särskilt om jag får tugga och svälja fort. Jag ville ta reda på om det här går att göra riktigt gott!

Så dels hade jag ketchup och tomatpuré i såsen. En stor hutt grädde. Smulad fetaost. En-två matskedar Italiensk dressing. Massa riven ost av ett bättre märke.

Glömde att ha i persilja, hade man haft några färska örter alls hade det verkligen hjälpt, och sallad. Vi har en salladspåse med lite bladigare sallad än isberg och som verkligen förhöjer rätten när man blandar i dem. Måste nog gå upp och hämta en näve från kylen fast jag redan satt mig.

Och eftersom jag redan har börjat äta är bilden pre sallad. Men det hjälpte!

Mitt omdöme på denna preppermat? (Och nota molto bene att jag använder prepper på samma vis som jag använder hajk om fåstjärnigt hotell.)

Att äta med sked rätt ur burken, kallt, skulle man överleva på. Huvva.

Att äta en liten del köttfärssås med många förlåtande ingredienser bredvid är helt ok.


Men måtte krisen aldrig komma.

Av så många anledningar.

Definitionsfråga

Detta plagg säljs på Tradera som klänning.



Själv tycker jag det är en top snarare än en klänning om ärmarna är längre än "kjolen".

Men min åsikt är tyvärr inte vad som räknas.

Trots att jag precis fått poäng hos Sifo för att berätta för dem om min åsikt.

De frågade bland annat om Sverige skulle gå med i Nato. Förstår att man inte kan vara riktigt så aktuell men ändå. Antar att det inte heller sitter bra om man frågar Var det rätt att Sverige redan har beslutat att gå med utan att fråga dig?

Tur man har en blogg så man får ha åsikter helt fritt och Influence vem man behagar.

Panik

Såg av en händelse att mitt handikapparkeringstillstånd går ut i augusti. Har kollat med kommunen och det måste följa med ett läksrintyg. Min VC ignorerar faktumet att jag har blivit fråntagen min hemsjukvård fast behovet är större än någonsin och säger käckt att jag får beställa tid hos dem. Jag sa att jag inte kan komma men det struntar de i. På Bragée har jag efter ett och ett halvt år inte ens fått diagnos än och min läkare arbetar bara på måndagar. Vet inte om de gör sånt ändå.

Jag har såklart panik nu. Att fixa detta var inte nåt jag räknade med att jag skulle behöva göra nu. Och jag trodde i mitt stilla sinne att jag skulle kunna få läkarbesöket på telefon. 

Byter jag till en annan läkare på Bragée har hen aldrig träffat mig. Dit kan jag inte åka heller. På VC har jag ingen läkare alls och ingen hos dem har träffat mig som jag förstår det.

Mikael fick en kallelse till vårdbesök härom dagen. Jag stod och läste lappen när jag tog piller. Vid förkylningssymptom skulle han meddela sköterskan och så blir det videosamtal istället. Så det går visst utmärkt att göra så. Men inte för ME-sjuka.

Det är en skam att ME-sjuka blir behandlade såhär i vården. Jag är tvungen att spela spel i sängen för om jag tänker på det här så börjar jag gråta.

Inte egen förskyllan

Jag lagade mat igår. Alltså riktig mat, med riktiga ingredienser som var sig själva bara och inga nummer. Tror det var flera veckor sen. Jag är så glad över det att jag tror jag måste säga här vad jag gjorde.

Jag hade inte jättemycket val för jag hade någon gång i april sett att någon hade rea på zucchini och aubergine och det råkade jag ringa in i reklambladet. Och sen köpte Mikael det fast jag inte skrivit upp det på listan.

Så jag har ju vetat rätt länge att jag måste laga mat med zucchini och i ärlighetens namn hade nog Mikael kastat den om han hade sett den. Men de är inte som gurkor som ju blir slemmiga på fingeravtrycken, zucchini är bara lite torkad ut som en morot eller så. 

Så jag skar en zucchini i små kuber. Med det smarta knepet att skära den på längden och sen bara skära en slant som då automatiskt blir i kuber. Jag kunde inte ha brytt mig mindre om hur jämna bitarna blev.

Sen stekte jag på dem lite. Hällde dem i en ugnsfast form. Stekte köttfärs, och hade i en tacokryddpåse (som ju har nummer och massa druvsocker, men vi har inte blivit så renläriga att vi gör vår egen tacokrydda ännu och don't hold your breath precis). Jag gör det här receptet lite på känn och jag mindes inte om det blir för löst om man har vatten i köttfärsen så jag tog nån deciliter och det hade kunnat vsra lite mer. Receptet kommer förresten ursprungligen från Sten Sture Skaldeman, om jag minns det rätt. Han har nog inte påsmix med druvsocker i...

Sen häll köttfärsen över zucchinin. Säger ni zucchini eller säger ni squash?

Skär sen stora tomater i tunna skivor. Jag skar bara en stor eftersom vi bara var två och jag inte tål tomater egentligen. Lägg dem över det andra i formen.

Blanda en burk crème fraiche i en skål. Riv ost, vi hade en lagom stor skalk som jag rev grovt. Blanda dessa. Jag tyckte det blev lite väl tjockt så jag hällde i ett par matskedar mjölk, det blev ingen skillnad på den färdiga produkten även om det blev lite lättare att breda över. Just det, bred creme fraiche-oströran över det andra. Gratineras i ugnen. Jag vet inte på hur mycket eller hur länge. Vår hade knappt fått nån färg men jag orkade inte vara uppe längre så tog ut den ändå. Sen serverade jag den med ris, det gör inte Sten Sture utan han har kanske lite sallad bredvid, men det orkar inte vi! Ska det bli sallad till maten måste maten vara bara mikrofärdig annars är det för mycket jobb.

Det tog rätt hårt på mig, jag kanske stod upp en halvtimme och sen rände jag lite fram och tillbaka medan den stod i ugnen, medan riset kokade, medan jag borstade tänderna, lite så, och det var underbart med äkta mat. Vi ska inte säga så, vi får ofta mat av mamma och pappa och det är alltid riktig mat med ingredienser utan siffror, demen när vi gör vår egen middag är det sällan hemlagat. Ibland önskar jag att jag skulle kunna släppa precis alla uppgifter jag har och då kanske jag skulle kunna laga mat lite oftare än 1-2 gånger i månaden.

Men jag klarade av en middag och den blev god!

Däremot var det för jobbigt för mig. Klarar egentligen inte mer än en kvart på fötterna men det hinner man bara koka snabbmakaroner på...

Så idag skulle jag hänga upp två grejer på galgar och plötsligt tappade jag balansen och höll på att ramla bakåt. Jag kan ha vänt mig om lite för fort så att jag blev snurrig, annars vet jag faktiskt inte vad som hände. Plötsligt hade jag bara tappat balansen och var på väg att ramla med ryggen i fotändan på sängen. Men så fick jag fatt på mig själv så jag ramlade aldrig.

Rätt ofta i duschen blir jag lite vinglig. Trots att det är hemtjänsten som gör det mesta gör jag mer än normalt och mer än jag klarar. Men jag är så glad att jag aldrig har ramlat i badrummet. Men nu ska jag inte vara så stursk utan kämpa för att behålla den 0:an.

Jag har haft tre fsllolyckor. En efter ett besök på Haninge närsjukhus. Då hade jag två vänsterfötter och rasade bara ner i marken. En annan gång skulle jag resa mig upp från sittande och hamnade på golvet med ett knäckt knä-nånting som tog ett år att läka, det första halvåret i smärta. Den tredje fallolyckan var före bägge dessa men jag vet inte vad det var.

Men om man är lite vinglig för att man är matt och inte orkar hålla i kroppen, det är en sak. En normal sak också. Men jag är inte säker på nu att det var det eller om yrseln kom över mig. Vingel är inte lika illa som yrsel, vid yrsel faller man för man hinner inte hämta sig när man inte längre vet var upp och ner är.

Men jag har lagat mat och klarat mig från att ramla. Det får räknas som framgångar.

Jag har faktiskt också gjort chocolate chip cookies. Vi hade ingen mjölkchoklad så jag slaktade vår sista pistage, som inte var jättesmakrik och förstörde absolut inte cookisarna. Men fy vad jag vill gå upp ur sängen och ta en ogräddad boll ur frysen och tina den och äta upp! Jag älskar verkligen kakdeg. Det är samma med pepparkaksdeg, det är godare än pepparkakor.

Men maten tar jag på mig ansvaret för, gladeligen, men att jag inte ramlade var nog jordens gravitation som gjorde mig en tjänst och spratt till så jag fann mig igen. Eller hur?

En åsikt

Jag är egentligen politiskt intresserad. Det handlar om allas ansvar för våra liv. Så därför tittade jag på partiledardebatten igår. Att vara röstberättigad är nåt som många kämpat hårt för och jag vill inte ta det lättsinnigt. Jag vet vad jag själv känner, rent generellt ideologiskt, men brukar följa med nog mycket i politiken inför val för att se om det jag tror att jag tycker matchas av hur politikerna framställer verkligheten.

Många av politikens frågor svarar jag på för att jag tycker vissa saker är logiska. Men jag liknar politiken vid matte. Det som är på en låg nivå kan jag förstå för att det har med verkligheten att göra. Men när matten har bokstäver i sig börjar jag tappa greppet för det går inte att tänka ut längre hur saker är. Det finns andra som kan det men jag hänger inte med. Som en kurva som svänger, det fattar inte jag hur man skapar matematik kring.

Precis likadant är det för mig i politiken. Vissa saker kan jag förstå, för jag översätter tankarna till mitt eget liv. Man kan inte ge barnen pengar som man inte har själv osv.  Man behöver avsätta pengar för framtida renoveringar. Men för några år sen så gjorde jag flera valbarometear när det handlade om EU. Det är för hög nivå på den politiken för mig. Jag kan inte tänka ut argumenten för de är inte logiska längre. EU som vänskapsmakt för att hindra ett nytt världskrig förstår jag, men jag förstår inte när EU:s makt blir för stor för att det ska vara vettigt. Jag kan inte bedöma den frågan.

Därför var det intressant att följa debatten igår. Jag är fortfarande ____, som jag varit sedan jag först fick rösta. Jag har röstat annorlunda en gång ganska nyligen men har frångått det partiet pga partiledarens sätt.

För det mesta stod de åtta partiledarna och diskuterade alla mot alla. Jag inser hur värdefullt jag tycker det är att vi har en bred åsiktsfrihet. Vi har inte bara två partier och där alla avskyr sina motståndare. Det är inte bra att leva så polariserat. Verkligheten är inte så svart eller vit. För mig personligen är den kanske det, men inte för Sveriges befolkning.

Men jag är så gruvligt trött på hur partiledarna och politiker i stort uttrycker sig. Säger nån röd-grön röra en gång till skriker jag! Jag tycker det ÄR en röd-grön röra många gånger men jag tycker inte man använder en nedsättande term! Detta är politiker som vill Sveriges bästa. Vi har olika åsikter om hur det ska gå till, och vid upprepade tillfällen märktes det hur politikerna på varsin kant tyckte att de andra beskrev sin egen politik fel. Du ger bara 500! Nej, jag ger 1000! Bjäbb, bjäbb.

När frågan om Natomedlemskap kom på tal var det en stund en diskussion bara mellan Magdalena Andersson och Ulf Kristersson. Då fick jag tillbaka hoppet om mänskligheten. De lyssnade på varandra, när någon av dem sa nåt så sa den andra att de höll med och att det var en bra poäng osv. De kallade inte varandra för idioter, varken på eller mellan raderna. Så skulle det vara hela tiden!

Jag vet hur det är. När man tycker att nån man grälar med är en idiot blir det snabbt dålig stämning. Ibland har Mikael gjort övertramp när vi grälar, övertramp menar jag som att vi har olika regler för vad ett gräl får innehålla. Jag tycker såklart mina regler är lite bättre än hans. Men jag vet så väl hur det blir när den andra personen säger nåt som man tycker inte är okej. Då vill man bita tillbaka med samma mynt. Ofta på Supernanny ser man hur föräldrarna halkar ner till barnens nivå och blir emotionellt involverade i gräl med dem. Men man har ansvar som vuxen att inte reagera känslomässigt när ens barn försöker provocera en. På samma vis som två vuxna som grälar har ansvar för att hålla sig sakliga. Och på samma sätt som politiker bör behandla varandra med respekt även när de tycker de andra är idioter!!! Nu har jag ju valt att leva med Mikael och det är kanske bara 0,1% av tiden jag tycker han är en idiot. Och politikerna är diametralt motsatta och har inte valt varandra. Men kan vi inte bete oss bättre? Supernanny fick gärna komma och fixa läget före valspurten. 

Apropå Nato så har det visst inte upptrappats något idag, på årsdagen som firas i Ryssland. Men Putin säger att de nu, precis som i andra världskriget, kämpar mot nazismen. Vi vill tydligen utplåna Ryssland.

Jag vill inte utplåna Ryssland. Jag vill inte göra det svenskt eller franskt eller, bevare mig väl, amerikanskt. Vad jag vet har heller inga nazistiska partier någon plats i något europeiskt parlament. Så den nazismen som Ryssland kämpar mot finns inte. Däremot är väst inte kommunister. Vi har syndiga värderingar som aborträtt och demokrati. Jag förstår ju att även islamister ser sig som förkämpar mot synden. Och visst finns det mycket i den västerländska kulturen som jag inte står bakom. Jag svär inte ens. Men jag tycker inte att de länder där svordomar talas ska utplånas. I olika diskussionsforum på nätet har jag många gånger reagerat över muslimers lätthet att använda ord som fu***** ho** men om man säger Muham*** ska man dö. Jag tycker inte samma. Men jag har också värderingar som jag anser att ett samhälle bör leva efter för att det ska vara ett gott samhälle för invånarna att leva i. Hur det är, det där ideala samhället, kommer vi dock aldrig att bli överens om. Därför är det rätt att folk ska ha frihet att bestämma över sina egna liv. Staten ska inte bestämma vilken sida av stan/landet man ska bo i och vilket yrke man ska ha. Staten ska inte kalla ett invasionskrig för ett hederligt krig mot nazism. Staten ska inte heller bekosta personliga utsvävningar, vad det nu betyder.

Så fram tills att mänskligheten utvecklas så är vi fast med vad vi har. Corona blev inte en ny "starta om mänskligheten", de flesta är kvar och är nästan likadana som före pandemin. 

Men en sak kan vi alla höra för att detta liv ska bli så utopiskt det går. Plantera en blomma. Eller köp en fejk, vi är alla olika begåvade. Säg nåt snällt. Det är faktiskt så enkelt som att använda den varma rösten när budet lämnar ens apotekspaket och säger Ha det bra.


Strömavbrott

Vi har ett planerat strömavbrott just nu. Det är väldigt vad mörkt det blir, både inne men också ute. Allting är svart förutom nån som har batteridrivna ljusslingor på balkongen lite längre ner på gatan.

Mikael påminde mig om att förbereda mig och jag tog fram en ficklampa (som Mikael har i hörnskåpet med färska batterier i  jämt), tog fram några värmeljus och en tändare, ett doftljus från Lyko som först knappt gick att tända och sen slocknade så fort jag försökte ta upp glaset i handen.

Men ljuslyktan från nån av de småländska glasblåsarna som vi fick av Jonte i julklapp (och där han handlat till oss på myrorna för då visste han att vad han än skulle köpa skulle vi bli nöjda för pengarna hade hjälpt människor. Ja, den historien är en av mina bästa nånsin. ❤️Jonte) funkar bra. Men hjälp vad beroende man är av ljuset. Har sträckt mig efter lampknappen kanske tio gånger. 

Jag kollar smått hysteriskt på batteriet i telefonen. Den hann inte bli fulladdad innan strömmen gick så jag försöker göra okrävande saker och undviker spelen man annars ska roa sig med i utsatta 😂 situationer.

Kan tyvärr inte låta bli att tänka på Ukraina och att det kanske är så här det är att leva i krig, förutom att det går flyglarm, hörs bomber och kulor, ingen har mat längre och grannskapet är halvsprängt. Hoppas inte att 9 maj innebär början på nåt ännu värre. Tydligen har det pågått en halvårslång kampanj mot Sverige i Ryssland. Ryssarna älskar Astrid Lindgren, i alla fall Karlsson på taket. Men nu kallas hon nazist. Tur hon är död och inte får höra det. Men hon hade nog haft svar på tal.

Men jag lär mig så många saker här i skumrasket. Bättre tända ett ljus än förbanna mörkret. Och nåt om att även ett litet ljus är starkare än mörkret. Och att om strömmen inte kommer tillbaka ska man ta ut en stek från frysen och lägga i kylen så att kylen håller sig kall några dagar. Och att man ska ha glassfest för glassen dör först. Det sa de på en krisberedskapskurs som Mikael lyssnade på igår. Folk vill plötsligt ha hemberedskapskurser igen.

Så mycket av det vi gör beror på att vi ser. Jag glömde var jag lagt mobilen tre gånger. Jag visste knappt hur man betedde sig i badrummet för jag är van att se toapappersrullen och hitta den nya kanten med synen snarare än med känseln. Tände en tändsticka efteråt, mest för att förbättra luftkvaliteten i rummet och jag hade dessutom suttit med öppen dörr för att se nåt från krislampan som sitter i jacket utanför. Men jag blev förvånad över hur kort stund en tändsticka brinner om man behöver den för att se. När den hade brunnit ut, så gott som mina fingrar lät den, hade jag tänkt att ljuset skulle slockna gradvis, varför vet jag inte, men så när ljuset gick från att till 100% se i badrummet till att gå till se noll, då blev jag så förvånad. Det blev ju beckmörkt!

Och jag glömde hälften av vad jag skulle höra när jag var uppe. För att jag fick hålla saker i huvudet som jag inte brukar behöva komma ihåg, som var jag lagt mobilen, och då fick några andra saker åka ut istället. Till exempel glömde jag att borsta tänderna för att strömmen är av. Men den är ju uppladdningsbar och kan visst borsta många minuter från nu. Så det var riktigt snedtänk. Man kan röra en eltandborste med handen.

Jag glömde också att äta nåt. Middagslasagnen var god men en portion lasagne på en hel dag är inte mycket. Så jag borde ha ätit nåt. Jag kanske måste gå upp och göra mig en köttbullemacka. Rödbetssallad och strömavbrott, det finns väl inget som kan gå snett?

Så beroende vi är av synen för saker hemma som vi inte uppfattar som synliga, men där de gör en stor del. Och vad beroende vi är av ström. Och att toan ska gå att spola i. Och att det ska finnas mat i affären när man kommer för att fylla på.

Härom dagen läste jag att vår parhäst Finland har haft en bra krisberedskap med civilförsvar osv. Men att vi i Sverige föredrar leverans Just in Time. Artikelförfattaren sa att vi nog borde ställa om nu till Just in Case.

Just in Case maten tar slut går jag därför upp och gör mig en köttbullemacka. Så håller jag svälten stången i några timmar till. That's how I roll.