Äntligen

Ser ni vilka bomullskrispiga, nya, vårlakan vi har lyckats bädda rent med.

Och vad jag ska ligga och läsa en liten stund.

Förresten har jag bläddrat igenom ena lchf-kokboken som jag köpte på rean efter bokrean. Ulrika nånting. Vilka recept! Vilken mat! Är så hungrig på lax och ryggbiff och bea och kyckling och pesto och nötter och kokosmjölk i thaigryta. Och aubergine med tomatsås och parmesan, och aubergine och zucchini i kötfärssås alla Norma. Får vi bara rensat ut det förbjudna ur skåpen går det nog jättebra. Det fanns massa goda frukostar istället för bara ägg och bacon. Eller vad sägs om krämig äggröra med rökt böckling och körsbärstomater, eller rökt lax med ägghalvor. Men det fanns också härliga recept på gröna drinkar. Men då får Mikael och jag aldrig middag tillsammans. Så jag börjar nog min dag med vår middag, tar drinken som kvällsmat, och om det suger i nån tarm fanns det cocostoppar. Eller ett pyttelitet äpple skuret i bitar, med kanel på, stekt i smör, med vispad grädde till. Eller chokladmousse. Eller färska bär och grädde. Jo, när man ser på det man missar känns det trist, men när man läser recept och ser bara jättegod mat på vackra bilder, då känns det som bara hälsovinster, och smakvinster. OCH, får vi hoppas, viktvinster i form av rejäla förluster.

Nu ska jag drömma om rökt lax och handskalade räkor och krispig sallad, ägg och majonnäs. Mm, det ska bli gott att börja banta.

Jag har funderat

på det där med rutan.



Jo, det skulle störa mig.

Dödskul

 
Gå tillbaka in med dig!

888

Jag har 888 olästa blogginlägg i Google Reader.

What are the odds?

Och bara så ni vet så är jag lite knäpp när det gäller blogginlägg. Kategorin Beaux arts innehåller flest bloggar och den brukar sällan bli färdigläst. Och om det är 421 olästa inlägg brukar jag vilja hitta en blogg med bara ett nytt inlägg och läsa den också, så att summan blir jämn. Och det funkar inte att läsa bara ett av t ex 15 inlägg, utan snyggast symmetri blir det när jag hittar en blogg med bara ett inlägg. Som sagt. Lite knäpp.

Borde man motarbeta sådana tendenser?

Jag kanske borde träna mig på att emellanåt göra nåt helt assymetriskt eller oorganiserat (det är oftast där jag blir knäpp) och sortera ihop en blå strumpa med en svart eller så. För att se att jag fortfarande kan.

Jag återkommer som vanligt till Amishfolket och deras enda felaktiga/icke-matchande ruta i sina handgjorda quilts. Because only God can make perfect things.

Men jag skulle nog dock störa mig på den där rutan.



Har fått världens bästa idé

...men den är bara en minut gammal än och kanske inte färdigutvecklad.

Problemet är samma för alla. Man har plagg man måste hänga på galge för att torka, man har en torktumlare full med t-shirts eller strumpor, man har underkläder som tycks föröka sig i tvättkorgen (i garderoben ligger våra separat och vem vet om hon-underbyxorna och han-underbyxorna längtar tills de får frotteras vilt i tvättkorgen). Har många gånger tänkt, och även hört förslaget från flera män, att man bara kan låta bli att stoppa in den rena tvätten i skåpen igen. En blå Ikeakasse i ett hörn har väl aldrig skrämt nån? Eller vi som knappt nånsin kan använda korgen för tvätt i badrummet eftersom den står i vardagsrummet och väntar på att sorteras in i skåpen.

Min syster har gjort lättja till finkonst, säger jag med största beundran och kärlek. Att jag fick träffa henne lite kort härom dagen har nog gjort att hon har funnits lite extra i mitt undermedvetna. Och eftersom hon inte lägger två strån i kors i onödan vad gäller husliga sysslor tjänade hennes minne som konvalecent? katapult? konklav? Börjar det ens med k? Sån där kemisk sak som tillsatt nåt gör att de två andra reagerar. Hon var det för världens bästa idé. Säg själva om jag inte kommit på det ultimata tvätt-slippar-rummet. Eller, tvätta måste man fortfarande, men man kombinerar inte badrum med tvättrum utan tvättrum med walk-in closet!!! Aldrig måste man sno hallgalgarna till söndagsskjortan för man inte orkar gå med blöt skjorta hela vägen till sovrummet. Rätt garderob -- med en tom galge på den platsen där skjortan sen ska hänga! -- finns ju redan på samma ställe. Och har man en maskin med mörka strumpor, en femhundra par blir det väl lätt på en vecka, så sorterar man dem mer eller mindre rätt ner i folks strumplådor. Mina måste stå upp, färgsorterade, men Mikaels skulle man kunna kasta i lådan. Och så får man lite nöje av sitt arbete också. Och tänk er att dela en varmtumlad hög med whites i bara hans och hennes, och sen direkt ner i lådan. Saker skulle ju kunna bli gjorda! Jag tror det här måste vara det smartaste jag nånsin kommit på i hela mitt liv. Näst efter att gifta mig med Mikael förstås. Men det var ju förvisso också ett  arbetsbesparande påhitt.

Happy washing! Happy hunting, too -- for lost socks, Easter eggs or arbetsbesparande livspartners.

Tår och andra naglar

Nu när jag nyss klev upp i sängen -- och ja, tydligen kliver jag upp fast jag är lång och sängen inte ens hög -- så blev jag medveten om nåt som bara hållit sig i medvetandets utkant hela dagen. Jag har glömt att klippa tånaglarna. När jag _klev_ i sängen så stod jag på tå och vred mig tror jag. För dääääär kom den olidliga smärtan av vass nagelkant rätt in i tåkött.

Ni kvinnor snackar om å föda barn!

Speldjävulens barn

Det är jag. Fast det kanske inte är så kul att skämta om när det finns folk som har det riktigt dåligt i sin relation med speldjävulen. Men detta är min blogg och mitt perspektiv så jag skämtar.

Har alltid älskat spel, från poker med morfar till Pictionary med grannflickan. När Mikaels barn kommer spelar vi ofta spel, och det gör vi i min barndomsfamilj också. Mikael fick ett roligt spel i födelsedagspresent av mig men jag har glömt vad det heter. Det är en blandning mellan viskleken och Pictionary och rekommenderas varmt. Vad det nu heter.

Igår stod det en fin påse på köksbänken från designhuset med bland annat tre spel i. Ett spel om böcker, ett om ord och ett som hette Deckarspelet. Vi spelade bokspelet länge och provade de andra två. Det var det roligaste jag haft på evigheter. Min man är så snäll och omtänksam.

Idag hade jag tid hos läkaren och skulle ta kometen, för första gången i år faktiskt. Då såg jag att det satt en söt nyckelbricka i metall på nyckelringen med ordet prinsessa ingraverat. En sån snäll överraskning.

Kometens bo var dock strömlöst och fast i sitt låsta läge, men vi hittade nycklarna fast vi inte använt dem nånsin förr. Fick vänta på läkaren så det var ju tur.

Sen tog jag mig en tur till Apoteket och njöt av att vara ute i luften och i verkligheten. Träffade sammanlagt en handfull vänner och bekanta som jag pratade med, åt kålpudding hos mamma och pappa och sen minns jag inte mer. Den här dagen har varit makalöst lång och faktiskt ganska underbar men jag kanske kommer att beklaga mig imorgon.

Men imorgon är imorgon, och idag är jag mätt av mat och kärlek.

Tveksam

Jag är givetvis för gröna värden, att inte bara ta hand om människorna utan också djuren och jorden.
Men det är ju onekligen så att det gröna också kan vara en god affär för somliga. Hann få en halv glimt av nåt tvättmedelstest i Råd & rön, eller om det bara var en kommentarruta om ett tidigare test. Det stod att många av de miljövänliga tvättmedlen var så dåliga att man kunde få samma effekt bara med vatten och tvättrummans rörelser. Somliga förespråkar varmt dessa och andra gröna varor av uppriktig omtanke om naturen, medan andra ser ytterligare en marknad som kan bli lukrativ just för dem.
Det här gör mig ledsen och bekymrad. Ledsen för att folk lurar människor som drivs av etiska motiv. Bekymrad för att jag inte kan nog om kemi, logistik, miljövetenskap för att väga olika valmöjligheter. En alternativ städprodukt som i sig är naturlig, säg en citron, kanske kostar naturen desto mer i gödsling, transporter och sopor, om den inte komposteras. Motsvarande rengöringsprodukt, ett eller par tryck på sprayrengöringsflaskan, som ju är helt onaturlig, kanske i det långa loppet innebär mindre miljöpåverkan. Jag säger inte att det är så eller inte är så, jag säger bara att jag inte kan avgöra vilket.
Och kanske kan den som skor sig på att jag försöker göra rätt mot naturen fläkta sig i helvetet med mina sedlar.

Ett litet broderi


Man kan köpa mönstret på etsy, här.

Måste ha drömt

Jag har ju tidigare påstått att Downton Abbey skulle börja med sin fjärde säsong i svensk TV imorgon, eller idag söndag är det egentligen. Eller om jag påstod att det var den 17:e. Allt detta är i alla fall fel och jag måste ha drömt.

Däremot börjar säsong 1 i TV8 och går på söndagar kl 20.00.

Men jag lyckas inte hitta någon som helst information om säsong 4 och när den ska sändas i Sverige. Måste ha hört nån reklam på TV8 och trott att det gällde den senaste säsongen.

wikipedia står det att "ITV har bekräftat att en fjärde säsong bestående av åtta avsnitt samt ett julavsnitt kommer att visas 2013". På Downtons hemsida på itv står det att "Filming of eight new episodes for autumn 2013 plus an extended special episode for Christmas 2013 begins at Highclere Castle and Ealing Studios in February next year, continuing the story of the Crawley family and their servants in the early 1920s.". Och på imdb står det september och oktober 2013 på de 8 avsnitten. Så vad jag fått detta ifrån att fjärde säsongen börjar nu vet jag inte. Totalfel!

Och att jag är tredjen i kön på säsong 3, och att julavsnittet inte har kommit ut än på dvd, det gör plötsligt ingenting alls. Och jag som har beställt bägge på amazon, för att hinna titta ifatt i tid. Ja, alltså, jag är helt yr.

Nu har ni det skriftligt.

Och här kan ni printa ut i 2 exemplar, laminera och skära isär. Sen kan ni lära era småbarn att se skillnad på människor genom att spela Downton Memory. Jag kanske måste göra det själv. Och säga varje persons namn också. Vissa blandar jag fortfarande ihop, namnmässigt såväl som utseendemässigt.

 Källa. Inte den riktiga källan, men länken dit är trasig.
P.S. Jag drömmer om en grej. Ifall man höll tal, typ i riksdagen eller så, eller pratade med en journalist, jag tror det viktiga är att man ska prata i en mikrofon och ha en relativt stor publik, så drömmer jag om att först göra ett jättebra jobb och vara seriös och smart och så kvick som situationen tillåter. Och så precis när man är klar, vända sig som man man ska gå, men omärkligt -- som Omar i Ture Sventon -- vända sig tillbaka och gravallvarligt säga rakt i mikrofonen:

Free Bates!

Får stå för en halvpinsamhet

Jag har förbokat Dan Browns nya bok Inferno på CDon. Med rabattkupong och frakt blir det lite över en hundring för den engelska versionen (måste ju räkna antalet "eery"). Billigare än den svenska, så jag snålade. Valde mellan att betala ungefär samma för Kindle-versionen, men nu får jag en inbunden bok som jag lättare kan låna ut till mamma och pappa som också säkert vill läsa den. Och Mikael såklart. Och cirkusen som är Dan Brown behöver inte få mer än ett minimum av slantar från mig.

Så jag skäms lite, men jag kan faktiskt inte låta bli att längta  efter att läsa den. Florens, Dante, det är klart att här kommer att sträckläsas. Hans förra läste jag på vår bröllopsresa, så jag får väl skylla på sentimental reasons...

Om jag minns rätt släpps boken överallt på samma gång, den 14 maj. Vilken hype! Så nu sitter översättare till 10 utvalda språk på två hemliga orter i Europa och översätter så det ska bli simultansläpp. Lite coolt.

Det vore dock ett skämt om alla fick sina böcker den 14:e (eller om jag nu får vänta lite till för att min engelska bok ska skickas från utlandet den 13:e?) och öppnade dem, och så står det



LÅNG NÄSA!

Lika lång väg tillbaka. April, april. Och sen inget mer. 300+ tomma sidor. Och Dan Brown skrattar hela vägen till banken.

Det är väl en "kod" som är nog enkel för alla att förstå...

En fredag hoppar på mig!

Den här veckan har gått ovanligt fort. Är inte alls beredd på fredag, och det känns mer som torsdag. Inte för att mina dagar är olika varandra, men ändå. Kanske måste måla naglarna för att helgen ska sätta igång på riktigt.

När jag gick upp idag låg Vanna och sov ovanpå Mikaels grävmaskinsbyxor. Hon älskar honom, fast jag trodde att de byxorna luktade mer diesel än Mikael. Jag har tydligen fel. Annars brukar hon lägga sig på hans väska.

Han, Mikael alltså, berättade att han hade läst om olika hundar och vad de var bra på. Jaga, lukta, vakta, hämta osv. Vannas ras, shih tzu, stod det "utpräglad sällskapshund" om. Inget mer. Hennes mest framträdande talang är nog att bli kliad på magen. Och vi tänker ibland att vi ska träna henne att göra nåt, men vi tror faktiskt inte hon duger till att hämta tofflor eller så.

Men just ordet "duger" är så fel i sammanhanget. För hon är lika mycket värd nu som om hon kunde tio tricks. Det är så självklart att en hund inte behöver förtjäna sitt värde. Den är värd allting, av sig själv. Varför krånglar vi så ofta till det när det gäller människor? Vi har vårt värde oavsett hur många konster vi klarar, eller om vår enda talang är att vara ett sällskap, ett litet sällskap.

Mikael var och hjälpte några att flytta, och jag hade blivit förberedd på att vi skulle ha hunden längre idag. Hade tänkt åka ut med kometen, men det orkade jag inte. Men Vanna höll sig vid mina hälar, så som hon gör när hon vill gå ut. Så jag tänkte att jag bara skulle gå pyttekort och sen hem igen. (När ska jag komma ihåg att jag inte tänker så bra?!) Klädde på mig alla lager som fick plats under vinterjackan, gömde fulhåret i min fina julklappsmössa från förra julen, och kopplade fast lilla gumman. Hjälp, vad fort hon går! Tänk om hon var lite starkare, så kunde hon dra mig. När jag hade gått upp för trappan bakom huset var jag slut, så jag släppte lös henne. Hon springer ju aldrig sin väg i alla fall. Släpade benen efter mig förbi vårt hus, förbi första kedjehuset, andra, tredje, hon stannade och luktade på allt men var aldrig många steg bakom mig. Fast sen var hunden försvunnen. Trodde hon stod och luktade bakom en snövall, men det tog för lång tid. Tittade åt andra hållet, och där var hon inte heller. Lite pinsamt att slarva bort nåns hund så där... Men så tittar jag ner, och då står hon vid mina fötter. Det var mer likt henne än att försvinna.

Har jag sagt att hon älskar att köra ner huvudet i snön och liksom putta sig själv framåt med ansiktet först, som en snöplog?

På nåt sätt kom jag hem igen och la mig i soffan med hunden på magen. Sen var jag tvungen att ta på mig en filt, och orkade inte röra mig förrän nu. Det där med att jag bara ska ta en liiiiten promenad är väl en bra tanke, men jag borde lära mig att en lagom liten promenad är till brevlådan eller max till sophuset. Det finns en anledning till att jag inte går mer än så, ens i undantagsfall.

Och just det, fick ett kul mail av Bettan. Mikael reagerar för det, han tycker "Bettan" låter så fult (han tycker visserligen inte särskilt om några smeknamn, förutom hans barns) och undrar varför vi egentligen kallar henne för det. Hon heter ju Elizabeth, men det orkar ingen människa säga. Och hon går i allmänhet under namnet Beth (hon är gift med min bror och de bor i New Jersey, vilket inte har med namnet att göra, men det kom in där). Men se, det kan bli lite känsligt med det där läspljudet, om man har pratat engelska för mycket för länge och är svensk utan eget läspljud. Det är lätt hänt att det blir Bette, vilket låter ännu värre. Så då blev det helt enkelt Bettan. För då är det i alla fall meningen att man får slippa läspa. Och det låter så festligt när hon kallar sig själv för det, och när det gick upp för henne vad "gamla Bettan" (armborstet i Robin Hood) är. På henne låter Bettan vackert. Jag antar att det är det som är kärlek.

Ny opera

Idag har det direktkomponerats och med stor innerlighet och frejdighet sjungits en opera här hemma. Ja, ni skulle ha hört den, öh, mig.

Texten var lagom avancerad och byggde på en uråldrig relation.

Den hette Jag har fått tillbaka på skatten. Förresten var det inte bara titeln utan även huvuddelen av både versen och refrängen, om man nu har refräng i opera, för opera sjöngs det. Det är faktiskt ett bra uttrycksmedel. Kan rekommenderas.

Blev så euforisk att Mikael fick påminna mig om att andas långsammare, sätta mig ner, och inte prata fullt så fort.

Och jag fick tresiffrig puls av att vika ihop tre nytumlade handdukar. Här är dagsformen rent operettisk.

Ska se om jag orkar åka ut med kometen imorgon. Hämta ett paket med boites! Dem måste jag visa för syrran, som jag ska träffa i två timmar på söndag, mellan Kina och tenta och Sydafrika. En grej var ett syetui med saker i, och jag orkar aldrig rota i stora sylådan på garderobsgolvet, men nu kan min vinterhandske lagas. Och en reva i grythandsken som M fick i julklapp av nåt barn innan vi var gifta. Har aldrig träffat på en så bra ugnshandske så jag vill gärna utföra alla livsuppehållande åtgärder som går.

Men nu måste jag lugna mig. Det där med skatten förut idag gjorde att jag blev känsloöverväldigad och det är inte kul när en bra sak stör min sköra sömn.

Förresten borde jag inte bli så glad över att staten har snott flera tusen av mig i ett år och som jag får tillbaka utan ränta.

Men jo, det blir jag visst. Prisa Gud för skatteåterbäringen. Mot Sherwoodskogen!

Instagram for dummies

How to Instagram

Personligheten i inredningen

Såg nåt engelskt designprogram härom natten där nån kunnig person delade in folks inredningssmak i natur, modern, klassisk eller romantisk. Inte så nytt. Och så kan man vara blandningar av flera. Det finns massa fler teorier.

En som jag däremot aldrig hört i inredningssammanhang är den om extrovert resp introvert. Man kan tänka sig att en extrovert gärna vill ha fester och middagar hemma och att man inreder för att passa sitt behov av socialt umgänge. Men det var inte bara det. De sa att den introverte är mer känslig för sinnesintryck och för fysisk beröring. Därför ställer den introverte ofta möblerna runt väggen så att det finns plats i mitten och så att det personliga utrymmet skyddas.

Intressant. Jag längtar ju ihjäl mig efter en större lägenhet, inte så mycket för att få fler rum, utan för att få mer fri yta. Introvert är jag helt klart. Men det här att introverta eller t o m HSP, Highly Sensitive Persons, är känsliga för sinnesintryck och inte ofta väljer starka färger i hemmet. Jag har gått från en som vill ha ett hem som ser ut som en engelsk adelsbostad med vinrött och guld och midnattsblått och silver, via en beige soffa med cerise accenter i rummet, till att jag nu inte vill ha några färger. Har beige och grått i vardagsrummet. Den enda färgkombination som är mindre förbjuden än marin och svart. Jag orkar inte med grejer längre. Jag vill skärma av min syn så jag inte ser oredorna vi aldrig får ork och tid att ta hand om. Jag vill bara se lugna, vackra, milda syner. Som gustavianskt grått, naturvitt, ullbeige, sand. Intressant hur personligheten och preferenserna ändras och hur inredningen hänger med i det.

Bemötande

När Mikael och jag är på Ikea åker jag rullstol. Det räddar mig, men ändå är hela utflykten så jobbig att jag kraschar efteråt. Men det var en annan sak jag tänkte på. Det där programmet med pensionärer som beter sig knäppt på olika vis hade nyligen en scen med en man som rullade sig i rullstol vid ett poolområde. Men så reser han sig (piggt) upp ur rullstolen, springer fram till bassängkanten och hoppar ner i poolen. Ja, visst ser det surrealistiskt ut.

Lite av samma miner får jag på Ikea när jag reser mig ur rullstolen på restaurangen t ex. Eller när vi skulle köpa fåtöljer och jag var tvungen att prova, såklart.

Ibland ber folk väldigt mycket om ursäkt om de står i vägen. När nån står i vägen för mig när jag står på egna ben blir de inte särskilt överdrivet ursäktande. Måste man vara ännu snällare mot folk i rullstol? Rullstolsanja får fler vänliga leenden än tvåbenta Anja. Jag tror faktiskt att vi fortfarande är så pass ovana vid människor som är annorlunda att vi faktiskt behandlar dem annorlunda.

Jag har ju däremot typ fem minuters erfarenhet av att sitta i rullstol och jag kan resa mig ur den. Själv har jag blivit bättre bemött i rullstol, men jag inser att det är en annan sak om man sitter fast i den år ut och år in. Och jag ska inte säga ett ord om svårigheter eller diskriminering.

Deg kanske är nåt att tänka på.

Just så


Gardiner till vardagsrummet

Jag har ju inte orkat sätta upp de nya gardinerna i vardagsrummet sen vi ändrade från cerise och lime till beige och grått i och med de nya fåtöljerna som vi köpte före jul. Ja, vi har varit gardinlösa i månader. Men inte för att vi inte har några utan för att jag aldrig orkar stryka och fålla upp de vi har köpt. Bara vanliga naturvita Ikea-gardiner.

Så jag fortsätter att titta, för kan ju alltid ändra sig.

Och vad säger ni om Hemtex egendesignade tyg?Som binder ihop beige och grått, och som har både Downton Abbey och Netherfield Hall som motiv. Jag dånar lite grann.


En längd kostar 199:- och så får man 20% rabatt på det. Vad blir två? Ska jag passa på? 320:-. Vi får se.

Dagens djur

C'est moi!

17 frågor

När vaknade du imorse?
Klockan 17.15. Men jag orkade inte gå upp ur sängen förrän närmare åtta. "Ur led är tiden" är mitt livstema.

Vad var det första du tänkte när du vaknade?
Jag hade i alla fall tänkt länge: Jag måste vakna!

Har du ringt nån imorse, vem och vad sa ni?
Jag har varken ringt nån imorse eller idag eller ens på hela veckan tror jag. Det är som det brukar.

Vilket humör är du på?
Lite trött och stressad, men på gott humör. Har fönstershoppat plåtburkar.


Har du ont någonstans?
Strunt i det.

Om du fick välja vad som helst att äta just nu, vad är du då sugen på?
Oxfilé och potatisgratäng. Jag har faktiskt bara ätit en gång idag, om man inte räknar lakritssnörena som en måltid... Så jag är hungrig, alltså, det var det jag menade. Råkade kolla på mina matbilder på Pinterest och blev helt vansinnigt sugen på rostade gröna bönor och champinjoner med balsamvinäger och parmesan. Eller vad sägs:

Källa
Vad köpte du när du drog ditt kort senast?
En lagning och en tandreparation. Jippi.

Vilken var den första hemsidan du gick in på på internet?
Gmail. Mamma skrev "idag" om imorgon så jag har gått omkring och trott att det är lördag hela dagen. Kul mail från Johan.

Vad ska du göra ikväll?
Ja, ikväll är väl förbi. Trodde jag skulle se på Downton, men jag har inte hunnit än.

Vilken är den första låten du sätter på idag?
Ingen. Som alltid nuförtiden låtet tystnaden mer lockande.

Vad tycker du om din blogg?
Alldels nyomgjord så jag är inte riktigt objektiv ännu vad gäller designen. Jag tycker i alla fall om den. Men jag började inte skriva den som en ME-blogg, men den har nästan blivit det och det är jag lite tvehågsen till.

Vad gjorde du för exakt en vecka sedan, den här tidpunkten?
Ha, som om jag visste det. Säkert samma som nu dock!

Tror du att du kommer få en komplimang idag, för vad?
Om jag har fått nån så har jag tyvärr glömt av den. Och Mikael sover så jag får nog inga fler heller idag, ens om jag pockar.

När fotade du något senast, och vad?
Jag fotade nog en cheesecake i måndags. Har jag inte satt in det fotot här?

Har du gjort av med pengar idag, på vad?
Inte än. Men det ligger en hel del pryttlar i en viss varukorg...

Om du sträcker ut ditt ben rakt ut, vad snuddar du vid då?
Soffbordet. Min oerhört oergonomiska ställning med laptopen på soffbordet och mig i soffan, bara för att datorn vägrar hämta vår trådlösa signal så jag måste ha sladden i. Både surfsladden och väggkontakten. Haha, man kan kalla båda för nätsladd :)

Vad har du på dig idag?
Ja, det är rätt sorgligt. Jeans, strumpor som nästan har hål på hälarna, gammal smutsfuchsialila top med rynkad 3/4-ärm. Och en förfärlig fleecetröja ovanpå det, ibland alltså -- av och på. Det lär ni inte få nåt kort på...

---------------------
Frågorna hittade jag hos Elsa Billgren. Har inte räknat och sett om det stämmer att det är 17 frågor.

Dagens sanning


PACE-undersökningen



Källa

Tacksamhet

Hittade detta tänkvärda på fejan hos den gode mannen Pieter Vernes:

Låt oss inte bara tala om att räkna våra gåvor -- låt oss faktiskt göra det! Skriv en lista på 100 saker som du är tacksam för. Om det låter som för många punkter, försök med detta:

1. Skriv 10 fysiska förmågor som du är tacksam för.
Andas
Svälja
Skratta
Kissa och bajsa, icke att förglömma
Låta bli att kissa och bajsa när det passar illa.
Komma ihåg, i alla fall en del och ibland
Lukta, på slipat trä, nyklippt gräs, bebisnackar, på Mikael
Gå själv, i lägenheten
Tänka, drömma, planera
Baka, snabbt å lätt å en bra dag

2. Skriv 10 materiella ägodelar som du är tacksam för.
Lägenheten
Kometen
Smink
Böcker
Tidningar
Skor
Nagellack
Mat
Telefonen
Mediciner

3. Skriv 10 levande personer som du är tacksam för.
Mikael
mamma
pappa
Johan
Beth
Bella
Mia
Hampus
Ruth
Ellen

4. Skriv 10 avlidna personer som du är tacksam för.
Rob
Rob
Rob
Rob
Rob
Rob
Rob
Rob
Mormor
Morfar

5. Skriv 10 saker i naturen som du är tacksam för.
Färger på höstlöv
Luften en klar, hög höstdag
Knarret i bra snö
Glitter på hela världen
Tystnaden som omsluter världen på vintern och gör det så mysigt att umgås inne med spel och varm choklad
När den sista lilla grusblandade snöfläcken är smält, och man anar att Nu händer det snart!
Kanske bada, sola, göra en utflykt, köpa glass
Sitta ute och äta frukost varje dag
Lukten av varmt sommarregn
Så spännande med vild åska

6. Skriv 10 saker med idag som du är tacksam för.
Fint väder med sol och blå himmel
Att jag kan gå till brevlådan och sophuset varje dag.
Vanna väckte mig inte idag
Känner mig fin i mina nya jeans. Och de känns som mysbyxor!
Tofs. Räddar en från mycket.
Lancome-ögonskugga på posten. Vilket pigment!!
Två croissanter från mamma
Tid att vila. Gillar inte tvånget, men att jag i a f har tiden.
Och så är jag glad att jag inte är så noga med tio, och är nöjd med vad det nu blir för antal här.

7. Skriv 10 platser på jorden som du är tacksam för.
Västerhaninge
Basel
Göteborg
Antigua
Prag
Sicilien
Mjölby
Närmaste mataffär
Närmaste badrum
Närmaste säng

8. Skriv 10 moderna uppfinningar som du är tacksam för.
Tvättmaskin
Torktumlare
Diskmaskin
Kyl
Frys
Mikro
Mediciner
Internet
Smart phone
Dator

9. Skriv 10 sorters mat som du är tacksam för.
Spaghetti bolognese
Glass
Kycklingsallad
Kanelbullar
Lax med färskpotatis
Oxfile
Citronpaj
Morotskaka
Cheesecake
Källarfranska

10. Skriv 10 saker inom evangeliet som du är tacksam för.
Bön
Eviga familjer, eviga äktenskap
Förlåtelse
Sakramentet/nattvarden
Försoningen
Psalmer
Så många bra kyrkböcker, fast jag inte orkar läsa dem nuförtiden.
Prästadömets verkan
Logiska svar, logiskt sammanhang
Att kyrkans möten inte är "halleluja -- jag är frälst". Den sortens kristenhet passar inte min personlighet.
Bönesvar, att Gud minns mig och vet vad jag går igenom. Som han gör med alla.

När vi gör en lista som den ovan, upptäcker vi att hundra punkter inte ens börjar skrapa på ytan av allt som Gud har gett oss.

Ett förhållande ska få sitt slut

Har nu hört att Google ska lägga ner Reader.

Jag blev riktigt ledsen. Gillar Reader, har lärt mig bra hur den funkar, det är hemtrevligt med mina bloggar.

Men om man blir ledsen över att man behöver byta RSS-läsare så är det nog ett ohälsosamt förhållande som behöver ta slut. Man ska inte ha såna känslor för sin läsare.

Två av tre

Lagade ett hål igår och fixade en trasig lagning. Det gick jättebra och jag ska försöka vara mindre rädd. 2800:- känns väl värre nu än själva tänderna...

Vi passade på att låna hem säsong 2 av Downton Abbey. Jag har aldrig varit i Kulturhuset i Handen förut. Ganska stort bibliotek, även om vårt i Vh är riktigt bra också. Imorgon ska jag få den första vinterspecialen också, och så hoppas jag på del tre å det snaraste. Tja, lagom fort, för jag ska inte se på sex avsnitt på raken nån mer gång...

(Kan säga att jag inte direkt blev entusiastisk när det skulle börja handla om första världskriget, men efter tre avsnitt på säsong två så säger jag som vanligt att de har lyckats. Serien är fortfarande superbra.)

Hade tänkt laga middag också. Kändes som om jag kunde det, efter att ha legat i sängen några timmar efter utflykten. Men med köttfärsen på tidning i micron övertalade Mikael mig att låta bli. Jag la mig i soffan och kände mig lat. Vad det lutherska arvet är starkt! Just detta är vad jag borde lära mig, att inte göra av med precis vartenda uns energi jag har. Att stoppa innan jag blir tvärdålig, så att jag kan balansera på en stabil, meterbred gångbro istället för bara på slak lina.

Jag vet att Mikael hellre vill ha en fru som mår bra än middag. Men det är svårt att kämpa emot det där att göra allt man kan. Så Mikael lagade middag. Det blev jättegott.

Och när jag tyckte att jag låg i soffan och var lat och dessutom domderade honom om vad han skulle laga till middag (eftersom jag hade tagit fram alla grejer), tyckte han istället att vi samarbetade. Får han bara en ingrediens-/handlingslista och ett matschema kan han nog laga mat. Så det har bara tagit mig 3½ år som gift att våga börja "domdera" som jag tycker det känns som. Samarbeta var ett bättre ord, och han tycker det jobbiga är att komma på vad man ska ha. Och jag tycker det jobbiga är att stå upp och laga maten. Samarbete!!!

Och tack och lov att han hejdade mig. Kunde inte somna igår , dels för att jag hade sovit för lite för att tandläkartiden var 13.00, dels att jag hade gjort två fysiska saker (tandläkaren och biblioteketet), en emotionell (rädd för tandläkaren), plus tre avsnitt Downton (mycket koncentration). Och idag är jag en skugga av den jag var igår. Hur kan man efter ARTON ÅR fortfarande inte ha lärt sig att tröttheten inte behöver komma med en gång efteråt?!

Sen kan jag berätta att jag har testat en app för ME-patienter. Visserligen går den ut på att hitta sin baslinje och sen öka den (typiskt Graded Exercise Therapy-baserad alltså), men det finns ju inget som hindrar att man använder den för att se tendenser mellan aktiviteter och symptom. Har använt den i tre dar och jag kommer nog inte att orka fortsätta. Man ska ange för varje halvtimme på dygnet om man sover, vilar eller gör lätt, medel eller ansträngande aktivitet. Och ange ca 8 symptom på en tiogradig skala som inte funkar jättebra att dra på på telefonen. Och sen ange i procent hur mycket av ens energi som har gått åt till kognitiv, emotionell, social eller fysisk aktivitet. Idag har t ex 50% gått åt till emotionell aktivitet, eftersom jag var rädd för tandläkaren, 30% till fysisk eftersom jag tvättade håret och har gått från parkeringen och in några gånger och till sist 20% på social eftersom jag pratade med tandläkaren och en bekant vi träffade i centrum. Att summan alltid är 100, men bara varierar i dos per sorts aktivitet är en ny tanke för mig. Jag borde bli mer noga med att inse att även emotionella, kognitiva och sociala ansträngningar tar på krafterna, inte bara de fysiska.

Appen kostar 50:- och finns för Androidtelefoner. Man hittar den om man söker på ME/CFS. Jag har nu insett att om jag har sovit så kan jag inte komma ihåg vilken som var dagen innan, men appen går från 00.00-00.00 och jag kan inte ha översikt över "dagen" som gick när jag väl har sovit. Men jag sågar inte appen, den har satt igång mina egna tankar på vad jag vill hålla koll på. Det var helt klart nyttigt att tänka i andra banor, nån annan hjärnas banor, så att jag kan bredda mitt perspektiv på detta med energiåtgång.

Däremot kom Mikael idag på något HELT GENIALT. Jag har ju förr om åren fört ME-dagbok och varit noga med att skriva upp olika saker, oftast vilka mediciner jag tar så det inte ska bli för mycket, och när jag sover och vilka symptom jag haft. Ibland har jag också skrivit upp om jag gjort nåt jobbigt.

Men Mikael gav mig idéen att ha ett rutat ark med plats för kryss. Om jag har tvättat håret så är det ett kryss, om jag har varit utanför lägenheten är det ett kryss, om jag har lagat middag, om jag har varit rädd för tandläkaren osv osv osv. Allt är ett kryss. Migrän är ett kryss, ont i benen är ett kryss. Och så får jag bara ha t ex 5 kryss på en dag. Det vill säga om jag har ont i benen, migrän och inte fattar vad Mikael säger, så går det åt så många kryss att jag inte kan gå till Ica och laga middag dessutom. Nu ska jag bara räkna ut vad som är ett kryss och hur många jag ska tillåta mig själv på en dag, så jag inte lurar mig själv med att det går bra med för många aktiviteter, för jag vet ju i verkligheten vad jag klarar av även om jag är för ivrig att alltid göra mer ändå.

Vi som har varit sjuka ett tag känner igen tanken på kuvertet. (Du kan läsa mer om det på Research 1st.) Man har viss energi i ett kuvert och när man gör något så tar man ut från kuvertet, eller energikontot. När det är slut och man ändå gör något får man akuta symptombesvär eller krasch, och om man håller på så i längden så blir man sjukare. Men detta med tanken på att ha kryss som fyller min dag låter klokt. Att ont i benen redan motsvarar att jag har varit på Ica, t ex. Då skulle jag inte få för mig att gå på bio också. Men det är lätt att ignorera kroppens signaler och bara köra på. Duscha fast man inte orkar, sitta upp vid middagsbordet fast man mår illa osv. Jag springer ju inte några marathon och jag arbetar inte, så en frisk människa kan undra vad det är för gränser jag går över med mina "aktiviteter", men för de svårare drabbade så är att klä på sig en aktivitet. De allra sjukaste kan inte ens tugga själva, och för dem är minsta ljud en "aktivitet" som de inte har täckning på kontot för. Det gäller att hitta sina egna gränser. Och de är inte likadana hela tiden. Det är supertrist att behöva hålla på och känna efter hela tiden, men så är det.

Veta och känna och förstå?

Vad vet du nu som du inte visste från början?

Att ME skulle vara så länge, vara så svårt, förminska mitt liv så mycket

Hur det skulle kännas när kärleken förändras med åren

Ja, det är nog allt. Så underligt.

Betyder det att jag hade en aning om det mesta från början? Jag tror det. Det är inte mycket som verkligen har kommit som en överraskning.

Det skulle vara hur embarmligt kallt i märg och ben det kan vara i England. Det kom absolut som en överraskning. Och hur himla kassa deras hus är, så man fryser bara en gradskillnad mindre än ute. Och tvätten i torktumlaren är torr, men efter ett par timmar oinplockad på fåtöljen så är den svagt fuktig igen. Jag förlikade mig aldrig med vädret i England. Jag led verkligen av det. Och det visste jag inte från början.

Förresten, har det regnat en enda gång i Downton? Hur troligt?!

-----------------
Vad vet du nu som du inte visste från början?

Åldern har sin rätt

Vad är det bästa med att vara så gammal som du är nu?

Jag tror jag måste svara det tråkiga "Det är en kombination". Dels är jag inte särskilt rynkig, både tack vare botox (fast man får det mot migrän hjälper det ju mot rynkor också) och att jag inte solat särskilt mycket i mina dagar, plus att jag har lite fyllning i rynkorna om man säger så. Jag känner mig med andra ord inte som en gammal tant utseendemässigt, även om jag snart börjar närma mig vad som väl ändå måste kallas medelålders. Såklart man skulle vilja vara smal och stram som en 15-åring, men jag väljer ändå hellre 43 på grund av hur jag känner mig. Fast jag är i och för sig bara 42.

Jag bekymrar mig inte lika mycket om vad andra tycker nu som jag gjorde förr, och det är skönt. Jag vågar åka rullstol inne på Ikea, utan att vara rädd för att träffa nån jag känner. Jag vågar öppna dörren fast jag ser ut som skräp. Måste inte sminka mig för att gå på Ica. Har på mig vad jag gillar och inte vad min syster gillar. Även om jag lyssnar på henne. Ibland. Vågar göra saker på annorlunda sätt än det normala. Det är skönt att våga vara sig själv, även om man inte är särskilt märkvärdig eller så, utan bara som man är.

Sen är det skönt att vara i mitten. Inte ha dagar kvar till slutet, även om vi (indeed!!!) inte vet om det är så. Det känns som om jag har många chanser kvar, att göra, att bli, att uppleva. Särskilt om det finns ett botemedel i horisonten.

Sen är det en hel annan sak som är lite festlig och har med ålder att göra. Ett nyår var Mikael äldst och jag yngst på festen. Nuförtiden firar vi med hans nyårsgäng från många år och där är han yngst (tror jag i alla fall). Några där är närmare mina föräldrar i ålder än mig, och jag är ju 10 år yngre än Mikael. Det här är inget jag bryr mig om. Om jag vore smal skulle jag njuta av att vara den unga, snygga, men nu är jag bara mig och åldern spelar ingen roll. Men det är festligt hur relativt det är med ålder. Samma person kan ses som gammal eller ung beroende på sällskapet och "glasögonen".




Den bästa komplimangen var Joshua B som, antar jag, tyckte att jag verkade vara vuxen på samma sätt som hans mamma. Jag kunde fixa disken, tvätten, passa barn och sånt som en mamma gör. Fast jag var bara 18 då, men det hade ju inte han nån pejl på. Och vid nåt tillfälle säger han (fyra år gammal?) att jag är väldigt snygg för min ålder.

Kanske skulle besöka nån på nåt hem för åldersstigna. Tala om att känna sig som en ung flicka på en sekund! Billigare än botox :)

Att hitta gränsen

Som ME-patient är nog det svåraste att hitta gränsen. Man vill så mycket, orkar så lite, att det för jämnan råder obalans.

En liten bild kanske kan hjälpa att göra det tydligare vad som försiggår och öka beslutsamheten att vara efterklok före:




Översatt till svenska består cirkeln av att man Gör för mycket --> Ökade symptom --> Vila --> Minskade symptom --> Frustration --> Gör för mycket

Bilden har jag hittat på CFIDS Self-Help där det finns mer information. Detta kallas på engelska push-crash circle. Målet för varje ME-patient borde vara att inte hamna där över huvud taget, utan att känna till sina gränser och aldrig gå över dem. Men då betyder det att jag verkligen aldrig skulle få göra någonting annat än att vara hemma och knappt ens göra nåt där hemma. Ibland måste man få askunga sig, eller åtminstone följa med till Ica! Jag kan inte som människa säga att man inte får lov att överanstränga sig ibland. Kanske om jag var läkare skulle jag kunna säga det.

Men man måste ju leva också. Men inte jämt...

Fjärde resan

Jag vet att jag sa tre resor, men jag har en bonus.

London Marriott Hotel County Hall

Namnet Marriott talar väl för sig själv, men det här hotellet är särskilt speciellt. Det är Londons gamla rådhus, ombyggt till hotell, och ligger med Themsen och Big Ben vid fötterna och London Eye vid sidan. Själv har jag lite svårt att förstå vitsen med London Eye men den är ju cool att titta på.

Orsaken till att man reser till London är väl normalt sett att titta på attraktioner och kanske äta gott (fast England inte är kulinariskt välkänt, av en anledning...) och komma bort. Jag har sett alla attraktioner jag har lust att se i London och behöver aldrig stressa när jag kommer dit. Jag behöver inte ens skynda mig så jag hinner gå till alla affärer jag har lust med, för dels är pundet inte så fördelaktigt som det en gång var, dels är engelsmän korta så ärmar och byxben inte duger till mig, och dels har jag glott på Harrod's i så många timmar att jag inte har lust med fönstershopping heller längre. Man skulle se en musikal, köpa sig en Cadbury's trifle och en trekantig macka och sitta och äta på en parkbänk på Leicester Square. Köpa sig några böcker på Foyles, se om man fick Downton Abbey-filmerna billigt (jag vet, är jag den enda som inte har sett dem eller?!) på nån av de icke nedlagda media outlets, möjligtvis hoppa på bussen i farten och hoppa av vid Laura Ashley. Saknar South Molton Drug store, men skulle nog gå förbi där ändå på väg till musikaffären som borde ha varningstext. Eller kanske inte, det är en bit att gå. Jag har nog varit där ett dussin gånger och kan ändå inte komma ihåg vad affären heter. Men ner för New Bond Street, och glo på de Riktigt Dyra Affärerna på väg dit. Har man tur sitter nån virtuos och känner på nån av de många flyglarna. Jag är tillbaka i musikaffären igen. Hjälp, vad det finns noter där! Sen skulle jag nog inte kunna låta bli Marks & Sparks stora butik på Oxford Street. Så prisvärt, oftast. Och om jag kom i H&M:s kläder skulle jag kila in där också. De hade åtminstone senast jag var i London en affär som bara hade kläder från deras Woman-märke. Hade kunnat köpa typ allt i hela affären! Men tillbaka till hotellet. Slår vad om att bara sängarna och linnet är värt resan!

Inom hotellets väggar finns en 25-meterspool med naturligt ljus samt spafaciliteter. Mikael skulle få nåt att göra i det största hotellgymet i London. Man kan också njuta av en Afternon tea at the Library Lounge, följt av en ordentlig biff på Gillray's berömda steakhouse (jag tar en 220 grams oxfilé). Skulle man vilja se fler turistattraktioner än dem man ser från hotellets fönster, så går det väl bra. Allt som saknas på hotellets mark är en rejäl affär, men man får väl lyxa till det och ta taxi till Covent Garden.

Om jag klarade av det skulle jag också ta tåget till Windsor, där man förutom att titta på drottningens slott har en underbart lagom stor och megacharmig shoppinggata  att ta sig igenom och restauranger i alldeles lagom prisklass. Tåget går från Paddington och jag har varit en hel del i västra London, så det känns som hemma.

Hit skulle jag åka i slutet av mars. Våren skulle ha kommit mycket längre där och man skulle inte behöva ha vinterjacka. Mmmm, lukten av tunnelbana som helt förtar de vårgröna lukterna, det är London, det!
 
 

Kan utan problem bara sitta och glo i den vackra lobbyn
 
Library

Te i biblioteket






Big Ben från dubbelsängen?!

London Eye från dubbelsängen?

(För att inte helt dränka er i bilder sätter jag bara in bilder på/från hotellet. Ville gärna tagit med tusen bilder av mitt älskade London också, men det kan ni Googla själva.)

BMI

Innan jag blev tjock hade jag ett BMI (räkna ut själva här om ni vill) på 18,4 (undervikt), och nu har jag BMI på 30,3 (fetma).

Hanneli hade BMI på 39 före sin operation. Nu springer hon i trappan som en ung flicka. Vad härligt!

Man brukar räkna med följande:
Underviktig -19
Idealvikt 19-25
Övervikt 26-30
Fetma 30-

Trots mitt BMI då var jag på inga vis läskigt smal. Har väldigt tunn benstomme. Det var ju inte svältande barn i Afrika man tänkte på när man såg mig. Jag tycker jag var rätt perfekt i figuren. De flesta viktiga kurvor var kvar och det mesta av fettet var borta. Marilyn Monroe hade ett BMI på 23,3.

Så läser jag att Angelina Jolie, som anses som världens vackraste kvinna (dock inte av mig), har ett BMI på 15,7 (källa).

Jag stänger butiken. Världen är för rubbad.

Här nedan ser ni några bilder att betänka. De är från en tävling i bildredigering och har gått ut på att göra kändisar smala. Men jag kan inte säga att alla bilder verkligen är särskilt manipulerade. En del tror jag ser ut sådär. Och vad säger det om vår gemensamma mediabild av en kvinnas idealkropp? Om man inte är halvanorexisk, opererad och retuscherad är man inte snygg?








Krasch?

Vad ÄR en ME-krasch och Vad händer när man kraschar? Som jag tolkar det och använder ordet, betyder det när man börjar få de ME-specifika överansträngningssymptomen. PEM eller Post-Exertional Malaise brukar det kallas, med andra ord att man har gjort för mycket och börjar känna av det. Det är givetvis inte samma sak som att bli trött och andfådd efter ett motionspass eller ens efter att ha flyttstädat 300-kvm-villan utan hjälp. Det är inte heller samma sak som att vara tonåring och leva sitt mest spännande (?) liv på nätterna, nätterna igenom. Vi har alla varit trötta, sömniga, slutkörda. Detta är något som bara ME-sjuka upplever och som utmärker sjukdomen. Det är inte att bli trött efter en aktivitet, det är att bli sjuk efter minsta lilla aktivitet.

Kraschsymptomen kan nog vara olika från patient till patient, det vet jag inte. Såg på nån blogg jag inte la på minnet hur nån beskrev sina kraschsymptom och Cort -- just det, det var på hans blogg -- svarade: Intressant att dina crash symptoms come from the gut.

Jag vill egentligen bredda ordet krasch eller kanske använda ett annat också, skov. Orden i sig förklarar en del av skillnaden jag vill åt: Skov är långvarigt, för mig månader/år, krasch är kortvarigt, för mig allt från minuter till dagar. Men det är en extremt nyttig väckarklocka om man lyckas lära sig de tidigare symptomen på en krasch, för man kan bryta trenden om man genast lägger sig ner. Annars blir man bara liggande längre.

En krasch kan för mig antingen komma mitt i en aktivitet, som när jag lagar mat, och då har jag en chans att stoppa eller skjuta upp, eller jag vet inte riktigt. Vila i alla fall.

Men en krasch kan också komma efter en aktivitet, upp till flera dygn efter. För mig brukar det vara så att om jag gör över gränsen bara lite så kommer kraschsymptomen direkt, medan om jag går över jättemycket så tar det längre tid innan de kommer.

Den första kraschen jag minns att jag hade och också upplevde som just en krasch -- antagligen för att jag tidigare hade kunnat lyssna bättre på kroppen men vid detta tillfälle var tvungen att fortsätta. Jag var på konsert med The Real Group i Lisebergshallen (eller förresten så heter det väl .....?). Jag satt för den delen på första raden och blev mycket flirtad med (jag var smal då).

Hur som helst, faktiskt lagom till pausen kände jag mig svagare och svagare och en fullkomligt oemotståelig drift att lägga mig vågrätt inträdde. Jag struntade i sociala spelet och la mig ner på golvet. Jag hade faktiskt inget val. Jag var törstig, kusin K hämtade vatten, och hade även saltlakrits med sig som jag åt och fick ny energi av. Vet inte om det var kaloriintaget i sig, eller om det var saltet. Har läst båda. Och efter en paus i musiken och i mitt sittande kunde jag faktiskt fortsätta upprätt. Sån som jag är nu ser jag tillbaka på hur jag var då och tycker att jag inte hade nåt att klaga på...

Så jag skulle vilja säga att mitt första tecken är muskeltrötthet/matthet. Att kroppen liksom inte håller för att bära upp sig själv, man bara måste ligga ner.

Om man fortsätter kommer nuförtiden ett illamående som liksom skriker ännu högre Lägg dig ner! Det är nämligen inte ett illamående som skriker SPY, utan LIGG NER. Ni som har varit med om det kanske förstår, för själv tycker jag det låter underligt. Jag mår jätteilla men måste inte till toan utan till soffan.

Nånstans före illamåendet blir jag törstig. Detta inträffar i princip varje gång jag lagar mat, så en gång i veckan. Mitt i när jag håller på med nåt, skär en morot eller så, så blir jag våldsamt törstig och kan nästan inte fungera om jag inte får i mig ett glas. Och jag har fått så svårt för vatten och dricker faktiskt, ve och fasa, ofta mjölk och olika smådrickor, gärna svart vinbär. Vatten går liksom inte ner, eller jag får ner två munnar, sen tar det stopp. Om jag dricker ett glas eller två kan jag fortsätta, även om det bästa givetvis vore att inse att detta var en signal, och sätta sig och vila. Jag brukar ha problem med att jag aldrig är tröstig, och det är inte särskilt bra när jag lider av svår huvudvärk och äter urindrivande. Så jag får verkligen kämpa för att få i mig tillräckligt mycket vätska.

Men om jag fortsätter under kraschen ändå blir jag svag och fumlig. Inte jättelämpligt mitt i morotsskärande. Tappar knivar (har tack och lov ännu inte spetsat foten!) och skär mig i fingrarna. En vecka hade jag skärsår på nästan vartenda finger. Då har man inte legat ner nog mycket.

Beroende på hur tidigt man åtgärdade kroppens signaler slutar kraschen efter allt från en minut till ett par timmar. Ofta klär jag på mig och äter frukost, måste lägga mig och kan inte resa mig upp igen på 3-4 timmar, lagom till nästa måltid. Jag kan ha en minikrasch mitt i en aktivitet, som det sen tar mig 3-4 timmar att hämta mig från. Om man istället för klä på sig tar att gå på stan och shoppa i fyra timmar så kan ju återhämtningen ta 3-4 dagar, eller år om det var en riktigt sjuk person som gjorde det. Att det är olika gör inte saken lättare. Vi patienter är olika, och man är olika sig själv i olika sjukdomsförlopp och stadier. Man måste hålla koll på nuet.

Ett skov däremot är en längre periods nedgång, som jag fick i höstas efter Robs bortgång. Jag tror inte jag hade fått det ändå, men å andra sidan har jag vid andra tillfällen börjat må sämre utan att jag vet vad som har orsakat det. Det kan väl också orsakas av saker som försiggår inne i kroppen och som jag inte vet nåt om men som ändå påverkar mig. Ett skov är väl i alla fall ett halvår upp till några år, men det är bara som det brukar vara för mig. Jag är inte riktigt ute ur mitt senaste skov (från september), men det har helt klart vänt och slutat gå bakåt. Vissa dagar är jag tillbaka, men som helhet inte. Men jag blir ju å andra sidan sämre hela tiden också, så jag kanske inte kommer tillbaka till samma ställe som jag var när det började.

Min personliga teori, vilken verkade stödjas av min läkare i Borås, är att sjukdomen blir sämre när man gör för mycket. Är man inte strikt sängliggande så är det så oerhört svårt att begränsa sig, för man kan ju egentligen massor, men man får betala för det efteråt. Och om det bara handlar om att vila en dag eller två så må det väl vara hänt. Men jag tror att krascher faktiskt är skadliga för sjukdomsförloppet så tillvida att de stjäl energi från ens tillfrisknande, som då hamnar på minus, det vill säga man blir sämre i själva sjukdomen. Så har det i alla fall varit för mig. Jag pratar bara om mina egna teorier idag. Ni som vill veta mer kan googla på ME och krasch, skov, push crash cycle, PEM/PENE osv. Orkar tyvärr inte leta fram artiklar el dyl åt er. Har förresten läst att salt och ökning av blodvolymen (genom dropp antar jag) ska hjälpa. Saltlakritsen var kanske inte så dum ändå.

Och när kroppen är i ett skov, försök inte nåt då förutom att lyssna på kroppen och göra som den säger. Du kan inte tvinga dig till att bli bättre fortare genom att träna, vila mer intensivt, eller vilja göra nåt roligt. Det är som det är tills kroppen är färdig med det här extra dåligt-måendet. Försök inte ändra eller förbättra några rutiner som gör att du får kämpa mot kroppen mitt i ett skov. Sånt gör man när kroppen är i ett bättre skick. Det är som att lära ett gråtande barn gångertabellen. Först får man ta gråten, sen gångertabellen. Under skovet får du bara ha tålamod och låta symptomen blomma ut när tiden är inne.

Men är det då ens eget fel om man bara blir sämre? Har man dragit på sig det själv? Ja och nej.
Nej för att sjukdomen inte är förstådd och förklarad och det händer saker som vi inte har kontroll över med oss. Det pågår för oss osynliga processer inuti. Vi valde till exempel inte att bli sjuka och skulle inte välja att fortsätta vara det om vi hade valet.
Men Ja, för att vårt felaktiga handlande helt klart får effekter. Vare sig det är att lyssna på en doktor som tror att ME är psykosomatiskt och ber dig träna, eller en terapeut som lär dig ACT och GET, eller det är "ditt eget fel" för att du inte kan låta bli att åka till Ullared, gå ut med hunden, sjunga i kör, läsa en bok medan du vilar fast du egentligen inte orkar men den är så spännande... Den som bryter benet i skidbacken har ju också "gjort det själv", liksom den som får skrumplever av alkoholism, ni fattar. Men skuld och att man har gjort det själv är liksom två separata saker i den här frågan. Om man inte har förstått hur sjukdomen fungerar -- och det är först nu efter 18 år av konstant försämring som jag börjar fatta hur lite jag kan göra för att inte göra mig själv sämre, och ändå är det så svårt att göra -- så kunde man ju inte ha gjort bättre. Och då är det inte ens fel att man är sjuk, även om man själv har gjort sig dålig. Man kan jämföra det med att lägga handen på en varm kokplatta. Vare sig man vet att den är på eller inte vet att den är på så bränner man sig. Men det var bara i det ena fallet man var dum, det andra var en olycka. Så vi som är sjuka i en sjukdom som ingen har facit till ännu, vi vet inte alltid om plattan är varm eller kall när vi lägger handen på den. Och vi kan inte leva våra liv bakbundna. Men vi har också ett ansvar att tänka själva, att känna efter i kroppen. Man kan se om spisknappen lyser eller om det är varmt ovanför plattan. Det är en ledtråd. Kroppen ger oss ledtrådar också, det gäller att vara öppen för att lyssna trots det man själv har tänkt ut att ens liv ska vara.

Så mitt råd idag är att försöka känna efter om du har några tidiga tecken på krasch. Skriv upp dem (du är säkert mer glömsk än du kommer ihåg!) och träna dig på att uppmärksamma dem. Stanna upp när du får ett tecken, vila. Sluta stressa och tro att du bara måste göra färdigt vad du höll på med först. 

Och jag ska vara min egen bästa elev och sluta nu, för jag sitter upp i soffan och it's killing me right now!

Hejhej, folkens!

Vad är Downton Abbey?

Kort svar: Just nu mitt favoritprogram på TV.

Långt svar: En serie i flera säsonger (det har gått tre hittills och fjärde säsongen börjar 17 mars) om en familj med pappa, mamma och tre döttrar. De bor på godset Downton Abbey. Seriens första avsnitt börjar med att Titanic sjunker och godset blir av med sin arvtagare som var på det osänkbara skeppet med sin far. Eftersom det bara finns döttrar i familjen skulle en kusin till dem ärva, men i och med Titanicolyckan hittas istället en brylling el dyl, och så startar alltihop, inte helt olikt Stolthet och fördom, faktiskt.

Tidsmässigt är det början av 1900-talet, dvs hundra år efter P&P. Jag blir konfys ibland när de bryter Austen-tidens konventioner, för jag är så van vid att costume/period dramas utspelar sig då. Men här har alltså tiden satt igång med en hel del vad gäller jämlikhet mellan könen och klasserna, jämfört med Austens tid. På samma gång är det dock många saker som är förlegade för oss i dagishämtargenerationen. Serien pågår såvitt jag har förstått under ett decennium, grovt räknat.

Tvärtemot Jane Austens böcker är detta inte en berättelse om familjen på godset och deras jämlikar i omgivningen. Som titeln anger handlar detta snarare om ett tvärsnitt av människorna på en särskild plats, med fokus på det som försiggår på godset Downton Abbey, både "upstairs and downstairs" (dvs både den rika familjens problem och de fattiga tjänarnas problem). Älskar att man får en inblick i hela huset, inte bara salongerna. Och nu talar jag faktiskt både bokstavligt och bildligt.

(Blir dessutom väldigt sugen på att se om The Remains of the Day med Anthony Hopkins och Emma Thompson.)

Serien har substans. Det är inte bara gulliga kläder och tedrickande. Det är faktiskt en lättnad att slippa 1810-talets England, för så många fler frågor om livet och samhället kan föras upp till ytan. Det är såklart romantiskt men inte bara. Jag har inte ens sett färdigt första säsongen, men jag tror att det kommer att bli spännande, sorgligt och lagom intrigerande, förutom romantiken som man förutsätter i en serie där folk byter om till middagen. Men det är ingalunda översentimentalt trots att kärlekstemat är så väntat.

Familjen Crawley på Downton är rikare än familjerna Austen beskriver. Men Mary, den äldsta dottern, får inte ärva och där känner man genast igen Austens hjältinnors kamp för att få en make och dilemmat om kärleken eller pengarna är hans viktigaste egenskap.

Till den som inte har sett serien -- och jag trodde att jag var den sista -- säger jag: Ta en tur till det lokala biblioteket och SE DEN. Jättejättesevärd TV, om man gillar romantik, spänning, samhällskritik, etiska dilemman, gamla kläder och interiörer och vacker engelska.

Stina, gå och låna! Genast!!


P.S. För den som vill köpa finns den på CDon, tradera, eBay och Amazon, för att nämna några.

Imdb anger att avsnitten kommer i följande ordning:

Säsong 1, 7 avsnitt
Säsong 2, 8 avsnitt
Christmas at Downton Abbey (julspecial)
Säsong 3, 8 avsnitt
Journey to the Highlands (julspecial)
Säsong 4, 8 avsnitt med början 17 mars i Sverige
(Julspecial, annonserad)

Dagens hemlis

Igår kväll fick jag fnatt och kollade om den oöppnade men väääääl utgångna Philadelphian var användbar, och det var den. Använde Marie K:s smidiga recept som är anpassat till svenska mejeristorlekar. Idag klädde jag cheesecaken med hallon och kiwi medan Nasi gorengen värmdes på plattan, och vips så hade vi både middag och efterrätt.

Hemligheten var alltså att både gräddfilen, creme fraichen och Philadelphian var utgångna.

För mig var dock dagens stora hemlis en annan.

Och dessutom är jag överkänslig mot kiwi. Känner mig aningens läppopererad.

jag. är. så. fast. i. träsket.

Downton-träsket vill säga. Igår hade jag tänkt titta på två avsnitt, men så ändrade jag mig och såg det tredje avsnittet på den dvd:n också, men då slutade det mitt i nåt, så jag skulle bara kolla på ett till, och ett till, och nu är det ju bara ett kvar på den här skivan också... Ja, så jag såg sex avsnitt på raken. Galenpanna. Och jag blev alldeles upphetsad av allt koncentrationsarbete som jag tyvärr inte märkte att jag hade gjort, och låg febrig och osomnig i sängen när Mikael gick hemifrån ett par minuter före 10.

Som väl är har jag bara den sista skivan från första säsongen hemma. Tror det är två avsnitt på den.



 
Och jag fuskade inte ens igår kväll och kollade vem tjejerna gifte sig med. Har sett brudkort på nätet så jag mindes några detaljer om deras klänningar, men jag har inte tjuvkikat. Och så har jag sett Mary med en bebis, men det är ju inget jätteavancerat språng. Däremot har jag sett oroväckande skyltar med Free Bates, som jag blir lite nervös för.

Dessutom var det Brottet idag, och alla (i serien) tror att Emilie är död, men det tror inte jag, och det är hela fem avsnitt kvar på lika många veckor. Det här är ett värdelöst sätt att se på TV. Jag har drabbats av den där moderna sjukan Vill-ha-omedelbums.




Fast jag ändrar mig och tittar inte på nåt mer idag. Klockan är halv fem, och tittar jag på ett avsnitt kan jag säkert inte låta bli ett till. Klockan är för mycket, måste prioritera sömnen.

-- Är inte det tecknet på en mogen, modern, utvecklad människa, att man kan ha två osedda avsnitt av Downton hemma men låta bli att titta på dem? Dr Phil skulle bli nöjd över min förmåga att postpone gratification.

Goda nyheter

Bra saker har hänt i familjen, och fler hoppas jag på såklart. Till exempel utbrast pappas läkare på SöS "perfekt, perfekt" när han kollade hur läkningen hade gått. Nu har de tagit gipset och stygnen och satt på nytt gips. Så skönt att de inte upptäckte: Det här har läkt fel, vi får riva upp allt och börja om. Fy, vad skönt. Det var ju lite strul innan de fick ordning på det, men nu verkar det gå åt rätt håll.

Och så har Mia haft sitt årliga besök hos Marfan-specialisten. Det är ju mest hjärtat det handlar om, eller rättare sagt aortan. Hon har fått nån medicin som ska förhindra ... tja, vad kan det heta, utvidgning? Läkaren blev lite besviken och ökade dosen. Men Bettan, ljuvliga varelse, sa att om nu läkaren var besviken på hur det hade gått hittills med medicinen, då betyder ju det att det är både rimligt och troligt att det kan gå ännu bättre! Sånt positivt sätt att se på saken, och så rätt hon har!

Mia är också lång, hon sa några mått men de säger mig ingenting så jag minns dem inte. Mia är ju den "svenska tvillingen" och vi har alltid trott att hon ska bli lång och det är inget nytt där. Men Beths syster är svenskt lång så hon har dubbelt påbrå. Visserligen är det inte jättekul att vara längre än många killar, men mamma har säkert sagt: "Det räcker med en". Det låter som en sak hon skulle säga, och det är ju rätt. Mia och Bella ser inte längre ut som om de är från samma årskull. Lite festligt när de ställer sig rygg mot rygg på Skype. Tvillingar, jo visst...

Jag försöker att inte längta ihjäl mig efter dem. Och när de hade frågat efter när mina syskon kommer nästa gång försökte jag att inte bli för ledsen att de inte känner mig. Det är ju inget personligt, men jag har inte kunnat åka dit och då blir det så. Tänker att jag minsann ska vara med dem hela dagarna om de kommer hit, när alla andra är på jobbet, men så kommer jag ihåg att jag sover till 18. Grr.

Och när det gäller goda nyheter så säger Mikael att Belle inte skriker som Neo gjorde. Vad skönt för både bebis och föräldrar. Stackars kolikbarn!

När jag hade migrän igår och kände mig trött på att må dåligt och ha ont bad jag Mikael berätta nåt mer gulligt som Neo sagt eller gjort. Han hade tyvärr inget extra. Så jag tänkte på min favorit en gång till, och började skratta. Jag tror jag måste återge den för er:

Neos pappa är norsk/amerikan och pratar engelska med honom, hans mamma är svensk och pratar svenska, och på förskolan pratar de norska. Han är smart och klarar det bra. De har börjat med bokstäver på förskolan och hans favoritbokstav är O, för det är den de håller på med nu. (Bara det, att ha en favoritbokstav, vad gulligt. I så fall är min M.) Neo, som är tre år (Mikael visar hur Neo gör 3 med fingrarna), har visst en alfabetsbok, som är svensk, och den läser han. Han hade läst den för Mikael och kom till O, där det var en bild på en orm. Stackars barn, han läser: O som i slange. Och ja, jag garvar. ihjäl. mig.

Nä, nu ska jag återgå till att inte outa folk. Fast om ni vill ha nåt publicerat på nätet i hela världen i all evighet och evighet och evighet kan ni meddela det i kommentarerna, så ska jag försöka få med det här på bloggen