Färgmatcha uteplatsen?

Jag har ju haft mina böcker färgmatchade. När Mikael dör ska jag sätta dem i färgordning igen. Det är inte så att jag låter bli att göra det för hans skull, men han har ju också böcker här hemma och dem vill han ha efter innehåll, inte färg. Jag har visserligen inte frågat, men jag är ärligt talat inte intresserad av att färgmatcha hans böcker. Det är ju dessutom inte _böcker_, utan nån gammal programmeringsbok, Narnia från 70-talet?, en bok om hur man reparerar en Skoda eller vad det var. Såna saker. Men som sagt, jag ser fram mot att bringa estetisk ordning bland mina böcker i en förhoppningsvis avlägsen framtid.

Men temat för dagen är alltså färgmatcha eller inte. To match or not to match, that is the question. 

Och visst kan man och bör man matcha sånt som nagellack, väska, strumpbyxor. Tills för bögr är sen bara så rgmatchade jag också mina strumpor. Jag hade svarta, marinblåa. Beigea. Vita. Så man alltid kunde matcha byxor med strumpor. Men sen köpte Mikael svarta bambjstejmpor soö är mjuka som ett gosedjur, så jag har gått över till hans strumpor. Dessutom krävs det rätt lite anstränga ing att ta på sig en mans strumpor soö är tre nummer för stora. Perfekt tips, använd stora manssteumöor. De är ju inte så stora att de krullar sig utan bara så att man kan få på sig dem utan att få en aneurysm. Ja, så nu har jag svarta strumpor i storlek 44-47 eller inga alls. Eller vita så där som bara är en fot, ol jag ska ha vita gummidojor.

Förresten, Mikael är ju stockholmare och det är inte jag. Så jag säger gummidojor om gympaskor. Och gympaskor uttalar jag som gumpaskor. Men nu råkade jag skriva gummidojor. Tydligen säger jag det sen barnsben. Men Mikael tycker att det låter som gummistövlar. Men det har han ju bara fel i, visst? Är ni så unga att ni säger tennisskor? Eller sneakers? 

Men att matcha bör man. Jag har haft beige och grå i vardagsrummet och det kan låta sig göras, men är inte självklart. Men ett snäpp värre är marinblå och svart, därav olika strumpor för olika byxor. Det är bara den fulaste färgkombinationen jag vet. Är det mellanblå så går det bra, men marinblått och svart skär sig ihop. 

Men här får vi blått, grönt, rött, rosa, allt vad man kan tänka sig. 

Inte bara kycklingar

Jag hade ett par senapsgula gabardinbyxor när jag var ungefär åtta år gammal. Jag ser fortfarande framför mig exakt var jag var när killen ropade Kycklingen efter mig. Det är väl inte det hemskaste av okvädingsord, men jag tar inte saker bokstavligt, då hade jag snarast blivit glad eftersom kycklingar är det gulligaste som finns, ihop med lamm, kattungar, hundvalpar och små bebisgetter.

Nej, jag läste mellan raderna, kände stämningen, förstod att det betydde Vilka muppiga byxor du har. Vad ful du är! Och ja, jag har en elak röst inne i mitt huvud.

Och än idag är senapsgult den absolut fulaste färgen på mig, tätt följd av pumpaorange. Jag får samma färg i ansiktet och ser nyspydd ut. Men ok, jag tränat på det där med snäll röst mot mig själv.

Dock minns jag en gul klänning jag köpte på nåt som jag tror hette Gulins i Nordstan. Den hade jag med mig både till Schweiz och England. Vad käckt det hade varit pö jag hade mitt livs alla foton tillgå gmkgt, så hade jag kunnat visa foton från honderhear. Så blir det väl i framtiden, att alla foton man tar sparas direkt i molnet, färdigsorterat och klart, med rolig bildtext och länk till de andra som är med. 

I år hade jag lite feeling inför påsk och köpte en julkrubba som Mikael kallade den. 

Och ett gult kuddfodral, fleecepläd osv. Jag gillar att ändra hemmet efter årstiderna även om det bara är på julen jag gör det på riktigt. Och om vi ska frossa i höstlöv och pumpor kan vi väl få frossa i kycklinggult också!

Men jag ska lägga bort påsksakerna nu, jag såg kartongen med grejer igår. Det är så lite ork på det här bygget bara. 

Men kolla vad gult inte är fult!

På samma sätt som en bok som jag läste på B-nivån i engelskan var dålig ur ett personligt perspektiv men välskriven ur ett objektivt perspektiv, så gillar jag när folk gör båt bra av det jag egentligen inte gillar. Om nån får en oliv att smaka gott så blir jag ju mer impad än av en källarfranska.

Så därför blir jag alldeles lycklig av dessa gula bilder.

Första gången!

Jag är galen i ett par växter. Pioner såklart och så hortensia. Och nu har jag för första gången sett _för mycket_ hortensia! Visst låter det sjukt. Men döm själva.

Jag uppskattar trädgårdar mer än nånsin, för att jag de senaste typ fem åren försökt ta bort ett eller två ogräs på framsidan och nästan har fallit omkull av ansträngningen. Så de som har grödor och blommor förtjänar all uppskattning för sitt slit och som går hela vägen från planering och kunskap till omtanke som närmast får kallas moderlig. 

Men ibland ska man tänka Less is more. 

Om ens trädgård ser för överdrivet perfekt ut så har man för lite hobbies och en för stor släng av OCD. Då behöver man omatcha lite. Sätta dit nåt som inte passar. Låta bli att rensa nåt, ha ett snett träd, vad vet jag.

Perfektast är inte vackrast. Ofta är det faktiskt det mänskligt ofullkomliga som är pricken över i.