Så dålig koll. För att jag faktiskt har ett rätt svårt fall av hjärntrötthet. Jag kan inte tänka nog bra bara.
Så fortsatte tankarna att gå. Det kan jag jättebra. Jag har betalat bolånet för sent massa gånger, särskilt i början, för då skulle jag föra över från ett konto till ett annat och det missade jag så ofta. Kanske fem, sex gånger. Sen har jag bytt konto så jag inte ska behöva föra över, och nu har jag också alla fakturor på e-faktura så jag behöver inte sitta och ladda in saker. Men ändå. Jag har glömt att räkna ut om pengarna räcker kanske fem gånger också, och då är bolånet nästan alltid sist i ordningen, datummässigt, och så blir det den räkningen som inte blir betald.
Igår rände tankarna iväg med mig och jag såg för mig hur banken till slut tröttnade på mig. Att vi skulle bli av med lånet, flytta, inte ha nånstans att bo, packa lådor, jag dör. Men jag måste ju få ett läkarintyg på att jag inte betalar sent med mening. En gång om året och aldrig så det blir skulder utan bara några dagar försent för att jag är klantig. Den som känner mig vet hur oerhört främmande det är för mig att missa sånt som räkningar. Jag har aldrig slarvat bort nåt i hela mitt liv, typ, förrän jag fick ME som marinerade hjärnan i några år. Men hur ska jag få ett läkarintyg på hjärntrötthet? Jag har gjort ett neuropsykologiskt test men där var bara en förmåga i botten, resten var jag i mitten. Med brasklappen att jag nog inte legat på mitten förut utan i topp. Så en halvering av mina kognitiva förmågor syns ändå inte på ett test för att jag var för smart till att börja med. Men den psykologen finns inte kvar, den psykologen som ersatt honom på samma mottagning sjunger på sista versen för min ME-mottagning ska stänga och jag tycker det är vääääärdelöst. Här har man varit det svarta fåret i vården i alla år, folk vill inte ta i en med tång, och så överger de enda som förstår en. Jag har iofs inte haft en läkare på Sköndal på kanske ett år. Och vad skulle jag säga till läkaren på VC? För att banken skulle låta oss bo kvar? FK är ju helt hysteriska med sina objektiva fynd, men jag inser att om jag behöver ett läkarintyg till banken så finns det ingen som kan mäta min hjärntrötthet utan det blir bara det jag säger själv.
Inte för att det är vanligt att banken säger upp lån. Jag är inte rädd för det på riktigt. Nog. Men jag kände mig så oskyddad. Att inte kunna göra saker rätt, och sen inte kunna bevisa att det inte är slarv eller illvilja, det är läskigt.
Och så inser jag ju att mina känslor är "sanna" vare sig situationen är verklkg eller inte. Jag känner mig maktlös. Och det är jag ju på många sätt.
Så då får jag träna på att inte vara rädd för saker som inte kommer att hända, på samma gång som jag är lagom eller lite rädd eller hellre förberedd för de saker som faktiskt kommer att hända?
Mikael svarade inte i telefonen fyra gånger efter jobbet för ett tag sen. Till slut satt jag och störtgrät i köket, med blicken på dörren, och undrade om det här var dagen när min man skulle dö.
Lite rycka på axlarna åt livet skulle sitta fint.
