Jag känner likadant för Vikten, vikten, vikten.
Jag är inte säker på vad jag väger längre, senaste gången jag kommer ihåg det vägde jag nog 112, kanske 114, och sen efter det vägde jag mig en gång till och jag blev så chockad att jag inte ens kommer ihåg det längre.
Minns också när jag var det tjockaste jag nånsin varit, 93 kg, och Mikael och jag började med LCHF och jag hade ett diagram i badrummet. Det gick så fint neråt men jag tror jag fick gallsten då, och klarade inte av att undvika både det som gav gallsten och det med kolhydrater. Typ allt grönt gav mig gallstensanfall. Sen har jag börjat äta LCHF lite halvhjärtat en gång till men då blev jag så dålig att jag inte orkade fullfölja. De två första veckorna när kroppen ställer om från glukosdrift till fettdrift är jobbigare för mig ju sjukare jag är. Känns som om jag svälter, bokstavligen, och är så matt att jag knappt kan resa på mig. Och huvudvärk är väl abstinens av socker.
Men så ja, jag är tjockare än nånsin. Och nu är det dessutom två mediciner jag går upp i vikt av. Och om jag inte tar dem sover jag inte. Så jag har att välja mellan att inte sova eller vara fet.
Mikael har gått ner 12 kg. Först gick han upp två kilo, som säkert var svullnad för hans mage var enorm då. Men nu väger han alltså hela tolv kilo mindre. Så nu väger jag helt bestämt mest i det här hushållet. Grattis till det.
Det var en sån söt tjej som duschade mig i torsdags. Vi pratade om kroppar och om samhället och om att orka visa sig i bikini. Hon var bara 21 men sa att hon inte orkar lägga energi på att tycka massa saker om hur hon ser ut. Jag skämdes för att jag är 53 och inte har kommit dithän.
Men vikten, vikten, vikten.
Vilket alltigenom ointressant ämne egentligen!
Hjälp, hur kan man lägga sån energi på det?
Masspsykos, nån?
