Perpetuum mobile

Har nyss skrivit till min vc igen om mina sömnpiller. Jag tar ju bara en på natten, av den sorten det gäller, men ibland somnar jag och vaknar igen och kan inte somna om, och behöver ta ett piller till. Idag vaknade jag t ex av att jag hade astmahosta, jag tror Mikael hade varit i badrummet innan han gick in i sovrummet för att hämta kläder och då räckte nysprayad deodorant för att jag skulle hosta så mycket att jag vaknade. Så då fick jag ta ett piller till. Men eftersom jag redan sovit i sex timmar och eftersom det också gått sex timmar under inverkan av de andra medicinerna, så är det svårare att somna om än att somna. Så idag fick jag gå upp och ta ett piller till efter cirka två timmar. 

Så det här är ju med närmast kirurgisk precision som jag vet vad som funkar och bad jag måste göra för att sova. Har haft väldigt lite ångest de senaste månaderna och det är en stor fördel, men jag borde också ha haft terapisamtal med Monnah, vilket jag bara inte har förmått för att det har varit julklappar hit och dit och var är lådan och nu är migränsprutan slut igen och tusen saker. Jag har egentligen behövt ett samtal, för att känna mig starkare och som att jag vågar prova tuffare saker, men den här gången syns det på antalet piller att jag inte har haft någon terapi. Men jag har gjort mitt bästa även nu. Dessutom finns det inget som är så sömnstoppande och ångestframkallande som att veta att återigen är det en vårdperson som träffat mig en gång och som jag inte vet om hen tror på me eller vet nåt om det, och att det hen då vet troligtvis är fel och 20 år efter. Den vc är inte uppdaterad på sina åsikter om man säger så. Så återigen får jag oroa mig nu, hela kvällen, när jag försökte räkna ut vad jag behöver säga för att de ska tro på mig, vilja hjälpa mig, förstå att det är bråttom, ha lust att skriva ut nåt lite oortodoxt. Jag vet flera andra med ME som får två Stilnoct om dagen sen i många år. Så det går ju. Sitta och göra uträkningar av det ena och det andra. Precis vad man behöver göra nu i postjulkoman, och särskilt nu så att de får morgondagen på sig och inte bara fredag, för det lär inte gå då.

Jag blir alldeles förtvivlad av det här tiggandet. För det första tvingas jag tigga på mina bara knän. Till dem som motarbetar mig på flera andra fronter. För det andra skulle jag kanske inte ens leva den 21 jan om jag inte skulle kunna sova tills dess, efter söndag. Och det må låta dramatiskt men det är min verklighet. 2-3 veckor tar det att bli suicidal. Och hur många månader tar det att läka det !! och att lära kroppen att sova igen och våga tro på sömnen och på min förmåga att styra nånting när det mest basala, basalare än sex och mat, inte är i min hand utan någon som kan tro att me är ju bara att vara lite trött. Jättekäckt att jag triggar upp mig nu. Jag har ju inga ångestlindrande mediciner, det har jag bara monnah till för.

Men jag tror jag vill gråta fram det nu, så kan jag kanske sova sen. Jag har ju suttit och fört bok över vart de senaste pillren har gått och det är helt normalt överallt. Lite sämre än förra motsvarande period, men jag har ju kämpat i höst med att hämta mig och då stryker sömnen också lite på foten.

Har tråkiga nyheter som inte rör mig men berör mig. Det är så synd om människorna. Hjärtat brister!

Incurvata-frågor

Monnah skrev svaren på denna lista på sin blogg, ursprunget var här.

fyra goda grejer i mitt kylskåp
♡ julskinka i tunna skivor. Bästa mackorna!
♡ risgrynsgröt 
♡ borde stå pepparkaksdeg men det har jag glömt i år!
♡ köttbullar och rödbetssallad, till andra lyxiga mackor 

fyra bra låtar att lyssna på idag
♡ Sissel -- Mitt hjerte alltid vanker
♡ Josh Groban & Brian McKnight -- Angels we have heard on high
♡ Real Group -- Glöms över sjö och stramd
♡ Bereden väg för Herran på brölig orgel 

fyra vardagliga glädjeämnen
♡ Mikael 
♡ Jesusbarnet och frid på jorden 
♡ första dagen med lite julmat (köttbullar, prinskorv, rödbetssallad, ägghalvor, gravad lax med hovmästarsås och potatismos) 
♡ Så många fina vänner

fyra maträtter jag vill laga
♡ Lasagne
♡ Spaghetti Bolognese fast med pappardelle
♡ kyckling med grönpepparsås
♡ trerätters nyårssupe

fyra bestyr jag borde göra klart
♡ Jag tror förresten inte jag ska svara på den här, för det blir bara kritik av mig själv
♡ 
♡ 

fyra ting på önskelistan
♡ blomstercheckar
♡ ville först haft en Fatboy saccosäck men de kostade flera tusen.
♡ har köpt en väska (h&m bara, har ingen stor svart shopper så Black Friday), två nagellack och två jeggins så jag känner mig nöjd på shopping
♡ inför nästa år önskar jag mig både ett soffbord och ett matbord. Eller att vi lackar om soffbordet och slipar och målar om matbordet utom benen. Egentligen vill jag köpa ny säng också.

fyra saker som inte är gott
♡ lever
♡ torrt och segt kött
♡ när bakverk eller pannkakor är för bruna 
♡ mer än de första tuggorna på vilken godispåse som helst, men särskilt Bilar

fyra drömmar jag när
♡ bli bjuden på Nobelfesten, antingen som partiledare eller som nobelpristagare i litteratur. Bägge är väl ungefär lika troliga.
♡ åka skidor
♡ åka till Italien 
♡ fyra timmars uppetid. Baka, sy, åka på ärenden. Oändliga möjligheter!

Snålheten och visheten

Jag beställer så mycket jag kan från vårt lokala apotek. Ibland köper jag receptfria saker på Apotea för att de är billigare. Tycker det är viktigt att stödja lokala apotek för annars finns bara nätapoteken kvar med ingen personal att fråga. Men det är också väldigt smidigt att få saker hem med bud.

Nu hade jag beställt tre mediciner från Apoteket med leverans dit. T ex migränsprutan som förra året skulle hämtas ut under julveckan och som tog två personer tre besök innan jag faktiskt fick hem sprutan. Som hade varit där hela tiden. Nu försökte jag beställa den lite i förväg så det inte skulle bli så i år också. Egentligen får man inte hämta ut saker förrän en viss tid har gått men jag förklarade som det var och så vitt jag vet har de skickat sprutan. De da bara att de har delat på leveransen och det gör de alltid om det är kylvara med, sol migeänsprutan. Så jag kände mig så nöjd över hur bra det hade gått. Hittills.

Hade triptaner på recept som inte gick stt hämta på Apoteket så jag beställde dem på Apotea ihop med nån deo, ansiktskräm (CeraVe är såååå bra!!!) och en ny sorts intimtvål. Det var inte värt så mycket pengar att jag skulle få det med bud men det skulle ändå levereras hem. Med PostNord. Där borde jag ha dragit öronen åt mig. Jag har så mycket dåliga erfarenheter av dem, men jag lät snålheten bedra visheten.

För visst har de levererat paketet idag, 10.58 tror jag det var, men har jag fått nåt paket? Nejdå. Och trots att jag fått både mail och sms om detta paket, vi ska leverera det, vi ska leverera det på lördag, nu har chauffören åkt, nu kommer det snart, nu är det framme!!!!! så finns ingen mailadress att svara på. Så där sitter jag och slår på nätet och hittar till slut ett telefonnummer. Hatar verkligen att ringa på telefon. Man måste vara beredd att svara på frågor som jag inte hinner tänka ut, så det tar så mycket energi. Till slut fattar jag att jag pratar med en robot och svarar på frågorna. Nej, det fanns ingen mer information att ge och kundtjänst öppnar på måndag.

Tack och lov att det inte var julklappar i paketet. Men jag vet inte hur man gör när man reklamerar en försändelse med receptbelagd medicin som nu står som expedierad hos Apoteket men som jag inte har fått.

Fast. Nu kommer jag på. Både Mikael och jag har kollat utanför dörren. Han har gått ut och kollat noggrannare än jag, men inte så långt bort som hos grannen. Men om nån annan har tagit emot paketet så skulle de väl ha gått hit med det på hela dagen. Så jag tänker att nån har snott paketet. Eller så har chauffören levererat det fel.

Men. Jag kommer ju på nåt. Det står att det ska levereras till dörren, men tänk om det ligger i brevlådan. I så fall är det ju mer än lovligt korkat, så många gånger som de har talat om att de ska lämna det utanför dörren. Men klockan är ett på natten och jag måste gå upp, ta på mig skor och jacka och kolla i brevlådan. Jag som inte kan gå upp mer än max tre gånger om dagen, och jag har redan gått upp tre gånger idag. Men jag måste kolla.

Jag ska inte låta snålheten bedra visheten nån annan gång.

Det märkliga är att jag har fått två andra försändelser levererade utanför dörren den här veckan. På nån av dem fick jag ett foto av paketet utanför dörren inklusive vår Badenstol. Så man såg verkligen att de hade levererat det till rätt ställe. Jag fick en DHL-grej en gång och då svär jag på att de bara hade sagt att de hade försökt leverera paketet för det låg ingen lapp i brevlådan eller på ytterdörren med Vi har försökt att nå dig. Så jag tror att de fuskat och bara kör det till utlämningsställe för de "vet" att privatpersoner inte är hemma utan på jobbet på dagarna. Grr.

Ja, jag måste gå upp.

TUR VAR VÄL DET! 

Ibland kan ens instinkter vara rätt.

Såååååå skönt att inte behöva jaga posten om försvunna varor.

Och gissa om jag ska lusläsa all deras kommunikation och se om det står utanför dörren eller i brevlådan. Jag vet inte om jag tycker det är hugget som stucket. Jag kollar.

Snart halv två och jag är uppe i varv. Om man gör nåt man inte orkar slungar kroppen ut adrenalin som den sen tyvärr inte kan metabolisera ordentligt, så en adrenalinrusch kan ofta vara i fyra timmar. Jag är rätt ivrig att lägga mig så jag ska ta till alla mina knep. Första blir lägga bort telefonen. Jag ska bara... Två saker, som jag måste. Men sen så blir det analog läsning. Ett tal av Neal Maxwell från 1991 som festligt nog en vän från en annan kyrkan tipsade mig om. Hon hade googlat på en viss vers i King James version och eftersom vi kanske är en av få kyrkor som fortfarande använder den, så hittade hon ett tal om precis det hon ville säga och det var från gc 1991. Festligt.

Men så härligt att det slutade på ett positivt sätt ikväll.

Känner ingen där

Okänt nummer hade ringt mig när jag sov. Utländsk landskod som jag inte kände igen.

Kongo Brazzaville säger Google.
Allvar.

Är det verkligen nån som ringer tillbaka när nån från Kongo har ringt en?

Stackars om det är några gamla som inte fattar hur en internationell landskod ser ut och att man kan slå upp det.

Bli liksom arg och ledsen på samma gång. Ingen har goda avsikter om man ringer mig från Kongo.

(För den som undrar så har Kongo +242.)

Form och funktion

Mikael och jag har inte alltid samma syn på var gränsen mellan form och funktion ska gå i mode och inredning.

Jag har svårt att svälja det som bara har funktion och ingen form. Men har faktiskt lika svårt att svälja när man helt väljer bort funktion till förmån för form.

Denna soffa är ett exempel. 


Man får inte plats att sitta. Att sitta är soffans huvudsakliga uppgift. Då hjälper det inte att färgerna är underbara.

Lite är det som att välja en fru med ögonen och inte med hjärnan. Men där har ju M gjort ett klokt val. 😂

Underbar i råd hette det på min tid

Jag gör mitt bästa för att inte glömma Christ i Christmas! Idag läste jag en så klok tanke. Jag älskar ju det där skriftstället i Jesaja 9:2,6 som nämner Kristi olika namn. Det är så poetiskt och sen hör man Händel i huvudet också vilket inte gör saken sämre.

Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land ska ljuset stråla fram. För ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Far, Fridsfurste.



En gång när jag hade terapisamtal med Monnah frågade hon nåt där jag skulle svara nåt jag var. Minns inte bättre än så, men hon är väldigt bra på att ställa frågor som gör att man formulerar saker för sig själv och får insikter. Jag hade väldigt svårt att säga några positiva saker om mig själv. Och ännu jobbigare att behöva säga dem högt till en annan människa. Som om jag tror det om mig själv. Men jag kan ju inte vara den enda människan på jorden utan goda egenskaper. Så speciell är jag inte. Men det jag läste var av äldste Holland, min favoritapostel som var här härom veckan. Han sa att man genom att tänka på Kristi namn och därmed hans egenskaper, kan man lära känna honom och känns tilltro till hans makt och insikt och förståelse. Och därigenom kunna förstå inte bara vem han är utan också vem jag själv är, vilket han ju är heavily invested in. Han har gett sitt liv för mig. Det är mer än vad både Mikael och mina föräldrar gjort tillsammans. Jag borde lita på att han inte överdriver eller tar i när han säger att jag är värd att älskas, att jag har gudomliga egenskaper och en oändlig potential. Jag tyckte det var väldigt klokt att koppla det till Wonderful counselor och de andra vackra orden.

Så den här jultiden när många flänger för mycket, t ex jag, för att förbereda mat (inte jag) och klappar (jag), men även för att ge dem man älskar en fin högtid, för att visa omtanke för dem man bryr sig om och visa det tydligt i alla fall en gång om året. Och en del lyfter blicken ett snäpp till och försöker få till fred på jorden och bland människorna en god vilja.

Jag har tänkt att jag ska följa kyrkans adventskalender som har olika goda gärningar i luckorna. (Och en bild av Jesusbarnet på framsidan och inte tomten. Jippi!) Men kanske är den person jag behöver vara snällast mot i jul mig själv. Kanske behöver jag hela den här tiden av julefrid ägna mig åt att i handling visa att jag i ord tror att jag är värd nåt eller allt. Att jag är lika mycket förtjänt av omtanke som nån annan.

Jag har tre julkalendrar. En med Trisslotter från Mikael. En vacker kalender med kurbitsaktigt mönster och med praliner i från Ikea (pralinen i dagens lucka var förvånansvärt god, inte nån typisk ikeachoklad) och som är från mamma och pappa. Och sen kyrkans kalender med Jesusbarnet på framsidan. De innebär allt jag behöver i livet nämligen pengar (och drömmar om en fyrarummare efter vinsten), skönhet, "mat" och kärlek eftersom jag fått kalendrarna av mina föräldrar och min man. Och så höll jag på att glömma Jesusbarnet. Honom behöver jag också. Förlåt, det var ingen freudian slip, det var bara ME-hjärna.

God jul?

 Det här blir nog inte familjens officiella julhälsning i år, men vi får se.



Ett påskmirakel

Alltså, jag vet att det är jul nu och inte påsk men jag har varit med om ett mirakel i uppståndelsens anda. 

Hade haft min dator lutad mot väggen i sovrummet. Sen tror jag att den gled ner. Har ett svagt minne av en dina. Nästa gång jag skulle sätta på dem så hände inget.

Så jag blev lite bekymrad för att det jag hade på datorn har försvunnit plus att jag inte har en dator längre.

Så idag skulle jag bara kolla för säkerhets skull. Och då startade den!

Jag sa Tack massa gånger ut i luften. Vet inte om det är nåt teknikhelgon som har hört mina böner men jag är hur som helst väldigt glad. Ska faktiskt gå upp nu och spara sakerna som är viktiga.

Kanske kan det också så tänkas att jag kan hitta våra bröllopsfoton? Om gudarna är på min sida? De ska finnas på två cd:ar men jag vet inte fler ställen att leta på. Mikael ville titta på dem. 

Men just det, på Lucia så blev vi tillsammans för många år sen. Vi gifte oss 12/9-09 och förlovade oss i oktober ett år innan och blev ihop i december ett år före det, så 13/12-07. What???? Vad tiden går!!! Jag vet ju att jag inte är nygift längre men, WHAT.

Svårt med dosetterna

Nu vid tredje kontakten med vårdcentralen säger de att de inte kan skriva ett sånt intyg som hemtjänsten säger att de behöver. Igår delade Josefin mina dosetter privat mot betalning.

Akka säger att de sa detta till mig förra gången jag frågade. Då hade jag väl knappast frågat en gång till om samma sak. Och jag vet att de inte sa det för då hade jag ju behövt veta vem jag skulle gå till istället.

Nu har man hänvisat mig till Medicinskt ansvarig sjuksköterska i kommunen.

Om hemtjänsten inte får dela dosetter, som kommunen har allokerat tid för att hemtjänsten ska göra, så står jag med rumpan bar. Nån måste ju göra det. Vi får se.

Känner mig så dum

Jag har ju råkat köpa en kavaj på eBay på natten fast jag trodde jag hade slutat med sånt.

Nu visar det sig att den måste i förtullas, det hade jag inte en tanke på men UK är ju inte med i EU längre.

Så jag ska försöka hitta om säljaren redan dragit moms. I så fall gör postnord ingen införtullning och det kostar inget mer.

Jag hittar att avsändaren dragit moms. Jag drar en lättnadens suck. Pun intended.

Och ser att kavajen bara kostade $6 och frakten $21. Det var ju inte så farligt. 

Men vaddå, $? Varför står det i dollar och inte i £ när jag köper från eBay i England?

Jo, säljaren bor i USA.

Och där har de inte samma storlekar som i England.

Så nu kan jag ha köpt en kavaj som var för dyr och som jag inte behövde men som dessutom är två storlekar för stor.

Jag känner mig så dum.

Tur på miljonen

Jag har en återkommande dröm, eller rättare sagt så återkommer platsen. Det är en ofantligt stor lägenhet precis i centrum av Stockholm. Den är i två etager med boendeytan överst. Där finns även ett superstort rum som kan användas som festlokal. På undervåningen finns bland annat en simhall. Jag antar att det här stället representerar nåt.

Idag var mina föräldrar och syskon där. När de nästan skulle åka kom jag på att Marve låg i bilen och kunde de inte ta dit den? Men under tiden körde jag fel med cykeln och kunde inte hitta hem. Jag såg ett torn som jag kommer ihåg att man ser från insidan av lägenheten men när jag kom dit kunde jag inte känns igen mig. Så var helt vilse och orkade inte fortsätta cykla. Kom sen in på ett farligt område och jag ville så gärna sluta cykla men vågade inte. Så fortsätta cykla för att inte bli attackerad, fast jag nästan föll av och grät för jag var så trött och inte orkade leta efter där jag bor för jag behöver VILA.

Insåg också att min familj snart skulle åka hem. Och att Mikael inte hade svarat på mina samtal på tre veckor så jag skulle nog bli helt ensam. Och det var förfärligt.

Igår drömde jag om samma lägenhet. Då var jag i köket och röjde bland gamla papper. Såg en check på en miljon som jag ställde bland de andra papperen. Men tänkte att jag borde ha bättre kontroll på en miljon. Och när jag skulle ta den så var den borta. Letade jättelänge och började på panik. Mikael och jag skulle ju använda den miljonen samt miljonen fick skulle få för den där lägenheten jag alltid drömmer om för att köpa nåt att bo i ihop. Men han hade inte svarat på mina samtal på flera veckor.

Det med miljonen var lättare för jag vaknade på nåt sätt där det inte kändes verkligt. Jag hann liksom tänka att det var tur att det inte var sant, innan jag vaknade. Men idag blev jag väckt mitt i drömmen. Av att jag hörde väckarklockan ringa. Men när jag tog ur ena öronproppen var det helt tyst. Jag hör fortfarande ljudet dock. Och dem drömmen vaknade jag mitt i och känner mig fortfarande rädd för det jag var rädd för i drömmen, och frustrerad för.

Men precis som igår har jag fött en låt med tjejerna i Unitone i huvudet. Can you hold me now, heter den.Den är som ett samtal med Gud om att jag inte mår bra och behöver din tröst. Det är faktiskt Gud sången frågar om han kan krama mig nu. Den ger mig tröst. Förra gången jag hade en mardröm hittade jag en inspelning av den sången från i somras på Gotland.  Finns på Marias tidslinje. Den gav mig sån tröst.

Och jag känner mig sån igen. Behöver stt nån kramar mig nu.

Det där att jag tvingas cykla eller gå och aldrig kommer fram och är så slut att jag vill lägga mig ner på marken, är ju inte så svårt att analysera. Att jag inte hittar, är vilse, är inte heller svårt. Vad lägenheten betyder tror jag är att jag inte har ME när jag flyttar dit. Men det kommer nåt i vägen hela tiden o h jag flyttar aldrig dit. Och nu är det för stt Mikael verkar ha lämnat mig.

Sug på den, Freud.

Det är verkligen obehagligt att drömma jobbigt och man kan inte göra nåt åt det. Egentligen kan man väl, om man börjar drömma nåt otrevligt, bara styra drömmen dit man vill? Det är ju hela min hjärna som styr, inte bara den som är ledsen och ensam och vilse o hbrödd? Ska se om jag kan göra det nästa gång.

Fullständigt vansinnigt att få bara 1,2 miljoner för den dör enorma lägenheten. 10 är troligare. Så det är också lite jobbigt. Om vi bara får en så måste vi ta det annars har Mikael och jag ingenstans att bo. Fast det behöcs kanske inte för han har som sagt inte svarat på mina samtal på tre veckor. Så han är nog borta. Och då kommer jag att vara alldeles ensam i den där frodiga lägenheten. Och för trött för att skymma i den riktiga 9ynpisma poolen. Och Mikael har inga kurser där längre. Så det är bara öde och ledsamt.

Hela hjärnan har kvar känslan av desperation, frustration, rädsla, övergivenhet från drömmen. Fy för stt vakna i en mardröm.msnntror att det är sant så det tar lång tid att bli vettig igen.

Jag ska be Gud om en kram. l was wondering Can you hold me now?

Värre än dikten

Jag har precis sett Uppdrag granskning på SVT och som handlade om donatorbarn. Det var chockerande. Före 1985 hade spermadonatorer rätt att vara anonyma, efter det vägde barnens rätt till sitt genetiska ursprung tyngre. Programmet visade fyra sk donatorbarn.

En kille, Johan, hade blivit till när donatorn hade rätt att vara anonym. Men han hittade sin biologiska far efter tjugo års kamp och via dna-prov. Personen var inte intresserad av att veta om några barn eftersom han lämnat sperma före 1985. Han ifrågasatte om det var lagligt, vilket det ju var eftersom det enda löftet personen fått var att sjukvården inte skulle avslöja hans identitet, och det hade de ju inte heller.

Sen var det tre tjejer vars historier var förkrossande. En tjej, Anna, hade väntat hela livet på att få veta vem som var hennes donator. Men då hade sjukhuset inte några uppgifter om det. Så bara.

En annan tjej, Felicia, hade fått namnet på donatorn av sjukhuset. De träffades. Men han hade jugoslavisk bakgrund och det fanns inget jugoslaviskt i hennes dna. Så när de gjorde dna-test på mannen så var han inte ens släkt med henne! Mannen hade blivit så svårt sjuk, förlamad och förstod att han aldrig skulle få barn eller ens kunna hålla i ett barn, det var därför han donerade sperma. Så det måste ha varit ganska speciellt för honom att få träffa en biologisk dotter. Men så var de inte ens släkt! Hur får sjukhuset göra fel med sånt?

Men tjejerna gav sig inte. De anlitade dna-släktforskare. Och nu kommer det chockerande. Personen som avslutade programmet, Emelie, har fått reda på att hon nog är släkt med en serb. Efternamnet går igen i dna-trädet och det finns till och med personer med det efternamnet i samma stad som hon blev till. Hon ringer mannen. Lång historia kort, han har aldrig donerat sperma. Däremot hade han gjort fertilitetsundersökning på sjukhuset med sin första fru som nu är avliden. Så han sökte för att han inte kunde få barn och då tog sjukhuset felaktigt eller illvilligt hans sperma och skapade ett barn med nån annan än hans fru. Han själv hade aldrig fått några barn. Fast det hade han ju visst.

Som om dikten var det värsta så var det precis samma sak med Felicia som först fått fel namn. Den biologiska donator hon hittade genom dna-analys hade heller aldrig donerat sperma men däremot gjort fertilitetsbehandling på Halmstads sjukhus! Nåt så gruvligt kan man ju inte ens hitta på! En gång är ingen gång (förutom för barnet!), två är sjukt!

Sånt gör de ju avsnitt om på Law & Order. Inte tror man att sånt pågår i trygga och ordningssamma Sverige. Känner mig hemskt upprörd å dessa kvinnors vägnar. Att kvinnokliniker på universitetssjukhus i modern tid är så vansinnigt dåligt skötta är ju katastrof. Visserligen är nåns sperma inte samma sak som att vara pappa, men man tar inte av misstag andra personers sperma. Man blandar inte ihop sperma från donatorer och från såna som utreder barnlöshet. Hanteras kroppsvätskor så chansartat fortfarande? 

Det är ju dessutom så klantigt. Om en kvinna använder en donators sperma så är det ju för att pappan inte har spermier som fungerar. Och då borde man få spermier från en donator vars spermier är problemfria! Inte två gånger från två olika män som utreds för barnlöshet. Så förutom att det var så gränslöst oetiskt var det också så klantigt. 

De nämnde att det finns 900 donatorbarn i Sverige men att bara 60 har vänt sig till vården för att få reda på namnen. Uppdrag granskning har hittat åtta fall där fel namn eller inget namn lämnats ut. Och förutom de tre i reportaget som fått fel/inget namn, så sa sjukhuset i Umeå att det fanns ett liknande fall till. Så två fall där man inte har någon information, ett fall där man gett fel namn och två fall där sperman inte var från donatorer utan från män som försökte få barn med sina fruar men inte lyckades. Och några fall till som inte var med i tv. Är det verkligen den felmarginal som anses acceptabel? 8 av 60? Med folks identitet icke desto mindre, inte ett sköldkörtelprov som blev fel.

Men cheferna i programmet allså. Som vatten på en gås. De hade inget ansvar för saken för ingen här jobbade där då. Ja men då så, då är det ju okej. Hjälp vad jag hade skämts om det var min mamma som satt i tv och var så blasé. "Vi kan bara beklaga." Jo, men man kan beklaga på ett sånt sätt att man tror på er, eller inte.

Jag minns den gången min vårdcentral hade lagt in en annan persons personliga meddelande i min journal, och en annan vårdgivare upptäckte det. Så fruktansvärt det kändes för man visste att man är helt försvarslös gentemot vården. Och en läkare på samma vårdcentral har ljugit i min journal. Ändrat på saker i efterhand för att jag ska se värre ut än vad verkligheten var, inför att en annan läkare ville läsa journalen. Det kändes förfärligt och gör fortfarande. Hur måste det kännas att vården inte håller reda på vem som är ens pappa.

hoppsanshopping

Jag hade ju köpt en kavaj från ebay som jag inte visste om typ.

Igår fick jag ett paket från Lyko. Det var kanske bara tre grejer där som jag verkligen behövde köpa. Men då fick jag ett kit med sminkborstar till ett förmånligt pris. Det var väl tio år sen jag köpte min rlugeblrdte. Och nån ögonskugga som var till minipris. Sen två par ögonfransar med lim och pincett. För jag tror att jag vill ha det på Hannas bröllop och dp måste jag träna mig. Är det nån som vet nåt om lösögonfransar, eller enskilda, som de kan säga till mig? Senaste gången jag hade lösögonfransar var på 1900-talet.

Men det var inte allt. Ett läppstift, en ögonsluggepalett två handkrämer men de ville jag verkligen ha. Och sö fantastiskt reapris på min bodylotion från Biotherm hade de två för en så jag betalade 260:- för två. Bara en flaska var förra julen närmare 200:- och jag köpte den billigt och tjänade 40:- per flaska kanske. Men nu klarade en 130:- och det är det lägsta jag någonsin sett
 Men så faller jag för Du har handlat så mycket så du får handla det här för bars xxxx;- och sp faller jag när det är ett bkrstswt jag velat ha k flera år.

Nu köpte jag ju alla dessa saker för att singles day slutade och jag låg till 05 den morgonen och fattade beslut om vad jag verkligen skulle köpa. Men jag är ju inte klar i huvudet klockan fem med de där sömnmedicinerna! Så det var också en fantastisk mängd onödiga saker. Oh well.

Skönt ialla fall att jag inte har gjort slut på pengarna så att barnbarnen inte får några julklappar.

Sara Graaf satte in den godaste bilden på julklapp, jag skulle vilja kalla det för julens äkta menong. Man kan slå in paketet och skriva vem det passar till. Jag tänkte vi skulle göra det med varje av våra barnbarn och sen visa filmen på julafton. De stora fattar mycket väl men inte de små. Tror det är jätteviktigt att betona goodwill toward all men. Och posten levererar det gratis! Det är att verkligen hjälpa barnen i Ukraina 

Jag var ju inte åpen, nu när jag är i lite mer Lucid tillstånd hade jag kunnat låta bli flera av grejerna i lådan. Men man ska inte skynda sig med att handla för man mister rabatten annars, om det betyder att man köper fler grejer än rabatten var och som man inte hade ansett sig behöva annars.

Så det jag lägger i varukorgen kunskap jag definitivt inte handla. Lovar!!!!!!

Ojdå

Jag har klarat mig rätt bra från nattshopping på sistone, eller ska vi kalla det för sömnmedelshopping. Jag brukar lägga saker i varukorgen men sen inte köpa dem.

Men nu har jag köpt en manchesterkavaj på eBay.co.uk. Marinblå står det, den är dock kungsblå på bilden. Och jag hade inte stoppat den i varukorgen och gått därifrån som jag brukar göra.

Tur det inte var en segelbåt.

Hjälp vad jag inte vill ha en segelbåt.

Varje dag

Den här veckan har jag skickat tre meddelanden till min vårdcentral. Ett om att mina zolpidem är slut. Fick till svar att en kollega hade planerat in det tills i onsdags. Inte för att jag ens sa att jag hade tabletter kvar tills dess! Men inte fick jag receptet då. Dagen efter, dock.

Sen två påminnelser. Dels har jag bett om läkarintyg som ska heta egenvårdsintyg och är för att hemtjänsten ska få dela dlsyetter. Förut hette det delegeringsintyg och var från sköterska till hemtjänsten. Nu är det läkare till biståndshandläggare. När jag påminner om att jag inte har fått intyget än säger de att det är sköterskan som ska skriva ett delegeringsintyg. Ignorerar att jag redan sagt att det är gamla regler. Säger att jag borde ha apodos. Avslutar ärendet.

Det tredje, långtidsmätning av ekg och blodtryck. Fick tid två dagar efter varandra kl 10 inne i stan. Jag skrev anteckningar från läkarbesöket när detta bestämdes som att sköterskor från vc skulle komma hit med apparaterna. Så sa till läkaren att det absolut inte fungerar så. Då har hon kontaktat Globen Heart och jag ska hämta bägge utrustningarna, personligen såklart, på fm, och lämna dem nästa dag. Hur är det inte två dagars färd till Globen? Hur är det inte att störa min sömn att åka dit kl 10 ena dagen och andra enligt överenskommelse kl 13? Jag har förklarat för läkaren att om jag går upp och dessutom åker hemifrån kl 10 så kommer det att vara en sån enorm överansträngning för mig att adrenalinet kommer stt flöda och hur intressant är det att se mina värden då. Förutom att om jag gör så så kommer jag att få sömnen förstörd för månader framöver. Jag vägrar!

Jag tänker inte, inte för några pengar i världen, ha ett vårdbesök kl 10. Jag tänker inte ha ett vårdbesök inne i stan förrän efter jul.

Och nu måste jag själv fixa detta med hjärtspecialisten. De har aldrig telefontider kvar så det får göras via 1177. Vilket är bra för jag vill inte använda telefon om jag kan höra något skriftligt. Men alltså, det här är vad jag tillbringar tiden med när jag vaknar. Rättar till felaktigheter. Jag blir så arg, att lösa saker en gång förstår jag är nödvändigt. Men när det krävs flera kontakter för varje sak för att folk inte lyssnar, bryr sig eller fattar, det är irriterande. För det är ren stöld av den lilla energi jag har. 

Sen har jag fortfarande inte fått omvandlat, tillbakavandat, mina tider från Bragée som var videobesök först på fm, sen precis när hemtjänsten är här, och sen blev fysiska besök. Jag sa att de redan varit videobesök och att det bara är tiden som behöver bytas. Men hon får inte boka videobesök för folk som bor i Stockholm. Att jag har ALLA mina besök hos Bragée sen månader tillbaka via video räcker tydligen inte. Jsg vet inte vem hon ska ha möte med för att tro på det jag säger inklusive att jag har screendumpar på kallelsen när den var videobesök från första början, men på förmiddagen SOM JAG HAR BLIVIT LOVAD ATT INTE HA LÄNGRE.

Skitvård.

Nu måste jag röja med hjärtstället. Visst, det orkar jag ju. Försökte klä på mig en dag tidigare i veckan men orkade inte. Så jag har ju plenty med energi att bara tjafsa.

Huvudet på spiken

Följer ett sånt bra norskt konto på Instagram som heter angst.humor (angst är alltså ångest, inte rädsla som på tyska. Eller, det kanske är rädsla på norska också, det vet jag inte).

Idag skrev hon att tankar bara är tankar. Och så slutklämmen att tankarna tar minsta motståndets väg. Så klokt sagt! Jag har aldrig sett på det så, men det stämmer ju verkligen.

När det gäller ångest så brukar jag kämpa emot den. Vägra acceptera att den vill finnas. För det är inte trevligt att ha ångest. Och egentligen lägger jag ju massa energi på att bekämpa den. Och när jag slutar kämpa finns precis lika mycket av den kvar.

Om man istället vågar acceptera den, bara låta den finnas där, så minskar den! Kanske för att om det är enklare så tar tankarna den vägen.

Jättebra att använda just det uttrycket. Det satte sig i mitt huvud, hoppas jag.

Yrkesskicklighet

Personen som duschade mig idag (Sultan) tvättade håret så bra. Fingrarna kändes precis som... En frisör! Och när jag sa det så sa hon att hon hade arbetat som det! Jag kände väl det! Så hårtvätten gick jättebra idag.

Den som duschade mig förra gången (Eleonora) var också ett annat yrke, nämligen sjuksköterska. Det märkte jag också, på handlaget. Hon tog på mig som vårdande människor gör.

Så festligt att man märker folks yrke i sättet de duschar en.

Josefin som jag har haft det senaste året kan man kanske också säga att man märker hennes yrke. Hon är IT-tekniker. Hon är van att tänka. Det märks också. Hon har tänkt ut saker som jag inte ens visste själv men som hon har rätt i. T ex att man inte ska vara snål med body lotion för då rufsar man omkring kroppen mer än om man är generös.

Så folk är bra på olika vis. Minns när min allra första hemtjänstperson Christina började duscha mig. Hon klippte tånaglarna på mig också men hade fött upp hundar så hon var van att klippa andras naglar.

Tycker det där med yrkesskicklighet är fascinerande.

Inte särskilt roligt men varsågoda

Det finns ju nån skidort där de har skidåkning i TV, eller när jag var barn i alla fall, och som heter Schladming.

Sen finns det Börje Salming.

Sen så säger de inte sladd i Borås utan schladd. Det tyckte ju vi som nyinflyttade göteborgare var ganska festligt.

Så än idag när jag ska stoppa i laddaren kan jag säga för mig själv Börje Schladming. Eller bara Schladming.

Det är verkligen inte särskilt kul.

Men jag blir så nöjd.

Det är oerhört trivsamt att ha folk som man har interna skämt tillsammans med, har jag kommit på.

Som när min syster var här nyligen och vi fick anledning att påminna Mikael om gången när vi hade hört Stina Ekblad läsa julevangeliet i tv med sin fantastiskt vackra röst, men ändock en dialekt som man kan göra lite narr av. Och hon lindade honom och lade honom i en krubba. Och narr av det, det var det nån i familjen som gjorde sen när mamma försökte läsa julevangeliet för familjen. Krubba går inte att skriva som det sägs på finlandssvenska, men ni kan höra det själva i huvudet. Jag kan knappt höra ordet utan att åratal av uppdämt skratt vill komma ut.

En annan rolig sak var när jag var och fick botox i måndags. Det gick ut en kille i skinnställ och skrattade ljudligt före mig så sen under mitt besök sa jag att antingen är han kär i dig eller så sa du nåt väldigt roligt. Och då sa hon att de känner varandra privat och att det hade varit familjär stämning. Men när hon skulle ge honom stick i käkarna så råkade hon säga Bit ihop på ryska till honom, hon är rysk men det är ju inte han. Men han fattade och bet ihop och det blev väldigt roligt. Sen höll vi ju på att dö av skratt när hon skulle spruta mig i käken och sa det där ryska ordet. Till slut var allting roligt och man kom i nån sorts skrattrans. Jag blev helt färdig av att skratta så mycket. Men hellre det.

Det som är riktigt roligt är att jag skrev ner det ryska ordet i min vårddagbok. Så nästa gång jag får botox så ska jag kolla upp det precis innan så jag har det på tungan och sen säga det till henne precis innan hon ska sticka mig i käken.

Om man vågar skämta med en som har en injektionsnål med gift i. Hon snubblade lite på mina fötter, nej, hon snubblade inte, men hon kom åt fötterna och genast såg jag framför mig hur hon ramlade handlöst och stack mig rätt i ögongloben. Så gör de i alla fall i Stephen King-filmer, eller kanske zombiefilmer, jag vet inte. Jag gillar verkligen inte skräckfilmer, jag är för lättskrämd för det. Men en spruta i ögat är ju en fin bild.

Men en sak till bara och den är inte rolig. Men när jag var hos Alina så knackade och öppnade läkaren och lämnade några papper. Vi sa hej och han sa Hej Anja. Alltså han är ju suverän men han har skrivit en artikel om att ME är hittepå. Det gör ju många neurologer så inte jättekonstigt. Men den jag gick hos först där hade fått priser för "Bästa läkare" av patienterna och han var verkligen supertrevlig. Denna läkaren är inte överdrivet jovial, i jämförelse. Men att han sa mitt namn gjorde mig så glad. Kanske har han inte så många patienter som har ME eller som heter Anja, och kanske ännu troligare var om han hade tittat i schemat vem som var där inne innan han gick in, men ändå. Att han visste vad jag hette gjorde mig så sedd. Det behövs så lite faktiskt.

Är det inte det ena

Bragée skickade ju två kallelser till videobesök med AT. På förmiddagen. Då fick jag förklara och fick nya tider på eftermiddagen. Men bägge tiderna råkade vara på precis de två tider som hemtjänsten kommer varannan vecka, så jag bad om ytterligare nya tider. Då får jag två besökstider inne i stan. Förklarar att det ska vara videobesök. Då säger människan att hon inte får boka videobesök för folk som bor i Stockholm. Men det är ju de själva som har bokat in mig på videobesök från början, men de har bokat fel tid och det ska bara ändras.

Som om inte det räckte skrev jag äntligen till min biståndshandläggare. De har haft sen 22 aug på sig att ge mig extra tid för lakansbyte. De ringer Noga och saker verkar inte stämma. De ifrågasätter varför jag inte använder tiden så som kommunen har noterat den. Men dosetten gör man inte en kvart i veckan utan jag slår ihop kvartarna och gör det en gång i månaden. Samma med duscharna, jag kan inte duscha tre gånger i veckan för att jag är för sjuk för det. Och samma med städ, det klarar jag inte av att ha varje vecka en halvtimme, dels klä på mig vare sig jag orkar eller inte samt att gå upp kl 14 oavsett om jag behöver sova då.

Men så får jag till slut iväg meddelandet till min biståndshandläggare.

Hon är "frånvarande tillsvidare". Säger att man ska ringa nån annan.

Jag vägrar ringa men sms:sr och ber om mailadress.

Men alltså, jag har hållit på med det här sen jag vaknade. Har inte kollat mail än, bara gjort ärenden.

Tror jag är så arg för att inte bara tar dessa ärenden min energi, så att jag får avstå saker jag vill och behöver göra. Men det jag är riktigt irriterad på är när man tvingas använda tid och energi för onödiga saker som påminnelser, rättelser, förklaringar. Om folk bara kunde göra rätt första gången!!!

Men eftersom jag ska tänka mer positivt och med tacksamhet så vill jag berätta om hur bra jag har det. Igår åt jag ostbågar efter middagen när jag såg på Filip och Fredrik medan Mikael var och hjälpte några tempelmissionärer med en powerpointpresentation. Jag var tvungen att höja volymen för det krasade så i huvudet när jag åt ostbågarna. Om det är ens största problem!

Vilket lyxliv! Inget jobb, inga barn. Ligga i soffan och se på tv (man behöver inte ens gå fram till teven för att byta kanal, som jag minns från min barndom). Ostbåger mitt i veckan. Okynneständer för att det ska se mysigt ut hemma. Elräkning på bara lite över 3 000:- så vi hamnar inte på bar backe av det.

Och fast jag är superirriterad på folk som inte gör rätt så att det tar tid och kraft så har jag det så väldigt bra.

Tänk om jag hade behövt jobba i en gruva.

Om klimakteriet

Jag är ju 52 men vet så lite om klimakteriet. Orkar liksom inte hålla reda på en sak till. Sen äter jag p-piller utan uppehåll sen mer än 15 år (Halleluja säger jag om det, och det fixade endometriosen också vilket var skälet) och kan inte avgöra sakernas läge med hjälp av det.

Så jag borde gå till gynekolog. Men det har man ju inte ork för så jag skjuter upp det. Tror ju ändå inte jag har några symptom. Eller symptom har jag ju i överflöd men vet inte att jag fått några fler som kan vara det.

Men så skriver jag lite stolpar med tankar inför att ta kontakt. Tänker att jag bara ska läsa lite snabbt på 1177 vad det är för symptom man kan ha. Och jag hade allihopa! Dessutom stod det om ett som jag aldrig hade fattat kunde vara klimakteriet nämligen kylvallningar istället för värmevallningar. Själv har jag kallat det för frossa och nattsvett. Kallsvett. Men det är visst typiskt för klimakteriet. Hade en senast i natt och förra var för mindre än två veckor sen. Det är helt vidrigt, förstör precis hela natten för mig. Lakanet blir blött på både över- och undersidan, jag fattar knappt hur det går till. Och om man frös innan så blir det ju inte bättre av ett fuktigt lakan.

Så jag ska försöka göra nåt åt detta. Nämnde det för Mikael idag. Då kommer han på den smarta idéen att jag kanske bara kan få ta prover här hemma och sen ha telefonmöte med gynekologen i stan. Det är ju i så fall helt ultimat! Så jag ska försöka med det. 

Men om ni vill veta nåt om klimakteriet så är 1177 bra. Där är informationen alltid för nybörjare.

Det här står under klimakteriebesvär:

Vid klimakteriebesvär kan ett eller flera av dessa symtom bli besvärliga och påverka dig och din vardag:

Värmevallningar, det innebär att du plötsligt blir mycket varm. Du kan också frysa, det heter då kylvallning.

Plötsliga svettningar, ofta i samband med en värmevallning.

Snabba ändringar i humöret.

Känslor av nedstämdhet eller att må dåligt.

Sömnproblem, du kan både ha svårt att somna och vakna under natten.

Torra slemhinnor, framför allt i slidan men även i ögonen, näsan och i halsen. Torra slemhinnor kan göra att det kliar och svider.

Urinvägsbesvär, till exempel att du ofta känner dig kissnödig eller att det svider när du kissar. Det kan också läcka urin när du blir kissnödig eller när du hostar eller nyser.

Kroppens fettfördelning förändras i klimakteriet och du kan få mer fett runt midjan. Risken för att få höga halter av blodfetter ökar också.

skitsömn

Jag räknade mina Stilnoct igår. Den kommande månaden får jag ta ett piller per natt för att det ska räcka. Jag får alltså inte ha ångest så att det tar längre tid att somna, jag får inte vakna för tidigt. I förrgår sov jag först 1 1/2h och sen fem timmar till. Ska jag då enligt dem klara mig med 1 1/2h sömn? Det är ju tortyr.

Jag måste tala med läkaren om detta. Men jag trodde redan stt jag gjorde det på hembesöket. Jag hade gjort lapp med statistik för två månader och jag fick skriva på en lapp som en annan knarkare, men sen gjorde hon ändå bara som den förra läkaren. Som inte heller kände mig.

Jag läste nyss om hur en tjej med cystisk fibros åker till Oslo och köper nåns halva dos medicin varje månad för 26 000:- svart för att den inte går att få i Sverige. När jag pratade med Mikael om att jag var rädd för att de skulle vara snåla med Stilnoct efter att läkaren varit här var han väldigt förstående och sa Köp medicinen från Thailand då. Men det är ju faktiskt att bryta lagen. Jag vet inte ens hur jag skulle få tag på den. Det är ju inte harmlös medicin heller. Jag vet att han menade att vi hittar nån lösning, men den enda lösningen är att min vc blir mer generös. Och nu måste jag sitta och göra statistik igen. Det är för jobbigt att bli så medveten om hur dåligt jag sover.

Igår kväll hade jag ju räknat pillren och sett att jag bara hsr ett om dagen tills precis den första dagen jag får hämta ut nya. Och jag mådde inte bra igårå, hade mycket feber på vänster sida för att jag satt upp vid bordet och åt Bolognese med min syster. Det var en kamp som tog över en timme att våga stänga ögonen. Jag gick upp och åt en rad choklad, drack, kissade och allmänt höll mig borta från sängen. Jag älskar ju min säng också, med så fina lakan och så bra kvalitet på sängen och den där extra madrassen, men när jag ska somna känns den som det som gör mig illa. Det är som att bli utsläppt ur fängelse när jag går ut i köket. Och inte är det vad man ska göra när man börjar bli trött, att gå upp ur sängen, men jag klarar det inte om jag inte får gå bort från sängen och liksom andas.

Som sagt tror jag det tog 1 1/2h igår att våga släcks. Vem har energi till den kampen? Och sen när jag la mig började tårarna rinna och jag fick sjunga vaggvisor för mig själv för att klara att ligga ner. Först 1, 2, 3, 4, 5, 6 från Fem myror. Den är bäst. Den sjunger jag hos tandläkaren också. Sen När trollmor och ett gäng till.

Och idag vaknade jag för andra natten av att jag är kissnödig. Det gör jag bara när jag sovit ytligt. Sover jag ordentligt så märker jag inte att jag är nödig. Så jag är ingalunda förbi den här extradåliga perioden som har räckt i drygt en vecka. Eftersom jag bara precis hämtat mig från Brageebesöket i augusti och E:s födelsedag när jag tog en koffeintablett och helt glömde av att ta det lugnt, så är några dagars kass sömn allt som behövs för att driva upp ångesten till superhög volym. Orkar inte. Är så slut att jag inte orkar kämpa emot. Men sömnen kräver jättemycket extra just nu och det är ju sömnbristen som gör att jag inte har den energin.

Jag var så på gott humör igår för stt jag hade klätt på mig för stt min syster kom. Tänkte att jag ska klä på mig idag också. Men det känns som om det är alldeles för jobbigt. Kommer att behöva tvinga mig till att alls gå upp ur sängen. Inte tvinga mig till det för att jag är deprimerad och inte har någon initiativförmåga, utan för att jag inte har energi att stå på benen i ens tio minuter. Vilken riktig skitdag.

Förmlddagstid någon?

Fick två tider till arbetsterapeut på Bragée och som ska handla om pacing. Jag vet vad det är men har väldigt svårt att göra det i vissa situationer och behöver verkligen hjälp med det. Tiderna var i februari och mars och förra mötet med AT var i augusti. Så det går inte precis undan. Så var det med Bragées utlovade väntetid på 1-2 dagar. Känner att med så långt emellan tiderna så är det bara en ansträngning att ha mötet men effekten uteblir nästan för att livet kommer emellan när det är ett halvår emellan.

Men ni kan väl gissa när tiderna var vid det här laget. På förmiddagen.

I ärlighetens namn fick jag en tid till psykolog också. På eftermiddagen.

Men jag får ont i magen numera varje gång jag får meddelande om att nån har skrivit på 1177. För att jag kommer att behöva tigga och klaga och bli ignorerad och t o m gaslightad kan man säga..Att de inte bryr sig om att jag inte kan på förmiddagen utan fortsätter att boka in mig så betyder ju att de inte tycker att det är viktigt, att de inte tror på mig när jag säger att jag inte kan på förmiddagen. Jovisst kan du, här får du en ny tid på förmiddagen. Slit den med hälsan.

Min vanligaste lögn

Ja, men det är nu tredje gången jag kommer ihåg xxx. Jag kan vänta i tre sekunder tills jag har papperet här att skriva upp det på, så glömsk är jag ju inte.

Mikael hade sagt att jag ska sluta skriva saker på lappar utan bara skriva det direkt i telefonen. Kanske är det det som krävs.

Jag har omedvetet hållit mig vaken i en timme för att jag ska komma ihåg vad jag glömde skriva upp. Men jag har sömnångest igen. Då skyller man lätt på allt möjligt annat.

Men tänk om -- quetiapin beställa inför dosettdelning. 

Jag gjorde det! Skrev det direkt i mobilen, rakt i blogginlägget. Det var ändå på håret att jag kom ihåg det. 

Ska damma av min att göra-lista i telefonen. Senast jag tittade på den stod det Göra pärm för viktiga papper för 2019.

Går åt rätt håll

Min hemtjänst, eller om det är kommunen, har sagt att jag inte får ha kvar min hemtjänstperson Josefin. Det är riktigt värdelöst för hon är så grymt bra. Sen vet hon ju också precis allting och jag behöver inte tänka över huvud taget när hon duschar mig. Jag kan t o m fråga henne om jag har tappat bort mig vad jag ska göra nu. Men hon har bara mig som kund nu längre, hon har fått ett jobb med det hon är utbildad till och då räknas det som konsultarbete och det får man inte ha. Min förra duschperson Christina har inte kommit tillbaka till arbetet än så nu har jag fått en helt ny.

Det är väldigt dålig tajming, jag har kanske sagt det här redan. Men jag har haft feber efter duscharna i minst en månad. Trots att Josefin gjort det! Jag har inte hämtat mig efter Brsgees hembesök ån, som var sista augusti. Plus att jag var lite oförsiktig en gång när vi skulle fira E:s treårsdag. Jag hade ont i huvudet men visste inte om eller när jag skulle äta, så jag vågade inte ta en Treo. Men då tog jag en koffeintablett istället. Och den förändrade ju det födelsedagskalaset för mig, om man säger så. Det var stört omöjligt att komma ihåg att jag var sjuk. Först spelade jag ballongvolley med E tills Miriam kom in i rummet och typ undrade vad.jag höll på med. Pulsen var på 147 och jag kom ihåg att jag inte kan göra sånt. Men den där koffeintabletten var verkligen en drog. Pigghetsdrog. Jag vet inte hur mycket det var i dem, jag teodde samma som en Treo men den effekten får jag inte av en Treo, så det kanske används mer som ersättning för fem koppar kaffe. Så efter det kalaset där jag gick över mina gränser massa gångers, inte bara ballongvolley, så har jag varit extra dålig. Har bara med nöd och näppe klarat att äta, gå på toa och ta mediciner. Inte klätt på mig, inte borstat tänderna mer än i undantagsfall, typ nån gång på tre-fyra dagar. Det får man panik av. 

Och i måndags efter första gången med den nya personen från hemtjänsten fick jag min värsta feberattack på evigheter. Förutom att det är obehagligt att ansiktet brinner upp så trigger det så mycket, eftersom jag vet att nu är jag riktigt kraschad och jag vet inte då hur det kommer att gå med sömnen. Så jag brukar inte våga gå och lägga mig förrän jag märker att det har vänt. Men jag vill ju att det ska vara jag som bestämmer när jag ska lägga mig, inte kroppen. Eller i detta fall mina rädslor för vad kroppen tänker bestämma som jag inte har kontroll över.

Så idag när det var dags för nästa dusch var jag rätt nervös.

Jag vet inte om jag kan räkna med att få nån som är så bra som Josefin. Och den jag har nu har ju en halvtimmes lång process att lära sig, med massvis av steg som ska vara på ett visst sätt. Inte för stt jag är autistisk och får ett sammanbrott om det förändras, utan för att det ska gå så fort och effektivt som möjligt, så jag inte får sitta mer än nödvändigt. Josefin har dessutom varit fantastiskt lyhörd och begripit saker om min kropp som jag inte har tänkt på själv. T ex sa jag till personen idag att hon kan vara mer generös med bodylotion, eftersom om händerna är för torra så glider de inte lätt på kroppen och då följer min kropp med och det tål jag inte. Så jag far omkring väldigt mycket, under insmörjningen, dessutom håller hon inte emot. Sen är det jättesvårt att blöta ner håret utan att jag lutar huvudet bakåt, vilket jag ju inte kan. Jag kan göra det en gång men inte som del av en rutin två gånger i veckan. Så nu känns det som om jag får klaga på massa saker för att hon dels ska lära sig de sakerna som spelar roll att man gör på ett visst sätt, men också för stt hon inte vet nåt om detta sen innan. Det är sån skillnad mot Josefin. Jag tror hon har haft massvis med knep, den här tjejen drog till och med med sig huvudet när hon fönade håret med borsten. Så jag behöver rätta så väldigt många detaljer och det är jobbigt för en som inte gillar sånt. Och samtidigt är jag nervös för att jag inte ska klara av att hon lär sig för att jag är för dålig just nu.

Men febern idag var bara den lilla, normala och det är ett jättebra tecken.

Jag saknar ihjäl mig efter Josefin och önskar verkligen att jag kunde ha fått ha kvar henne festen av hennes liv. Eller mitt haha, hon är 20 så det lär vara jag som dör först. Dels var Josefin så intuitiv, eller så tänkte hon ut saker, hon fattade det i alla fall själv och jag behövde inte säga ifrån hela tiden. Det är inte kul att behöva "rätta" nån som är ny och inte kan veta, samtidigt som jag tycker mycket illa om att säga så till nån som hjälper mig. Första gången var jag nervös och när jag skulle säga till att hon måste hålla emot huvudet när hon schamponerar så råkade jag säga att hon måste lugna ner sig. Bara för att jag är nervös så hittar jag fel ord. Nu håller hon mer andra handen still på huvudet, inte direkt håller huvudet med händerna på precis motsatt håll för att den handen som rör sig ska gå rätt in i den andra handen som håller stilla. Jag tyckte det var självklart att det var det jag menade, men om man inte har gjort det förr kanske man inte begriper det. Josefin gjorde det. Och så är hon så gullig, som min kompis har hon blivit. Mer än en kompis, jag har fått hembakade bullar av henne. Högre upp på listan kan man nog inte komma hos mig. Det skulle vara om man gör lasagne då. Och så var det så trevlig stämning jämt med henne. Det är ju en rätt utsatt situation att sitta näck bredvid nån som inte bara ser det utsn tvättar en på alla möjliga ställen. I början var det jätteläskigt stt nån tog på min nakna kropp för det är så asexuella och då ska det inte hända. Nu fläker jag bara av mig morgonrocken och orkar inte bry mig så mycket och det är faktiskt skönt. 

Men jag fick bara lite feber idag!

Och jag har haft en lite bättre dag idag än senaste veckan. Och längre bak men det minns jag inte. Jo, före det var det matförgiftningen och det blev jag ju sämre av. Men idag tror jag att det sista har släppt. Jag orkade ta ut en form ur ett paket i frysen, sätta det i ugnen och sen vispa ihop potatismos till det. Det var nån fiskbit med soltorkade tomater och örter på. Ganska mesig smak och ingen sås, så tur det var potatismos till. Men jag klarade av att laga middagen! De senaste par dagarna har jag som sagt inte orkat nåt mer än det mest nödvändiga.

Så det är väldigt goda nyheter. Sen kan man alltid få bakslag igen, och som Mikael sa ska jag akta mig för att förstöra detta, men jag känner mig så lättad nu! Blev inte ens deppig för stt jag fick ta smärtstillande två gånger idag, tyckte ändå jag mådde bättre än igår. Den där tröttheten, som är som en filt som en stor ringbrynja, kan man inte ignorera. Den är så inte bara närvarande utan också verkligen in my face att det såklart blir värre om jag har migrän också eller Mikael ligger på hjärt-iva, men det är ändå så pass illa att det är en kamp för att orka resa på mig. Jag är som tusen maratonlöpare, jag gör saker som vanligt folk skulle tycka inte gick. Jag låter också bli saker, som att gå och kissa, om jag har varit uppe för många gånger redan. Att inte gå och kissa är oftast inte en del av folks vardag och rutiner som görs eller skärs bort. Jag vet inte vad jag försöker säga. Att jag har fantastisk viljestyrka. Och att det också gör att jag mycket väl kan förstöra mig själv, för jag kan bestämma över mig själv i situationer där andra bara skulle ligga kvsr. Och anse sig för sjuka för att göra vad det nu är.

Så, om vi går tillbaka till de bra nyheterna så gick dagens dusch nästan ok. Febermässigt var det verkligen inte så illa.

Och att jag mår så mycket bättre idag gör mig jätteglad och lättad. Jag visste inte om jag skulle hämta mig eller om det var en ny försämring. Men den kommer ju ändå i framtiden, det är det inte tu tal om. Men då kan ju försämringen komma sen istället för nu. Väldigt gärna väldigt mycket sen.

Så jag har låtit bli att göra chocolate chip cookies som jag har velat göra i några månader. Så vad är en vecka till. Tur jag gillar att längta också. Men starkt av mig att inte göra slut på precis allt jag har första dagen det börjar kännas bättre efter rätt lång tid.

Så jag är stolt. Sen gick jag och la mig i tid också. Ska släcka lampan i tid också.

Njut av nåt idag, är mitt avslutande råd till både mig och dig.

Och om jag inte ska baka CCC så kan jag ju gå upp och äta två rutor av chokladkakan. Men som det är nu räcker den till en sats, äter jag mer blir det för lite i kakorna. Och jag orkar inte gå upp ur sängen ändå. Och mina dubbelhakor har inte brist på schweizernöt.

Imorgon är det räkmackans dag. Så Mikael ska komma hem med nåt. Kul!

P.S. Hade också videosamtal med kurator på Bragée kl 14.30. (Det som bara gick att göra kl 10.) Hon ska dock slussa mig till psykolog.

Halleluja moment!

Å, hjälp vad bra! Jag hade nyss samtal med min läkare på Bragée. Han var så klok och vettig. Jag är inte rädd för honom. 😂

Jag vågade fråga om jag kan få nåt ångestdämpande, men eftersom jag provat Lergigan och Atarax utan effekt, samt även Saroten utan effekt, vilket var hans andra förslag, är det bensodiazepiner kvar och det ska man vara lite försiktig med. Jag hade kunnat tänka mig 5 piller bara för att vända en cykel som är jobbig, men han var lite tveksam. Det är väl bra egentligen. Vi gick igenom mina sömnpiller och hur jag tar dem.

Vi bestämde att jag ska få hembesök och videosamtal på eftermiddagen. Jag vet inte om det blir videobesök istället för hembesök då, om det inte går att planera rutten så att jag hamnar på eftermiddagen, men det är faktiskt bättre med videobesök än hembesök. Jag kan ligga i sängen och bara klä på mig en scarf som idag. Och det blir inte så stor grej så det tar mindre energi.

Vi bestämde också att jag ska få en tid till den finske sömnläkaren Olli Pollo. Läkaren ska fixa det på nåt vis. Det är lite läskigt för jag vill inte låta mig övertalas att göra nåt som jag faktiskt redan har provat och som inte fungerade, men jag får se det som att om nån kan hjälpa mig med sömnen så borde det vara han. Hon på We mind var också duktig och hon tvingade mig inte att höra nåt som var obekvämt. Till skillnad mot den första där jag inte fick sluta med tyngdtäcket när jag ville och som också sa att jag skulle låta bli att ta Stilnoct i några dagar. Det gör jag inte om. Jag lovade mig själv dyrt och heligt den gången att jag inte skulle gå med på nåt som jag själv visste inte var rätt, för att göra en läkare nöjd. Men det är jättesvårt. Hon trodde inte på mig så hon tyckte att hennes förklaring var lika vettig som min egen. Är man i beroendeställning så är det svårt att säga nej. Men jag måste tänka efter när nån säger nåt liknande, komma ihåg om jag redan provat det och hur det gick då. Det är ju jättesvårt eftersom jag tappar minnet men jag måste ge mig själv tid. Och även om det är nåt jag inte har provat, t ex som när läkaren sa att jag skulle hålla upp med Stilnoct i flera dagar för att jag skulle vara övermedicinerad, då har jag ju inte provat det för att teorin att jag skulle vara övermedicinerad var fel, och då får jag fokusera på att förklara bättre vad jag upplever är verkligheten och vad jag baserar det på. Det krävs mycket att säga emot en läkare men jag måste vara beredd på det. Och även vara beredd på att han faktiskt kan ha nåt att komma med!

Sen har de en psykiatriker som de kan konsultera som nästa steg, för medicinen.

Jag känner mig jättelättad och glad. Eftersom jag har Monnah som antiångestmedicin så känner jag mig ändå rätt lugn.

Nu ringde de och ändrade kuratorstiden som de sa att de bara kan ha klockan 10, och som sen då blev flyttat till 09. Nu fick jag tid kl 14.30. Så när läkaren säger att det är nödvändigt går det tydligen. Jätteledsamt att jag har harvat med det här i snart två år och att ett samtal med läkaren var allt det krävdes för att få anpassningar som fungerar.

Men jag ska inte vara sur nu, jag är jätteglad.

Kl 10

Ja men då har jag fått ett videosamtal inbokat med Bragée kl 10.00 igen.

Jag kanske ska göra tvärtom. Säga att jag absolut måste ha tider på förmiddagen, då kanske de börjar boka in mig konsekvent på eftermiddagen.

Det är ju som ett skåmt

Nu har jag fått tid för videobesök med en fysio kl 09.

För det första trodde jag en fysio skulle träffa en, titta på problemområdet, klämma, känna. Jag vet inte vad hon ska göra på video. Nåväl. Jag har haft ett hembesök inplanerat med henne men då var hon inte tillgänglig.

Men vad är det jag kämpat med i 18 månader? Jag behöver eftermiddagstider! Och nu har jag fått tid för videosamtal kl 09. Är det ett skämt eller?

Har bett dem ändra. När de gjort det förr hamnar jag sist i kön igen och brukar få vänta en månad till på en tid. Då har vi december. Jag kan inte ha vårdbesök i december för då blir jag så dålig att jag inte kan sitta upp och äta julmiddag. 

Det här är nästan för dåligt för att man ens ska tro på det.

Klarade det, ungefär

Har haft ångestkänningar i tre nätter nu. Igår natt var det ganska illa och idag försökte jag göra allt för att lugna det.

Vad jag borde ha gjort var att kolla på listan med steg som Monnah och jag skrev ihop. Men jag vet inte varför jag trodde att jag inte behövde det. Men jag lyckades lägga mig strax efter tre. En timme senare än jag borde visserligen. Och sen när jag la mig ner och höll kvällsbön och förklarade vad jag behövde hjälp med från Gud, så tålde jag inte att säga det och fick ångest.

Jag hade bett om hjälp att komma igenom det och inte förbi det, det var klokt sagt av mig för jag kom igenom det. Var helt ångestfri på andra sidan. Men också helt spent.

Helt avslappnad också faktiskt. Låg och väntade på att somna, tills fem i fyra faktiskt. Inredde min drömlägenhet, som brukar vara mina happy thoughts

Men då hade det gått fyra timmar sen jag tog sömnpiller och det är i senaste laget för att försöka somna. Men jag var å andra sidan så genomtrött att jag inte orkade gå upp ur sängen och ta mer. Jag tänkte att jag säkert somnar för att jag är så trött nu. Jag vill inte ha sömnpillren vid sängen för att det blir för lätt att ta ett nytt piller då, istället för att komma igenom ångesten.

Men nu vid 8.56 hade jag fortfarande inte somnat. Då var det bara viljestyrka som fick upp mig ur sängen.

Så alltså måste jag inkorporera i mina sömnregler att jag måste prova att somna efter två timmar, för efter tre timmar är det inte säkert att jag ens somnar. Förut var det fyra men tydligen inte längre. Mina sömnproblem blir ju tyvärr också svårare med tiden.

Det är provocerande på nåt vis att inte ha somnat när klockan är nio. Jag känner mig misslyckad och förtvivlad. Jag vet att sömnen också blir en prestation, och som jag ofta misslyckas med. Jag skulle ju klivit upp vid fyratiden och tagit mer medicin såklart. Då hade jag sovit gott vid det här laget.

Fast nu har jag tagit hit några Stilnoct. 

Denna sömn gör mig så slut. Att jag gör vad jag inte borde gör mig också så utmattad. Och ångest är inte roligt. Så, jobbig natt.

Jag som skulle förbereda inför läkarbesöket i övermorgon,. Nu kommer jag att sova hela dagen.

Det där att vara så trött i kroppen att man inte orkar gå upp och så lurar man sig att man säkert kommer att somna, så trött som man är.

Men trött och sömnig är inte samma sak. Måste komma ihåg det.

Känner mig jätteledsen nu. Det är som om man hade fått ett erbjudande om det man allra helst vill, träffa Greta Thunberg eller Beyoncé eller Dalai Lama, vad man vill, men så blir det inget. Då längtar man i efterhand på ett ledsamt sätt. Varför fick jag inte xxx? Så känner jag för sömnen. Jag älskar sömn mer än nästan nånting på jorden. Men ändå behandlar jag den fel. Vet inte om det är som en tjej som stannar kvar i ett misshandelsförhållande för att hon inte förtjänar bättre. Jag misshandlar mig själv så många gånger genom att inte vara konsekvent. Har man inte somnat efter fyra timmar fast man legat och provat i en timme så ska man gå upp och ta ett piller till. Men inte enligt vården. Jag måste förklara hur det blir, jag är ju inte som andra sömnpillerpatienter. I förrgår låg jag i sängen och kände inte igen mig. Det var som att jag aldrig hade legat i min säng, visserligen hade vi både nya vintertäcken och nytt påslakan, men det vsr mer på ett existentiellt plan. Jag kan inte plocka fram några minnen av att jag somnat i den här sängen och allt känns fel. Ni vet i nåt lekprogram hade de en frigolitfigur som rörde sig mot en över vattnet och som man skulle forma kroppen efter annars flög man ner i vattnet. Så känns det, som att frigolitfiguren jag behöver forma mig till är nåt jag aldrig sett förr och inte hinner räkna ut hur det ska vara. Trots att jag försöker göra saker så likadant som möjligt för att kroppen ska känna igen sig. Jag brukar ju också säga att ibland känns det i hjärnan som om man har tagit bort .exe-filen för somna. Hjärnan vet inte hur man gör. Då får jag bara ligga och blunda och inte få panik och hoppas att sömnpillren gör sitt jobb. Men av nån anledning är det väldigt skrämmande när jag inte känner igen mig när jag ska sova. Eftersom the stakes are so high när det gäller min sömn (blir det för dålig och för kort sömn så blir jag deprimerad, rätt fort numera eftersom marginalerna minskar även där) så känns det så stort och viktigt och då är också känslan av misslyckande så stor när jag inte somnat.

Nu ska jag andas lugna andetag. Läste om 4-7-8 igår. Har provat det förr och jag får det inte att funka. Måste räkna ganska fort för min luft räcker inte. Och då blir det så stressat. Så jag körde 2-3-4 istället (andas in genom näsan i 2 sek -- håll i 3 sek -- andas ut genom munnen på 4 sek.)

Under ångrstanfallet kom jag på att jag hyperventilerar eller vad det kan kallas, andningen hackar för att typ diafragman krampar. Hittar bara på men så känns det. Men vid nåt tillfälle så klarade jag av att fokusera på att bara andas in och då försvann det där hackiga. Bara andas ut. Bara andas in. Vet inte om man behöver ha känt obehaget en stund för stt liksom bli så mottaglig för stt höra nåt åt det, för annars skulle man ju göra så vid första ångestandetaget och så blev det aldrig nåt. Jag vet inte. Men så lätt är det ju inte, då hade ju ingen haft ångest.

Oh well.

Nu ska jag sluta ögonen om sju minuter. 💜

Ingen överskrift duger

En lång historia: Jag hade förgäves försökt få Bragees bokade hembesök efter lunch men det var omöjligt. Efter deras besök kl 9.30 fick jag förvärrade sömnproblem och insomni.  Tappade minnet som inte är tillbaka ännu riktigt. Jag bad dem akut om hjälp, sa att jag får ångest och depression av att inte kunna sova ordentligt. Vaknade varje natt och fick ta mer sömnmedel för att somna om. Sov ändå urdåligt. Det var ohållbart och efter två veckor var jag desperat. Och så arg på att detta var min specialistmottagnings fel. Jag hade kämpat med allt jag har för att få anpassning men de var inte intresserade av det. För en som har vårdtrauma är det en riktigt obehaglig situation att upprepade gånger få tigga och stå på bildliga knän och vädja. Det var förödmjukande för i deras nej ligger ju också "för vi tror inte på att du behöver det". Men jag vill ju ha hjälp! Jag tänkte att det kanske handlar om att ge och ta, och om jag visar min villighet att anpassa mig för att få hjälp kanske de tar sitt förnuft till fånga och gör samma sak tillbaka. Men, nej, så blev det ju inte.

Sen har de i journalen sagt att jag sover 01-15 och måste få besök kl 15 eller 16. Grrrr! Har bett dem ändra det. Vet inte varför de bara hittar på. Jo, för att det ska verka som att jag ställer orimliga krav. Men nån i chefsposition från dem sa ju till Mikael det geniala Hon har inga sömnproblem, det ser jag här i journalen.

Sen skrev de också i journalen att de inte kan komma då pga många avbokningar. Det var inte mina avbokningar men det framkom inte. Men alltså är deras problem patienterna. Att de inte kan anpassa sig till de sjukaste är patienternas fel. Verkligen smakfullt. 

Jag har inte hört nåt från dem. Har fått akuthjälp av min privata terapeut. 

Det är Monnah som har hjälpt mig i det här, inte Bragée. De skulle ha nåt möte om mig. De verkar inte kunna fatta ett enda beslut utan att de har haft möte om det först. Så inga starkare sömnmediciner, inga ångestlindrande mediciner, ingen ursäkt eller ens empati.

Idag fick jag så nåt på Kivra av dem. Aldrig hänt förr. Blev livrädd. Vågade inte ens öppna det förrän Mikael hade kommit hem. 

Och vet ni vad deras lösning är? På fullt himla allvar? En tid till min läkare, på mottagningen inne i stan som jag inte kan ta mig till, i mitten av flipping december!

Jag har aldrig varit med om att några försöker göra sig så omöjliga att ha att göra med. Inte ens min vc som jag har kritiserat häftigt i åratal.

Man kan ju tro då att den gemensamma nämnaren är jag. Att allt är mitt fel. Att jag har för höga förväntningar på vården.

Nej. Tror de på allvar att jag lever i december om jag inte sover? Att vänta 2 1/2 månader på ett besök som är akut och pga deras egen "behandling" tycker jag låter absurt. Bragée har dessutom nyligen skrutit på fb om att de har nån dags väntetid eller två.

Bragées motto är "trygg och trodd". Jag tycker det är ett förfärligt motto. Som när en bilhandlare har med Honest i firmanamnet. Då vet man ju att det inte är så. Så borde jag ha kunnat förutse detta från början? Nej. Man tror ju inte att det är såhär specialistvården fungerar.

Så vad ska jag göra med ett läkarbesök i stan som jag inte kan åka till, om några månader, och om jag skulle åka ändå skulle julen vara förstörd förutom att jag skulle bli permanent försämrad.

Tycker så förfärligt illa om att de inte bara säger Vi har tyvärr inte resurser för att hjälpa svårt sjuka så vi måste skriva ut dig nu utan att du har fått den hjälp du har efterfrågat. Förlåt så hemskt mycket. Det är inte ditt fel, det är vårt fel. (Att skylla på avtalet skulle jag inte uppskatta eftersom Sköndal hade samma antal och kunde komma på eftermiddagen. Bragée har dessutom själv skrutit på fb om att de gör flest hembesök i hela världen så då borde det finnas många eftermiddagar att välja mellan.) De hade till och med kunnat säga att vi fokuserar vårt företag på det vi tycker vi är bra på och det är diagnosticering och rehabilitering för milt- till medelsjuka. Men på 1177 står att det ska vara för de svårast sjuka. Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska "vården [...] ges på lika villkor och att den som har störst behov av vård ska få vård först".

Det är uruselt av dem att den hjälp de erbjuder mig i den här situationen, som har uppkommit pga deras eget agerande, är något som jag inte kan ta emot. Och det vet de. Så fegt att tvinga mig att göra the dirty work. Nu är det ju jag som tackar nej till deras hjälp och då är de oskyldiga. Men det måste finnas nån annan möjlighet. 

Känns jättefint att hantera detta samtidigt som jag hade en usel ångestnatt i natt och satt på sängkanten och grät och vaggade.

lika som bär

Axl Rose (Guns N'Roses för den som undrar, mamma)

Moi
Detta är min tuffa uppsyn och de andra fingrarna är faktiskt ett sånt där hårdrocksdjävulstecken. Men det kom inte med. Jag tar inte strålande selfies. Men man kan knappt se skillnad på oss.

Self-care

Gillar företaget Vertellis som har spel och andra produkter för samtal och introspektion. Får en fredagsfråga av dem varje vecka. Idag handlade det om self-care.



Jag vet inte exakt vilket ord jag ska använda, provocerande är fel, sorgligt är mer rätt men ändå inte tillräckligt. Det som de alltså föreslår som aktiviteter för att må bättre, återhämta sig och få tid för sig själv är alltså för krävande aktiviteter för mig och som skulle få mig att må sämre. Är inte det rätt sorgligt? Och hur ska jag fylla på mina batterier? Hur ska jag ge mig själv en mental kram? Äta godis är en aktivitet som jag klarar av. Asgarv. Jag kan också titta på bilder på Pinterest.

Igår duschade jag för första gången på en vecka. Det var ljuvligt. Men jag började skaka när jag hade suttit i duschstolen kanske en kvart. Jag fick feber på kvällen. Det har jag fått de senaste gångerna. Så jag får ju lite panik för det.

Faktiskt skakar jag lite nu fast jag ligger i sängen. Jag känner mig så fullkomligt kraftlös att det till och med är jobbigt att ligga ner. Jag håller ju telefonen också även om armarna ligger mot kroppen.

Så, vad är min self-care?

Jag tänker tillbaka på när jag inte hade sovit på natten och hittade ett klipp med Unitone som sjunger Can you hold me now? Jag lyssnade om och om igen på den och kände verkligen tröst. Sen att jag hade haft ett så fint samtal med terapeut Monnah som gjorde mig stark dagen innan jag inte sov. Vet inte hur jag hade mått om jag hade haft en sömnlös natt direkt efter de där ångestnätternanpå helgen. Nu hade jag blivit stark och tålde den hemska natten. Och sen kom det en dubbelregnbåge, som ett fysisk påminnelse om att efter regn kommer solsken, att Gud inte har glömt sina barn. Det är ju vad regnbågen betytt i årtusenden.

Sen är jag faktiskt löjligt glad för en korg som Mikael fick igår av en elev som klarat körkortet. Det var såååå mycket gott i den! Två flaskor med fransk sparkling äpplejuice respektive päronjuice. Kanelkringlor, en stor påse dajm, gott & blandat, bilar, typ sju olika dubbelbitar med japp och sånt. Så ja, godis är en self-care jag klarar av. Även om jag absolut är medveten om att det är att skjuta sig själv i benet att belöna sig med godis. 

Fick svar av Brag idag. Blev alldeles stel av skräck när jag såg meddelandet om att det finns nåt på 1177. Men det var ganska okej. Jag har dock inte kvar nåt av det i medvetandet eftersom det är för läskigt just nu att kommunicera med vården och jag orkar inte komma ihåg några detaljer som kan överanalyseras. Bra så.

Jag tror att en viktig self-care för mig är att tänka på saker jag är tacksam för. 

Välriktad reklam

Jag har köpt lite kläder från Sellpy i augusti. Hade dels några i-landsbehov och föll för en del annat. Har också returnerat flera av plaggen. Tyvärr. De såg jättefina ut på bilden och ser i princip sådana ut i verkligheten men en docka i strl 36 ser inte ut som jag. Bland annat var det två klänningar från H&M som var mycket voluminösa och korta och jag blev en tunna med tändsticksben. 

Så några grejer åkte tillbaka.

Döm om min förvåning när jag idag får reklam där två av "mina" klänningar finns med. Jag har inte fått besked av Sellpy än att returen är godkänd och att jag ska få pengarna tillbaka. Men plaggen är visst till salu igen.

Men jag är bara lite allmänt sur, beskedet kommer säkert imorgon.

Sur mest när jag ser hur snygga klänningarna är och vet att jag inte kan ha dem. Och lite sur för att de säljer dem innan jag har fött returnera dem. Men de tjänar inte pengar på min retur så jag förstår att de gör så 

Faktiskt är palazzobyxorna också mina, när jag tänker efter. De såg inte heller ut som silhuetten på bilden. 

Men idag har jag på mig kläder jag har köpt. Jag fryser så mycket att jag faktiskt har börjat klä på mig. Och det är trevligt att ha kläder på sig. Man känner sig så sjuk om man inte är påklädd.

Apropå kläder så regnade det idag. På Stockholmsvis i kanske en halvtimme. (Inte på Göteborgsvis som är en månad.) Jag tänkte Hoppas Mikael har en jacka på sig, annars kommer han att bli blöt. När han kom hem såg jag att han hade en jacka på sig och jag blev så lättad. Han upplyste mig om att han har en jacka på kontoret och ett paraply i bilen. Karlen är ju 62 och kan klä sig själv, jag vet inte riktigt vad jag tänkte. Jag antar att jag tycker om att tänka på honom. 

Han ringde förresten hem idag och sa att jag måste titta ut, det är en dubbelregnbåge! Det kändes som en påminnelse från Gud att efter regn kommer solsken. Jag sov nämligen inte en blund i natt men nu är det en annan dag. Typ.

Mitt första klag gick bra!

Jag har ju inte så mycket pengar att vi köper fredagsbukett på florist varje vecka. Men nu har de flera olika buketter med hortensior som är en av mina absoluta favoritblommor. Så när jag såg igår att de har en bukett med två lila huvuden och några andra grejer så bestämde jag mig för att köpa den.

Idag har M klarat sin första arbetsvecka efter ingreppet, plus att vi har bröllopsdag på måndag.

Men så kom den med två grön/grågammalrosa huvuden. 

Så illgröna som de är på fotot är de inte utan gröngrå.

Jag blev besviken och sa faktiskt att det var färgen som var orsaken till att jag köpte dem. Så jag ska få en ny bukett efter kl18. Så fantastiskt! Och hon blev inte sur på mig utan beklagade. Fast sen fattade jag inte vad hon sa, och kände mig dum i huvudet och hoppas inte hon tyckte jag var knäpp, men så är det att inte sova och inte fatta. Men det fanns inga såna lika som på bilden sö istället kom hon förbi med en rabattcheck! Jag blev jätteglad! Och det var väldigt schysst.

De är så bra att ha att göra med där! Jättenöjd! Kommer alltid att vara min florist eftersom de gjorde min brudbukett där.

Men jag har nästan helt dödat den fina lrkidenbvi haft i köksfönstret. Det är fyra blommor kvar av 20. Så den behöver bytas ut. Sen har jag haft en plastblomboll i sovrummet och där vill jag också ha en riktig. Gärna en vit, det orkidé i köket och en fyllig hortensia i sovrummet. Får se om vi kommer iväg till nåt ställe i helgen. Mikael jobbar på lördag igen.

Men han mår bättre!

Vaknar arg

Tredje natten på raken som jag vaknar för tidigt. Utan att nåt har väckt mig, inte Mikael, inte mardröm, svettning eller att jag är kissnödig. Det är att jag tvingade mig att vakna för tidigt förra veckan med Brag. Av nån outgrundlig anledning så härmar kroppen verkligen när jag haft dålig sömn. Den bara fortsätter och gör likadant. Det är därför jag brukar säga att det som bäst förutsäger nästa natts sömn är denna nattens. Så om jag haft sömnångest t ex så får jag det lättare nästa natt än om jag har haft bra nätter i en månad före det. Jag VET att det funkar så för jag har levt med detta i så många år och provat olika saker, alla saker. Rent analytiskt tror jag att förra nattens avgörande på nästa minskar lite varje natt. Typ som att det är 90% chans att man får samma problem nästa natt som förra, men natten efter det är det 80, osv. För jag vänder ju saker, det har aldrig bara fortsatt så dåligt indefinitely. Men jag får kämpa som en gnu och ofta om jag har sovit dåligt så har jag ingen ork att lägga på tänka rätt och oroa dig inte, lugna dig i lagom tid dvs du får inte titta på ditt favoritprogram för då blir du inte lugn när det är läggdags. Ångest? Kräver mest av allt. Men ibland kan det krävas att jag tar två av ett sömnpiller jag ska ta ett av. Det gjorde jag när vi sov på hotell i somras. Det störde inte mina tider men ny säng och ovan miljö räcker för att rubba mig så för att inte bli rubbad tog jag två Stilnoct de två nätterna borta och första dagen hemma. Det räckte för att det inte skulle bli nån negativ effekt efter det förutom de allmänna PEM-symptomen, men de var inte så svåra att de hindrade mig från att sova.

Men nu. Jag somnar ju fine, så behöver inte ta två, men jag vaknar för tidigt. För det är det jag lärt mig. Igår dessutom hade det gått lite längre tid när jag vaknade så många av sömnmedicinerna hade ingen eller lite effekt kvar. Och om man redan sovit 6h är man inte heller lika trött i sig själv, så de två aspekterna gjorde att jag inte ens somnade på en melatonin och en Stilnoct extra utan fick ta varsin till efter två timmar. Så tre Stilnoct på en natt. "Men du kan ju inte ta så mycket mediciner". Nä, ge inte nån syrgas om de inte får luft, de ska bara lära sig. Jag är baske mig ingen vekling när det gäller sömn. Jag har inte vaknat utvilad mer än en gång sen för exakt i dagarna 28 år sen. Så min sömn är kass på ett plan som folk inte kan föreställa sig. Som att ha en nyfödd varje natt i 28 år kanske. Sen kan folk tycka att sex timmar klarar man sig gott på. Kanske det, om man är frisk och energisk. Allt under 10h blir minus på aktivitetskontot. Dvs för varje timme nästan, så mister jag en sak. Klä på mig, borsta tänderna, stoppa in nåt i tvättmaskinen eller diskmaskinen, eller det nödvändiga med medicinerna. Nåt av dem ryker och det får inte vara medicinerna. Och på aktivitetskontot får jag feber efter att bli duschad, så jag har inte råd att det lilla jag gör ska kosta orimliga ansträngningar. Att leva såhär på gränsen för vad man tål av sömnen utan att bli självmordsbenägen kommer jag så väl ihåg. Jag har ingen ångest för det, jag har inte en oroande ångest utan ångest när vården gör dumheter. Eller när sömnen redan har blivit ohållbar och då märks det efter ca 2v. Och då tar det två veckor av ångest innan jag blir självmordsbenägen. Jag hoppas ju såklart jag lyckas vända detta men samtidigt vore det bra för Br att få se mitt schema med allt som hände pga att jag fick avbryta sömnen för förmiddagsbesök. Är det här er förståelse av First do no harm? Jag upplever att de inte har trott på mig eller min man utan så dålig kan jag inte vara, det går säkert bra för dig om vi hör som vi alltid gör. För ingen på firman får lov att bestämma att vård görs på eftermiddagen.

Ska ha hembesök från min vc. På tredje försöket fick jag en tid. Har redan fått be om tre receptförnyelser för att mina årliga recept har tagit slut eftersom jag skulle haft tiden i augusti, inte slutet av september. Och de är så snåla med Stilnoct att det inte är klokt. När jag vaknar och behöver somna om har jag inte medicin till det. Nu har jag det ändå, annars skulle jag bli självmordsbenägen av det också. Jag köper inga droger på thailändska apotek på nätet eller på plattan men jag är beroende av folks godhet och medkänsla. På det här besöket måste jag våga vara rak och säga att om du håller med mig så är det såhär det ska bli. Och om du inte håller med mig, vad vill du göra annorlunda. Och då förklara varför det hen har tänkt inte fungerar och varför. Om det nu inte funkar. Har svårt att tro att en läkare som inte kan me, inte har träffat mig, inte vet att jag har de wnnkerbav erfarenheter av att få ut massa mediciner som ska passas in i dosetter. Och nu har ju om det var Krisinformation sagt att man faktiskt ska hamstra. Måste kolla vad de tänker och ta reda på det inför läkarbesöket.

Jag är ju suuuuuupertacksam för Josefins hjälp när hon åkte med mig till bröstcentrum och hjälpte mig på och av med kläderna och sa till chauffören var det var och sånt. Men hon är bara 20 och jag tror inte jag kan få rent medicinsk hjälp av henne. Dessutom är jag ju hennes enda hemtjänstkund. Hon har fått ett it-jobb men har kvar mig tills min ordinarie Christina är rehabiliterad tillräckligt efter sin operation, är planen. Men jag har inte just nu nån som kan prata för mig på hembesöket
 Jag har i beslutet att de får följa med på vårdbesök men jag tror bara inte Josefin vet nog mycket för att kunna stötta mig verbalt. Idealet vore om M kunde skippa en lektion då och vara med. Eller Joachim K. Men det är en bra stor tjänst att be nån. Jag vill ju ha tillbaka att jag ska få typ 3 vårdbesök på ett år. Att bara få träffa läkare en gång på ett år låter ju inte som säker vård. Men de sa att de andra gångerna får du söka vård som alla andra. Ja, och det kan jag inte. Lätt för dem att säga. Men blir de galna på mig för stt jag har för mycket att ta upp säger jag, det är ni som har valt att ha det så eftersom jag bara får ett hembesök om året.

Jaja, nu har jag ilsknat av mig för att jag är vaken. Ska genast lägga mig. Borde inte ha skrivit om upprörande saker utan läst nåt tråkigt. Va, jag, inlärningskurva? 😂

Ett steg mot döden

Mikael har ägnat tid i helgen åt att skaffa gemensamt bankkonto för honom och mkg. Det är tydligen inte vanligt längre och vi fick prata med kundtjänst tre gånger tror ajgvdet var.

Men nu har jag tillgång till hans pengar också, för de är mina. Ifall det blir kris.

Känns bra men också läskigt att behöva tänka så.

Minneslucka deluxe, haha

GuGi frågade på Facebook om nån pålitlig tonåring kunde passa sovande barn under ett 50-årskalas i helgen i Haninge. Jag höll nästan på att erbjuda mig. 52 going on 15?

Jag vill för allt i världen inte vara tonåring igen. Knappt ens 20-something fast det är bättre. Och jag hade en del bra tider också då. Men nu har jag märkt det där att 80-åringar är unga på insidan.

Men apropå barn så har vi fått finbesök idag av E och hennes pappa. Och det fick jag feber av. Ändå var det Mikael som lekte mest. Fast han ändå var rätt stillsam också. 

Vi fick värsta storbeaöket av Sebbi också för ett par dagar sen. Han var så go under hela besöket, på gott humör och jättegullig och bäst av allt var att Mikael inte fick använda armen så jag fick ha honom hela tiden. Jag känner hur lyckohormonerna spritter i mig när jag tänker på dem.

Förresten så tycker jag ju att alla barnbarn och syskonbarn är genier, men idag har den tvååriga problemlösaren imponerat. Nån gång för länge sen har Mikael köpt en balansbräda på typ Biltema eller Lidl. Den är en halv boll undertill och en plan bräda ovanpå och så ska man balansera. Jag provade den en gång och jag kunde knappt stå på den med en fot i marken. Så jag har avfärdat den som att den inte var särskilt bra. M kan inte heller använda den. Unge T (jämfört med oss) lyckades väldigt mycket bättre än vi och sen ville E prova. Visst. Det första hon gör är att flytta den en halvmeter så att hon kan hålla i sig i fåtöljen på samma gång. Sen kliver hon upp och står bäst av oss alla. Hon lyckas även vagga den och ändå hålla sig kvar. Hennes fina Kavatskor hade nog bättre fäste än våra strumpor men ändå. 

Men vi vet ju att småbarn brädar oss på många fysiska plan. Mikael gillar historien om hur de byggde ett rum åt två gymnaster som var i samma skala som för ett par småbarn och så fick gymnasterna bete sig som barn och klättra upp på soffan osv. De blev helt slut. 

Ja, jag är ju så förtjust i barnen. Blev verkligen ledsen för febern. Vill ju träffa barn varje dag så när jag får feber efter lite är det deppigt. Men å andra sidan har jag ju fått feber av att duschas bara på sistone så det var väl inte konstigt nu när jag dessutom är så kraschad efter vårdbesöket. 

Jag har också pratat med min goa syster som fyllt år. Fyller, fyllde. Berättade efteråt för M att hon tagit nytt bevis på nåt med blanda gaser och ha flera tuber på sig. Han var klart imponerad. Jag hör ju bara hur det låter men han vet hur svårt eller lätt nåt är med dykning. Sen har hennes kör lagt ut videor på sistone där hon blev jöttelyckad på bild. Och de sjunger helt ljuvligt, inte för att jag kan höra just Ellen men jag hör ju att det är en riktigt bra kör.

Nu stönar Mikael av smärta i sömnen. Armen är väldigt känslig. Förstår det, de har ju kört in en slang där med andra saker inuti. 

Men tack och lov att de kunde och att vi inte måste bo på gatan för att vi inte har 600 000:- till värdräkningen.

Läste precis, angående politik, kommentarsfältet under en artikel om hur en friskola har delat ut aktievinst. Det stod 27% i rubriken men sen visade det sig att det blev 1,nånting procent. Dvs sämre ränta än på landets stadsskuld. Och då är det inte så upprörande längre. Och som nån annan sa, om en verksamhet inte för ta ut vinst utan bara gå minus eller jämt upp, men inte med vinst, dels är det ju inte nån som vill driva företag på de premisserna, dels är det omöjligt för om man inte får gå med vinst så kan man aldrig kvitta ett års förlust med ett annat års vinst, och man kan aldrig spara vinst från flera år för att ha råd med en stor återinvestering. Och just den här friskolan hade visst plöjt ner 500 miljoner i återinvesteringsr samt betalat om det var 200 miljoner i skatt. Så fine by me om de som använt sina egna pengar för att starta den får ut lite i vinst.

Om man är emot vinster i välfärden är man också emot privata alternativ? För det blir ju följden. Vem vill lägga den kraften det tar att driva ett företag utan att man för nåt för det? Och om friskolorna bara sockrar elevernas betyg så att de klarar sig sämre på universitet och högskolor som nån sa, så är det väl inte vinsterna fel utan nån annan kontroll som borde göras. Myndigheterna ska ju kontrollera att skolor sköter sig och om myndigheterna inte hittat såna bevis så är det kanske inte en sanning utan en skröna att friskolebarnen inte klarar sig på universitetet. 

Och om friskolebarnen får högre betyg, kan det snarare vara så att de har föräldrar som engagerar sig i barnen, skolan och läxorna? Att folk inte förstör på en skola de har valt själva och att det därför är mer studiero i klassen? Om det kostar 1% så varsågod!

Sen undrar jag faktiskt om detta vinstuttag verkligen är stöld av skattemedel. Eller är vinsten faktiskt genererad utanför det som är skolpengen? Det kanske är en naiv fråga men väldigt viktig för om det är fel eller rätt med vinster i välfärden.

Nu är ju min vårdcentral privat men jag har aldrig fått så dålig vård. Men det tror jag inte beror på om ägarna är ett kooperativ av de anställda, en huvudman med guldbyxor eller regionen. Det finns puckon i alla klasser, religioner, miljöer. Och om det inte finns några puckon i din miljö så är det kanske du. Så är det ofta för min man här hemma hos oss. Skojar bara. Älskar honom.