Tar man bara med sig egna öronproppar (jäpp, så gammal är jag. Eller ljudkänslig) så går det finfint för en ME-sjuk! Nåja, jag har inte somnat än, fast jag la mig för fem och en halv timme sen. Jag ska försöka igen nu om tre minuter. Heter det damage control, det man gör för att minska negativa följder? Men skit i det! Det var en alldeles fantastisk kväll. Ibland är det värt att betala lite dyrare än annars.
Filmen var fantastisk, inte alls som de två recensioner jag läst som typ sågade den. Den var visserligen lite tillrättalagd, vissa saker var inte i tiden och allt gick för lätt. Den flöt på som ett antal staplade self contained femminutersuniversum. Men det var också fantastiska kläder, stunning naturbilder, och framförallt alla de älskade karaktärerna. En hel del skratt. Mysig stämning. Visserligen är det lite tunt att Mary återigen räddar alla, men det har vi ju kommit att förvänta oss vid det här laget. Vissa karaktärer har utvecklats och Mary är inte fullt lika ful mot sin syster (och vice versa) och Thomas Barrow inte en elak, intrigerande typ. De man hoppas ska få nån får det. I princip alla är hitched i varierande grad, men det är väl fint så. Kärlek är vad vi alla söker antar jag, vare sig vi är herrskap eller tjänstefolk.
Jag skulle inte säga att boken som detta bygger på är stor litteratur. Det är som en tjejigare version av Dan Brown. Men jag erkänner att jag inte alltid måste vara high brow. Och jag älskar Downton Abbey!
Förresten var det nog 50/50 killar och tjejer där. Bredvid oss satt ett sällskap med tre killar. Undrar vad de gjorde där faktiskt.
Men vilken makalös kväll! Lillan är snäll. Känner mig så firad.
