Psykologisera mig själv

Igår hade jag bara halv dos av den dåliga varianten av Stilnoct kvar och det var jag såklart rädd för. Jag hade bestämt när jag lade mig att jag skulle våga ändå, men när tiden gick så vågade jag såklart inte och hittade på ursäkter som saker som var väldigt viktiga och sen skulle jag bara lösa lite korsord (och vid det laget fattade jag vad saken gällde) och när Mikael vaknade 05.30 hade jag fortfarande inte släckt. Jag gick upp och drack nåt, jag minns inte men det brukar jag göra för att starta om mig själv och börja på ny kula. Men det gick inte jättebra men till slut tänkte jag att jag måste våga prova. Så långt har det gått, jag kan vara rädd för att inte somna i timmar och göra massa saker som skjuter upp insomnandet så att jag gör mina rädslor sanna. Jag vet att det är det jag gör och jag arbetar med det. Jag är liksom traumatiserad av min egen sömn.

Men så tog jag i alla fall ögondroppar, satte i öronpropparna och tog bort kuddarna och la mig ner. Det räckte för att det skulle börja darra i läppen efter typ två minuter. Jag visste ärligt talat inte hur jag skulle göra. Men så tänkte jag att jag ligger bara här och väntar på att ögonfropparna ska torka så att jag kan ta på mig ögonskyddet. Det var inte att somna så det vågade jag höra. Sen kom jag på något annat jag skulle göra, som bara var ett litet steg och inte att "somna". Och de där små stegen klarade jag att höra och till slut hade jag klarat så många saker att när det bara fanns somna kvar så vågade jag det också. Och jag överlevde. Sov en timme för lite och har haft huvudvärk, men det har jag haft sen midsommar. Tog en Treo som hjälpte, för att jag inte skulle må så dåligt av sömnen att jag inte vågade nästa natt. Jag fick tillbaka huvudvärken, eller volymen på den höjdes, nästan exakt fem timmar efter Treon så egentligen var det en ok dag.

Jag låg med en av Mikaels strumpor, som har hål i och ska slängas och som jag blött med kallvatten, på pannan och på halsen. På pannan funkar det inte. Det är något inifrån huvudet som är så varmt att inte ens en blöt, kall strumpa svalkar. När jag flyttar den från huvudet till andra kroppsdelar känns det som om den är 10° kallare än på pannan. Så jag tror att det dels är allmänt fel på min temperaturreglering men också att huvudet kanske är för varmt inuti och att det därför blir så olidligt nu i värmen och att kallt fär inte känns som om det kyler huvudet. Det är några australiensiska forskare som har kommit på nåt sätt (eller nåt enklare sätt, jag minns inte och vet inte exakt vad de gjorde) att mäta tempen i hjärnan och den var förhöjd hos ME-sjuka. Så det kanske är svaret på varför jag inte klarar värmen.

Jag hörde att det skulle bli regn ikväll men icke. 26,5° fast fönstret varit vidöppet hela natten. Våra täcken ligger bara mellan oss och man drar lojt i det när man går upp men orkar inte ens bädda, vad är det för vits, det ska bara ligga mellan oss nästa natt igen.

Men jag ska inte klaga så väldigt mycket. Det finns ju barn som svälter och allt sånt.

Apropå svälta så åt jag en färdig paj från Felix idag som var köttfärs och rätt stark. Gjorde sallad till och det var svalkande både till hettan i rätten och värmen på maten. Men klockan blev åtta innan det hade blivit så svalt att man kunde stå ut med tanken att äta. Och sen stod maten på bordet och blev ljummen innan jag åt den. Mikael åt nåt färdigt också från frysen. Vi orkar verkligen inte laga mat. Tänk att ta ett piller, eller bo i samma hus som en restaurang. Det har jag förresten gjort. Men jag kan säga att friterade räkor med sötsur sås inte luktar jättemysigt när det är varmt.

Psykologen trodde att det kunde hjälpa mig att må bättre när jag går upp om jag har ätit nåt i sängen. Jag ligger ju vaken i flera timmar innan jag orkar gå upp. Och idag var jag kissnödig (bra tecken på att jag inte är uttorkad i värmen) men orkade i alla fall inte gå upp.

Men nu har jag ställt en flaska vatten och en knäckemacka med färskost med tomat och örter på nattduksbordet. Den innehåller äkta mjölk och ska förvaras i högst 8° så vi får se om den är sur imorgon. Det finns ju färdiga knäckebrödpaket med färskost på i portionspack och som inte behöver vara i kyl så jag vet inte om det går. Det kan vara mer konstgjorda ingredienser i dem. Men äta knäckebröd i sängen låter vid närmare eftertanke som en lagom god idé. Jag får äta över plastpåsen.

Förresten fick jag en fin erfarenhet idag. Jag har ju så svårt med självförtroendet numera när det mesta jag duger till är att ligga ner och göra ingenting. Men nu så pågår det all möjlig religiös verksamhet på nätet när folk inte får gå till kyrkan. En fin kvinna, N Bson, hade fått i uppdrag att säga några ord om fina hem, som såklart betyder fina som i goda människor snarare än statushem med toppinredning. Och mitt i alltihop citerade hon mig från ett tal jag höll i kyrkan i Borås för kanske 15 år sen. Jag som känner mig så oduglig blev citerad femton år senare! Jag har sånt driv att förbättra mig själv och göra världen till en bättre plats men det känns som om jag misslyckas med det nu, men så fick jag liksom bevis på att jag visst påverkar om inte världen så i alla fall en del människor i den. Det kändes som om Gud hade hört min vädjan på sistone om att inte känna mig så värdelös. Mikael säger att jag gör skillnad i hans liv varje dag, men -- otacksamt nog -- så är det lite som när ens mamma älskar en, det är bara psykopater som inte älskar sina barn och är stolta över dem. Så jag tror helt klart att jag underdriver min påverkan på Mikael för att jag själv inte tycker den är märkvärdig.

Men kanske är det jag själv som bestämmer hur värdefull jag tycker att jag är. Förr fick jag aldrig kämpa för att tycka att jag var bra, jag kunde så mycket, men nu är det en kamp och jag kämpar med det hela tiden och har gjort länge. Men jag kanske inte ska komplicera saken utan bara tro på att jag är bra, snäll, omtänksam, välvillig, klok, rolig (jag älskar verkligen att få Mikael att skratta och jag gör det ofta). Och när jag skrev upp några påminnelser till Mikael på mail avslutade jag med några meningar på franska, som han förstod. Hur kan man ha det bättre än så?

Jo, det ska jag säga. När jag skrev det sista hörde jag två åskknallar i fjärran. Nu är det rejäla dån och blixtar och regnet öser ner. Å, nu tar det ännu mer fart. Vad skönt.

Det är inte klokt vad naturen kan låta.

Och nu luktar det sommarregn i sovrummet. Ljuvligt!

Tröst

Jag följer en del på IG och FB som har med min kristna tro att göra. I vanliga fall är det välkomna inlägg i ett flöde som kan vara både ytligt och politiskt förfärande. Men när jag mår extra dåligt, som nu, kan det vara jobbigt att se. Jag orkar inte läsa nåt om att om man bara tror på Gud så blir allt bra. För så enkelt är det ju inte. Det är inte så att ju större tro man har, desto bättre, lättare och lyckligare blir allt i ens liv. Visst kan man få en grundtrygghet och tröst i svåra situationer, men man får svåra situationer.

Därför blev jag glad när jag såg ett foto idag som ska representera Jesus. Jag såg bilden tidigare idag men ville inte läsa texten under. Ville inte se om det stod nåt hurtigt. Men så alldeles nyss såg jag det igen, nu nederst bland dagens inlägg. Min kusin J hade gillat inlägget, och plötsligt blev kristendomen verklig igen. Min kusin har flera problem med hälsan och vill nog inte heller läsa för klämkäcka grejer alla gånger. Bokstäverna i hennes namn tog tag i mig.


Under bilden stod några av skriftens vackraste ord ur Jesaja 53:3-5:
Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande. Han var som en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi inte respekterade honom.
Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi såg honom som hemsökt, slagen av Gud och pinad.
Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.

Jag kan inte påstå att jag helt förstår varför Kristi lidande var nödvändigt. Varför är det bra för mig att han led? Men det är en sorts högre skola på den logiken och jag litar på att det var nödvändigt, och tar också tacksamt emot den frid och det helande som hans sår har gett mig. Han har lidit människornas plågor för att han ska veta hur han ska trösta oss i våra skröpligheter. Och den vetskapen tröstade mig ikväll. Hoppas den kan trösta dig som läser också.

Bra att prata

Jag har alltid trott att jag är bra på att kommunicera för att jag är så verbal. Och också för att jag är som en öppen bok och inte har några hemligheter.

Men jag är också självständig och har varit ensamstående vuxen längre än jag varit gift vuxen, och jag är fortfarande inte van vid att bolla saker med någon utan tänker ut det själv.

Gång på gång så säger jag saker, till slut och som i förbigående, till Mikael, där han har en insikt eller en lösning som jag inte var ute efter för jag trodde inte det fanns nåt annat sätt att se det.

Det senaste exemplet var att psykologen sa i onsdags att jag kunde lära mig att vila och ha ångest på samma gång. Det tog jag som att min ångest kommer att bestå och jag ska lära mig att stå ut med det. Det låter ju som en rätt trist framtidsutsikt. Men Mikael sa, när jag grät över värmen idag och började gråta för allt annat också, att om jag lär mig att hantera ångesten så innebär det att den blir mindre. Så ja, jag kommer inte att bli komplett fri från den eftersom den hänger ihop med saker jag inte har full makt över, dvs sömnen, men jag kommer att få verktyg som krymper den, inte bara ökar min förmåga att stå ut med den. Och det var en väldig skillnad.

Och det hade jag inte riktigt orkat prata om med Mikael, och jag kom inte på tanken att han kunde ha nåt att tillföra mer än tröst. Alltså, inte att HAN inte hade nåt att tillföra utan att det inte fanns nåt annat sätt att se det. Och jag tycker det är jobbigt om vår relation ska handla om att han ska trösta mig. Men hade jag pratat med honom med en gång så hade jag sluppit den extra bördan.

Så det är verkligen bra att prata med någon. Vare sig man tror att man behöver det eller inte.

Så duktig!

Jag är så bra på att klaga! Är så slut, har sån huvudvärk, sover dåligt, mår pest i värmen. Får en bra idé, att duscha och självtorka. Jomenvisst, stod i duschen och darrade av ansträngningen och är nu helt kokhet av motionen. Smörja in ansiktet och borsta igenom håret, ja, det är väl nästan på elitidrottsnivå. Men i alla fall är det ny svett. Kom inte på att sätta mig i duschstolen heller. Att håret är blött och kallt märks inte ens, huvudet känns som en varm ballong. Hatar verkligen sommar. Lite sommar går bra, detta gör mig galen. Har redan gråtit fem gånger idag. Är så slut. Måste göra vätskeersättning. Mikael ska komma med kinamat för att trösta mig. 

Men den snälle mannen har redan köpt pioner till mig. Och varit på Mio och köpt ett underlakan på rea. Nu motionerar han (i värmen?????) och sen blir det middag. Jag bad till och med om friterad banan. Är så labil. Å, nu kom en vindfläkt in i sovrummet. Kanske finns det hopp om livet.

Härom natten när jag la mig hade Mikael haft fönstret öppet en meter i kanske fem timmar och det var bara 23° inne. Mikael låg med täcket på sig som en enchilada. Men det är enda gången vi haft mindre än 28°.

Men snart är del jul. Får tänka på snö. Här kommer lite inspiration. Det är bra om man är lättsuggesterad eller vad det heter.






Dagens konst

Det här konstverket talade till mig. Mår dåligt, värmen är hemsk, har ont i huvudet, är så slut att jag inte kan förklara det med några ord. Orkar inte äta, inte kissa, inte nånting. Men det varar inte för evigt.

Chara från Aten, paper embroidery, Bleeding by Needles. Ur tidningen Be Creative, July 2020.

Foto i juni 22

Landscape

Jag är lite konfys över vilket landskap som är mitt. Jag menar det såklart inte som ett extra brett, liggande foto, utan som naturen.

Jag älskar Skåne med rapsfälten och de platta vidderna.

Men jag älskar också Göteborg och naturen runt Kungsbacka. Ser en del sånt tack vare min vän S som bädebtkder och joggar i naturen. På vartenda foto tror jag att jag vet var hon är, men jag tror jag är på södra ända och det är nog inte hon.

Men så har jag hittat ny natur här. Österhaninge i mitt hjärta!! Bara tre minuter till motorvägen och 10 till Vh centrum och 10 till Haninge centrum. Och det är blandat öppet och skog på ett sätt som vinner mitt hjärta. Små kullar på åkrarna, längst bort träd i dungar. Så fridfullt, men så nära stan. om jag blir jättedålig vore det underbart att kunna se nåt vackrare än boendeparkeringen framför huset.

Foto i juni 23

Black and white

De menar att ta ett svartvitt foto, men jag tänker ju med en gång på den pågående raskampen, eller vad man ska kalla det. Det gick upp en stor sak för mig idag under ett spännande program på Access där en professor modererade ett antal 25-40-åringar från olika länder, bakgrund, etnicitet osv. Vissa frågor är inte så lätta. Om en ful, plattbrö stad tjej vill ha jobb på Hooters, är det diskriminering när hon inte får jobbet? Man får lov att specificera att de ska vara kvinnor, det är acceptabel sexism, men att de ska vara snygga är lookism. Jag älskade med universitetet att ha intelligenta diskussioner. Det är nog i grund och botten min favorithobby. Så spännande också när man tror att man har en viss åsikt, men när det stött och blötts inser man att man har en annan syn.

Jag ändrade syn om positiv rasism, dvs att kvinnor och färgade får bättre chanser än vita män. Förut tyckte jag det var ett oacceptabelt sätt. Ska jag komma till en kvinnlig, inkvoterad läkare som missar cancern. Men de menar ju inte Ta in vem som helst från gatan och låt dem operera. De menar att om, i en mansdominerad bransch, man ger en bland toppkandidaterna en liten extra push, för samhällets väl. För samhället blir nog bättre av både män och kvinnor som läkare, ingenjörer osv. även det motsatta, att det behövs fler män i omsorgen eller den "lägre" vården, samt verkligen i förskolebranschen. Som samhället ser it idag kan det vara den viktigaste mannen i många barns liv.

Foto i juni 24



Love

Förr älskade jag Elsa och Kajsa, före det alla Åkebrandsbarnen. Efter det syskonbarn, egna bonusbarn och bonusbarnbarn. Men jag kan inte säga att kärlek är nåt annat än evigt förbundet med Mikael. Här sover han men visar så fint vigselringen för fotot.


Synd om?

Jag tyckte ju inte så synd om studenterna som inte får åka flak. Tyckte inte det var så märkvärdigt i sammanhanget. Alla offrar saker i coronatider. Mikael har inte klippt sig på evigheter. Skojar bara. 

Men nu har Vårdförbundet sagt (här) att en flyttad semestervecka ska vara värd 30 000:-. Alltså, de har rätt till fyra veckor i rad men nu kanske de bara får tre pga coronan och då ska den flyttade semesteäveckan ge 30 000:- i kassan.

Vilka andra yrkesgrupper får en månadslön för att flytta en semestervecka? Inte avstå utan flytta? Och tre veckors semester istället för fyra under en pandemi tycker jag låter rätt rimligt. Om de hade blivit av med veckan, visst, men inte för att flytta den. De skriver i uppropet att följden blir att fackets medlemmar får "i många fall liten eller ingen ledighet tillsammans med familj och vänner." Hur kan 3v istället för 4 leda till liten eller ingen semester med familj för många? Det skulle vara om personen skulle vara tre veckor ensam på Mallis och den enda veckan hen skulle tillbringa med barnen "tog" regionen. 

De säger sig vara så högutbildade, men tre år på högskola är inte jättemärkvärdigt tycker jag. Det är ju inte teknisk fysik de läst. Jag klankar inte ner på deras yrke, men det verkar ha stigit dem åt huvudet att de har en avgörande roll i coronapandemin.

För jag har träffat sjuksköterskor som jag inte hade vågat lita på med mitt liv eller min medicin, som inte kan uttala vanliga prover, som blir sur på mig när jag har en gammaldags säng på sjukhuset och inte fattar hur man höjer eller sänker ryggen. Som blir buttra när jag ber om mat som inlagd och allt jag fått på 24h är en påse dropp för fem timmar sen. Som sniper, fnyser och gör alla fel jag läst om i förväg inför behandlingen. Som bemöter mig som att jag är mindre värd för att jag är tjock och har ME. (Jo, det gör de!)

Sen finns det andra som är underbara människor.

Men alla väljer sina yrken på samma grunder som man väljer sin man, dvs att fördelarna är viktiga för en och nackdelarna något man kan överse med. Man har valt vården som yrke, med fördelarna och nackdelarna det innebär. Så 30 000:- för att flytta en veckas semester under rådande världsvid pandemi är superdumt. Skulle studenterna också fått det, de missar ju en av livets höjdpunkter? Eller folk som blir av med jobbet, eller får så lite i intäkt att de inte kan ge familjen mat? Män som gråter på nätterna när inte frun ser? Vilka andra viktiga yrkesgrupper ska få en månadslön? Det är inte som att sjuksköterskor är de enda som sliter och är pressade nu. 

Och när de räknade upp saker i artikeln som är jobbigt för sköterskorna nu så nämnde de såklart den tunga och otympliga utrustningen och långa dagar. Men på allvar så nämner de som försvårande omständigheter att man får arbeta på en avdelning där man inte känner sina kolleger eller patienterna. Kom och hjälp mig! 30 000:- för att man inte känner kollegerna? Lipsillar.

P.S. Detta gäller bara sura, oempatiska och ointelligenta sjuksystrar. De snälla och som gör allt i sin makt för att utöva sitt yrke med stolthet, kunskap och omtanke, de behöver inte ta åt sig.

Bra jobbat, eller inte?

Var hos psykologen på Stora Sköndal i onsdags. Jag grät inte en enda gång! Först tänkte jag Bra jobbat, men sen tänkte jag att om man bara har pratat och inte gråtit, har man verkligen jobbat med det svåra då?

Det var i alla fall oerhört skönt att inte vara som en urvriden trasa efteråt. Emotionellt alltså, kroppen är alltid en trasa. Men bara feberkänningar vid midnatt, så rätt ok.

Men jag blir också frustrerad för sju timmar efter besöket kommer jag på detaljer jag borde ha berättat för att han ska få en bättre bild.

Men han sa nåt som gjorde mig så rädd, nämligen (inför framtiden) att lära mig att vila på samma gång som jag har ångest. Han sa det två gånger och det blev inte mindre skrämmande andra gången. Jag inser ju plötsligt att det här ska gå ut på att jag ska klara av att ha ångest, inte att få bort den. Få bort den har jag gjort själv i 10 år och bara ibland har den kommit fram. Men då har jag shoppat eller nåt sånt för att trösta och distrahera mig. För mitt mål är ju att inte känna nån ångest alls utan att skjuta bort den. Men så går jag till psykologen för jag märker att jag inte orkar hålla emot längre och för att jag vet att det kommer att komma perioder när jag sover sådär hemskt dåligt att jag blir sui-ni-vet-vad igen, och då måste jag vara så stark och ha så många verktyg att jag kan klara av att stå emot det. Och inte bli knäpp på kuppen.

Jag blir ju triggad hela tiden med mina mediciner. På de 11 år jag varit patient hos Akka har inte alla recepten blivit rätt en enda gång.

Och jag berättade väl om härom natten när jag insåg att nån bara hade skrivit 3 uttag så melatoninet skulle ta slut före nästa besök hos läkaren, och jag fick ett recept på tre minuter mitt i natten. Han läste igenom min medicinlista, ställde frågor och fick svar som han var nöjd med. Men nu var den viktigaste medicinen i den här vändan Stilnoct, som jag skulle få ta ut den 17/6. Så i helgen lade jag en order som kom idag/igår och som jag plockade in i ett absolut överfullt skåp. Det gick några timmar och så fick jag en kliande känsla i ryggen, eller typ ryggmärgen, att jag inte plockat upp nån Stilnoct. Nej, så fast det står på apoteket att jag får hämta ut det inom högkostnadsskyddet den 17/6 så har läkaren skrivit uttagsintervall på 90 dagar. Och de enda jag har kvar nu är nån generisk sort som funkar bara hälften så bra så jag har sovit dåligt ett tag redan och när jag nu (efter onsdagens vårdbesök) skulle ta tag i sömnen och våga orka dosminska, så har jag andra medicinproblem. Jag hade dessutom inte som jag mindes ett paket generika kvar utan jag har ett piller kvar! Folk ska inte sätta uttagsintervall utan att träffa mig!!! Jag har skött den här behandlingen sen innan flera av dem ens blev läkare. Så precis nu hade jag räknat ut att jag skulle klara av att dosminska två sömnmediciner och så riskerar jag istället att få sluta cold turkey med den ena om vem det nu blir på vårdcentralen som läser mitt meddelande på 1177 inte tycker jag ska få några fler på en månad. Och så kommer jag att få utsättningabesvär, dels i form av ökade sömnproblem. Så vilket piller ska jag öka då för att väga upp för stilnoct? Jo, de som de kanske ska sluta tillverka och som jag kanske aldrig för några fler av och då vill jag inte ta en halv extra för att min läkare gjorde fel och när jag bad om ett annat recept så skrev nån ut det som inte träffat mig och inte läste i journalen, och satte hårdare krav än vi kommit överens om just eftersom han inte träffat mig. Jag avskyr min vårdcentral. Om jag inte får stilnoct måste jag ta en halv extra av nåt annat, och den andra har jag bara ett bestämt antal av, och nu tvingas jag använda dem pga inkompetens. Om jag nu inte får receptet, vilket jag verkligen inte är säker på. Jag har haft kvar dem som vårdcentral för att jag måste ha en kontinuerlig kontakt inför när jag behöver hemsjukvård, vilket de nu trots tredje påminnelsen, den här gången av en specialistläkare, fortfarande ignorerar. Och försämrad sömn leder till ökad huvudvärk. Vilken är ett urdåligt tillfälle för jag dosökar min sköldkörtelmedicin och får huvudvärk. Fast nu struntar jag i att vara snål med Treo comp och behöver jag en så tar jag en. Men nu tog jag bara Alvedon och Ipren så jag knarkar inte när det inte behövs. Läkaren säger att om alla tecken på sköldkörtelfunktion som temp, puls, blodtryck och mående inte visar att jag har nog ska jag försöka ignorera huvudvärken och fortsätta. Och så är det 29° i sovrummet och jag har på två år inte lyckats skicka in mitt fem sidor långa klagobrev på kommunen som tänker med a@#$&+ och man får göra deras jobb åt dem också. De nekade mig solfilm som värmesänkare och igår grät jag av förtvivlan över hur det känns i kroppen. Kroppen kan inte reglera värmen själv, idag hade jag på fläkten i sovrummet och om den var på så frös jag och fick gåshud och om den inte var på kändes det som jag kokade, så det var av, på, av, på. Bara det bara är några dagar så överlever jag. Så jag ska sova ännu sämre än nu när jag har tagit tid i kalendern för just sömnen, och så blir det kanske ännu sämre. Om de nekar mig tänker jag inte ge mig. Jag kan kissa i en mugg så de ser att jag inte tar tio piller om dagen om det är det som krävs. Men ska en patient som inte har varit annat än till psykologen på hela våren behöva fara runt efter en medicin som borde skrivits ut så att jag kunde få den nu in the first place. En riskgruppspatient ska behöva jaga vård? Jag som måste ligga och vila mig till kl 18 för att orka gå upp ur sängen, jag ska kaska runt på akuter och sånt eller tvinga mig på Akka på deras öppna tid typ kl 9-10. För det kommer ju att hjälpa mina nuvarande sömnproblem. Skit skit skit. 

Men psykologen vill alltså lära mig att vara lugn trots att jag är arg och upprörd och utless på kretiner och inte tänka på hur det blir om jag får göra avbrott med Stilnoct som jag ätit varje natt i ca 15 år, och istället bara se de känslorna komma och säga jaha. Ska jag inte ens få ha min ilska som skydd? Mitt förakt för inkompetenta småpåvar? 

Och från och med nu till den 20 augusti måste jag ha blivit inskriven på hemsjukvården och dött tid för läkarbesök. Jag är nere på en kvart om dagen trots att jag slagit i alla bromsar och sköter min puls. Men kroppen är starkare än jag. Alla mina försök att få tillbaka tid misslyckas och den där halvtimmen som jag var så ledsen att jag var nere på förra januari låter nu som en önskedröm för jag har nu ca en kvart. Och har man gått för många gånger till köket eller badrummet så får man vara törstig eller hålla sig. Haha, det ena problemet hjälper det andra. Men att bli uttorkad under de här dagarna är ju inget alternativ så det är att bälga i sig vad man tål.

Och jag är så orolig för mina skittabletter Zolpidem. Och är så sur på den/de läkare som gör sitt jobb så nonchalant att det blir fel som jag får försöka fixa. Jag måste sluta vara så tillmötesgående.
Jag ska träna mig att bli en rottweiler. Snäll först, för det vill jag egentligen vara hela tiden, men sen bara vara bestämd med vad som inte är acceptabelt och vad som är det.

Min högsta dröm vore en läkare i Vh som är sin egen chef och gör vad han tycker är bäst. Men som inte har skurit av öronen.

Så less på vård och när den inte funkar och att de är lika glada fast det går åt skogen (de är oftast visserligen sura, men ändå) och patienterna får jaga fatt på Tomten skulle man tro.

Är jag sur idag? Ja, har göront i hela kroppen, lite mindre ont i huvudet än igår, men desto mer ont i kroppen. Kunde inte ligga på fårfäll på mjuk soffa för trycket gjorde så ont att jag for omkring i soffan som en iller.

Men jag grät inte hos psykologen. Jag tänker i alla fall se det som att jag kan samtala lite mindre hysteriskt om vissa av sakerna som är omänskligt svåra för mig.

Stackars kvinna!

Jag fönstershoppar på Shein. Hittade ett par söta skor som var på jätterea men man vet ju att allt från Kina är pyttelitet i storleken så jag läste några kommentarer. Dessa verkar vara true to size. Men en av kvinnorna som kommenterade hade köpt ett par skor i strl 43, och på hennes profil står det att hon är 137 cm lång. Jag har inte ens 43 och är 177 cm lång. Stackars denna kvinna! Hoppas innerligt hon har skrivit fel. Men det stod både cm och inches och det täcker väl allt. Eller så är det en kommentarsrobot som har fått spel.

Jag ska i alla fall inte köpa skorna, men de var väldigt söta och kostar bara 109:-.

Lättstörd

Ett förlag efterlyste manuskript på FB. Att jag inte dog. Bara för att man fysiskt kan skriva bokstäverna A till Ö betyder det inte att man kan skriva en bok. Jag kan siffrorna 0-9 men inte löser jag några stora mysterier för det. Så det krävs mer. Myyyyycket mer. För vilket får som helst kan skriva en bok, speciellt om man ger ut den själv. Jag har sett en som var så sorglig att jag inte ens blev irriterad över hur dålig den var, utan ledsen för hens skull att hen inte begrep hur dåligt det var. Och folk kan ju även få framgångar med dåliga böcker, som min smekmånadsläsning vittnar om, det låg nämligen en Läckberg och en Dan Brown på nattduksbordet. Tur var väl det för de första dagarna hade jag gjort för mycket och fick feberfrossa och fick ligga inne i två dar. Men den semestern minns jag några roliga saker från. Vi hörde ett blipp i lägenheten nästan jämt och kunde inte fatta vad det var. Men jo, det var mataffären Migros (som jag älskar sen jag bodde i Schweiz) som hade så himla hög volym på streckkodsblippen i kassorna att det hördes in i lägenheter på andra sidan gatan.

Sen läste jag som sagt två böcker och då är det en riktig semester! Vi låg på stranden under parasoll och läste och jag älskade livet ur mig där. Medelhavets böljande, kluckande. Och det var då jag upptäckte att Mikael är en säl, i alla fall rör han sig som en säl i vattnet. Resultatet av åtta år (?) under vattnet med dykning och undervattensrugby. Han tog dykcert när han hade brutit armen och inte kunde tävla, då passade han på att ta dykcert. De flesta var redan rätt duktiga på sånt som har med fenor och andas och cyklop och snorkel att göra. Många av dem tog dykcert och nästan med bakbundna händer. Så att min man rör sig som en säl under vattnet förvånar mig inte, men jag blev verkligen varse att vi aldrig hade varit och badat ihop, för det säliga skulle jag ha kommit ihåg.

Annars trodde jag att hans andeväsen var en buffel. De kanske springer i full fart mot nåt som kommer att sluta olla, men man får bara hålla utkik och flytta sig. Och dessutom så var det tack vare dem som indianerna överlevde. Det låter precis som Mikael.

Själv är jag en delfin. Jag gillar att skratta och fnattra, simma och snurra mig i varma vatten, och att hjälpa människor att bli glada.

Smekmånaden? Som såklart bara var en vecka, man är ju inte kunglig. Jag åt turkisk mat varannan dag och spaghetti med köttfärssås varannan dag. Jag brydde mig inte om att det är barnmat eller om de tycker att jag rynkar på näsan åt deras mat (som för övrigt smakade likadant varje dag så då var spaghettin Inte sämre).

Mikael köpte frukost, det ingick inte, på Migros varje dag, i princip bröd och osaltat smör med pålägg och sen köpte han varsin glass som vi la i frysen och åt till mellanmål när det var för varmt men inte dags att klä på sig inför middagen. Vi fick faktiskt bröllopsresan av våra bröllopsgäster. Det var fint.

Sen ääääälskade jag att kunna ligga i en solstol (och komma upp ur den) och bara ha några steg ner till Medelhavet. Vi badade flera gånger varje dag. Är så glad för den resan, nu är jag så dålig att jag bara knappt tar mig ner i en handikappool för egen maskin, flyter så länge jag orkar men vill aldrig sluta, och sen får de vinscha upp mig. Gudomligheternas gudomlighet med den där vinschen!

Vi gick omkring där vi bodde men inte så mycket mer. En dag åkte vi till stans stora centrum och det var väl kul, men inte så man ville vandra runt varje dag. Och vi var så ensamma överallt! Det var lågsäsong i oktober och pensionärerna som fyllde stället sa att så här varmt har det aldrig varit i oktober. På vår nästa resa ett par år senare sa de Så här svalt har det aldrig varit på Sicilien i augusti. Så vi har i alla fall tur med vädret, som de säger.

Längtar efter att åka till Sicilien, andra änden den här gången kanske. Jag vet inte ens om det skulle gå ens med elrullstol.

Men på Teneriffa, eller är det Lanzarote, har reumatikerförbundet rehabresor och då är det elmopeder i vartenda gathörn. Man kanske skulle åka till ett handikappvänligt ställe till att börja med. Fast man får börja med att fråga sig själv om man orkar packa och orkar åka till Arlanda. Förra gången vi åkte packade Mikael åt mig. Men fy vad jag längtar efter att resa.

Och Liseberg såklart! Och lite hamma hamma. Och bokklubb, eller åtminstone läsa böcker. Och spaghetti varannan dag. Så lättflirtad är jag.

Foto i juni 21

Micro/up close

Jag är rätt stolt över hur bra jag är på att måla naglarna. Gör det med bara mysljus på och igår dolde jag dessutom ljuset med den vänstra handen när den målade den högra.

Men vem tittar så noga? Om det bara är för att jag ska känna mig fin här hemma så har det ju tjänst sitt syfte. Och vem tar sig egentligen en sån "close up"???

Slappna av. Folk kollar mindre på dig än du tror! Och det de ser, är fiiiiiint!!!

"Språkpolisernas högkvarter"

Jag har tydligen för lite önskade inlägg i min fb-feed så då slänger de in diverse skit. Till exempel inlägg om språk i ovannämnda grupp. Det är t ex en som frågar om det heter de eller dem i en viss mening och jag måste medge att jag inte alltid hör vilket som är rätt. Nån i tråden (som jag inte kunde låta bli att läsa så FB vann) sa att om man kan byta ut det mot vi så ska det vara de, kan man byta ut det mot oss ska det vara dem. Görbra knep, t o m antal bokstäver stämmer så det kan jag nog komma ihåg. Vet ju det där med subjekt eller objekt men jag erkänner, jag vet inte alltid vilket som är rätt 

Men en grupp av språkentusiaster. Det fanns två, jag upprepar, TVÅ, kommentarer om att det bästa är att skriva dom, för både "de som" och "dem som" låter lite fel respektive för gammaldags. Är ni galna???

Har folk ingen som helst självinsikt? Tydligen inte. Det finns ju författare som inte kan grammatik eller saknar stilkänsla, och frisörer som är fula i håret. Min senaste frisör hade en mycket knapphändigt ihoprafsad tofs (eller toffs som en del skriver, om vi nu ska språkklaga. Då måste jag också säga att tofs är håret i hästsvansfrisyren. Gummibandet man gör tofsen med heter inte tofs. På samma sätt är blogg inte samma sak som blogginlägg. I amerikanska bloggar skriver de väldigt ofta blog när de menar blog post, även om det inte är lika vanligt här att skriva Jag skrev en blogg om hästar. Då tar man det nog bokstavligt, som att hela bloggens tema var hästar. Absurt hur som helst.) men hon klippte bra. Men om en författare gör reklam för sin bok och det är fullt av stavfel, grammatiska fel och stilbrott, inte är det bra reklam? Ungefär som de som säger att all reklam är bra reklam. Jag håller inte med. Om nån säger att jag är dyslektiker och obegåvad, hur är det bra reklam? Jag måste ta tillbaka dyslektiker, för man kan vara en bra författare ändå, men då måste man veta att man har dyslexi och anlita en lektör som har hökögon och inte sin bror som också har dyslexi. 

Jag har kommit över stadiet, peppar peppar, ta i trä, när jag ser dumma kommentarer och vill gå med i en ny grupp för att säga åt dem.

Det var nog illa i en sköldkörtelgrupp nyss. Hjälp. Och varför ska min *#+"& telefon stoppa in ett felaktigt mellanslag när jag medvetet har låtit bli att avstava för att det är fel! Den ville göra det till sköldkörtel grupp. Blir så irriterad på okunskap, för det sitter ju en okunnig människa bakom den funktionen i telefonen 

Så jag ber så väldigt mycket om ursäkt för 1) alla avstavningsmisstag jag inte har gjort men telefonen ändrat och jag upptäcker det inte, samt 2) alla gånger jag antingen stavat rätt eller fel men telefonen har gjort saken värre. Säg nåt inlägg från typ igår där det var flera jättefel i en mening och jag kunde svurit på att jag hade kollat just den meningen. Man kunde ju tycka att telefonen skulle kunna lära sig att om personen inte stavar fel på 99% av de ord som folk inte vet hur man stavar, så kunde den låta bli att lägga sig i resten. Men så AI är den inte. Man kan nog ställa om så den inte rättar nåt. Men ork@!!!

Nu mår jag bättre. Tänk om jag kunde skriva såna där rosiga inlägg som folk mådde bra av!

Jag har förresten fått eksem under pulsklockan. De varnade för det. Måste alltså komma ihåg att ha den ena veckan på ena handen och växla så jag får luft. Smörjde in mig rejält i a f. Och jag saknar den! Den hjälper mig redan. Jag får ofta bara 102 när jag går upp och kissar, förr gick det inte på under 117.

Men jag ska erkänna att när jag tog av mig klockan och satte den på laddning så tänkte jag: Bra, nu kan jag plocka in i diskmaskinen utan att göra det långsamt.

Tydligen är långsamt irriterande, och ta paus är lika illa! Antar att det är en personlig läggning som består av otålighet kopplat till ett belöningssystem som kör igång när jag är klar. En del får det när de börjar, men alla kan börja, det är avsluta det som det krävs stamina för.

Jag måste lära om mina belöningar. Att det är ok om det tar en stund tills belöningen kommer. Trodde jag hade lärt mig det en gång för alla när jag träffade Mikael först när jag var 37.

Men, dra mig baklänges in i fågelholken! Nu är det tre fåglar som pratar med varandra här utanför. En låter som om han sitter en meter utanför fönstret, men han kan vara i trädet som väl är tre meter härifrån. De lät på fullt allvar som om de hade föräldramöte. Pratade inte i mun men höll på för länge och när ingen ville lyssna längre.

Och snark och diskmaskin. Är jag lite ljudkänslig tro? Blir irriterad av vanliga ljud? Det är så mycket jag blir irriterad av så om jag kunde irritera mig på hälften så vore det nog.

Nu kom rektorn med en annan klass. 03.25. Vad ska ni låta för bara för att det är ljust ute? Kom, vinter, kom.

Förresten fick jag frossa härom natten. Jag har lärt mig lite nu hur det beter sig, men det kommer när jag ligger i sängen med täcket på och försöker sova. Utan förvarning känns det som om jag ligger på Nordpolen med mitt sommartäcke. Jag måste tvinga foten att nypa tag i filten i fotändan och dra den dit händerna når den och slänga den över mig. Gör jag inte det så kommer det 10 frossbrytningar till med några minuters mellanrum. Så obehagligt. Blir helt slut. Hackar nästan tänder, om jag spände käken lite mindre skulle det nog klappra. Igår hade jag 35,5 men fick inte frossbrytning så det är nog inte per automatik förknippat med kroppstemperaturen. Skumt. Men det är säkert förknippat med överansträngning.

Förresten pratade Mikael och jag idag om att jag är stressad. Jag köpte ju massa grejer på Tradera för att jag mådde dåligt, och sen mådde jag ännu sämre när jag tänkte smyghämta paketen själv för att han inte skulle få reda på det, så då sa jag det och han förstod. Han känner igen att jag tröstshoppar när det är för pestigt. Och idag var jag stressad för jag borde sälja vidare tre av sakerna jag köpte som inte passade mig i storlek. Men då sa han så fint, vilket är viktigast, att du inte är stressad eller att vi får tillbaka femtio spänn? Nu var det 359:- för tre saker men det tänkte jag inte säga då. När jag ligger i sängen tror jag att jag kan orka massa saker (sälja saker på Tradera) men så kommer jag upp och orkar knappt nåt. Jag får inse att jag är frustrerad och maskerar mina känslor med att bli sur på språk-o-vetarna och andra. En liten insikt i alla fall.

Reklam för nån

Jag upptäckte härom natten när jag satt och beställde mediciner att en av mina har tagit slut innan medicinåret tagit slut. De gör ju aldrig helt rätt på VC så skriver nån 3 uttag istället för 4 så står man ju utan. Jag vet hur lång tid det tar på vc, man får räkna med en knapp vecka och jag vill ha ut en av de andra medicinerna NU. Så jag var djärv och gick till nån nätläkare. Minns inte ens vilken, bara såg nån reklam och gick dit. Klockan fyra på natten. Inte nog med att det var nån där, jag fick chatta med läkaren där och då! Han läste igenom min medicinlista och frågade om jag tog både melatonin och nitrazepam. Då förklarade jag att jag tar alla fem si och så sedan si och så många år pga si och så. "Då har jag skrivit ut ett recept till dig". På totalt fem minuter, mitt i natten.

Kom inte och säg att det är så synd om vårdcentralerna för att nätläkarna tar deras patienter/intäkter. Om de var lite mindre dåliga skulle ingen ha behov av nätläkarna. Och nu är melatoninet på väg tillsammans med medicinen jag har velat ha i fem dagar. Jag har EJ BYTE på mina Stilnoct för att generikan inte funkar lika bra, men en gång var Stilnoct slut och jag var tvungen att ta ut Zolpidem. Den har jag haft i lådan och försökt undvika att ta genom att ta ut nya Stilnoct så tidigt jag kan, men nu har jag inte kunnat utan varit tvungen att ta de där värdelösa generikorna. Har sovit dåligt och haft huvudvärk från hell i fem dagar. Så när datumet för när jag får ta ut Stilnoct kom ville jag inte vänta en vecka på att VC skulle få tummen ur och skriva ut en medicin som jag borde ha haft ett uttag kvar av.

Wow, säger jag bara. Vc skulle prya hos nätläkarna. Så här gör man saker korrekt, snabbt och så att kunden blir nöjd. Jag tror till och med att det var gratis. Det hade det visserligen varit hos VC också eftersom jag har högkostnadskort, men de frågade inte ens efter det.

Wow alltså.

Så kan man också bedriva vård.

Foto i juni 20

Water

Jag hade velat spela in det här inlägget. Blunda, tänk er en ljum sommarkväll efter en lyckad dag. Plötsligt vaknar näsan. Det luktar regn! Sommarregn, väta, vatten i fr9dig jord. Det finns inte som den doften. 

Ibland luktar det sommarregn fast det inte regnar. Jag vet inte vad det är då, men nån fukt i naturen är det.

Men för att ta fram ett -- för en gångs skull -- riktigt foto tar jag och visar er mitt medicinsväljarglas på nattduksbordet. Det är en gammal senapsburk och jag tycker den är så fin. Det är den enda sån vi har så om jag är glaset i köket vet jag att jag nog har burit ut det i köket av en anledning.

Foto i juni 19

Summertime

Nu räknar jag faktiskt midsommarinlägget som det mest somriga jag kan skriva. Ähem, fota. 

Jag hoppas kunna bada i handikappoolen en gång men jag vet faktiskt inte om den är öppen i sommar.

Och så vill jag äta kycklingsallad i naturen.

Trots att jag inte är helt såld på sommar är det faktiskt ändå en underbar tid.

Foto i juni 18

Eyes

Jag vet precis vilket foto jag vill sätta in här, men man får inte dela andras barn. Ögonen jag vill visa er är Graces, den på allvar gladaste unge jag nånsin sett. Hon är så generös med skratt att man känner sig oerhört duktig på småbarnsflirt när hon nästan omedelbart reagerar med hela ansiktet. Det räcker nästan att man säger Hej och ler så slår ansiktet ut i blom. Igår fick jag ett foto när hon bara såg alldeles underbar ut. Skrattade så mycket att ögonen blev smala springor och så der där vidöppna gapet med fina pärltänder. Glada Grace. Swedish Grace kallar vi henne också, efter servisen. Hon har de gladaste ögon jag nånsin sett. Alla lösögonfransprydda sminkögon har inget mot ett par glada barnögon. Det vackraste som finns.

Jag är mitt instrument

Glad midsommar!

Ja, midsommar är ju över nu, så rubriken får väl ses som en redogörelse snarare än en hälsning.

Mikael var gullig igår och frågade mig vad jag ville äta på midsommar och jag var gullig som frågade honom om han var ledsen över att inte åka och fira med nån, men det var han inte. Så vi roade oss själva. Och eftersom vi har det rätt varmt inomhus brydde vi oss inte ens om att klä på oss nåt vidare, men det är inget porrigt utan bara fakta. Två medelålders blekfeta personer i underkläder är knappast porrigt. Måste sluta skriva det ordet så bloggen inte hamnar på konstiga söklistor. Fast de skulle väl snart inse sitt misstag. Här är det mycket snack och lite verkstad.

Vet ni förresten vad mitt första riktiga möte med porren var? Jag var tolv och Ulf Adelsohn skulle komma hem till oss i valspurten tillsammans med ett rejält pressuppbåd. Vi barn fick vara i ett sovrum och intervjuas själva, både av radio (de frågade om jag visste vad statsministern hette och det var ju en pinsamt enkel fråga när mina föräldrar var så politiskt aktiva att deras inblandning i familjepolitiken ledde till partiledarbesök) och av FibAktuellt. Det visste jag minsann vad det var för en tidning och den ville jag inte vara med i. "Hur jag nästan blev barnporrskådis???" 😜

Nu kom jag av mig lite. Jag vill inte äta nåt speciellt, jag bryr mig inte om traditioner så mycket att jag inte tål att strunta i dem, men man kan sammanfatta vår midsommar med Att vilja men inte kunna. Jag skulle göra ägghalvor till förrätt och fast det närmar sig final på Masterchef så blev jag inte mer inspirerad än så här. Nåt blad och en sked skagenröra??? Men till saken hörde också att jag fick sätta mig och vila kanske fem gånger så till slut sa jag bara Nog med äggen! Men äggen var i alla fall perfekt kokta, fast det var mest Mikaels förtjänst för plötsligt såg jag att de stod på 5:an och småputtrade och då sa jag Tack för att du sänkte värmen på äggen. Ja, det gjorde jag kanske för fem minuter sen. Och då vilade jag i en minut till så jag vet inte vem som ska ha ros för det. Perfectly cooked, som de säger på Masterchef. Dagens avsnitt blev en thriller! De är bara fyra kvar nu så nu är det kvalitet på grejerna! (Ja, inte på de här grejerna!)

Sen åt vi bokstavligt talat varsin portion färdigmat. Vi provade varandras, Mikael åt lax med potatisgratäng (den ser lite skum ut nu men var riktigt god)
och jag åt pasta med heta havsfrukter, eller vad samlingsnamnet för räkor och kräftor är. 
Bägges mat var god och passade perfekt till vår ambitionsnivå den här dagen. Jag hade tänkt ta ur dem ur plasttrågen men jag orkade inte.

Sen hade Mikael gjort en tårta medan jag kokade ägg. Den var nästan guld värd för jordgubbarna allena hade kostat 99:-. Den var supergod med choklad och bär och grädde. Han spillde den något kösvispade grädden hela vägen ner över alla lpdgantag och ner på golvet och jag blev faktiskt glad. Inte skadeglad utan glad för att det inte bara är jag som gör sånt utan vanliga, friska, intelligenta personer med bollsinne.
Vi har ätit tills vi spricker, men det gör inget, för vi har inga igenknäppta knappar i midjan. Mikael ska motionera imorgon men jag har vilopuls på 98 så jag måste vila ännu mer.

Och vi har inte klätt oss fina, dansat runt varken midsommarstången eller massagefåtöljen, och inte gjort kransar, även om Mikael köpte en vacker bukett som luktar underbart och påminner lite om fläder i doften. Jag är ju en mästerfotograf alltså.
Och vi hade servetter som ni ser,
men bara de enda jag kom åt så inte särskilt midsomriga. Jag har så mycket mediciner i servettskåpet så man får hålla till godo med dem man får tag på. 

Men här får ni några hedniska midsommarblotfoton från oss. Själv är jag bara glad att det nu går åt mörkare tider. Gillar inte värmen och inte insekterna och inte att fåglarna vaknar och sjunger så vansinnigt tidigt. Jag har 35,9 i temp och en begynnande huvudvärk, förutom att pulsen inte har varit under 95 på typ åtta timmar, så om man kan få ta det lugnt imorgon så vore det bra.

Hoppas ni hade en fin midsommar! De foton jag sett hittills har varit makalösa!

Värd ett svar

Det där med Palmemordets upplösning blev ju lite av ett magplask. Mycket väsen för ingenting.

Så ser jag att det kan finnas en mördare till 3-åriga Madeleine McCann som försvann i Portugal 2007.

Han är ny misstänkt i fallet med försvunna Madeleine, 3

Madeleine McCann försvann spårlöst i Portugal 2007.Nu kan tysk polis vara nära en lösning på fallet.

Jag hoppas såååååå att det ska visa sig fel såklart, men annars att de äntligen ska ha fått svaret. Och bättre att hon dog då än att hon ska ha varit sexslav det senaste decenniet. Ett barn är värt ett svar.

Men Olof Palmes familj håller nog inte med. Han är också värd ett svar. Och visst är han det.

Vad var det de sa i George Orwells Djurfarmen? Alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra. 

Min bästa vy

Rolig statistik

Jag kollar bara bloggens statistik typ en gång om året, när jag för en gångs skulle går in på den på datorn. Jag ler lite nu åt några underliga fakta:

Jag har fler läsare i USA än i Sverige. Visst har Google translate blivit bättre än för några år sen, men ändå. Hjälp.

Det tredje vanligaste landet på min lista är Turkmenistan. Peka på det på kartan, om ni kan.

Enklaste kommentaren nånsin

Saxat från Aftonbladet nyss:

Advokaten om misstänkte pedofilen (som i förhör erkänt övergrepp på ett 20-tal barn): Han mår inte bra.

BRA!

Skäms å glad på samma gång

Vi har typ en extern hårddisk, M kallar den för en NAS tror jag men jag vet inte vad det är eller om det ens är en hårddisk. Men vi kollade på bilder som låg där och som var från Italien för fem år sen.

Till saken var att Mikael hade växt sig igår och jag vet ju vad jag väger och det är 18 kg mer än när jag tyckte jag var sprängfet. Så jag har väldigt lite sommarkläder som passar.

Det ska jag väl inte skylla på för mamma skaffade tre underbara klänningar åt mig och tre gånger är kanske alla gånger jag gör hemifrån i sommar.

Men jag har mött så dåligt på sistone, flera kroppsliga anledningar, så jag har shoppat lite. Bara på Tradera men ändå. Det blev en del. Ungefär hälften var bra, riktigt bra, och några grejer var bra men inte perfekta, och två grejer var komplett värdelösa och dem har jag reklamerar.

Nu har jag glömt vad jag skulle säga.

Jo, både att jag skäms för att jag köpt fler kläder än jag kommer att kunna ha på mig i sommar, men samtidigt att jag är väldigt glad för flera av dem.

Men igår lät jag bli att handla på Lyko, som hade 25% rabatt på det mesta. Jag måste ha börjat kolla omkring där när jag hade tagit sömn piller för det låg varor för 25 000:- i varukorgen! Jag fick på två-tre dagar ner det till strax under 500:-, men varför köpa en ny hårborste när man kan tvätta den jag har. Jag borstar nästan aldrig håret ens en gång. Och jag behöver inte åtta nya nagellack eller sju flaskor torrschampo.

Alltid nåt.

Men nu vill jag typ gå hemifrån så jag får ha mina kläder. De där fotona från Kalabrien såg ut som att man hade gett mig en fat suit. Redan då satt kläderna som ålskinn. Vad jag saknar några av kläderna jag hade då. Men nu har jag fått nya fina, som är rätt storlek för mig. Kanske orkar jag fota dem imorgon. Don't hold your breath, though.

Å, T sa en så rolig sak när vi firade J:s examen. Alla i familjen är så engelska av sig, med mamman till och med boende i USA och alla barnen utom J4 har bott där. Och nu kan M prata svenska som att man inte behöver ta hänsyn, men ibland glider hon över i engelska om det är nåt knöligt ord eller om hon bara inte har tid och lust liksom. Så är vi alla, vi bryr oss inte om ifall vi blandar in ett engelskt ord om det kommer först. Ja, så pratade vi och då sa T Egentligen är det ju bara laziness. Det tog ett par sekunder innan den verkligen gick in.

Ja, men jag mår bra. Kläder, humor, folk. Och lite sofftid. Och en migränspruta som jag fick igår! 

Dubbelfel

Jag har lekt med tanken nån gång om det går att komma på nåt som jag skulle kunna tänka mig att tatuera, men det går inte ens i fantasin. Jag är bara inte en tatueringsperson. Jag är lite för highbrow. Would you put a bumper sticker on a Ferrari?

Fast idag har jag kommit på en riktigt bra anti-tatuering:

Att skriva nåt peppigt med enorma bokstäver och stava fel.

Det slår till och med de där kinesiska tecknen som ska betyda Hopp, Liv, Lycka och allt sånt men som betyder Kung Pao Chicken eller Endast vänstertrafik.

Jag duger och Jag suger är ju väldigt nära men ack så långt ifrån.


Foto i juni 17

Bokeh

Vad är bokeh? Jag har hört ordet men vet inte ens i vilket sammanhang. Wikipedia kom till min undsättning:

Bokeh (från japanska boke, 暈け, som betyder "suddig") är inom fotografin ett begrepp för den estetiska kvaliteten av suddigheten hos delar av en bild som inte är i fokus. Utseendet på bokehn varierar mellan olika kameraobjektiv. Bland annat tenderar avlägsna ljuskällor som är ur fokus att formas som objektivets bländare.

När kort skärpedjup används, blir det bakom och framför fokusavståndet mer suddigt. Å andra sidan uppfattas det som inte är i fokus som mer skarpt om ett långt skärpedjup väljs. Utseendet hos bokeh hos en bild är viktigt, speciellt sådana med kort skärpedjup och där mycket av det ofokuserade syns.

Okej. Klart som korvspad eller? 

En bild säger mer än tusen ord:

Kraftig bokeh


Ingen bokeh


Det blir inget mer idag än en glosa och en fotografisk minilektion. Men det är väl inte det minsta!

Foto i juni 16

Mason jar/bell jar

Nu står det helt stilla i huvudet. Vi har en syltburk i kylen, lagom kul foto.

Många bröllopsbilder har mason jars till vaser för en sån där rustik look. Det är inte många bröllop nu i coronatider så vi får kanske nöja oss med bilder av bröllopsglasburkar?

Foto i juni 15

Action

Egentligen hade jag velat att ordet var Deckare för då hade jag kunnat säga hur mycket som helst och sätta in långa rader med bilder på alla deckare jag älskar. Att det här är en fotoutmaningen märks väl inte så jättemycket. 

Så ska jag vara sarkastisk och ta ett foto på mina fötter i soffan? I den action som är mitt liv?

Nej, det blir min bästa action just nu, Masterchef Australia. De börjar komma till final nu och maten de lagar är verkligen fantastisk, det ser man! Jag blir jätteinspirerad men har inte ens energi att göra en kvällsmacka. Idag fick en av de tävlande välja vad som helst i hela skafferiet som alla skulle laga mat med. Killen valde lakrits!

Kalabrien är känt för sin lakrits och när jag och Mikael var där med mamma och Ellen för fem år sen så fick vi en dag en pytteliten bit sockerkaka (som jag inte förstod varför den var så snål), men när man bet i den och den smakade lakrits förstod man! Vi svenskar är ju uppfödda på lakrits men tydligen är det en rätt ovanlig smak som folk antingen älskar eller hatar. Jag har aldrig ätit det i sockerkaka förut. I tv-programmet kunde jag bara komma på att göra en lakritspannacotta. Det är reklam nu men jag är spänd på vad det ska bli. De springer fram och tillbaka och är både kreativt och fysiskt in action.

Foto i juni 14

Someone you love

Å, vad han är min someone special. Så mycket att jag sätter in ett foto när man ser mina hakor underifrån. Fotot är från hans 60-årsdag.

Läkarunderskrift?

Jag skulle skriva under ett papper idag och när jag la det på Mikaels dator såg jag att det inte gick att se om det står Anja Klarin eller Anja Olergård. Vad käckt att man kan återanvända sin gamla namnteckning. Jag skrev min underskrift på vansinniga mängder papper de fem år jag var speditör, så då fick jag en rätt läkaraktig underskrift rätt fort. Anja och sen en bokstav och ett streck. Samma nu. Och det är väl fint på nåt sätt, att jag är samma person som jag alltid varit, gift eller ej. Fast han har såklart ändrat allt, men ändå inget.

Foto i juni 12

Sun flare

Ordet sun flare används ofta i fotografiska sammanhang. Jag har sökt på ordet för givetvis har jag ingen särskild erfarenhet av nåt som har med solen att göra. I fotografier blir det väldigt romantiskt och hoppingivande att ha en sol i bakgrunden.

Men även solen har sina fläckar, och idag ska jag bjuda på en av mina.

Jag tycker själv att jag är ganska oromantisk. Är glad att Mikael inte gick ner på knä när han friade, hade inte velat ha ett stort frieri, typ så. Så oromantisk anser jag mig. Däremot kan jag lipa när Mikael gör nåt snällt för mig, när han lyssnar på nåt jag säger och sparar det i minnet till senare eller när han köper precis sånt bröd jag vill ha osv.

Idag hade vi fredagsdate. Jag ska bara bli lite personlig, men inte så mycket, för det finns inget märkvärdigt att berätta. Men vi låg i sängen och kramades (det är ingen eufemism) och då säger jag: -Jag har två såna där pluppar under armarna, kan du klippa bort dem? Mikael säger artigt: -Jag är inte säker på vad du menar? -Som hemorrojder fast väldigt små. -Ja, dem kan jag klippa bort, det måste ju vara sterilt och så, men visst. -Vad bra, jag har glömt att fråga om det ett tag.

Vilket romantiskt samtalsämne. Vilken ypperlig förklaring.

Den historien är väl en sun flare om nåt.

Foto i juni 10

Animal

https://pin.it/4NvgLrk

Foto i juni 11

Silhouette

Finns bara en sak man kan säga om Silhouette: I see a little silhouetto of a man...

Presenterar Bohemian Rhapsody av Queen, på det sätt man inte är van, med läslig text och bara det! 

[Intro]

Is this the real life? Is this just fantasy?

Caught in a landslide, no escape from reality
Open your eyes, look up to the skies and see
I'm just a poor boy, I need no sympathy
Because I'm easy come, easy go, little high, little low
Any way the wind blows doesn't really matter to me, to me

[Verse 1]
Mama, just killed a man
Put a gun against his head, pulled my trigger, now he's dead
Mama, life had just begun
But now I've gone and thrown it all away

Mama, ooh, didn't mean to make you cry
If I'm not back again this time tomorrow
Carry on, carry on as if nothing really matters


[Verse 2]
Too late, my time has come
Sends shivers down my spine, body's aching all the time
Goodbye, everybody, I've got to go
Gotta leave you all behind and face the truth
Mama, ooh (Any way the wind blows)
I don't wanna die
I sometimes wish I'd never been born at all

[Guitar Solo]

[Verse 3]
I see a little silhouetto of a man
Scaramouche, Scaramouche, will you do the Fandango?
Thunderbolt and lightning, very, very frightening me

(Galileo) Galileo, (Galileo) Galileo, Galileo Figaro magnifico
But I'm just a poor boy, nobody loves me
He's just a poor boy from a poor family
Spare him his life from this monstrosity
Easy come, easy go, will you let me go?
Bismillah! No, we will not let you go
(Let him go) Bismillah! We will not let you go
(Let him go) Bismillah! We will not let you go
(Let me go) Will not let you go
(Let me go) Will not let you go
(Never, never, never, never let me go) Ah
No, no, no, no, no, no, no

(Oh, mamma mia, mamma mia) Mamma mia, let me go
Beelzebub has a devil put aside for me, for me, for me!

[Verse 4]
So you think you can stone me and spit in my eye?
So you think you can love me and leave me to die?

Oh, baby, can't do this to me, baby!
Just gotta get out, just gotta get right outta here


[Outro]
(Ooh)
(Ooh, yeah, ooh, yeah)
Nothing really matters, anyone can see
Nothing really matters
Nothing really matters to me
Any way the wind blows

Tankarna ränner iväg

Såg denna scarf på Tradera 

och tänkte direkt på mitt projekt att klä ut Mikael och mig till kändisar på varje julkort. Den här skulle Veta Stanhope ha. 
Och då antar jag att Mikael skulle få spela Gently eller Frost, fast de inte är lika lätta att känna igen.

Sen såg jag den här sjalen som skulle passa kusin Katrin. Som sig själv.
Och den här H&M--William Morris-blusen som absolut skulle passa min syster, om hon bara hade min smak.