Så tacksam!

Vaknade efter 5 1/2 timmars sömn, skulle upp på vårdbesök senare men egentligen inte nog sent, men tog en halv stilnoct efter en halvtimmes ågren. Jag fick en timme till. Sen duschade Mikael mig och jag blev nästan inte känslomässigt berörd av det. Sen flög jag på Marve som en vante, på kullersten med snö, så fick mer träning än jag ville. Tog fel på hus, men hade tid att åka till nästa och ändå vara i tid.

Läkaren hade hört om ME. Alltid nåt. Men man kan fortfarande inte vara säker på om de tror att man menade MS, eller om vad de har hört är att det är psykiskt. Men det hon sa gjorde att jag faktiskt trodde att hon visste!

Jag har fått två mediciner mot ångest men ingen av dem hjälpte det minsta. Verkar inte ha mer att hämta på Sköndal eller vc i ärendet, så det kändes som om så mycket hängde på hur det gick idag. Och så hade hon läst på, om mina mediciner, om ME, tänkt på lösningar. Hon frågade mig, lyssnade på mig, och behandlade mig som sin jämlike. Hon förstod hur man kunde känna sig som en börda, inte för att andra tycker att man är det, men man själv. Hon sa också hur det känns när man inte blir förstådd i vården, och jag började gråta då för andra eller tredje gången under samtalet. När jag grät så mycket på Sköndal så var det delvis för att jag fick gräva djupare och djupare bland mitt känslomässiga bråte, för jag märkte hur det inte gick in. Och likadant på vc, där det var "viktigt att jag trodde jättemycket" på att medicinen skulle verka.

Läkaren idag tolkade allt så som jag menade det! Jag insåg efteråt att med ett problem som min ångest, som är minst 10 är gammalt, så känner man att man aldrig kan berätta allt som hör till saken. Som me-patient har man också hört mycket dumt så man lägger lätt skulden på sig själv när man inte får gehör. Att man inte har förklarat så bra att de förstår/tror en. Det ger ju både vårdångest och självförtroendesvackor. Men den här läkaren alltså, jag behövde inte kränga ut å in på mig själv så att tarmarna kom ut ur tårkanalerna, som jag kände att jag gjorde på Sköndal, och dessutom blev så illa berörd av reaktionen att jag inte ens kunde berätta om det för Mikael på många timmar. Och självklart behövde jag säga vad problemet var idag, och så grät jag, men hon förstod då! Hon ökade inte traumat med oförstånd. Och förstod efter en förhållandevis ganska hanterbar förklaring från min sida. Jag har ju varit rädd för det här besöket, både för att inte få hjälp, men också för att jag rent faktiskt måste berätta saker om mitt liv som är så jobbiga att prata om att det är som att springa marathon på kryckor eller nåt.

Jag tror inte precis det var just mig hon förstod särskilt bra, utan att hon bara hade så mycket att jämföra med att hon kunde placera mig på rätt ställe. Typ Vettig, inte utvilad på 24 år, sömnbristångest kryddat med lite oro för progressiviteten i sjukdomen. Och det där med vad Sköndal trodde om Mikael är så sårande på nåt vis, fast jag vet att om de misstänker att nåt inte står rätt till med en patients hemliv så har de ansvar att följa upp. Men läkaren idag sa att hon märkte att jag hade det bra hemma, och det har jag ju. Hon såg att vi älskade varandra, att min man visade omtanke om mig och att det var nåt fint! Inte att M gör nåt fel mot mig, och inte att jag inte tar ansvar för min egen sjukdom.

Hur som helst ska vi ha telefonkontakt i framtiden. Medicinen hon skrev ut, som var ett snäpp uppåt från de där leksakspillren jag har provat hittills, är både sömnmedicin, lugnande och har även en muskelavslappnande effekt. Det sista läste jag mig till i Fass, det andra sa hon.

Om den här medicinen inte funkar bra på mig, man kan ju reagera olika, så har hon en plan B och en plan C. Och hon pratade också om en helt annan typ av medicinering som jag inte vill gå in på här, men jag fick uppfattningen att hon verkligen vill hjälpa mig och att hon vågar! Jag har ju känt att jag måste få hjälp annars klarar jag det inte, och att då ha en rätt pestig höst med i alla fall en pestig läkare och en sådär psykolog och sen få det här som belöning är rätt fantastiskt. Om jag bara kan mygla mig till nån läkare på vc som ger mig hemsjukvård så har jag inga mer problem i hela världen :-) Då kanske vi kan orka gå ut och äta på en riktig dejt! Jag har ju dåligt minne, men jag minns inte alls när vi gjorde det sist. Tror inte ens förra året! Tänk om vi kan äta ute på Alla hjärtans dag!

Medicinen fanns dock inte att få tag på på Apoteket och ingen annanstans heller. Så Mikael ska ringa läkaren imorgon för vi har telefontid nästa vecka som baseras på att jag har kunnat prova medicinen. Det finns inget man får byta ut den mot, så isåfall behöver jag ett annat recept om det finns nån systermedicin. Men ändå! Jag har det inom räckhåll! Help is on the way!

Jag har känt mig så nära Gud idag. Om det var såhär det skulle sluta så hade jag kunnat stå ut lättare. Men man vet ju inte hur det ska sluta, det är ju det som är att tro på Gud, tro på att han inte har glömt en, inte missat ens chanser, ens breaks, ens välsignelser. Och det är ju ingalunda slut än. Jag vet inte ens om det är lite eller mycket kvar. Men nu känner jag hopp igen. När det blir sådär uselt har jag nåt jag kan ta till. Förhoppningsvis kan jag också gå hos nån psykolog där. Det är ju fortfarande jobbigt och jag har ju inte precis slut på me-projekt att jobba med, men det känns som en bläckfisk av möjligheter. Fingrar åt alla håll, det ena, det tredje, och det åttonde och sen en gummiaktig kropp som säkert kan va gott om man är van vid konsistensen.

Men ni märker hur glad och lättad jag är! Om det här året har börjat så bra, med tre veckor när jag fick vila helt, och sen ett sånt givande vårdbesök som idag, då tror jag vad som helst kan hända.

Puh, där var lättnadens suck!!!!?

Inget skämt!

Jag fick våldsamt sltsug igår vid4 lå morgonen. Jag får så ibland av stilnoct, det tydligen en känd biverkan att man blir hungrig om man inte har somnat. Men igår när jag rotade k skåp och läder hittade jag några barntablettaskar och en Snickers. Som jag inte precis gillar. I desperation kollade jag igenom kylen också och  hittade inget mer spännande än sill.  Så jag åt några sillbitar men blev så besviken på mitt "godis" att jag stängde burken och på mig med oförrätter ärende.

Men så såg jag att jag hade Wertherskolor på nattduksbordet. Men när jag förklarade vad det var för fel på dem skrattade han högt, de är nämligen för förnuftiga! Men ska inte tugga utan suga på dem och det tar säkert 5-10 minuter att suga bort em karamell. Smaken ärnljuvlig på Werthers, men jag klarar inte av godis som man ska äta så långsamt. Vet har tid att ta en godisbit varje kvart? Och suga på den som om man hade tålamd! Och det där att man låtsas att man inte vill mula in godiset i munnen, 3 bitar per 30 sekunder, utan är nöjd med att äta en kola i timmen, vem lurar det? Nej, godis är inte ett förnuftigt val, då ska det baske mig gå att trycka in i munnen så fort som ens sug är stort! Vuxengodis? Pyttsan. Vuxna kan verkligen bli av med tänderna av Werthers. Om man nu inte äter godisarna förnuftigt. Jag avskyr verkligen förnuftigt. Helgerån att blanda ihop förnuft med godis.

Jag har förresten letat efter recept på gräddkola med flingsalt, som Jojo gjorde i julas. Det var de i särklass godaste kolor jag ätit, och då har jag ändå gjort chokladkakor som var så goda att mamma först bad om receptet, men slängd receptet för de var så goda att hon inte kunde låta bli att göra dem om hon hade receptet. Jag tror det var så i alla fall. De hade glykos i sig. Men jag ska be jojo om receptet. Jag har hittat flera men vet ju inte om de var de dör som hon gjorde. Hjälp, säger jag bara om dem.

Vi kanske ska börja säga att om vi ska äta nåt som inte är mat så måste vi göra det själv. Som koka kola, bara cookies eller kakor, kladdkaka med toscatäcke, citronmuffins,  brulépudding räknas också absolut eftersom man måste koka upp mjölk och det är ju seriös matlagning. Semla kan man också göra själv.

Hmm. Vi har svårt med middagarna, ingen kommer nånsin orka baka. Kanske just dörför det är en bra regel.

Jippi! Ett ordtest!

Jag tackar DN för att de gör ett ordtest med tolv frågor och som jag klarar alla tolv på. Här kan ni göra testet själva.

Men rumpan då?

Jag älskar bilden nedan, färgerna, möblerna, konstverket på väggen.

Men trots att jag är av stammen Form måste följa Funktion, så köper jag inte bilden. För var ska man sitta?!?!?

Buserier!

Mitt i Haninge berättade igår om hur boende vid Solhemsvägen här i Västerhaninge hittat ett älghuvud i återvinningstunnan för plastförpackningar.

Jag blir oerhört sur på den som har jaktlicens men inte vett att ta reda på det hen har skjutit. Jag önskar i såna tillfällen att Storebror verkligen ska se dig och ge henom rejäla böter. Både för lagbrottet, men också för de små barn som kanske blev rädda, kommunen som måste ta samtal om saken, och göra sig av med huvudet på korrekt sätt (man ska återbörda det till de jaktmarker man själv använt så kan t ex fågellivet få njuta av ett skrovmål), och för de som hade plastförpackningar att återvinna men kanske måste komma tillbaka en annan gång.

Så minst 5 000:- i böter till kommunen, kanske 20 000:- för lagbrottet.

Och namn och bild i nästa veckas tidning och vad hen gjort.

Så sugen!

Jag äääääääälskade ju att gå på universitetet. Ju längre jag kom, desto bättre blev det. Mer specialiserat och ännu roligare. Precis som jag surfar på italiensk matblogg och hotell på Sicilien, så surfar jag på program och kurser. Bara att säga ordet Oxford gör mig knäsvag. De hade sommarkurser som jag satt och suktade efter för 20 år sen. Igår surfade jag på litteraturkurser på Stockholms universitet. Jag är en sån nörd, jag klickar på kursplan och laddar hem litteraturlistan och blir galen av längtan! Jag kan inte bestämma mig för om jag skulle satsa på att faktiskt doktorera i engelska eller om jag skulle börja om och skaffa mig en magister i litteraturvetenskap, eller möjligtvis våga satsa på kreativt skrivande. Det spelar såklart ingen roll, för just nu är det lika omöjligt som att resa till Italien, men drömma är gratis. Och görkul. Man behöver inte alls bry sig om ifall drömmarna har några omöjliga detaljer, det är bara att köra på! Men jag skulle skämmas över min amerikanska om jag gick på Oxford. Ska nog låtsas att jag är britt en stund. Tara!

Min italienska matblogg

Idag ska man göra nån kaka med ricotta och texten nedan är poesi, nej jag menar första punkten i instruktionerna. Jag tänkte läsa och se hur mycket jag fattade. Jag kom bara fem ord förrän jag studsade. En nypa salt står det säkert. Nypa är inte ett ord jag kan på många språk (faktiskt bara pinch), och italienska kan jag ju egentligen inte alls. Vadan detta? Jo, att spela med stråke gör man ju normalt på cello. Men om man ska knäppa på strängarna heter det pizzicato, dvs säkert samma ord som nypa. Och man nyper ju faktiskt strängen. Vad roligt!

Ett annat italienskt ord från musiken som en gång helt plötsligt made sense är con bocca chiusa. Jag brukade uttala det på värsta göteborgskan som combåcka tjósa. Då sjunger man mmmm istället för orden. Plötsligt gick det upp för mig att det betyder med stängd mun. Och att sjunga med stängd mun blir ju precis mmmm.

Men njut nu av dagens poesi!

Mettete la farina, un pizzico di sale ed il burro appena tolto dal frigo, e tagliato a pezzetti, nel mixer e frullate il tutto fino ad ottenere un composto sabbioso e farinoso. Mettete questo composto sulla spianatoia e aggiungete lo zucchero. Fate la classica fontana e nel centro versate la scorza del limone grattugiata, la vanillina o l’essenza e l’uovo.
Amalgamate velocemente il tutto fino ad ottenere un impasto compatto ed elastico. Formate con l’impasto ottenuto una palla, avvolgetela con della pellicola trasparente e mettetela a riposare in frigo per almeno un’ora.

Lågvattenrekord

Jag missade som väl var Skavlan igår med Bianca Ingrosso och Pernilla Wahlgren. Det hade jag fått högt blodtryck av. Men jag hann se ett par välsprejade ben. Tyckte det såg lite fel ut att vara barbent i detta vädret. Men jag är ju bara en gammal tant.

Men jag var dum som gick in på Expressen nyss, och ännu dummare när jag klickade på artikeln om Isabella Löwengrip. Hennes mål är att bli världens mäktigaste kvinna.

Så hon ska gå om Angela Merkel, Melinda Gates, Oprah Winfrey, drottning Elizabeth? Hur då? Genom att sälja schampo och skor, och blogga om sitt liv?

Jag skäms så för att jag inte kan stå emot att läsa skit som jag bara blir upprörd av.

"First Moses and now this!"

När jag gick och lade mig härom kvällen hade tulpanerna Mikael fått av några han hade hållit kurs för vatten. Nästa morgon, eller eftermiddag när jag gick upp, såg de fullkomligt döda ut. Jag hällde hoppfullt på gott om kallt, fräscht vatten. Glömde faktiskt att ta kort när de var som värst. Men man ska ju inte stå bredvid och fota när folk är sjuka eller har varit med om en olycka, man ska hjälpa till eller ge dem avskildhet...
De här fotona är under de kommande timmarna. Kör man dem snabbt så blir det rörlig film! När jag gick och la mig stod de alla upp som den ståndaktiga tennsoldaten. Men jag vet inte om de har druckit upp allt vattnet än. Men nu vet jag att det går att återuppliva tulpaner. Det var en fin liknelse för mig, som ju känner mig böjd och uttorkad.






Inte lika som tvillingar, men som blåbär och lingon

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson


Brittiske komikern och skådespelaren Eddie Izzard

Det tog en stund!

Slog om på teven, Sister Act är på nån kanal. Den är från 1992. Tittar en liten stund. Nånting gnager i mig. Nunnor. Är det nån som är lik nunnorna i Sound of Music? Gnag, gnag. Så kommer jag på det, och DET tog en lång stund! Man börjar bli gammal. Ja, både jag och skådisarna. Då och nu:

Tacksam!

Jag glömmer ju i princip av nuförtiden att Mikael har diabetes, för hans armmätare är så bra. Däremot visar den nästan alltid lägre än vad sticka i fingret visar. Men jag har lärt om och när det står 2 så tror jag snarare att det är 3. Siffran spelar inte så stor roll, jag märker ju på honom hur lågt socker han har. Men det är fantastiskt bekvämt att kunna få facit, om jag t ex nån gång tycker han andas konstigt när han sover så behöver jag inte ligga och lyssna i en halvtimme, fatta beslut om jag ska sticka och eller väcka honom osv. Plus att han kan se en pil som visar vilket håll sockret är på väg åt, ner eller upp, snabbt eller långsamt, eller bara stabilt. Det är ju precis lika viktig information som själva siffran.

Jag tror han har haft sina mätare i kanske två år. Varje enskild räcker i två veckor och sen sätter han en ny på andra armen. Ofta vet jag inte ens vilken arm han har den på, så lite behöver jag bry mig. Det är så stor skillnad, både för honom men också för mig. Hade jag inte haft ME hade jag inte tyckt att det var nåt, men det är inte jättesmidigt att kanske behöva engagera mig mycket, både mentalt och fysiskt och även emotionellt, utan förvarning eller möjlighet att planera. Och är det riktigt lågt socker så tar det minst en timme från början till slut, och sen ska jag försöka lugna mig så jag somnar.

Jag märkte hur avvand jag är när Mikael sa igår, efter byte tidigare på kvällen, att det gjorde ont i armen och att värdet sa 1. Jag förstod att 1 inte var rätt, då kan han inte prata utan är medvetskös. Han har läst om apparaten att det ibland har kommit blod när de sätter på grejen på armen. Grejen som går in i kroppen är bara typ 2 mm lång men ibland kan de träffa en blodåder. Jag vet inte riktigt hur den mäter om den inte sitter i blodet, för när man mäter på fingret möter man ju i blod, som man sticker sig så det kommer ram. Men den här grejen ska bara sitta i "kroppen", inte i själva blodet. Det kan ju inte icke vårdkunniga sticka rätt i, stkckgrejen är ju för kort dessutom. Det har aldrig hänt honom förut att det har kommit blod när han satte på sig mätaren. Men jag rusade upp när han sa att han hade 1, han visste ju också att det inte stämde, men jag blev ändå uppjagad. Tänkte efter hur han betett sig tidigare, lät han inte lite trött när en person ringde förut. Jo, men det kan ha varit för att hen faktiskt väckte honom. Jag frågade honom några mattetal och han kunde svara på dem snabbare änq jag, så det var bara falskt alarm. Hjälp, vad länge sen det var jag fick fråga honom om matte för att kolla sockret! Jag kom på mitt knep, att han kanske inte behöver tänka så mycket på mattetal men om jag frågar om minuter på klockan blir det inte som matte längre och han måste tänka med en mindre automatiserad del av hjärnan. Jag hittar bara på, men det är så jag upplever det. Han klarade att plussa på 36 minuter på klockan lite snabbare än jag så jag tog tillbaka chokladbiten jag kom in med.

Men jag tycker det var talande hur stressad jag blev av bara tanken på lågt socker, nu när jag inte konfronteras med det längre. Om jag dessutom inte kan använda mätaren för att få en hint om sockret utan behöver analysera beteende, värden från stick i fingret och hur mycket av natten som är kvar, eftersom sockret går upp när man sover, eller möjligtvis när man vaknar. I alla fall blir det lite högre av sig själv. Så om han bara har pyttelågt socker så behöver han sömnen mer än sockret.

Vilket värdefullt hjälpmedel den där mätaren har varit för oss! Faktiskt är den lika viktig för mig som mina egna hjälpmedel. Heja Sverige!

You win some...

...you lose some.

Idag fyller Mikael år. Vi fick uuuuunderbar laxmiddag av mamma och pappa. Vi skulle ha ätit hos dem men mamma var sjuk så pappa kom hem till oss med maten. Jag har också min dusch på torsdagar så när Mikael var och hämtade ett paket från DHL (som var färska cake pops, believe it or not!) torkade jag faktiskt håret eftersom jag ska till läkaren imorgon. Torkade och försökte ordna nåt som liknar frisyr, vilket inte är så lätt för jag har en utväxt frisyr. Jag hade tagit på mig behå, men en halvduglig hemmavariant, och bara stängt de översta knapparna i min oformliga kofta. Dvs helt osedligt djup urringning, öppen mage, men ändå ingen frestande look eftersom bysten hängde på magen och att tröja glipar över denna magen behöver jag inte förklara nåt mer om. Men jag hade i alla fall rent hår. You win some!

Så ringer det på dörren, när Mikael pratar i telefon!!! Jag går och öppnar och det är ett par i församlingen med en blombukett och Werthers till Mikael! Jag försöker ju inte precis förföra gifta män, men det finns väl ett mellanting mellan det och att träffa folk i hemmabehå och halvknäppt kofta!

Jag är dock sååååå glad att jag hade rent hår! Annars hade förödmjukelsen varit total. Mikael förstod att det var uppvaktning till honom och kunde avsluta telefonsamtalet. Det var så märkvärdigt och spännande att prata med folk att jag inte vet hur jag ska sova i natt! Halvt sagt på skämt, men bara halvt. Jag blev precis lika glad för uppvaktningen som Mikael.

Vad kallas det för en psykisk diagnos om det är ens mans födelsedag och man skriver ett helt inlägg om hur ful man var? Narcissist? Ni är välkomna med era diagnoser i kommentarsfältet.

Nattens mardröm

Min man fyller år imorgon. Min systers man fyllde år fem dagar senare. Jag hade en sorts mardröm om honom i natt.

Det var nämligen så att han hade fejkat sin egen död och hade lämnat min syster för att han inte var säker på om han ville vara gift med henne. Sen hade han funderat på saken i några år, medan hon led av hans "död", och sen kom han tillbaka efter fem år och låtsades som om ingenting och hade bestämt sig. Jag var så arg å min systers vägnar att hon tog tillbaka honom utan att ens säga hur hon hade lidit av att sörja honom.

Jag har verkligen inga såna tankar om Rob. Mardrömmen var otrevlig på många plan, varav ett var för att jag inte tyckte om att tänka dåligt om honom. Mardrömmar om att bli jagad eller falla är en sak, men obehagliga situationer i familjen är ju hemskare. Energin flödar ut från en!

Sen hade pappa skaffat långt hår också och brydde sig inte om saker.

Jag har haft en jobbig natt.

Pappa har i alla fall bra hårkvalitet. Inte många 73-åriga män skulle kunna låta håret växa och det blir lika tjockt som på en ung tjej. Alltid nåt.

Vill å vill

Jag vill så mycket.

Om jag blir frisk vill jag:
1. Gå på Liseberg.
2. Åka skidor.
3. Åka till Italien.

Om jag inte blir frisk vill jag:
1. Ändå orka läsa böcker.
2. Kunna åka och bada i sommar.
3. Gå på dejt med Mikael
4. Och helt utanför prispallen vill jag GÅ NER I VIKT! 45 kilo eller i alla fall 30.

Och om jag inte kan nånting så vill jag ändå:
1. Aldrig mer behöva vara rädd för vårdpersonal, vare sig på grund av vad de nyss har sagt, eller vad de kan eller kommer att säga i framtiden.
2. Aldrig vara rädd för kontakter med myndigheter, aldrig behöva kämpa för vad som är min rätt.
3. Få den vård jag behöver, de mediciner som krävs, den behandling som är rätt, den tillgänglighet från vårdens sida som gör att jag kan få vård utan att bli sämre.

Lärdom?

Jag fick ju Som pesten i julklapp av Jonte och jag älskar den. I alla fall de 150 sidorna jag har läst hittills. Den är dessutom på över 800 sidor så det känns som ett löfte att läsa den, ett löfte om att den inte kommer att ta slut på länge! Men egentligen klarar jag inte att läsa. Har inte gjort det på flera år. Provade med några noveller av Alice Munro när hon fick Nobelpris, älskade det, men de var för avancerade. Läste nån deckarsamling med superkorta noveller, max 8 sidor styck, och den klarade jag. Men noveller på 8 sidor är inte så vanliga. Så jag har lite gett upp om att läsa. Men jag saknar det så enormt! Så jag har börjat igen, i smyg liksom, för att jag är så obotligt optimistisk och tror att nu ska det gå bra. Jag har insett att mycket av den slösurfning jag gör skulle jag kunna ersätta med blundvila och då kanske jag skulle orka läsa. Att jag vänder på ekvationen och istället för att göra det jag orkar, bestämmer jag mig för vad jag vill orka och tar bort nåt annat istället. Och nej, jag kan inte bestämma mig för att orka vadsomhelst, så funkar inte ME, men det tror säkert ingen av er heller. Men jag har bestämt mig för att försöka, och jag har ju läst 150 sidor på tre veckor, så lite funkar det ju!

Men så sa Mikael nåt klokt, och det var att jag skulle strunta i om jag inte kom ihåg vem som är vem. I vanliga fall skriver jag anteckningar om vad huvudpersonerna heter, men nu struntar jag i om jag inte minns. Jag bara njuter av läsupplevelsen. Och so what om jag inte lägger detaljer på minnet och inte vet vem som är vem. Det blir inget prov på namnen, jag behöver inte minnas detaljerna för att fånga en ond människa som Sherlock, och jag är inte en dålig människa för att jag inte kan förstå en bok avsedd för normalbegåvade. Det jag fattar, njuter jag av, och det andra accepterar jag bara som en olycklig brist, men inte som varken hindrar mig från att leva mitt liv som jag vill, eller nåt jag måste sörja förlusten av. Jag vet inte helt om resonemanget håller, för jag är fortfarande irriterad när jag inte hänger med. Men jag blir bättre. Jag har varit så störd av att inte kunna göra saker på det sätt jag har bestämt mig för förut, men har på nåt sätt kommit på nu att om jag måste fatta en bok så blir det inget läst. Men om jag kan acceptera att jag inte hänger med så får jag läsa! Det är ju 1 000 saker i hemmet som jag har accepterat att jag inte orkar hålla ordning på. En gång i mitt liv var jag en sån som torkade disken och ställde in den i skåpen medan maten lagades. Och sen samma procedur med tallrikarna. Jag hade perfekt ordning i bokhyllorna, till och med färgmatchade böcker ett tag, och aldrig dammigt nånstans. Nu är jag en sån som inte ens tar ut en påse skräp som ligger på diskbänken! Helgerån! Och inte byter vi lakan när jag vill. Eller tar bort julsakerna. Livet händer, fatta. Att anpassa sig är den verkliga måttstocken på intelligens, har jag läst. Och då kommer min intelligens lite sent. Men å andra sidan har jag ju börjat få en visdomstand för ett år sen, så allt är väl som det ska. Bättre sent än aldrig!

Ääääääntligen!

Finocchio heter fennel som heter fänkål! Det var ju inte så svårt, förstår ni att jag har mist min forna snabbtänkthet.

Behöver en konsult

Jag hade skumma sköldkörgelprover i december så jag skulle vänta en månad och ta om dem, och få tid till doktorn, han som är så bra men som ska flytta till Lund. Jag har tid om en vecka så Mikael och jag har i god tid kollat våra almanackor för att planera in provtagningen före besöket. Igår skulle vi åka, Mikael är bara "ledig" på fredagar men då ska han ju jobba. Men han skulle köra mig. Förra gången jag försökte ta prover på min vc sa dem att de redan hade skickat iväg vilket prov jag nu skulle ta så jag får komma tillbaka. De var inte jättehjälpsamma och ni som vet hur jag mår inser att jag inte bara kan komma tillbaka. Jag måste planera in det i almanackan och i princip tar det en vecka att vila mig före och efter. Så efter det har vi åkt till Handens närsjukhus och tagit prover, för att de är större och skickar proverna fler gånger än vår vc.

Så kommer vi fram till sjukhuset, 6 handikapplatser är upptagna men vi får den sista. Styr in mig till labbet, som för övrigt inte ligger där jag tror. Var så konfys, hade kunnat sätta 1 000:- på att de hade flyttat, men förstår att det är jag som är yr. (Jag är förvirrad för att jag har gått hemifrån och dessutom gått upp strax efter klockan ett). Men dörren är låst. Då stänger de kl 14 på fredagar och klockan är 14.15. Jag är så säker jag kan vara på att jag just har åkt dit för att de har öppet längre på fredagar. Vi funderar på vad vi ska göra. Jag har inte tänkt på att ta reda på om det är mer än ssk-prover som ska tas, så vi kan ringa akka och fråga, och se om sköterskan vet när sista tid för det är på fredagar. Vi hinner dit innan de stänger men vet inte om proverna kan gå iväg utan blir förstörda eller att jag måste komma en annan gång. De svarar inte i telefon, det gör de ju aldrig utan ska bara ringa upp. Jag har inte ens med mig mobilen. Har inte varit utanför dörren på tre veckor, jo, jag slängde sopor en gång, så jag är helt slut av att det går åt skogen och för att jag har glömt saker, tänkte fel, måste tänka mer när jag är så slut att energin var på 0 redan innan jag ens fått på mig stövlarna hemma.

Tänker att jag får ta kometen på måndag. Gå upp tidigt en gång till, grr, åka komet och inte rullstol, det går i nödfall eftersom labbet ligger närmare ytterdörren än resten av vc, som man inte kommer in i med komet. Blir sur över att jag inte kommer på att kolla saker som öppettider och vilka prover och tider som gäller. Men jag har faktiskt gjort mitt bästa. Kan inte tänka bättre än så här. Mikael tycker att vi åker till SöS, de har ju säkert eget labb och inga stopptider alls. Jag är inte säker, vet inte om det är jobbigare att åka bil till SöS än komet till Akka, och en extra gång. Bestämmer SöS.

Det luktar kanelbulle redan i parkeringshuset.

Det står inte vart man ska gå för att hitta labbet, L är överkryssat, men Mikael frågar i informationen. Jag är så glad att han kan fatta vad folk säger och vi åker in där L är överkryssat.

Två före mig i kön. Fint väntrum, men så lite plats att svänga elrullstol att jag får använda Mikael som backspegel. Ju tröttare jag är desto sämre kör jag.

"Man ska ta järnprover kl 10", säger sköterskan.Men hon säger det inte surt, så jag svarar bara som jag alltid gör att jag inte kan ta prover kl 10 men att jag alltid gör likadant så proverna blir i alla fall jämförbara sinsemellan. Fast jag har blus, kofta, dunjacka, halsduk och skidhandskar på mig så är jag så kall att hon får värma upp två gelevärmare och tina mig med. Men när jag skållat mig lite så träffar hon säkert, inget letande där, och tre rör kommer så snabbt som att det hade skjuts.

Ville gärna åt den där kanelbullelukten. Pressbyrån ligger lägligt precis vid ingången. Vi åker och kollar på alla tidningarna, köper några lösgodisar (Dumle laktrits!! t e x) och så följer Mikael min begäran om att sticka in handen i bullskåpet och känna om några sorter är varmare än de andra. Jag valde då en bulle med tosca på. Den var ljummen ändå ut i bilen och lite degig i mitten och faktiskt värd de annars hysteriska 19:-.

Sen åkte vi hem och det var inte precis köer, vilket jag var tacksam för.

Men jag har väntat på att få besked om mina q10 som Apoteket tillverkar åt mig. När jag beställde dem sa de att fabriken skulle få in medlet efter nyår och sen vet jag inte hur fort produktionen går. Och jag har inte fått nåt besked om det än, så jag ville kolla. De var klara. Bra, jag har varit utan i en vecka och de är en av få saker som hjälper lite. Liiiiiiite. Men så hade jag ett ärende till. Jag hade som vanligt köpt mediciner på nätet och fått dem i en påse som Mikael hämtade ut. Då behöver man inte köa med de andra. Men jag vet inte vad jag hade gjort för jag fick en flaska bodylotion från Neutrogena för 76:- med 20% rabatt. Jag använder inte bodylotion ens, jag orkar ju knappt torka mig, hur skulle jag orka smörja in mig, undvika att kleta ner osv. Stolleprov! Men jag måste ha tyckt att det var en bra idé när jag var drogad nån natt. Men den skulle jag alltså lämna tillbaka. Pinsamt, men jag kan ju inte vara den dummaste kunden de har. Träffade också underbara J, som nästan var värt hela den här dårdagen!

Nu, dagen efter har jag ökat mitt smärtstillandeintag med 200% och det har inte räckt. Jag har varit febrig både igår och idag. Jag råkade göra italiensk dressing i påsmix med hett vatten och insåg då att jag var lite bakom idag. Men skar inget eller så. Jo, två körsbärstomater faktiskt. Och migränen har varit jobbig idag, inte bara en släng av det som det kan vara. Jag säger inte det så mycket för att klaga (även om det såklart är sin egen belöning), som för att fråga vården om det är rimligt att jag ska få feber och migrän i två dagar och att jag förmodligen inte kommer att orka göra nånting imorgon (våra lakan behöver bytas och vi har några adventsljusstakar kvar) eller på måndag, och på tisdag orkar jag inte för då har jag duschat på måndag, d v s det tar en vecka, från vila före för att orka, och vila efteråt för att återhämta sig. Skulle man kräva av normala människor att de inte skulle kunna göra nåt mer än klä på sig och vara liggande en vecka, inte arbetsvecka utan kalendervecka, med flera dagar svår huvudvärk och migrän, feber, smärtor i kroppen som gör att du känner dig så trött att du vill gråta. Förutom minnesluckor och förvirring under tiden hemifrån. Är det vad vården kräver av mig för att ta ett blodprov? Eller hur sjuk ska man vara för att få hemsjukvård? Det är görsvårt att få. Men jag vill inte att vårdbesök är allt jag gör det kommande året. Jag måste få vårda mig själv. På andra sätt. Men kampen blir inte vacker. Man orkar bara med en i taget och jag har redan två på gång.

VAFALLS!!!!

Mannen som kört ihjäl 14-åriga Elsa i november i Dalarna är nu i rätten. Flickan kastades 44,3 meter. Det låter helt surrealistiskt! Man förstår vilken ofantlig smäll det måste ha varit. Föraren smet från platsen. I rätten påstår han att det var en olycka och att flickan sprang fram och tillbaka på vägen. Varför bromsade du inte då? hade nån frågat, men det hade föraren inget svar på.

Denne man är tidigare dömd för både våldsbrott och rattfylleri. Hans senaste dom blev en snäll en, för att han gärna ville ta itu med sina alkoholproblem. I den senaste domen slapp han fängelse och kriminalvård eftersom han ville komma tillrätta med sina missbruksproblem. Han dömdes därför till skyddstillsyn med alkoholavvänjande behandling trots att hans belastningsregister innehåller en lång rad brott under flera år. Källa.

Han fick mobiltelefon med blåsfunktion av Socialen (fick??? Varför fick han inte betala den själv?) och som som han skulle blåsa i 3 ggr per dag. Men han blåste en gång på morgonen och började sedan dricka. Han påstår att han bara skulle blåsa när han hade lust. Dessutom hade han gått över till att knarka istället, för det gav inget utslag när han blåste.

Polisen ville ha tillgång till resultaten från blåsaren, men det gick Socialen inte med på eftersom mannen inte ville det. Vem låter en mördare bestämma vilka bevis polisen ska få ta del av?!?!? Om socialen betalat för mobilen är den ju statens egendom och polisen måste ha rätt till den.

De som suttit med i rätten säger att han skyllde ifrån sig med otroliga och ologiska bortförklarngar, och att han bara började gråta när han berättade om hur han hade mått efter "olyckan". Dvs det var bara konsekvenserna för honom själv som var nåt att vara ledsen för. Och han kan vara ute igen i november nästa år.

Jag blir heligt vred. Man ska inte kunna ha ett CV fullt med domar och en historia som alkoholist och knarkare och få köra en bil utan alkolås. Och om man kör ihjäl en oskyldig flicka på 14 år -- som kanske var omedveten om sin plats i trafiken så som många tonåringar med hög musik i lurarna är. Men då är man ju bara mer aktsam, inte mindre!!! -- så ska man väl straffas minst så mycket som flickans föräldrar får straffas för sin dotters död. Jag vet inte hur man kan värdera förlusten av ett barns liv. Men jag tycker en bra början är att man kollar med försäkringsbolagen vad man får för ersättning vid förlust av en arm, en fot, ett öga, en njure, eller två av dessa faktiskt, och lägger ihop alla de summorna, samt en rundlig summa som i alla fall teoretiskt ska täcka blommor på graven i 50 år från nu samt psykologbesök för föräldrarna tills de har kommit över sorgen och kan arbeta igen. Samt att han borde ersätta dem om de inte kan arbeta pga depression i nåt år, då är det två årslöner han är skyldig dem. Den summan ska han få betala av. Om han tillverkar registreringsskyltar i fängelset ska pengarna gå till föräldrarna. Och givetvis ska en eventuell bil säljas, och om han har nån lägenhet eller andra värdesaker, så ska allt avyttras.

Jag är inte särskilt mesig när det gäller brott. Jag har blivit oskyldigt kidnappad av en sjukdom, så jag har svårt att se varför det är synd om den här mannen. Han gör säkert vad som fungerar för honom.

Det är därför vi som samhälle måste se till att det inte fortsätter funka! Och man ska inte ge straffrabatt, utan tvärtom. För varje förbrytelse borde straffet bli procentuellt högre. Om hederliga människors skatt blir högre ju mer vi jobbar så ska väl för allt i världen inte straffskalorna för förbrytare vara mer generösa?

Vafalls?

Jag är jätteirriterad idag. Var det redan igår, för då hade jag migrän som jag försökte att inte ta starkare tabletter för och det tär ju. Idag är jag bara sur rent allmänt, inklusive på folk som är snygga och smala och kan duscha sig själva. Den nivån.

Men så läser jag att 97-årige prins Philip, hertigen av Edinburgh och make till den brittiska drottningen Elizabeth II, var med i en trafikolycka under torsdagskvällen. (Källa)

Olyckan ska ha skett nära kungahusets lantställe i Norfolk, England, enligt BBC.

Lyckligtvis kunde Buckingham Palace snabbt gå ut med att prinsen tagit sig ifrån olycksplatsen oskadd. 

Nu undrar jag om han körde bilen själv. För i så fall är jag upprörd! Jag kan inte tänka mig många fall där en 97-åring är en lämplig bilförare!

P.S. Expressen säger att han körde bilen själv, och att han krockade med två kvinnor och en bebis i en annan bil. Han hade blivit bländad av solen.

Det avgör saken. Det kan inte vara sant. Solen skiner aldrig i England.

Goda tv-nyheter

Läste härom dagen en rubrik i låst artikel, men som nu svt rapporterat vidare:

Downton Abbey-skaparen gör ny kostymserie

Manusförfattaren Julian Fellowes har hyllats för sin skapelse Downton Abbey, tv-serien som handlar om överklassfamiljen Crawley och deras tjänstefolk på godset med samma namn som serien. Nu har tv-kanalen ITV, där Downton Abbey sändes i sex säsonger mellan 2010 och 2015, beställt en ny tv-serie baserad på Fellowes roman Belgravia, skriver Deadline.

Belgravia inleds samma kväll som slaget vid Waterloo 1815 och utspelar sig sedan på 1840-talet. Den kretsar kring ett par välbärgade familjer i stadsdelen Belgravia i London. Tv-serien kommer enligt uppgifter att bestå av sex avsnitt och inspelningarna påbörjas senare i år. Fellowes ska själv skriva manus.

Julian Fellowes är även aktuell med tv-serien The Gilded age, som utspelar sig i 1880-talets New York. Serien har premiär på amerikanska tv-kanalen NBC senare i år.