Fin man

Igår när Mikael kom hem och jag skulle pussa honom välkommen sa han Ingen puss idag, jag har varit med om nåt hemskt. Jag blev chockad och frågade såklart vad det var. Man hinner inte riktigt reagera i en sån situation, så jag tog inte alls in hans mimik, tonläge, ordval eller kroppsspråk. (Eller att han hade fläskläpp.) Tänkte att de hade kört på nån eller så.

Men då säger han, och först nu hör jag på rösten att det inte låter som om det var något hemskt i allmängiltig bemärkelse, för han säger Jag har blivit stucken av en geting inne i munnen! Jag blir såklart lagom hysterisk, fast alltså på allvar bara lagom. Han fortsätter. Han hade suttit i telefon med sina döttrar på lunchen och drack sin dricka. Och så var det nåt i munnen, och så gjorde det ont. Han spottade ut en sprattlande geting, så kände han att gadden satt kvar i läppen och han fick dra ut den med fingrarna.

Alltså, för den som missat det så har jag getingfobi. Visserligen har jag den här sommaren haft tre getingar inne i lägenheten men fått ut alla tre själv. Så jag är inte så rädd att jag står och skriker. Jo, om det vill sig illa så gör jag faktiskt det. Men precis som med min tandläkarrädsla så är det så jobbigt att vara rädd och jag orkar inte det. Så jag tvingar mig själv att inte reagera så mycket som jag hade gjort om jag hade en normal människas ork.

Det var lite läskigt att beskriva förloppet nu i skrift, och tänka på det igen. Mikael tyckte att jag tog det rätt bra när han berättade det. Men alltså, att bli stucken av en geting i munnen är väl inte precis vad jag kan tänka på utan att få adrenalinrusning.

Men det fina då, vad var det? Det var att Mikael sa att han hade funderat på att inte berätta det för mig, för att inte skrämma mig. Visst var det omtänksamt! Att ta hänsyn till en fobi som i mångt och mycket är ologisk och överdriven. (Fast som jag nu också fått bevisat för mig är helt rimlig!)

Pest eller kolera

Jag väger nästan alltid mellan pest eller kolera. Ibland bestämmer livet själv, som när jag skulle gå och lägga mig och ser Mikaels skjortor och shorts i tvättmaskinen. Då blir det hänga upp skjortor istället för äta kvällsmat. Orkar inte bägge. Och jag har inte borstat tänderna på typ tre dagar, för när jag satte på den härom morgonen började jag nästan gråta av ljudet för huvudvärken. Så jag orkade inte borsta tänderna och det kommer ju vid något tillfälle i framtiden att kosta mig 10 000:-.

Eller som idag när Mikael kom hem på gott humör och lyssnade på några reggaeklassiker (på normal volym men för en med ME är det jobbigt högt) och då fick jag be honom sänka, eller faktiskt stänga av, för att det var första gången på typ en månad som jag inte har huvudvärk och jag vågar inte riskera att trigga den med ljud. Pest eller kolera i det fallet kändes som Mikaels glädje och hans rättighet till sitt hem eller min huvudvärk. Det känns pest när min ME bestämmer över honom.

Eller som nu inatt. Jag har ju varit så glad över att det gick bra att sluta med en av två mediciner som jag går upp i vikt av, men har vaknat så många gånger extra per natt att det är ohållbart att ta så mycket extra stilnoct och melatonin, plus att jag blir för trött av att sova i flera pass jämfört med hela natten. Igår och i förrgår sov jag i längre pass än jag brukar numera och det gjorde sån skillnad på måendet. Och idag har jag som sagt nästan inte haft huvudvärk. 

Och som så många gånger förr började jag gråta där vid mikron och mitt medicinskåp. Jag har ju slutat med fetmedicinen men sovit bättre två nätter när jag har tagit den. Så jag måste nog fortsätta ta den, och det bröt jag ihop för.

Jag minns när jag fick den för första gången. Jag var smal och bodde i Borås. Jag hade redan haft Stilnoct och Propavan men förstod vid det laget att sömnproblemen inte var tillfälliga utan del av sjukdomen och då är det bättre att hitta alternativ till Stilnoct, så länge det går. Så vi provade lite olika, min goe läkare och jag. När jag hade ätit Mianserin i sex månader hade jag gått upp sex kilo, och det kändes ju orimligt. Jag slutade med den då och gick tillbaka till Stilnoct och Propavan. Det räckte i några år.

Sen gick tiden, sjukdomen progredierade och sömnproblemen eskalerade. Jag minns när jag hade flyttat hit och Mikael fick följa med mig till doktorn för att jag var förstörd av sömnbrist och min doktor bara sa att hon inte känner till den användningen av Mianserin så jag fick inget recept. Då fick Mikael ta i och ett par dagar senare kom vi till en annan läkare som kände till den användningen och skrev ut receptet på fem röda. Jag är så arg fortfarande på Freier, och på mig själv som inte sa ifrån. När hon sa att hon inte kände till den användningen skulle jag bara sagt Men det är väl inte mitt problem? Och så fick hon ringa nån, fråga sin chef, nån kollega eller googla. Det var inte mitt problem! Det var då jag märkte vilket bättre bemötande man får i vården om en vit, heterosexuell man med vårdbakgrund och talföre följer med en till läkaren och bekräftar ens symptom med "hon..." istället för att man bara förklarar dem med "jag...".

Men Freier var motståndare till medicin. Lite underligt ställe att jobba på. När jag hade gallsten med veckovisa anfall var min Voltaren snart slut, jag hade fått fem, och då höjde hon nästan rösten när hon sa Men du kan ju inte äta Voltaren hela tiden! (En gång i veckan alltså.) Men då svarade jag Jag kan inte ha gallstensanfall hela tiden! Jag fick mina Voltaren, men fortfarande tar de ju 20 minuter att verka, så då fick Mikael sitta med mig när jag grät och vaggade och kröp ur skinnet. Å, vad dum hon var. 

Men den stunden för ca 13 år sen när jag fick mitt nya recept på Mianserin besegrade sömnen vikten. Med berått mod började jag äta en medicin jag går upp i vikt av, för att jag sov så dåligt att det inte längre fanns något val. Och här sitter jag nu, 90 kg senare, och börjar gråta av två små millimeterstora piller, som jag återigen och med berått mod börjar äta fast jag går upp i vikt av dem, för att jag sover så dåligt.

Jag vill inte känna mig som en elefant! Se überfet ut på vartenda foto som tas, nånsin. Men jag måste sova. 

Förresten så börjar min bloggtitel bli gammal! Über betyder ju numera taxi.

Men nej, det funkar inte att skratta. Just nu är jag jätteledsen.

Jag hade till och med vägt mig förra veckan och kommit under 110 igen! Ni förstår hur ledsen jag är som inte ens bryr mig om att jag skriver ut min tresiffriga vikt på Internet. Pest!

Och kom nu inte med någon mamma med svältande tvillingar i Somalia. Jag vet att det är ett kosmetiskt problem att vara tjock. Tills det blir ett problem för hälsan. Men när min kropp under årtionden och dagligen sviker mig på värre och värre sätt, så vore det väl rättvist om min kropp åtminstone avspeglade vem jag är. Nej, jag har svårare och svårare att älska det här skalet jag bär på och kallar kropp. Otacksamt, visst. Kanske därför jag alltid älskat Den fula ankungen. Jag längtar tills jag ska bli en svan!

Kämpar!

Jag ska ju börja få mer rörliga delar av min hemtjänst utförd av en annan än min vanliga person, eftersom hon har blivit handikappad själv. Vi kan kalla det så, för jag ska inte berätta om hennes krämpor på Internet.

Så förra veckan skulle en tjej komma redan kl 13. Det är ju inte kristidigt men helt klart besvärligt tidigt. Och visst fick jag migrän efteråt, men en gång i månaden borde jag klara det. Det gick i alla fall jättebra, även om jag efteråt kände samma känsla som i början med C, att jag skämdes över att någon annan skulle städa hos mig.

Men nu har jag fått reda på att semestervikarien som planerar tiderna hade satt upp mig på 11.30 fast det var bestämt kl 13. Och att 13 redan är illa tidigt men genomförbart, vilket 11.30 inte är. Och jag vet inte om de hade tänkt meddela mig det eller bara att nån ringer på dörren och jag inte vaknar. Jaha, hon var inte hemma så nu försvann den insatsen. (Folk som har hemtjänst sitter bara hemma och väntar på att nån kommer.)

Så C har kämpat för min skull, som en vilde! Jag började gråta när hon berättade det! Det är ju inte hennes ansvar att se till att det fungerar när andra gör sitt jobb, men för min skull tar hon den kampen, och jag vet knappt ens att den pågår. Hjälp, vad rörd och tacksam jag blev!

Alltså, C har spelat sån enorm roll i mitt liv. Jag var så rädd i början och tyckte det var obekvämt att en annan människa inte bara skulle stå fullt påklädd och tjäna sitt uppehälle på att duscha mig, utan hela vägen till att se mina valkar och tvätta dem! Men hon är så oerhört lyhörd. Har gjort att jag känner mig så bekväm. Jag blir på gott humör varje gång, vi har trevligt. Det är som att gå och fika med en kompis, inte vara i en smått utsatt, hygienisk situation. Och som grund har hon anpassat sig efter mitt mående, t ex gör vi allt enligt en rutin så jag inte ska behöva fundera på när eller vad jag ska göra nåt. Det sparar så mycket hjärna! Visserligen pratar vi under tiden och det brukar hindra mig från djupare konversationer med Mikael samma dag, men det är bara sunt att jag inte bara pratar med min man. Sen skvätter hon aldrig vatten. En vikarie en gång var helt vild, jag var faktiskt tvungen att hålla för näsan. Och hon gör allting så försiktigt och omtänksamt, ser att mina yånahlar behöver klippas innan jag kommer på det, tusen såna småsaker.det där att vara så sjuk att man inte kan sköta sin personliga hygien var förut en rädsla som hon har minskat till en bråkdel. Jag vill hellre ha kvar henne resten av mitt liv, vilket blir svårt eftersom hon är äldre än jag, redan, men jag får inget psykbryt på tanken att nån annan ska göra det. Ingen kommer att göra det så bra som hon, tror jag, inga av vikarierna har varit lika bra fast några har varit pluspoäng på.

Idag fyllde hon på mina fötter och började som vanligt att kolla efter de minsta tabletterna. Jag brukar alltid lägga i de största först för då slinker de mindre ner i diverse hål. Men å andra sidan så trycker jag alltid ut rätt antal piller och så lägger jag i varje ruta och vet att det finns i alla närbpullren är slut. Jag räknar också varje ruta. Men om man tar de minsta först kan man se att det finns ett piller i varje och dubbelkolla sig själv. Så smart, när det är nån annans piller och det inte får bli fel.

Hon har så många små yrkesknep som gör att hon är så bra. Jag kommer att sörja ihjäl mig om hon ska sluta helt, vilket hon ju har rätt till (hon har åldern inne).

Men jag är tveksam till om det finns en bättre hemtjänstperson k detta långa land. Och henne har jag haft så här länge!

Förresten står det i underlaget från kommunen Mikael och jag har varit sambo sen 2002 (tror jag). Förutom att då var Mikael gift och jag hade aldrig ens hört hans namn, 50 mil bort. Och nu är vi faktiskt gifta, inte sambo. Man gör som man vill men jag känner att jag inte vill kasta bort ett äktenskap lika lätt som en typ inneboende man hånglar med. Jag har ju målet att nu och för evigt är vi gifta.

Men det är då nu vi talar om, inte 2002. Man undrar ju vad det är de har antecknat och som slutar i det formatet? Nog för att jag inte vet på rak arm när vi träffades, men jag kan tänka ut det om jag får en stund, som jag har fått nu, juli 2007, vet inte allra första gången. Vi blev ihop på Lucia 2007, förlovade oss i oktober 2008 och gifte oss sen 12 sept 2009. Alldeles ypperligt. Jag hade ju några exter för mig där jag skulle vara så mänskligt säker som någon kan vara på att jag och min ME skulle klara påfrestningen att bo med nån, och om han skulle vara så skadad av sin skilsmässa att jag skulle orka "hantera" honom. Hjälp, jag ställde frågor ur en bok med 1000 frågor man ska ställa innan man gifter sig med någon. Vi kom inte längre än 650 tror jag, men då tyckte jag det räckte. Egentligen borde ingen få gifta sig utan att ha gått igenom den boken med en terapeut. Och motsvarande när man ska adoptera ett barn eller skaffa hund. Hoppas hunden tycker att man ska betala av sina skulder och inte ha dem hos Kronofogden. 😂 

Socket sätt att skratta åt sina egna skämt. Men i förstår, jag har haft svår huvudvärk och migrän i kanske två veckor nu. Blandat med värmen, med sömnbrist en och sömn kvaliteten (och rädslan den drar med mig eftersom jag vaknar inte en gång när det är morgon utan i många fall 2, 3, och 4 gånger. Sånt varken hackat eller malet är förödande för sömn kvaliteten, som ju är dålig till att börja med.

Fick sammanbrott, som jag dolde, när Mikaels första ditt först aldrig kunde hämta några värden, så han bytte, och då ramlade den av när han blrtatade tänderna. Han har hört om andra som sagt liknande med det har aldrig hänt honom. Och de senaste dagarna blir jag genast mer pressad att jag ska behöva ha koll på sockret om han inte har nån mätsjtt.

Idag i duschen började jag gråta (omärkligt) för att huvudet och sömnen hör att jag mår så dåligt att jag inte fattar hur jag ska orka träffa barn och barnbarn, som är sååååååååå efterlängtade! Jag blir stressad och lite orolig för att jag inte ska leva upp till förväntningarna på en som älskar dem och istället bara vara tråkig, stillsam och tyst. Aldrig när Mikael inte är hemma har jag på tevens ljud utan jag suger i mig allt vad tystnad heter. Och med det här migränet? Det borde inte vara möjligt. Ska definitivt ta upp det med förvaringen i kylkedja med läkaren.

Det började med dusch och slutade medmigrändpktprn. Jag är som jag alltid är, bara lite surare. För man blir verkligen sur av att ha ont.

Och trots vad jag hade velat och räknat med gick jag för en stund sen upp för att ta en Treo Comp. På 45 min har den hjälpt i alla fall delvis och jag ska avsluta detta barrande och säga på återseende.

Registrerad!

Mikael hämtade sitt coronapass så fort han fick besked om det, men jag hade ingen brådska. Jag tycker inte heller särskilt mycket om ordet pass i det sammanhanget för det antyder ju att utan det får man inte resa. Bevis låter frivilligare. Men för även det tankarna till andra världskriget.

Men jag hade bara den ena sprutan registrerad, det har jag kanske redan berättat. Kundtjänsten svarade bara att de hade haft problem med vissa regioner och försök om en vecka igen.

Så det gjorde jag. Fortfarande bara 1 av 2. Men jag har ju hela tiden misstänkt att det där med hemmavaccination inte ingår i VC:s rutiner och kanske blev det något fel? Och det var det, fick jag reda på idag efter att ha kontaktat VC. Läkaren som gav mig sprutan har inte tillgång till det registret, så nu hade sköterskan gjort det.

Hmmm, mystiskt. Om en läkare ger en spruta men inte kan rapportera det, borde läkaren då inte be någon att göra det åt honom? Eller att den som gav honom själva vaccinet och sprutan skulle erbjuda sig att sedan också registrera vaccineringen? 

I vilket fall som helst ska det inte vara mitt ansvar att få mitt vaccin registrerat och än mindre felsöka varför det missats.

Och det kan tyckas vara en liten sak som jag gör mig själv bitter över. Men eftersom jag har så förtvivlat lite tid/ork varje dag, så är det som att nån skär bort fem dagar av mitt liv när jag får hålla på och kolla, komma ihåg, skriva mm. Fem dagar som inte kan användas till nåt vettigt, inte fem minuter. Men det kan man ju inte förvänta sig att alla i vården förstår. Men det borde inte behövas nåt efterarbete. Förstår också att vården är på knäna, men om det här problemet vore coronarelaterat hade jag inte sagt nåt. Det är som det alltid har varit på min VC. 

Jag tror jag tycker ungefär lika mycket om vårdcentralen och riksdagen.

win-win

Mikael har vaknat för tidigt, ligger och vrider och vänder på sig och somnar inte om. Det tar lång tid, över en timme, tills jag hör honom andas så som att han sover. Men det var falskt alarm. Efter tio minuter sover han dock på riktigt. Klockan är över två.

Och jag blir så glad. Hans små snarkningar är världens finaste ljud, för att jag vet att han får sova och inte måste gå till jobbet med ringar under ögonen. Självklart är det inte ringarna som spelar roll utan sömnbristen, men jag försökte bara vara käck.

Men det där att han sover och jag är så glad för det måste vara världens bästa win-win situation. För jag känner mig osjälvisk och empatisk fast det är han som gjorde allt jobbet.

Det fina med äktenskap, börjar jag förstå, är dock att det är precis sånt som stärker relationen. Så att även den mest orkeslösa kan bidra. Den kråksången gillar vi.

Enplans i två våningar?

Så vilket av dem är det?



Det är ju lätt att bara klicka vidare på annonsen, men jag föredrar tydligen att visa er en skärmdump och fördöma dumheten?

Såklart...

Härlig andra dag i Trosa

Onsdag i Trosa: Jag vaknade vid nio så fick ta mer piller och somna om. När jag sen väl vaknade (hemma sover jag tre timmar på nya piller men jag sov längre här, säkert för att jag var helt slut av aktiviteterna) så tog jag mitt livs skönaste dusch. Att låtsas att jag orkar duscha själv som en normal människa är härligt! Och i värmen är det underbart. Hårblåsen behövde man hålla inne en knapp hela tiden och det var inget vidare sprutt i den, så jag orkade inte mer än halvblåsa håret. So what. Orkade inte riktigt sminka mig heller men körde på nåt läppstift och stoppade finörhängena i väskan. Rosa klänning på, iväg med elrullstolen. Ut bland smågatorna i Trosa. Det är så vackert så man storknar. Jag vill köpa vartenda hus! Men vi hittade en mäklare och det var inga roliga priset! I princip Stockholmspriser. Jag tror att Trosa ligger för nära motorvägen för att vara billigt. Ska man köpa ett somarhus för 400 000:- så får det vara sista restimmen på grusvägar.

Jag ropade till Mikael (ungefär som pappa alltid ropade Ungar, jag blir galen! om alla vackra utsikter vi såg på demestrarna) Det ser ju ut som om Madicken bor här! Så quaint alltså! Här skulle jag älska att semestra, ofta! Och det var verkligen litet. Från utkanten, till Ica, till hotellet, till centrum, det var liksom en minut var. Vad bekvämt! Förutom om man vill till Mio eller H&M eller McDondald's eller bio eller konsert eller hälsa på nån som inte bor där.

Här fyller min snälle Mikael luft i däcken på Marve. Shortsen har han köpt i Trosa medan jag sov.

Mikael hade hyrt en cykel så jag satte på högsta hastigheten på Marve. Det gick sådär faktiakt, dels var det mycket kullersten och stigar, men också var det en hel del folk som höll gånghastighet. Vi gick i alla fall genom stan, fram till vad jag trodde var torget som var centrum, men det var bara de tre husen som syns på bilden, 

sen fortsatte vi genom ett område med många restauranger inkl Bomans som vi känner igen som dyrare än Stadshotellet. Sen var vi vid hamnen och segelbåtar och motorbåtar låg förtöjda.
Vi gick en stig på en landtunga mellan båtarna och plötsligt tog det slut. Där satt en skylt med att detta var Världens ände. Lite snopet men nu har vi varit där. Att ta en selfie är visst inte så lätt som ungdomarna får det att se ut! Men vi är ju fortfarande på våra första hundra, de har kanske övat sig i tusentals bilder. De första tre tog Mikael, de andra tog jag. Jag vet ärligt talat inte vad vi pysslar med. Kanske har jag inte sagt att jag fotar? Sådär sura är vi verkligen inte.

Mikael pekade ut vilken båt han vill ha och jag lovade att köpa den om vi vinner tio miljoner. Sen åt vi varsin glass. Det var glassbutiker och glasskiosker i vartenda hörn. En choklad och en svarta vinbär tog vi, bara en kula var för att inte förstöra matlusten. De var dock enorma och vi åt faktiskt inte ens upp. Om sanningen ska fram hade slutet smält och rinnande glass är inte så gott. 
Här mötte vi också några tyskar, som Mikael tilltalade mycket vänligt på tyska, fast de svarade på engelska.

Sen åkte vi till en restaurang som nån hade tipsat oss om, nåt med två svin. Jag blev inte jätteimponerad av menyn. Sen gick vi till nästa tips, Fina fisken, men där verkade man få stå i kö för att få bord och det var knöfullt. Det orkade vi inte. Så då gick vi bara till andra sidan gatan och där hette restaurangen nåt med Trosa och havs eller sjö, och menyn såg fantastisk ut. Vi fick sitta på baksidan under några sorts enorma parasoller. Mikael åt fiskgryta och den hade både musslor och bläckfisk i! 
Jag åt scampipasta med stora och små räkor, grönsaker, god pasta, krämig tomatsås med mycket vitlök.
Vi blev supermätta och precis lika belåtna! Igår var vi ju väldigt nöjda med maten här på hotellet men den var inte i rikligaste laget. Idag blev vi proppmätta. Synd, för jag hade spanat in en cheesecake som vi inte orkade äta.

Sen gick vi bara vägen tillbaka och glodde på det vackra. 
Jag ska inte bli fotograf bär jag blir frisk, om man säger så. Sen har jag några värdelösa inställningar på telefonen så är det ljust ute så ser jag inte vad som är på skärmen.i 99 fall av 100 är jag inte i solen men semeaterbilderna blev rätt usla. Men underbara ändå, för det var vi och vi var på semester!!!

Medan Mikael lämnade tillbaka cykeln tänkte jag ta en selfie med de vackra husen i bakgrunden. Gick ju sådär.


Kom hem till rummet och slet av oss kläderna. För att vi var varma, inte för att vi har någon sexuell ork... Mikael är rolig, jag sa förut att vi ju borde ha passat på att hångla förut när jag ställde mig upp utanför mäklaren, men han sa Det är för varmt! Och jag håller med. Man är innerst inne fortfarande ett barn på bilsemester till Europa utan AC och den som rör ens lår ska dö!

Jag stoppade ju buketten i handfatet och nu har både jag och Mikael orangea fläckar på armarna, plus på kaklet. Hoppas inte vi har förstört kaklet. Jag orkade inte skrubba armen men tvål och vatten räckte verkligen inte.

Nu är det Shrek 2, jag är måttligt road och bloggar istället. Mikael har legat och läst Bill Bryson och jag ska köra kuben en stund. Men spritter verkligen av lycklighet av den här semestern.

Lyckad kväll

Idag hade vi bestämt att vi skulle åka hemifrån kl 15.00, och jag tog ett foto som bildbevis på att vi gick hemifrån några minuter före det, dessutom här klockan fem minuter före. Min man är alltså inte känd för sin punktlighet.
Jag kom på två oviktiga saker som jag hade glömt men inte orkade gå in och hämta (mascara och nåt mer), och i Älvsjö kom jag på nåt mer som inte heller var så viktigt att man behöver köpa det. Mikael glömde sina finskor som han hade plockat ner i en separat kasse tillsammans med sin hårborste. Inte heller nån kris. En del var uppklädda på restaurangen och andra inte så vidare, så det behövdes inte finskor.

Hotellet är UNDERBART! Vackra tapeter överallt, jag har hittills bara tagit kort på en tapet och det på för långt håll. Men ser ni vad fin den är? Nej, det gör ni inte riktigt.
Vårt rum är perfekt. Allt som saknades var ett kylskåp, för Mikael köpte en macka på Ica om jag behövde äta på rummet. Men stort och fint badrum,
tavla ovanför sängen, gammaldags detaljer på saker som jag älskar. 
Det är inte ens för varmt på rummet, så har vi också en stor golvfläkt som inte syns på bilden men gör att fåtöljerna är flyttade lite. Eller vadå fåtöljer, de är klädhängare. Själv hänger jag kläder på elrullstolen. Jag har tagit med mig tre ombyten av underkläder per dag. Jag känner mig själv och min förmåga att hantera värme.

Sängen är lite smal och lite hård. Dessutom är den delen av sängen som kallas sängkanten alldeles mjuk(/nersutten?) för om man lägger sig för långt ditåt känns det som om man ramlar ur sängen. Men so what. Det kan väl vara medelålders variant av att leva farligt: att man kanske ramlar ur sängen i natt?

Jag sa till Mikael att -Vi får ligga och kramas som de gör i Titanic. -Där springer de väl i korridorerna? Så så målade jag upp den sorgliga bilden av paret som kramas när vattnet slår in i hytten.
Han tog visst ett kort på mig när vi åt och jag är inte så förfärligt nöjd med just det fotot. Men det är ändå ett fint minne. Och klänningen är oformligare ut än vad den är. Men jag ska inte snacka ner mig själv, eller upplevelsen så här långt. I'm having the time of my life!

Han blev påhejad av mig att ta sin första selfie men han kunde inte med. Men du tog väl foto på maten frågade jag, eftersom jag själv inte ens kom på tanken förrän jag tog näst sista tuggan. Jag skulle verkligen bli en usel influencer. Mikaels barn är så bra på att ta foton ofta, inte bara på vad barnbarnen gör, men trevliga bilder ur verkligheten. Jag uppskattar det så mycket. Även mina brorsbarn ser jag ofta på foto (alla sex) och det blir bara lite konstigt när Grace fyller 2 och inte har sett en sen före coronan, men man själv har sett foton flera gånger i veckan av henne och känner igen varenda min hon gör men hon inte har sett mig sen hon var ett. Man kan ju facetimea med dem men det kommer jag aldrig på. Och även om jag kom på det så orkar jag ju så förbaskat lite. Jag kanske ringer mamma fyra gånger om året, och Ellen en gång om året. That's it.

Maten var helt gudomlig! Mikael tog kalv och jag lax. Se här!!!

Kökets egen varmrökta fjordlax 
med kokt amandinepotatis, färsk syrad vitkål, äppelchutney samt dill och citronsmör

Stekt kalvrygg 
med sommarprimörer, rökt rödvinssmör och knäckt friterad potatis

Det var riktig finmat! Vi fick inte äta kl 19 som vi ville utan 18.15, så det blev inte lika lång vila som jag hade räknat med. Men den Treon visste var den satt. När jag precis hade släppt ner den i vattnet kom jag på att jag skulle tagit en starkare, men jag drack cola istället och hoppades att koffeinet vidgade blodådrorna åt mig. Eller om det nu är drog ihop dem igen. Har bara haft migrän i 40 år så såna detaljer kan jag inte hålla reda på. Dessutom är det mitt i natten, efter packning, resa och restaurangbesök så jag är inte jättesmart nu. Kanske är jag dock lite överdoserad på koffein. Jag dricker aldrig det annars, och nu har jag från Treon, colan till maten och troccadero på rummet. Arapapa arapapia!

Men jag gjorde mig i ordning på en kvart vilket säkert var rekord. Om man inte tittar så noga så tycker man att man är rätt så snygg!

Dessutom, och det här är så romantiskt, stannade vi till på Ica på väg hit och köpte drickor att ha på rummet så jag kan svälja mediciner med osv. Och sockriga saker ifall Mikael får lågt socker. När han kommer ut till bilen (jag orkar såklart inte följa med in) har han köpt världens vackraste bukett! Liljorna doftar underbart men vi har glömt att be om en vas så de håller nog inte jättelänge. Kanske ska jag lägga dem i handfatet över natten!



P.S. Mikael hälsar så hjärtligt. Eller rättare sagt: "Då har man inte snön som kyler" omedelbart följt av "Sväng här framme." Jepp, han borde få lön för tiden på natten som han tydligen arbetar.

Men nu är det semester!!!!!

Sorgligt

En mamma skrev på Facebook att hennes 9-åriga dotter var på semester med sin pappa och skulle vara en dag i Göteborg. Dotterns intressen var shopping och skönhet. Hon gillade influencers. Kunde folk säga vilka affärer hon skulle tycka det var roligt att gå till?

Några svarade Rusta, ÖB, Dollar store, men lika många föreslog Victoria's Secret och Sephora.

Själv ville jag bara skrika till mamman Ge din dotter bättre hobbies!

Så sorgligt.

P.S. Jag ska inte säga nåt, dels har jag inga barn och då vet man alltid bäst. Och jag använder absolut shopping och skönhet som plåster på mina sår. Men en 9-åring vars hobby är influencers? Jag blir så ledsen.

Mitt fel?

Nu har jag fått meddelande via 1177 från ME-kliniken om felet med sjukresorna. Han tyckte att jag borde ha specificerat vad jag ville ha för sorts resa.

Jag tycker å andra sidan att de borde ha frågat vad jag ville ha för resa om det inte var klart från början. Nu har de gjort valet åt mig. Jag har t ex aldrig fått fel resa av Sköndal eller migränkliniken.

Men det är lite väl småsint att skriva det i ett nytt meddelande på 1177. Man kan ju inte svara på ett meddelande utan bara skriva ett nytt.

Men jag tycker i alla fall att det inte är särskilt snyggt att skylla på patienten. Ska jag veta hur allting i vården fungerar eller ska vården veta det?

Fel!

Jag vet inte vem det är som gjort fel men jag har i alla fall fattat vad som hände igår. När hemtjänsten skulle boka rullstolstaxi fanns inga resor. Det var för att mottagningen hade bokat vanlig taxi. 

När jag skulle fråga Sjukresor svarade en Fatima. Först lät det som om någon drog en mikrofon genom kläderna eller hade suttit på den. Sprakade jättehögt. Egentligen skulle jag lagt på, för i ett enkelt svep försvann 50% av min kognitiva energi av ett starkt ljud. Men jag fortsatte. Fast hon uppfattade inte vad jag sa och frågade om, vilket tog så mycket kognitiv energi av mig. Att förstå hennes svenska, fatta vilket av det jag sagt som är svaret på hennes fråga, och säga det igen. Det är så mycket mer komplicerat än att bara själv presentera sig, fråga, få svar. Sen räckte det inte med mitt personnummer utan sjukresekortnumret. Och vid det laget var jag slut i huvudet och kom inte på hur man hittar sjukresekortet på Mina sidor som jag kunde öppnat i en annan flik på telefonen (men jag klarar i qq kan de inte ens se de resorna. Så det måste vara det som är problemet. Jag är ju också ny på det här, har fortfarande bara åkt en handfull gånger. Så en som jobbar med det här borde ju veta att det finns olika sjukreaor och om patienten inte specificerar det måste man fråga. Nu gissade de bara och det blev fel. 

Men att kolła runt på okända hemsidor, ringa flera telefonsamtal och sen skriva till mottagningen om vad jag fått reda på under dagen, kostar mig så mycket. Fick ställa in duschen idag för att jag inte kunde komma ur sängen förrän, kändes det som, ett par timmar senaste.

Men jag är glad att detta nu har blivit utrett.

Men fördelen med detta är att nu blir allt uppskjutet kanske en månad.  Lina och familjen kommer hit och det är jättebra att slippa ett vårdbesök när de är här, så jag bara kan vila eller göra nåt med dem. Jag har mammografi som jag ska flytta också, men sidan har inte funkat på några dagar. Så då blir det plötsligt lite mindre i almanackan. Det var väldigt trevligt!

Så gör jag!

I nån matgrupp som jag antingen är med i, eller som FB gör reklam för mig om, skrev nån idag När jag är lat och inte orkat laga mat, tar jag pyttipanna och lägger i en ugnsform, vispar upp några ägg som jag häller över och har på riven ost.

Jag hade lust att skriva När jag inte orkar laga mat öppnar jag påsen med pyttipanna ner i stekpannan, vänder lojt med stekspaden medan jag tar mediciner. Och sen har vi två alternativ! En sked rödbetssallad om vi har det, eller några inlagda rödbetsskivor, om vi har det. Det röda räknas som grönsaker. Färdigt! (Man måste inte heller ha kört diskmaskinen i förväg för det går lika bra att äta med gaffel som med sked.)

Men idag hade M köpt drumsticks, heter det väl? Kycklingben men inte låren. Jag rensade dem lite kvickt, hällde på sallad ur en påse, skar en halv tomat och ett helt ägg, hällde på lite fetaost som Mikael inte hade ätit upp igår, och blandade ihop en currydressing. LCHF, tror jag. Jag är så ovan att tänka så att jag inte kan komma på om jag glömde att skriva upp ur några kolhydrater. Men rätt så LCHF var det. Jag orkade inte ens göra snabbmakaroner att dryga ut med. Men det var jättegott. I normala fall hade jag inte kallat det för en sallad, bara för ett par random grönsaker, men när orken tryter får man blåsa upp sitt Carpe diem och njuta av det lilla. 

Jag tänker på de fattiga som får lite ris varje dag och har de tur så får de nåt till och som inte var samma som veckans övriga dagar.