Sjukt fusk!

Jag minns hur min pappa berättade om en person som hade förskingrat pengar i nåt sammanhang i skolvärlden, jag har glömt detaljerna men det var i Borås i slutet av 90-talet. Det var inte nån i ledningen, så det var nog inte fantastiska summor det rörde sig om, men ändå. När det kom fram att personen stulit så sjukskrev personen sig. Och jag minns hur arg jag blev. Förskingring eller skam över densamma är ingen sjukdom!

Härom veckan såg jag nåt om en riksdagsledamot som enligt uppgift sjukskriver sig varje tisdag på grund av mobbning. Nu är jag inte så hemma längre på hur det funkar med karensdag och vem som betalar den första tiden man är sjukskriven, så kanske är det inte Försäkringskassan som betalar för denna personens jobbfrånvaro. Men jag blir ändå sur. Sjukskrivning är inte ok om man inte är sjuk! Det är inte ett botemedel vid baksmälla, en extra klämdag eller nåt man har rätt till för allt man har gjort för arbetsgivaren. Det finns folk som är sjuka på riktigt och som inte får ersättning. Så det är illojalt och oetiskt att utnyttja sjukskrivning till nåt annat än sjukdom. Det spär på stigmat i att arbetsoföra är myglare. Jag bryr mig inte om vilket parti det gäller, eller om personen har rätt i att hon blir mobbad på jobbet. Kalla det för vad det är, men ordet sjuk har ni ingen rätt till!

Framsteg!

Jag fick ju en kub av Jonte i julklapp. Och jag har gjort framsteg! På fem dagar har jag lyckats göra översta lagret! Och på allvar har det tagit mig fem dagar. Jag har ju kunnat det en gång i tiden och när jag när pillat med den nu så har det varit som att ha nåt på tungan som man inte får fram. Jag har känt att svaret är mitt framför ögonen, ojdå, no pun intended men det var ju en go göteborgsvits.

Jag kollade när Jonte löste den en gång för att påminna mig. Han sa att man kan börja med det gula och sen att centrumfärgen i de andra aldrig kan flytta sig. Då kom jag ihåg att jag alltid utgick från den vita när jag var barn, det är motstående sida till den gula. Jag tycker i alla fall att det är avslappnande att försöka. Ibland orkar jag inte anstränga huvudet, men det är på det hela taget en utmaning som jag gärna vill knäcka. Eller lösa, eller vad man säger.

Jag ska förstöra den nu igen och träna mer på första lagret, det är ju enklast så det är ingen idé att jag går vidare förrän jag kan göra toppen som ett rinnande vatten. Vad jag inte förstår nu angående fortsättningen är hur man flyttar på bitarna utan att förstöra det man redan har.

Och visst är det en liknelse om livet? Det händer nya saker och man måste lära sig att hantera det på samma gång som man inte får förstöra det man hittills byggt upp.

Apropå livslärdomar så kollade jag på några boots och nu får jag reklam överallt för just de bootsen! Läskigt. Och jag får mail varje dag om att jag har "glömt" saker i varukorgen. Storebror ser dig!

Mest pinnade nagellacket på Pinterest

Det heter Angora cardie och är min ultimata nagellacksfärg, och tydligen väldigt många andras också!


Gillar både de milda och de färgstarka. Man kan ju variera ut och det är det sköna i kråksången

Nippran på fetaost

Jag har hittat en lite mjukare variant av fetaost som finns i tetrapaket. De är i konsistensen lite mer åt mozzarellaost, fast inte så skumgummi. Vi har alltid färdig sallad i påse hemma, och med en sked italiensk dressing på och en körsbärstomat i småbitar (gränsen verkar gå vid en körsbärstomat, en plommontomat och ansiktet ramlade av och blev rött och kliade.) så blir det värsta lyxsalladen utan nästan nåt jobb alls.

Men när jag ser den här bilden blir jag grymt sugen på både spaghetti och fetaost. Jag gör nästan bara snabbmakaroner och det är ju inte världens godaste pasta. Men det finns så mycket god mat. Jag var för trött för att äta nåt innan jag la mig, men nu är jag för hungrig för att kunna somna, så...

Färgglad inredning

Färgglad = jagglad.

White Christmas

Det töade ett par där före jul så det där tjocka lagret av gnistrande snö som låg på tak, brevlådor, buskar och allt, smälte bort. Kvar blev bara det vanliga på marken, som inte ens knarrade längre. Men när jag ser andras foton, t ex folk i Göteborg, ser det ut som ett annat land. Är glad för vädret i Stockholm faktiskt.

Jag hade mina höstboots på mig en gång i snön och hade svårt att hålla balansen. Så jag testade vinterstövlarna, och dels blev jag varmare om benen men dels hade de en superbra gummisula. Så jag måste som väl är inte skaffa mig broddar till skorna. Det är jag för sjutton för ung för!

Mina stövlar är från Ellos. Äkta skinn, rejäl vintrig sula, varmfodrade, oanvända, fick dem för 300:- på tradera. I originalförpacknkngen. Wkn-win.

Och vit jul har det varit, typ, nästan, i alla fall.

Bara lite att inspireras av

Igår såg jag en bohemisk linnekjol i mitt Pinterestflöde och som jag tänkte att jag måste tagga min kusin i. Men det var redan hennes pin. Men hon har väldigt speciell stil, linne, särskilt beige linne, har jag nog aldrig haft ett plagg i, och min smak är inte bohemisk heller. Men jag är fascinerad av när nån faktiskt har en stil. Och ur det perspektivet kan jag beundra nåt som är välgenomtänkt och skickligt utcört, även om jag tycker det är fult som stryk. Det är ju det fina med konst, om man gillar det har inte med saken att göra.

Det här är sånt som jag inspireras av.

Dags för Maxima!

Den hör röda outfiten med flirt med 50-talet i jackan, den är jag supersvag för. Jag älskade en linnekostym jag hade med rosa sydda prickar, knytskärp i midjan och alinjeformad kjol. Kavajen var bara v-ringar och knytena satt fast fram på magen och man gjorde bara en knut, så hängde skärpet som en detalj. Och jag har den med ett rosa linne under, och älskade det! Strl 38 älskade jag också. Fy, vad mycket snygga kläder jag har haft när jag var smal och när jag var rörlig nog att shoppa. Kavajen hade 7/8-dels ärmar, dem älskar jag nästan ännu mer än 3/4-dels ärmar.

Den andra klänningen blir jag knäsvag av. Svandunen, den tjocka satängen som säkert frasar, blommönster som är lagom stora och lagom blandning mellan unika blommor men liknande blommor.

Och ni får tre för priset av två. Jag skickar, som tröst till alla som inte har en miljon om året (räcker ens det???) i jobbklädesbidrag, eller en stylist och ändringssömmerska, eller för den delen inte ens nån make up-artist eller frisör. Med andra ord, se här när Maxima har ett halvfult halsband och en lite misslyckad hairday. Mer som en dag på stranden. Lent, flygigt, svårstylat hår ser mer drottninglikt ut uppsatt, då har man produkter som låser fast allt där det ska vara, som en enorm huvudbehå.

Om jag börjar bli trött? Märker jag inte :-)

Per. Fek. Tion!

Visst behöver en kvinna ca 30 par skor, sandaler, stövlar, featskor osv, men om man har de hör två behöver man bara komplttera med kanske 5 st. Sandaler, platta, sandaler, höga, stövlar och ankelboots. Och ett par gympadojor kanske.

Same same but different

Jag vet inte om det oftare står om Madeleines gruvliga hämnd på Sofia eller Sofias på Madeleines. Jag vet inte hur väl de "klickar". Det sägs ju att även Kate Middleton och Meghan Markle är i luven på varandra. Men ingen kommer nog nånsin att få reda på hur det verkligen ligger till, hos britterna eller hos oss.

Därför har jag tagit mig friheten att guida er lite genom min egen samling klipp och så får ni döma om de är vänner, fiender, rivaler, eller bara svägerskor. Här har ni lite att fundera på. Jag vet inte hur man gör en sån där Quick Poll där man får kryssa i Friend eller Foe. Men den som sitter inne med kunskap är hjärtligt välkommen att dela, och den som gör som jag, har åsikter om det jag inte vet nåt om, är givetvis söt nog att göra detsamma i kommentarsfältet.

OK, de har i alla fall inte "råkat klä sig likadant". Men det är ju annars lite grämligt.

Alla på fotografiet har chambrayblått utom Madeleine och Sofia, som har smutsrosa.

Blicken! Eller bara ett oturligt sammanträffande.

Riksmötets öppnande. Ojdå.

Riksmötets öppnande ett annat år. Really???

Och näst efter männen är det väl juvelerna man vill bräcka med. Madeleines är the real thing, Sofia har inga ärvda juveler men har fått ett egentillverkat halsband. Inte att Sofia gjort det själv, men nån smyckesperson har gjort det speciellt åt henne.

Mode och konst och kroppar

Jag gillar mycket mode som inte är alls sånt som jag tycker att man ska ha på sig. Men är som ett konstverk, som man ibland förstår sig lite på och ibland inte alls. Som han konstnären som målar med färger så som ett djur hade spillt. Jackson Pollock. En av hans målningar var med i filmen The Accountant, som gick på nån av våra kanaler nyss. Tavlan hängde i taket i en husvagn, det är vad jag minns från den filmen. Vem säger att obegriplig konst inte skapar känslor! Jag tänker förresten på nån sorts långpannekaka med smält choklad och smält vit choklad på. Ser precis ut så. Tavlan heter förresten Free form och är värd miljontals dollar. Men om jag skulle måla nåt liknande skulle det vara värt noll och intet. Så antingen är det svårare än det ser ut och han är en sann konstnär som får nåt svårt att se lätt ut. Eller så är det som Blondinbellas schampon, som folk bara köper för att hon är känd.


Hur som helst, jag gillar mode ur ett estetiskt perspektiv. Ibland går även modet över gränsen och ofta är runwaykreationerna knappast tänkta som normala människors vanliga plagg. Men på den här bilden, från Elie Saab Ready to wear Spring 2019, gillar jag hur tyget flyger och hur perfekt avvägd den röda färgen är. Bara rött, utan inslag av tomat eller paprika. Samt hur den är vass och mjuk i uttrycket på samma gång. Elie Saab är ju en av mina favoriter. Hade jag varit kunglig eller snuskrik hade jag velat ha en klänning av honom på mitt bröllop. Ja, om jag inte hade varit fet alltså. Tror inte haute couture görs i plus sizes, det är mot deras religion liksom.


Apropå det så tycker jag tjejen ser för smal ut. Proportionerna är liksom fel, det är för långt från halsgropen till skrevet och armarna ser ut som ET. Inget illa om henne personligen, om hennes mamma läser här.

Jaja, surt sa räven. Men jag såg just en annan bild av Sandra Bullock i en Elie Saab-klänning, och hon såg för tjock ut i den jämfört med runwaymodellerna. Då är det illa, när en filmstjärna som säkert har storlek 0 ser större ut än dem man är van vid att se i hans klänningar.

Apropå kroppar kan jag skryta med mitt livs andra ryggskott. Jag har haft det kanske en vecka men har sovit extra dåligt i två nätter och då har ryggen blivit värre. (Jag har förresten sovit extra dåligt för att jag följde min ME-läkares råd om när jag ska ta sömnpiller. Så det gör jag inte igen.) Idag tog jag en Treo comp och i 5 ljuvliga timmar försvann det onda och jag kunde vända mig om i soffan. Försvann gjorde också värk i resten av kroppen men mest nacke och huvudet. Jag skulle vrida på nacken och stretcha den, som jag gör för att öka blodgenomströmningen, och det kändes ingenting när jag vred på huvudet och jag fattade inte vad jag gjorde för fel. Aha, smärtlindring! Och som förr när jag tagit starkare värkmedicin så blir jag ledsen när de går ur kroppen, ledsen för att det är som att ha blivit av med en ryggsäck med tegelsten som man nu måste ta på sig igen. Om jag fick smärtlindra och sömnpillra mig precis som jag hade lust skulle jag ha det hur bra som helst. Men det måste man vara döende för att få. Hur döende, undrar jag. Jag är 100% säker på att jag ska dö, bara inte än.

Mera återanvändning!

Kate har visst börjat jobba igen, men jag vet inte hur gammal lille Louis är. Men han är väl född i år. Jag har ingen aning om när den tidigare bilden är ifrån, jag följer inte Kate nånstans utan råkade bara känna igen klänningen i mitt flöde på Pinterest. Men heja!

Heja återanvändning!

Denna svarta klänning med blommor och rosetter på ärmarna är från Erdem. Prinsessan Madeleine bar den på Silvias 75-årskonsert förra veckan och jag tyckte väl jag kände igen den. Jag orkar inte leta reda på när den andra bilden är, men det kan kanske vara en Te deum? Om det var dop skulle hon ha huvudbonad och barnen med sig. -- Nu har jag slagit upp det och det är från Te deum för prins Gabriel den 4 sep 2017.

Men å andra sidan kostar väl en Erdem 20 000:-. Så att återanvända den innebär att man betalar 10 000:- för gissningsvis 5 timmar. Dvs 2 000:- i timmen. Det är ändå rätt dyr timpenning. Om de nu köper jobbkläder för apanaget.

Så sorgligt

Jag har en ME-vän vars man har cancer och får behandling. Hon är ledsen för att vården tar sån hänsyn till hennes mans sjukdom men inte hennes, FK bryr sig inte om att sjukintyget är dåligt utan ger såklart sjukpenning för det står cancer men hon har inte fått en krona på flera år, bekanta reagerar med att det är så synd om mannen, fast han är "friskare" än hon. Mindre funktionshindrad alltså. Jag tar detta ur minnet så lita inte på att jag beskrivit det rätt.

Och idag fick hon en trollkommentar om att hon borde skämmas, och så massa felaktiga uppfattningar om att vi minsann kan bli friska utan cytostatika och att sjukdomen förresten knappt finns ändå. Fast man blir inte frisk från ME varken med eller utan cytostatika. Man kan ligga årtionden i sängen utan bot. Och i Norge har de studier på två cancermediciner som ME-behandling.

Jag är så förfärligt trött på att aldrig kunna säga till nån, vården eller nån enda människa, att jag har ME, utan jag måste tänka ut exakt hur mycket info personen behöver om vad ME faktiskt är, jag kan inte ens fråga om de känner till ME och nöja mig med ett ja till svar. För allt de tror att de vet kan ändå vara fel. Alltså, jag är inte avundsjuk på någon annan sjuk, men vad skönt det vore att en enda gång bara kunna säga t ex Jag har MS. Eller såklart helst att jag har ME, men att ingen behöver en förklaring eller att man behöver rätta till 50 års missuppfattningar.

För en gångs skull!

Jag brukar inte ha några nyårslöften. Under många år blev jag så stressad, frustrerad och kände mig maktlös istället för bemäktigad. Eftersom jag är slav under en sjukdom jag bara kan styra åt fel håll, mao kan jag inte genom att göra allt rätt bli förbättrad/frisk, så spär målsättningar bara på min känsla av att vara livegen. ME äger hela min kropp, stora delar av min hjärna också, för den delen. Så jag la av att sträva efter att bli bättre, för är ett mål inte mätbart, är det inte ett mål utan en önskedröm.

Sen har Mikael och psykologen fått mig att ändra min syn på mål. Numera sätter jag barnsligt enkla mål, som jag som 48-åring möjligtvis skulle skämmas för, men so what, det här är mitt liv. Jag hade som mål att inte bli andfådd när jag tog piller, morgon och kväll, och att inte bli andfådd när jag klär av och på mig. Strumporna är svåra, leggings med mycket giv i tyget funkar bra. När jag hade ökat från 3 ggr, vilka tre tillfällen som helst, via 3 dar i rad, hela vägen fram till 10 dagar, morgon och kväll både piller och kläder. Då hade jag faktiskt lyckats uppnå en förbättring i mitt liv på ett sätt som inte kändes stressande för mig att försöka uppfylla och som var alldeles lagom svår. Efter att knappt ha klätt på mig på hela sommaren kom jag ur vanorna och står ofta i köket med ena foten kvar i byxan, andfådd. Jag borde nämligen klä av mig när jag sitter ner, men det har jag inte alltid tålamod till.

Men nu kom jag som vanligt bort från ämnet. Mål, nyårslöften.

Jag lovar mig själv en sak. Att fortsätta kämpa för mig själv. För att byta läkare som inte förstår, för att inte ge upp för att jag inte får gehör för tankar om sköldkörteln, att inte låta mig tvingas in i situationer jag inte vill, att stå upp för mig. Säga ifrån. Och om jag inte orkar säga ifrån till personen, så kanske en förklaring till chefen går lika bra. Men jag ska inte ge mig! Jag är inte läkare, men jag har rätt bra pejl på en del saker och jag tänker inte gå hos nån som får mig att gråta. Min ME blir ju sämre om jag får PTSD-liknande reaktioner av en läkare. Jag såg nån bakifrån som jag trodde var en läkare till mig och jag fick ont i magen. Så förtjänar ingen att ha det. Ännu mindre en som, på grund av årtionden strösslade med små övergrepp och större respektlöshet, faktiskt är vårdskadad ur ett psykologiskt perspektiv. Jag kan inte hjälpa att jag blivit dåligt behandlad av viss vårdpersonal, alltså kan jag inte hjälpa att jag har fått en dåliga känslor. Och jag har ingen plikt att behålla en dålig läkare för att det vore menligt för deras ego att bli ubytt. Så jag ska fortsätta kämpa för rätt vård. Det finns några projekt att ta tag i nu när järnet är fixat, sånär som på efterkontroller.

Det andra är ett löfte jag ger mig själv, det är ju man själv som avgör vad målet ska vara och sig själv man ska ansvara för. Men detta gäller också Mikael, mina föräldrar, mina syskon, Mikaels barn, mina 5 1/2 brorsbarn och mina 2 plastbarnbarn. Jag sover dåligt, av och till, och mycket dåligt i höst, så illa att jag blivit extra deprimerad, belastad psykiskt av det, samt fått ångest. Ångesten och tankarna att jag vill dö om jag inte får sova är minst 10 år gamla. I höst, samma år som en av mina bästa ME-vänner fick dödshjälp, har jag haft stunder där jag sovit dåligt länge och jag börjar känna mig instabil och vet inte hur många millimeter det är mellan mig och kanten som är självmord. Jag har inga planer nu, men jag minns så tydligt när det var som värst, då tänkte jag att jag inte kunde se en annan lösning än att mitt liv tar slut. Det som är jag vid mina sinnens fulla bruk skulle inte mörda nån. Men den extremångestfyllda känner jag inte så väl att jag kan förjtspå hennes agerande och jag är lite rädd för henne. Rätt för att vara så förstörd av sömnbrist att jag inte märker att jag inte tänker klart.

Men jag har fortfarande Mikael och min familj att tänka på, även om jag vet att det är riktigt illa när jag börjar tänka att de får det bättre utan mig. Jag känner som att det är en stor björn som har dunsat fram så det känns under fötterna när han går och som stannar precis bakom mig. Jag känner hans varma andedräkt i nacken, fuktig; en synaps från dödligt utbrott. Den där björnen är sömnångesten. Förr tog det 2v utan sömn tills han släntrade in, apparently direkt från idet. Men nu kan det räcka med 2 dagar, eller 1 efter en väldigt svår dag, för att jag ska gråta, inte kan fatta hur jag ska klara att leva såhär. Och jag blir mer och mer galen.

Jag har fortfarande inte fått prova nån medicin som hjälpt, men skillnaden är att vc-läkaren remitterade mig vidare, och de var hur alerta och på bollen som helst. Här har jag gått år ut och år in och bara försökt klara av det. Om jag får hjälp med min ångest och kanske också min sömn, så har jag alla förutsättningar att sakta ner sjukdomsförloppet. En dröm jag inte vågar hoppas på är att jag får god effekt av t3, då kan jag kanske hoppa uppåt i funktionsskalan från sämst till värre, det är ju ett steg upp och sen är det bara "skit" och "ojdå" kvar till "normal", och det vore ju en enorm förbättring.

Men det jag lovar mina nära och kära är att, även om innehållet i mitt liv kanske inte kan förändras särskilt mycket från det här, så kan jag. Gud har sagt: "Min [dotter], frid vare med din själ! Dina motgångar och lidanden skall endast vara ett ögonblick, och därefter skall Gud, om du har uthärdat väl, upphöja dig i höjden" (L&F 121:7, 8).

Det betyder många saker: "Min dotter" visar att jag är hans barn, han min kärleksfulla Far. Hur skulle han kunna glömma bort mig, oavsett vilken bildlig avkrok jag bor i?

"Frid vare med din själ!" Som jag minns det är vare konjunktiv och har inneboende i sig en stark önskan att nåt ska hända. Och jag vill hellre ha frid men ME, än frisk och kaos.

Mina motgångar och lidanden skall endast vara ett ögonblick. Han är ju inte ens ironisk, utan säger att när livet är över kommer du att tycka att det gick superfort. Säg den mamma som vid 03-amningen förstår att om fem bokstavliga minuter ordnar ni studentfeat för bebin.

Så, jag får ha mina lidanden, men Gud lovar att de kommer att ta slut. Och om Gud ger mig lidande och prövningar (eller om han låter naturen ha sin gilla gång och folk får alla möjliga smittor både hemma och i fjärran), vad vill han av mig?

"...därefter skall Gud, om du har uthärdat väl, upphöja dig i höjden."

Vill han inte att jag ska vara som Moder Teresa eller ens en normal människa som sopsorterar, inte skäller på grannen när han har högljudd fest, försöker låta bli att messa när jag kör, och köper mindre julklappar än familjen är van vid för att rätta munnen efter matsäcken men det är pinsamt att erkänna för barn och barnbarn kring granen. Inte ens det?

Uthärda väl. Det är allt.

Så jag fattade mitt beslut. 2019 har vi varit gifta i 10 år och som bröllopspresent ska jag ge min man ett bättre jag. Jag ska inte bara härda ut, utan uthärda bra, bättre, väl. Ha tacksamhet i hjärtat på samma gång som ångest, om jag nu inte får bort den så lätt. Påminna mig om det eviga perspektivet och inte bara att tiden är så lång och svår.


Downton Abbey

Här kan ni se en teaser inför filmen som kommer nästa år i slutet av september. Den ska bli lite häftigare, lite lyxigare, lite bättre. Jag tänker mest på hur jag ska lägga upp genomtittandet av tv-serien före det. Det får jag nog räkna på. Egentligen skulle jag vilja titta på alla avsnitten med nån som är downtontokig som jag, och sen gå på bion ihop. Om man nu kan få sin trötta kropp att klara trappor, och vad gör man då åt rullstolen?

Här kan ni se. Man får verkligen inte veta nåt, men musiken är fylligare. Dyrare, I suppose.
https://youtu.be/TYnITeDfaA4

God jul!

Vilken underbar dag jag haft idag! Vi var hos Jojo och allting var perfekt. Hade till och med fått brunkål av pappa. Vi hade också skurit ner på julklapparna och det var alldeles lagom! Jag fick present av Jonte och han hade köpt Hanne-Vibeke Holsts bok Som pesten. Jag såg intervju med författaren på Babel i höstas och har velat läsa boken sen dess. Den är en riktig tegelsten och jag vill så gärna skjuta upp att läsa den så jag kan gotta mig åt tanken, men vi får se. Jag kan knappt hålla fingrarna borta! Sen fick jag -- bless his heart -- en rubiks kub också. När vi åt hos T&M i höstas pratade vi om nu kuber och jag frågade om jag fick låna hem Thomas. Men just det exemplaret hade sentimentalt värde så då ville jag inte riskera nåt. Men Jonte kom ihåg det och så fick jag en nu! Jag minns hur jag som mellanstadieelev satt och finulade med den och såvitt jag vet kom jag på själv hur man skulle lösa den. Jag har vissa minnesbilder av hur jag gjorde och i vilken ordning, men jag har ju inte haft en kub i händerna på kanske 38 år. Så jag ska klura och använda det som avslappning, om jag nu kan hålla mig avslappnad. Annars finns ju lösningen på nätet.

Dagens bästa var att jag fick Mikael att gråta goda tårar.

Och att mamma och pappa fick mig att gråta goda tårar.

Och att Miriam öppnar ett paket, som är från mig, men del 1 av 2, fast det vet hon inte om. Så ser hon att det står Svenskt Tenn på sigillet och alla förklarar varför det är så känt och så jättedyrt. Så säger Mikael, som kommentar till deras prisnivå, Och därför får du några pappersservetter. Och så går det 30 sekunder och så får hon pappersservetter! Det var röda med elefanter på. Men lite skoj.

Sen går det en stund och så ska Thomas öppna ett paket, och jag tittar på formen av paketet och säger att det är tops. Så öppnar han paketet och det är tops! Fast på asken står det Skojar bara och under tiden har hon hämtat det riktiga paketet som var så stort att det inte fick plats under granen. Men alltså, vi ska inte gissa mer tror jag :-)

Vi spelade två spel också och jag får ju verkligen speldjävulen i mig! Kan inte stilla mig, blir helt vinnarhetsig.

Nu ska jag köpa magnesium och omega 3. Och prova lite med kuben. Och se var jag kan använda presentkortet jag fick av Mikael. Det ska jag sitta och tänka på mycket, det är som att njuta flera gånger.

Julefrid! Snälla!!!

Jag har maxvilat i två dagar efter det senaste vårdbesöket. Mikael har lagat mat, jag har bara stått upp när jag ska klä på mig, hämta dricka, ta piller. Tvångsvila kallar vi det ibland när vi inte har råd att göra något alls och måste spara varenda energikrona till nåt annat. Som i mitt fall julafton. Vi sa nej till några som kom förbi igår för att jag måste vila. Jag satt i köket och ropade tack och God jul. Går man till dörren tar det 10 min hur man än gör. Mikael skötte snabbmakaronerna själv och de blev som i bamba. Han är suverän på att steka kött men sisådär på att koka pasta.

Men, jo, jag hade tvångsdisciplin igår kväl med läggningen också, att somna var det viktigaste, viktigare än nån artikel eller sånt man roar sig med.

Men vad händer efter 6 1/2 timmes sömn? Fyra timmar för lite för att fungera normalt? Jo, jag vaknar, känner att klockan inte är 14, utan 10.30. Först blev jag bara ledsen över att jag vaknade, sen gick jag upp och tog en stilnoct till och två melatonin. Det har gått en timme sen jag tog dem, det brukar krävas minst 1 timma. De första gångermna jag tog stilnoct trodde jag att jag kunde ta det dem i köket och gå in till sovrummet, kanske hämta nåt på vägen, men jag gick rätt in i dörrkarmen och fattade att de funkar görfort. Men nu, 15 år senare skulle jag kunna vara vaken de närmaste fyra timmarna och ingen skulle märka att jag har sömntabletter i kroppen. Jag har bara gråtit ut min förtvivlan över att sömnen krånglar när jag behöver den som allra, allra bäst. Jag får såklart ett sammanbrott, tårarna flyter i stridande strömmar. Till slut måste jag gå upp och krama Mikael. Som inte är hemma. Då tvättade jag mina supersmutsiga glasögon, tog fram vilka smycken jag ska ha idag, och målade ett andra lager nagellack. Problemet med ångest är att det känns bättre om jag gör nåt, men jag är ju på tvångsvila, jag måste göra så lite det bara går för att jag ska ha energi till den här dagen. Och där kom tårarna igen.

Varför kan man bara inte få sova hela natten och vakna först när man är utvilad. Jag eftersöker en sån som Mikael har på armen, fast den skulle vara fylld med sömnmedel, så när man behövde en ny dos, förde man dit mobilen som kommunicerade med dutten och så får man lite iv sömnmedicin. Hursom helst är jag helt förstörd. Så ledsen att jag vaknade så himla tidigt, 6h är recept på DISASTER. Ledsen också att Mikael inte var hemma så jag kunde gå upp och krama honom. Nu tvättade jag mina glasögon istället och målade naglarna, det andra lagret. Ni ska få se hur målande i skum belysning och sen ett andra lager med ångest ser ut. Är det möjligen andra gången k samma blogginlägg jag berättar samma sak? Så redig är jag idag.

Ser ni på fönster långfinger att jag ötnhelt ute ochcyklar. Men det för jag tvätta bort. Nu måååååååååste jag somna. Gråter i alla fall inte längre.

Dagens lurendrejeri

Sellpy har blivit stora. Jag har köpt 3 eller 4 saker av dem, bl a ett par svarta Eccoboots som var felmarkerade och en storlek för små, vilket jag verkligen var ledsen för för de var underbara och superprisvärda. Jag fick skicka tillbaka dem igen och de var smidiga att ha att göra med. Sen köpte jag en vinröd väska en gång som hade massa fläckar och var oerhört sliten. Då klagade jag och fick pengarna tillbaka och fick bara slänga väskan. Men jag hade ju velat ha den. Men jag har sett förr att de kan ha väldigt prisvärda varor, inklusive märkesvaror.

Men inte längre. Dagens lurendrejeri är begagnade teskedar från Ikea för 200:- plus 52 spänn i frakt. Det verkar som om det mesta numera är rätt dyrt, kanske för att de har fått så oerhört mycket varor att det inte lönar sig att sälja saker billigt. Jag gissar att det som blir osålt, vilket ju måste vara de allra flesta av deras 269 427 varor, för vem vill ha begagnade skedar för mer än vad de kostar på Ikea?, går nånstans som återvinning som de får betalt för. Eller om de tar betalt i reda pengar för att fota och annonsera så bryr de sig inte så mycket om ifall varan blir såld eller inte, de har ändå tjänat pengar på den. Men jag vet inte. Vissa saker är fortfarande billiga, jag såg två bordstabletter för 10:-, men de verkar ha så mycket grejer som folk vill bli av med, inte vill köpa. En billig kiwilykta kan man hitta, men jag har också sett kiwilyktor för mer än vad de kostar nya. Och vissa saker har de bara fotat i en slarvigt ihopviken hög, som ett par svartvita gardiner som inte gick att se alls hur de såg ut. Jag tror att jag som ivrig konsjmentinformerare måste säga att om man funderar på att sälja saker via Sellpy ska man nog kolla på vad de har till salu i den genre ens egna saker är, samt följa ett gäng produkter och se om de alls blir sålda. För att det skulle vara en sån bra affär för mig att nån annan säljer mina saker, det låter lite för bra för att vara sant.

Då blir jag glad

Folk har varit snälla mot oss i jul, vi har fått flera "omtankar". Ibland blir Mikael rörd när han berättar om nåt som nån i kyrkan har sagt, och han säger Du är inte ensam, folk tänker på dig. Jag har väl aldrig förväntat mig att bli en sån som klamrar sig fast vid att folk tänker på mig, men det är precis så.

Jag har en crazy vecka med fyra vårdbesök. Skulle varit bättre om jag kunde legat och vilat hela veckan inför jul. Men de "nödvändiga" vårdbesöken är så stor del av mitt liv och det är jättetrist. Jag skulle ju hellre gå ut och äta med Mikael än sitta och lipa på vårdcentralen. "Få 40 bistick" ska jag göra på fredag, men av alla vårdbesök vill jag helst gå på det för det hjälper så bra! Jag minns när jag hade migrän innan jag blev sjuk, det hände inte ens varje år tror jag, men jag kommer ihåg smärtan. Om någon pratade i samma rum dog man nästan. Jag minns att jag sa när jag började få botox att det tog bort 80% av smärtan, och det kan vara sant, det är ju jag själv som har sagt det. Det är en fin julklapp att få.

Men idag hände nåt jag blev glad för. Jag hörde hur Mikael vaknade till vid tio och jag var kvar i soffan ett tag till. Så när jag hade lagt mig vid halv tolv var han fortfarande vaken så vi pratade ett par minuter, och sen somnade han fort. Det kändes som en sån komplimang. Det är som när en bebis känner sig trygg hos en och somnar. Det är också en fin julklapp att få, känslan att jag betyder något positivt för min man, trots allt som är jobbigt i mitt liv och som jag passar på honom. Jag måste bli mer rolig att leva med. Jag tror jag ska försöka vara på gott humör imorgon, hur jag än mår. Jag är så trött på att gråta!

Bjärred

Jag läste en del igår och har fortsatt tänka idag. Det är jobbiga tankar, komplicerade känslor, och jag går tillbaka både till Anne Örtegrens assisterade självmord och till min egen förfärliga höst. Jag har hämtat mig lite rent mentalt, men är bara två sömnlösa nätter från att vilja ta livet av mig. Jag lever på kanten och vill gärna flytta mig bort från den.

Så min första reaktion om bjärredsfallet igår var att föräldrarna måste ha varit oerhört pressade, kanske var deras barn så sjuka att de vädjade om lindring. Jag tycker självklart att det är fel att döda nån, inte minst oskyldiga barn, men jag tänkte att de måste ha varit så pressade att de gick sönder inuti.

Sen läste jag en liten bit ur ett dokument om filicide, barnamord. Där stod mord av funktionsnedsatta nämnt som en särskild punkt. De andra vanliga barnamorden är som hämnd mot partner, eller en misshandel som gick överstyr. Och det tredje s k barmhärtighetsmord.

Artikeln fick mig att tänka så mycket. Om de hade haft cancer, hur hade vi tyckt då? Om barnen varit friska, hur hade vi tänkt då? Jag insåg att jag inte hade tyckt att det var ok att mörda friska barn, men jag ville gärna ursäkta att de mördade sjuka barn. Varför? Är sjuka människors liv inte lika mycket värda? Är våra liv så värdelösa att vi lika gärna kan dö hela bunten? Om man överdriver en sak hör man lite lättare hur det egentligen låter.

Jag kanske i viss mån och omedvetet delar samhällets felaktiga syn på människors värde. Jag vill inte skylla ifrån mig på samhället för mina egna åsikter, men när det gäller synen på hur kvinnor ska se ut så har ju media en enorm roll i det, så mina tankar och känslor är inte i ett vacuum dit inga stereotyper når. Men jag har kanske problem med att jag är sjuk för att det ligger nånting halvdolt i mitt omedvetna om att funkisars liv är sämre än andra. Mitt liv är ju mindre än andras, det känns i alla fall sämre. För varför ska man beklaga föräldrarna som sa att de inte såg någon livskvalitet framöver. Det kan ju betyda allt från att barnen förstörde deras planer, till att barnen var supermegasjuka och att föräldrarna inte stod ut med att se dem lida. Men inte mördar man sina barn om de får cancer? Då försöker man ju hjälpa dem. Och om de inte fick hjälp utan tvärtom för att ME inte har bra skyddsnät, så finns det 100 föräldrar till i exakt samma situation som inte mördar sina ME-sjuka barn.

Jag inser att det här är så hemskt och drar fram så många svåra känslor att det enklaste är att stå på höga hästar, va, stå??? Sitta på, tror jag väl. Jag sitter på höga hästar och är generös när jag inte kallar dem sociopater utan tänker att de måste ha varit superdeprimerande. Men faktum är att oavsett sjukdom så får man faktiskt inte ta död på andra människor.

I alla fall, jag har dumt nog läst urusla artiklar idag med rubriker som "omstridd diagnos" och "forskarna svårt oeniga". En hemsk läkare som väljer att ignorera de biomedicinska bevisen och hävdar att ME bara sitter i huvudet har fått plats i media idag, liksom tydligen Elisabeth Höglund. Önskar vi hade vår egen Michael J Fox i såna lägen.

Dagens nyhet

Idag har det publicerats att de två föräldrar som dödade sina barn och sen sig själva i början av året i Bjärred gjorde det efter att barnen fått ME-diagnos. Jag har bara läst en artikel om detta idag, men de flesta medier har enligt uppgift hakat på denna nyhet. Två media, SvT och nån mer, hade skrivit bra om saken, medan Expressen tog det offentliga bottennappet och publicerade en repris av en artikel som var urdålig redan första gången. Övervikt på falska stereotyper och skvaller snarare än fakta och repliker från läkare som antingen forskar på ME eller som faktiskt har träffat en ME-patient. SvD hade en artikelserie om ME den här tiden förra året och den var så bra att jag började prenumerera på nättidningen efter det. Det är ju ofta först när man vet nåt om nåt som man förstår hur fel det kan stå i tidningarna, och hur rätt! Och att det är ett val man gör baserat på om man vill informera eller clickbaita. Och visst är jag partisk eftersom jag själv är ME-sjuk, men jag är också så pass insatt att jag vet vilka gamla missuppfattningar som är vederlagda vid det här laget. Så när nån upprepar dem i syfte att sensationalisera på svårt sjuka människor genom att citera folk som kallar oss lata, då har jag inte mycket till övers för dem. Så om ni vill vara snälla mot mig, läs SvD men inte Expressen. Nånsin.

Jag måste dock påpeka att jag inte råder nån att läsa om bjärredsmorden, över huvud taget. Jag har som sagt inte läst nåt själv idag förutom en notis i morse som jag redan har glömt. Det hjälper inte mig. Och jag har bara hört ryktesvägen om Expressen, men jag har å andra sidan läst den artikeln när den var ny och det gör mig riktigt ledsen att läsa sån skir. Jag har slutat säga skit, mer eller mindre, men nu är det fullständigt sant. Om allt annat de skriver om är lika långt från sanningen och det aktuella kunskapsläget så kan ni vänta er en snar notis om att jorden faktiskt inte är platt trots allt. Den är fyrkantig.

Jag ska inte köpa skor!

Jag upprepar det som ett mantra. Jag SKA inte köpa några skor! (Men annars, se nedan för dreggelinspiration.) Jag har använt mina vinterskor ett dussin gånger, max, och jag har TRE par svarta stövlar. Kommer inte ihåg varför jag köpte par nummer två, jo, det var för att mitt första par bara var textilfodrade och det andra paret var piléfodrade. Och svinbilliga fast oanvända på tradera. Det tredje paret köpte jag inte helt frivilligt. Jag hade nämligen fått svårt att stänga stövlarna så jag köpte ett par som man liksom kan vika in kanten på så att de passar även till stabbiga vader. Egentligen ligger det mesta av min fetma på göra Om, men tydligen har jag ju också tjocka vader. Men, så, tre svarta par stövlar. Jag kan inte med att sälja de två första, för Jag vill ju vara smal igen!


Tänkte idag faktiskt på när jag hade gått ner 16 kg och Thomas hade 30-årsfest. Jag kände mig så fin! Men fick gallsten och vågade inte äta fett, fast det gick bra, men allt grönt fick jag gallstensanfall av, så jag orkade inte fortsätta med LCHF på samma gång som jag hade gallrestriktioner, och sen dess har jag inte gått ner mer.

Men jag minns när jag bodde i Borås och var smal och orkade gå i affärer. Jag hade sex vardagsstövlar, nej, fem. Tre ridstövlar i svart, brunt och cognac, samt två mockastövlar med ullfoder, svarta och bruna. Sen hade jag ett par svarta höga stövlar med klack, som kostade över tusen spänn och jag köpte dem inte ens på rea. Men jag har älskat få skor så mycket som dem. Mexx. Sen hade jag ett par bruna knähöga stövlar med smäcker klack, de hade kostat bara ca 300:- i USA. Sen hade jag ett par olivgröna och ett par vinröda stövlar med blockaktig klack, typ strumpstövlar kallar man dem nu. Jag kunde matcha allt, och hade ett par väskor i varje färg och stil också. Ibland saknar jag att få klä upp mig. Går ju inte till varken jobb, bokklubb, AW, dejt eller fest längre. Mireille (ME-kompis) undrade om man kunde ha paljettkjol på sig till läkaren :-) Jag borde göra mig av med mina högklackade skor. Dem går jag ju aldrig i mer. Fast att sitta i rullstol går ju bra med höga klackar. Men de få steg jag tar är ändå obekväma om jag har klackar. Kroppen är ju en 90-årings.

Jag ska försöka gå på julkonsert i Handen imorgon. Har målat naglarna röda ikväll och har möjligtvis bestämt vad jag ska ha på mig. En geometriskt mönstrad klänning med huvudintryck i rött å vinrött, med 3/4-ärm, drapering i midjan och sen lite a-linjeformad. Jag hade dock kunnat tänka mig att se ut såhär. Lär få problem med midjan bara, så ser mer mina vader ut :-)