Jag har blivit rädd

Jag är inte lika modig som min syster som flyttade hemifrån nån dag eller två efter studenten till Italien, utan jobb och med tak över huvudet visserligen, men utan direkt plan för hur hon skulle leva där. Och sen flyttade hon till Frankrike och till Tyskland, och sen blev hon inte galen när hennes man dog. Hon är en av de modigaste jag känner. Hon är dock rädd för några samma saker som jag, så jag gillar att tänka på att hon är modig för då kan jag också vara det.

Jag flyttade till Schweiz utan att direkt kunna nån tyska, och det var ändå inte tyska de pratade där, men jag hade jobb och lägenhet och rumskamrat, så det var ganska tillrättalagt ändå. Sen gjorde jag nåt som var värre, eller rättare sagt som krävde mer mod, och det var när jag flyttade till England för att arbeta för min kyrka. Jag är introvert men mycket, det allra mesta, jag höll på med då innebar kontakt med människor jag inte kände alls eller bara kände lite. Och det var ju också då som jag blev sjuk och det har krävt allt mod jag kan uppbåda för att möta är efter år av försämring. Just nu fattas det en väldigt stor portion mod jämfört med vad situationen kräver.

Men sen har jag levt ensam också. Det har krävts mod på ett annorlunda sätt. Jag har fått lita till mig själv och träna mig på att tro på att det inte är mig det är fel på för att jag är singel. Hade inte lätt att få pojkvänner heller, så det krävdes en del mod för att tro på mig själv i den situationen.

Sen vet jag inte om det ska kallas modigt precis, men jag träffade Mikael när jag var 37 och vi gifte oss två år senare. Jag behövde mycket mod i den situationen också. Dels var han skild och hade inte varit lyckligt gift på en del år. Sen tog skilsmässan hårt på hans självkänsla, som på alla, och på hans humör. Och jag vet att man blir "skadad" av en skilsmässa, det hade jag sett i min egen familj, så hur skulle jag veta om han var lagom skadad eller alldeles för skadad? Om det var fel tid eller för snabbt. Inte för mig, men för honom. Och så var jag ju sjuk. Jag var så rädd för att det skulle vara för mycket jobb med att kommunicera, kompromissa, dela allt. Inte för att jag inte tyckte han var värd det, men på grund av att jag har så lite energi pga min sjukdom. Jag var så rädd för att allt kommunicerande och kompromissande skulle göra mig sjukare, och lika rädd för att jag skulle låta bli att kommunicera och kompromissa för att jag inte orkade. Ja, det var mycket i den situationen som jag då var rädd för.

Och nu har jag fått nya rädslor. Jag är fortfarande inte så van vid att dela allt, jag är van vid att leva ensam och bara dela det jag själv har behov av eller lust med. Så det tränar jag mig fortfarande på. Jag har blivit rädd för att det inte ska finnas nånting av mig kvar i det här äktenskapet, alltså ingen Anja för Mikael att älska. Om han hade lågt socker resten av livet skulle jag ju känna att jag hade förlorat den som är min man, på samma sätt som Alzheimeranhöriga mister sina makar länge innan de faktiskt mister dem. Och fast det finns lite kvar av mig så är jag rädd för att jag inte ska märka när det blir för mycket ME och för lite Anja för att han ska orka älska mig. Inte så mycket hans fel som nåt som jag orsakar, ovilligt men ändå.

Sen är jag rädd för att vara med personer utan Mikael. Var och fick järninjektkon i går och Mikael hade kurs, så jag åkte komet och pratade med sköterskan. Hon frågade om ME och på kvällen var jag helt känslomässigt slut. Jag inser att jag tycker det är jobbigt att berätta om min sjukdom. Jag vill ju gärna sprida upplysning, men det är samtidigt jobbigt att berätta om det svåraste som hänt mig nånsin. Det är som en våldtagen som måste berätta för polisen och för partnern och för... Om Mikael är med mig nånstans kan jag åka i baksätet liksom, han pratar och jag får vara tyst. Dels är det ju jobbigt att prata så jag är gärna tyst om jag får, men då blir det inga jobbiga frågor som får mig att bli ledsen.

Nästa vecka ska jag till min specialistläkare. Det är jag också rädd för. Det är andra gången vi träffas och jag känner henne inte än. Det var synnerligen dålig timing för mig personligen att bli av med dr Ulla. Och det jag ska prata med doktorn om är inte bara vanliga me-grejer utan det jobbigaste av allt, sömnen och min ångest. Och jag är jätterädd att hon ska tycka att vi väntar och ser. Och så är jag rädd för att jag måste berätta alla de jobbigaste händelserna, känslorna, tankarna, för att hon ska få en överblick av problemet, och för att få hjälp med det värsta måste det värsta komma fram. Jag försöker peppa mig själv så jag ska orka berätta det. Men jag skulle så gärna slippa, men då får jag ingen hjälp, så det går inte heller.

Sen fick jag sista järnet igår. Det blev jag också rädd för. Första gången blev jag rädd för en anafylaktisk reaktion, som min kusin fått. För då skulle jag inte få mer järn och hur skulle jag då få upp mina värden och mitt mående? Och igår var jag rädd för att nu var det sista chansen, om jag inte märker nån skillnad på mitt mående nu så blir det inget. Om det inte är så att värdena fortfarande är så låga att jag borde få mer järn. Men jag är så rädd för att hoppas på nåt. The stakes are so high. Jag måste bli bättre, jag står inte ut med att det går åt fel håll hela tiden. Och det är ju ändå det troliga. Men jag är rädd för att ens tänka på det. Vad kommer det att handla om om 2-3 år i den här takten? Att jag får kissa på potta bredvid sängen som Mikael får tömma, och att jag får ligga och äta? Botox vet jag inte hur jag skulle få utan att lämna hemmet.

Jag har gråtit sex gånger idag. Jag är specialist på att stoppa gråt. Får för ont i huvudet av att gråta, så jag stoppar gråten med viljan. Men det är väl inte nyttigt heller, men vem orkar gå och oroa sig för att svärmor ska dö eller mina brorsbarn bli faderlösa. Man blir ju knäpp om man oroar sig för det. Och då är det nog för sent, för knäpp är jag redan känner jag. Extra knäpp idag. Jag måste bli vettig i huvudet.

03:30. Jag går baske mig upp och tar ett piller till. Jag kan inte hålla på och må så dåligt att jag börjar gråta så fort jag glömmer att hålla handen på kranen med tårarna. Ett piller och en ruta Marabou, det är äkta antidepressiva alltså..

Där går gränsen

Man vet att man har ME när man själv ska ta på de rena örngotten som låg i torktumlaren när Mikael bytte lakan tidigare ikväll, och man blir andfådd av att ta på ett örngott, andfådd!!!, men märker det inte själv men Mikael vaknar av det och yttrar ett sluddrigt Du... innan han somnar om.

Lika som bär

Christer Sjögren och Stefan Löfvén.

Eller har jag redan visat det?

Äntligen jul!

Vi tjuvstartade med julen idag och satte på jullakan. Mikael gjorde, jag tog fram dem. Nu pirrar det i jultarmen!

Sköna hem har de snyggaste reportagen, men jag tycket ändå att mycket i tidningen är ovärt att titta på och/eller läsa, så för mig passar det perfekt att följa dem på fb och bara få det gottigaste. De här två julmiljöerna fångade mitt hjärta idag. Här.

This is glamorous

Vilken klänning! Vecken på kjolen, midjan, halsen, ärmarna, tyget, allt! Om den dessutom fanns i gammalrosa, är ju inte så förtjust i beige, så hade den varit en perfekt present till mig. Fast det skulle nog behövas två för min omkrets.

Minimalist javisst inte

Susanna Peterson, överintendent på Nationalmuseum, har idag visat kungaparet samt deras gäst den italienske presidenten och hans dotter sitt museum. Hon hade sån fin liten midja och den coolaste topp jag sett på evigheter! När jag skulle gifta mig var jag lite inne på den där Snövits styvmor-aktiga kragen men nu blev det en rätt tam bolero som lät klänningen tala för sig själv. Men hade man kunnat få intendentens överdel med en stor vid och stel kjol så hade jag nog kallat det för min drömklänning. Jag är inte less is more, precis.

Apropå det. Såg sånt suuuuperfint foto på K, ett reklamfoto för hennes jobb, och hon såg så stram menar jag inte, snarare återhållsam, ut på nåt vis, hon kan verkligen konsten att tala starkt utan stora åthävor. Hon är minimalismens mästare. Grått och beige och svart ser lyxigt ut tillsammans, med små, små smycken och det där långa, tjocka glansiga håret. Ja, hjälp vad hon är vacker. Ser ut som sin far fast som en snygg tjej.

Apropå barn så har jag kommit på att jag inte ska ha en dotter som heter Vega. Om nån nu trodde det.

Överförenklat

Jag sov ju trots allt 10 timmar på raken i natt. Det är mitt minimum, sover jag färre timmar än så eller att timmarna är med uppvaknande emellan så går jag på minus och blir sämre dagen efter, och ju sämre jag mår desto sämre sover jag. Så det kräver mycket av mig att vända dålig sömn.

Idag har jag i alla fall fläskat på med så mycket sömnpiller att jag sov bra. Underbart. Jag känner mig helt återhämtad.

Men vänta nu, jag ligger fortfarande i sängen och klockan är kvart över sex, på kvällen. Jag orkar inte gå upp och klä på mig.

Så att jag känner mig nöjd med nattens sömn och känner mig "återhämtad", det betyder kanske snarare att jag inte gråter och har ångest och vill dö, men att jag måste vila i sängen i flera timmar efter sömnen för att ens orka resa mig.

Jaja, men jag är i alla fall inte självmordsbenägen idag. Det är en oerhörd lättnad att känna sig glad, även om jag fortfarande inte kan använda min dag till nåt annat än ligga ner.

Jag vill ha fest!

Dels vill jag ha adventsparty med blindad julmustprovning och snittar med jultema.

Dels vill jag ha White Party på Lucia med guidad tur till stadens finaste utomhusljus.

Sen vill jag ha släktmiddag för min familj med det där spelet där man pratar, på Annandan typ.

Sen vill jag orka gå på två julfiranden, ett på julafton med vuxna, det borde jag orka, och ett några dagar senare med barnbarn. Och jag vill träffa min familj på jul också. Mikaels barn är ju min familj, men jag vet inte vad jag ska kalla dem annars. Det blir familjen och min familj.

Sen vill jag ha Smörgåstårtetävling, gärna på påsk.

Och sen vill jag bjuda på italiensk buffé.

Och nästa år vill jag bjuda på rungande 10-årsjubileumsbröllopsfest.

Och så vill jag ha teparty med klänning och hatt för tjejer.

Och så vill jag ha en bokklubb, det är inte precis fest, men nästan.

Och så vill jag åka kryssning med mina bästa me-vänner, rullstolsmaffian.

Och så vill jag åka till Sicilien med Ellen.

Och så vill jag åka vart som helst med Mikael.

Det blev visst inte bara middag och fest utan resa också. Ja, och då vill jag för sjutton gubbar åka på Liseberg! Och äta räkmacka på Gothia Towers.

Och åka till London med min kusin. Och hälsa på min brors familj, det känns visserligen nästan lika långt till Huddinge som till Amherst. Min syrra hade jag flygbiljetter till i höstas men jag var för dålig.

Det är lite begränsande för ens festliv om man får feber av att sitta på en stol i mer än en halvtimme. Men jag har såååååå mycket drömmar.

Ja, jag har faktiskt sovit 10h i natt i ett sträck, fast det var riktigt psykiskt pressande igår. Migrän och feber gör det inte precis lättare att somna, och jag hade haft jobbiga nötter innan. Men nu är allt bra. Jag är som väl så positiv av naturen att det dåliga blir som bortblåst väldigt lätt. Av en okej natt. Men tack för det.

Hälsa är ingen pengafråga!

Hjälp, plötsligt gick det upp en sak för mig. Johan säger ju att cancer går före i operationskön och det är ju fint så. Men han bor ju inte i Sverige. Täcker hans försäkring detta? Operation och cancerbehandling kan säkert kosta en miljon. Var får man det ifrån om försäkringen inte täcker? Det är sånt man kan bli hemlös för i det landet. Bettan tjänar ju bra, men inte så man har en miljon över sådär när som helst. Och inte får han någon sjukskrivning heller att tala om, semestern kan ju vara typ 10 dagar för en del.

Och jag som hade lugnat ner mig så mycket angående det.

Jag har i alla fall blod i min kropp!

Och här är bildbeviset. Jag känner mig lite som alla andra människor när min kropp beter sig som alla andras.

Dåliga beslut!

Imorse vaknade jag efter fem timmars sömn klockan 09.00 av att nån bankade hårt på ytterdörren. Dock tror jag att jag drömde det, för jag vet ingen som skulle hit kl 09. Jag var sååååå trött och tänkte att jag skulle försöka somna om av mig själv. Är man så här trött så kan man somna, tänkte jag. Nja, är man såhär trött och har me och har övertrasserat dagen innan så kan man absolut inte somna. Vid 13 orkade jag öppna ögonen och släpa mig upp efter sömnpiller. Satt och läste en stund i väntan på att de skulle verka och somnade sen. Hade kommit ihåg att messa hemtjänsten och ställa in duschen, somnade, och det var LJUVLIGT!!! Men, VAKNADE av alarmet inför duschen 16.45. Hade ställt in duschen men inte alarmet. Och jag hade tidigare tappat mobilen nånstan bredvid sängen eller mellan säng och sängbord, så jag blev hur pigg som helst av att höra det där ljudet i flera minuter medan jag flyttade på nackkuddar, hörselskydd och nådde mobilen med ett långfinger. Sen hade jag nästan somnat om lite, men väcktes ordentligt av reprisen på alarmet 16.55. Om man inte stänger av alarmet utan det slutar själv så ringer det igen 10 min senare. Så nu är jag helt vaken och har sovit 2h samt 5h. Det är bättre än många andra, men jag måste ha 10 timmar på raken eller 11h uppdelat, om jag inte ska bli sämre. Så nu har jag i princip redan feber fast jag inte gått upp ur sängen ens.

Jag borde verkligen skriva sömnregler. En checklista på saker jag ska kolla, följa och hur jag ska bete mig, så jag inte ligger och fattar dåliga beslut som förvärrar sömnbristen. Jag gör det med en gång faktiskt. Regel nr 1. Tro inte att du kan somna om av dig själv. Det behövs nya sömnmedel.

Hette det novent?

Jag läste nyss om företeelsen att tjuvstarta med sina juldekorationer. Jag har ju velat ta fram våra grejer i några veckor men inte orkat. Och varje år i oktober tänker jag att det snart är dags, snart som i om en vecka, inte om en månad. Och våra grannar har satt upp en ljusslinga, några andra också. Och på Ica har de visst haft julsakerna framme en månad. Så det verkar som om det där med att smyga in julen tidigare och tidigare får mer plats. Och nu såg jag alltså att tiden i november före 1 advent alltså kallas novent och är en tjuvstart på julen. UTOMORDENTLIGT, säger jag!

Lite kär, nej, mycket!

Idag var jag på vårdcentralen igen och fick iv-järn. Igår kväll var första kvällen utan feber sen i onsdags. Men nu såklart feber efter idag. Sen följde jag med och handlade mat, sen åt vi laxmiddag vi fått av m&p, och det kändes som om vi hade pratat oavbrutet i 4 timmar. Normalt sett tål jag inte så långa pratstunder, men det är svårt att låta bli att prata med den man älskar. Och jag är så glad för att Mikael inte älskar mig för alla roliga resor vi (inte) gör, eller de stillsamma eller vilda hobbyaktiviteter vi (inte heller) gör, utan att han älskar mig för den jag är när vi pratar med varandra. Som den här skitsjukdomen utvecklas så kanske det kommer en tid när jag inte kan prata längre, och det är såklart skrämmande. Men jag märker ju att vi har kvar vårt förhållande även om vi bara skulle sitta still i soffa och fåtölj och prata och inget mer. Det är jag makalöst tacksam och glad för. Och jag är övertygad om att han inte kommer att sluta älska mig när jag behöver det som mest.

Förresten skämtade vi med varandra på franska på Ica. <3

Finn fem fel

En nära släkting till kungafamiljen har gått bort. Han och hans Margot möttes i 20-årsåldern men fick vänta tills de var 79 innan de blev ett par. Greve Bernadotte efterlämnar storasyster, lillasyster och fem barn.

Jag finner inte fem fel, men vi börjar så får vi se hur långt det går.

Nära släkting. Han är syssling till kungens pappa. Är det nära släkt? Jag känner inte mina föräldrars kusiner, än mindre deras sysslingar.

Har han fem barn med kvinnan han gifte sig med när han var 79? Då har de nog fått barnen tidigare. Om det inte är frun som är mamma till barnen så låter det väldigt respektlöst att mamman då skulle varit nåt mellanspel mellan pappans kärlek till den andra kvinnan och som började redan i 20-årsåldern. Det är ju som om Mikael skulle bli ihop med sitt ex om 20 år och det skulle beskrivas som en kärlekssaga. Inte kul för barnen heller att höra det beskrivas som att pappan aldrig älskat mamman så som han älskar den nya frun. Jag tycker man får vara försiktig med hur man beskriver sånt, för barnens skull. Så det är inte stilfullt av tidningen att skriva så, även om det var så. Men det är väl inte huvudmålet för de där tidningarna. Och "barnen" är väl i 60-70-årsåldern och bryr sig förmodligen inte.

Jag var hursomhelst tvungen att ta reda på hur det låg till. Tydligen träffades de mycket riktigt i 20-årsåldern och blev kära, men Margot flyttade med sin familj till Boden och gifte sig med nån annan och fick tre barn. Oscar gifte sig först med en och sen en annan, äktenskapet med nummer två varade ca 40 år. Vet inte vem som är mamma till vilka av de fem barnen. Och sen när den gamle Oscar träffade den gamla Margot var båda obundna så då blev de tillsammans. Men träffades bara på helgerna, bodde inte i samma stad men var i våningen i Antibes varje september. Man gifter sig inte när man är 90, tyckte Oscar. Och när hon gick bort för nåt år eller två sen så stod det om henne att hon var en kungavän. Och då är hon alltså särbo till mannens pappas syssling. I så fall har jag många vänner. Det är kanske som Facebook, där man är vän med väldigt många. "Några av mina 500 bästa vänner..."

Mikael brukar säga att det är först när man vet nåt om nåt som man märker hur fel det står i tidningen om det. Så nu tar jag det med en nypa salt när det står nära vän, nära släkting osv. Det kanske är nån man vet vad de heter men inte mer. Men fint så, ingen i kungafamiljen vet vad jag heter.

Källa, till informationen alltså, tvivlet har jag själv sått.

Och förresten så är Google så lömska. Det står reklam för olika nyhetshändelser och överst är det alltid Meghan Markle eller kungafamiljen. Jag blir så ofta lurad att läsa för de är ju bra på att sätta rubriker. Och nu har jag återigen lurats av en rubrik, och dessutom läst vidare och letat efter extra information, och skrivit ett småirriterat blogginlägg om saken. De har mig precis där de vill att jag ska vara! Hmm.

Dagens namn

Underbar, rubbad läsning. Förnamn som Skatteverket stoppat sedan den nya namnlagen trädde i kraft 1 juli 2017:

Trollet

Papich

Prinsessan

Amiral

Snäckan

Kråka

Mysco

Tegnér

Anarquia, Anarkia

Pung

Think

Green

Jord

Knorren

Farmor

Pappa

Peculiar

Superfastjellyfish

T-Rex

Stormtass

Källa.

Flygrädsla

Jag skrev, som ni ser, flygrädsla som rubrik. Jag skrev som vanligt ett stavfel och det första stavnimgsförslaget plattan gav mig var flyg rädsla, och det andra var flygrädsla. Varför får det finnas produkter som föreslår en felstavning före en rättstavning? Jag hade ju dessutom stavat fel på en bokstav, inte på ett mellanslag. Grr.

Men tillbaka till ämnet. Såg en dryg kvart på ett program om flygolyckor och det var ett plan som kraschat i Schweiz. Lång historia kort så kom utredarna fram till att piloten var för dålig och andrepiloten för underdånig så han inte ifrågasatte sin äldre kollega när han borde ha gjort det. 24 personer miste livet. När man undersökte pilotens bakgrund såg man att han ansökt flera gånger men inte klarat nåt med navigering. Och så hade han, när han till slut ändå blev pilot och arbetade som turistpilot i Schweiz, navigerat fel och kommit in i Italien av misstag. Misstaget upptäcktes först när passagerarna såg gatuskyltar på italienska. Jag misstänker ju att det är en skröna, för i Ticino, den italienska kantonen i Schweiz, är gatuskyltarna också på italienska. Men han kan ju ha kommit så väldigt mycket fel att de inte ens skulle ha varit i närheten av varken Ticino eller Italien. Man vill ju inte gärna tro att de inte är korrekta på ett program om flygolyckor, där hela grejen går ut på att ta reda på saker exakt.

Hur som helst, var man inte flygrädd förr så kan man ju bli det av ett sånt program! Men varje flygolycka utreds minutiöst och det är i princip så att samma misstag aldrig sker två gånger. Nån gång har jag sett hur ett helt jetflygplan kraschat för att reparationsmanualen hade missat att nämna specifikt att man skulle använda en ny bricka när man bytte en viss mutter. Så varje olycka förbättrar på ett sätt flygsäkerheten. För alla utom för dem som faktiskt var med om olyckan, de har ju en 100%-ig skadeförekomst på den flighten. Så är det med statistik.

Att hindra barn från att vilja ha godis

Ja, man råkar bara skvätta ut några salladsblad på gladpacken och så är det inga barn som vill komma nära godisskålen, ungefär så som man stoppar en vampyr med vitlök.

Vad har jag gjort???

Inte precis ett litet hål i blusen!

Dagens ord

Läste nyss kanske 10 inredningsbloggar. Läste år väl en halvsannkng. Och lite väl många inlägg om adventsljusstakar, men alla ska ju välja sina favoriter. Och det är ju rätt tid att göra reklam för det nu.

Men dagens ord är strössla. Det låter lite juligt även om strössel är de där pastelliga pinnarna man doppar mjukglassen i.

Nån sa att man skulle strössla med lite guldglans i form av ljusstakar.

Den andra rapporterade om nåns våning och hur hon är djärv och kreativ och strösslar med levande blommor. Förresten undrar jag när vi får se nåt hem som är tråkigt och intetsägande och där växter ses som slöseri med pengar.

Eller va, undrar jag när vi får se ett sånt hem? Det har vi redan. Det finns massa wannabes på Instagram som har precis såna hem. De har ibland också en Dagg-vas med för korta bensinmacksblommor i.

Annars är det ju så fullkomligt självklart att tidningarna gillar djärvt och kreativt och svindyrt. Ett sånt hem på Ikea-budget, det vore nåt!

Älskar förresten hur de i Allt i hemmet brukar ha ett uppslag med två likadana interiörer och den ena är billig och den andra dyr, och så för man gissa. Nu senast var det lätt för jag såg att ljuslyktorna var Kastehelmi. Men jag kan oftast gissa rätt, även om jag inte brukar kunna säga var nån specifik möbel kommer ifrån. Men idén är bra. Att saker inte måste vara dyra för att vara snygga, och kanske också att pengar inte kan köpa smak.

Snart jul!

Ja, vi har ju sett säsongens första snö, även om det var blink, and you miss it. Så nu tar jag mig friheten, i skydd av första snön alltså, om sambandet inte stod klart, att börja prata om jul. Jag har väl i huvudsak två saker att säga.

1) Nu börjar den svåraste tiden på året, den när jag inte får råka avslöja vad folk ska få för julklappar. Jag har köpt två och jag har varit nära att försäja mig 5-6 gånger redan. Hemskt påfrestande på det hela taget.

2) Jag minns i somras när jag funderade på exakt hur tokig jag skulle verka om jag tog fram julgrejerna och hade dem framme året om. Av bekvämlighet alltså. Jul och juli, ni vet. Men så nu tittar jag i almanackan och inser att det blir tajt om tid att få fram stakar och stjärnor. Jag överdriver inte, dessa eviga vårdbesök gör mig galen! Jag hinner inte med mitt liv! Har sex vårdtillfällen i november och ett par sociala grejer och tre projekt som behöver färdigställas, typ brev, ansökningar osv. Men bara det allra nödvändigaste. Sånt som inte är akut blir typ aldrig gjort. Man ska inte stressa på jul så man till slut får en dålig känsla inför det finaste av allt. Real Group sjöng om det redan för typ 20 år sen.

Boken!

Jag pratade med Mikael idag om att jag kört fast, jag behöver ett par grejer till till boken men jag har tänkt i flera dagar men kan inte komma på nåt. Men så sa han nåt och plötsligt inser jag att jag ju kan LJUGA! Jag kan hitta på vad som helst och beskriva det. Hjälp. Ibland slår det slint i hjärnkontoret, alltså.

Det gick bra!

Jag fick min första dos järn idag på vårdcentralen. 1 av 1000 kan få svåra allergiska reaktioner. Min kusin har fått det, hon blev medvetslös om jag minns det rätt, så jag var nervös. Inte för själva biverkningen, utan mer för att om jag svimmar av järnet får jag det inte nån mer gång. Och jag har kämpat så för att nån ska ta mig på allvar med detta för att jag hoppas att jag kan må lite bättre om blodvärdena är bättre. Så jag vill verkligen ha det där järnet, och jag vill verkligen bli bara en smula bättre!

När jag skulle göra mig i ordning kände jag plötsligt att jag var tvungen att gå och hålla Mikael i handen. Jag hoppas så mycket på att detta ska göra skillnad i mitt mående och då är det en emotionell risk. Märker jag ingen skillnad så är det ju ingen skillnad mot nu, men jag hoppas ju att det ska göra skillnad, och det är så svårt det där med att hoppas numera.

Det enda som var svårt var som vanligt att hitta nånstans att sticka mig. Annars gick det hur bra som helst! Jag hade Mikael med mig också, och Marve, och Mikael ordnade så jag fick ligga ner under den halvtimme de rekommenderade att man skulle vara kvar för observation efteråt. Det är så skönt att inte behöva be om sånt själv, för jag har fått nog med blickar och behöver inte bli ifrågasatt mer. Så om Mikael frågar är det honom de ifrågasätter, och det gör folk inte.

Jag är så fantastiskt lättad att det gick bra. Teoretiskt sett så har jag ju hört om en person som fick svåra biverkningar och då borde jag känna till 1000 som det har gått bra för. Så många har jag ju inte hört talas om, så ur ett statistiskt perspektiv borde det vara ok, men jag har ett stort eksem i pannan för att jag åt en halv tomat i söndags. Så man kan ju inte räkna med att den här kroppen beter sig som den borde.

Men det har den gjort idag! Jag är så lycklig!

Då ska jag bara börja må bättre av järnet också. Placeboeffekten har i alla fall funkat helt makalöst idag!

Årets bästa thriller

Jag kanske pratade härom dagen om nya serien Bodyguard som Mikael och jag började titta på på Netflix. Jag har nu lite mera info.

Serien i 6 delar är gjord av BBC och inte som jag trodde av Netflix. SvD skriver att den hade de högsta "tittarsiffrorna för ett BBC-drama sedan 2008 (11 miljoner tittare såg de sista fem minuterna av sista avsnittet)."

Och dessutom ser jag att serien är skapad av Jed Mercurio som gjort Line of duty, som jag är helt galen i. Nu fattar jag. SvD säger att den är "nästintill omöjlig att sluta titta på". Det är ju skönt att få veta det från en så säker källa som SvD, för idag när Mikael och jag började titta på del 3 och han tröttnade (???!) så kunde jag inte låta bli utan såg dessutom avsnitt 4, 5 och 6 på raken. Kan faktiskt bara komma ihåg att jag bingeat Line of duty så förut, och Downton Abbey såklart. Men det är ju lite som att jämföra äpplen och pistoler.

Jag har lite seriedepression nu. Det är mitt eget ord och beskriver känslan av tomhet man har efter att man tittat färdigt på en vansinnigt bra serie.

REKOMMENDERAS Å DET GRÖVSTA!

Räddad!

Härom dagen hade jag nyss gått upp och Mikael var inte hemma. Jag var i badrummet när jag hörde att han kom, så jag gick ut i hallen, spritt språngande naken, och tänkte att jag skulle vara rolig och öppna dörren naken. Hade inte tänkt ut nån mer avancerad plan än så, men jag hade låst upp dörren och öppnat den nån decimeter när jag såg honom gå de få stegen från bilen. Jag är alltså på väg att öppna dörren på vid gavel och låtsas som om jag är hans konkubin som öppnar dörren naken eller nåt, när jag ser honom säga -- med en röst som inte låter bekant utan mer som till en främmande person -- Hej. Då ser jag att en kvinna är på väg in på gångvägen och är 2-3 steg från Mikael och nåt steg från vår ytterdörr. Och henne hade jag alltså flashat om inte Mikael hade hälsat på henne och varnat mig. Han hade inte sett mig än, så det var rena turen. Jag vet inte vad det hade börjat gå för sorts rykten om mig bland grannarna annars. Jag smet in och höll för munnen så inte kvinnan skulle höra mitt gapskratt. Mikael, som är en intelligent man, räknade nog ut alltihop när han såg mig. Alltså, så nära förödmjukelsens rand!

Alltså, min man

De som är feminister, tar de åt sig av och delar på sånt arbete som är att fixa rören i badrummet? I så fall är jag inte feminist. Jag kan mycket väl skruva loss vattenlåset under handfatet, rensa och skruva tillbaka. Jag har bott själv i många år och var redan självförsörjande i duschstrilspill på dryga 20 år. Det är jag nog rätt stolt över.

Men det är ju viss skillnad. Vi har haft problem med nån lukt i badrummet av och till i åratal. Både jag, på den tiden när jag orkade, och Mikael har rensat under handfatet. Han har även röjt bakom tvättmaskinen och jag har hällt ättika och bakpulver i duschhålet. Föreningen har bytt vårt badrumsgolv för att toastolen inte satt som den skulle, och då trodde jag att problemet med lukt skulle försvinna för att det hade haft nåt med det att göra. Men nej. Jag har ju ibland ett överaktivt luktsinne, men nu på sistone har jag känt lukten ut i vardagsrummet om badrumsdörren inte varit helt stängd. Har hört att en del i föreningen har haft problem med vattenlåset i duschen.

Men nu har Mikael köpt en grej. Det ser ut som en liten gasolbrännare, det trodde jag i alla fall det var när han kom hem med den, men det är en maskin med lång vajer, 7,5 m tror jag det var. Den ska ner i rören och röja. Han har till och med kört ner den i avloppet bakom tvättmaskinen. Duschen gick inte för den är inte konstruerad så, men under handfatet gick det också. Och ja, jag har ju tappat mycket här i perioder. Vi behöver inte gå in mer på hår och avlopp och lukt. Det räcker att säga att när jag gick upp i lördags så luktade det Ajax i lägenheten. Ända från badrummet. Och jag har inte känt tillstymmelse till lukt efter det. Det känns som om vi har fått tillbaka vår lägenhet. När myrorna invaderade den så kändes den ju också som om den inte var vår längre utan deras, åtminstone så betedde de sig så. Och nu har Mikael återtagit lägenheten från avloppet. Jag har aldrig bott på ett ställe förr där man behöver köra ner en vajer i avloppet, 7 m, men det visste Mikael att man kunde. Den mannen är värd sin vikt i guld. Jag kommer aldrig att kunna betala tillbaka till Gud som har gett mig honom, varken bokstavligt eller bildligt. Och minst av allt hans vikt i guld.

Hans hba1c har gått ner! Jag är så glad att han anstränger sig för att leva vid min sida länge till.

Och faktiskt, nu när jag har sovit 11h per natt tre gånger den senaste veckan, så har jag blivit emotionella Superwoman och är inte orolig för min brors operation och inte för min svärmors cellgifter. Och inte för min egen sovångest heller, den är som bortblåst. Jag fyllde på min dosett förra måndagen och stoppade bara i sånt som jag tålt i många år och jag tror faktiskt att jag sover bättre. I så fall är bovarna zink, selen och e-vitamin. Plus att jag bytt sort på mitt b12. Kan de verkligen göra att man inte sover? Zink och selen lär ska vara viktiga för omvandlingen av sköldkörtelhormoner och e-vitamin vet jag inte mycket om mer än att det är en antioxidant som professor Karin Norlin ordinerade när jag först fick min me-diagnos på 90-talet. Jag har provat den förr, ätit i åratal periodvis. Zink och selen har jag nog dock inte provat förr, vad jag minns. Men jag har ju provat det mesta, så jag vet inte längre. Men jag ska göra uppehåll nu i tre veckor till och om jag får tillbaka sömnen så är det nåt av detta som har påverkat. Då får jag ta itu med det nästa år. Jag vill ju prova en annan sköldkörtelmedickn också som min vc-läkare har sagt nej till, men jag ska ge honom argumenten lite tydligare den här gången och annars får jag försöka hitta nån annan läkare, kanske nån privatendokrinolog. Jag ska i alla fall se till att få in vägran i journalen, för om jag inte hittar nån som är villig att låta mig prova ska jag som sista utväg fråga fk om ersättning för vård utomlands. Och då finns det en klinik i Norge som skriver ut och licensansöker. Men det går inte på högkostnadsskyddet så om fk inte går med på att betala blir det för dyrt. Och fk kan ta ett år på sig att utreda, hörde förra veckan om nån som väntat 11 månader. Och under den tiden får man sitta där med rumpan bak.

Jag är nervös för mina järninjektioner. Jag är lite mer matallergisk än jag brukar och har lite utslag i ansiktet. Hade tänkt försöka att mitt immunförsvar/allergi inte skulle vara på alerten, utan som en loj hund som inte har behövt reagera på nåt på länge. Men det är ju inte säkert att det är så det funkar. Jag vill i alla fall såååååååå gärna ha det där järnet, för jag tror att jag kommer att må bättre av det. Och om jag får en allergisk reaktion, 1 av 1000 får det, så kan jag inte få jv-järn och vad gör jag då? Stoppar en lever i matberedaren och dricker den som en smoothie? Jag spyr på tanken. Det måste funka!

Och förutom att det måste funka att ge mig det, till att börja med, så MÅSTE det hjälpa. Om jag bara får 1% mer energi så är det jättemycket för mig. 1% för mig är inte en hundradel, om friska har 100 hundradelar kraft på en dag, då har jag bara 3-4%, en bra dag. En dålig dag har jag 1-2% och har dessutom diverse plågor från kroppen som tar den lilla energin jag har. Men om jag skulle gå från 3-4 till 5, så vore det helt fantastiskt. Jag äter numera Q10 i högdos och som ges vid mitokondriella sjukdomar och vi har ju definitivt nåt fel på mitokondrierna. Och det har gett mig 0,5%. Inte så mycket att jag orkar mer, men när jag har gjort lite för mycket så hämtar jag mig snabbare.

Min dröm är att kunna laga middag. Mikael har mycket att göra nu och egentligen tycker jag om att laga mat, så åååååå vad jag skulle älska att kunna göra det för honom, och för mig. Jag är ju möjligtvis lite petig med maten och tycker det ska vara gott, inte bara mättande.

Så jag vill så gärna att järnet ska öka min ork, om än nästan ingenting i jämförelse med friska. Men det vore värdefullt för mig.

Om jag inte märker nåt blir jag ju ledsen för det, men då är allt bara som det alltid har varit och då är det en lite besvikelse.

Men säg att det hjälper, mycket, och jag går från 1h uppe om dagen till 2. Då börjar man närma sig att klara att gå på bio och på restaurang, bjuda hem folk kanske, i alla fall min familj och vänner här. Det låter ju fantastiskt!

Men då kommer nästa fråga. För 10 år sen hade jag 4 i ferritin. Under 8 är så dåligt att man behandlar det. Så vem ska jag hålla ansvarig för 10 år av dåligt mående för att jag inte fick iv-järn redan då? Jag känner att jag kommer att bli så bitter, nej, vred, på min vc, om jag blir bättre. För då har den undanhållit en behandling i 10 år som skulle ha hjälpt min hälsa. För några år sen ville dr Freier att jag skulle äta mer kött. Nästa läkare skrev ut järntabletter, och sen stoppades hela saken när jag fick magont av dem. Det är ju först nu jag har lärt mig nåt om saken och kan säga såhär vill jag att min järnbrist behandlas. Det ska ju läkarna föreslå själva, och i många år har jag trott att de kan sin sak.

Men tydligen måste man stå på sig mer än jag trodde. Och mer än jag vill. Men, men.

Vilket spel!

Jag köpte ett spel förra veckan som jag hörde om på Facebook. Det är en holländsk idé, det heter Vertell?s och betyder ungefär Berätta! Det går ut på att man ska prata på riktigt med varandra utan att ha telefonen framme, och det låter ju som nåt jag skulle gilla, så jag beställde det och tog med det till Jojo igår. Hade inte läst frågorna eller spelreglerna, och jag blev väldigt förvånad! Kommentarerna var att det var lite som ett nyårsspel där man ska tänka tillbaka och framåt, men det var ändå lite djupare än så. Frågorna lirkade fram en uppriktighet och en intimitet som jag uppskattade. Det var emotionellt "arbete" snarare än småprat och det var helt fantastiskt att ha sån fin kontakt med folk som man fick genom att alla svarade så ärligt. Och jag kände sån stor kärlek till alla som var där, inte bara pga spelet men också för att de verkligen är så fina människor. Jag har inte fått några egna barn men Mikaels är ju bara för bäst. En verkligt ynnest.

Givetvis ska jag inte berätta nåt om vad nån sa, men en fråga som Mikael och jag pratade om i bilen på väg hem var den där man skulle säga två egenskaper man uppskattade hos sig själv, och också gissa vad en person tre steg bort skulle säga för egenskaper om sig själv. Just för mig som har blivit tvingad bort från Göra till Vara var det lite läskigt. Jag kan inte längre fästa mitt värde på vad jag kan utan får träna på att tycka om den jag är. Och det är mycket lättare att vara stolt över sånt man är duktig på, eller i alla fall att tycka om den man är när man är duktig på saker. Att våga säga att man tycker om att man är omtänksam eller stark är jättesvårt, jämfört med att man är smart eller snygg. Så det var ett fantastiskt spel, och en fantastisk kväll. Och gav mig mycket att tänka på!

P.S. Apropå spel så frågade de idag på Pointless om ord som slutar på -ind. Jag svarade Tamarind och det var ganska låga poäng på det. Men Mastermind och Womankind hade varit pointless. Men vad skulle jag säga, jo, när tävlingsdeltagarna svarat pratade programledaren och domaren lite sinsemellan, som de alltid gör, och då svarade stackars programledaren att han skulle svarat friend. Och sen kom han på sig, att han precis svarat fel i tv på ett ord som de flesta barn kan stava rätt till. Han kände sig märkbart generad men blev inte röd i ansiktet. Vad stark man måste vara som tål en sån grej. Det var imponerande faktiskt, nu när jag tänker hela tiden på inre egenskaper.

Trodde jag var smart!

Jag köpte dag- och nattcreme på nätet den här gången och trodde jag var smart. Men det är viktigt att lukta innan man köper för dagcremen, en normal L'Oréal, luktar pyton och inte bara vilket pyton som helst utan nån lukt som förekommer i tandläkarkorridorer! Så gissa hur gott humör jag blir på när jag smörjer in ansiktet och får tandläkarflashbacks?! Så går det när man låter snålheten bedra visheten.

VAHETTERE!!!!!!

Jag kommer aldrig ihåg vad man säger när nån nyser. Mikael vet att jag menar prosit men jag säger allt utom det.

Idag hörde jag hans atjoo och ropade glatt apri... (som i aprikos) men stoppade mig mitt i ordet för jag kom på att det var fel.

Det är ju nåt med P.

Ja! -- PERSIKA.

Vilken fyndchans!

Jag älskar Laura Ashley! Nu måste de dock tyvärr stänga butiken i Stockholm och har haft rea på alla varor. Nu i slutet är det 70% på allt. Hjäääääälp, vad det suger i tarmen! Jag hade velat köpa scarfar, parfym och doftljus, för att inte tala om klänningar och toppar och kjolar, till smala människor dock. Och mattor, tapeter, påslakan, kuddar, plädar, taklampor och bordslapor, speglar, tavlor och gardiner. Var på rea på Laura Ashley i Windsor en gång när Johan bodde där och köpte med mig massor hem till min lägenhet med sjöutsikt på Ekängsgatan. Jag hade gärna gjort samma sak nu. Men jag orkar inte åka till stan. Men lite irriterande är det! Alla tapeter 199:-. Ni förstår!!!

Dagens husmorstips

Dagens hatt

Jag måste gå på fest!

Och se ut sådär!

Ser ni felet?

Man måste varna för att kaffe är varmt, måste man nu också varna för att inte dricka schampo?

Lika som bär

Jag på in den här bilden här om dagen och skulle publicera vid tillfälle. Två bilder som är olika men lika. Men det blev inget av bild två, och jag minns inte vad det var, och har såklart delegat bilderna redan. 

Så vi byter helt tema idag. Kolla vilken fin bukett med blått och ljusrosa. Me likes. Men jag är ändå lite tveksam till att ha tistlar i brudbuketten. Men som tur är är jag gift redan.

Annars ger man ju kanske tistlar till nån man inte gillar, folk brukar säga svärmor. Jag har annars världens bästa. Jag orkar ju dock knappt ha kontakt med min egen mamma, än mindre Mikaels mamma eller barn för den delen, och allt jag har är saknad. Men saknad är en väldigt okomplicerad känsla med bara en nyans.

Drottning Mathilde

Svartvitt är så snyggt!

Vilken fullpott!

Förutom tatueringen, som ju ändå är lite gullig, men jag tycker bara inte om tatueringar, så är klänningen och armbandet en absolut fullträff.

Längesen!

När jag bodde i Schweiz satt jag ofta på kaféer. Sen blev jag svensk igen, och sjuk, och har aldrig tyckt det var värt ansträngningen för bara nåt att dricka. Men jag saknar ibland mina dagar i Schweiz. Jag var lite annorlunda där än hemma och det var en befrielse på nåt sätt.

Rejält julpyssel

Fina fisken!

Vi fick sån fantastisk lax härom dagen av mamma och pappa. Så här är en liten dikt i bilder till fiskens lov.

Ett fall för Trinny and Susannah?

Det kan väl inte vara bra balans när håret är bredare än midjan?

Men hur gravid är hon?

Meghan Markle är bara möjligtvis märkbart gravid, men står ändå med handen skyddande på magen på foton på jobbresa.

Lika som bär