Värdelös dag

Har tagit migränpiller tre gånger (!) idag. Inte haft min ljusaste stund.

Och så har en god vän sen många år tillbaka fått en eller två veckor kvar att leva. Hur hanterar man ett sånt besked? Jag har precis lugnat mig efter gråten och adrenalinpåslaget. Njurcancer, spridd och aggressiv och obehandlingsbar, plus en stroke ovanpå det. Hur mår hon nu? Jag vet inte om hon är medvetslös eller ligger där och lider. Och jag vet inte om hon p g a stroken kommer kunna berätta nåt. Kanske inte borde behöva berätta det. Vi får se imorgon. Hjälp. Hon har mått dåligt i nån månad. Kommer att vara död på två. Livet är så skört, så absolut oförutsägbart. Straffet för kärlek är risken för förlust. Och som Mikael säger, det handlar inte om OM jag ska dö, utan NÄR.

Jag vet att det är så, men man vänjer sig väl aldrig. Vår söte granne var 80-nåt, då blir det ju inte sån tragik med i bilden.

Men jag måste verkligen koppla bort huvudet. Men Mikael kom hem oskadd. Det är allt vad jag ska önska mig i framtiden.

Teparty!!

Denna lilla söta rörstrand-servis kostar 40:- på tradera. Man kan få den hemskickad från Kungsbacka för 69:- om det behövs.

Och ska man servera små geometriska skurna smörgåsar med lax och dill och gurka på fat i tre våningar. Och ha finklänning och hatt.

Jag planerar så mycket fester, och vi har alltid så roligt på dem ska ni veta!!! Min teparty-anslagstavla på Pinterest är på flera hundra bilder!!

Min okunnighet

Igår var det 70 år sen ryssarna befriade Auschwitz. Jag tror jag har varit där, eller så var det Bergen-Belsen, tillsammans med min familj. Det är väl inte barns drömsemester men jag är oerhört glad att ha fått gå på de där gräsbeväxta kullarna och insupa känslan av död som fortfarande är tjock i luften.

De stackars små skolbarnen David Sandum, en konstnär jag känner sen tidiga tonåren, är jude. Man är jude om ens mamma är jude, och även hennes mamma var judinna och överlevde ett koncentrationsläger. Agnes Palm har många efterkomlingar. De här historierna måste betyda mycket för dem.på judiska skolan i Stockholm får inte leka utomhus på rasterna. Vem vill döda små barn?

Jag trodde faktiskt inte de senaste händelserna i Paris hade med judar att göra, utan var muslimska reaktioner mot teckningar. Men fyra judar dödades. Jag kan verkligen inte förstå varför man vill döda judar. Om jag var krigisk muslim kanske jag skulle känna annorlunda, men jag vill inte döda norrmän. De är inte särskilt hemska grannar.
Kanske är skillnaden att kriget har pågått så länge, att det alltid finns nåt man måste hämnas för.

Och min okunnigaste fråga av alla: Varför talas det så mycket om judeförintelsen när det dog fler i Ryssland, massor i forna Jugoslavien och ett helt folk i Rwanda. Är judeförintelsen värst för att den inte är krigisk, det vill säga att man dödar folk med gevär där de bor, eller männen på fronten? Är det så? Att det är så inhumant och fruktligt uttänkt att stoppa judarna i boskapsvagnar men två hinkar vatten, men sen skicka dem åt höger eller åt vänster, så organiserat, så kyligt. De äldre får åka lastbil, ni ses imorgon, var en enkel lögn att säga, antar jag, eftersom det betydde att de höll sig lugna. När de fattade var det ofta försent.

Jag vet inte om man hade särskilda läger vid de andra folkmorden i historien. Vet inte om man gjorde allt effektivt, planerat, med tysk Präsizion. Att man inte bara dödade dem i affekt, utan förnedrade dem först. Varför skulle de sitta nakna och bli rakade på huvudet? För att dehumaniseras kanske. Jag blir lite för ledsen av att tänka på det här.

En jul råkade jag få ett annat smakprov som gjorde mig fullkomligt besatt. En rik familj i Sudettyskland som fick fly hals över huvud. Sydde hastigt in juvelerna i kuddarna. Jag vill så gärna intervjua pappan om det, och skriva en bok. Det måste bli böcker av alla individuella händelser, för annars är de bara historier, inte verklighet, när ingen längre finns kvar.

Men David Sandum, en konstnär jag känner sen tidiga tonåren, är jude. Man är jude om ens mamma är jude, och även hennes mamma var judinna och överlevde ett koncentrationsläger. Agnes Palm har många efterkomlingar. De här historierna måste betyda mycket för dem. Det här är en av Davids målningar från koncentrationslägret. (skärmdump från hans Instagram.)

Spontan och oeftertänksam?

Har anmält mig att blogga om min sjukdom på en offentlig plats. Förut när jag stod framför spegeln och smörjde in ansiktet, blev jag helt livrädd och tänkte hur ska jag klara det?! Men så lugnar jag mig. Om de vill ha mig, kanske de har några ramar, och då tar jag dem och skriver stolpar och tankar. Det är ju som att skriva en magisteruppsats och det gick ju bra. Klart jag klarar det. Har jag struktur så går det bra. Då kan man till och med dela in en bok i 250 delar.

Och nej, jag ska inte skriva en bok. Bara förhoppningsvis blogga lite om me. Annars och i vilket fall som helst så bloggar jag här. Ska försöka vara roligare, klokare, varmare i år.

Det var så roligt, jag måste skratta

Det kom inte en trekantig gubbe in, men på nyheterna på tv hade de en äldre man där, som jag fick uppfattningen skulle prata om Auschwitz eller liknande. Jag skulle precis bre mina kvällsmackor när jag hörde att gästen hette inget mindre än Victor Frankenstein.

Jag har aldrig haft så dåligt samvete medan jag gapskrattar. Fnissar fortfarande lite, i mjugg, när jag tänker på det.

Bara för att sona min omänskligt ska jag läsa lite om vad idag egentligen är för dag.

Och glöm inte, trots att jag skrattar åt den fine juden med det mest olämpliga, absurda namn jag nånsin hört, att allting som krig gör, kan fred göra bättre.

Från a till b till c

Vilken underbar garderob! Ordning och reda, jag får lite ståpäls.

Fast sen blir jag både avundsjuk och irriterad. Avundsjuk att jag inte har en sån drive-in closet (den ser lika stor ut som vår lägenhet!) men sen irriterad eller sorgsen över att det slösas så mycket pengar när folk svälter.

Fast sen, och det är detta jag kallade c i rubriken, blir jag tyvärr skadeglad. Ser ni att den ena lampan hänger snett. Hähä.

Fast inte brukar inredningsfotningsfolk vara slarviga? Det kanske är ett mode jag inte förstår.

Ja, men att det är synd om de fattiga, det står jag fortfarande för.

Och jag ska äta mat från en död man till middag. Alltså, vi fick några färdigrätter när de rensade ut goa Bosses frys. Jag tänker på honom ofta. Han var så flitig, ordningsam, välklädd och gjorde trädgården vackrare än nästan nån annan i området. Och på begravningen sjöng en solist Där rosor aldrig dör, det kändes så lämpligt.

Gissningslek

Var tror ni att bilden är tagen? För en gångs skull kommer jag ihåg, så vi kan leka gissningslek.



 
Kreta!

Semiramis!

Ett vackert namn på en vacker restaurang. Jag har mera resfeber än nånsin. Alvedon är febernedsättande, vi får se om det sätter ner resfeber också.

Måndagsbuketten

Den som är uppmärksam kommer ihåg ifall jag redan satt ut just den här bilden. Den som är ouppmärksam eller glömsk, som jag, får njuta blommorna två gånger!

Måndagsbuketten

Måndagsbuketten

Jag börjar få svårt med veckodagarna...

Måndagsbuketten

Det är vår!

Jag skojar bara, det är en decimeter snö.

Precis såhär

Precis såna här lchf-bakelser med en kärna av gräddig vaniljpannacotta gjorde jag till Mikael på hans födelsedag. Sure.

Men Johanna hade en proffsig sprits så ett tag trodde jag tårtan var köpt. Cool.

Less is less!

Har så svårt att bestämma mig. Har ännu svårare att inte vilja ändra mig. En gång om året typ.

Nu är det så här jag vill ha vardagsrummet.

Längesen

En rävbebis som mornar sig var längesen vi hade här på bloggen.

Idag eller imorgon

Rädd?

Vem är jag?

Hade ett gråtanfall igår, tyckte jag inte duger till nåt, ser mörkt ut på sjukdomshimlen, är så tröööööött efter tre dåliga nätter. Vem är jag, när jag inte kan göra nåt, ens för någon annan? Den jag tror att jag är har ändrats så många gånger under sjukdomsåren och jag är minst sagt förvirrad.

Men jag gör nåt, gör också nåt för någon annan. På annan skala bara än de friska som går i hundratals km/h, jag rör mig i 0,5 km/h, men det är samma sak. Same same but different.

Förresten är vem jag är nu, och som jag inte vet, inte den riktiga frågan, den viktiga frågan. Det är vem jag kan bli. Jag kan bli zenmästare i tålamod och vänlighet, omtänksam med småsaker som andra inte hinner tänka på, specialist på ovanliga kärleksbevisningar, tacksam och nöjd och medveten om det lilla, som kan vara lika stort som det stora. Jag kan bli alldeles fantastiska saker.

Så vem är jag? Jag vet inte just nu. Men jag vet vad jag har kraft att bli.

Me-hjärna 2

Me-hjärna

Dagsens sanning

Förföljs jag av robotar??

För inte så länge sen rensade instagram upp i sina... nånting, robotar, så folk blev av med massa följare som alltså inte hade varit människor utan program. Jag miste inte en enda av mina följare, jag har nog bara en handfull eller två, vilket är generöst av dem med tanke på att jag satt in typ tre foton sen jag skaffade kontot. Men jag gillar att titta på andras liv.

Och just det, apropå följare, så rensade jag lite på Pinterest igår och blev totalt chockerad över att jag hade över 17 900 följare! Jag vet inte om det är mycket eller lite med deras mått mätt, trendenser och Elsa Billgren har väl trippla den summan, men jag är helt chockad! Nån har gillat inte bara en av mina bilder utan två, och gjort det enorma åtagandet att de vill se ännu fler! Men håll i hatten (en av mina favoritanslagstavlor är förresten hattar, jag kan visa några en annan dag), idag när jag skulle se om jag hade kommit närmare 18 000 så hade jag redan halkat upp på 18 100+! Vill ni börja lägga pengar på betting kan jag kanske erbjuda nåt om å gissa datum för när jag går över 20 000 följare. Detta kommer givetvis att sammanfalla med när mitt huvud exploderar av uppumpad fåfänga.

Annars rekommenderar jag gärna Pinterest. Utan ersättning såklart, de vet nog inte ens vem jag är. Jag drömmer mycket, och på Pinterest reser jag, bygger hus, inreder på bredden och höjden: bibliotek, matsalar, sovrum, snuskigt stora badrum. Jag anlägger prunkande trädgårdar, sparar foton på söta barn och bebisar och käcka idéer att leka med de befintliga "barnbarnen" och syskonbarnen. Jag följer några starka och vackra kungligheter, med drottning Rania av Jordanien i täten, jag samlar årstider, färger, blommor, brudklänningar, mode och vintage, skor, väskor, smycken, långt hår, kort hår, sminktips och andra häxerier, roliga saker, allvarliga saker, saker om ME, och den som heter Sverige och som har semlor, jordgubbar, röda stugor med vita knutar, snöklädda granar, midsommarstång. Ja, man blir lite rörd att vara svensk.
......

Det här inlägget låg i utkast, så jag ska faktiskt kolla vad jag har nu. Om alla följare kunde skicka en femma till mig så skulle jag bli rik! Nu är jag bara storhövdad och fåfäng och glad. Skönt, för jag lipade så snoret flöt förut idag. Har vaknat för tidigt tre dar i rad, och har haft folk hemma två dar i rad, så jag är mer förstörd än vanligt. Men de där lipstunderna är jobbiga, fast de går ju över. Jag minns med tacksamhet att depression aldrig känns som att det ska gå över. Det var verkligen förfärligt. Nu till följarna:

18 632!!!!! Och detta är bara ett litet tidsfördriv som jag sysslar med när jag måste ligga och vila. Ojojoj.  

Varde ljus

Älskar kristallkronor.

Den här är dock mer fascinerande än fantastisk. Men för nån som gillar rymden, visst! Gillar i alla fall när man tänker outside the box.

Källa: Light in the box

Norska studien

Monnah frågade i en kommentar om hur det går med den norska studien och jag tyckte det var en bra påminnelse att berätta om det i ett riktigt inlägg.

Alltså, två norska cancerläkare, Fluge och Mella, råkade märka att en av deras cancerpatienter blev av med sina me-symptom när hon fick cellgiftet Rituximab, som även ges vid RA (reumatism). Efter några år och några olika studier görs nu en femhövdad (fem sjukhus är inblandade) fas III-studie. Jag vet tyvärr inte vad fas tre innebär, men de har haft fas två, så större och bättre. Den här studien är dubbelblind och randomiserad, vilket betyder att hälften får medicin och hälften saltvatten med färgmedel i, så att varken hälsopersonal eller patienter ska veta vad de får. Detta gör att resultaten räknas som säkrare, till skillnad från de tidigare studierna, där alla 29 patienter i fas II-studien visste att de fick medicin. Skillnaden mellan de två grupperna blir så förhoppningsvis bara den normala placeboeffekten, som det säkert finns nån siffra för vad den brukar vara.

Studien är i gång, de första patienterna har fått en injektion och ska få en till snart. Man ger dag 0, dag 14, och sen var tredje månad i två år. Typ. Deras fas tvåstudie gick mycket ut på att jämföra vad man fick bäst resultat i längden av, eftersom man vet att en injektion, även om den hjälper, tappar effekt. Så hur mycket och hur ofta ville man veta så mycket som möjligt om.

Maria Gjerpe, läkare och me-patient och som fick rituximab i en tidigare studie, intervjuades igår i norska Aftenposten och använder fortfarande ordet frisk för att beskriva sitt hälsotillstånd. Alltså inte ens bara mycket förbättrad, vilket jag skulle nöja mig med!

Man genomför också flera andra studier på samma gång, som jag inte kommer ihåg vad de var, men de var också intressanta och gick mer ut på att utforska vissa mekanismer på de me-sjuka för att öka förståelsen. Några får också ett annat sorts cellgift, om det nu var så att de inte fått effekt av rituximab eller hur det var. Jag kan absolut inte förklara hur rituximab verkar, men frasen B-cell deplesion har fastnat i huvudet och är vad det går ut på. Cancertypen non-Hodgkins lymfom är något vanligare hos äldre me-patienter, vilket tyder på nån sorts ohälsosam påslagning av b-cellerna. Man kan få rituximab mot non-hodgkins lymfom, så detta hänger ihop på nåt vis.

Den enda dåliga nyheten i sammanhanget är att de extremsjuka, de som är helt sängbundna och inte kan nånting själva, inte verkar få effekt. De har prövat på fyra stycken, och bara två av dem fick ytterst små effekter. Blev såklart nervös för att jag ska hinna bli så sjuk innan medlet får användas mot me i sverige (det används redan för annat, men det är en svindyr medicin som kan och har dödat folk så man kan inte bara börja ge ut det till andra. Infusionerna måste tas på sjukhus under övervakning, så det är inte som att ploppa i sig två alvedon precis.)

Ja, det var väl det. Forskarna har nu med mening valt ut olika sorters patienter efter svårighetsgrad och sjukdomslängd, för att få en mer heterogen patientgrupp. Den förra studien kan ha varit på liknande patienter, eller liknande subgrupper, så man inte får objektiva resultat. Det var också därför som jag var hoppfull när jag anmälde mig till studien i tromsö -- kanske behöver de precis nån som mig. Men nej, de fick mer än nog sökande, även dit.

Jag borde verkligen klistra in några länkar, vi får se om jag klarar det. Mella och Fluges sammanfattning och Maria Gjerpe i AftenpostenPatient i studien. Dock vet hon inte om hon får placebo eller medicin och det tqr i regel veckor eller månader innan symptomen börjar gå tillbaka. Men om hon får effekt ska det bli oerhört spännande att läsa om hur resan går.

Gråttrött

Klockan ringde för en halvtimme sen och jag försöker gå upp. Men är gråttrött. Sov drygt sju timmar och drömde jobbigt sista tiden. Så jag är ingen pinuppa nu precis.

Vi ska på begravning.

Måste duscha. Måste gå upp ur sängen. Det är bara några meter, jag får tänka så. Duschen ligger ju inte på månen, det bara känns så.

Provocerad

Jag har alltid hört hemma att för att få drömmannen, måste jag själv vara drömkvinnan. Att om jag vill ha en omtänksam man måste jag vara en omtänksam kvinna. Kaka söker maka. En snäll man vill inte ha en grälsjuk kvinna t ex.

Ibland provocerar det mig när folk säger "Deeeet vill jag verkligen ha hos min [inference: nästa] man." Och antingen har då orimliga krav, eller så är du inte sån själv. Och när man säger så på en offentlig plats, där ett uttalande inte bara är några lösryckta ord i etern, utan sätts in i ett sammanhang som kan vara sårande, då blir jag lite ledsen. Om jag säger att jag skulle så gärna vilja vara gift med en omtänksam man, då fattar vem som helst att jag inte tycker min man är omtänksam (och det är han, det var bara ett exempel, Helge.) och att säga att ens nuvarande man eller före detta pojkvän inte var omtänksam, eller att han gjorde si eller så, så gör man inte. Man berättar inte om andra människors dåliga sidor på nätet. Trash talking är så värdelöst. Det visar mer hur dålig människa du är än hur "omtänksam" han var.

För hur får man en omtänksam man? Man är snällast mot honom i hela världen. Han ska landa hos dig som i ett rosa moln av kärlek. Känna sig sedd, förstådd, uppskattad, beundrad, älskad. Den mannen kommer att vrida kroppen ur led i sina försök att vara omtänksam mot sig. Om du samtidigt har lämnat hintar om vad du älskar: när han köper godis, när han överraskar dig, när ni gör nåt tillsammans, osv, så  kommer han att vilja göra VAD SOM HELST för dig om du tar bra hand om honom. Det är inte manipulation. Det är funktionell kärlek. Kärlek som inte är "mycket snack och lite verkstad."

Fast även om jag inte är feminist vill jag dock inte säga att motsatsen gäller, att om mannen inte är omtänksam så har kvinnan inte förtjänat det. Notera. Bara för att a blir b, blir inte b a. Jag kan ju nämligen lätt tänka mig att en som kritiserar exet på nätet inte har tackat och varit kärleksfull utan tycker att hon förtjänar det. Och inte har fattat att det man tackar mycket för, får man flera gånger, som blommor. Men om man klagar på att Du köper aldrig blommor till mig, så känner mannen sig nertryckt och misslyckad, och kopplar ihop det med blommor och dig. Dels avslöjar man ju också att man inte är rädd om gamla ex och deras rykte, utan mer mån om sitt eget, som gärna ska vara obefläckat. Jag känner igen det, så gammal i gemet är jag. "Kan nån hjälpa mig tapetsera, exet stack innan han gjort klart som han lovat." Vem vinner på att läsa det på favebook? Vem tjänar på att bara få veta den ena partens förfördelade känslor och förvrängda verklighet? Vem vinner på att vi som inte har med saken att göra ska veta att du tycker han uppför sig dåligt? Nej, sånt provocerar mig. Vill säga nåt dräpande tillbaka.

Men det gör jag inte. Jag gör precis som de gör, trashar dem på nätet. Fast på ueberserioest är jag kung och säger vad jag vill, men på fejjan ska man ta mig sjutton vara snäll. Man får gärna säga ifrån, men man ska vara snäll. Det är därför jag ofta inte säger nåt alls...

Och nu har jag i alla fall använt exempel och inte sagt namn.

But if the shoe fits...

Nu blir det klagosång

Eller sång å sång, inte ens en klagovisa utan bara lite klagotjat.

Och flera dar gammal är den också. Skrev i affekt, och orkade sen aldrig redigera bort "svordomarna". Jag tror att detta skrevs sent på torsdag natt.

Igår natt när jag skulle somna såg jag en förfärlig artikel i the Guardian om att me-sjuka bara är rädda för aktivitet. Originalartikeln hade publicerats i the Lancet av Simon Wesseley och hans gubbar, alltså de som står bakom PACE-trialen som sågats vid fotknölarna. Men det stoppar inte dessa eminenta läkare, som (eftersom jag ska klaga) förmodligen gått på läkarlinjen på Barbados, eller åtminstone köpt sitt examensbevis därifrån. Hur som helst, den artikeln följdes idag av sensationslysten rubriksättning hos TT och alla tidningar utan självaktning har idag rapat upp TT:s rubrik ord för ord. Folk har engagerat sig åt höger och vänster, både här i Sverige och i England. Vet inte om det blev samma kalabalik i Norge eller Danmark eller Holland idag, som i England igår. Norge har ju sin Bruun Wyller, som med samma dunka-pannan-i-väggen-envishet fortsätter forska på patienter med alla möjliga sorters trötthet och ibland bara depression för att se om inte... Nej, jag orkar inte befatta mig med vad han försöker göra. Vår egen Gunnar Olsson är envis som en åsna och får patienter tillsända sig av hans goda vänner på Danderyd, och där gör han studier (i hur man slarvar bort en miljon genom att ställa samma frågor som andra redan fått annorlunda svar än du vill försöka få.) Och i Danmark där kidnappar staten myndiga personer och håller dem inlåsta i flera år för att de har me och det botar man med KBT och GET och även antidepressiva. Om hon blir sämre nu än när föräldrarna skötte henne, måste väl bero på att hon inte försöker bli frisk...

Nej, jag är inte särskilt nöjd idag. Jag har läst för mycket om allt det här och är redigt trött i hjärnan. Så trött att jag helt missade att upptäcka när kroppen signalerar kvällsrutiner, och här sitter jag nu istället hög som ett hus. Eller, ja, hög på vidrigt adrenalin. Väckarklockan ringer om sju timmar. Bara det är en disaster. Jag vet inte ens ordet på svenska längre. Att ska till neurolog imorgon för botox och misstänka att de kommit i kontakt med dagens fina journalistik, det lockar mig inte. Jag har aldrig kunnat tåla en dag med mindre än nio timmars sömn, och då är det ändå svårt. Så imorgon kommer att bli bara [censur]. Måste både duscha och tvätta håret. Måste kanske be Mikael om han är hemma.

Men faktum är att jag är inte rädd för aktivitet. Mikael får ofta stoppa mig. Om nån är rädd för min aktivitet så är det han, som får en pestmående fru som inte duger till nåt annat än att ligga i sängen med öronproppar. Men jag, jag har tre motionsrundor: 1) lilla turen = hämta posten, 20 steg, 2) stora turen = slänga sopor, 40 steg. Ingen tur, när jag har "tur" om jag orkar klä på mig. Detta är mitt motionsprogram, men det är jag inte ett dugg rädd för! Om nån föreslog snabba promenader skulle jag genast vägra, för endast om jag går långsamt och släpigt som en nittioåring har jag nån chans att klara mig utan de förfärliga bensmärtor som följer på varje annan promenad än mina två träningsrundor, som är specifikt utarbetade efter min energinivå.

Mår man bra av motion har man inte me. Motion gör en me-sjuk sjukare, både dagligdags och på längre sikt. Den mekanismen kallas PEM eller symptomökning efter ansträngning på svenska. Har man den så finns det ingen psykiatriker i the lancet som med sina verktyg kan öka personens fysiska förmåga genom gradvis ökad träning. Ju mer personen tränar, desto mer PEM, tills patienten till sist har lidit så mycket stryk att hen inte kan resa sig ur sängen för att gå på toa och får sondmatas. I åratal. Så farligt är det.

Så ni alla nissar som tror på KBT och GET som botemedel för me, om ni istället tar hand om de idiopatiskt trötta, de deprimerade, de utmattade, så kan ni gärna få förnärma dem genom att säga att de är rädda för det ena eller det andra. Men håll er undan oss. PEM är neurologiskt, och psykiater ska hålla sig ifrån neurologiska sjukdomar.

Tulpanens dag

Idag är det tulpanens dag och det finns många foton av vackra tulpanbuketter på nätet. Men ni som är hemma på ueberserioest vet att jag inte är som alla andra, så här får ni en ovanlig tulpanbukett, ett helt fält med tulpaner samt en teckning som ni själva kan färglägga.

Mitt namn

Jag heter Anja Elisabet Olergård. Har vant mig vid Olergård, tycker Klarin låter främmande. På Facebook har jag med mitt förra efternamn, Klarin, om nån från förr vill ha tag i mig och för att folk ska kunna räkna ut vem min familj och släkt är. Jag har flera gånger tänkt att jag skulle försöka få tag på den jag delade lägenhet med i Basel. Vi var också på Antigua i Västindien i två veckor tillsammans. Hon heter Andrea i förnamn, Meier som ogift (det vanligaste efternamnet i Schweiz) och Mueller som gift (det näst vanligaste). I såna fall är det bra med nåt lite ovanligare.

Det var aldrig tal om att behålla Klarin när vi gifte oss. Jag var stolt att få vara ordentlig familj med Mikael. Hade han hetat Andersson hade jag nog tyckt att han skulle byta till mitt, men då hade barnens namn hängt i luften, och detta är ju ändå bara teori.

Det finns tre anjor i min bekantskapskrets, Anja Höglund, Annya Hägglund, och det kanske bara var två förresten. Det finns en annan Anja Klarin, hon är professor i nåt naturvetenskapligt på Helsingfors universitet. Tre!

När jag var nyfödd tyckte mamma och pappa inte att några av namnen på deras lista passade mig. Till slut sa nån nåt om författaren Anja Notinis nya bok, och bägge gillade det, så så blev jag en Anja. Nu är jag rätt nöjd med det namnet. Annars hade jag velat heta nåt ovanligt, som Beatrice eller så. Farmor ville absolut att jag skulle heta Gunilla. Men det köpte inte mamma och pappa. De bestämde själva. Rätt så.

Mitt mellannamn Elisabet är efter mormor Margit, som också hette Elisabet i mellannamn, och mammas äldre syster om jag inte tar fel, samt en av hennes döttrar. Nu har vi ju fått en riktig Elizabeth i familjen, fast ingen kallar henne för Elizabeth. Vi är för slöa för läspljudet i slutet och Beth blir lätt Bette, eller "Gamla Bettan!".

Mamma och pappa valde med mening korta namn till alla barnen så att vi inte skulle få fula smeknamn. Det går ju inte att göra så mycket av Anja. Bengan är inte lika vackert som Anja. Ja, det var kanske ett långt tankehopp, men här på ueberserioest är det just såna tvära intellektuella kast vi ägnar oss åt.

När jag var liten hade jag desto fler smeknamn, varav morfars Humlan var först i en väldigt elektrisk rad som inkluderade Haisse Selaisse (morfars bariant på Haile Selassie). Mormors Gullefina höll i sig låååångt upp i åren. Det är i princip det enda smeknamn jag lystrar till. Jag blev också illvilligt kallad kycklingen efter mina gula gabardinbyxor och långben efter vad ni själva kan räkna ut. Idag är långa ben en klar fördel, samt gula byxor ett minne blott. Synd då att de elaka killarna fortfarande har makt över mina känslor. Skulle gärna glömma bort sånt trams, det har ju garanterat de gjort!

Annars tycker jag Siri är lite fint, som i Siri Hustvedt. Men inte som i tjejen i telefonen.

Leah har annars varit mitt favoritnamn sen tonåren och det kan vi tacka Toto för.

Att skapa någon stort

Filmen "Unbroken" (eller om den heter något annat på svenska) är skriven av Laura Hillenbrand och hon har svår ME. Boken tog sju år att skriva och under tre av dem kunde hon inte lämna hemmet. Boken eller filmen handlar inte om me, men författaren har belyst sjukdomen i en del intervjuer osv.

Detta leder mig till några olika tankar.

Jag vill bli författare. Varför kan hon skriva, men inte jag? Jag kan inte läsa nästan nånting, medan hon har gjort massa research i åratal. Borde jag bara ta mig samman, är det det hon har gjort? Ska jag känna mig dålig och misslyckad för att jag inte skrivit nån bok än?

Jag inser att jag förmodligen är sjukare än hon på just det kognitiva planet, för det är då inte brist på lust som håller böckerna inlåsta i huvudet på mig.

Samma sjukdom kan visa sig lite olika, man kan ha betoning på vissa system eller andra, eller så kommer symptomen gradvis och man har inte fått ett visst symptom än, eller en viss förvärring. Okej, så långt.

Men ska man då tro att bara jag blir frisk så kommer jag att skriva. Eller måla tavlor, skriva musikaler, få en stor familj, resa, ha bokcirklar i tv i min perfekt inredda våning. Kanske, kanske inte.

Det var nog det som kuratorn försökte lära mig när hon frågade om jag kände många som kunde sticka till Paris nästa dag. Nej, det gjorde jag ju inte. Antingen har de barn, eller så måste de jobba, och om de inte har ett jobb kanske de inte skulle ha råd utan att spara först. Så det är inte bara me-sjuka som inte är fria att göra vad vi vill.

De flesta människor har massa måsten som de aldrig hinner med, de känner sig otillräckliga i sina roller som föräldrar, äkta makar, söner/döttrar, arbetskamrater osv osv osv. Och kanske ser deras hus perfekt ut, för att de ägnar all sin tid och alla sina pengar åt att renovera och pynta och sprida sin blogg. Men de kanske inte är perfekta på alla plan i livet. De kanske inte ens är perfekta på det enda planet de visar för läsarna, bloggen, där de kan stå och flytta/flytta bort saker och köpa blommor och skapa stilleben och fota med proffskamera och låtsassol.

Jag har hinder i mitt liv för vad jag vill göra, hinder som beror på sjukdom. Vissa hinder har andra också, och på det sättet är jag precis som de, både svag och stark, som alla andra. Men på ett annat plan så hindrar mig sjukdomen från att städa, köpa nya strumpor, spela piano, läsa böcker, prata i telefon. Detta brukar vara valbara aktiviteter i normala människors liv. Dessa har jag inte, och det har jag rätt att sörja, när det kommer på. Det är inte nyttigt att säga Men ingen annan kan heller åka till Paris imorgon, så du tänker fel om din sjukdom. Jag behöver sörja, och jag gör det också. Trots att KBT-människan inte tyckte det var nödvändigt.

Men att sörja en liten pragmatisk stund är kanske friskt. Att göra sitt liv till ett drama eller en dokusåpa är kanske inte lika friskt. Och den som känner för mycket behöver bli coolare, och den som har en rygg som en gås med vatten kanske behöver träna på sin empati. Vi är inte likadana.

Vi är bara lika underbara.

Sovmask för ME-sjuka

Dagens skratt

På fredag ska jag få botox. Brukar äta på pastarestaurang efteråt.

Fick termobyxor och en ursöt småprickig fleecetröja i julklapp av M, men storlekarna var fel, så jag ska följa med till Jula och prova. Jag föreslog att vi kan ta det på fredag på väg hem från botox. -Ja, men du ska ju äta pasta också.

Jag fattade absolut ingenting. Äter jag så mycket att jag inte får igen byxorna? Hinner affären stänga, jag har ju botox vid halv två så det kan inte vara det han menar. Jag såg nog ut som en fågelholk eller en som tänker så det knakar men inte kommer ända fram. Hissen går inte ända upp, verkligen! Så säger Mikael: "För mycket på samma gång". Är det ett nytt koncept för dig eller :) Vi skrattade gott åt eländet. Glad att han har tålamod med mig.

Man undrar ju hur man ska lyckas lära hjärnan nya saker, som att pejsa, nej, jag tänker stava det pacea, ett tag till i alla fall, och att vara mindful, när hjärnan har så svårt för sig att jag inte ens kommer på att jag inte kan göra tre saker på samma dag. Jag gör ju aldrig tre saker ens samma vecka annars, vet inte vad det var för sorts hjärnsläpp jag fick där.

Det konstiga idag var att när jag klätt på mig mjukisbyxor och bomullströja och slängt sopor och hämtat post, så hade jag energi kvar. Vad har vi lärt oss? Att lämna den energin i fred så den kan gå till läkning istället för till behovstillfredsställelse. Men jag har inte haft tänkarmössan på mig idag utan började laga middag, skära sallad och baka chokladmuffins. Jo, jättesmart.

När det nästan var klart kom Mikael hem och gjorde färdigt, för jag hade i alla fall varit så uppmärksam att jag märkte när energin tog slut. Sen orkade jag inte resa mig upp ur soffan på flera timmar, och nu har jag som vanligt migrän.

Apropå migrän så fick jag mig lite skrämselhicka idag. Läste nån artikel på nätet, lång historia kort, om nån med nackskada som fick botox i två år, och plötsligt blev tungan svart, han blev förlamad (?) och magen pajade så han fick stomi. När tidningen mejlade läkaren så fick de exakt samma autosvar som jag fick för nån vecka sen. (Not your average autosvar faktiskt, så det måste ha varit den läkaren.) Hjälp! Jag tänker inte på att botox är ett nervgift. Har aldrig tänkt att det kan gå mer fel än första gången, när sprutorna sattes lite för lågt i pannan och ögonlocken hängde en aning i två månader. Men det var ju bara kosmetiskt. Kan det hända hemska grejer av min botoxbehandling? Jag är ju så kär i alla mina mediciner, eftersom de verkligen hjälper mig. Skulle må väldigt mycket sämre utan dem, nästan outhärdligt skulle det vara. Men läkarna får ju också lite hicka ibland när de ser hela listan. Det är ju inte _bra_ med medicin alltså.

Dagens bild

Nu var det längesen vi hade får och lamm på bloggen.

Varsågoda.

Beige beige beige

Vår lägenhet var supermodern när den byggdes för sju (?) års sen. Den var områdets visningslägenhet och på den tiden skulle allt vara beige och caffe latte. Jag blir snart galen på att varenda vägg i hela lägenheten är beige. Drömmer om massa olika saker, starka färger, vitt, guldig lyxlook osv osv.

Så ser man ett antikt franskt tyg, och för en stund kan man tänka sig att beige väggar inte är världens ände.

Bokklubb

Här skulle man gärna sitta några goda vänner och ha bokklubb. Eller gärna flera bokklubbar. Jag är lite åpen när det gäller böcker.

Inte som man tror

Jag är en medelålders, rund dam och är antagligen urtypen för Så ska det låta-tittaren. Men det skäms jag ingalunda för, snarare älskar jag det programmet och det kan alla få veta.

Ibland är det ju bättre än annars och gårdagens avsnitt bjöd på ett par rejäla ögonbrynshöjare.

Robert Gustavsson var för första gången inte jätterolig. Det blev för mycket med Roland i en hel timme, även om han lockade några skratt och sjöng mycket bättre än jag visste att han kunde. Hans främsta talang ligger ju dock i komiken och han härmade både Jerry Williams och den typiske dansbandsdansören.

Med sig hade han en pytteliten tjej, vuxen och allt, bara väldigt petite. Såna som man inte vill stå bredvid ens med strl 38, för hur det än blir är mina bröst aldrig små och ihop med en petite tjej så hamnar mina meloner i hennes huvudhöjd och ser förvånansvärt lika huvuden ut, jodå, det har hänt förr.

Hon sjunger i dansband och är musiklärare. Man märkte att hon kunde ta i från tårna, säkert uppskattad till max. Det önskar jag att jag hade blivit.

Men, och nu är jag lite osnäll, så hoppas inte hon läser det här, men hon hade ingen särskilt vacker röst. Hanna hedlund i andra laget lät många gånger bättre. Faktum är att hon sjöng både det ena och det andra på den äran! Dessutom hade hon den mest fantastiska diktion. Hörde vartenda ord. Och hennes röst var som vatten som porlar ur en bäck.

Hennes lagkamrat såg jag först inte vem det var. Såg ut som Zlatan, men så tokiga är väl inga att de får (betalar!!!!!) honom att vara med i mysmusikprogram på söndag kväll. Men nej, när närbilder kom ser man att det -- knorrhanar och baroner, simsällskap och kanoner -- är ingen mindre än Thomas di Leva! I snygg, välsittande kostym och blå ekonomichefsskjorta. Jag kunde inte tro mina ögon! Och ibland blev han sin vanliga rymdblomma, ibland sjöng han rock och tog bort det där lite svällande ljudet från rösten och rätt riktigt rivig! Han var skicklig, inte bara knäpp! Och det blev jag lite kär i. Hanna var också en stor, härlig uppdatering värd, så igår var bra på så många plan. 

Dagens OCD

Stod med näsan i toaspegeln och pincett i högsta hugg. Ett -- ryck! Två - ryck!! Tre - ryck!!! Följt av [du*får*inte]

Transkriberat till verkligheten betydde detta att jag hann rycka ur tre gråa hår ur luggen innan jag kunde förmå mig att stoppa mig. Jag har bestämt mig för att sluta rycka gråa hår. Armarna orkar inte mer än enstaka, och inte enstaka varje dag alltså. Och så är jag rädd att jag ska tunna ut mitt hår, som redan är 1/3 tunnare än för ett år sen. Jag har köpt hårtoning och ska göra det nån gång när jag orkar. Före i sommar, hoppas jag.

Men hur är det? Jag har inte tonat håret sen 1992. Ska man fortfarande skölja tills vattnet är vitt igen? Och läcker man färg om man vid nästa hårtvätt använder vit handduk? Jag tror jag får göra som mamma, goggla in det i duschen, kanske sitta på duschstolen och vila. Undrar om jag kan få Mikaels hjälp. Han är ju ingen hårfrisörska precis men han har två döttrar med långt, tjockt hår, så han tvättar och borstar så fint, så fint. Jag sliter mer, jag gör ju aldrig nåt långsamt om det kan göras fort. MEN det ska vi ändra på i år. Tar ett djupt andetag, nej två behövs faktiskt, och nu skriver jag till och med långsammare!

Jag vet inte varför jag måste rycka bort gråa hår. Jag klarar inte av att se dem. Jag är 20 år för tidig. Jag tycker egentligen inte ens att jag är medelålders. Men om man lever tills man är 80 så är jag inte ens i underkant av medelåldern. Fast det finns väl flera steg mellan medelåldern och ålderdomen. När man är 60-70 måste väl kallas nåt, då är man ju inte gammal än, men kanske på god väg.

Jaja, det dog tre hårstrån innan jag fick kontrollen över min tanke att ALLA GRÅA MÅSTE RYCKAS UT.

Hjälp vad hungrig jag blev nu, halv tre på natten. Ingen ordning.

Jag är rik!

Jag får hela 36:- mer i månaden i år! Det är en fantastisk löneförhöjning.

Tänk vad jag skulle tjäna pengar om jag kunde jobba. Tur ändå, i oturen, att min låga "inkomst" sammanfaller med att jag inte orkar spendera så värst mycket pengar heller.

Och jag har i dagarna läst om folk som får en hundring mindre, då är ju 36:- plus bra jobbat!

Jag är tacksam för Sveriges sociala trygghetssystem, när det nu fungerar. I andra länder kanske jag haft ett par tusenlappar att röra mig med, fått bo i en skrubb hos föräldrarna, inte haft råd med mediciner osv. Nej, jag vet att jag har och har haft tur. Inte tur att få me, men tur med många saker efter det. Kanske hade jag träffat Mikael i mammas och pappas skrubb, det är ju min största tur.

Jag längtar!

Vet inte hur jag ska klara mig utan mina goda vänner på Downton Abbey. En säsong till är planerad; man börjar filma säsong sex i vår 2015. Men jag tycker att den kunde börja på lördag, inte nån gång i höst.

Dagens grältips

Att vara gift och aldrig ha skilda meningar är nog en utopi, eller önskvärt är det väl inte heller, för det låter då som om ena parten är död eller helt undflyende.

Däremot handlar det om hur man bråkar. Skriker och gapar? eller håller sig lugn och säger inget man ångrar?

Faktiskt har Mikaels och mitt grälmönster ändrats med åren. Vi kan hålla oss lugna mycket bättre nu än förut. Det är så skönt, för de där jobbiga grälen tar så mycket energi!

Snart dags

De här semmelbullarna ser hembakta och perrrfekta ut! Jag skulle kalla detta den ultimata semlan, om nu inkråmet inte är torrt och för mandelmassigt.

Hämtat från Söta saker.

Jag å Mikael

(Liekeland )

En vacker dröm

Livet hemma från Ikea visar hur man kan packa undan julen i vackra plastlådor. Inte jättevackra tomma, men när man organiserat i dem så blir det så underbart. Plastlådor som står på varandra. [Suckar drömskt]

Dagens skratt

Jag kan inte komma ihåg att jag har outat Mikael på länge här på bloggen. Hade gruvlig lust att ta kort på honom för nån vecka sen, när jag fann honom sovande med en penna mellan tänderna. Alltid beredd att lösa ett korsord.

Men nu ligger jag här fredligt och tyst i sängen och läser bloggar när Mikael plötsligt, och förvånande ljudligt och bestämt utropar Ska-ge-rack! Jag kunde verkligen inte låta bli att fnissa, men jag krävde det mesta ljudet, och satt bara och hulkade. Mikael sov med handen på mitt ben så han kände hur jag skakade, kanske hörde han också några förskrämda ljud som måste ha låtit som gråt. Det gick i alla fall fort att förklara att jag mådde bra, jag skrattade bara.

Hjälp. "Skagerack". Det är nåt hav och har med Kattegatt att göra. Är det de haven som möts i Skogen? Det låter ju namnmässigt väldigt troligt att Skagerack ska ligga vid Skagen. Jag wikipediar för säkerhets skull.

Böcker

Det är synd och skam att kalla böcker för en inredningsdetalj, ungefär lika illa som att ha en flygel hemma för att den är snygg.

Men det finns ju inte nåt som hindrar att man är vacker både på utsidan och insidan, menar jag.

Därför kommer jag här med en bild på några böcker som är så vackra att jag som vanligt smäller av lite.

Bilden är från Purple Area och är från Blomsterfrämjandets pressevent som jag lånat bild från förut idag.

P.s. Har upptäckt att länkar har näst intill samma färg som text här på bloggen, och det måste ju ändras. Ligger i sängen med telefonen, vet icke om det låter sig göras. Annars är det på gång. Renovering pågår, typ.

Som glassar!

Det finns nån serie på TLC som heter Breaking Amish. Den är på just nu, medan jag samlar mig för att orka gå upp och pillra mig. Amish syr sina egna kläder utan elektricitet. Respekt. Och alldeles nyss hade de fem medverkande enfärgade kläder men i olika färger, och det var så vackert att jag glömde kolla på vad de sa eller gjorde. Det var en sån syn, och jag tänkte att de ser ut som insidan av en glasskiosk. Pistage, blåbär, hallonsorbet. Så vackert!

Je suis Charlie

Från Design is mine.

Så här är det

Måndagsbuketten, mycket alternativt!

Minna Mercke Schmidt från Blomsterverkstad har sett på tulpaner på Blomsterfrämjandets pressevent.

Sånt härligt utanför-boxen-tänkande!

Vill allt

Vi fick hem en katalog från nåt av studieförbunden idag. I vanliga fall ringar jag in allt jag vill gå på, men idag suktade jag bara. Skrivarkurser, italienska, foto och redigering, sömnad, tapetsering mm mm. Och till och med en kurs i swahili. Dock inga chokladprovarkurser. Man kan köpa sig en aladdin och provsmaka själv förstås; själv är bäste dräng.

Bättre

Insåg igår att jag är bättre på pacing och mindfulness än vad jag var för ett år sen, och väldigt mycket bättre än för fem år sen.

Jag har fortfarande inte ens kommit halvvägs till målet, men det är inte det viktiga. Att jag anstränger mig och går åt rätt håll är allt.

Jag är faktiskt stolt över mig själv.

En sak till jag inser att jag kommit en bit på väg med, är att jag numera vågar ha mål, eller nästan i alla fall. Förut har jag inte velat bestämma mig för saker eftersom jag känner att det är sjukdomen som har kontrollen, plus att känslan av misslyckande tar för mycket energi.

Nu vågar jag sätta mål och fatta beslut, väldigt små dock, och klarar bättre av att existera i det där osäkra området som är strävan efter nåt som man inte vet om man kan nå.

Att göra en utvärdering av sig själv behöver inte bara sluta med att man sörjer förlorade aktivitetsförmågor.

Kloka sjukstugepoeten C skrev nåt om att man ska vara snäll mot andra, och att man själv är en av dem. Jag träffar oftast bara Mikael, och tycker inte att jag kan göra så mycket snällt för honom som jag tycker att jag borde och han förtjänar. Och att jag lider allmän brist på goda gärningar.

Men såg insåg jag att om jag inte kan vara snäll mot andra, för att jag inte orkar göra varken snälla eller elaka saker, så kan jag fortfarande vara snäll mot mig själv. Jag är också en viktig person som förtjänar kärlek, omtanke och kanske till och med lite lyx ibland! Jag ska börja se på mig själv som en person som jag kan göra goda gärningar för.

Och idag består godheten av att inte tvinga upp mig ur sängen före klockan sex, eftersom jag inte har orkat. Och inte få dåligt samvete över det, utan känna att jag gör nåt snällt mot någon fin person.

Coolt.

Mera botips

Arkitektritad villa, 116+90 samt hel källare. Lugnt läge nära liten kyrkby nära Dalälven. 2240 kvm tomt. 975 000:-. Man kan inte tro det.

Eller
Träslott i engelsk lantstil
Huvudbyggnaden är på ca 800 kvm. Gästvilla (130 kvm), parkliknande tomt med 12 parkeringsplatser, garage och uthus. Ni fattar inte. 4 000 000;-!!! Hur kan man låta bli! Om man var frisk skulle man ordna bröllop och fest där varje vecka. Sollefteå kanske förstås är lite avsides.

Min förlossningshistoria

Man ska visst berätta i sin blogg hur det var att föda barn. Den onda smärtan, ramaskriken man inte nämner, blod och klegg som ingen heller nämner, men sen en välfriserad, leende madonna med barnet lagom situerat för att i de allra flesta fall gömma bröstvårtan på fotot. Jag gillar inte bröstvårtor på bebisbilder.

Allt har gått så bra, antingen tog jag inga droger så ni kan veta att jag är en maskin som kan mörda med tänderna om det behövs, eller jag som tog allt de hade, hade velat ha mer, inte fattar jag att de är så dumma och plågar sig i onödan.

Men min förlossningshistoria är lite annorlunda. Den handlar nämligen om när jag föddes. Mina länder är och förblir tomma.

När jag föddes så hade jag blå ögon och mörkt hår, långa spretiga fingrar och "ooo så långa ögonfransar". Långa fötter också, men vilken flicka vill höra det? "Du kommer att kunna spara in på simfenor..."

Jag tror jag vägde 2245g och var 50 lång, en månad tidigt.

Alltså, hela jag var en mjölförpackning. Hela jag.

På den tiden måste man följa viktkurvan annars tvångsmatas man, och de väckte både mamma och mig för otaliga mellanmål. Som minst vägde jag precis två kilo och doktorn varnade mamma för att låta mig gå ner ett enda gram. _Jag_ måste ha lyssnat noga!

Jag blev alltså utskuren en månad för tidigt. De vågade inte ha kvar mig därinne längre, mamma och jag var allergiska mot varann, eller vad nu det där med rh innebär. Mamma låg på sjukhus i flera månader, sommaren var den varmaste i mannaminne, och hon fick ofta horder av medicinstuderande på besök, förutom chefsläkaren, som -- tror jag -- aldrig sett så höga äggvitetal på Sahlgrenska. Så med 50/50 chans att jag skulle överleva, plockade de till slut ut mig.

Jag har alltid tyckt att det är en självklarhet att jag lever. Jag var ju visserligen med då när det hängde  på en skön tråd, men det fattade aldrig jag såklart. Ibland tänker jag på det. Att jag lika gärna kunde ha dött. Och då inbillar jag mig att Gud ville att jag skulle komma hit och bli mig. Och det kan ju vara spännande att tänka på varför.

Det där med blåa ögon. Tydligen var de blåa i nästan år innan de blev bruna. Håret är fortsatt brunt. Jag identifierar mig med lilla Sybbie i Downton. Det finns så lite ljusbrunhåriga barn i Sverige att jag aldrig kände igen mig bland de andra. Hur måste det då inte kännas att vara svart, lam, dansk. När allt man vill är att vara normal och höra ihop med de andra normala.

Men leve inte likriktningen, leve ett friskt urval! Vi vuxna vill i alla fall vara lagom olika!

"This is what you paid for!"

Min barndoms roligaste shoppinghistoria var när vi var i London och gick på Toys'r'us. Vi hade dator tidigare än de flesta och video senare än typ alla. Så somliga i familjen var väldigt intresserade av att lägga sin veckopeng på nåt datorspel. Till slut blev beslut fattat, och vi gick till kassan med alla grejerna. Fodralet var tomt, liksom alla fodral var, och nånstans utanför kassorna skulle man få disken, eller vad det nu var på den tiden. Vi frågade var vi kunde hämta spelet, men kassörskan sa This is what you paid for. Dumheter, så vi försökte förklara. No, this is what you paid for. Inte ens argumentet varför någon skulle vilja betala rätt mycket pengar för ett plasthölje utan innehåll, gick hem. Till slut fick vi dit nån som var lite mer från den här planeten och som visade var själva spelen låg. This is what you paid for, är ett stående uttryck i familjen Klarin och kan betyda allt från att nån har köpt nåt för dyrt till att man har köpt nåt som de andra tycker är onödigt, eller att man har låtit sig lura av priset vad gäller kvalitet och/eller utseende.

Jag hoppas inte Mikael läser detta och om nån här träffar honom, så vänligen undanhåll detta för honom, om ni förmår.

Jag hade tänkt köpa slipsar till honom. Han har önskat sig det, och lite lustig tänkte jag vara och ge honom tre gråa, han önskade sig gråa slipsar. Det är ju lite tråkigt, men men.

Men så fick han några urtjusiga slipsar av Ellen i julklapp, och bättre present kunde hon inte ha valt, och bättre slipsar kunde hon inte ha valt ut. Men eftersom jag sällan tar mig till en affär, så köpte jag tre på ebay från Kina. Rättare sagt så hade jag köpt dem före jul, men till hans födelsedag. Billiga, men inte de allra billigaste. Idag kom den tredje. Den skulle vara grå, med ett diskret guldgult randmönster. Men nej, en rand är gul och två orangea. Alltså, varför tar de foton så sakerna ser snyggare ut än vad de är, men man blir så besviken att man klagar på det på sin blogg och ger dem negativt omdöme på ebay osv osv osv. Jag förstår mig inte på dem. Verkligen.

Före jul fick jag ett pärlarmband med toggle clasp, dvs man stoppar in en låspinne i ett låshål. Min favoritstängning på armband. Det skulle också sitta lite pynt, som nån rosa satinrosett och en strassbeklätt victorytecken, som jag tänkte plocka bort. Jag har haft ett underbart pärlarmband med toggle clasp som jag använt jättemycket. Men det är dags för ett nytt, sista versen är redan sjungen. Så jag testade med det här. Då har nissen som tillverkar armbanden stoppat ihop det som en dagiselev. Spetsat tygrosetterna med pärlkedjorna på ena sidan och the toggle clasp på andra. Hur tänkte ni där??!! Och istället för att den nyanställde/microbegåvade kusinen som de tar emot av snällhet får en riktig instruktion i hur det är meningen att man ska göra armbanden, så skickar de armbandet som det är (misslyckat, oanvändbart) och skickar också med nåt strassarmband på köpet. Som jag inte vill ha. De tycks tro att vi blir nöjda av ett dåligt armband och ett som vi inte ville ha, snarare än att det ursprungliga kommer i det skick de visar på bilden. En helt annan syn på saker märker jag att de har.

Men jag sitter här med en slips i grått och orange, när den skulle vara grå och guld. This is indeed what you paid for...

Dessutom stiiiiiinker den olja, bensin, nåt sånt. Ska man behöva tvätta en ny slips i klor eller? Här lät jag nog snålheten bedra visheten. Tur han ska få andra saker, och tur att Ellen hade köpt så fina slipsar. Hon kan det där med att shoppa i Kina, det kan inte jag...