Rammelbuljong

Jag tog kometen och skulle köpa pizza idag. Mikael är inte hemma så jag tänkte passa på att inte behöva laga mat. Och så har jag satt nyckeln i kometen, lagt pizzakartongen på sätet, ska svepa fleecefilten om benen, och så ser jag att jag har tappat ena handsken på marken. Jag böjde mig ner för att ta upp den, och jag ramlade! Det gick i slow motion men ändå kunde jag inte stoppa fallet utan lade mig helt raklång på marken! Kände mig så dum, men om nån ser en ramla bredvid en elrullstol så fattar de nog. Min ena hand svider, där jag tog emot i asfalten. Hela kroppen är darrig och matt. Det är en stor muskelansträngning både att ramla och att ta sig upp igen. Nu har jag i alla fall fått i mig en supergod pizza. Snabba kolhydrater var nog tyvärr precis vad jag behövde.

Nu minns jag. Jag låg i sängen jättelänge, orkade inte ens gå upp och äta frukost. Det kan kanske förklara saken. Det fanns ingen kraft i kroppen. Ja, ja.

Igår blev jag också lite skärrad. Jag har märkt att vid övergångsställena så stannar alltid bilarna och släpper förbi en. Så jag brukar kolla på bilarna lite tidigare numera och slippa sakta farten så mycket. Kometen stannar långsammare än jag tror, och accar långsammare också. Så ifall man stannar tar det en evighet innan man har kommit ur vägen för bilen som varit snäll. Men igår glömde jag av mig lite, och förutsatte för mycket. Om inte bilen hade stannat hade jag inte hunnit stanna och en krock hade både varit oundviklig och gått illa. Usch, jag blir lite stirrig när jag är farlig för mig själv. Har varit ute tre gånger på sistone, med kometen alltså, efter ett påtvingat uppehåll på en månad, när jag varit dålig pga medicinavvänjningen. Så jag hade ett stort uppdämt utflyktsbehov. Idag var turen på en kvart, igår var jag borta bara en dryg halvtimme. Så det var små utflykter, men ändå var det visst för mycket.

Jag hade tänkt plocka in julkartongen och adventspynta som överraskning åt Mikael. Har tänkt det ända sen oktober, men idag har jag i alla fall öppnat förrådsdörren. Men den kartongen får jag inte fram. Allt man ser får man inte.

4 kommentarer:

Sara sa...

Oj vad otrevligt att ramla. Offentligt.
Nu har jag glömt vad jag skulle skriva, det var om nåt du skrev. Jo, kometer och övergångsställen! Jag stannar alltid en bit innan övergångsstället och försöker se ut som om jag inte alls är på väg över, för jag har så svårt att bedöma deras hastighet. Bättre att vänta på en extremt lång lucka!

Louise sa...

Det här är ett sånt tillfälle när jag tänker på att det fåniga uttrycket *styrkekramar* inte skulle vara så dumt, särskilt inte om det på funkade på riktigt.

Harriet Klarin sa...

Du lever verkligen ett spännande och dramatiskt liv!
Håll i hatten!
modren

Mireille sa...

Apropå "håll i hatten" så kom jag precis på att du skymtade förbi i en dröm inatt, och att du hade en ursnygg svart sammetshatt med mycket flor, och var superglad! Så kan det gå när man läser din blogg och följer dig på Pinterest. Ett och annat fb-test kan nog också påverka :D