Varning

Mina rullstolsburna vänner! Jag har ett meddelande till er att ni måste vara försiktiga. Mikael har varnat mig från första dagen att sätta mig försiktigt och att jag verkligen kan skadas. Att vingla till är ju lätt gjort både för att man är yr och för att man är övertrött.

Så idag läste jag om en dement person på ett boende vars undersköterska inte hade satt på fotstöden. Personens fötter hängde ner och fastnade på en tröskel, hamnade under rullstolen varpå personen drogs ner och bröt nacken. Seriöst!

Och för två minuter sen läste jag om en utflykt med sex personer i rullstol och sex ... jag har glömt ordet, typ personal. En personal fattades så den rullstolsburna började rulla sig själv och föll så illa att hen dog av skadorna. Detta var i Nynäshamn.

Så det händer verkligen farliga olyckor. Ta hand om er, stå hellre kvar i tre sekunder än sätt er i en rullstol som kanske inte är bromsad. Det kan gå riktigt illa.

Det jag var rädd för

Jag har ju jobbat i sommar med min rädsla för att bli jättedålig. Och idag var jag hos psykologen och berättade om mina framsteg, för det tycker jag är rätt ord.

Däremot, eller kanske inte däremot, så har det delvis blivit så som jag var rädd för. Jag blir ju sämre hela tiden och märker det på i princip halvårsbasis. Nu i sommar har jag märkt ett nytt steg neråt på hälsotrappan. Dessutom har jag fått problem med mina smärtmediciner, både i form av medicininducerad huvudvärk och problem med magen, så just nu kan jag inte ens ta en Alvedon. Sånt där småont som försvann i det enorma ruset av Alvedon och Ipren förut, och även snäppet värre smärta som mildrades av Treo och Treo comp, sånt småont känner jag nu och det är så ansträngande även med hanterbar smärta. Magen, endometrios, huvudvärk, migrän, benont, nackont, ryggont, allt känns precis som det är och jag är så mesig!!!!! Är supertrött på det! Plus att jag har blivit sämre och all smärta är värre än för ett år sen.

Jaja, sånt är livet. Men det som är bra är att jag har jobbat mentalt hela sommaren med att tåla tanken på försämring och nu när jag är försämrad igen så vågar jag möta det bättre. Är lite rädd ändå, såklart, har t ex bokat av duschen två gånger i augusti så jag inser att jag måste justera min aktivitetsnivå ännu mer om jag ska orka duscharna, och det vill jag inte, men känslorna är lättare att hantera. Det är faktiskt sant att om man är rädd för något men låter rädslan vara kvar hos en, och att man liksom utforskar den eller tuppar upp sig mot den, så märker man att det värsta som kan hända är att man gråter. Och det kan man ju överleva.

Jag har också insett att den riktiga rädslan inte är för försämring utan för att bli så sjuk att jag inte kan prata, svälja, tåla minsta ljud, ljus, lukt. Och det är ett hemskt tillstånd. Men jag har Mikael, han är så snäll! Han tyckte vi skulle fira mina framsteg så han köpte firarmat på vägen hem. Och så kom mamma med så varma bröd att påsen var ljummen! Mammas bröd smakar ju inte bara bröd utan också moderskärlek.

Så trots att jag känner mig rejält vissen så måste jag komma ihåg att jag kan ha dagar som denna, när kroppen skriker men själen ler.

P.S. Allt är dessutom relativt. Jag duschade och tvättade håret i torsdags, eller rättare sagt så gjorde hemtjänsten det, och allt jag orkade idag var att spruta mer torrschampoo i och ta på örhängen. Och vifta på lite rouge och ögonskugga som jag inte är säker på fastnade för det gick så fort, och ett drag med läppglanset. Men när jag kom hem och såg mitt blekfeta ansikte i spegeln, så tyckte jag konstigt nog att jag var riktigt snygg! Så slutsatsen måste ju vara att stolthet över vad man gjort i kombination med att bli älskad, både av Mikael och mamma, och lite chokladtårta ovanpå det, gör mer för utseendet än en hårtvätt. I alla fall mer för det man känner inför sitt utseende.

Idag är jag kroppsaktivist! Jag visste väl att det skulle lyckas one of these days! Men då måste jag också tillägga att örhängena och gå bort-behån gjorde väldigt mycket för självförtroendet. Att ha höga bröst jämfört med midjebröst gör underbar skillnad!

Kom ihåg var ni läste det skönhetstipset först! En annan dag kan jag referera mina skönhetsprodukter! Gå bort-behån är i alla fall från Lindex och den modellen har hängt med mig i femton år tror jag. En t-shirtbehå med spetskupor som jag tyvärr har i storlek 100h. Hade 75f när jag hittade den. Tack och lov för Lindex! Där finns nåt för alla kvinnor! Obs! att ingen betalar mig för att säga detta. Vad heter det? Åsikterna är mina egna?

Simma lugnt!

Jag hittade den!

Vi kunde inte hitta förpackningen med printerpapper. Både Mikael och jag letade på alla ställen den brukar vara och på flera ställen där den inte brukar vara. Inte ens jag hittade den, och alla vet ju att det är vetenskapligt bevisat att tjejer hittar saker bättre än killar.

Dock misstänkte jag att det var jag som hade slarvat bort den, ofta är det ju så hemma hos oss när ingen vet vem som hade nåt senast att jag är mest glömsk. Och jag har haft riktiga minnesluckor de senaste dagarna. Men vi har ju för sjutton bara 53 kvm att slarva bort något på! Sovrummet och badrummet var helt ute. Jag tror inte heller jag skulle lägga den i skafferiet. Men jag kollade på köksstolarna.

Men så började jag leta efter blodtrycksmätaren (bara lite bröstsmärtor hela kvällen) och den är försvunnen men jag hittade printerpapprena i ena bokhyllan! Och då kom jag ihåg att det var jag som hade städat undan dem.

Egentligen har vi en regel att jag inte får städa undan Mikaels saker för då hittar han dem aldrig igen. Så på sin höjd får jag flytta ihop papper på soffbordet till en hög, men inte bära bort dem. Men jag hade visst brutit mot regeln. Kanske ansåg jag att pappret var vårt, inte Mikaels. Vem vet? Det finns många svårare gåtor i världen. Och lättare.

Men det är en väldigt tillfredsställande känsla att vara den som hittar saker och inte bara den som slarvar bort. Både och, tekniskt sett, men ni fattar.

Skoklosterutställning med Jane Austenfilmkläder

Alltså, jag älskar ju Jane Austen.

Men jag ÄLSKAR Mr Darcy!

Låt oss meditera en stund över ett visst dopp.

Varning för Gunilla Persson

Jag vet inte hur, men så fort ett klipp på duktiga fiolspelande Elsa var slut kom de där galna svenska Hollywoodfruarna upp, och innan jag hann fatta nåt sa nån Jag vet inte om jag kan få barn, och då sa Gunilla Persson Men var inte ledsen! Och då kastade hon-som-kanske-inte-kan-få-barn sitt vinglas på henne, eller rättare sagt vinet, inte glaset, och stormade ur rummet. Gunilla Persson kan inte vara frisk, eller så har hon världens smartaste strategi för att verka galen och hålla sig kvar i teve, för människan sa nåt om att där sitter hon med en klänning för 2000 dollar och makeup osv. Och hon kunde blivit döv, stum, blind, dödad, ja, det här var ett mordförsök.

MORDFÖRSÖK?!?!?

Helt allvarligt så måste kvinnan vara certifiably insane.

Så populärt i förnedringsTV.

Jag har glömt vad jag ville säga

I förrgår sa jag till hemtjänsten nåt om att hon ju har kört buss i Europa, men det hade hon inte. Ööö, what?!

Härom dagen fick jag lappar om handikapparkering, som jag bara förstod hälften av och skickade Mikael att hämta i ett industriområde mellan 10-11 nästa dag. Fast man kunde ha ringt och bestämt vilken tid man ville.

Igår frågade han vad som hänt i Åbo och allt jag kunde svara var kniv. Fick inte ens ihop ett subjekt och ett predikat.

Kommer ihåg en natt förra veckan när Mikael fick säga en enkel mening tre gånger innan jag förstod honom.

Idag fick jag post från Statistiska CentralByrån om att jag blivit utvald osv, men jag kunde inte fatta vad det stod, så jag fick be Mikael läsa. (Jag tror kanske brevet kom igår för jag tror det är lördag idag. Men eventuellt hämtade Mikael aldrig posten igår. Eller så vet jag inte ens vilken dag saker har hänt. Är ju också möjligt.)

Trodde bara jag var riktigt bakom på Stilnoct.

Det är ganska lätt att skriva blogginlägg eftersom jag skriver vad jag har lust med och när det passar. Mycket svårare att kommunicera i ett visst format, som ringa samtal eller boka saker på mail, än att bara släppa väder såhär. Och allra svårast att förstå vad nån säger om man inte redan förväntar sig vad de ska säga. Eller läser en lång text som man ska läsa, förstå och minnas. Tre saker för mycket!

Skitsjukdom!!!

(Skitplatta som vill avstava skitsjukdom!)

Första gången

7 juli kontaktade jag tandläkaren pga att jag tappat en lagning och hade tandvärk. Förstod att min tandläkare kunde vara på semester, men eftersom tandvärken kom och gick och jag är livrädd för tandläkaren vågade jag inte gå till någon annan. Som vanligt gav de mig en morgontid (är det väldigt svårt att skriva in i journalen att jag bara kan efter 15.00???? Som jag bett dem göra alltså) och sen fick jag en tid först idag. Men den avbokade de! Första gången jag blir sur över att tandläkaren avbokar. Den psykiska anspänningen att gå och vänta på nåt man är rädd för, och som man dessutom vet blir ett ingrepp mer än bara röntgen osv, är mer än jag kan stå ut med just nu. Har varit på benen ett par minuter idag. Suttit lite på stol i köket för att jag stått upp och svalt piller så måste sitta ner innan jag går till soffan. Så just nu är jag görsur på att de avbokade. Ingen kan förstås tänka sig att det tar kraft att boka om en tandläkartid. Let me tell you about that!

Nyheter om mitt äktenskap

Tydligen dejtar vi andra. Nej, det är inte sant såklart. Men han ska i alla fall åka på båtutflykt med en kvinna. Fast hon är en änka på 30 eller 35 år äldre än jag och deras relation är inte av det slaget. Snarare är jag stolt över Mikael som är så omtänksam.

Annars kan jag meddela att Mikael och jag har varit sambo sen 2001. Det stod i hemtjänstutredningen som kom på posten idag. Jag försöker komma på om vi gifte oss 2011 och en etta blev en nolla, men det känns inte heller rätt. 12/9-09 gifte vi oss. 2001 hade vi inte träffats än på många år. Vet inte riktigt var "sambo sen 2001" kom ifrån.

För övrigt anser jag (praeteria censeo, för er som talar latin) att jag har den bästa mannen i världen. En lätt överdrift kanske, men jag kan inte tänka mig någon annan. Jag tycker inte ens att hans snarkningar är irriterande.

Äntligen inredningshöst

Kolla vilka färger jag stötte på på Instagram idag. Det första kontot heter nåt med Veranda, jag trodde jag skulle komma ihåg det tills jag kom till Blogger...

Jag är i alla fall jättenöjd med att hösten börjar komma i inredningen. Vi har fortfarande 27° grader inne men på kvällen blir det så kallt att jag måste ta på mig en pläd i soffan. Har varit så skönt att inte behöva klä på mig på hela sommaren. Det blir knappt nån tvätt heller om man har på sig en klänning tre minuter i taget, eller högst två timmar i undantagsfall.

Och ingen geting har vi fått in på hela sommaren!

Livrädd i onödan

Mikael håller ju kurser i 72-timmarsberedskap och Hjärt-/LungRäddning. Han har en docka som man kan träna på och han tog in den idag för att kolla den inför en kurs han ska hålla i morgon. Jag visste om att han skulle hålla kurs och jag har sett dockan förr. Men jag skrek högt när jag först såg den i köket och några timmar senare i hallen. Så tänkte jag att jag skulle komma ihåg att den låg i hallen så jag inte skulle skrika och väcka Mikael när jag skulle gå och lägga mig, Men då ligger den i köket igen och det var bra nära att jag blev rädd igen. Men vad är troligast? Att vi har en styckad kropp i lägenheten eller att Mikael håller HLR-kurser? Tydligen tror min hjärna genast det värsta. Det visste jag väl förr, jag kan ju vara väldigt teatralisk. Och dessutom har jag slarvat bort kortet jag kom ihåg att ta av torson, jag menar dockan, på väg till sängen. Här försöker man göra sig till och illustrera sina blogginlägg. Jaja.

Sämsta nyheterna

I lördags var det en ME-konferens på Stanford i USA. Ron Davis som leder världens mest avancerade ME-forskning och har en mycket svårt sjuk son hade bjudit in de norska läkarna Fluge och Mella, som är de som först upptäckte att Rituximab, som gavs mot lymfom, hjälpte mot ME. Deras stora blindade studie är klar nu i höst, även om det återstår mycket arbete med avblindning och att sammanfatta resultatet. De hade avböjt att komma på konferensen pga sin arbetsbörda med studien, som är inne på i princip sista andningen.

Ron Davis hade citerat Fluge och Mella och sagt att de gärna vill lura ut vem som svarar på behandlingen och inte. Dels kostar behandlingen hundratusentals kronor (om jag minns det rätt kostar en infusion 40 000:- och man ska få kanske 6 st) och dels måste den som ger behandlingen ha tillgång till akutsjukvård pga biverkningarna, så det är så långt ifrån att ge nån en Alvedon man kan komma. Så pga kostnaden och de potentiellt dödliga biverkningarna vill man gärna kunna säga vem som kommer att svara och inte. De försöker hitta undergrupper som gör att de kan förutsäga respons. Och nu kommer det. De har sagt att de som inte svarar är de med severe ME. Jag vet inte hur de kategoriserar severe, men så som jag förstår det brukar man mena de 25% sjukaste som är hem- eller sängbundna.

Dessutom tänker jag på när det gick rykten om att de inte hade nog med folk till studien i Tromsø. Eftersom de tar patienterna från sitt upptagningsområde kunde inte massa Oslo-bor åka till Tromsö och vara med där. Så jag och Mikael bestämde oss för att vi skulle flytta till Tromsø i 2-3 år, hur mycket det nu var, om jag fick en plats i studien. Men egentligen fick man bara ha varit sjuk i 15 år och redan då hade jag varit sjuk i 20. Det borde också ha tänt en varningslampa.

Men nu ser jag två knallröda blinkande ljus, 23 år, svår ME. Jag hänger ju upp hela min existens på att jag ska få effekt av Rituximab, kanske så att jag bara behöver vara sjuk i fem år till. Eller nån annan medicin som de kommer på under tiden.

Men nu inser jag att jag antagligen hör till dem som inte skulle få effekt. Jag har aldrig vågat tänka den tanken förr, alltid trott både att jag får pröva och att det hjälper. Men nej, så blir det nog inte.

Igår grät jag åtta gånger. Rättare sagt så började jag gråta åtta gånger men stoppade det med viljan varje gång. Orkar inte hantera varken själva gråten, sorgen eller huvudvärken som kommer om jag gråter.

Men man har gjort en mindre studie i Norge med Cyklofosfamid. Om man fick 40% respons på den skulle man prova på de allra sjukaste och det håller man på att försöka komma på formatet för nu. Men det är en "värre" medicin än Rituximab, det är cytostatika, och jag förstår knappt hur svårt sjuka ska överleva själva den behandlingen. 40% chans till effekt efter cellgiftsbehandling, det låter lagom roligt.

Jag kan inte ens klä i ord den kris jag känner inuti mig inför det här. Jag är bara 47, jag kanske har 25 år kvar att leva. Jag lär inte vara frisk om fem år som jag har hängt upp mig på. Rituximab är inget för mig. Alltså är jag kanske bara halvvägs snarare än en meter från målsnöret. Och ju längre jag varit sjuk, desto mindre krafter har jag kvar att härda ut, dvs i takt med att sjukdomen blir värre minskar också min förmåga att tåla den. Ljuset brinner verkligen i båda ändar. Och ändå är det sjukt mörkt.

Fast idag har jag inte gråtit en enda gång. Jag vill inte vara stark, jag vill få hjälp. Men kanske är jag starkare än jag tror.

P.S. Jag funderade på om det var rätt av mig att berätta om Fluge och Mellas tråkiga besked till de svårt sjuka. Men det här är inte en offentlig ME-blogg, det är min plats i rymden, och därför gjorde jag det. Citatet finns dessutom att se på YouTube, 449 minuter in i en åtta timmar lång konferens. Så det är public information och ingen hemlighet. Ron Davis tyckte det var nog säker information för att dela den.

Måndagsbuketten

Vad ska jag göra?

Jag tar ju ut saker i förskott och redan nu är jag nervös för vad jag ska jobba med när jag har blivit frisk. Jag vet.

Men jag vet i alla fall vad jag ska ha på mig när jag jobbar. Nåt sånt här.

Vad är detta?

Så här såg det ut varje gång man flög. På låg höjd såg man först skogarna och sjöarna kring Landvetter, sen själva staden Göteborg, sen husen där mormor och morfar bott så länge jag kan minnas, och sen även jag själv, på Norra Dragspelsgatan i Västra Frölunda, och sen öarna i skärgården. Hemma.

Vädjan

Vad skulle ni välja?

Jag har ätit två goda mackor med rökt skinka och gurka och druckit ett glas mjölk, så jag är inte direkt hungrig. Men jag längtar efter mat på nåt annat sätt. Vi brukar gå ut och äta ibland, för att det är en stillsam aktivitet och för att jag uppskattar mat så. Men nu har vi inte varit nånstans på länge för jag orkar inte sitta upp. Men så kom jag på att det är supertrevligt att läsa menyer! Det här är huvudrätten på Nynäshamns restaurang Hembygdsgården (jag kan inte hitta hur man länkar längre, är lite för trög, så här är länken www.restauranghembygdsgarden.se). Vi var där en påsk för rätt länge sen, jag tog lammet och det var gudomligt gott! Restaurangen ser bokstavligen ut som en hembygdsgård även inredningsmässigt, men maten var i alla fall den gången fantastisk. Vi var på ett annat ställe en gång på Alla hjärtans dag och det var också fantastiskt. Och så har jag läst menyn på Nynäs Rökeri nyss, hjälpes vad jag vill ha räkmacka!!!!!

Men blir ni sugna på nåt nedan?


Fiskrätter

 

Gösfilé

Smörstekt, serveras med pressad potatis stekta räkor och krämig gräslöksås

175,00

 

Laxfilé

Örtöverbakad, serveras med timjanstekt potatis och vitvinssås
185,00

 

Fiskgryta

Hembygdsgårdens egen gryta gjort på lax, gös och torsk
Serveras med aioli
165,00




Kötträtter
 

 

 Oxfilé tournedos

Serveras med rotfruktgratäng, madeirasås och chevréost

245,00
 

Hjortinnerfilé

Helstekt, serveras med friterad potatis och trattkantarellsås

255,00
 

Lamminnerfilé

Helstekt filé serveras med potatisgratäng och rosmarinsås

225,00
 

Oxfilémedaljonger

Grillade, serveras med friterad potatis, rödvinssås och bearnaisesås

215,00
 

Fläskfilé

Helstekt, serveras med stekt potatis och dijonsenapssås

175,00

 

 

Stöld?

Folk har visst kunnat tanka för 1:- litern nånstans idag, och blaskorna rapporterar om god stämning på macken. Kö såklart.

Men alla utom barn förstår att det är ett misstag. Är inte det att stjäla frön mackägaren? Att sko sig på nåns olycka? Nu kanske det inte är en enskild gubbe som äger en enda mack, och BP känner man ingen lojalitet mot, men ändå? Är det mer ok att stjäla från ett företag?

Slöseriombudsmannens rapporteringar må man säga vad man vill om, men om vi förväntar oss att våra folkvalda ska vara försiktiga när de gör av med våra pengar, så kan man inte ha dubbelmoral. Stjäla och slösa är inte samma sak såklart, men ni fattar.

Det är så rätt att vara självrättfärdig. Faktiskt lätt som en plätt.

Måndagsbuketten

Varierar mig lite med att presentera måndagsbuketten en dag för tidigt och inte i form av en bukett utan en enda blomma, en rosa pion. Det råkar vara min favoritblomma. Detta konstverk heter föga förvånande Pink Peonies och är gjort av Surrey Botanic Artist Fiona Wheeler - Specialist in Painting Botanic Subjects - member of The Society of Floral Painters and has since enjoyed much success. She also exhibits with Guildford Art Society and accepts private commissions.

Min kompis Sussi har en pappa som gillar att se folk i ansiktet och säga vilken blomma de är. Han sa att jag var en pion, långt innan jag visste så mycket om blommor att jag kunde säga vilken som var min favoritblomma. Han sa att pioner är djärva. De skäms inte för sig och luktar gott. Jag kommer inte ihåg nåt mer, men har alltid blivit förvånad över hur bra det stämt. Men numera är jag kanske inte så djärv med mig själv, men det är ju sjukdomens och viktens fel. Jag kommer ihåg nån gång när jag var rädd för att träffa några från förr för då skulle de se hur tjock jag blivit. Ingen sån där kroppsaktivism här inte, bara kroppsvånda. Jag har eller har i alla fall köpt ett par böcker om att acceptera sitt utseende men dem har jag såklart inte orkat läsa.

Men just nu är ett sånt där tillfälle när jag borde klappa mig på axeln och säga att i morgon är en annan dag. "Om inte i morgon, så en annan dag", som Cecilia Ekhem sa.

Glad Pion!

Tvångsvakna

Jag har under åren börjar använda hemmagjorda namn på sånt som har med sömn och vila att göra. Som att eskimåer har många ord för snö, fast det bara är en vandringssägen. Men ett bra exempel i alla fall. Idag tvångsvaknade jag, dvs väckte mig själv fast jag inte hade sovit färdigt för att jag märkte att jag hade så ont i huvudet att jag måste ta medicin.

Fast normala människor tvångsvaknar ju varje dag för att gå till jobbet eller när telningarnas inre väckarklocka är satt på 06.00. Så jag säger inte att det är synd om mig. Jag bara har inget roligare att prata om just nu. Eventuellt ska jag epilera benen idag, men jag är inte säker på att jag orkar, och det är hur som helst inte ett uppslag till ett bättre blogginlägg.

Dagens TACKSAM!!!!!

Värmeböljan Lucifers hetta slår nu till. Upp till +46° i 11 länder i helgen. Flera länder hade 40° igår och nu i helgen väntas det alltså bli ännu värre. De drabbade länderna är Italien, Schweiz, Ungern, Polen, Rumänien, Bosnien, Kroatien och Serbien, men även delar av Spanien och Frankrike. Två personer har redan dött. Man ska dricka mycket vatten, hålla sig inomhus och undvika resor.

Själv har jag 25,2° i sovrummet och har faktiskt täcket på benen för det drar från det öppna fönstret.

Jag har ÄLSKAT den här sommaren. Det var varmt några dagar i början men sen har jag stått ut hela tiden. Fläkten var på lite härom dagen men det var helt ok. Egentligen vill jag bada, en gång i sommar, men blir inte frestad när det är svalt.

Så förlåt alla som älskar värme, i år är det jag som fått som jag vill, en sommar på 20°. Ljuvligt.

Ska det vara 25° ska man ha en pool och en italiensk servitör och bris från Medelhavet.

Jag minns när jag bodde hos Ellen i Bad Homburg/Frankfurt ett par månader i samband med att hon opererade sin handled. Det var en varm sommar. Kunde ofta vara 31° klockan 21 på kvällen. Hon bodde på fjärde våningen i en loftlägenhet med snedställda fönster. Det kändes som om solen sken in och fördubblades genom det där glaset. Sen hjälpte det ju inte att man fick gå upp för fyra trappor för att komma dit, det tålde jag inte ens då. Så när man kom hem drog man av sig alla kläderna, duschade kallt och åt glass. Och det var väl enda gången man var någotsånär nöjd. Jag hade köpt en Solero en gång på bensinmacken i slutet av hennes gata. I Sverige öppnar jag aldrig min glass med en gång för jag gillar att de hinner börja smälta lite och bli krämiga. Men plötsligt kom jag på att det var jättevarmt och glassen hade redan börjat rinna. På några meter. Vice la différence! Jag är glad att det finns varma länder att bo i för dem som. Kök ha det så. Och att vi andra slipper en helg med 46°. De har ju torrare värme än vi i vissa av de där länderna men inte i alla. Det kan bli riktigt plågsamt. Ska skriva upp dem på min post-it.

Hur man är sjuk

Jag blev tipsad om boken How to be sick av Toni Bernhard och köpte den. Sen har jag inte orkat läsa den, men den här veckan har jag lyckats läsa några sidor om hur författaren blev sjuk. Jag behöver stirrvila efteråt, ca 5 min för 1 minuts läsning. Stirrvila betyder att man ligger blick stilla och bara möjligtvis stirrar i taket. Men tömmer, alternativt stänger av, hjärnan och låter kroppen göra av med så nära noll energi man kan. De första kapitlen är berättelser och det är rätt enkelt att läsa. Sen när man går vidare i boken kommer det nog att vara information snarare än en berättelse och det kan bli knöligt att läsa. Men tydligen är det första man behöver lära sig att livet innebär lidande. Inte bara lidande, och inte likadant lidande för alla, men ingen kommer undan. Så om man har besvikelser och lidande i sitt liv är allting precis som det ska. Jag ska tänka på den tanken i några dagar. Att allt är som det ska med mitt liv. Hade det inte varit ME hade det varit nåt annat. Hade jag föredragit att bli förlamad i en trafikolycka? Födas utan armar? Ha så svår psoriasis att lakanen varje morgon har stelnat ihop med blodet som kommit av att man kliat sig blodig i sömnen. Eller vara fotomodell och få höra att man behöver gå ner fem kilo, att man inte är nog snygg. Eller att nåt av mina barn dör eller blir svårt handikappad. Att jag är sociopatisk och ingen i världen älskar mig. Att min man dör, eller min systers man. Att skiljas.

Nej, av alla de där lidandena väljer jag nog mitt eget, om man såg alla med en lapp på och fick välja fritt bland samtliga montrar.

Så boken har redan hjälpt mig. Men jag ska fortsätta låta tanken ta rum i mitt hjärta, att allting är som det ska. Livet är lidande. Jag är inte orättvist och oskyldigt drabbad. Jag lever, och då lider man ibland.

Precis detta pratade en programledare och Åsa Nilsonne och två män jag inte kan namnet på på ett program på Kunskapskanalen i kanske förrgår. Superintressant. Att livet innebär lidande eftersom vi är känsliga för relationers och livets förändringar och ändlighet. Vi bryr oss och då lider vi. Alternativet, att ta ett chili pill när ens barn kommer in gråtande och har ramlat av cykeln, låter inte lockande! Eller när man får missfall och gråter och ens man kommer in, chillpillad, och säger Men det är väl inget att hetsa upp sig för. Nej, vi vill inte ha relationer med människor som inte bryr sig. Och bryr man sig så finns det inbakat att lidande kan orsakas av vad andra gör eller inte gör eller vad livet/naturen gör eller inte gör.

Kanske kan jag tänka i samma banor när det gäller mitt svåra med rädslan för sondmatningsstadiet. Blir det så så blir det så. Så är livet, trist varar länge.

Annars hade vi inte haft dikter och jazz och expressionistisk konst. Lidandet föder också kreativitet. Tänk, vilken bra författare jag kommer att bli.

Säljsamtal A-kurs

Jag är lite veritabel idag.  Och härom dagen ringde en försäljare på min mobil. Jag svarar aldrig i telefon men gjorde av nån anledning det. Han presentera de sig och frågade om det var Anja ... ??? Klaaa-rinn? Nej, sa jag, jag heter Anja Olergård (å nej, han fick mig på första frågan, man ska ju aldrig börja kommunicera!). Å, har du bytt namn? Jag orkade inte med att ha den diskussionen så jag frågade bara Vem är du? Då drog han sitt namn och hela den där presentationen om att jag hade varit med i en tävling på Internet och därför ville Världens historia nu belöna mig med ett fint erbjudande. Jag försökte hitta en paus i hans monolog och säga att jag inte var intresserad. Då svarade han surt och jag la på.

VEM GER DIG RÄTT ATT FÖRSÖKA SÄLJA NÅT TILL MIG OCH SEN LÅTA SUR NÄR JAG INTE VILL!

En kille som han förstör telefonsäljarnas goda rykte. Ha ha! (Notera den bitande sarkasmen!)

One of these days tänker jag göra nåt av nedanstående:
1) På frågan om man vill köpa vilken skit de nu säljer, svara ett superentusiastiskt JAAAAAAA och sen bara lägga på.
2) Bara svara: "Tindra, kom, det är jultomten i telefon till dig!"
3) Upprepa allt de säger tills de lägger på. Kan varieras genom att man använder olika dialekter, t ex skånska, eller hemmagjord utländsk brytning, t ex Silviatyska. (Så tog jag mig igenom många dödstrista historiesidor i gymnasiet. Man lär sig inte jättemycket, men man har kul under tiden.)

Om nån faktiskt har vågat svara icketraditionellt eller har ett roligt svar på lur får ni gärna berätta om det.

Alltid värst

Allt är ju en tävling för mig, nej, inte allt, men mycket. För mycket. Men härom dagen "vann" jag rejält.

Några hade diskuterat hjärntrötthet i en me-grupp och nämnt ett självskattningatest för hjärntrötthet utarbetat av Göteborgs Universitet. De hade fått 23-24 poäng och man skulle visst prata med läkare om man hade över 10,5. Jag hade 38. Jippi, jag vinner!

Mm, just det. Den enda frågan utan solklart svar var en om företagsamhet. "Kan du sätta igång saker eller tar det emot?" "Jag behöver hjälp med allt", var ju mitt svar, även om jag klär på mig själv och äter själv, så behöver jag hjälp med att skaffa maten och laga den, och ofta klär jag inte på mig alls. Men det är ju verkligen inte pga oföretagsamhet! Jag kan ju lätt hitta på fem saker att göra idag och börja göra nån av dem. Men oftast blir jag ju medveten om att jag inte orkar så fort jag prövar. Men det hindrar ju inte att jag prövar, alltför ofta. Idag kom Mikael hem vid fyra och jag gick upp för att säga hej och göra så han känner sig välkommen hem. Men jag orkade inte gå upp ur sängen märkte jag när jag redan gjort det, så jag fick vila på en stol för att orka gå och lägga mig igen. Min företagsamhet är intakt och skulle må bra av en liten dimmer. Max var förresten 14x3 på testet, så jag svarade inte bara på tre poäng per automatik för att "vinna".

Förresten hade mamma gjort ett test på Facebook där man bara kunde stava alla orden rätt om man var an English teacher. Visst. 32/32 och då är engelska dessutom inte mitt modersmål. Have you considered a career in linguistics? Sicket smörande!!!

Tydligen måste jag vinna i allt, men när jag gör det så klagar jag på att det är för lätt. Inte lätt att göra mig nöjd.

Hon till vänster!

Jag var bara tvungen att dela den här bilden. Vet inte vem det är på bilden, förutom Sofia i mitten, men tjejen till vänster har den snyggaste lilla jacka jag sett på år och dag! Älskar de ovanliga ryschningarna!

Så här skulle man bo

Vilosamt?

När jag åkte komet nu senast kom jag ju ihåg att det som för friska människor ser ut som vila, dvs att sitta på kometen istället för att gå, inte är vila för mig utan en stor ansträngning. Att man ska behöva påminna sig om såna saker efter nästan 23 år.

Samma sak gick upp för mig idag när jag inte orkade nåt mer efter att ha blivit duschad och serverad middag. Duschen verkar ju som en plusminusnoll-aktivitet, eftersom det enda jag gör är torkar mig lite efteråt. Men jag pratar med hemtjänstpersonen och jag sitter upp och håller i huvudet. Nu när jag är sämre efter veckan med Mikael borta så tar en dusch mer på krafterna än innan. Och på nåt sätt blir jag så förvånad hela tiden, som om jag hade glömt bort att jag är sjuk. Jag skyller det på att jag liksom aldrig hinner vänja mig vid mina nya gränser förrän de flyttas tillbaka lite till. Jag skyller på det, men det kanske snarare är så att jag är så duktig på att inte acceptera att jag är sjuk att jag tror mig själv.

Oj, jag väckte visst Mikael när det landade ett ljusbrunt flygdjur, som ser ut som en skalbagge när den sitter ner, fem centimeter från mig i sängen. Han hann inte flytta på sig innan jag hade krängt på mig glasögonen, fångat en pappersnäsduk och dödat honom. Flygdjuret, inte Mikael. Mikael hörde hur uppjagad jag blev, men nu har han somnat om. Tur, vill ju inte vara orsak till att han ligger och inte kan somna om! --Men vad är detta för sorts kväll? Nu flög en liten liten flygsak in i mitt öga! Är så glad att vi inte är på semester och har massa kackerlackor i lägenheten. Eller vad som helst som flyger, really, men kackerlackor är väl de största flyginsekterna som finns. Fy vad jag inte tycker om flygdjur, eller kryp eller kräldjur, eller såna som rör sig snabbt, som myror och silverfiskar, ja, allt som inte är fina, snälla, uppfostrade husdjur. Jag blev faktiskt lite skraj idag av Ms foton på ett egentligen vackert flygdjur. Men nej, jag är utmattad nu och då funkar logiken (men de är ju inte farliga) extra dåligt.