Så luras man!

Följande rubrik låter ju fascinerande!

Men det visar sig vara att Madeleine önskat sin dotter grattis på 7-årsdagen på sin Facebook, men skrivit "vår", vilket betyder att pappa Chris också var med på det. Det är alltså att "bryta tystnaden" och för "första gången uttala sig".

Lågvattenmärke.

Sanning?

Jag har just bläddrat igenom följande tidning och vill tillägga några saker:

Beslutet att gå bakom ryggen på Sofia och splittra kungafamiljen är att Madde fortfarande är god vän med Carl-Philips ex Emma, att hon tackade ja till att vara bridesmaid på Maddes bröllop fast Sofia inte blev tillfrågad, vilket ledde till att Madde inte hade några brudtärnor alls, och det sista slaget som "splittrar kungafamiljen", ät att Emma var med på lanseringen av Maddes bok Stella och hemligheten för typ ett år sen. Så att hon går bakom ryggen på Sofia är att hon fortfarande är vän med en av sina egna vänner.

Sen kan jag meddela att Meghan inte är kidnappaf men fick lägga sig i en baklucka för att träna sig på att bli kidnappad av terrorister i samband med att hon gifte sig in i brittiska kungafamiljen.

Anders Bagges livsfarliga sjukdom orkade jag inte läsa hela artikeln om men jag hann se att han haft covid-19. Men han "märkte" det inte ens, som det står under.

Carola och Runar. Runar har talat ut hos nån poddare om att han tror att Carola aldrig har kommit över att han lämnade henne.

Batras giftmord var att han fick smaka nån stark tobak i Indien och blev kräksjuk och svimmade.

Wahlgrens kris är ett snäpp under min värdighet men allt de gör är ju kaos, så det kan handla om en vanlig frukost. Ni får läsa själva om ni vill.

Så av alla saker som stod på framsidan var inte en enda sann.

Det här är inte beskrivande journalistik utan väldigt kreativ. Ta nåt som hänt de senaste tio åren och gör en rubrik/historia av det. Hitta på helt enkelt.

Galenskaper

Ivar Arpi nämnde på FB idag ett sommarprat från häromdagen av Ola Wong. Honom är jag inte bekant med, men han är journalist och har till exempel bott i och bevakat Kina, stod det.

Kanske är det mest beklämmande att höra hur flera tidningar han jobbat för har börjat kvotera nyheter. Sydsvenskan utfärdade vad man kallade för en fatwa för alla utrikeskorrar, där MINST 50 procent av alla intervjuade skulle vara kvinnor. De tackade senare nej till en artikel som handlade om att Kina började stänga sina arbetsläger, eftersom källan var man. De flesta stora tidningar har sedan ett tag genusrobotar som för statistik över hur många gånger kvinnor nämns i artiklarna. Man sätter liknande mål för avdelningar och kollar noga på vilket kön de man anställer. I Aktuellt får det aldrig vara två manliga nyhetsankare under en sändning samtidigt av det här skälet. Två kvinnor går bra. 

Journalistiken blir inte bara uppfostrande i vad man säger, vilka frågor som får ställas, utan också snedvriden till vem som ska få komma till tals. 

Med den logiken får inte vem som helst drabbas av matförgiftning och behöva en ersättare i nyheterna.

Dessutom skulle nån kunna mörda Donald Trump men om kvoten för manliga nyheter var full skulle man tacka nej? Det skulle man ju inte, i verkligheten, oavsett genusrobotarna, för den nyheten är det närmast kriminellt att neka, men hela alltet låter så rubbat.

Jag är normalt inte för kvotering och liknande, även om jag självklart är 100% för lika lön och lika rättigheter. Och om ett företag ska anställa 10 pers så är det ju orimligt om det blir 9 män och 1 kvinna, om det är ett genusneutralt jobb där det faktiskt inte behövs större muskler. Men att det måste vara fem av varje tycker inte jag är helt nödvändigt. 4 - 6 går lika bra för mig, för det kanske inte var lika många av varje som sökte, eller inte lika många kvalificerade. Män har en tendens att överdriva sin duglighet medan kvinnor gör tvärtom. Det måste man ju också i så fall ta hänsyn till om det ska bli rättvist.

Jag såg en gång en lista hos ett gift par med grindstreck för respektive person och diverse hushållssysslor. Jag blev lite chockad över att de mätte så noggrant. Men det var inte för att kunna låta bli att plocka ur diskmaskinen, utan för att kvinnan själv skulle se att hennes man faktiskt tog ganska jämställt ansvar i hemmet och inte klaga i onödan.

Vi har ju å andra sidan ett ruskigt ojämlikt förhållande. Min man gör i princip allt, och dessutom stöttar han mig när jag är ledsen. Idag känner jag mig lite liten, för att jag fick feber och sen för att jag fick puls på 130 av att vattna dahlian och klippa bort två övermogna blommor. Jag blir ledsen för att jag är så hindrad, och får också dåligt samvete för att jag sitter och glor på Pinterest istället för att skriva en bok. Mikael tycker inte att jag orkar skriva en bok så han tycker inte jag är värdelös, men jag själv tycker ju det, särskilt vissa dagar. Och jag är rädd för att förhållandet mellan oss ska bli för mycket förälder-barn och/eller vårdare-patient. Jag glömmer ju saker som bara disträ eller minialzheimers glömmer, så som ett oansvarigt barn och inte en jämlik partner. Och härom dagen sa Mikael nåt två gånger och jag hörde det bara andra gången. Det är ju inte nåns fel men om jag inte hänger med i en diskussion så vet jag ju inte det och kan inte förklara det förrän Mikael har reagerat på att nåt är konstigt, typ som att jag ignorerar honom första gången. Det är ju ganska fräckt att bara strunta i vad nån säger när man pratar, så det kan ju verka provocerande fast jag bara inte har fattat att det är nåt jag missat. Ibland är jag ju dessutom kvick och klipsk, ibland förstår jag inte en mening om den är lång eller avancerad. Så han kan inte alltid tänka att jag inte fattar, det hade vi nog blivit tokiga på bägge två.

Så det här med jämställdhet tycker jag är en svår fråga. Man ska vara lika mycket värda, som utgångsläge, men sen blir inte Mikael värd mer än jag för att jag inte fattar, klarar saker hemma, eller på arbetet, eller i sovrummet, eller nånstans i princip.

Läste en artikel idag om dödshjälp. Egentligen är jag inte emot att folk ska få göra som de vill, men problemet blir om folk känner sig som belastningar på sin familj, på vården och på samhällets resurser. Att de får en broschyr om assisterat självmord istället för psykologsamtal som får dem att inse sitt värde, eller assistans om det behövs så att familjen inte blir överbelastade, eller starkare värktabletter. God och rätt vård måste ju finnas på plats för alla innan man kan börja tala om rätten att ta livet av sig. Rätten att slippa ta livet av sig måste vara större. Och faktiskt rätten att belasta familjen, vården och samhället om man är sjuk. Det är oftast inte frivilligt och då ska man inte ha dåligt samvete, inte bara för att man inte är jämställd och inte gör 50%, utan att man är en belastning. Det får man vara, om man inte kan annat. Alla får vara vad de kan. 

Men även det är jättesvårt. Såg på nåt program förut medan nagellacket torkade om en extremfet kvinna som vägde lika mycket när hon var barn som jag när jag var vuxen. Nu vägde hon flera hundra kilo. Hon klarade inte gymnasiet men hittade ett annat, men college fick hon sluta på för hon orkade inte gå mellan lektionerna eller för den delen sitta på stolar. Så de senaste 8-9 åren har hon levt på bidrag. Det triggar mig lite, för fetma är ingen sjukdom. Men för mig är det som en sjukdom, i det att fetman mer har drabbat mig än att jag ätit mig till den. Jag ger absolut inte upp allt ansvar för vad jag äter, men det är en liten del som beror på okynnesätning. Men den tjejen kan inte arbeta mer än en person som är sjuk "på riktigt". Hon skulle säkert känna sig ledsen om hon hörde att jag tyckte det var orättvist att staten försörjde henne för att hon inte kunde låta bli att äta. Förresten hade hon gått ner 47 kg, jag förstod inte om det var på en eller två månader. Om hon kan gå ner så bra genom att följa en diet behöver hon väl ingen gastric-bypassoperation utan bara fortsätta med dieten? Men jag känner att jag dömer henne, och det är ju precis vad jag inte vill att folk ska göra med mig.

Mikael sa igår att han skulle sakna mig om jag dog. Alltså han är inte bara gift med nån för sällskapet utan det är just mig han vill vara med. Och han gillar att vara med mig, prata, skoja och kolla på QI ihop. Vi har ju inte mycket till liv, inget socialt umgänge för det orkar inte jag, inga spännande resor, hobbies eller sportsliga aktiviteter, för det orkar inte jag. Vi har i princip bara våra ord. Så när folk börjar prata för mycket om att lika är samma, då blir jag lite störd. Så om nåt inte är 50-50, är det då dåligt? För det är jag i så fall. Och man måste ha rätt att inte duga i sina egna ögon men att samhället inte håller med en! Ens nojor ska man få hjälp med, inte förstärkta.

Så kontentan av svadan? Lika betyder inte samma, likadana, utan bara lika mycket värda oavsett. Inga jobb är mer viktiga än andra, jag säger bara sopstrejk. Och inga människor är egentligen viktigare än andra, även om vissa företrädesvis män tror det. Om man är Leader of the free world t ex. Bah.

Men jag ville ju egentligen säga nåt positivt som avslutning och inte om den orange ledaren.

Jag har förresten fått den största finnen på 15 år. Inte för att man ska lita på det förresten, för jag minns ju som ett såll. Men jag undrar om det är hormoner för i en viss annan kroppsdel läcker jag inte som ett såll på de senaste 15 åren (de har med varandra att göra), men härom dagen var det lite blod. Kanske ska jag komma i klimakteriet.

Och HUR blev det den positiva avslutningen? Jag är nog för trött nu, och om man inte kan sluta bra, så kan man sluta PUNKT.

Kvinnosjukdomar är ju bara...

... en kvinna som är hysterisk för att hon känner efter för mycket. 

Men det här är första gången jag läser om ME i SvD:s dagliga mailresumé. Och det är säkert den tionde internationella artikeln om samma sak. Tänk om man kunde hitta en biomarkör för ME i samband med att man utökar ME-forskningen till att innefatta långvarigt covid-sjuka, som kan ha fått ME. Man kan inte få ME-diagnos förrän efter att man varit sjuk i sex månader, men att folk varnar för det fast det inte gått sex månader och folk inte ännu har sökt sig till ME-klinikerna I massor, är ju ett gott tecken. De namn som författat artiklarna jag läst har i de flesta fallen inte varit några ME-peraoner som jag känner igen. Så att även andra sorters vårdpersonal än ME-specialister och vetenskapliga journalister som inte har ME som sitt skötebarn ändå 

kopplar långvarig covid till ME, är ovanligt och positivt.

Fast, att höra detta om och om igen ger mig flashbacks till när jag blev sjuk i halsen och fick ME. Jag tål inte mycket längre, så det har tagit fram många jobbiga känslor som jag trodde jag var färdig med. Men tror inte såren är läkta, bara gömda.

Men artiklar är bra. Jag behöver bara inte läsa dem alla. Den lilla snutten ovan är den enda jag orkat med att läsa till slutet. Man är ju lite handikappad i skallen. Och mer ställen.

Men så länge man inte blir permanent handikappad i humöret så klarar man det mesta.

Julefrid och julenöd

Idag fyllde min norske bonussvärson 47 år. Idag dog Ari Behn, f d man till norska prinsessan Märtha Louise, av självmord, 47 år gammal. Idag dog en gammal vän till familjen efter en oerhört lång period av ohälsa och trots att man är lättad för hans skull så är man aldrig så gammal att man tål att bli föräldralös. Julen är verkligen kontrasternas period. Jesus är orsaken till att vi firar, dock upplevs tomten, paketen, maten vara det viktigaste. En person som jag är stolt att kalla vän blev lämnad ensam på julafton av pojkvännen som åkte till Mexiko, men istället för att vara hemma och sörja frågade hon om nån i bostadsrättsföreningen behövde en tomte, och en 8-årig pojke med ensamstående mamma (jag har aldrig ens kommit på att ensamstående föräldrar inte har nån tomte som kan passa på att "gå på toa" eller vad man säger nuförtiden) blev överlycklig. Jag var så stolt över att känna en så stark och omtänksam person som satte tillbaka "Good will towards men" framför "tusentals klappar till alla".

Så många känslor, så många som är ensamma, ofrivilligt. Jag hade gärna varit ensam hemma och ätit spaghetti och köttfärssås, men det är ju för att jag har en man och en familj. Om man inte har nån enda att fira med så måste det vara förfärligt att sitta ensam och vilja vara med nån. Jag är ju heller inte ledsen när jag är ensam hemma utan tycker det är skönt. Jag är introvert och gillar tystnad, men alla har det inte så. Nu hade jag världens bästa julafton och är tacksam för det, men inser att det inte är så för alla.

Alla dessa tankar om lidande på den stora glädjehögtiden kom till sin spets igår kväll. Jag har sovit riktigt dåligt i flera nätter. En svårt me-sjuk skulle avvisas från sitt boende, för att hennes önskan om att bli lämnad ifred efter att hon gjort något jobbigt, dvs att behandla hennes sjukdom så den inte försämrar henne, inte går ihop med boendets rutiner och god vård ur deras perspektiv. Hur det kan vara god vård att vården bestämmer hur en patient ska behandlas när de dessutom skadar patienten med sin vård är oerhört upprörande. Polisen skulle avvisa henne, men ingen hade packat. Hon hade transporterats 5 km till Sahlgrenska vid nåt tidigare tillfälle och blivit försämrad av det, och nu fick hon besked om att hennes nya boende låg 20 mil bort. Och när ingen polis kom och ingen sjuktransport, fick hon en lapp med att hon skulle ta taxi själv. Men hon kan inte ens sitta upp i rullstol, och har en kran som hjälp att lyfta henne ur sängen och på toa. Så åka taxi 20 mil precis före jul till ett boende som visst inte hade någon kran installerad är så nära vårdskada man kan komma.

Detta hände lagom till helgen, lagom till jul, lagom till att ingen enda människa brydde sig. För när hon blivit utskriven så fick hon inte längre nån mat från boendet och sköterskorna fick order om att de inte får hjälpa henne på toa. Hon har en mamma och bror som kommer med mat, såvitt jag förstår, men de har inte tillgång till kranen. Dessutom är hon ju inte längre inskriven och då får hon inte heller ta emot besökare när boendet är stängt, som under helgen och juldagarna. Jag tror fortfarande att det är nån information som fattas, även om en journalist från GP har varit hos henne och skrivit två artiklar i tidningen de senaste dagarna. Men det låter ju helt absurt att en person med liggsår inte får nån mat eller hjälp att gå på toa. Det låter ju som Mengelefasoner. Och det har tagit hårt på mig. Dessutom är det så mycket i december så jag har extra små marginaler och har sovit dåligt i flera nätter över det här. Härom dagen försökte jag anmäla saken till IVO men då behöver man hennes personnummer, och jag klarar inte av att vara part i nån anmälan, jag vet ju inte ens vem det är. När jag ligger i sängen så måste jag koncentrera mig för att hålla tankarna borta. Jag är så ledsen för hennes skull, för familjen, för de me-sjuka som mitt i att de själva försöker hålla ihop under jul engagerar sig i detta. Sen insåg jag att jag måste avlägsna mig emotionellt från saken för jag är inte till nån hjälp om jag också får ett sammanbrott. Men att inte tycka synd om henne känns som ett svek. Jag vet ju inte heller hur det kommer att gå för mig de närmaste åren, om jag kommer att bli så sjuk själv och det är jätteskrämmande hur dåligt vården fungerar för de allra svårast sjuka. Men igår kväll bad jag att Gud skulle hjälpa mig att tänka mindre på henne, oroa mig mindre. Jag kände mig som tidernas svikare. "Dina problem gör att min perfekta bubbla blir lite kantstött", kände jag mig som.

Men eftersom det ju är jul tänkte jag på Gud. Han har en jord full med barn som lider. De svältande barnen i Afrika är hans, flyktingbarnen som spolas upp på stranden i Medelhavet är hans, flickorna som könsstympas och sen våldtas av sina män, som inte får gå i skolan. Eller de många svenska barn och ungdomar som går otrygga och blir rånade på sina jackor och mobiler. Kanske ska man inte ge en tonåring en jacka som är så värdefull att nån vill stjäla den, men det är ju min uppfostringsmetod, inte allas. Det är i alla fall både unga och gamla som är otrygga, gamla som blir lurade, senila som bor hemma för att man har fått skära ner på boendena och de öppnar aningslöst dörren för vem som helst och lämnar den öppen så vem som helst kan gå in och rota medan den senila letar godis eller pengar eller vad som helst som man lurar dem till. Vi är alla Guds barn och han känner medkänsla med oss alla, och ömhet som den förälder han är. Visst vill han bara röja fram några hundra änglar och riva boendet där hon inte får mat och ordna upp hela grejen. Nån extra bestämd ängel kan ta ett snack med chefen. Och barnen, det behövs många jordnötspåsar, många änglar som vaktar de dementa. Men Gud har allt vad som behövs inom räckhåll, är jag övertygad om. Visserligen tror jag att jag ska vinna varje gång jag får en skraplott för att jag besvarat enkäter om funktionshindrade. Men Gud kan. Han är universums härskare (sorry Trump, but that is not you!!!). Men likt en förälder som inte låter barnen leka med knivar men låter dem falla hundratals gånger medan de lär sig gå, så håller Gud sig tillbaka och ingriper inte när vi håller på att lära oss nåt. Och när jag bad Gud att kunna släppa me-tjejen så jag skulle få sova, så kände jag med Gud. Han får säkert sänka volymen på människobarnens lidande många gånger för att inte komma med en himmelsk härskara som stoppar alla krig och allt elände.

Kanske är det inte gudomligt att förstöra sig själv när man inte kan göra nåt, utan visdom att se vad man kan göra, göra det, och sen överlåta det åt andra. Är man ett vrak kan man inte hjälpa nån, så det är faktiskt omtänksamt att ta hand om sig själv också.

Hoppas därför du har fått en bra blandning den här julen. Både ett tillfälle att göra något gott, äta något gott, och bli glad när någon gått :-)

Framgångsrik?

Jag måste erkänna att jag inte vet vad Greta Thunberg sagt på sistone. Jag vet att hon åkte båt över Atlanten, att hon var i FN och talade eller nåt liknande. Jag har för mycket i mitt liv för att ta in detta också.

En ME-kompis använde en bild från 1-2 år sen när Greta satt själv och frös med en skolstrejksskylt, jämfört med när hennes ord stod på nån skrapa i New York. Som att vi kanske kan vinna gehör för ME-saken också, om hon kan. Det argumentet förstår jag mycket väl.

Men så läste jag nån idag som sa att hon var så framgångsrik. Angela Merkel sägs vara världens mäktigaste kvinna. Hon har 1 miljon följare på nåt av de sociala medierna, jag glömde såklart vilket. Men Greta har fyra miljoner följare och det är Angela som satte in bilden av sig och Greta, för, som personen antog, Greta hinner inte för hon har så många andra viktiga personer som vill träffa henne, som Obama.

Alltså, jag är lite konfunderad. Att ha fyra gånger så många följare som världens mäktigaste kvinna, är det måttet på framgång? För ett år sen beskrev Greta själv, eller om det var två, att hon inte hade några vänner och pratade aldrig med nån och hade svårt i skolan. Är det så att hon nu känner sig värdefull för att Merkel och Obama vill träffa henne? Blir man viktig för att kända personer vill träffa en?

Men det hemska: Det är inte henne de vill träffa. Ingen känner henne. Det är personan som hon är i media som de vill synas med. Jag vet inte om hon är mer värdefull som människa nu, har fler riktiga vänner, pratar om något annat än klimatet med nån som bryr sig om hur hennes dag var.

Jag läser att Micael Bindefelt har bjudit 150 kändisar till 60-årsfest i Tel Aviv i helgen. Det har han ju all rätt att göra, och fint att han är så generös att han flyger ner så mycket folk för att bjuda på fest i dagarna tre. Jag bjuder gärna 150 gäster till Sicilien nästa år när Mikael fyller 60 och jag 50. Och Bindefelt har jag på nåt sätt fått ett gott intryck av, att han är trevlig och snäll. Och hans jobb har ju alltid varit att ordna fester för kändisar och/eller rika, så hans 150 närmaste vänner är kanske de kändisar han umgåtts med de senaste 40 åren. Och jag säger inget dåligt om honom eller hans fest, eller att någon valde eller valde bort att åka. Kanske vinklar media saken när de gottar sig i hur kändistätt det var. Kanske fanns det vanliga människor med också, men vem vill fota dem.

Men jag ser en liten likhet mellan Greta och Bindefelt. Vem är de om personen från media och kändisarna runt dem inte finns? Greta kanske får ökad självkänsla av att kämpa för en sak som hon är passionerad inför, och bli lyssnad på, även om jag inte vet om världens styrande verkligen ändrar några miljöbeteenden för hennes skull. Men hon har som jag gissar inte fått en enda riktig vän det här året. Kändisar är inte vänner. Att skaka hand med Obama på kort är roligt att ha, men det betyder inte att man är så bra vänner att hon har fått nån att ringa på natten när hon är ledsen för att hennes skolklass går på studentbal och hon undrar om de ens saknar henne.

Och framgång, vad är det? Att ha många följare? Att ha kort på sig själv med kändisar? Hon Bianca Ingrosso har nog många följare, dock ej i miljonantalet, och har massa pengar att köpa en stor lägenhet på Östermalm med. Och det är ju "framgång". Men vad har hon gjort? Hon är dotter till en kändis, är det allt? Och hon är gränslös i teve och svär och klagar och har karisma, men vad är det för sorts framgång? Vad har hon skapat av värde? Reklamintäkter under Wahlgrens värld som  är enormt stora, men är penningvärde i detta fallet ett äkta värde?

Om Greta får en enda person att inte slänga en plastpåse på marken eller en aluminiumburk i skräpkorgen, då är hon framgångsrik. Men jag har ärligt talat inte ändrat mitt beteende på grund av att hon är svensk och stor internationellt. Vad är det, att vara stor internationellt? Budskapet är ju dessutom inte hennes eget, och nu syftar jag inte på att det står PR-byråer bakom, utan på att klimathotet inte är nåt hon har kommit på själv. Hon upprepar bara, passionerat och lite underligt nog för att vara exotiskt och lockande, ett budskap som hundratals, tusentals andra upprepat, och andra motbevisat. Det enda hon har skapat är väl egentligen hype. Och det kan ju bli värdefullt om världen ändrar sig till det bättre på grund av hypen. Annars orsakar grannhundarnas skällande hype varje gång nån går förbi fönstret och det har inte skapat något av värde hittills.

Jag dissar inte Greta! Men jag frågar mig om hon personligen har det bättre nu, om hon har fler vänner, starkare självkänsla och inte bara självförtroende. Är hon lyckligare? Och så undrar jag om framgång verkligen kan mätas i antalet kändisar som vill träffa en. Vem vill träffa henne om ett år? Media kan vara så nyckfulla. Framgång är väl inte heller hur bra talet var, inte ens om det började med "I have a dream...", utan vilken förändring som åstadkoms som följd.

Jag säger inte heller att kapitalismen skapar de enda bestående värdena, tvärtom.

Och jag tänker på Anne Örtegrens döende appell till makthavarna att ta ME på allvar och allokera lika mycket forskningsmedel till ME som till jämförbara sjukdomar. Jag vet ärligt talat inte om nån beslutsfattare har gjort det, lyssnat på henne. Och vältaligare appell har jag inte hört. Hon skolstrejkade från livet varje dag i många år.

Jag vet inte vad jag säger egentligen. Framgång mäts inte alltid i resultat, men å andra sidan, om nåt får noll resultat, hur ska man mäta om det var framgångsrikt? Kanske måste vi börja mäta helt annorlunda. Både pengar och människor. Och allt däremellan.

Kanske sant, kanske inte

Jag vet ju inte vilka media man kan lita på. Vissa vet jag helt säkert att man inte kan lita på, men jag är inte ens säker på om BBC och CNN alltid återger saker opartiskt och fullständigt.

Men idag såg jag att en kristen kvinna i Syrien först blivit våldtagen i nio timmar och sen stenar av islamister som tyckte hon trodde på Gud på fel sätt och att Gud, den rätte Guden, stödde deras beteende.

Själv har jag svårt att föreställa mig hur tortyr kan ingå i någons religion. Religion innebär väl som princip hur ska man göra rätt, beveka gudarna, och det brukar inte vara mord. Fast det finns ju historier om sånt också, och korsriddarna som mördade alla som inte ville låta kristna sig är ju en pinsam skamfläck i vår fredsbevarande kristna tro av idag.

Men jag är inte bara lite troende utan mycket. Och att våldta nån i nio timmar är ju en mångdubbelt så stor synd som att tro fel om Gud. Jag tycker inte nåns tro på Gud, under vilket namn eller form de än ser hen, är en synd eller ens en dålig sak. Och jag kan inte förstå hur religiösa människor inte bara förföljer andra religiösa utan dessutom uppför sig fullkomligt barbariskt mot dem. Och kallar det religion!

Jag kände en gång en kvinna när jag bodde i Borås. Hon hette Suhaila och var kristen flykting från Syrien. Så redan för 20 år sen så blev kristna förföljda i Syrien. Och jag blir faktiskt heligt vred. Ingen har rätt att skada andra människor i religionens namn. Det är inte religion. Det är att använda något vettigt som ursäkt för att göra nåt absurt.

Lika väl som förintelsen är förfärlig är det oacceptabelt när kristna förföljs och mördas av islamister. Jag är inte rasist när jag säger det, för jag riktar mig inte till någon specifik grupp som jag därmed diskriminerar, utan alla som behandlar andra illa i religionens namn gör del och ska straffas. Det enda religionen ska få en till är att vara mer god, vänlig, göra sånt som gör gudarna glada, som att ge pengar till fattiga, skänka glasögon till fattiga länder, betala för barns skolgång osv. Och i alla sina möten med andra människor behandla dem med respekt, intresse och så mycket förståelse man kan uppbåda.

Fast enligt min egen devis då så borde jag visa förståelse för de som mördar kristna? Nä, förståelsen gäller inte om man mördar. Det behöver man aldrig förstå. Det ska man bara inte tolerera. Det är säkert bra om några forskare förstår varför vissa mördar, men vi vanliga människor behöver inte förstå att islamister tycker att deras tro på sin Gud ger dem rätt att förinta andra gudstroende medelst tortyr.

Jag har bara känt en troende muslim, såvitt jag vet. Hon var jättegullig, men som jag förstår inte jättereligiös. Jag känner för troende muslimer, alltså till skillnad från islamister, som jag kände för goda katoliker när det började uppdagas hur många präster som förgripit sig på små pojkar. Och om jag trodde på samma religion som Donald Trump skulle jag känna mig rätt obekväm över hans beteende. Det finns goda och ruttna ägg i alla korgar.

Religion är viktigt för mig. Det ger mitt liv mening, styrka när jag är svag, och fördjupar min glädje. Sen gör den mig förhoppningsvis till en bättre människa med tiden, eftersom jag inte tror på ursäkten Jag är född sån. Man kan och bör ändra sig till det bättre, det är ju ens skyldighet mot de människor man lever med. Och på ett mer flummigt plan ens skyldighet mot hela mänskligheten och jorden vi delar på. Mer fred, mer samarbete, mer omtänksamhet.

Det har ju varit en del tal på sistone om månlandningen. Preaidenten sa nåt fint om fred, och nattvarden var den första "måltid" som intogs på månen. Klart att det var politiskt rävspel med där också, varken kapitalism eller diktatur hindrar oss från sånt, men av alla historiska händelser under mänsklighetens historia tycker jag månlandningen ärå den största. Vi har färdats i rymden och gått omkring där. Ur ett personligare perspektiv tycker jag den största nyheten för mänskligheten är barnet som föddes i krubban och dog och uppstod för oss, men jag förstår om man vill hålla religionen borta från nyhetsstudiorna. Mänskligheten är egentligen fantastisk. Men det är också synd om människorna. Och vissa borde skjutas på fläcken. Men den som bestämmer över det måste vara oerhört rättskaffens. Men några som har våldtagit en kvinna i nio timmar och sen stenar henne, jag vill på nåt vis ha bort dem från mänskligheten. De har försuttit sina förmåner. Men vad man bör göra med dem vet inte jag. Det är ju också tecken på moralisk utveckling att kunna förlåta. Men om nån har slagit dig tio gånger så är du inte moraliskt högtstående om du också förlåter den elfte misshandeln. Jag har hört det sägas om en sexförbrytare: alla måste ju få en andra chans. Njae, det är jag inte säker på.

Och NU kommer jag på att jag hade tänkt äta popcorn framför teven ikväll. Oh well.

Min enkla åsikt

Jag ähum skulle kolla på Aftonbladet och överst står om Arnauld. Han är på en anstalt för sexualbrottslingar, och kommer med den geniala kommentaren att vore det inte fint om de kvinnliga fångvaktarna hade bikinis med kriminalvårdslogga.

Jag hoppar gärna till slutsatser, men det är ju varken ett hopp eller ens minimalt skutt till slutsatsen att om man är så fullkomligt bäng att man fäller sexistiska kommentarer till fängelsepersonalen så är det ju nåt fel på snubben. Och om han inte kan låta bli att vara sliskig i det läget så är jag så säker som man kan vara utan att veta nåt om saken. Killen är skyldig. Frun är rätt bakom om hon aldrig har märkt det. Om nu inte Aftonbladet rent ut bara hittar på.

Apropå det sa jag till Mikael att det värsta som kan hända är inte att han dör. Det är om polisen kommer hem hit och hittar tusentals pornografiska bilder och videor av barn och han döms för pedofili, ja, alltså brott i verkligheten eller vad man kallar det, inte bara bilder utan personliga övergrepp på barn, inte bilder. Tala om att inte kunna tro på en enda av sina tankar och känslor nånsin mer, om det händer. Kanske därför Frostenson försvarar Arnauld så starkt. Hela hennes världsbild skulle rasa om han är skyldig och då är hon inte kapabel att välja mjölk, än mindre bedöma folkå.

Jag är rätt hård i det jag säger, men egentligen är det ju såklart synd om henne. Skillnaden är att om min man blev dömd för massa sexuella brott skulle jag inte tro att polisen eller gamla servitriser var ute efter hämnd. Jag tror ju verrrrrrrrrkligen inte nåt sånt om min man, men jag tror ju att om polisen och åklagarmyndigheten har bevis i flera fall så är det nog man själv som inte har fattat saken rätt. Fruktansvärt hur som helst.

Så till alla hustrur vars män är dömda för nåt, de var nog skickliga manipulatörer hela tiden. Jag beklagar er sorg.

Dåligt försvar

Katarina Frostenson har visst skrivit en bok om historien med hennes man och våldtäkterna och Akademien. Läste en artikel om saken på SvD. Jag gillar verkligen att läsa riktiga tidningsartiklar, men oftast har jag inte hjärna nog för mer än Aftonbladetsnuttar. Både bildligt och bokstavligt.

Frostenson fortsätter försvara sin man, att det ör absurt och förtal att han ska ha gjort vad som sägs, att DN har i sitt DNA att förgöra Akademien.

Må så vara. Sårad stolthet. Vad ska hon säga? Min man är ett äckel? Lite synd att kvinnan bakom hans kungamedalj, Alice Bah Kuhnke, nu är den som Instagrammar ordet "äckel".

Så DN och svenska media är köpta av makter som vill förstöra deras liv. I Frankrike tror folk minsann inte på det som står i tidningarna. Men domstolen, är de också köpta av DN eller? Inte ett ord om att han är dömd till fängelse i 2,5 år. Jag trodde inte man blev oskyldigt fängslad i Sverige särskilt ofta. Så naiv var jag. Silly me.

Dra på trissor!

Det är en kvinna i kyrkan, jag känner henne inte mer personligen än att jag vet vilken familj hon kommer ifrån och vilken familj hennes man kommer ifrån. Men jag följer henne på Insta, eller stalkar kanske man borde säga, för vi har aldrig ens hälsat. Men jag känner hennes mans brors fru i alla fall, så anmäl mig inte till polisen! Den här tjejen ser ut som en vanlig människa, men hon gör de värsta grejerna med kroppen. Jag vet inte ens vad det kallas. Yoga fast med cirkuskonster inblandat skulle jag säga. Fast jag tycker numera det är cirkuskonst att ta trappan uppför två steg i taget...

Härom veckans inlägg tog nog rekordet. Hon jonglerar. Med tre bollar. (Jag kan knappt jonglera med två...) Sen ser man hur hon ställer sig på ett ben och fortsätter jonglera med det andra benet framåt. Och nu, håll i er alla sjuklingar, så böjer hon det enda benet hon står på i en sån där låg böjning, rumpa mot häl, andra benet rakt ut, och tre bollar i jonglerande perfektion. Och reser sig upp igen med bollarna bollande. Jag måste nästan titta på det igen för nu när jag skriver tänker jag att jag måste minnas fel, så kan man ju inte göra.

Så nu har jag sett det igen.

Chockerande! Jag försökte härma henne idag när jag skulle ta av mig strumporna och då lyfte jag upp benet och höll det vid knät så länge att jag hann få av mig strumpan, som hade ganska generös passform (vilket är ett jättebra ME-tips! Köp herrstrumpor, så behöver du knappt anstränga dig för att få på dem. Och om de är lite halvt på, ställ dig på en matta och dra med foten är rätt håll så kryper strumpan med upp.) En sån blogg är det här, inte några coola volter eller byta om hängande i lianer.

För er som undrar vem det är vet jag inte om hennes profil är offentlig och om jag borde skicka dit folk. Men hon heter Ch i förnamn, född W och nu K. Då kanske ni kan låtsas att ni har hittat dit på egen hand. Eller så får jag en presentcheck på 25% på ansiktsbehandling för att jag har skaffat henne 100 nya följare. Eller troligare 3 st, jag har nog inte 100 själv. Men hon är väldigt spännande att titta på. Det är faktiskt nästan så att jag längtar efter hennes videor. En som inte kan stå på ett ben diggar en som kan spela fiol på ett ben och dyrka upp ett lås med den andra foten. Typ.

Kroppen är cool. Jag uppskattar den mycket mer nu när min egen är så ocool den kan bli. Både fet och icke-fungerande. Men om ni vill göra mig en tjänst idag, kan ni väl ta en trappa i två steg? Det var en av mina favoritgrejer att göra på Gårdskullavägen. Då menar jag inte vartannat steg i trappan utan hela trappan på två steg. Man hänger sig på armarna, och flyttar händerna neråt, tills man låter fötterna komma efter och landa några trappsteg förbi armarna, och så likadant en gång till. Så tar man en trappa i två steg. Uppåt är dock lite för avancerat för mig. På Sämgatan hade vi bara halvtrappor och dem kunde jag ta i ett steg. Jättekul. Men att kunna ta en trappa uppåt i två syd lpter som hjärtinfarkt för mig. Så det vore coolt om nån av er kunde g!få det och berätta hur det kändes.

Min man påstår att jag är både pojkig och sportintresserad! Har ni hört vilka fräcka anklagelser! Bara för att jag har slagit om 4 ggr och kollat vad det står i hockeymatcher, samt att jag vänder ansiktet från maten och faktiskt tittar på teve när de där två engelska killarna reparerar/restaurerar bilar. Whatever.

Värsta formen av lurendrejeri

Försökte läsa SvD, men jag klarar inte att deras artiklar är så långa. Jätteledsen när man efter 1/3 av nåt riktigt intressant får avbryta och gå till Aftonbladet. Så många saker jag är ledsen och arg för med den hör sjukdomen, hjärntrötthet är en av dem.

Men på Aftonbladet såg jag ännu en rubrik om en 2-åring som är dödligt sjuk och åker utomlands för behandling. Läste ni för nåt litet tag sen om paret vars ungefär snargamla barn hade fått cancer som inte gick att bota i Sverige, så de startade en insamling för att åka utomlands. Nån kändis hade fått nys om insamlingen och uppmanat folk att donera. Tror de hade fått många hundratusentals kronor relativt snabbt.

Har folk inte hört förr om behandlingar i Mexiko där alternativvården inte journalför så folks svenska läkare inte kan få reda på vad som gjorts? Och där ingen heller kan få reda på om det som behandlingen gick ut på var några malda ingegefäror. Och Mexiko, de är väl inte världskända för att kunna bota obotliga sjukdomar?

Paret i historien ovan skulle nog åka till USA, men hade sen valt en billigare behandling än de samlat pengar till och istället bränt tiotusentals kronor på lyxhotell. Jag minns saken så dåligt men ungefär såhär var det.

Till slut hade i alla fall Kronofogden tagit kanske 500 000:- av de insamlade pengarna eftersom de inte hade gått till nån behandling för barnet. De ville ju inte ta livet av ett sjukt barn så de väntade ett halvår tror jag det var innan de hade tagit beslutet om att eftersom pengarna inte lagts på ett särskilt konto där allt gått till barnet utan pengarna använts till föräldrarnas konsumtion, så skulle de ingå i det som man kunde utmäta.

Är inte detta det värsta bedrägeriet som finns? Att spela på sitt sjuka barn och sen bo på hotell för pengarna? Visst kanske de behövde bo på hotell i samband med barnets behandling, men det var inte så pengarna hade använts.

Artikeln varnade såklart vanligt folk för att vara naiva, men sa också att kändisar har ett särskilt ansvar för vad de uppmuntrar folk att göra. Det är väl inte för inte som vårt nyaste yrke heter influencer.

Ta ansvar för vem, vad och hur du påverkar.

Trevlig läsning på Aftonbladet!

Malin Wollin kommenterar att nån sagt att vi inte borde få barn för klimatets skull: För vems skull ska vi då rädda planeten? Och mannen (sic!) som sagt detta påminner hon att nåt av hennes barn kanske kommer att mata honom med sked när han är 87 år. Badaboom!

Sen läste jag om en kvinna i Bangladesh, jag har redan glömt om det var det, som fick barn. Bara det att 26 dagar senare gick vattnet igen och då födde hon tvillingar. Läkarna hade missat att hon hade två livmödrar med barn i bägge. Sånt blir jag så glad över, jag vet inte varför. Kvinnan själv är orolig för hur de ska försörja alla dessa barn. Men jag som aldrig har varit ofrivilligt hungrig tycker mest det är en mysig historia. 3 barn på 26 dagar. Så skumt när de ska börja skolan. Om de nu har gratis skolor i Bangladesh. Det kanske inte är en sön mysig historia i alla fall. Skolgång tar jag ju verkligen för givet, inklusive universitetet. Ifall man kan läsa och äger en dator är man visst rikare än typ 98% av jordens befolknkng. Eller kanske bara rikare än 80%, det är ju inte så illa ställt med världen som vi tror, som Hans Rosling sa. RIP.

Jippi! Ett ordtest!

Jag tackar DN för att de gör ett ordtest med tolv frågor och som jag klarar alla tolv på. Här kan ni göra testet själva.

Lågvattenrekord

Jag missade som väl var Skavlan igår med Bianca Ingrosso och Pernilla Wahlgren. Det hade jag fått högt blodtryck av. Men jag hann se ett par välsprejade ben. Tyckte det såg lite fel ut att vara barbent i detta vädret. Men jag är ju bara en gammal tant.

Men jag var dum som gick in på Expressen nyss, och ännu dummare när jag klickade på artikeln om Isabella Löwengrip. Hennes mål är att bli världens mäktigaste kvinna.

Så hon ska gå om Angela Merkel, Melinda Gates, Oprah Winfrey, drottning Elizabeth? Hur då? Genom att sälja schampo och skor, och blogga om sitt liv?

Jag skäms så för att jag inte kan stå emot att läsa skit som jag bara blir upprörd av.

Vafalls?

Jag är jätteirriterad idag. Var det redan igår, för då hade jag migrän som jag försökte att inte ta starkare tabletter för och det tär ju. Idag är jag bara sur rent allmänt, inklusive på folk som är snygga och smala och kan duscha sig själva. Den nivån.

Men så läser jag att 97-årige prins Philip, hertigen av Edinburgh och make till den brittiska drottningen Elizabeth II, var med i en trafikolycka under torsdagskvällen. (Källa)

Olyckan ska ha skett nära kungahusets lantställe i Norfolk, England, enligt BBC.

Lyckligtvis kunde Buckingham Palace snabbt gå ut med att prinsen tagit sig ifrån olycksplatsen oskadd. 

Nu undrar jag om han körde bilen själv. För i så fall är jag upprörd! Jag kan inte tänka mig många fall där en 97-åring är en lämplig bilförare!

P.S. Expressen säger att han körde bilen själv, och att han krockade med två kvinnor och en bebis i en annan bil. Han hade blivit bländad av solen.

Det avgör saken. Det kan inte vara sant. Solen skiner aldrig i England.

Mitt förslag till Akademien

Katarina Frostenson vill ha betalt av akademien för att hon eventuellt ska gå ur (SvD rapporterar). Hon är 65 år och tjänar drygt 700 000:- om året. Hon behöver kunna fortsätta sitt arbete som lyriker, hävdar hennes advokat, och om hon går ur akademin så mister hon också förmåner som hon vill ha ersättning för. Att hon vill ha pengar för att hon inte får bo i subventionerade lägenheter i framtiden förstår jag. Men logiken i att akademin ska betala henne så att hon kan arbeta haltar något. Om hon arbetar behöver hon ju inte få betalt av akademin, det är ju vad arbeta betyder. Känner advokaten eller akademiledamoten inte till det?

Varför kan inte akademin istället kräva henne på pengar? Hon borde betala för utredningen som visat att hon är skyldig till läckor. Den som är skyldig till nåt borde betala för utredningen som visar det. Det hör ju till kostnaderna som man har bidragit till och borde ta ansvar för. Ett tips är också att hon kanske kunde bli skadeståndsskyldig till Ladbrokes för deras förlorade inkomst. Och nu när hon är pensionärsgammal kan hon gott klara sig på de 240 000:- som hon får sen 1991 som garanterad författarpenning. Plus vad hennes planerade lyrik-, dramatik- och översättningsarbete kommer att kunna ge henne. Om hon inte arbetar i akademin kommer hon ju att ha all tid för sig själv.

Om det även visar sig att hon är skyldig till ekonomiska oegentligheter i samband med Forum, borde hon ju kunna krävas på ännu mer pengar som hon tillskansat sig på oetisk och olaglig väg. Att sponsra sig själv med andras pengar är visserligen vad som pågår i många företag och föreningar, men blir inte mer rätt för det. Alla ska passa sig.

Jag tycker att folk som sparkas inte ska köpas ut. Över huvud taget. Har man gjort fel ska man straffas, inte belönas. Ifall de mister lukrativa livsstilar på grund av att de har handlat fel skulle de ha tänkt på det innan de bröt mot lagen. Eller stadgarna. Eller whatever. Givetvis borde hon snarare betala akademin för att de måste dra igång många kostsamma utredningar, både om forum, om läckor, och även processen att skaffa nya medlemmar till akademien. Och den goodwill som varumärket Nobel förlorat i höst borde hon väl också ersätta. Om det sålunda blir nåt kvar i hyresbidrag efter att hon betalat för sig kan hon få det i handen eller insatt på Ica-kortet, vilket spelar inte mig nån roll.

Jag är kvinna och jag är visserligen sjuk men i hjärtat en "kulturpersonlighet", sagt med ironi och självdistans, men ni fattar. Men man ska inte ta nåns parti för att personen har ett visst kön. Att kasta ut brandfacklor som säger att en man minsann inte hade blivit lika hårt straffad som en kvinna, drar uppmärksamheten från saken. Har man gjort ett dåligt jobb, eller ett bra jobb på det hela taget förutom vissa olagligheter, så borde man inte få betalt för att sluta. Man, kvinna, våldtäktsperson.

Det är för mycket jamsande. Vet ni att det finns hederliga människor som har råkat bli sjuka men som får 0:- från sin egen sjukförsäkring? Så länge vi tydligen har så ont om pengar i det här landet att sjuka får leva på luft i åratal, så ska baske mig ingen akademi betala nån som får sparken.

Och om andra också har läckt så behandlar man dem likadant. Jag är inte särskilt bekymrad över hur de ska klara sig. Fråga normala människor.

Slutligen, om nån tycker jag är bitter eller ogin, och förkroppsligar den svenska avundsjukan, så kan jag meddela att det är fel plattityd. Det jag vurmar över är Rätt ska vara rätt.

Bjärred

Jag läste en del igår och har fortsatt tänka idag. Det är jobbiga tankar, komplicerade känslor, och jag går tillbaka både till Anne Örtegrens assisterade självmord och till min egen förfärliga höst. Jag har hämtat mig lite rent mentalt, men är bara två sömnlösa nätter från att vilja ta livet av mig. Jag lever på kanten och vill gärna flytta mig bort från den.

Så min första reaktion om bjärredsfallet igår var att föräldrarna måste ha varit oerhört pressade, kanske var deras barn så sjuka att de vädjade om lindring. Jag tycker självklart att det är fel att döda nån, inte minst oskyldiga barn, men jag tänkte att de måste ha varit så pressade att de gick sönder inuti.

Sen läste jag en liten bit ur ett dokument om filicide, barnamord. Där stod mord av funktionsnedsatta nämnt som en särskild punkt. De andra vanliga barnamorden är som hämnd mot partner, eller en misshandel som gick överstyr. Och det tredje s k barmhärtighetsmord.

Artikeln fick mig att tänka så mycket. Om de hade haft cancer, hur hade vi tyckt då? Om barnen varit friska, hur hade vi tänkt då? Jag insåg att jag inte hade tyckt att det var ok att mörda friska barn, men jag ville gärna ursäkta att de mördade sjuka barn. Varför? Är sjuka människors liv inte lika mycket värda? Är våra liv så värdelösa att vi lika gärna kan dö hela bunten? Om man överdriver en sak hör man lite lättare hur det egentligen låter.

Jag kanske i viss mån och omedvetet delar samhällets felaktiga syn på människors värde. Jag vill inte skylla ifrån mig på samhället för mina egna åsikter, men när det gäller synen på hur kvinnor ska se ut så har ju media en enorm roll i det, så mina tankar och känslor är inte i ett vacuum dit inga stereotyper når. Men jag har kanske problem med att jag är sjuk för att det ligger nånting halvdolt i mitt omedvetna om att funkisars liv är sämre än andra. Mitt liv är ju mindre än andras, det känns i alla fall sämre. För varför ska man beklaga föräldrarna som sa att de inte såg någon livskvalitet framöver. Det kan ju betyda allt från att barnen förstörde deras planer, till att barnen var supermegasjuka och att föräldrarna inte stod ut med att se dem lida. Men inte mördar man sina barn om de får cancer? Då försöker man ju hjälpa dem. Och om de inte fick hjälp utan tvärtom för att ME inte har bra skyddsnät, så finns det 100 föräldrar till i exakt samma situation som inte mördar sina ME-sjuka barn.

Jag inser att det här är så hemskt och drar fram så många svåra känslor att det enklaste är att stå på höga hästar, va, stå??? Sitta på, tror jag väl. Jag sitter på höga hästar och är generös när jag inte kallar dem sociopater utan tänker att de måste ha varit superdeprimerande. Men faktum är att oavsett sjukdom så får man faktiskt inte ta död på andra människor.

I alla fall, jag har dumt nog läst urusla artiklar idag med rubriker som "omstridd diagnos" och "forskarna svårt oeniga". En hemsk läkare som väljer att ignorera de biomedicinska bevisen och hävdar att ME bara sitter i huvudet har fått plats i media idag, liksom tydligen Elisabeth Höglund. Önskar vi hade vår egen Michael J Fox i såna lägen.

Dagens nyhet

Idag har det publicerats att de två föräldrar som dödade sina barn och sen sig själva i början av året i Bjärred gjorde det efter att barnen fått ME-diagnos. Jag har bara läst en artikel om detta idag, men de flesta medier har enligt uppgift hakat på denna nyhet. Två media, SvT och nån mer, hade skrivit bra om saken, medan Expressen tog det offentliga bottennappet och publicerade en repris av en artikel som var urdålig redan första gången. Övervikt på falska stereotyper och skvaller snarare än fakta och repliker från läkare som antingen forskar på ME eller som faktiskt har träffat en ME-patient. SvD hade en artikelserie om ME den här tiden förra året och den var så bra att jag började prenumerera på nättidningen efter det. Det är ju ofta först när man vet nåt om nåt som man förstår hur fel det kan stå i tidningarna, och hur rätt! Och att det är ett val man gör baserat på om man vill informera eller clickbaita. Och visst är jag partisk eftersom jag själv är ME-sjuk, men jag är också så pass insatt att jag vet vilka gamla missuppfattningar som är vederlagda vid det här laget. Så när nån upprepar dem i syfte att sensationalisera på svårt sjuka människor genom att citera folk som kallar oss lata, då har jag inte mycket till övers för dem. Så om ni vill vara snälla mot mig, läs SvD men inte Expressen. Nånsin.

Jag måste dock påpeka att jag inte råder nån att läsa om bjärredsmorden, över huvud taget. Jag har som sagt inte läst nåt själv idag förutom en notis i morse som jag redan har glömt. Det hjälper inte mig. Och jag har bara hört ryktesvägen om Expressen, men jag har å andra sidan läst den artikeln när den var ny och det gör mig riktigt ledsen att läsa sån skir. Jag har slutat säga skit, mer eller mindre, men nu är det fullständigt sant. Om allt annat de skriver om är lika långt från sanningen och det aktuella kunskapsläget så kan ni vänta er en snar notis om att jorden faktiskt inte är platt trots allt. Den är fyrkantig.

Ja men då så!

Läste nyss om en lärare i södra Stockholm som har haft ett förhållande med en 15-årig elev. Expressen beskriver det hela såhär:

Läraren i 50-årsåldern har skrivit till eleven och uttryckt sin längtan efter den. Vid flera tillfällen har han även initierat möten under och efter skoltid och rört eleven på olämpliga sätt, uppger P4.

I ett mejl medger läraren till känslor som han inte kunnat hejda. Han erkänner även att han vid två tidigare tillfällen haft känslor för andra elever på skolan.

Vad tror ni, för läraren sparken? Förflyttning till ett arbete utan kontakt med barn och ungdomar?

Nej. Han (för jag antar helt fräckt att det är en han) har fått en varning. Jag hade inte velat ha kvar en sån lärare för mina barn. De har också klagat: "Ärendet har anmälts till Skolinspektionen".

"Eftersom läraren saknar lärarlegitimation kan det inte utredas vidare."

Det är ju som om en läkare råkade ha död på en patient, men eftersom hen inte hade någon legitimation kan det inte utredas.

Vad är ordet för detta? Surrealistiskt räcker inte. Jag kan inte fatta att detta inte är ett första april-skämt. Den som betalar nån måste väl ha rätt att utreda oegentligheter? Och sluta betala hem!!!!!

Finn fem fel

En nära släkting till kungafamiljen har gått bort. Han och hans Margot möttes i 20-årsåldern men fick vänta tills de var 79 innan de blev ett par. Greve Bernadotte efterlämnar storasyster, lillasyster och fem barn.

Jag finner inte fem fel, men vi börjar så får vi se hur långt det går.

Nära släkting. Han är syssling till kungens pappa. Är det nära släkt? Jag känner inte mina föräldrars kusiner, än mindre deras sysslingar.

Har han fem barn med kvinnan han gifte sig med när han var 79? Då har de nog fått barnen tidigare. Om det inte är frun som är mamma till barnen så låter det väldigt respektlöst att mamman då skulle varit nåt mellanspel mellan pappans kärlek till den andra kvinnan och som började redan i 20-årsåldern. Det är ju som om Mikael skulle bli ihop med sitt ex om 20 år och det skulle beskrivas som en kärlekssaga. Inte kul för barnen heller att höra det beskrivas som att pappan aldrig älskat mamman så som han älskar den nya frun. Jag tycker man får vara försiktig med hur man beskriver sånt, för barnens skull. Så det är inte stilfullt av tidningen att skriva så, även om det var så. Men det är väl inte huvudmålet för de där tidningarna. Och "barnen" är väl i 60-70-årsåldern och bryr sig förmodligen inte.

Jag var hursomhelst tvungen att ta reda på hur det låg till. Tydligen träffades de mycket riktigt i 20-årsåldern och blev kära, men Margot flyttade med sin familj till Boden och gifte sig med nån annan och fick tre barn. Oscar gifte sig först med en och sen en annan, äktenskapet med nummer två varade ca 40 år. Vet inte vem som är mamma till vilka av de fem barnen. Och sen när den gamle Oscar träffade den gamla Margot var båda obundna så då blev de tillsammans. Men träffades bara på helgerna, bodde inte i samma stad men var i våningen i Antibes varje september. Man gifter sig inte när man är 90, tyckte Oscar. Och när hon gick bort för nåt år eller två sen så stod det om henne att hon var en kungavän. Och då är hon alltså särbo till mannens pappas syssling. I så fall har jag många vänner. Det är kanske som Facebook, där man är vän med väldigt många. "Några av mina 500 bästa vänner..."

Mikael brukar säga att det är först när man vet nåt om nåt som man märker hur fel det står i tidningen om det. Så nu tar jag det med en nypa salt när det står nära vän, nära släkting osv. Det kanske är nån man vet vad de heter men inte mer. Men fint så, ingen i kungafamiljen vet vad jag heter.

Källa, till informationen alltså, tvivlet har jag själv sått.

Och förresten så är Google så lömska. Det står reklam för olika nyhetshändelser och överst är det alltid Meghan Markle eller kungafamiljen. Jag blir så ofta lurad att läsa för de är ju bra på att sätta rubriker. Och nu har jag återigen lurats av en rubrik, och dessutom läst vidare och letat efter extra information, och skrivit ett småirriterat blogginlägg om saken. De har mig precis där de vill att jag ska vara! Hmm.