Ligga till bords?

Trodde jag skulle orka laga grönpepparkyckling till kycklingfiléer idag. Men jag orkade bara klä på mig. Så då tog jag fram en djupfryst fiskgratäng istället. Den ska stå i ugnen nästan en timme, så man får inte komma på det när man redan är hungrig.

Jag satte på mig ugnsvanten och tog ur den efter en timme. Vinglade sedan med armen av tyngden och vips så ligger middagen på golvet. Den skvätte upp på mina jeans som hänge på en stol, och ända in långt under bordet tre stilar bort. Vi får ligga på golvet och äta middag?

Mikael är inte hemma. Jag tror inte parketten mår bra av att jag lämnar det så här. Grrrr.

Måndagsbuketten


Liten shoppingrunda

Black Friday idag. Råkade hitta några bra böcker på cdon, men efter ett halvt dussin insåg jag att det nog skulle bli för mycket. När jag hade gått igenom reaböckerna hade jag "handlat" 33 böcker för 3000:-. Så mycket perfekta julklappar! Men jag har som väl är nån sorts spärr som säger att jag inte ska göra slag i saken vad gäller "goda idéer" med en gång, i alla fall om det gäller shopping av stora belopp, så jag lämnade varukorgen och telefonen och gick och letade i köksskåpen efter fler värmeljus. Men jag har ännu inte utvecklat en spärr som säger åt mig att inte städa och slänga och sortera, när sakerna stirrar mig i ögonen. Jag har köpt ett enkelt armband på en pawn shop på tradera (mitt i natten var det en jättebra idé...) och nu har jag det på mig som påminnelse om att göra saker långsamt. Ibland funkar det faktiskt, särskilt när jag ser det.

Jag har inte shoppat idag. Att jag. råkade gå upp och ner på en köksstol får jag se som ett tillfälligt bakslag. Jag köpte i alla fall inte 30 böcker.

Dagens självbedragelse

Tanke: "Klockan är bara 06.36, och jag har inte vaknat särskilt mycket. Självklart kommer jag att somna om av mig själv innan jag ska gå upp och åka till Sköndal."

Fakta: Jag somnar aldrig om av mig själv om jag varit så vaken att jag kan tänka en lång mening.

Resultat: En nattsömn på sex timmar och NU, närmare elva, den smarta idén att ta sömnpiller, när väckarklockan ringer om mindre än tre timmar.

Det hade varit klokt att ta sömnpiller då, kl halv sju. Hur kan jag vara så aningslös och bedra mig själv så?

Man vill tro vad man vill. Grr. Fy vad jag är irriterad på mig själv. Och har nära till utmattningsgråten. Redan igår kände jag att jag inte hade energi till sköndalsbesöket. Och så pajar jag nattsömnen med "kvinnlig logik". Tror jag ändrar väckarklockan så jag får tvätta håret och klä på mig på en halvtimme och skippa duschen. Gaah!

Och för en gångs skull när jag skulle vilja krama Vanna som tröst så ligger hon helt onålig vid mina fötter. Jaja. Jag får ta hand om och betala priset för min egen dumhet och ledsnad.

Mat!!

Igår åt vi lax i ugn med dilltäcke och varma grönsaker, idag hade jag tänkt mig kycklingfilé med basilika och ugnsstekt aubergine med tomatsås och parmesan. Älskar mat! Jag samlar mig för att orka gå upp. Kanske orkar förbereda i alla fall. Nom nom!

Måndagsbuketten


Nattens dumhet

Jag brukar ju köpa saker på tradera på nätterna, men har blivit bättre på att komma ihåg att jag bara tror att jag är vid mina sinnens fulla bruk. Och det där brännsåret efter att jag bakade scones halvsovande läker bra, jag får väl ta det som en påminnelse.

Igår natt gjorde jag dock något riktigt dumt. Lång historia inte fullt lika lång. Jag missade förra veckans avsnitt av Downton Abbey. Hade dessutom 1 1/2 avsnitt av Homeland att kolla på under veckan. Men jag fick inte till det, så när jag skulle kolla på Downton igår så fanns avsnittet inte längre tillgänglig på svtplay. Att man har en snäv tidsfrist på sig hade jag inte kommit ihåg. Puh. Var hittar folk tv på nätet? Å, vad jag letade. Jag gick in på netflix men minns inte om jag hittade kl åt, antagligen inte eftersom jag fortsatte. Ser att jag har gått med i nåt, fem dagar trial period gratis, men sen ser jag också att jag skapat ytterligare ett spamkonto åt mig själv på g-mail, men det ser inte ut som om jag fullföljde den transaktionen. Mitt kreditkort låg här bredvid sängen, så nånstans har jag angett det, för det ligger normalt inte i sovrummet. Men så idag när jag skulle försöka titta kom jag bara i en loop hela tiden på det ena stället, de sa att jag inte fick titta om jag inte var inloggad, och när jag loggade in godkände det inte. Försökte skapa nytt konto med den andra adressen, men den var redan upptagen. Ja, AV MIG. Dessutom hade de inte ens Downton Abbey så jag gick därifrån fort. Och googlade lite till. Avsnittet fanns på Youtube, och nu har jag bara gårdagens Downton och dagens homeland att titta på.

Men ni tror väl inte att historien slutar så. Jag ser ett mail där jag har skaffat en five day trial. Tänker att det är bäst att säga upp den asap. Men då säger de fräcka typerna att om man avbokat under sin trial så kommer de att ta ut en avgift för att se till att det blir gjort innan kontot går över till betalande. Huvva!! Jag tänker för bövelen inte betala några pengar för att mitt free trial ska vara free. Och jag tänker minsann inte börja betala $31 för att de knte hann stoppa det. Givetvis kunde jag inte se Downton där heller, fast om man söker på det så verkar det visst som om man kan se det hos dem. Det riktigt dumma är detta. De har mina kresitkortsuppgifter. Det vore oerhört oärliga att lura med sig folk i fem dar för att se ett avsnitt som de ändå inte har, trots reklamen, och sen kräva avgift för att cancel my free trial. Fy bubblan vad lurigt. Jag undvek att kalla dem några väl valda ord.

Och sen hittade jag avsnittet på Youtube. Inte i helbild, men halva plattan är ändå rätt ok storlek lm den står på magen.

Min nya filosofi är jag inte får röra mitt kreditkort på nätterna.

Nu har jag i alla fall sett ett avsnitt av Homeland ikväll, och jag tror jag avslutar med ett till, så är jag ikapp. Och kan kolla på Downton imorgln.

Men vi ser hur "med" jag är nu. Å, beställt stressig something for $31 á month. Great. Får man ange de kostnaderna till sin handikappersättning...

Nu bli det gårdagens Downton. Uuuuuunderbart!

Men håll för all del i era kreditkort. Vem vet vad ni gör med dem när ni tror ni är smarta men medicinångorna har er i sitt grepp.

Idag

När klockan ringde och jag vaknade för andra gången (typiskt), så orkade jag bara gå upp och sätta mig på en stol i köket och försöka att inte gråta. Men ögonen läckte ändå. Jag ringde till Mikael, och han var på väg hem. Förklarade läget, hur ledsen jag var för att missa saker jämt, och särskilt nu att inte få vara med och träffa mina kusiner. Min ingifte farbror hade nämligen 80-årskalas. Det slutade med att jag satt på duschpallen när Mikael tvättade mitt hår, torkade det och även fönade det. Jag klädde på mig någorlunda själv, sminkade mig i ca 20 sek, och sen åkte vi. Till andra sidan rondellen. Och Mikael körde mig i rullstolen när vi kom ut, så jag har bara gått mellan badrummet och sovrummet och köket idag, som vanligt. Vi hade bestämt att vi skulle vara där i en kvart. Vi gick igen efter 25 minuter. Sitta i rullstol i 25 minuter verkar inte så jobbigt?

Men strax efter att jag kom hem började jag frysa och låg i sängen och blundvilade i tre timmar. Efter det orkade jag öppna ögonen, gå upp och äta. Men att bli så knäckt av att göra nåt jag inte orkar som var så litet. Jag är lite sur, lite bekymrad, och mera som jag inte kan klä i ord.

Fast å andra sidan vill jag gärna sluta klaga och vara glad istället. Men jag vet inte hur man gör. "Sluta bara!" Ja, kanske, men det känns som om jag vill klaga. Vill få sympati, vill att folk ska förstå att jag lider, vill släppa ut lite etter så det inte samlas inuti. Kanske är detta som ett kolhydratberoende som man bara kan bestämma sig för att sluta med. Men så när abstinensen gått över inser man att man inte alls behövde det, som man trodde.

Hur slutar ni med nåt ni vill men vill sluta med?

Dagens läxa

Nån har lärt trendenser att en vas ska utgöra 1/3 av höjden i ett arrangemang och växterna 2/3. Det är nog förklaringen till att vi ser så många sorgliga Dagg-uppsättningar. Den kan man inte bara stoppa några vitsippor i, om man säger så.

Här är en bra bild men först en dålig. Jag tog bilderna från trendenser och hon skrev inte var hon fått dem ifrån.

Julklapp till mig själv

Jag donerade en summa till en av de mest spännande forskningssamlingarna, OMF, open Medicine Foundation, som sa att för varje dollar de får in under en viss tid, tripplar en generös donator insättningarna. Tyckte det kändes bra att ge 500:- men att forskningen får in 2000:-. Så kan man inte göra med alla sina julklappar, men nu har jag i alla fall börjat julhandla. Till mig själv.

Dagens???

It just might work. Så sa de på tv nyss.

Det hör jag varje dag. Så skrev översättaren.

Inte bara jag som är snurrig.

Dagens "språngmarsch"

Fick för mig att noterna på pianot behövde spelas. Och sen stod "Jul, jul, strålande jul" bakom, och den var jag ju ännu mer tvungen att spela, flera gånger, så att jag undvek felen bättre. Och sen behövde jag spela Bereden väg ett halvt dussin gånger, med dånande kyrkorgelinställning. Varsågod, grannar. Ja, och sen var jag tvungen att prova Frösöblomster vilket gick mer än åt skogen, och efter Sommarsång, där det enda som var rätt var takten och melodin, så hade jag hjärtklappning. Kände mig emotionellt uppe i varv, så som jag blev när Rob dog. Alltså att jag kände starka känslor genom musiken och att jag inte orkade med det rent fysiskt. Blir besviken och nästan lite bitter på att jag inte orkar med mina två främsta intressen, musik och böcker. Det intresserar mig inte, det här att vara lugn, mild och återhållsam. Det ena du vill, det andra du skall.

Å andra sidan, vem får vad de vill, varför kan jag inte bara acceptera att det är som det är. Det kanske jag gör, för det mesta. Fast jag tycker att jag klagar så mycket. Jag vill verkligen vara förnöjsam och det är svårt. Fast om det vore lätt så vore det ingen konst. Nya tag.

Den franska sången om masken på 18 m

1. Fourmi är femininum, inte maskulinum, och stavas utan s. Det betyder dessutom mycket riktigt myra, inte mask.

2. Och det är tydligen en känd dikt. Jag har hittat minst tre melodier, så det är nog själva orden som är mest kända.

Om den här länken funkar så får ni se ett klipp på en ljuvlig pojke.

Om länken inte tar er till klippet, tycker jag gott ni ska söka själva på Youtube efter Une fourmi de dix-huit mètres. Lite som dagens intellektuella utmaning. Och, för all del, som Je suis Charlie Hedbo.

https://youtu.be/4oFHbg6QZIo

Dagens irri

"Min svärmor gick bort igår."

"Jag vet precis hur du känner dig. En av våra katter dog för ett år sen."

(Alltså, det är inte min svärmor som har dött och jag har bara läst kommentaren. Och jag hatar inte djur. Men att jämföra sin svärmor med en katt? Tänker inte ens dra skämtet som jag har på tungan.)

Dagens irri

Tror jag är lite irritabel idag, fast jag har varit snäll mot Mikael. Däremot brusade jag upp, inuti, när jag såg en dikt eller slogan som nån hade skrivit: om jag denna fick vinna, blir jag en lycklig kvinna. Det är ingen dikt! Och det är en helt värdelös slogan! Dessutom måste jag klaga på folk som bara sätter verbet sist och tror att texten då blir en dikt, hög stil osv. Jag blir galen.

Fast apropå att skriva nåt så man vinner, så skulle ni läst Monnahs vinstlista. Det är en duktig brud!

Men jag råkade skriva fel vokal och skrev vinstlusta. Den värdelösa plattan föreslår vinst lista. Gaaaaah!

Dessutom stavas det inte definately! Och det stavas _definitely_ inte defiantly!

Jag försöker komma ihåg om jag ätit nåt olämpligt, som tigerkött eller taggtråd, men jag får nog bara skylla på mig själv. Men det konstiga är att jag inte är sur på Mikael. Jag behöver inte ens skärpa mig för att vara snäll mot honom. Fast härom dagen var det inte riktigt så. Men jag är i alla fall duktig på att ångra mig fort och be om ursäkt, och älska honom igen.

Och nu är jag glad varje gång han kommer innanför dörren. Överlevt ännu en dag i förhöjd terrorberedskap!

Vi har ett skämt

Vi har ju en hund här på dagarna. Hon är ungefär i storlek som en katt. Men ibland lägger hon sig på mage och sträcker ut hela sig själv, och blir dubbelt så lång. Då brukar Mikael citera en sång som han lärde sig i franskan i skolan, nämligen Le fourmis de dix-huit mètres (Masken som var 18 m lång). Jag bara tycker det är en sån underbart knäpp sång att lära sig i franskan. (Jodå, han kan Sur le pont d'Avignon... också, samt Allons enfants de la patrie, le jour de gloire est arrivé.) Jag får passa på att be om ursäkt om jag har tappat min stavning. Har nog inte skrivit franska sen i gymnasiet. Alltså på 26 år.

Hur som helst, Vanna blir den där långa masken när hon sträcker ut sig, och jag tycker det är så lustigt med den där sången.

Ibland undrar jag vad det är som jag tycker är lustigt...

Bilden har två fel, dels har hon inte sträckt ut sig, och dels ser hon ännu kortare ut på fotot än vad hon gör i verkligheten. Så nu får tänka er en hund som ser ut som en bil, för att i nästa sekund se ut som en limousine. Nu såg hon bara ut som en sedan eller nåt.

Men fourmis de dix-huit mètres är verkligen roligt. Ni kanske får ta mig på orden istället.

Julklapp till min syster

Jag har köpt årets första julklapp. Jag har så svårt att hålla inne med hemligheter, så jag berättar helt sonika att jag har köpt en handstickad mössa åt henne. Det köpte hon åt mig en jul, en perfekt virkad mössa i svart med en eller två cerisa blommor på. So me. Och den här är so my sister. Men sch, avslöja inget.

Vad är du kapabel till?

Läser på nyheterna om Paris. Brodern till en av självmordsbombarna och som greps i Belgien, har nu släppts. Avförd, får man tro, medan den tredje brodern fortfarande är en av världens mest eftersökta men. Most wanted, som det stod på Lucky Luke när man var liten. Så surrealistiskt. Men han eller mamman har inte märkt att bröderna radikaliseras, säger de enligt engelska medier. Självklart går det knappt att tänka sig att de HADE märkt att bröderna tänkte begå massmord. Jag skulle kunna sätta livet på att mina bröder inte planerade något liknande. Så citeras den stackars brodern, internationella medias mest populära intervjuoffer de senaste dagarna, med "Alla här vet vad jag är och inte är kapabel till." Men det är ju just det. Alla vet inte alls. Du visste inte vad dina bröder var kapabla till. Och finns det till exempel någon mamma som tror att hennes man, son eller bror är pedofil? Jag tror man har en mekanism för att inte tro nåt illa om sin familj, sina nära, förrän man blir fullkomligt överbevisad om motsatsen, och inte ens då tror somliga.

Dessutom fäster jag mig vid ordvalet kapabel. Brodern var inte kapabel att göra nåt liknande. Jag är inte heller kapabel. Jag försöker nästan missa om jag måste slå ihjäl en geting, och då har jag ändå en fobi mot dem. Men den stora saken är väl inte vad man är kapabel till. I yttersta extremfall är man kapabel att lyfta en bil om den står på ens barn, det säger ju en del om vad man i själva verket är kapabel till. Men i det här fallet handlar det väl inte vem som är kapabel att begå massmord eller inte, utan vad man är intresserad av att göra. Jag blir paranoid, för jag tycker verkligen synd om den oskyldige brodern. Men när nån påpekade att eftersom syrianska flyktingar inte kan få avslag på sin asylansökan av humanitära skäl, så kan per automatik även syrianska terrorister beredas asyl. Eller andra terrorister som är papperslösa och kanske ljuger om att de är från Syrien. Det kanske både är sant och rasistiskt på samma gång. Jag inser själv att jag är omdömeslös.

Och jag avskyr att jag är rädd och tycker det känns obehagligt att tänka sig bomber i huvudstäder. Mikael är på bio ikväll, han tog sig egentid för första gången på kanske en månad. Inte är det särskilt troligt att det smäller på just den bion just ikväll, men Paris var ju osannolikt tills det faktiskt hände. Och jag är så irriterad på de argument som framförs ibland och som får en att vara tveksam till andra människor, att tro att de är kapabla till hemska saker. Om man inte kan tro att någon är kapabel till det, och det ändå händer, så har man ju bevisat att man inte har en aning om vad någon är kapabel till, och det är förfärligt och skrämmande. Jag vill vara naiv och human. Tro precis alla om gott. Misstänksamhet är inte vackert. Jag vill inte vara kapabel till det.

Måndagsbuketten


"Ljusen tändas och mörkret det skingras"

Varje november börjar jag surfa hysteriskt på ljusstakar. Är uppvuxen med en adventsljusstake gjord av Kosta boda, Snöbollen, fast med fyra snöbollar, och ju äldre jag blir, desto mer ÄR den Ljusstaken med stort L. (Bilden är inte min.)


Jag älskar Svenskt tenns Vänskapsknuten, men den har tre ljus, så den faller bort.


Perfektast av allt skulle väl dock deras Slingan vara, i silver. För två och ett halvt tusen. Nja, det är bokstavligen att bränna bort sina pengar.

Georg Jensens Season är lika underbar som Vänskapsknuten och har fyra ljus. Men är det verkligen en adventsljusstake om ljusen står i ring istället för på rad?

Däremot är jag förtjust i Design Houses fyraarmade Nordic Light. Den finns i flera färger och jag är dessutom inte främmande för att måla hela den.


Och på tradera finns det många 60-talsljusstakar i glas och smide, till exempel. Fast vi har inte så mycket svart i vårt kök.


Sen har jag köpt en mässingsljusstake med kristaller. Det verkade vara en bra idé då, men när jag fick hem den känner jag inte samma sak. Kanske om jag sprayar den i silver?


Spanar också in Iittalas Festivo-ljusstakar på tradera (i år är de svindyra jämfört med för två år sen, när jag köpte mina). Fyra stycken med en ring kunde bli fint. Just nu står de i köksskåpet men jag är rätt säker på att jag varken har fyra med en ring, eller en vardera med en, två, tre, fyra ringar, som nån sålde i fyrpack för 999:-. Det blir det inte heller.


Inte heller faller jag riktigt för nån av de många varianter av glaskub med ljus i hörnen. Gulligt att stoppa nåt i, men
inte riktigt en adventsljusstake för mig.


Annars har vi ju samma "adventsljusstake" som alltid. Fyra blockljusglasfat med höga, stora ikea-blockljus, ett grovt snöre knutet runt med en julröd siffra 1-4, samt ett rivet papper ur en gulnad bok med ett hemvirkat spetsband runt (arvegods, finns också som omtag på köksgardinen). Alldeles för puttinuttigt för mig. Jag ändrar mig så snabbt, jag gillade franskt lantligt för några år sen, före det var det gammal engelsk herrgård, och nu är det väl ingen stil alls hemma förutom LATTE, fast jag skulle vilja ha lite mer Josef Frank, färger och försiktig personlighet.

Frågan om adventsljusstake kvarstår. Och de par gånger på söndagar när barnen kommer på middag och vi faktiskt äter tillsammans vid matbordet, tänder vi pliktskyldigast de där ikea-ljusen, som var en kompromiss ända från början, men så hade vi i alla fall nåt. Och en Georg Jensen kan man ha framme hela året. Fast då blir den inte speciell till jul. Och så börjar resonemanget om från början.

P.S. Textraden i rubriken är hämtad från Jerker Leijons Gud är med oss. Hundratals små och större flickor i lucialinnen tågandes med ljus i den mörka Gustav Adolf-kyrkan. Där saknar jag musiken ifrån på jul. Var på nån konsert i en stor kyrka i stan och det var den absolut bästa julkonsert jag nånsin varit på, men man har ju ändå ofta hjärtat hos nåt som inte behöver vara bäst, bara bästa minnena. Borås var bra på många sätt. Mikael och jag skulle komma långt med vårt bolån där nere. Måste nog kolla på hemnet.

Förresten kan ni för 1 350 000:- bli grannar till oss. Det är en trea på övervåningen. Hyra 5500:-, tror 63kvm.

Få ett slut på det

Ibland när jag hör om omänskliga beteenden tar det djuriska i mig över. Visst får pappan till den sexslavskidnappade dottern skjuta den ansvarige. Långsamt.

Hittar man några medhjälpare till självmordsbombare i Paris så kan man lugnt skjuta dem på plats. Långsamt.

När det gäller flyktingkatastrofen så kan vi väl nu bara släppa en stor, fet bomb så att IS raderas från jordens yta och folk kan leva sina liv i sina hem utan rädsla.

När man har ont tänker man ibland att drastiska åtgärder är en smart plan. Ont i kroppen eller ont i hjärtat. Men alla laglösa förslag försvagar. Det finns en orsak till att vi beter oss civiliserat, att hämnd inte är ett alternativ. Det är nämligen så att om vi tar lagen i egna händer så blir vi våra fiender, vi blir själva terrorister. Att få ett slut på ondskan NU är allt vi vill, men att visa självdisciplin är att stå på rätt sida i allt det här.

Mais aujourd'hui, je suis Parisienne.

Läst på fejan i veckan

"Skönt med nån som äntligen förstår." Men nej, man kan visst förstå och känna empati för, utan att hålla med i sak.

På Centralen här i Stockholm ger nu frivillig vårdpersonal ut gratis medicin till flyktingar (efter rimlig undersökning såklart). Jag beundrar så alla som lägger ner otaliga timmar på att hjälpa flyktingarna. Inte minst min egen man. Han är tidsoptimist men jag tror att han hittills lagt en månads heltidsarbete på flyktingboendena och med volontärorganiseringen. Gratis. Det han hade åtagit sig att göra var en mycket mindre uppgift, men som vanligt ger han hela handen när nån vill ha lillfingret. Älskar hans snälla hjärta.

Självklart ska flyktingar få mediciner. Jag kan inte föreställa mig hur jag själv skulle må om jag fick fly till Syrien och inte hade några av mina mediciner.

Och jag försöker vara medveten hela tiden om rasism, men ibland låter jag som en gammelpensionär som undrar varför flyktingarna får gratis mediciner medan de kanske inte har råd med sina. Jag har faktiskt väntat med att köpa nya mediciner fast de gamla tagit slut, för att jag inte hade pengar. Inte hjärtmedicin, men ändå. Eller när nån undrar var omtanken om de lokala hemlösa varit, när det går så lätt att uppröras över hemlösa EU-migranter. Det är kanske sant, men är ju också en rasistisk vändning. Men det tycker nog inte Bosse som säljer Situation Stockholm varje dag. Förra vintern gav Mikael en del kläder till Kryckan, vårt lokala härbärge. Självklart ska vi hjälpa dem, men flyktingarna också, och är jag självisk om jag behöver mer av Mikael än jag får? Att jag inte vågar sätta ner foten och säga att han behöver orka laga middag här hemma varje dag, för jag är hungrig. Jag har sagt det lite försiktigt, för jag kan ju inte mäta mig med flyktingar, vill inte mäta mig, det är ingen tävling, och de är självklart mer behövande än jag. Men behövande är inte samma sak som viktig. Fast hur kan man säga vem som är viktigast? Det är ju vad kvinnohatare och rasister gör.

Det är så svårt att tala om nån sorts ifrågasättande när det gäller asylsökande men utan att bli rasistisk på köpet. Jag tycker det är jättesvårt. Klart att vi måste hjälpa de svaga bredvid oss, jag är ju själv en av dem, men det blir komplicerat när det handlar om livsstil och inte överlevnad. Och ändå, om en asylsökande fått asyl i ett EU -land, som har fri rörlighet, varför ska inte hen få "utvandra" till Sverige om hen har släkt och vänner här. Och för att de är xenofober i Ungern. Men alla greker kan ju inte flytta till Sverige när det går åt skogen med deras nationalekonomi. Jag förstår ärligt talat inte hur man ska sätta upp regler för sånt här som är både humana, etiska och rättvisa.

Och som vanligt får jag panik över julklappar, nu mitt i asylströmmen. Jag älskar folk och gåvor är att säga tack. Men ändå? Det kanske inte är mitt love language, men att det är andras är inte fel, bara olika. Vi gillar ju olika.

Dessutom, en våldtäktsanklagads kalsonger. Vad har de med saken att göra? Lika mycket som den våldtagnas stringtrosor. Men alla andra brott måste väl utredas, bevisas? Inte kan en person bara säga till polisen att jag blev våldtagen, och så anklagas personen? Sedan när får vi åsidosätta behovet av bevis och bara "tro på folk"? Hur många mördare erkänner? Och vad har Thomas Qvick egentligen gjort, eller inte gjort? Klart att det är fruktansvärt att verbalt behöva gå igenom en våldtäkt igen, först på polisstationen och sen i rättssalen, men det finns inget annat sätt. Det betyder inte att man inte tror henne eller att hon fick vad hon förtjänade, huvva. Men i rimlighetens namn måste polisen utreda varför hen berusad följde med x hem. Om det nu är så det är.

Jag tänker på videor på tv av, oftast, amerikaner som ger sig på halsbrytande och korkade stunts och sen inte fattar varför de faller hårt med skrevet före på järnräcket. Ibland frågar man sig What did you expect? Det betyder varken att man får våldta eller att man kan vifta med plånboken utan att bli bestulen. Inte för att de liknelserna för övrigt var det minsta smakfulla. Jag vill nästan ta tillbaka dem, men ni förstår. De måste ju fråga. Man måste till och med fråga en liten flicka som inte ens går i skolan än och som spyr när hon berättar vad storebror gjort. Jag hatar det av hela mitt hjärta, men vi har ju inget annat sätt än det bästa vi kan komma på. Och visst gör både folk och läkare och till och med politiker oftast det som är det bästa de kan tänka ut. Och när man märker att nån inte tänker så bra, kan man försöka att tala dem till rätta, om man har ett sånt förhållande. Och går inte det så får man vara beredd att krama dem när de förvånat kör cykeln i diket. Man kan inte tvinga folk att förstå saker.

Ja, det har varit en jobbig dag. Jag har inte hämtat mig efter att ha varit i kyrkan i lördags, och trots att jag inte ens tvättade håret idag före vårdbesöket, och tillbringade hälften av det i meditativ avslappning, så välsignades jag med kraftigaste migränet på länge. Det har inte riktigt heller gått över sen i lördags. Det krävdes mycket medicin och ändå är det först efter flera timmar som jag börjar ana lindring. Sa till Mikael att tortyr verkligen är fel ord i sammanhanget, men att det känns väldigt grymt att man gör nåt litet som man tycker om och mår bra av, i rullstol och fett hår dessutom, och så blir priset att man mår så dåligt att man bara vill ligga i sängen resten av livet och aldrig göra nåt mer. Men inte som när man är deprimerad, även om jag har smakat på det också, utan man vill ALLTING, men man tvivlar på att man har kraft att härda ut följderna av NÅNTING.

Minimalist och maximalist?

Till och med jag har gränser när det blir fööööör mycket. Här är gränsen passerad för länge sen, i förmodat hög hastighet. Men om jag är maximalist så vet jag inte vad detta kallas. Förslag?

Förutom...

Förutom att gul, särskilt senapsgul, är min värsta färg, så skulle jag nästan vilja ha det så här i nåt hörn hemma. Gärna annan färg på tapeten då. Men jag är inte minimalist, jag. Jag kör så det ryker!!

Kan inte låta bli

Oskar till vänster, Benjamin i bakgrunden.

Jag vet för sjutton att man inte får sätta in foton av andras barn på sin blogg, men jag kunde inte låta bli. Kunde. Inte. Låta. Bli.

Hur ska jag göra för att komma inom pussavstånd till de där kinderna! De har precis fyllt två år på Gustav Adolf-dagen.

Måndagsbuketten



Det ena...

Jag vill köpa julgardiner. De har fina och billiga på Ellos. Och så vill jag köpa julpåslakan, för att jag ligger så mycket i sängen. Och så vill jag ta fram alla julsaker.

Jag är uppvuxen med några uttryck. Ett av dem tänker jag på nu: Det ena du vill, det andra du skall. Jag tror det är så med gardinerna. Om man tänker sig att julgardiner behöver strykas och hängas upp så får jag lite verklighetsanpassning. Jag orkar inte byta gardiner. Men jag vill.

"Jag hittar nästan överallt"

Jag började följa två Göteborgskonton på IG härom dagen. Det är märkligt vad det betyder mycket att se platser som man känner igen och vet var de ligger. Det är något visst med "hemma". Att bara se en glimt av en bild, och veta var man är. Det var därför jag köpte massa svenska deckar-dvder från Göteborg till Johan en jul. Vi som lever i förskingringen mår kanske bra av såna bilder ibland.

Sen tror jag våra föräldrar gjorde ett bra jobb med oss, vi blev så pass trygga i oss själva att vi vågar flytta ifrån "hemma på min gata i stan". Hemma är för oss en känsla inuti, inte en plats. I alla fall om jag talar för mig själv. Men det gör ju inte att det inte är sentimentalromantiskt med göteborgsbilder.

(Jag tänkte säga att jag kanske borde kalla Kungsbacka hemma, för jag har nog inte bott i Göteborg så länge. Men jo, det är nog tolv, tretton år. Och i Kungsbacka har jag bott i tio år. Och i Borås i totalt femton år! Och här i Västerhaninge i sju år. Så ni förstår att jag börjar bli sugen på att flytta snart...

De flesta av mina år i Borås var jag dock sjuk. Så det känns inte som om den staden blev hemma på samma vis som de andra. Eller kanske för att jag var vuxen när jag bodde där. Det kanske är "dagarna där barn jag lekt" som blir ens hemma.

Förresten pratade Mikael i telefon med en kvinna, och det lät som hans ex, men bara för att hon pratar stockholmska. Så alla kvinnor här låter som hon i telefon. Det är nåt med detta nya hemma som jag inte har vant mig vid än, dialekten. Jag blir halvt gråtfärdig när jag hör schweizertyska, för att det låter som hemma. (Och där bodde jag 4 månader...) Jag får ju inte samma känsla om jag hör boråsiska på teve, om man säger så. Men att se en spårvagn triggar nåt, och när det kommer släktingar eller vänner från Göteborg. Det låter vackert i mina öron.

Tydligen pratar jag dock mindre göteborgska numera. Det är allvarligt. Ibland hör jag det själv, men jag hinner aldrig stoppa det.

Vilka o-saker jag tänker på idag. Tänker också på de 35 000 som måste sova i tält i vinter.

Efter någon avresa på det ena boendet blev det en teckning kvar som nåt barn målat. Mikael tog hem papperet till mig. Det är ett hus med öppna dörrar.

Tänk att behöva lämna sitt hem, kanske efter att det förstörts av bomber eller annat. Och sen vara inte bara hemlös, utan också landlös genom Europa. Att behöva förlita sig på andra människors och länders godhet för att överleva. Eller att ha mens men inga bindor, migrän och inga mediciner, diabetes och inga nålar. På Skavlan idag pratade de om vad man skulle ta med sig om ens hus brann. Jag vet inte om jag har nåt sånt som är en värdesak, eller med emotionellt värde. Till och med bröllopsfotona finns väl på nätet nånstans. Nej, då skulle jag ta med mig mina mediciner. Men jag är ju "beroende" av många av dem dagligen.

Kanske är det också så att mitt minne är så kort att jag inte minns vad jag borde ha det kopplat till.

Och apropå det så har jag tydligen ätit glass efter att jag tagit sömnpiller. Den var nämligen slut, och Mikael hade inte tagit, och jag hade bara tagit en gång och sen ställt in i frysen igen. Men nu, borta. Det är ju skit faktiskt att jag gör grejer på nätterna som jag inte minns. Ätit glass utan att ha kvar minnet av hur gott det var? Snuvad. Och lite obehaglig till mods, för om jag normalt sett faktiskt kan få tillbaka vissa fragmentariska minnesbilder om jag blir påmind om vad jag har gjort, så kan jag den här gången för mitt liv inte minnas nånting som har med glass att göra. Jag skulle kunna sätta 10 000:- på att jag inte tagit den, om jag nu inte redan visste att jag visst tagit den. Så skumt. Jag sa till Mikael att han gärna får ljuga om att ha tagit min glass ("DIN glass?! Ja, det var den väl faktiskt." I knew that...), men inte när jag har glömt av verkligheten. Det är inget harmlöst skämt, det är läskigt och ledsamt. Men inget att tänka mer på. Flyktingarna har nog ingen glass. Fast de i tält vill nog inte ha.

I metro hade de juxtaposed två sorters tältade EU-migranter i Malmö. Dels de vanliga utanför typ kommunhuset, och sen några från nåt land som hade åkt för att få tag på Balmain-kläder på H&M och skulle köa i tält tills affären öppnade. Självklart kan man inte jämställa alla som tältar. De som ville ha kläder har redan bostad och förmodligen även arbete, i sina egna länder. De ska inte flytta till utanför H&M-butiken. Då gör det inget att de får göra sin morgontoilette på McDonald's toa en gång. Men det är inte helt självklart, det här med andra människor som kommer hit. Och om det är sant som det sägs, att många av dem som kommer hit nu redan hade asyl i nåt annat EU-land, men vill ha bättre möjligheter, var ska vi dra gränsen för det? Den arbetslöse, fattige spanjoren med svensk fru som flyttar till Sverige med två barn för att få ett bättre liv, de är väl svenska eller, och får stanna? Men den arbetslöse greken med turkisk fru, de får inte flytta hit. Fast de också bara vill ha ett bättre liv. Precis som Liam från Lycksele, som flyttar ner till storstan. För att han vill ha ett bättre liv. Däremot får en generation ungdomar utbildas i medieproduktion eller något annat som ingen kommer att vilja betala dem för att göra, och det är ok? Och de som var skoltrötta i gymnasiet och skolkade och söp, de ska få pengar för att gå på komvux tio år senare när de har bolån och två barn och inte klarar sig på studiebidraget man får i gymnasiet. Det är inte lätt det här. Jag är glad att jag inte är politiker.

Jag är också glad att man kan skriva ur sig från diskussioner på fb. Idag var en irriterad dag, ont i halsen, orkar inte gå ända till soprummet. Då kan jag inte argumentera vänligt utan blir lätt lite tyken. Och då är det bättre att inte få några aviseringar.

Vad okomplicerat livet vore om vi vore bananflugor. Inte för att jag på något vis avundas dem deras enda hjärncell och och korta livscykel. Fast ett liv som består av att dras till ruttnande frukt, är det ett liv?

Mikael köpte varsin sallad åt oss idag, så vi hade fredagsmys utan matlagning. Fy vad skönt. Jag har gjort för mycket den här veckan, mest för att Mikael knappt varit hemma nån kväll, eller dag för den delen, de senaste typ tre veckorna. Men nu säger han att volontärerna börjar bli vana och kan sina saker, så han behövs mindre och mindre. Det är ju fint så, men här hemma behövs han mer och mer. Dessutom vill jag gärna ha in alla julgrejer redan nu. Det kommer att ta sin lilla tid att få fram, få in, få upp, och i vår takt kommer det vara lagom till första advent. Jag hade gärna fått upp allt redan imorgon. Jul är roligare före jul. På annandagen vill jag ta bort allt. Det är ju förväntan som är det roliga. Funderar till och med på att köpa jullakan eftersom jag ligger så mycket. Så får jag jul här också.

Taggtråd i halsen. Får släpa mig upp till en kopp honungsvatten.

Dagens skönaste mininovell

Fredagsbuketten

Köpsugen

Jag kan få 6 Iittala Essence-glas, och vi har redan fyra, om jag prenumererar på nån inredningstidning. Om jag prenumererar på en annan, Allt i hemmet tror jag, så får jag flera fina saker, kanske inte lika användbara hos oss, men själva tidningen är ju min favorit.

Och då vill man ju ha tygservetter. Jag skulle ääälska att orka bjuda folk på middag! Duka fint. Jag vill bara ha lite ork!!!

Vad hörde jag?

Tyckte det lät som om det började regna alldeles nyss. Men det kanske var nån som snarkade, eller att min mage kurrade. För nu låter det inte som regn längre, en minut senare.

Så är det att bo i Stockholm, folks. Man glömmer bort hur regn låter.

Badaboom. Där svek jag.

Måndagsbuketten


Hej november!

Det är likadant varje år, tolv gånger varje år, faktiskt, det här att en månad går så fort att man inte kan tro att det redan är nästa. Jo, men det är november nu, bara en lätt smekning före december. Så jag har bestämt att vi ska börja leta efter var julsakerna är, så kanske de kommer fram i tid. När jag var själv var allting väldigt organiserat i ADVENT och JUL. och lätthittade ute i förrådet. Nya tider. Karlar är bra på sina sätt. Kanske inte på alla sätt, men så krävande får man inte vara.

Dessutom verkar det råda en trend, apropå ny månad, att man ska välja ut fyra foton från månaden som gått och sätta in dem den första dagen i den nya månaden. Så det var rent arbetsamt att ta mig igenom mitt instagramflöde idag. Avföljde flera stycken på kuppen. Tror inte jag lade in nåt alls på instagram i oktober.

Jag har ju vissa olyckliga tendenser åt irritabilitet. Jag har stört mig mycket på alla dessa försök till att få sin hemmamiljö vacker. Man köper nåt från svenskt tenn, nåt från skultuna, har nån papperskartong med louis vuitton på och så måste man ha en chanelkaffekopp eller en Hermespläd. Och så tänder man ljus och arrangerar stora buketter som jag inte har råd med varje vecka, och så fotar man det och önskar sina goa, snälla följare trevlig helg. Eller, för all del, fotar sina utklädda barn, gärna med inredning i bakgrunden. Så inredningsinstagrammar man. Detta irriterar mig dock ofta. Dolk som inte har nån egen smak alls har likadan soffa som alla andra, likadana kuddar i soffan som alla andra (Missoni, elefanter från svenskt tenn) och likadana saker på soffbordet. En del försöker göra små fina stilleben men lyckas inte. Det är bara en bok, en dagg-karaff med en bukett blommor, samt två-tre guldljusstakar. Det är inte ens reklam för svenskt tenn. Det är bara uppradade saker. Jag säger verkligen inte att jag själv har det där ögat som behövs. Men därför blev jag glad när jag hittade en kurs i hur man stylar sitt soffbord. Jag var inte riktigt medveten om att man behövde gå en kurs, och att man inte bara kunde göra som man vill, som jag hittills har gjort. Visserligen behöver vi nåt mer där, gärna en bukett färska, generösa blommor.

Så jag bläddrade bland bilderna, gillade nästan inga, och låter er gå kursen helt utan handledning. Man kan tänka på hur mycket saker man vill ha. Knöfyllt bord, som ser ut som om man strax ska ha en loppisförsäljning, eller typ inga grejer alls. Och de sakerna som man vill ha där, ska de stå i linjalräta rader, ska böckerna vara sorterade i färgordning osv. Gillar man exakthet eller ger obalans liv. Såna frågor ställer man sig kanske som coffee table styler. Här har ni några. Analysera gärna vad i bilden ni gillar eller inte gillar. För när man blir medveten om sin smak, så kan man faktiskt skapa sitt drömhem, även om det egentligen är långt ifrån just drömmen.