Älskade bebis

Jag har hållit Mikaels flickbarnbarn några gånger, nu kan hon ränna runt själv.

Men varje kvinna vet väl att det är nåt väldigt speciellt med att hålla i en bebis. Jag känner inga bebisar längre, går nästan aldrig i kyrkan där det brukar finnas några, men nu måste jag bara ligga still i min stol för att ens orka gå dit alls.

Så förrförra sommaren har jag mitt bästa bebisminne på flera år. B var så lagom i figuren, lite egen kontroll på lemmar och huvud så man inte behövde hålla emot överallt, men nog liten och lätt för att jag skulle orka hålla henne alls. Hon var trött och gosig, vi gick ut till framsidan och umgicks lite själva, och sen somnade hon med ansiktet ihopkurat i min halsgrop. Det låter kanske hysteriskt och överdrivet, men den stunden med henne är ett av mina allra vackraste minnen. Stunder med bebisar är heliga, man ser himlen i deras ansikte. Och rent mänskligt har jag fått hålla alldeles för lite bebisar i mina dar. Mina armar är tomma, för trots att olika människor har varit generösa med sina barn och lånat mig deras kärlek, så är det inte nog. Man får inte nog om man inte får egna.

Och jag försöker skriva saker som inbegriper andra ur mitt perspektiv, och inte avslöja saker om andra. Och min känsla är en av tacksamhet och vördnad inför stunden jag hade med B. Jag kan faktiskt börja gråta när jag tänker tillbaka på det, som nu. Att jag får hålla en bebis är stort för mig. Gåvors storlek ska inte mätas efter avsändarens mått, utan efter mottagarens perspektiv. En stund med en liten bebis är nåt av det finaste man kan ge mig. Jag hade en finis i knät på T:s 30-årsfest.

Fast B var som om hon visste vad det betydde för mig, och vilken komplimang det var att hon uppförde sig så lugnt och tryggt hos mig.

Lipliplip. Indianerna hade nog haft ett ordspråk om att titta in i spädbarns ögon och se in i evigheten.

7 kommentarer:

AL sa...

Det trevliga för dina läsare med annan dygnsrytm än madame, är att det finns läsning redan när man vaknar ammandes mitt i natten och när man vaknar tidigare än familjen och väntar på att frukostbröden ska jäsa.

Är helt lost nu, blir tvillingarna inte sex år i vinter? Eller var de ett halv år för två somrar sedan? Jag kämpar för att hålla koll på klanen din.

Hursomhaver, din inlägg idag är lite av en gåva till mig också för det finns mycket jag inte kan göra för mina barn, och det frustrerade mig i dag på morgonen, men jag blev tacksam nu på ett helt annat plan för att jag orkat bära en bebis som nog aldrig varit lagom i figuren... (iallfall hittills. hoppas han lär sig gå snart. han var nästan på samma size som B på stavskonf, fast tyngre. hujedamej vad stark jag är)

Sara sa...

Jag har så svårt att veta vad jag ska säga, för i så himla många år hade jag också det där hålet i famnen och tyckte att det inte fanns något mycket mer fantastiskt än att möta bebisar. Samtidigt gjorde det så himla ont och så skämdes jag så himla mycket både för att jag kunde känna mig ogin och missunnsam. Jag hade aldrig klarat att erkänna den där sorgen för nån. Men det känns inte som att jag, trots det, kan göra ett smack för dig och att jag hellre borde hålla tyst eftersom jag ju fick barn sen.

Fast nu har jag en helt ljuvlig systerdotter som jag kan ha liggande på bröstet (tror inte jag skulle orka håla henne nån längre stund i famnen på vanligt sätt med min mjölksyra, men Saga och jag är rätt överens om att ligga på en hyfsat pösig moster går an på ungefär vilken ledd som helst).

Anja Olergård sa...

Jo, tvillingtjejerna blir sex i vinter, Pojktvillingarna blev nyss ett, och jag råkade nämna ett annat tillfälle, nej, två, och allt blev bakvänt. Inga tvillingar hade med saken att göra, så jag redigerade bort dem.

Och ja, du är en superkvinna som klarar söta Buddha.

Mireille sa...

Ja, å så tomma armar man kan ha! Men tiden med min systerdotter i min famn kommer alltid förbli dom vackraste minnena i mitt liv. Hon tyckte om att krypa upp hos mig ända upp till tidig tonår, vilket jag är så tacksam för. *biter ihop, orkar inte gråta nu* Kram❤️

Anja Olergård sa...

Sara, är så glad att det kom några änglar till dig, till slut. Ledsen för att du behöver vara soffmamma.

Mireille, vi ska få så mycket bebisar i himlen! Gråt inte, här får du en kram istället. <3

Mireille sa...

❤️

Karolina sa...

Tårar här också! Du får låna henne så mycket du vill! Tyvärr är hon inte så gosig och kramig så ofta längre, men ibland så. Vi ses i mellandagarna!