Jag läste just inlägget som hette imorgon och som handlade om vad jag hoppades på inför idag. Flera saker blev sanna, som att Mikael gjorde soppa, att jag visade ett plagg (en vinröd långärmad sidenaktig blus med lite rysch vid halsen), att jag i alla fall skrev ett kort till Jonte (fast det var inatt, eller igår natt, fast imorse på klockan, vad det nu heter), att vi såg på Diagnoskampen (och ME fanns med som alternativ idag också, nästan varje gång!), att vi skämtade med varandra (fast det hade jag inte kommit ihåg att önska mig) och att jag fick ett meddelande från en jag älskar. Det hade jag inte heller önskat mig, men blev väldigt tacksam för.
Men inlägget började bra, det är en fin tanke (som jag fick på Pinterest) att önska sig saker inför dagen som kommer och se hur mycket av ens drömmar som kan slå in på små eller stora sätt. Men sen blev det väldigt självcentrerat om min sjukdom igen. Jag har ju behov av att bearbeta saker, men det blir ju en förfärlig blogg om allting handlar om det! Jag minns mormor med all värme och kärlek som går, men jag minns också hur hon mot slutet pratade om sina olika fel och vad läkarna hade sagt osv. Så som gamla människor blir och gör. Och jag inser det och dömer ingen, men jag vill inte bli sån än. Mikael måste kunna prata om annat med mig, och det gör vi tack och lov. Men jag blev återigen ledsen idag för att jag skulle vilja ha stor fest på vår bröllopsdag och för mitt 25-årsjubileum med ME. Men jag kan inte ha fest, ens om den gjorde sig själv, för jag klarar inte att mingla. Ett par personer går bra, men inte 40 pers som jag drömmer om, alla som var med på bröllopet. Och det är svårt för mig att acceptera, och jag måste prata med nån om det, men det är inte rätt sätt att blogga om det. Jag vet att ni älskar mig, men man kan inte fresta på hur mycket som helst.
Så jag ska återigen göra en ansträngning att skriva om mig, men inte så mycket om min sjukdom. Jag borde verkligen prata med en psykolog, men nu hade jag väldigt dålig personkemi med den nya på Sköndal, så jag får försöka igen med psykiatrimottagningen. Annars finns det ju numera psykologer på nätet. Det kanske skulle funka. Och så kan jag prata om roliga, viktiga eller knäppa saker här.
Och det finns så mycket som förvirrar mig. Man vet inte ens om man kan tro på nyheterna längre. Så kanske behöver man stanna upp, andas lite, och tänka efter vart man är på väg.
Med rubriken menar jag att jag är tacksam för att det finns människor som bryr sig nog mycket om mig för att läsa vad jag skriver, och att jag är tacksam för det. Men också att det är en gåva att förvalta. Inte att man behöver göra sig värdig andras kärlek, men man behöver ju inte göra det onödigt svårt för folk heller.
Sen har jag en rolig sak, rättare sagt tycker jag den är rolig och det ör ju ingen garant för nåt. Mikael kallar ju bara sina barn och sin syster för deras smeknamn, annars säger han alltid folks hela namn. Jag tycker inte Micke passar riktigt på Mikael, så jag säger alltid hela hans namn också. Mikael är ett vackert namn, Micke är inte fullt lika vackert. Och jag kallar honom för älskling ibland, men i princip tycker jag såna där kärleksord låter lite töntiga. Jag är egentligen ganska oromantisk av mig och ord är viktiga så babe kan jag inte komma undan med utan att garva. Men jag har ett smeknamn på Mikael. På franska säger de typ mon chou-chou, som betyder mitt kålhuvud men används som älskling. Och franska är ju ett högtstående språk, chou slår ju babe varje dag i veckan. Till saken hör att Mikael ibland har kalla knän. Så nu heter han Michel froids-genoux (eller Mikael knä-kalle, eller alltså Mikael med de kalla knäna). Min froids-genoux är inte världens komplimang, men det är inte kålhuvud heller, men det låter vackert och Mikael är ett sånt geni att han kan nog mycket franska för att förstå mig första gången jag kallade honom för det. Jag tror jag vågar slå vad om att ingen har ett lika konstigt smeknamn på sin älskade. Men det är mitt, och hans, och då är det bäst.
Förresten hade Mikael lite lågt socker (inte så lågt så jag märkte det, men han möter ju jämt nuförtiden och fångar upp det innan han har börjat bli konstig) och ville inte äta dextrosol. Det förstår jag. Som söt krita, fy. Men han hade köpt zoo tablettaskar och tänkte att det var angenämare än druvsocker. Han frågade mig om jag ville ha en, och innan jag ens hade bestämt mig för om jag skulle säga nej men ändra mig, för att jag ville ha, men egentligen är jag ju fet, så sa han Tydligen :-) och kastade en åt mig. Så här har vi mannen som påstår att han har neuropsykiatriska problem med att läsa folk, och så läser han vad jag kommer att komma fram till om några sekunder.
Det var Kiera-PP ikväll igen på nån filmkanal och det är nog fjärde gången vi tittar på delar av den och han börjar lära sig karaktärerna och inte bara att de friar till varandra i hela den filmen, men att det förekommer en del frierier, visst, men att det är tre som är viktiga, de som Lizzie får, (plus 1b till skillnad från 1a) för att Jane Austen säger nåt med alla de frierierna och som är viktigare än pusselull, nu blir de kära. Och om vi bara får se på den ett par gånger till så kommer han att se den som en kritik av samhället och inte bara en romantisk tjejfilm. Då kanske han får chauds genoux. Som befordran alltså. Time will tell.
Men det fröjdar mitt hjärta att vi snart har varit gifta i 10 år. Bästa 10 åren av mitt liv. Min kropp har haft 10 bättre år, så en kombination vore najs. Det är nåt visst med att bli tittad på. Gammal fet tant i rullstol får inte höga poäng på swimsuit competition. Och inte klankar jag ner på Mikaels kärlek eller hans sätt att se på mig, men det var en annan sak när jag hade former men inget fett. Nu är ingen intresserad av att titta på mig och det är också en sorg, en förlust. Men i jämförelse med att ha Mikael vid min sida så är det ett yttepyttelitet pris att betala (inte för att de har något orsakssamband).
Men just det, om jag inte ska skriva om hur sjuk jag är ska jag inte skriva om hur fet jag är heller!
Undrar om jag inte kan ha en fest ändå. Eller flera. Bara lite roligt! Snälla???
Visar inlägg med etikett Glad. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Glad. Visa alla inlägg
Dagens bollsinne
Jag har ju vuxit upp i skuggan av en absolut bolltokig bror, så jag har inte tyckt att jag haft särskilt bra bollsinne, i jämförelse. Men när Mikael kastar saker ibland från köket fångar jag dem med en hand och han blir imponerad, fast jag tycker mest att det var att han kastade bra. Han spelade flera olika bollsporter i ungdomen, men mest uv-rugby, där man inte ens kan kasta bollen utan stöter den under vattnet.
Men ikväll gjorde jag nåt så snyggt, som jag hade önskat att nån hade fått se. Jag tittade på soffbordet och memorerade var de två tidningarna låg som åker mellan sängen och soffan varje dag och aldrig hinner bli lästa (visserligen bara Vi i villa och Hemköps tidning där jag nästan aldrig gillar recepten), samt plattan, telefonen och den lilla flaskan med ögondroppar. De andra låg platt, den stod upp och är som en sån där mininagellacksflaska, så rätt liten. Men minnet för var sakerna stod försvinner rätt fort när man släcker ljuset, så jag trevade lite, kände flaskan men fick inte grepp om den utan putte snarare ner den. Och sträckte blixtsnabbtut handen och fångade den! I mörkret! Det var väl nästan rekord! Jag känner mig så nöjd!
Men ikväll gjorde jag nåt så snyggt, som jag hade önskat att nån hade fått se. Jag tittade på soffbordet och memorerade var de två tidningarna låg som åker mellan sängen och soffan varje dag och aldrig hinner bli lästa (visserligen bara Vi i villa och Hemköps tidning där jag nästan aldrig gillar recepten), samt plattan, telefonen och den lilla flaskan med ögondroppar. De andra låg platt, den stod upp och är som en sån där mininagellacksflaska, så rätt liten. Men minnet för var sakerna stod försvinner rätt fort när man släcker ljuset, så jag trevade lite, kände flaskan men fick inte grepp om den utan putte snarare ner den. Och sträckte blixtsnabbtut handen och fångade den! I mörkret! Det var väl nästan rekord! Jag känner mig så nöjd!
Goda nyheter
Förlaget som jag ska ge manus till hade sagt november som deadline, så i förrgår skrev jag till dem att pga hälsohändelser i familjen och egen försämring har jag inte ens skrivit så lite som jag hade hoppats, men eftersom de sa november för att få med manuset i deras arbetsgrupper osv, ville jag beklaga men det klarar jag inte. Manuset är bara påbörjat. Och jag kan inte ens säga om jag kan bli färdig i december, det känns inte troligt. Så jag sa att jag förväntar mig ingen respit. Men då fick jag svar att jag absolut gärna får återkomma när jag kan! Jag trodde de skulle säga tack men nej tack i så fall. Så det kändes som väldigt goda nyheter. Jag blev ombedd att skriva en sak till min bror, oj, eller, fast jag tror inte han läser här, och just då kändes det så självklart att välja att skriva till Johan snarare än boken. Min bror som kanske har cancer, kanske dör, eller ett bokprojekt som är min dröm och mitt drömyrke. Det var inte ens ett svårt val. Så då blev jag jätteglad när jag fick en andra chans! Jag vill gärna komma en sån bit att jag kan ligga i sängen och tänka på saker, då gör det inte så mycket att jag är sämre.
Små saker räcker för att jag ska bli riktigt glad, men det räcker tyvärr också med riktigt små saker för att jag ska få sammanbrott. Fast mina sammanbrott betyder bara att jag gråter och ber om pizza till middag, så nåt vidare italiensk är jag inte. No drama, bara stilla gråt. Typiskt svenskt, antar jag.
Lyckopiller
Tänkvärda tankar.
Men ibland måste man få sörja. Tills man är färdig. Men det ena livsrådet utesluter inte det andra.
What are the five things that give you great joy right now?
1. Mikael, att han älskar mig, lagar mat åt mig, borstar mitt nytvättade hår, säger små söta saker, uppmuntrar mig, tröstar mig, ser inte hur fult mitt hår är på fjärde dan utan tycker bara jag är vacker.
2. Alla barn som jag älskar. Mia, Bella, Oskar, Benjamin, Neo och Belle. Mikael och jag funderar på döttrar som kunde heta Javelin och Brie. Moahaja.
3.VJag har ett hem, ett rätt bra hem även om det inte är det perfekta. Vi sliter med det, jag orkar typ inget, men det går sakta framåt.
4. Kyrkan, självklart. Orkade jag bara gå nån gång vore det ännu trevligare. Det är nåt visst med att känna till att man är barn till Gud och Jesus är ens bror, och har köpt dig från han som samlar på synder, så du kan ändå leva lyckligt, om du följer dem.
5. mamma, pappa, johan, beth, ruth, hampis, ellen och rob. Kusiner jag gärna lärde känna bättre. Kusiner jag gärna träffade men orkar inte. Vänner, gamla vänner, sussi, ulle, annika och änglarna. och AL och Monnah. Nya vänner, många med me, sara i spetsen, mireille, Nilla, catherine, Nina, anne, andrea, magda, kattis, jag måste sluta nu för jag får egentligen inte kommunicera efter midnatt och jag känner hur pillrena börjar verka. På exakt två timmar.
spejsigt hjdå
Ursäkta
Dels ber jag om ursäkt för mitt nattskrivna inlägg, och ett annat som jag klickat skicka på utan att veta det. Jag är inte säker på om inläggen kommer upp i allas feed som nya om jag går in och ändrar i dem i efterhand. Men Monnahs grannar inbjöd till badparty, det framgick kanske inte sedan telefonen bytt bort det ordet.
Dessutom hittade jag hur många kommentarer som helst! På Lucia var det nån robot som kommenterade 10 gånger på ett gammalt inlägg och sen dess har alla meddelanden om kommentarer hamnat i skräpkorgen. Jag har inte menat att ignorera er, har bara inte sett er. (Sån vacker symbolik, ja, inte vacker, men ni fattar.)
Ställer mig också lite tveksam till den där, vad det heter, bevisa att du inte är en robot. Jag HAR tagit bort den. Inställningen är "nej" på visa ordverifiering. Vet inte om ni får den ändå, det får jag.
Idag har jag bara haft hjärtattack hela kvällen. Jag har självdiagnosticerat mig med Tietzes syndrom, en inflammation nånstans (revbensfästena?) som kan uppstå bland annat efter kräkningar (där såg jag sammanhanget som en äkta House och bitarna föll på plats), kan kännas som hjärtattack och är vanligare än normalt hos fibromyalgiker. Jag är lättinflammerad, så efter lite wikipedia har jag slutat oroa mig för nåt värre. Mamma hade också tietze för några år sen, det var så jag hörde talas om det. Det kan ta ett år att läka. Fy bubblan. Går och tar en Ipren, och ska verkligen försöka att inte vara så självcentrerad imorgon. Jag och min sjukdom. Men när man har hämtat sig från magsjuka och istället får ont i bröstet så blir man lite sur. Man kunde låta bli att göra det som gör ont, stod det nånstans. Så då slutar jag andas då... Sursursur. Måste bli gladgladglad. Är i alla fall glad-för-er. Och så kul det ska bli att lägga mig i sängen och läsa kommentarer en lång stund!
P.S. Såg på Homeland ikväll och jag minns att jag tänkte före avsnittet att jag inte kunde komma på hur de kunde få fler saker att hända som skulle vara spännande. Det är så jätteskönt att vara lite lagom bakom, så man blir överraskad av sånt. Härom dagen gissade Mikael en hel film efter två minuter, och jag som hade sett den (och för en gångs skull kom ihåg handlingen) visste att det var precis så det gick. Men jag blir skrämd och road och överraskad av precis allt. Alltid nåt!
Dessutom hittade jag hur många kommentarer som helst! På Lucia var det nån robot som kommenterade 10 gånger på ett gammalt inlägg och sen dess har alla meddelanden om kommentarer hamnat i skräpkorgen. Jag har inte menat att ignorera er, har bara inte sett er. (Sån vacker symbolik, ja, inte vacker, men ni fattar.)
Ställer mig också lite tveksam till den där, vad det heter, bevisa att du inte är en robot. Jag HAR tagit bort den. Inställningen är "nej" på visa ordverifiering. Vet inte om ni får den ändå, det får jag.
Idag har jag bara haft hjärtattack hela kvällen. Jag har självdiagnosticerat mig med Tietzes syndrom, en inflammation nånstans (revbensfästena?) som kan uppstå bland annat efter kräkningar (där såg jag sammanhanget som en äkta House och bitarna föll på plats), kan kännas som hjärtattack och är vanligare än normalt hos fibromyalgiker. Jag är lättinflammerad, så efter lite wikipedia har jag slutat oroa mig för nåt värre. Mamma hade också tietze för några år sen, det var så jag hörde talas om det. Det kan ta ett år att läka. Fy bubblan. Går och tar en Ipren, och ska verkligen försöka att inte vara så självcentrerad imorgon. Jag och min sjukdom. Men när man har hämtat sig från magsjuka och istället får ont i bröstet så blir man lite sur. Man kunde låta bli att göra det som gör ont, stod det nånstans. Så då slutar jag andas då... Sursursur. Måste bli gladgladglad. Är i alla fall glad-för-er. Och så kul det ska bli att lägga mig i sängen och läsa kommentarer en lång stund!
P.S. Såg på Homeland ikväll och jag minns att jag tänkte före avsnittet att jag inte kunde komma på hur de kunde få fler saker att hända som skulle vara spännande. Det är så jätteskönt att vara lite lagom bakom, så man blir överraskad av sånt. Härom dagen gissade Mikael en hel film efter två minuter, och jag som hade sett den (och för en gångs skull kom ihåg handlingen) visste att det var precis så det gick. Men jag blir skrämd och road och överraskad av precis allt. Alltid nåt!
Glada bilder
Här kommer en allmän samling söta och glada bilder. Skrattande häst till jolly wee men (dem är jag faster till). Tänk så glad man kan bli av allt möjligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)