Lite tankar om Mors dag

Det är ju snart Mors dag och självklart går mina tankar till min egen mamma, som jag älskar. Som jag inte kan säga nog mycket gott om. 

Mors dag var en svår dag under en period i mitt liv. Jag har alltid längtat efter barn och velat ha många. Men när jag var 36 hade jag inte träffat nån än och började inse och acceptera att man och barn kanske inte var nåt som fanns i min framtid. Jag var ofrivilligt barnlös på ett annat sätt än vad som oftast menas med det uttrycket. 

Men sen träffade jag en frånskild man med fyra barn. Fyra ljuvliga, vuxna barn. Jag kallar mig inte styvmamma eller bonusmamma för jag har aldrig fostrat dem. Men jag är en extra vuxen som älskar dem och är stolt över dem. Mina drömmar om att få barn har blivit verkliga genom dessa fyra som nån annan fött. Vi har också fått fem barnbarn och ett sjätte är i magen. Kan man få det bättre än så? 

När Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster, är beskrivningen av hur jag känner på Mors dag. Jag har fått det allra finaste, att älska en familj som om den vore min egen. För det är den. #mammahelaveckan

Det saknas två döttrar, en svärson, och två barnbarn samt en flickvän på bilden, men det här är det senaste fotot på så pass många av oss. 

Fynd

Minns så väl hur jag och mormor gick och tittade i tygaffärer i Göteborg efter fynd som kunde bli avslutningsklänning osv. Min mintgröna trevolangerskjol i sexan var en favorit som jag inte kan glömma. Och hon var alltid så noga med att fynda. Hon kunde köpa en stuv för 10:- och sy sig en kjol. Hon kombinerade alltid mode med prismedvetenhet och det har jag kvar. När jag har köpt nåt och visar upp det för Mikael visar jag inte bara plagget utan också vad det kostade. Till mormors ära. Här är hon i sin ungdoms glans dagar.

Nu köper jag ju inte saker i affärer utan på nätet. Och det mesta jag köper är begagnat, eller kanske oanvänt men köpt av privatperson. Det gillar jag också.

Mina senaste fynd är faktiskt på skofronten. Har inte köpt sko i affär på ca 10 år men det här är vad jag fyndat mer eller mindre nyligen. Har blivit kallad Imelda men numera är jag ganska modest.

Sköna gympaskor i min favoritfärg, 200:-

Handgjorda skor från Portugal med skinn inne och ute. Sitter som en handske på foten. Liten för stor rosett för min smak men det är bra att gå utanför sina bekväma ramar ibland. En hundring gick de på.

Sen ett par skor, också skinn även på insidan och som nog är tre år vid det här laget. Så sköna så det liknar ingenting. Minns inte vad de kostade, en hundring eller två, och skinnet är fint som snus!

Har faktiskt likadana eccostövletter som min syster. Men jag köpte mina för ca 300:- på tradera. Kommer inte ihåg om de var oanvända eller minimalt använda. Tänker att det inte är läskigt att ha min systers skor på mig och främlingars fötter behöver inte skrämmas. De flesta människor är ju faktiskt rätt fräsha. Och det är helt klart värt en tusenlapp att nån har haft skorna på sig ett par gånger men inte trivts med storleken eller dyligt. Men dessa har jag haft i två säsonger så slitet är mitt. Ser att de skulle behöva en omgång skokräm. Det har jag inte tänkt på på många år. Jag vet inte ens om vi har nån skokräm och var den i så fall är. 

Men detta var lite av min hobby. Måste väl kalla det så, att shoppa och fynda.

Inte särskilt roligt men varsågoda

Det finns ju nån skidort där de har skidåkning i TV, eller när jag var barn i alla fall, och som heter Schladming.

Sen finns det Börje Salming.

Sen så säger de inte sladd i Borås utan schladd. Det tyckte ju vi som nyinflyttade göteborgare var ganska festligt.

Så än idag när jag ska stoppa i laddaren kan jag säga för mig själv Börje Schladming. Eller bara Schladming.

Det är verkligen inte särskilt kul.

Men jag blir så nöjd.

Det är oerhört trivsamt att ha folk som man har interna skämt tillsammans med, har jag kommit på.

Som när min syster var här nyligen och vi fick anledning att påminna Mikael om gången när vi hade hört Stina Ekblad läsa julevangeliet i tv med sin fantastiskt vackra röst, men ändock en dialekt som man kan göra lite narr av. Och hon lindade honom och lade honom i en krubba. Och narr av det, det var det nån i familjen som gjorde sen när mamma försökte läsa julevangeliet för familjen. Krubba går inte att skriva som det sägs på finlandssvenska, men ni kan höra det själva i huvudet. Jag kan knappt höra ordet utan att åratal av uppdämt skratt vill komma ut.

En annan rolig sak var när jag var och fick botox i måndags. Det gick ut en kille i skinnställ och skrattade ljudligt före mig så sen under mitt besök sa jag att antingen är han kär i dig eller så sa du nåt väldigt roligt. Och då sa hon att de känner varandra privat och att det hade varit familjär stämning. Men när hon skulle ge honom stick i käkarna så råkade hon säga Bit ihop på ryska till honom, hon är rysk men det är ju inte han. Men han fattade och bet ihop och det blev väldigt roligt. Sen höll vi ju på att dö av skratt när hon skulle spruta mig i käken och sa det där ryska ordet. Till slut var allting roligt och man kom i nån sorts skrattrans. Jag blev helt färdig av att skratta så mycket. Men hellre det.

Det som är riktigt roligt är att jag skrev ner det ryska ordet i min vårddagbok. Så nästa gång jag får botox så ska jag kolla upp det precis innan så jag har det på tungan och sen säga det till henne precis innan hon ska sticka mig i käken.

Om man vågar skämta med en som har en injektionsnål med gift i. Hon snubblade lite på mina fötter, nej, hon snubblade inte, men hon kom åt fötterna och genast såg jag framför mig hur hon ramlade handlöst och stack mig rätt i ögongloben. Så gör de i alla fall i Stephen King-filmer, eller kanske zombiefilmer, jag vet inte. Jag gillar verkligen inte skräckfilmer, jag är för lättskrämd för det. Men en spruta i ögat är ju en fin bild.

Men en sak till bara och den är inte rolig. Men när jag var hos Alina så knackade och öppnade läkaren och lämnade några papper. Vi sa hej och han sa Hej Anja. Alltså han är ju suverän men han har skrivit en artikel om att ME är hittepå. Det gör ju många neurologer så inte jättekonstigt. Men den jag gick hos först där hade fått priser för "Bästa läkare" av patienterna och han var verkligen supertrevlig. Denna läkaren är inte överdrivet jovial, i jämförelse. Men att han sa mitt namn gjorde mig så glad. Kanske har han inte så många patienter som har ME eller som heter Anja, och kanske ännu troligare var om han hade tittat i schemat vem som var där inne innan han gick in, men ändå. Att han visste vad jag hette gjorde mig så sedd. Det behövs så lite faktiskt.

Vilken semester!

M fixade en timme extra så jag sov till 12.15. Jag hade trott att jag skulle försöka duscha då men det var ju bara att glömma. Jag fick på mig kläder och slet ihop mina grejer och tog mediciner. Det var nog.

Men sen tog vi den norra vägen hem och gjorde en avstickare till Mikaels mamma på Vreta kaningård. Där var också Mikaels syster och det var så roligt att träffa dem! Vi satt och drack isvatten i hammocken och jag blev helt hammockfrälst. Sen plockade Sussi några blommor från trädgården som vi fick med oss hem. De ska flytta därifrån till ett enplanshus och inte ha kvar kaninverksamheten.

Sen mindes jag att det finns en godisaffär med oerhört många sorter i Enköping. Man vill ju inte ha alla 1000 sorters godis som finns men det var jättekul att gå och välja. Vi tog varsin påse och de var stadiga bruna papperspåsar som grönsakshandlarna använder, typ som potatispåsar. Och det behövdes, Mikael köpte ett kilo och jag 1 1/2. Mina favoritgodisar köpte jag kanske tio av och en del andra bara en enda. Men det blev väldigt mycket godis ändå! Lakritsdumle var den bästa överraskningen, det brukar vara svårt att få tag på. Ovanligaste godiset var nog tre små mini-Ritter sport. Söta som bara den.

Sen när vi kommit till Stockholm behövde vi tanka och då närmade sig klockan fem och jag började bli hungrig. Jag hade visserligen fått en köttbullemacka av Mikaelr till frukosten den var inte kvar i magen längre. Så jag föreslog att vi skulle tanka på Circle-K för de lär ha Pizza hut-pizzor. Men eftersom vi hade pratat om KFC härom dagen så åkte vi dit, det ligger i Bromma. Det har jag ju inte ätit sen jag var i London, så det var riktigt roligt också. Och när vi satt parkerade och åt med dörrarna öppna luktade det natur. Så hela dagen idag blev en utflyktsdag med många roliga delar.

Vi var hemma vid halv sju. Klockan sju fick jag ett paket med bud och på samma gång feber. Måste komma ihåg att ladda min klocka för att jag har tappat väckarklockan på golvet och hittar den inte, och om klockan på armen också är död vet jag inte när jag somnar och vaknar. Annars kan jag låta allting ligga kvar i väskan och bara vila.

Jag är väldigt glad att vara hemma. Det har varit tufft med feber fyra gånger på tre dagar. Är alldeles slut men är smockfull av intryck. Det har varit fantastiskt och jag hoppas bara jag hämtar mig. En del blir permanent försämrade av även relativt små ansträngningar (minns att nån sa att de aldrig blev "normala" igen efter en cykeltur) så jag hoppas det går bra men är lite orolig.

Jag har ställt godispåsen så långt bort att jag inte når den utan att resa mig upp. Och det gör jag inte i onödan nu. Det är bra, godis är inte nyttigt när man ska kurera sig.

Men jag är så lycklig. I botten. Ska tänka på att gå dit i sinnet istället för till de känslor som kommer när man är överansträngd och orolig.

Det här har i alla fall varit alldeles underbara dagar!

Ursäkt!

Jag har inte öppnat era kommentarer på några dagar. Jag tror att jag är lite rädd för att prata om Mikaels hjärta, om ni säger nåt om det. Så jag ber om ursäkt för att jag inte har läst dem än.

Jag borde inte skriva om hans hälsa här så jag gör inte det. Men har de fixat problemet en gång kan de fixa det en gång till. Han har direktnummer. 

Fick i alla fall världens middag igår av mamma och pappa. Den där crockpoten de har gör underverk med kött! Och mamma gör underverk med sås.

I förrgår fick vi pizza hemkörd av T med lilla E. Hon jämförde sitt plåster på handen med farfars. Hon är så go så man smäller av.

När det var lite si och så med Mikaels hälsa nyss (nu har jag inte sagt nåt va?) så blev jag bjuden till T&M på middag. T hjälpte mig också med ett par ärenden (visst är det självklart att sista dagen ett paket ligger kvar är samma dag ens man åker till akuten, och jag var kraschad egentligen och borde inte ha tagit kometen, så det var väldigt tacksamt att få den hjälpen). Vad skulle jag säga? Jo, nån annan gång när jag råkade tänka på att M ska dö så tänkte jag Men då är jag inte släkt med hans barn eller barnbarn längre. Har M varit vår enda länk och när han dör får jag aldrig se dem igen? Jag blev helt förtvivlad. Men sen skärpte jag mig och slutade med mina destruktiva tankar. De kommer att vara jättesnälla mot änkan. Om många, många år.

På väg hem från sjukhuset hade J hjälpt Mikael att handla så i fredags åt vi smörgåstårta med jordgubbscheesecake.

Idag åt jag en färdigrätt som M köpte vid sagda Hemköpstur och han åt en tetrasoppa som jag värmde i mikron. Det är vad jag orkar, det var tur att han valde soppa och inte pyttipanna (den tar tio minuter i stekpannan). Säger inget om att det kan vara nån annan här hemma som orkade mikra den ännu mindre än jag.

Vi fick också underbara blommor av en person som inte vill nämnas. Jag måste nog ta ett foto på buketten, det är tre rosa pioner, tre vita nånting, typ lövkojor, och lite mer grönt tror jag. Helt makalöst vräkig.

Sen -- och det här är bara kul om ni känner Mikaels barn J -- hittade jag ett foto av hans dubbelgångare som klipper hår:

Må så gott, hörrni!

Imorgon ska jag förhoppningsvis få diagnos av Bragée. Det var ett år och fyra månader sen jag hade min första tid. Och diagnosen har jag haft sen 90-talet, ställd flera gånger av folk som var så säkra på sin sak att de fick ställa diagnosen själva, utan att fråga chefen eller ha möte. Nu kanske vi kan börja ge mig hjälp. De kan lika gärna säga att de inte kan hjälpa mig för jag är för sjuk. Det sa den förrförra ME-mottagningen och jag förstår att jag är en värdelös patient som dels kräver videosamtal eller hembesök, som inte blir glad över diagnosen utan tycker det är oanständigt slöseri med resurser som skulle kunna gå till att hjälpa folk, och som knappt går att hjälpa. Vi får väl se.

Diskutera i familjen?

Hittade några "familjefrågor". De skulle vara roliga att diskutera runt middagsbordet med syskonbarn och barnbarn.

Om du kunde vara med i valfri film, vilken film skulle det vara?

Finns det nån lättare fråga? Jag skulle vara Elizabeth Bennet I BBC:s variant av Stolthet och fördom!

Vad får dig att känna dig älskad?

Supersvår fråga. Jag vet bättre hur jag själv uttrycker kärlek (ord och tjänster) än hur jag känner mig älskad. Jag måste ju veta hur jag känner mig älskad så jag kan ta ansvar för att be om kärlek om jag känner mig nere. Men det här är komplicerat. Jag tror att känna mig inkluderad, att någon gör något för mig, tillbringar tid med mig, ger mig komplimanger.

Om du bara kunde ta med dig tre saker till en öde ö, vilka saker skulle du då ta med dig?

Ja, beroende på hur strikt man menar så vattenreningstabletter, tändstickor, kniv. Eller Kristina från Duvemåla, Pride and Prejudice (boken hellre än filmen) och Mikael.

Vart skulle du flyga om du hade vingar?

Till min bror och hans familj. Min bror fyller år idag och de har tillbringat helgen i bergen (som jag sett massa foton på) och jag saknar ungarna så mycket.

Om du fick en önskan uppfylld, vad skulle du önska då?

Få obegränsat antal önskningar uppfyllda? Men annars 100 miljoner, så kan man lösa alla andra problem. Eller att bli frisk. Men det är inte säkert att det ökar min lycka med 100%, kanske skulle man bara upptäcka andra problem då.

Vilken är din favoritårstid? 

Jag fuskar och svarar att min favoritårstid är den som precis är på väg. Älskar känslan när man väntar på den första baddagen, första höstlöven, första snön, det första gröna.

Vilken är din favorithögtid?

Jul. Utan tvekan. Julmusik, julmat, julpynt, familjen, julevangeliet, ljus i fönster och hjärta.

Vilken är din favoritsång just nu och varför?

Det är söndag och jag har tittat på kyrka. Så just nu säger jag Come thou fount of every blessing och Sissels Slow Down.

Vad var det första du tänkte på när du vaknade imorse? 

Jag tittade som alltid på klockan, det är alltid det första jag gör. Idag var hon fem och jag blev överlycklig för att det innebar att jag sovit i tolv timmar. Och det är så hoppingivande för det är andra natten med den nya sömnmedicinen.

Beskriv dig själv med tre ord.

Smart, rolig, känslig.

Vilken syssla i hemmet tycker du bäst om? Sämst om?

Bäst tycker jag om att tvätta. Jag minns hur jag började hjälpa till med tvätten hemma när jag var ungefär sexton. Med tvätt till sex personer blev det en del, och fördelen då är att det blir så vackert på golvet när man sorterar smutstvätten efter färg i olika högar. Älskar färger. Och så är jag ju lite av ett organisationsfreak och tyckte om att vika rena saker. 

Min värsta syssla i hemmet måste vara att städa. Dammsuga, torka saker. Tycker om att ha ordning men inte att städa.

Vad är du mest stolt över?

Att jag inte har gått mer sönder än så här.

Vad är det snällaste någon nånsin har sagt till dig?

Nämnde en av mina favoritkomplimanger idag. Det var min kusins femårige son Josef som sa, när jag bodde hos dem på en jobbresa och skulle på dejt på kvällen, Vad vacker hon är. Av barn och dårar... 

Beskriv någon annan med tre ord.

Orange, självsäker, rik. Det vet ni vem det är, va. Ni kan nog denna också: snäll, smart, älskad. 

Om du var ett djur istället för en människa, vad skulle du vara då?

Jag har alltid svarat delfin, för att de är intelligenta, har kul i vattnet och hjälper människor. Allt jag önskar.

Vilken färg tycker du minst om?

Senapsgul. Lite synd den här säsongen. 

Om du bara fick äta en sak resten av ditt liv, vad skulle du äta då?

Pasta ligger nära till hands, men jag svarar nog bröd. 

Vilken är din favorittradition i familjen?

Det kan jag inte svara på. Jag vet inte om jag är så fäst vid traditioner. Saker måste inte vara exakt samma för att vara värdefulla. Men det är klart, som julmusikknarkare tycker jag ju att det finns många traditioner jag uppskattar på julen, även om jag är traditionslös nog att vilja klä plastgranen i november.

Vilken superkraft skulle du helst av allt vilja ha?

Mitokondriesuperfunktion!

Vad gör dig glad när du är ledsen?

Mikael. Perspektiv. Efterrätt.

Tack Ellen!

Jag har köpt mitt livs dyraste påslakan. Det var en av mina födelsedagspresenter från Ellen. Jag har väl berättat här hur jag letade på Newport som hade några intetsägande som jag inte kände att jag ville bestämma mig för. Och så gick jag laget runt, på Ikea, Åhléns, Ellos, Jotex, Hemköp, Mio och Sovtex. GANT började jag bara skratta åt priserna men jag kollade där också, och Ikea har inte direkt några lyxlakan, men man kan ju i alla fall kolla.

Min filosofi är att ha fem påslakan så man byter varje månad, och har ljusare på sommarhalvåret och mörkare på vinterhalvåret. Och jag avskyr vita lakan. Avskyr omönstrade lakan ö h t. Tycker om såna bäddningar också, men jag älskar mönster. Har inte haft ett omönstrat påslakan i hela mitt liv.

Så när en dryg månad hade gått och inget bättre fanns än ett mesigt vitt lakan med några ränder på, inte kritvitt heller så det kanske skulle clasha mot de vita möblerna, så kände jag mig inte nöjd. Jag ville inte köpa dem för att det inte fanns nåt bättre. Så där hade jag mina 10 påslakanflikar öppna i telefonen en månad.

Så tänkte jag för nån vecka sen att jag glor laget runt igen. Började med Ikea, även om det var lyxlakan jag skulle få. Jysk hade jag dock avpolleterat. Och sen vidare. 

På Sovtex fanns tre snygga, och när jag kollade på extra bilder i andra vinklar och färgstyrka osv så blev jag helt förälskad i ett set från Kosta Linneväveri. Marinblått med birds and the bees på. Mönster i vitt, grått, beige. Och jag är visst helt befängt galen i blått märker jag. Kanske behöver jag stillheten i den färgen.

Men här är ett kort av min säng. Blixten väckte inte min käre sovpartner, som väl var, men jag tyckte det var ofint att plåta honom i sömnen så ni får inte se honom. Men han är alltid söt.

Så TACK Ellen för en av dina många presenter. När jag såg de här bestämde jag mig på fem minuter. Då vet man att man gillar dem.

Och de är äkta satin och känns underbart lena.

Det finns inte mycket underbarare än att lägga sig i rena lakan eller att vara ren själv och lukta pion. Christina förser mig med mina två mest grundläggande behov, lukta gott och sova gott. Jag är så glad att jag har henne. Idag grät jag lite igen när jag tackade henne.

Offentligt skryt

Jag är ju inte emot lite lagom skryt, samma gäller när man säger att man har gjort nåt bra och gärna vill att nån ska hålla med en. Så här kommer lite förtjänt skryt.

Ni såg härom dagen hur jag suktade efter att baka bröd.

Vad händer? Inte nog med att vi fick världens godaste middag (Mikael sörplade upp det sista av skyn!), Inklusive en stor bit banana bread med mörk choklad.

Idag kommer pappa och knackar på dörren med det vackraste bröd jag sett. Hon har gjort som butterkaka fast med havregrynsfrallor och pappa kom över med den. Givetvis glömde jag att fota den och fast jag inte var hungrig var jag tvungen att äta. Och du milde vad gott det var. Mikael har lärt sig att när det gäller bröd och i viss mån pannkakor så gillar jag ljust, fluffigt, bara precis så det inte längre är ogräddat i mitten. Och precis sånt bröd gör mamma. Sån fantastisk konsistens! Jag kommer ihåg mormors bröd som hon alltid bakade, trekanter, och det saknar jag av sentimentala orsaker, men det var inte så fluffigt som mammas. Hon är verkligen en duktig bakerska. Och gör dem precis som jag vill ha dem. Hon har till och med slutat med pärlsocker på bullar! Halleluja!

Så jag är brödöverlycklig!!!!!

Imorgon fyller Jonte är så de som är här ska spela minigolf och sen äta. Jag har haft feber igen idag fast jag bara tog fram färdig mat och mikrade. Men fick sätta mig och vila ändå och sen värma mer. Och då spillde jag såklart sky på golvet. Jag trodde inte att jag skulle orka åka med ens om de bara skulle äta lugnt, och det är trist, men de fattar. Så då ska jag äta spaghetti med köttfärssås från Ellen!!! Weeee!

Och ååååååå, vad jag vill byta lägenhet med grannen. En trea. Och tänk att bara kunna ta ett par tre grejer i taget, nu går jag över med besticken, typ. Fast man måste ju kunna leva på det ena eller andra stället. Fast om man ska byta med varandra måste man ju flytta på samma gång. Jaja, jag vill i alla fall ha en trea. De är en miljon dyrare borta i mammas och pappas förening, fast där vill jag ännu hellre bo. En med högt i tak och balkong, inte trädgård.

Och alla grejer jag skulle köpt på reorna för mina födelsedagspengar har det inte blivit nåt av för jag har inte orkat gå hemifrån ännu. 

Men ni skulle sett brödet. Jag läskar mig själv så nu när jag skriver om det. Tur att jag är för trött för att gå upp. Den tröttheten har räddat mig från många chokladrutor!

Synd om er att ni inte har min mamma. ❤️

Såååååååå lycklig!

Jag var så duktig och gjorde mig i ordning jättelångsamt. Hade till och med tid att sitta i massagefåtöljen i en kvart. Sen satte jag mig utomhus i Baden och vilade. Sen kom min syster och vi kramades! Första kramen sen i februari med nån annan än min man. Det är så lite Corona i Skåne så jag vågade. Men tänk på de som inte har nån man. Har de inte rört vid en annan människa på fem månader?

Jag hade i alla fall tankar på att ha en annan klänning på mig idag. Men jag var så velig att jag tog den gamla vanliga 50-årsklänningen. Ville hellre spara den kognitiva energin till samtal.

Och wooooooow, vilken kväll. Så roligt att träffas, och så kul att äta tillsammans. Jag mindes fel så det var ingen havsutsikt, men nu blev det så. Och vilka presenter som kommer rullande i en till synes evig ström. Jag vill inte framhäva nåns gåva framför nån annans men jag hade mycket att gråta över idag, av glädje såklart. Den ena presenten var 50 lappar med en blandning av foton, komplimanger och minnen. Hade jag bara fått den enda presenten hade jag kunnat dö lycklig. Visserligen känner jag så för allas presenter, jag har verkligen känt mig översköljd av kärlek.

Och att jag fått ha tre firanden med olika delar av familjen var fantastiskt. Jag hade blivit mycket sämre av att träffa alla på en gång så jag uppskattar så att jag kunde få dela upp det. Idag är jag också mycket mer slut än efter i fredags, så det känns bra att jag inte siktade högre, större. Jag ville inte tvinga kroppen och må pest efteråt. Gråta för att man tagit i för mycket är väl ingen bra början på de kloka 50-åren.

På grund av Mikael (som är 60) tycker jag 50 inte är ett dugg gammalt. Och som jag sa så är det inte åldern som är krisen (tack vare landstingets botox) men mer fetman och att jag inte tycker att jag använder mitt liv på det sätt jag skulle vilja. Jag vill så gärna jobba, har alltid haft roliga jobb. Jag ville också ha kunnat läsa vidare, det var svårt att släppa tanken på att doktorera. Jag har haft några av magisterböckerna framme och kan för mitt liv inte slänga dem. Det är ju redan kört men om jag slänger dem accepterar jag att det är kört. Det verkar svårt att fylla jämnt utan att få en identitetskris av nåt slag.

Men det är inte det jag vill betona idag. Jag hade en himmelskt lycklig stund ikväll. Att jag knappt minns nåt som nån sa lär mig att bli bättre på mindfulness. Fokusera så kanske det stannar kvar.

Men känslan av lycka stannar kvar. När jag tänker på kvällen, vilket jag kommer att göra mycket och länge, känner jag att kärleken överbryggar alla mina problem. Jag kan inte ens prata om det här 50-årsfirande utan att gråta.

Men jag planerar fortfarande en fest med mina bästa vänner, när den nu kan hållas utan fara för Corona. Vädret säger NU, för då kan man vara utomhus, men vi har ingen trädgård och om det är svenvarmt eller iskallt så tar det kvällens halva energi. Så jag vill ha inomhus, planerat.

Jag vet inte hur det kommer att bli med Corona i höst men jag önskar att det ska kännas tryggt att träffas i Stockholm och åka hit, de som inte bor här. Det är ju nästa event jag planerar. Det är för närvarande 18 rätter på den festen, men det kan jag garantera inte blir verklighet.

Men jag kan inte nog berömma denna kväll. Fantastiska, generösa presenter, och om jag inte skärper mig kan jag inte låta bli att fulgråta, trots middagsgästernas chanting:Fulgråt! Fulgråt! De vet att det inte krävs mycket för mig.

Efter maten hjälpte de mig upp och gick och stödde mig vid varsin arm, som jag gick med farmor. Men jag är ju inte 70 år äldre än de. Men nu är det så, jag är inte så dum att jag försöker gå själv fast jag inte orkar och har hjälp. Men visst är nästan allt lite komplext. Att ta emot hjälp en gång är ok, att alltid vara föremål för andras omsorg gör en såklart glad men också ledsen. 

Men jag klagar inte, men jag blir sentimental och frustrerad och påmind om hur det är. 

P.S. Överst i högen med foton, komplimanger och minnen ligger en bild med Svenskt Tenns blå elefant. Det räcker ju för att knocka en. Jag visste inte ens att jag hade sagt hur galen jag i det mönstret.

Foto i juni 14

Someone you love

Å, vad han är min someone special. Så mycket att jag sätter in ett foto när man ser mina hakor underifrån. Fotot är från hans 60-årsdag.

Inte riktiga människor

Vi hade ju firande av pappas 75-årsdag på datorn, alla barn, ingifta och barnbarn. Barnbarnen visade snällt upp sig och vinkade hej till alla, men lämnade oss vuxna att prata. J såg man hur han kollade på de olika rutorna med folk. Han är inte så lättflirtad så man förväntade sig inga pussar eller så. B var desto specialare och O visade sin bula i pannan. Men man såg att J kopplade bilderna till människor. Sen kom lilla G i bild. Hon är ju "god som den godaste bulle", och skiner alltid upp som en sol när man hälsar på henne. Men hon tittade helt förvirrat på bilderna och såg bara en skärm med grejer på. Hon förstod inte att det var människor inne i burken. Men hon är ju inte ens ett än, så det var ju förväntat, men ändå. Att vara barn är ett fullkomligt konstant lärande. Miri sa hur Emmi utforskar huset: vad ligger under den stolen, vad händer om jag drar i den här sladden osv. Lärande precis hela tiden. Så imponerande, fascinerande och deprimerande. Att takten på vårt lärande går ner så mycket, slås ner av skolan som för att passa alla istället inte passar någon. Och när jag, som snart 50-åring, är så trög i att lära mig det som mitt liv försöker få mig att förstå.

Man kan försöka lära sig fortare, men oftast lär man sig bara sämre då. Det tar den tid det tar, eller så blir det dåligt gjort.

Jag kan två spanskaglosor bättre än nästan några andra ord på något språk, för att jag hade så svårt att lära mig dem och fick hitta på knep, som alltså sitter kvar mer än 30 år senare. Añadir betyder tillägga. Anja uttalas aña på spanska och dir betyder säga. Dvs jag ska alltid tillägga nåt, Anja dir. Det andra är aguantar. Det betyder hålla ut, och mitt knep för det ordet var agua, vatten. Vem behöver vatten mest av alla? Han som krälar i öknen efter en brunn och inte en hägring. Men han måste hålla ut där han krälar. Aguantar, hålla ut. Fastsvetsade i min hjärna.

Ibland ställer psykologen psykologiska frågor till mig. Eller sammanfattar nåt med ord ur en bok men som är ryggmärgskunskap för honom. Det är häftigt. 

Jag ska nu försöka sammanfatta nattens soverfarenhet. Den var inte så bra till att börja med men jag vet inte hur jag ska beskriva den så jag har skjutit upp det. Men kan inte vänta, då glömmer jag, och nästa fredag måste jag dessutom ha analyserat mina olika anteckningar.

Men jag får påminna mig om att även om jag inte lär mig saker hela tiden som en bebis, så finns det såvitt jag vet inte något tak för hur mycket jag kan lära mig.

Farmor

Jag satt och läste en amerikansk tidning som hette nåt i stil med Flea market på Readly och såg en säng och kom plötsligt ihåg en gång när jag fick en julklapp eller födelsedagspresent av farmor som hon sa vad det var innan jag öppnade (påslakan) men sen när jag öppnade var det bara ett underlakan. Jag blev så besviken. Men jag tror inte jag var gammal, kanske nio år, men hade redan börjat tycka att det var viktigt med fina lakan.

En annan gång, typ tio år senare gav hon mig en gammal använd korsett. Det var väl en fin vink om att hon tyckte jag borde banta. Men då insåg jag också att nu är hon så pass gammal att hon inte har omdömet kvar. Hon anklagade folk för att komma in och stjäla saker hos henne när hon inte hittade dem. Och sen sa hon att gubben som stulit klockan hade lagt tillbaka den under sängen. Och så hade hon tinnitus men sa att det var någon över henne (fast hon bodde på vån 5 av 5) som körde med en maskin. Jag minns hur pappa försökte övertala henne men det gick inte. Sen när hon flyttade 500 m till ett äldreboende, Landalahus, så flyttade "han som kör" med henne! Har ni hört sån otur!

Ja, jag skrattar åt det, men jag vet trots min blida ålder av 49 år lite om hur det är att tappa omdömet och märka det ibland men inte alltid.

Sen var ju farmor tio är äldre än mormor (eller??) så hon var ju också redan tio år ÄLDRE. Jag har ju inga barn men älskar Mikaels barn och barnbarn. Och mina syskonbarn, säg inte ordet för jag är känslig idag och börjar snart gråta. Jag är ju i mångt och mycket en gammal person för alla dem. Orkar inte leka, springa, gunga, jaga. Trött i huvudet, kommer inte på vad man ska säga. Sitter redan och ler vid många tillfällen för att jag antingen inte hör eller fattar. Så svårt att känna sig älskad när man inte kan göra nåt för att "förtjäna" det. Där har vi det igen. Man förtjänar inte kärlek, man har den med sig. Men jag har ju komplex.

Var så arg på Mikael idag och jag tror det tog energi av mig och att jag därför är lite gråtmild nu. Gråtmild, ledsen, orolig. Blä.

Jag vill inte vara den som barnbarn och andra kommer att garva åt. Min kusin kastade konserverade mandariner från tårtan ner från balkongen. Jag vill inte vara den tårtmakaren. Det ville hon säkert inte heller.

Bara en liten existentiell kris. Går över med en god natts sömn.

min galna, underbara morfar

Mammas goa kommentar:

Allt gick fort och hetsigt hos honom :-) Vi kämpar lite emot det arvet. Lagom är bäst. 

Han spelade ju ibland till församlingspsalmerna när ingen annan fanns, och eftersom han inte kunde noter så gissade han sig till vilken psalm det var. Och tog sina egna ackord. Nån gång gissade han fel på psalm och spelade nåt helt annat :-) Det blev livat.