Sista Babel

Älskar Babel. Idag var det säsongsavslutning. Det programmet borde gå varje vecka året runt.

David Nicholls var en av dagens gäster och jag blev fruktansvärt sugen på att läsa hans senaste roman, Vi (eller Us för den som gärna läser den på utrikiska). Filmerna baserade på hans böcker/manus är väldigt romantiska, men denna boken börjar där andra kärlekshistorier slutar. Är ju lite allmänt intresserad av relationsepos, så nu blev jag sugen.

Dessutom vill jag gärna läsa... kan den heta Gone girl? Väldigt poppis deckare som finns på listorna, så jag har inte brytt mig om att minnas titeln bättre än två ord som börjar på g.

Förra julen fick jag en novellsamling av Alice Munro och den har jag inte läst mer än början på. Det här året har jag prenumererat på så väldigt många tidningar att jag inte haft rum i hjärnan för böcker. Kanske kan jag börja läsa sånt utan bilder nästa år. Jag har blivit lite mätt på tidningar nu. Har köpt prisvärda, korta prenumerationer på tidningskungen i snabbare takt än jag orkar läsa tidningarna. Har så svårt att motstå ett fynd.

Med i Babel idag var också Hanne Vibeke Holst, mycket intressant intervju. Författare verkar utforska ett gemensamt tema, Holsts verkade vara nåt med män och kvinnor, fast inte "feminism" rakt av. Nicholls teman är nåt med kärlek som jag inte vet mer precis än så än. Sen var det en till kvinna där vars namn jag inte kände igen, och hennes tema verkade vara att tappa hoppet, på ett positivt sätt (t ex att ge upp tanken på att bli älskad och beundrad av dem som borde älska en men inte gör det). När jag får sitta med i såna här diskussioner njuter jag oerhört. Att jag hänger med trots min hjärntrötthet är tacksamt; när jag nu inte förmår tänka så avancerat själv är det härligt att lyssna när andra göra det.

Jag har också gillat segmenten med författarbostäder. Anna Janssons radhus i Örebro med plastblommor i fönstren (det säger jag dock inte ett ont ord om, för då regnar det sten här i glashuset), Ahndorils sterilt vita kök, och favoriten nåns gamla lägenhet i stan, minns inte namnet längre. Men så skulle jag vilja bo. Inte förstöra en gammal lägenhet med för moderna möbler, men heller inte bli översentimental i stilen, för då kräks jag lite. En Kartellampa bredvid Howardsoffan.

Man kunde visst göra ett test på svt.se/Babel om vilken författare som hade passat bäst i ens hus. Jag går dit och gör testet nu, och säger om det var nåt. -- August Strindberg fick jag, minns inte nåt om hans boende.

Jag brukar gilla stora knutar i håret, men idag hade less varit more. Skorna såg man inte så bra, men dem har jag haft åsikter om under säsongen. Jag är inte en kulturpersonlighet ända ut i fingerspetsarna, eller tårna om man ska vara petig.

Men så är jag inte författare än heller.

Fast jag har skrivit en romansvit i fyra delar om en tjej som är gymnast och drömmer om OS. Har utgett den själv, samt illustrerat den (visserligen bara genom att kalkera några bilder från den där jättestora boken Så funkar du på smörgåsmellanläggspapper). Jag tror inte den fick några andra läsare än fröken Kerstin. Och så har jag blivit reducerad en gång, men fått betalt för en artikel jag skrev. Jag är lite rädd att jag blir frisk och upptäcker att jag inte kunde skriva böcker. Jag tror ju det nu, när hälsan hindrar. Det är lite läskigt på fler plan än det yrkesmässiga. Jag träffar i princip aldrig vänner, och pratar aldrig med nån i telefon. Är rädd att jag inte ska få någon att umgås med när jag har misskött mina vänskapsrelationer i 20 år. Visserligen med en bra ursäkt, som jag tror folk förstår, men jag har ändå nån sorts rädsla för att det bara ska vara Mikael som älskar mig. Ja, ja. Jag skulle ju inte skriva när stilnoct har börjat verka...

3 kommentarer:

Harriet Klarin sa...

Tänker du på boken Gone, baby, gone av nån Dennis Lehane nånting?
Den har jag läst OCH sett på film. Rekommenderar inte för känslomänniskor som vi. Svart, deppig. Liten flicka med dysfunktionell mamma. Hon (flickan förstås) far illa. Jag kunde visserligen inte sluta läsa men fy, mådde illa över svartsyntheten. Nej, av både konst och litteratur vill jag bli glad!
Och modren kommer alltid att älska dig, från jorden till solsystemets yttersta gräns. Eller ingen gräns alls förresten

Monnah sa...

Nej, jag tror Anja menar Gone girl av Gillian Flynn. Ruskigt spännande, men jättestörig! Snacka om sjuka personligheter.

Anja Olergård sa...

Sorry mamma, jag trodde jag hade svarat dig att jag också har sett den och att det inte var den jag menade. (Och tacka för att du alltid älskar mig!) Du hittade däremot rätt titel, Monnah. Störig? Då kanske jag skippar den!