Igår fick jag för mig att det här med jul och nyår gick hur bra som helst. Bara det borde ju utlösa röda blinkande, tjutande alarm, men nej. Jag tyckte jag mådde rätt bra när jag gick ur sängen, så jag plockade i och ur diskmaskinen. Det gör jag nästan aldrig, i alla fall så sällan att jag inte minns precis hur trött och snurrig jag blir efteråt. Men såhär gick det.
Kokade färsk pasta. Tänkte att jag kunde klara att stå upp i 3 minuter. Satte först på fel platta, där osthyveln låg, men jag hann märka det i sista sekunden innan den började smälta. Skulle öppna en liten tetra med svartvinbärsdricka men var lite ranglig i nävarna och svepte ut i ett vackert mönster på diskbänken och kaklet. Såg ut som blod på CSI. Minns att jag hann tänka då att jag verkligen måste passa mig för det verkar vara en dålig dag idag. Så var pastan färdig, rättare sagt trodde jag det för trots att jag tittade tre gånger vad klockan var när den började koka kunde jag inte komma ihåg när 3 minuter efter det var. Så jag skulle kolla först så pastan faktiskt var klar och höll på allvar på att sticka ner fingrarna i det kokande vattnet för att plocka upp en tagliatelle!
Och idag fick jag feber för att jag satt ner och blev duschad och sen värmde frysmat medan Mikael jobbade (han hade ätit ute med barn och barnbarn (som jag inte orkade följa med på, buhu!!!) Kraschad? Nejdå, det går strålande. Med humöret i alla fall.
Ska ni höra en så god nyhet att jag nästan lipar när jag tänker på den? Jag har börjat sjunga igen, eller nynna. På toa, när jag häller upp vatten, ni vet. Men det orkar man inte göra om livet är alltför dåligt. Så jag kanske har det bra, trots duschfebern!
Visar inlägg med etikett Goda nyheter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Goda nyheter. Visa alla inlägg
Nära ögat!
Det ringde på dörren idag. Jag var inte särskilt påklädd, jag hade försökt göra lite fint hemma inför att Mikael skulle komma hem och hade börjat på många saker men avslutat få, däribland att torka håret och klä på mig. Men jag tänkte att det var Mikael som var gullig och ringde på för att jag inte skulle flyga i luften som jag ofta gör när han kommer hem. Men sen kom han inte in. Tänkte då att han hade händerna fulla, vi skulle äta mat från den nya, rosade restaurangen här i Vh, Jason's choice (som var den bästa maten jag ätit i den här kommunen!), för att fira vår 10-åriga bröllopsdag. Ja, men då tänkte jag gå och öppna oklädd, men så fick jag nån känsla i magen som sa att det nog ändå var bäst att klä på sig. Och då gick jag förbi fönstret i ytterdörren fast inifrån köket, och såg en silhuett som inte var Mikael. Det var T och M och jag är glad att jag klädde på mig! Det hade kunnat bli riktigt pinsamt. Nu var det nog illa att T såg mig oklädd genom fönstret, men det var en kort sekund och 10 m bort och jag tror inte han har nåt intresse av att lägga den bilden på minnet.
Tur att jag inte tyckte det var en bra idé att öppna dörren i några utmanande underkläder och åma mig. Sånt kan gå riktigt illa.
Tur att jag inte tyckte det var en bra idé att öppna dörren i några utmanande underkläder och åma mig. Sånt kan gå riktigt illa.
Goda ME-nyheter
Jag klagar lite väl mycket så tänkte berätta om en av veckans två goda nyheter i den svenska ME-vörlden. Tidigare i år gick en av två Jonaser plötsligt bort. Vi har knappt en handfull forskare i Sverige och två i Uppsala som heter Jonas. Det var en chock för communityt när den ena Jonas gick bort, men den som är kvar har tydligen lagt in en högre växel! Han har officiellt utsetts till att bli världens tredje ME-samarbetscenter, de andra två är på Stanford och Harvard, så i verkligt gott sällskap! Jonas har redan samarbetat med Ron Davis, som är den som har en sån extremsjuk son och har flera nobelpristagare i sitt stall, så jag är inte riktigt säker på hur detta blir bättre, officiellt knutna band är väl bättre för samarbetet antar jag, och vad Jonas ägnar sig åt det har jag absolut ingen aning om. Men han har fått mitt blod. Han analyserar saker, ryggmärgsvätska bland annat tror jag, med ganska avancerade maskiner.
Min mamma sa om sin smärtläkare en gång att man blir lite kär i dem som botar en. Och så känner jag för Jonas. (Han har ju inte botat nån än, men att han försöker så ihärdigt räcker långt!) Dessutom, när han är med på bild från de internationella ME-konferenserna så är jag som en fotbollsfantast när "vi" räddar en straff i VM. JAAAAAAA! SVERIGE!!!!!!
Så här får ni en bild på honom. Visst är han söt. Den som gör nåt gott för ME-patienter är ju nån man vill pussa och krama!
UNT Uppsala nya Tidning rapporterar:
Med hjälp av medel från en amerikansk forskningsstiftelse bildas ett nytt centrum för forskning kring den gåtfulla sjukdomen ME/CFS vid Uppsala universitet.
– Mycket glädjande. Även om det blir en start i liten skala ger denna plattform oss nya möjligheter att titta på större patientmaterial och även gå djupare in i de biokemiska och neurokemiska förändringar som vi ser hos patienter med denna komplexa sjukdom, säger Jonas Bergquist, som är professor i analytisk kemi vid Uppsala universitet.
Han kommer att leda det nya centrumet för forskning kring ME/CFS, som på svenska för det mesta brukar kallas för kroniskt trötthetssyndrom. Uppsalacentrumet blir det tredje som finansieras av stiftelsen Open Medicine Foundation och det första som är beläget utanför USA. De två första är knutna till Stanford university och Harvard university.
– Vårt centrum blir dock betydligt mindre än dessa, åtminstone till en början. Medlen ska initialt användas för att finansiera en doktorandtjänst, som är den första i sitt slag inom svensk ME-forskning, säger Jonas Bergquist.
De tre centrumen ska samarbeta med varandra, fastän utifrån litet olika forskningsprofiler. Plattformen i Uppsala kommer framför allt att forska kring så kallade biomarkörer i ryggvätskan hos patienter med ME.
– I mindre studier har vi kunnat visa att patienter med ME, till skillnad från friska personer, i ryggvätskan har förhöjda halter flera olika proteiner kopplade till inflammation. Mer kunskaper om deras betydelse kan förhoppningsvis bidra till bättre diagnostik och i förlängningen nya behandlingsmöjligheter, säger Jonas Bergquist.
Han är sedan tidigare medlem av Open Medicine Foundations vetenskapliga råd. I det ingår också bland annart Paul Berg (Nobelpristagare i kemi 1980) och Mario Cappechi (Nobelpristagare i medicin 2007).
ME är förkortning för myalgisk encefalomyelit. Myalgi betyder muskelsmärta och encefalomyelit en inflammation i hjärnan och ryggmärgen. Mellan 10 000 och 40 000 personer i Sverige beräknas ha ME/CFS.
------------------------
OMF, Open Medicine Foundation, som står bakom allt, beskriver det såhär:
Exciting news! OMF funds ME/CFS Collaborative Research Center at Uppsala
We are proud to announce that OMF has funded the establishment of a third ME/CFS Collaborative Research Center, at Uppsala University in Sweden.
The new Uppsala Center will be led by OMF Scientific Advisory Board member Jonas Bergquist, MD, PhD and will work synergistically with the ME/CFS Collaborative Research Center at Stanford led by Ronald W. Davis, PhD, and the ME/CFS Collaborative Research Center at Massachusetts General Hospital and Harvard Affiliated Hospitals, led by Ronald G. Tompkins, MD, ScD, and Wenzhong Xiao, PhD of Harvard University. All science funded by OMF continues to be under the overall direction of our Scientific Advisory Board, directed by Ron Davis.
This new Collaborative Center focuses on the targeted molecular diagnosis of ME/CFS with the goal of evidence-based strategies for interventions. In Uppsala, significant efforts are being brought to bear on the analysis of cerebrospinal fluid as a unique source of neurochemical biomarkers of ME/CFS. High-resolution mass spectrometry will be used for extremely sensitive detection of endogenous biomolecules. This unique technology, in combination with the development of clinically relevant screening and targeted methods for sampling, will deliver previously unattainable insights into the pathophysiology of ME/CFS.
View this announcement on our website: http://bit.ly/2WsLxOU
Fint gjort x2
Ett par slog upp förlovningen ett par dagar före bröllopet, men höll middagen för 170 gäster ändå, bara med andra gäster. De kontaktade nämligen homeless shelters och bjöd in 170 pers, som fick sponsrat klänningar och kostymer av en firma i området som hört om brudparet. Vilken grej! Vilket fantastiskt sätt att vända en tråkig händelse till en positiv livsavgörande händelse.
Det andra var en hemlös kille som sovit och vaknar med några sedlar inklämda i ryggsäcken han haft som kudde. Han dansar omkring lite och går genast och köper en sovsäck och lite sånt. Sen när han kommit tillbaka till sin bänk kommer en kille och pratar i telefon om att han inte har råd att köpa medicin till sin dotter, fast forward så går den hemlöse och lämnar tillbaka grejerna och ger killen pengarna. Till slut ger killen den hemlöse jättemycket och berättar att han spelar in Youtube filmer och att han var den mest inspirerande man de mött. Köp nu sovsäck och vad du än behöver, ät en god middag (när åt du senast? Igår...) osv. Tala om att inte ge av sitt överflöd utan av sin nödtorft. Vackert!
Det är kanske synd om människorna, men de är också fantastiska!
Underbara nyheter
Läst på mitt hemliga tidsfördriv Aftonbladet:
Yngve, 89, gav rånaren en rak höger
Å, vad underbart att höra! Blir alldeles varm inombords.
Och nej, jag är INTE sarkastisk. Om det var några fattiga och föräldralösa stackare som snodde ett äpple hade jag tyckt synd om tjuven, men i Sverige behöver man inte råna nån av överlevnadsinstinkt. Ge sig på en gammal man dessutom. Gött våld!
Källa
Yngve, 89, gav rånaren en rak höger
Å, vad underbart att höra! Blir alldeles varm inombords.
Och nej, jag är INTE sarkastisk. Om det var några fattiga och föräldralösa stackare som snodde ett äpple hade jag tyckt synd om tjuven, men i Sverige behöver man inte råna nån av överlevnadsinstinkt. Ge sig på en gammal man dessutom. Gött våld!
Källa
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)