Det gick bra!

Jag fick min första dos järn idag på vårdcentralen. 1 av 1000 kan få svåra allergiska reaktioner. Min kusin har fått det, hon blev medvetslös om jag minns det rätt, så jag var nervös. Inte för själva biverkningen, utan mer för att om jag svimmar av järnet får jag det inte nån mer gång. Och jag har kämpat så för att nån ska ta mig på allvar med detta för att jag hoppas att jag kan må lite bättre om blodvärdena är bättre. Så jag vill verkligen ha det där järnet, och jag vill verkligen bli bara en smula bättre!

När jag skulle göra mig i ordning kände jag plötsligt att jag var tvungen att gå och hålla Mikael i handen. Jag hoppas så mycket på att detta ska göra skillnad i mitt mående och då är det en emotionell risk. Märker jag ingen skillnad så är det ju ingen skillnad mot nu, men jag hoppas ju att det ska göra skillnad, och det är så svårt det där med att hoppas numera.

Det enda som var svårt var som vanligt att hitta nånstans att sticka mig. Annars gick det hur bra som helst! Jag hade Mikael med mig också, och Marve, och Mikael ordnade så jag fick ligga ner under den halvtimme de rekommenderade att man skulle vara kvar för observation efteråt. Det är så skönt att inte behöva be om sånt själv, för jag har fått nog med blickar och behöver inte bli ifrågasatt mer. Så om Mikael frågar är det honom de ifrågasätter, och det gör folk inte.

Jag är så fantastiskt lättad att det gick bra. Teoretiskt sett så har jag ju hört om en person som fick svåra biverkningar och då borde jag känna till 1000 som det har gått bra för. Så många har jag ju inte hört talas om, så ur ett statistiskt perspektiv borde det vara ok, men jag har ett stort eksem i pannan för att jag åt en halv tomat i söndags. Så man kan ju inte räkna med att den här kroppen beter sig som den borde.

Men det har den gjort idag! Jag är så lycklig!

Då ska jag bara börja må bättre av järnet också. Placeboeffekten har i alla fall funkat helt makalöst idag!

Årets bästa thriller

Jag kanske pratade härom dagen om nya serien Bodyguard som Mikael och jag började titta på på Netflix. Jag har nu lite mera info.

Serien i 6 delar är gjord av BBC och inte som jag trodde av Netflix. SvD skriver att den hade de högsta "tittarsiffrorna för ett BBC-drama sedan 2008 (11 miljoner tittare såg de sista fem minuterna av sista avsnittet)."

Och dessutom ser jag att serien är skapad av Jed Mercurio som gjort Line of duty, som jag är helt galen i. Nu fattar jag. SvD säger att den är "nästintill omöjlig att sluta titta på". Det är ju skönt att få veta det från en så säker källa som SvD, för idag när Mikael och jag började titta på del 3 och han tröttnade (???!) så kunde jag inte låta bli utan såg dessutom avsnitt 4, 5 och 6 på raken. Kan faktiskt bara komma ihåg att jag bingeat Line of duty så förut, och Downton Abbey såklart. Men det är ju lite som att jämföra äpplen och pistoler.

Jag har lite seriedepression nu. Det är mitt eget ord och beskriver känslan av tomhet man har efter att man tittat färdigt på en vansinnigt bra serie.

REKOMMENDERAS Å DET GRÖVSTA!

Räddad!

Härom dagen hade jag nyss gått upp och Mikael var inte hemma. Jag var i badrummet när jag hörde att han kom, så jag gick ut i hallen, spritt språngande naken, och tänkte att jag skulle vara rolig och öppna dörren naken. Hade inte tänkt ut nån mer avancerad plan än så, men jag hade låst upp dörren och öppnat den nån decimeter när jag såg honom gå de få stegen från bilen. Jag är alltså på väg att öppna dörren på vid gavel och låtsas som om jag är hans konkubin som öppnar dörren naken eller nåt, när jag ser honom säga -- med en röst som inte låter bekant utan mer som till en främmande person -- Hej. Då ser jag att en kvinna är på väg in på gångvägen och är 2-3 steg från Mikael och nåt steg från vår ytterdörr. Och henne hade jag alltså flashat om inte Mikael hade hälsat på henne och varnat mig. Han hade inte sett mig än, så det var rena turen. Jag vet inte vad det hade börjat gå för sorts rykten om mig bland grannarna annars. Jag smet in och höll för munnen så inte kvinnan skulle höra mitt gapskratt. Mikael, som är en intelligent man, räknade nog ut alltihop när han såg mig. Alltså, så nära förödmjukelsens rand!

Alltså, min man

De som är feminister, tar de åt sig av och delar på sånt arbete som är att fixa rören i badrummet? I så fall är jag inte feminist. Jag kan mycket väl skruva loss vattenlåset under handfatet, rensa och skruva tillbaka. Jag har bott själv i många år och var redan självförsörjande i duschstrilspill på dryga 20 år. Det är jag nog rätt stolt över.

Men det är ju viss skillnad. Vi har haft problem med nån lukt i badrummet av och till i åratal. Både jag, på den tiden när jag orkade, och Mikael har rensat under handfatet. Han har även röjt bakom tvättmaskinen och jag har hällt ättika och bakpulver i duschhålet. Föreningen har bytt vårt badrumsgolv för att toastolen inte satt som den skulle, och då trodde jag att problemet med lukt skulle försvinna för att det hade haft nåt med det att göra. Men nej. Jag har ju ibland ett överaktivt luktsinne, men nu på sistone har jag känt lukten ut i vardagsrummet om badrumsdörren inte varit helt stängd. Har hört att en del i föreningen har haft problem med vattenlåset i duschen.

Men nu har Mikael köpt en grej. Det ser ut som en liten gasolbrännare, det trodde jag i alla fall det var när han kom hem med den, men det är en maskin med lång vajer, 7,5 m tror jag det var. Den ska ner i rören och röja. Han har till och med kört ner den i avloppet bakom tvättmaskinen. Duschen gick inte för den är inte konstruerad så, men under handfatet gick det också. Och ja, jag har ju tappat mycket här i perioder. Vi behöver inte gå in mer på hår och avlopp och lukt. Det räcker att säga att när jag gick upp i lördags så luktade det Ajax i lägenheten. Ända från badrummet. Och jag har inte känt tillstymmelse till lukt efter det. Det känns som om vi har fått tillbaka vår lägenhet. När myrorna invaderade den så kändes den ju också som om den inte var vår längre utan deras, åtminstone så betedde de sig så. Och nu har Mikael återtagit lägenheten från avloppet. Jag har aldrig bott på ett ställe förr där man behöver köra ner en vajer i avloppet, 7 m, men det visste Mikael att man kunde. Den mannen är värd sin vikt i guld. Jag kommer aldrig att kunna betala tillbaka till Gud som har gett mig honom, varken bokstavligt eller bildligt. Och minst av allt hans vikt i guld.

Hans hba1c har gått ner! Jag är så glad att han anstränger sig för att leva vid min sida länge till.

Och faktiskt, nu när jag har sovit 11h per natt tre gånger den senaste veckan, så har jag blivit emotionella Superwoman och är inte orolig för min brors operation och inte för min svärmors cellgifter. Och inte för min egen sovångest heller, den är som bortblåst. Jag fyllde på min dosett förra måndagen och stoppade bara i sånt som jag tålt i många år och jag tror faktiskt att jag sover bättre. I så fall är bovarna zink, selen och e-vitamin. Plus att jag bytt sort på mitt b12. Kan de verkligen göra att man inte sover? Zink och selen lär ska vara viktiga för omvandlingen av sköldkörtelhormoner och e-vitamin vet jag inte mycket om mer än att det är en antioxidant som professor Karin Norlin ordinerade när jag först fick min me-diagnos på 90-talet. Jag har provat den förr, ätit i åratal periodvis. Zink och selen har jag nog dock inte provat förr, vad jag minns. Men jag har ju provat det mesta, så jag vet inte längre. Men jag ska göra uppehåll nu i tre veckor till och om jag får tillbaka sömnen så är det nåt av detta som har påverkat. Då får jag ta itu med det nästa år. Jag vill ju prova en annan sköldkörtelmedickn också som min vc-läkare har sagt nej till, men jag ska ge honom argumenten lite tydligare den här gången och annars får jag försöka hitta nån annan läkare, kanske nån privatendokrinolog. Jag ska i alla fall se till att få in vägran i journalen, för om jag inte hittar nån som är villig att låta mig prova ska jag som sista utväg fråga fk om ersättning för vård utomlands. Och då finns det en klinik i Norge som skriver ut och licensansöker. Men det går inte på högkostnadsskyddet så om fk inte går med på att betala blir det för dyrt. Och fk kan ta ett år på sig att utreda, hörde förra veckan om nån som väntat 11 månader. Och under den tiden får man sitta där med rumpan bak.

Jag är nervös för mina järninjektioner. Jag är lite mer matallergisk än jag brukar och har lite utslag i ansiktet. Hade tänkt försöka att mitt immunförsvar/allergi inte skulle vara på alerten, utan som en loj hund som inte har behövt reagera på nåt på länge. Men det är ju inte säkert att det är så det funkar. Jag vill i alla fall såååååååå gärna ha det där järnet, för jag tror att jag kommer att må bättre av det. Och om jag får en allergisk reaktion, 1 av 1000 får det, så kan jag inte få jv-järn och vad gör jag då? Stoppar en lever i matberedaren och dricker den som en smoothie? Jag spyr på tanken. Det måste funka!

Och förutom att det måste funka att ge mig det, till att börja med, så MÅSTE det hjälpa. Om jag bara får 1% mer energi så är det jättemycket för mig. 1% för mig är inte en hundradel, om friska har 100 hundradelar kraft på en dag, då har jag bara 3-4%, en bra dag. En dålig dag har jag 1-2% och har dessutom diverse plågor från kroppen som tar den lilla energin jag har. Men om jag skulle gå från 3-4 till 5, så vore det helt fantastiskt. Jag äter numera Q10 i högdos och som ges vid mitokondriella sjukdomar och vi har ju definitivt nåt fel på mitokondrierna. Och det har gett mig 0,5%. Inte så mycket att jag orkar mer, men när jag har gjort lite för mycket så hämtar jag mig snabbare.

Min dröm är att kunna laga middag. Mikael har mycket att göra nu och egentligen tycker jag om att laga mat, så åååååå vad jag skulle älska att kunna göra det för honom, och för mig. Jag är ju möjligtvis lite petig med maten och tycker det ska vara gott, inte bara mättande.

Så jag vill så gärna att järnet ska öka min ork, om än nästan ingenting i jämförelse med friska. Men det vore värdefullt för mig.

Om jag inte märker nåt blir jag ju ledsen för det, men då är allt bara som det alltid har varit och då är det en lite besvikelse.

Men säg att det hjälper, mycket, och jag går från 1h uppe om dagen till 2. Då börjar man närma sig att klara att gå på bio och på restaurang, bjuda hem folk kanske, i alla fall min familj och vänner här. Det låter ju fantastiskt!

Men då kommer nästa fråga. För 10 år sen hade jag 4 i ferritin. Under 8 är så dåligt att man behandlar det. Så vem ska jag hålla ansvarig för 10 år av dåligt mående för att jag inte fick iv-järn redan då? Jag känner att jag kommer att bli så bitter, nej, vred, på min vc, om jag blir bättre. För då har den undanhållit en behandling i 10 år som skulle ha hjälpt min hälsa. För några år sen ville dr Freier att jag skulle äta mer kött. Nästa läkare skrev ut järntabletter, och sen stoppades hela saken när jag fick magont av dem. Det är ju först nu jag har lärt mig nåt om saken och kan säga såhär vill jag att min järnbrist behandlas. Det ska ju läkarna föreslå själva, och i många år har jag trott att de kan sin sak.

Men tydligen måste man stå på sig mer än jag trodde. Och mer än jag vill. Men, men.

Vilket spel!

Jag köpte ett spel förra veckan som jag hörde om på Facebook. Det är en holländsk idé, det heter Vertell?s och betyder ungefär Berätta! Det går ut på att man ska prata på riktigt med varandra utan att ha telefonen framme, och det låter ju som nåt jag skulle gilla, så jag beställde det och tog med det till Jojo igår. Hade inte läst frågorna eller spelreglerna, och jag blev väldigt förvånad! Kommentarerna var att det var lite som ett nyårsspel där man ska tänka tillbaka och framåt, men det var ändå lite djupare än så. Frågorna lirkade fram en uppriktighet och en intimitet som jag uppskattade. Det var emotionellt "arbete" snarare än småprat och det var helt fantastiskt att ha sån fin kontakt med folk som man fick genom att alla svarade så ärligt. Och jag kände sån stor kärlek till alla som var där, inte bara pga spelet men också för att de verkligen är så fina människor. Jag har inte fått några egna barn men Mikaels är ju bara för bäst. En verkligt ynnest.

Givetvis ska jag inte berätta nåt om vad nån sa, men en fråga som Mikael och jag pratade om i bilen på väg hem var den där man skulle säga två egenskaper man uppskattade hos sig själv, och också gissa vad en person tre steg bort skulle säga för egenskaper om sig själv. Just för mig som har blivit tvingad bort från Göra till Vara var det lite läskigt. Jag kan inte längre fästa mitt värde på vad jag kan utan får träna på att tycka om den jag är. Och det är mycket lättare att vara stolt över sånt man är duktig på, eller i alla fall att tycka om den man är när man är duktig på saker. Att våga säga att man tycker om att man är omtänksam eller stark är jättesvårt, jämfört med att man är smart eller snygg. Så det var ett fantastiskt spel, och en fantastisk kväll. Och gav mig mycket att tänka på!

P.S. Apropå spel så frågade de idag på Pointless om ord som slutar på -ind. Jag svarade Tamarind och det var ganska låga poäng på det. Men Mastermind och Womankind hade varit pointless. Men vad skulle jag säga, jo, när tävlingsdeltagarna svarat pratade programledaren och domaren lite sinsemellan, som de alltid gör, och då svarade stackars programledaren att han skulle svarat friend. Och sen kom han på sig, att han precis svarat fel i tv på ett ord som de flesta barn kan stava rätt till. Han kände sig märkbart generad men blev inte röd i ansiktet. Vad stark man måste vara som tål en sån grej. Det var imponerande faktiskt, nu när jag tänker hela tiden på inre egenskaper.

Trodde jag var smart!

Jag köpte dag- och nattcreme på nätet den här gången och trodde jag var smart. Men det är viktigt att lukta innan man köper för dagcremen, en normal L'Oréal, luktar pyton och inte bara vilket pyton som helst utan nån lukt som förekommer i tandläkarkorridorer! Så gissa hur gott humör jag blir på när jag smörjer in ansiktet och får tandläkarflashbacks?! Så går det när man låter snålheten bedra visheten.

VAHETTERE!!!!!!

Jag kommer aldrig ihåg vad man säger när nån nyser. Mikael vet att jag menar prosit men jag säger allt utom det.

Idag hörde jag hans atjoo och ropade glatt apri... (som i aprikos) men stoppade mig mitt i ordet för jag kom på att det var fel.

Det är ju nåt med P.

Ja! -- PERSIKA.

Vilken fyndchans!

Jag älskar Laura Ashley! Nu måste de dock tyvärr stänga butiken i Stockholm och har haft rea på alla varor. Nu i slutet är det 70% på allt. Hjäääääälp, vad det suger i tarmen! Jag hade velat köpa scarfar, parfym och doftljus, för att inte tala om klänningar och toppar och kjolar, till smala människor dock. Och mattor, tapeter, påslakan, kuddar, plädar, taklampor och bordslapor, speglar, tavlor och gardiner. Var på rea på Laura Ashley i Windsor en gång när Johan bodde där och köpte med mig massor hem till min lägenhet med sjöutsikt på Ekängsgatan. Jag hade gärna gjort samma sak nu. Men jag orkar inte åka till stan. Men lite irriterande är det! Alla tapeter 199:-. Ni förstår!!!

Dagens husmorstips

Dagens hatt

Jag måste gå på fest!

Och se ut sådär!

Ser ni felet?

Man måste varna för att kaffe är varmt, måste man nu också varna för att inte dricka schampo?

Lika som bär

Jag på in den här bilden här om dagen och skulle publicera vid tillfälle. Två bilder som är olika men lika. Men det blev inget av bild två, och jag minns inte vad det var, och har såklart delegat bilderna redan. 

Så vi byter helt tema idag. Kolla vilken fin bukett med blått och ljusrosa. Me likes. Men jag är ändå lite tveksam till att ha tistlar i brudbuketten. Men som tur är är jag gift redan.

Annars ger man ju kanske tistlar till nån man inte gillar, folk brukar säga svärmor. Jag har annars världens bästa. Jag orkar ju dock knappt ha kontakt med min egen mamma, än mindre Mikaels mamma eller barn för den delen, och allt jag har är saknad. Men saknad är en väldigt okomplicerad känsla med bara en nyans.

Drottning Mathilde

Svartvitt är så snyggt!

Vilken fullpott!

Förutom tatueringen, som ju ändå är lite gullig, men jag tycker bara inte om tatueringar, så är klänningen och armbandet en absolut fullträff.

Längesen!

När jag bodde i Schweiz satt jag ofta på kaféer. Sen blev jag svensk igen, och sjuk, och har aldrig tyckt det var värt ansträngningen för bara nåt att dricka. Men jag saknar ibland mina dagar i Schweiz. Jag var lite annorlunda där än hemma och det var en befrielse på nåt sätt.

Rejält julpyssel

Fina fisken!

Vi fick sån fantastisk lax härom dagen av mamma och pappa. Så här är en liten dikt i bilder till fiskens lov.

Ett fall för Trinny and Susannah?

Det kan väl inte vara bra balans när håret är bredare än midjan?

Men hur gravid är hon?

Meghan Markle är bara möjligtvis märkbart gravid, men står ändå med handen skyddande på magen på foton på jobbresa.

Lika som bär

Det måste bli Maxima nu

Måndagsbuketten

Dagens tema: LJUNG!

Måndagsbuketten

Måndagsbuketten