Jag är väl inte privat med nånting och tog verkligen inte illa upp när jag fick en personlig fråga här härom dagen. Mamma svarade snabbt, men jag vill också skriva något. Frågan var: Jag undrar om din tro, närheten till Gud, gör att du kan hanterar sorg och ångest lättare? Kan Gud ge dig en annan tröst och hjälp än vad människor kan göra?
Jag tyckte mammas svar var bra. Gud kan verkligen ge en en annan tröst och hjälp än vad människor kan göra. Men livet är ju inte enkelt bara för att man är troende.
Min första tanke var min syster som plötsligt och oväntat och blott 31 år fyllda, på håret, miste sin man. Jag ska inte säga något om hennes sorg här utan om min. Jag har aldrig varit så ledsen tror jag. Jag har lätt att föreställa mig saker och jag led oerhört å min systers vägnar, förutom att jag själv förlorat en i vår familj. Och det kändes inte som om min tro hjälpte ett enda spår. Och jag tror ändå på ett liv efter detta, att familjer kan vara tillsammans för evigt, och att döden bara är tillfällig. Men när man sörjer är man ju inte i första hand ledsen för att man tror att man aldrig ska ses igen, även om de som tror så säkert har en extra dimension i sin sorg. Det man sörjer är ju saknaden i nuet, och vetskapen om att personen inte bara är på affärsresa. Att man inte kan krama hen, ringa hen, skriva julkort till hen, skratta med hem, i Robs fall aldrig bli lurad av honom igen. Jag tror att den sorgen, saknaden, "han fattas mig!", är universell för alla människor och alla religioner och kulturer, men jag har inte kunskap att backa upp det påståendet.
Så på ett sätt hjälper inte min tro i sorgen.
Men på ett annat sätt gör den ju det. När det gällde Rob kände jag redan från början att Det kommer att komma en tidpunkt när jag kommer att få tröst i detta av Gud och av det jag tror på. Och det var först bara en tanke i bakhuvudet, men den växte sig starkare med tiden och i takt med att sorgen och saknaden mildrades. Saknaden och trösten bytte plats med varandra med tiden, en droppe i taget.
När det gäller Anne så hade vi aldrig ens pratat i telefon. Vi hade inte heller chattat mycket eftersom hon bara kunde stå upp vid datorn korta stunder. Men vi hade från ganska tidigt ett band som i alla fall jag tyckte var speciellt. Ibland flydde vi korta stunder till påhittade utflykter. Men hon är en av mina bästa ME-vänner. Var. Och sorgen för henne är på fler nivåer än min svåger. Den drar fram problem som har med ME att göra, att forskningen är så underfinansierad att det inte finns nån bot fast det har gått 60-70 år sen man började kategorisera sjukdomen. Att hon hade det så hemskt och att hennes liv gick "förlorat" är ju en känsla som i sin tur drar fram känslor ur fler sorgliga hörn i mitt innersta än bara själva saknaden. Jag blir ju ackumulerat ledsen för allt som alla med ME lider, att inte orka få barn, att orka få dem men känna sig som en dålig mor, att inte orka bo med nån, att inte orka träffa familj och släkt och vänner. Att bli felbehandlad i vården, hånskrattad åt, sedd som ett problem när man lämnar ut sina behov. Allt detta kommer ju fram tillsammans med sorgen för själva personen Anne. Allt som är fel med ME-politkken såväl som sorg över mitt eget liv med ME på 23 år. Och alla andras. Varje oförrätt som beskrivs kunde vara min, vi är på nåt sätt med om detta gemensamt (även om det är lätt att säga det när FK inte har strypt min enda inkomstkälla i tre år).
Och just nu hjälper min tro inte så mycket mot det. Det är för mycket som är fel i hur me-sjuka setts på och bemötts och det är jag både ledsen och arg för. Det är inte Guds fel dock att människor är dumma, så det påverkar inte min känsla inför Gud heller, men att jag tror på honom hjälper inte heller.
Men jag kan få hjälp när alla de där stora, allmänna rädslorna inträffar i mitt eget liv, när jag ska träffa en ny läkare och stålsätter mig för att tåla om hen vill missförstå. Då kan jag känna styrka i vetskapen att jag har en himmelsk Fader, som älskar mig. Att Mikael brukar följa med på mina vårdbesök hjälper också :-) Men att ha nån som klappar en bildligt på kinden när man är ledsen är underbart och jag anser mig privilegierad. Inte att Gud har utvalt mig för att jag är bättre än nån annan, men att jag har fått fördelen att älska honom. Men han vill gärna klappa alla sina barn på kinden och vi blir gärna fler.
Faktiskt var det dock inte längesen jag pratade med psykologen på Sköndal om min brist på självkänsla, och sa Hur kan jag känna mig värdelös när jag tror att min Far är kung över himmel och jord?! Men tron på Gud gör ju inte att alla våndor försvinner och livet blir perfekt. Men det lägger sordin på det värsta och agerar också som en gympamatta som dämpar fallet lite. Men nojor och komplex har jag skaffat mig alldeles på egen hand, och arbetar nu på att befria mig från felaktiga föreställningar om att jag inte är värd nåt för att jag inte gör nåt. Livet är inte så lätt som man tror. Men det är helt klart lättare när man kan hålla Gud i ena handen och sin make i andra. Och när man har en sån mamma som Modren :-)
Tack snälla L för att du fick mig att bena upp det här med känslor lite grann. Jag brast i gråt andra gången jag såg Annes dödsannons så det var nyttigt med lite analys.
Och så länge du och mamma och Lillan och Sara och Monnah och vilka ni nu är vill läsa min blogg, så länge kommer jag att skriva den.
Jag vet att jag uppförde mig ganska dåligt i början, när en tjej jag inte känner men vet vem hon är, kommenterade på nåt inlägg och jag blev alldeles instängd av tanken på att jag berättar så naket och så kan vem som helst läsa. Jag trodde ingen skulle vilja vara intresserad som inte var därtill nödd och tvungen. Typ mamma. Så då tror jag jag skrev att jag funderade på att lösenordsskydda bloggen och det kanske hon förstod var pga henne, fast det var mitt fel som inte hade tänkt efter hur det skulle kännas att bli läst.
När jag drömmer om att skriva böcker tänker jag mig alltid att jag skriver under pseudonym. Vi får se. Men nu är jag helt bekväm med att vem som helst läser vad som helst.
Fast jag fick på trynet en gång av en musiker som jag tyckte såg ut som en prostituerad. Jag vet att det är ett starkt ord och hon hade ingen blond peruk, så man kunde väl gissa att det var en liten överdrift för underhållningens skull. Men då hade hon blivit ledsen när hon satt och googlade på sitt namn med sin dotter. Och fick mig att ändra eller ta bort inlägget. Om jag hade varit mer van hade jag sagt att du får gärna skriva att du inte håller med i en kommentar, kanske rentav sätta in ett foto på den omtalade klänningen så kan du få sista skrattet. Eller inte.
Men hon kan inte ha läst att allt jag säger här på bloggen är just ÜBERSERIÖST, verkligen!
Fast jag har inte använt ordet prostituerad om någons kläder eller skor sen dess, så det kanske går att göra människa av mig. Gud tittar nog ner på mig nu och säger att jag borde vara lite snällare.
