Spänning!

Jag budade 30:- på Tradera för en vinröd mockaaxelremsväska när det var tre minuter kvar. Sen bjöd nån över mig, i realtid, och jag höjde. Sen slog pulsen! Och nån la över och då fick jag feeling. Nu var jag uppe i 45:- och undrade om jag inte skulle stanna. Det gjorde de andra också och jag vann den! Vann och vann, jag får ju betala för den. Men en hundring inklusive frakt för en mockaväska i min favoritfärg duger bra till mig! Och så fick man lite thriller på köpet.

Jag vet att andra fick thrillerkänslor av matchen ikväll. Vi kollade i början, så vi såg första målet. Sen gick Mikael och la sig och jag orkade inte riktigt titta. Men så hörde han Sveriges utjämnande mål och kom upp och hann se reprisen. Sen tvättade jag lite, surfade, och orkade inte se mer. Tydligen tog vi igen spelet och hade några oturliga missar. Jag kom inte tillbaka förrän det var förlängning. Och det får jag påstå var ju en ordentlig thriller! Byten, skador, rött kort, och sen mål i sista skälvande sekunderna. Så tråkigt! 

Idag var jag också ute på en liten tur. Tog kometen för att ta prover på Akka. Jag har haft högt fastesocker vid ett par tillfällen i år och ska se om jag kvalar in (!) för att vara med i en studie för att förhindra diabetes typ 2. Jag vet inte om de kan ha med en som är svårt sjuk i ME, men det får de bestämma själva. Jag vill ju gärna undvika diabetes i alla fall. Vårdcentralen har inte plockat upp den bollen (!) så jag ser om detta kan vara något. De kunde i alla fall inte betala för att nån tar proverna hemma så jag fick ta mig till VC. Idag var det underbart att vara ute i solen och naturen en liten stund. Imorgon kommer jag att må pest. Men så är det. Jag har haft en händelserik dag och jag ska försöka komma ihåg det positiva i mina spännande händelser från idag. Det är ju en oerhörd frihetskänsla att ta sig själv nånstans, och dessutom att känna vinden i håret, se naturen och folk och världen.

Förresten hade jag en bra erfarenhet igår också. Jag hade samtal med en handläggare på kommunen angående färdtjänst. På nåt sätt tror jag att alla, vården och myndigheter, vill avstyrka allt som kostar samhället pengar. Särskilt på VC känns det som en kamp att få läkarbesök, sköterskorna i telefon är verkligen målvakter (nu får det räcka med sportanalogier!). Och Försäkringskassan ska vi inte tala om, även om de på det stora hela har varit ok mot mig. Eller, de har inte gett mig vad jag har rätt till i alla lägen, men jag har i alla fall inte blivit utförsäkrad, även om jag är fattigpensionär. Men den här handläggaren drog slutsatser om min hälsa utifrån det hon läste i läkarintyget. Korrekta slutsatser! Det var oerhört befriande. Dessutom sa hon att det var ett tråkigt samtal där jag får berätta om jobbiga saker i mitt liv. Det har jag inte heller hört erkännas på många år. Jag har ju ofta känt att det är emotionellt utmattande att berätta om hur man mår för någon, till och med för Mikael. För det blir så verkligt när jag hör mina egna ord. Jag tycker det är lättare att skjuta ifrån sig det. Så hon var verkligen förstående och ett jobbigt samtal blev en positiv erfarenhet.

Jag har ju varit ledsen för den där lägenheten i några dagar. I söndags tror jag det var så såg jag en fantastiskt bra film med Will Smith där det blev en vändning som jag inte förväntade mig i slutet. Jag blev rörd och det väckte tankar och känslor i mig. Sen när jag hade öppnat locket kände jag hela kvällen att jag hade mycket närmare till gråten. Så jag grät för lägenheten på ett sätt som jag inte hade gråtit om jag inte hade börjat gråta i filmen. Ni känner säkert igen fenomenet. Så det där med att jag har fått hjälp hos psykolog på Stora Sköndal har varit väldigt bra för mig, men det har också varit att öppna locket. Och nu smiter det upp saker mycket lättare än förut. Jag vet ju att det är sundare men det är också krävande. Det där att handläggaren var så förstående river konstigt nog också upp saker.

Jag vet inte riktigt hur jag ska knyta ihop den här säcken. Så jag slutar bara. Må så gott!

Osäker

Jag är ju en öppen bok, men jag vet inte alltid om det är rätt. Ibland säger jag saker jag ångrar, för att det är så skönt för mig i stunden att formulera saker, men som jag i efterhand när jag är lugnare inte tycker var nödvändigt att berätta. Här på bloggen alltså.
 
Ibland säger jag också saker i verkligheten som jag inte borde ha sagt. Förut råkade jag ofta berätta hemligheter som jag glömt vem de var hemliga för. Jag har också svårt i januari, för då har jag gått och hållit på saker om vad t ex Mikael ska få i julklapp, och det var svårt att hålla tyst så länge, men sen fyller han och flera andra i familjen också år, så jag måste fortsätta att vara tyst. Jag blir på allvar tystare för att jag inte orkar tänka efter vad jag får säga och inte så jag håller bara tyst. Fast det har ju inte skadat någon 

Sen råkar jag ibland säga saker k sociala sammanhang som jag inte ville eller borde ha sagt. För att jag är så introvert att det nästan alltid numera är en ansträngning att prata med folk. Ju ovanare jag blir, desto mer krävande är det. Och när jag såg fotvårdstjejen som kom härom dagen (hembesök! Yeah!) så kände jag att jag glodde på henne för att hon var så söt, och som om inte det var nog så sa jag det till henne. Sen gjorde jag facepalm inne i huvudet medan jag bara log och tänkte att hon säkert är van vid folk som är lite senila och sånt.

Men det jag gärna vill säga är att jag lever i vånda. När jag hittade den här lägenheten så tyckte jag den var allt jag ville. Sen när Mikael flyttade in kände han sig lagom hemma för att varenda skrysle redan var upptaget med mina saker. Och vi vill ju gärna ha ett hem där 6-8 personer får plats både runt matbordet och i soffan. Vi bor bara på 53 kvm så det är inte några extra kvadrat här inte.

Men jag menar inte att klaga. Att vi bor billigt gjorde att Mikael kunde ta sig ur en svår situation genom att omskola sig utan hjälp från CSN (för att han var för gammal) men med 3-4 jobb vid sidan. Det och våra låga kostnader, samt att vi drog ner på allra onödiga köp, gjorde att vi hade det rätt bra de 18 månaderna. Och den friheten är värd oerhört mycket. Sinnesro är väl egentligen det enda man egentligen vill ha? Och av de problem som orsakar flest skilsmässor står ekonomiska problem högst upp på listan. Bor vi här har vi inga ekonomiska problem.

Men så har jag då hittat Drömlägenheten. Den ligger på andra sidan rondellen. Det är en trea med panoramafönster i vardagsrummet och högt i tak. Tredje våningen med hiss. 55+. Tio år gammalt. Bra förening. Det är många saker som gör att jag har träffat Den Rätte. Dels bor vi för litet. Och vi knör in saker som måste få plats. Jag har fått ofantlig hjälp av Ellen att sortera ut saker och stoppa viktiga saker i förråd och återvinna annat. Men Mikael sparar också på allt. Så att ha ett rum där det ska stå ordentliga pärmar och där papper ska in och man har ordning och slänger det andra, det låter som en dröööööm.

Jag kan inte gå rakt till min säng utan måste gå på sidan. Så vi har inte ett jätteatoet sovrum, gott om förvaring visserligen, men inte mycket yta. Så att få ett sovrum där det på bilden är okynnesinrett med en liten sittgrupp i sovrummet gör att jag tror att det är större än vårt.

Sen skulle vi inte ha egen mark utan balkong. Vilken lättnad! Baksidan kämpar fortfarande föreningen och kommunen om och bägge säger att den är den andres ansvar, och några somrar där Mikael klippte åt bägge husen såg det fint ut, nu är det bara en meterhög spretig äng. hSB tycker tydligen inte att det är vårt område. De har i alla fall börjat klippa häckar och även gräset. Jag köpte ju lägenheten baserat på att HSB lovade att gräs och rabatt inte var mitt ansvar. Sen blev en granne arg på mig för att jag inte hade fattat att de gjorde det av snällhet. Vår rabatt, hela framsidan förresten, hölls ju i minutiös ordning av gör Bosse, vår första granne, som är död nu. Har man såna teädgårdaintresserade med växter som hobby behöver man inte så mycket HSB-gubbar. Men jag försöker varje sommar plocka upp ett par ogräs och varje gång tänker jag att jag måste passa på att ta ett par till när jag ändå har händerna vid marken, och sen när jag reser mig upp så är det som om jag nyss har blivit avsläpptbefter en rymdfärd på ett år, där jag inte har haft sällskap av jordens dragningskraft. Så som att gå upp ur en pool, fast värre. Nu skulle vi ha en balkong där vi kan ha fejkväxter eller äkta eller banne mig inga alls om vi vill. Varsin baden-baden och ett litet bord för kakor och mjölk.

Utsikten från balkongen är på bilderna ut som några stora träd. Det är ju tredje våningen så insynen är noll.

För er som vet vad detta är så ser man också tempelområdet åt flera håll. I centrum är min kyrkas tempel i Sverige. Det finns bara ett. Men församlingar och kyrkobyggnader finns överallt, men detta är en lite extra speciell byggnad, på samma sätt som judarnas tempel i Ganska Testamentet. Att ha den som utsikt är som att bo mittemot Eiffeltornet, fast ett religiöst vacker byggnad. Jag tänker också på att jag nu skulle bo närmare kyrkan, och jag skulle med lätthet kunna köra kometen bara en-två minuter och ha en uppsjö av vacker natur. Dels hela tempel trädgården, sen bakom grannhuset ligger det en bäck och sen på andra sidan vidsippedalar. Sen hästhagar, kolonilotter, sen vikingagravar.

Ingen vet hur forskningen kommer att gå. Hittar de en bot när de hittar en orsak, eller blir det bara orsak och kanske lite lindring eller stoppmedicin. Om jag fortfarande blir sämre så är jag snart vid läget att om nån inte kommer hem till mig så ser jag dem inte. Och det är inte jättefrestande att släppa hit folk. Vi har det helt enkelt inte så fint som varken jag eller Mikael vill.

Så den utsikt jag skulle ha från lägenheten, samt den vackra natur och omgivning jag skulle ha precis utanför lägenheten och inte som här långt bort.

Jag får närmare till centrum, apoteket, Interflora, postutlämning. Mikael hör det oftast, men om jag har närmare skulle jag kunna göra det själv oftare. Jag har inte kollat om det blir längre till vårdcentralen, men jag har ju på andra sidan hemsjukvård.

Så omgivningarna och det man kan se med väldigt lite ansträngning ute är 10/10.

Sen är köket ett litet, effektivt kök med matrum och vardagsrum gemensamt. Jag gillar inte långa och breda kök så man måste gå mer än nödvändigt.

Vardagsrummet har fönster upp i nock. Så en enorm triangel av glas står på vardagsrumsgolvet. Bara att gå in i det rummet och se den fönsterväggen skulle vara som att få se på den där glaspyramiden utanför L'Ouvren. Ett geometriskt mästerverk i hemmet!

De andra rummen är ok. Bara ett fönster per rum, men det är ok. Badrummet har tvättmaskin och torktumlare och en dusch med rundade dörrar. Funkar nog bra med hemtjänsten och duschstol.

Förutom badrummet som går i vitt och antracit, och sovrummen som har grön tapet resp gul, går resten av lägenheten i vitt. Det börjar redan växa saker i mitt sinne! Man ska dela in de vita väggarna med lister, lite som att man tar igen fönstrens form. Sen skulle det vara målning eller tapetsering i sovrummen, det är inte så väldigt tidskrävande. Jag kanske skulle kunna göra det lilla rummet själv. Vaaaaaad jag saknar att tapetsera.

Vi skulle visserligen inte få plats med en flygel, men absolut ett piano.

Ju sjukare jag blir, desto viktigare är det att det jag kan se i den krympande världen runt mig verkligen är vackert och gärna personligt också. Den här lägenheten verkar ha mycket ytor man kan klämma upp saker på, det har vi typ ingenstans här. Vertikala stilleben. Och en gammal gustaviansk byrå, eller en barock, då sa, om vi måste. Men då målar jag den kanske!!!

Det känns som om jag inte hör nåt vettigt på dagarna. Det gör jag inte heller. Jag orkar sällan göra något vettigt för borde egentligen vila, men det orkar jag inte, så jag gör något lätt, nåt som inte behöver hjärna men då blir det ingen insats och inget resultat. Hur mycket roligare är det att leta efter en tavla, scarf att rama in, rund spegel osv som faktiskt ska användas, till VÅRT.

Jag har aldrig planerat mitt bo med Mikael. Vi kom överens om de möbler vi hade, sålde dubbletterna ungefär. Men det vore så kul att få Mikael att känna sig som hemma här, inte hemma hos mig. Eller där, för vi ska ju flytta.

Jag behöver bara lite gnägg, eller vad stålar nu heter på stockholmska.

Drömmen skulle vara att dela investeringen med nån. För jag kan inte avvara en krona och Mikael har, men då skulle annat bli lidande.



Precis vad jag inte behöver!

Jag har sovit dåligt under värmeböljan så jag har haft några rätt jobbiga dagar. Och sen fick Mikael lågt socker när han sov. Det har inte hänt på flera år, så jag ska inte klaga, men det var inte precis en lämplig tidpunkt när jag hade lagt mig för att sova och så var han inte samarbetsvillig (och det var bara sockrets fel, han brukar vara mycket samarbetsvillig när han är sig själv) och det tog en och en halv timme. Och sen var jag för uppvarvad av oro, ilska, besvikelse på hur jag hade hanterat situationen och kunde inte sova på länge pga det. Och nu har jag migränhuvudvärk, alltså, det är inte migrän för sprutan hjälper, men det känns så men är pga vädret. Varken idag eller i torsdags orkade jag med hemtjänstens dusch, nån gång i helgen har jag duschat för värmens skull och då halkade jag nästan. Orkar inte torka mig men det behövs inte nu, alltid nåt.

Igår grät jag åtta gånger. Bara började gråta, för det mesta av anledningar men ett par gånger av bara utmattning. Idag tyckte jag det var en riktigt bra dag eftersom jag bara grät två gånger och sen inget på resten av kvällen.

Men så höll jag på med tusen "arbetsuppgifter", som be VC om alvedonrecept som läkaren glömt, kolla på Fass och på apoteket och Läkemedelsverket hur de tre mediciner som jag behöver hämta ut men som är restnoterade ser ut nu. Och skriva upp så jag kommer ihåg allt när jag måste ringa imorgon och fråga. Och när en genomskinlig topp kom i posten idag men det stod tröja i annonsen. Så jag känner mig lurad. Och så har jag bara ett uttag kvar av en sömnmedicin, så den tar slut en månad innan jag har telefonmöte med läkaren, och tycker det är bäst att be om förnyelse nu om de har semesterbemanning. Och ska jag behålla den blågråa eller den vita morgonrocken från Ellos? Måste hitta ordern och kolla vad de kostade, jag kommer inte att få ner dem i den lilla plastpåsen igen så ska kolla på sömmar osv innan jag bestämmer mig, och öppna bara den jag tror att jag ska behålla.

Det är ett heltidsarbete och mer än så för mig att hålla ordning på mitt eget liv. Och jag håller inte ens så bra ordning! Förra veckan beställde jag ett par lätt använda ankelboots från Ecco för 100:-, vilket ju var ett FYND utan like. Men jag minns inte att jag bjöd på dem, så just nu vinner jag alla möjliga auktioner fast jag trodde att jag inte köpte saker på nätterna.

Men så tänkte jag på den här senaste sömnmedicinen, som egentligen är antipsykotika i lågdos, ca 1/10 av den normala dosen, och i lågdos blir man trött av den. Den funkar bra! Men den har viktuppgång som biverkning. Och det är den fjärde medicinen som jag går upp i vikt av.  

Jag har ju gått upp 90 kg och bara gått ner 38. Och nu när jag har köpt en klänning ihop med morgonrockarna och ca 15 behåar, så har jag delat upp behåprovningen för att det är fysiskt ansträngande att ta på sig en behå och jag klarar bara max 4st fast jag legat ner hela dagen.och det är inte roligt att prova behåar som sitter helt fel. Och Miss Mary har en del behåar som faktiskt är snygga ut och inte strutvarning, men så tar man på sig dem och så är de skurna som i Madonnas Vogue.

Och så har jag såna hängbröst! Ser ut som mamma gjorde när jag bodde hemma, vilket väl är helt rimligt. Men jag har inte fått några barn och ammat bort dem. De bara händer. Och är så stora. Du, det är deprimerande att behöva köpa dels så stor storlek för att jag är så tjock numera. Med 10 cm mindre storlek finns det mycket bättre urval.  Men också se så hemsk ut i flera av dem. Och midsommar. Orkar jag ens sminka mig? Ta på mig behå? Jag vill åka till Sundby Gård och äta trerätters, men jag vet inte om jag förstör resten av sommaren då.

Så mitt i detta med behåprovningen tänker jag på vikten, eftersom jag beställde nytt recept på den ena av de två mediciner jag går upp i vikt av. Och ser framför mig hur de inte går att vara utan så då får jag antingen inte sova och ta livet av mig, eller sova men fortsätta gå upp i vikt. Vilket fantastiskt val.

Så då grät jag för det. Tre gånger. Jag vill inte vara den monumentala valrossen i alla foton.

Men Bam, sen kom det en sak till som fullkomligt sänkte mig. En oskyldig liten person hade fått ny fysio/neurolog som hade varit på utbildning om ME. Det tyckte ju den oinvigde var bra. Men jag fick magknip och pulsökning. För Dr Anna gör sån utbildning. Och så kommer allting tillbaka. Idag har jag lyckats stanna vid att hon är en ointelligent, oempatisk, självisk person som gärna vill få beröm, och är bara ARG för vad hon gjorde. Jag stänger inne nån ångest, det orkar jag inte med nu. Orkar inte heller att bli ledsen och nedstämd, så jag stannar vid ilskan, av självbevarelsedrift.

Men att tänka på dr Anna det sista man gjorde innan man skulle lägga sig borgar för en natt med mardrömmar, och eftersom jag måste sova bra nu, så väljer de jag att anse det överspelat nu. Jag har uttryckt mina känslor, jag skyddar mig själv genom att inte börja gråta eller få ångest.

Kanske måste gå upp och ta en chokladbit.

Vilket hantverk! Vilken midja!

Elie Saab alltså. En drömsk klänning. Men måste det vara lagligt med en sån liten midja? Jag har en sån, innanför den andra jag har...

Men förresten, det är ju en blooper på sista bilden. Tjejen i bakgrunden. Det var nog inte meningen.


Studentgratulation

Enligt uppgift har landets alla studenter fått ett brev av kronprinsessan Victoria! Med gratulationer till studenten och som uppmuntran till dem som inte riktigt haft skola som vanligt under halva sin gymnasietid. Det tyckte jag var enormt fint!


Svimmelsnygg

Den här klänningen från Gucci är helt ljuvlig! Såhär skulle jag gå klädd hela dagarna om jag fick välja.

Så kul. Att läsa om vill säga.

Det ska vara värt nåt!

Jag hittade en fantastisk historia på Instagram och tänkte att jag måste dela den med er. Jag började ta skärmdumpar av texten och halvvägs färdig frågade Mikael Vad gör du? Alltså strax efter två på natten. Han hade nämligen vaknat av kameraljudet som låter när man tar varje bild. Jag satt förresten en lång stund tidigare ikväll och försökte stänga av ljudet som låter när jag sparar en sak på Pinterest. Plötsligt har jag ljud som jag inte vill ha och inte fattar hur jag ska stänga av. Jo, jag vet att det finns Inställningar och Ljud men hittar inget som är på som kan vara av.

Och nu har jag alltså väckt Mikael med det dumma ljudet, så jag måste absolut se till att historien i alla fall gör nån glad. Jag vet inte om den är sann eller bra fiktion, men sånt brukar jag ju inte bry mig om. Enjoy!

Blått i tiden

Jag är ju glad att blött är inne i knredningssammanhang igen, för det är mitt personliga val numera. Kanske för att det är en intensiv färg men ändå lugn. 2020 var Pantones färg Classic blue.

Och nu kommer världens vackraste vas, Dagg av Svenskt tenn, ut i en blå version! Den är så läcker så man smäller av. Dock inte helt användbar, jag tycker att man måste ha vita eller blåa blommor i den och att ha den i skåpet största delen av tiden gör man inte med en vas som kostar 3 800:-. Men man kan gärna njuta av bilderna!

Svara "djupt"

Idag fick jag syn på en video om en tjej som sa att hon hade tre frågor som hon brukade ställa till folk. Och grejen var att man inte skulle svara enkelt eller med klyschor utan djupt. När jag började fundera på mina svar insåg jag att mitt undermedvetna vet vad jag vill!

1. Vilken är din favoritfärg?
Nämn tre djupa anledningar till att det är din favoritfärg.

Magenta får jag väl kalla det. Mörk, mörk cerise, på god väg mot aubergine.

Varför? Färgen är glad, kraftfull och vacker.

2. Vilket är din favoritdjur?
Nämn tre djupa anledningar till att det är ditt favoritdjur.

Delfin! Har alltid varit det.

Varför? För att de är intelligenta, glada och hjälper människor.

3. Vilket är ditt favoritvatten?
Nämn tre djupa anledningar till att det är ditt favoritvatten.

Svårare fråga, för jag har aldrig tänkt på det. Men det måste vara stranden i Cefalú. Eller stranden på Antigua. Absolut inte dricksvatten eller is, gärna snö men det slår inte stränder.

Varför? Jag har mer än tre svar! För att jag har så goda minnen därifrån. För att jag ääääälskar att bada i varmt vatten (men inte i kallt eller grumligt, då är jag badkruka). För att synen ut mot horisonten och evigheten gör mig så lycklig. För att jag känner mig både fridfull och euforisk i vatten. För att när jag ligger och flyter så har jag inga problem med smärta, energi eller vikt, jag har inga bekymmer i världen, himlen ler mot mig.

Det var det, det. Den var inte så svårtolkad, Freud.

Geting!

Förra veckan har jag både läst att det ska bli ett getingår och att det inte ska bli ett getingår.

Men idag har det blivit en getingdag! Det kom in nåt i sovrummet som jag inte såg vad det var för jag hade inga glasögon på mig. Men var tvungen att titta efter. Och jo, då var det en geting. Men jag vet ju med mig att den inte vill mig illa, vill inte heller åt mig på nåt sätt utan vill tillbaka ut. Så jag vågade mig fram till fönstret, öppnade det på vid gavel och drog upp rullgardinen som var på halv stång.

Sen vågade jag inte mer och stängde dörren. Mikael låg och tränade sig på norska och var inte jättepigg på att rädda mig. Jag hade inte ens gråtit eller skrikit så läget var inte helt akut. Men så kikade jag in i rummet och såg den inte. Såg däremot nåt utanför fönstret som skulle kunna vara en geting som flyger bort. Så nu har jag ruskat lite på gardinerna så han inte är gömd där, och sen helt sonika dragit igen fönstret igen. Han råkar inte komma in i det lilla glappet två gånger så jag är trygg nu.

Och för att vara årets första getingmöte gick det fantastiskt bra! Ingen panik alls.

Det står i en väldigt comprehensive lista på ME-symptom Förvärring av fobier. Jag har faktiskt aldrig fattat hur det hänger ihop, om det är det där inflammatoriska i hjärnan eller om läkarna inte heller vet, och att symptomlistan bara är erfarenheter av symptom, vare sig det finns förklaring på vilket system i kroppen som orsakar dem eller inte.

Kanske är det också nåt med kortisol att jag inte reagerar lika illa på stress.

Men jag har fortfarande fobi för getingar. Och idag hanterade jag mig själv som en rationell person. Fatta stolt jag är!

Pionfrossa!

Numera kommer det väl inte post varje dag, så vi hämtar inte posten lika ofta. Därför vet man inte alltid när reklamen har kommit. Så var det nu i veckan. Blomsterlandet hade reklam för pioner till det makalösa priset av tre för 59.90:- istället för 79.90:- Jag betalade 199:- för tre förra våren på Interflora. Så när jag såg priset ville jag hemskt gärna ha dem. Ett sånt fynd! Men om reklamen kom förra helgen kanske de var slut.

Men de fanns kvar! Mikael åkte dit efter jobbet igår och kom hem med sex pioner! De är så makalöst vackra att jag får pippi. Och luktar så gott.

Jag är verkligen kär i pioner. Så nu är jag i himlen. Sex stycken dessutom, det känns så ljuvligt dekadent.

Fast jag skulle verkligen behöva gå en fotokurs.

Inga gröna fingrar

Som jag minns det hade mormor alltid fullt med blommor i alla fönster. Det är ju väldigt vackert och hemtrevligt. Men jag är så dålig på blommor, får aldrig nåt att leva.

Så härom veckan när Mikael gick genom Ica Maxi med mig i telefonen och räknade upp vad han såg i blomsteravdelningen, blev jag som tokig när han sa att det fanns rosa hortensior. Jag ääääälskar dem men har aldrig haft en längre än en vecka. Men kör på, tänkte jag, det kan inte bli värre än en engångsblomma. Och bättre det än godis för en hundring.

Läste noga på instruktionerna, får aldrig torka och gillar sol. Så då ställde jag den i sovrumsfönstret. Jag vattnade redigt varje dag men en morgon hade den börjat hänga och Mikael vattnade den medan jag sov. När han sa att han gjort det började jag vattna den både morgon och kväll. Och sol får den ju bra med i det fönstret.

Och ni anar inte vad fin den är fortfarande. Eller, det anar ni säkert, eftersom jag skriver såhär om det. Men den är säkert tre veckor nu och mår hur bra som helst. Det är jag så väldigt glad för! Ligger och tittar på den varje dag ihop med fina lampan som är från Linas familj. Jag ska faktiskt se till att ha det riktigt vackert i mitt blickfång ju mer jag ligger ner. Det är ett jättebra knep för att må bra.

Jag kan inte med bästa vilja i världen kalla mig för planttant för att jag inte har dödat en hortensia, men med mina mått mätt är jag värsta hortonomen. Och jag ska ju ändra mitt negativa narrativ och får ge mig komplimanger där jag kan.

Förresten hittade jag psykologen på Sköndals sista anteckning när jag letade efter en annan grej i min journal. Jag läser normalt inte min journal för att man oftast blir upprörd på felen man absolut inte har sagt, men nu var det ju en emotionell avslutning av flera år hos ME-specialister som har betytt så mycket och hjälpt mig lika mycket som jag har längtat efter i alla år innan de fanns. Förutom en viss episod som var i högsta grad ohjälpsam, men det var läkarens fel, inte Sköndals.

Och han skrev så fint om att jag har utvecklats och tagit till mig av det vi arbetat med. Jag känner ju det också, men tycker också att jag har babblat mycket. Och i början med den första psykologen så vågade jag inte gå in på det värsta utan gick runtom kanterna innan jag var beredd på att prata om mina värsta problem. Och visst önskar jag att jag hade vågat gå rätt på det, men det hade inte gått. Jag var tvungen att värma upp och börja nysta i det yttersta. Minns hur jag arbetade en hel sommar med att våga tänka tanken på att fortsätta bli sämre och bli sådär jättedålig att jag inte kan äta, prata eller ens ha nån i rummet.

Men så det var väldigt skönt att få läsa om mig själv ur någon annans synvinkel, som var positiv. Och jag blev stolt över mig själv då. Om nån hade sagt till mig att sättet att hantera ångesten skulle vara att våga möta den och låta den finnas, så hade jag liksom exploderat. Jag hade inte kunnat ta till mig det. Men nu har jag fått utöva tro och tillit till metoden, psykologen och mig själv, och nu är jag inte rädd för att få ångest längre. Jag vill för allt i världen inte ha det, och att jag börjat hantera många av sakerna som varit jobbiga gör att det lättare kommer upp till ytan, men å andra sidan så vet jag nu att jag kan klara av det. Det är en makalöst värdefull gåva jag har fått. Jag var så värd det!

Och därför säger jag att alla med ME är värda att få hjälp av specialistmottagningar. Det är ca 40 000 sjuka i Sverige, många odiagnosticerade för att de inte är så svårt sjuka att vården tror att de är mer än normalt trötta. Och en hel del odiagnosticerade för att de är för sjuka för att åka till den enda specialistmottagning som finns kvar. Och att det står i nyheterna att alla regioner i Sverige ska öppna postcovid-mottagningar känns lite surt. Vi har haft post-något i årtionden utan att specialistmottagningar öppnats för oss. Kanske kan det komma något gott ut av pandemin för oss, att vården äntligen fattar att postviralt trötthetssyndrom eller ME inte bara är att vara lite trött.


Lika som bär

Våra somrigaste lakan

Prinsessan Sofia 

Semester

Vi har semesterplaner! Vi har bestämt oss för att inte bara göra de vanliga dagsutflykterna som bada på Sköndals handikappbad, äta i naturen och träffa familjen. Vi ska ha riktig hemester i närområdet, i form av vistelse på Trosa Stadshotell. 

Faktiskt en dröm som blir sann! Jag har sett bilder av Trosa och det ser väldigt pittoreskt ut, sen låter ju namnet Trosa Stadshotell och spa så gammaldags och romantiskt. Det är lite slöseri med pengar eftersom jag kommer att tillbringa den mesta tiden på rummet, i sängen, men vi tänker att vi behöver en semester som känns som att vi åker nånstans och ser nåt spännande och äter i fina kläder. Så att det känns som om man har gjort en resa, inte bara haft sin vanliga vardag. Jag glor ju ögonen ur mig på restresor till Sicilien, men det var sex år sen jag var på sån semester och det är uteslutet numera. Så detta blir en väldigt bra kompromiss. Eller, det är inte en kompromiss på det viset utan en helt fantastisk semesterplan!

Min bror i USA tyckte att hotellet lät 
ganska lustigt på engelska. Panties city hotel. Det har de nog aldrig hört förr.

Jag har slagit upp Trosa på Wikipedia, orkade dock inte läsa mer när de började prata om runstenar och hur gammalt Trosa var. Tyvärr är jag ju helt ointresserad av historia. Men staden är Sveriges näst snabbast växande stad. Vilket inte säger mycket för det bor inte ens 10 000 personer där. Men procentuellt sett blir ju en ny person i Trosa en stor andel, jämfört med en ny person i Stockholm. Jag vet inte om det var så de menade.

Men Mikael kan titta på runstenar när jag sover. Win-win.

Se, vad mysigt vid ån! Är så glad att jag har elrullstol och kan gå själv på stadspromenad. Detta längtar jag verkligen efter.


Här är själva centrum. Trosa kallas  sommarstad och jag förstår varför!
Här är själva hotellet.
Man kan stå ut med pool och spa.

När Mikael tröttnat på runstenar kan han träna. 
Se så fin restaurangen är. Här skulle man haft bröllopsmiddag!
Är så spänd på vilket av de många fina rummen vi får.

Fast mest ser jag nog fram mot att äta en romantisk middag på en vacker plats. Jag har redan läst menyn. De har barnportion med spaghetti och köttfärssås. Kan man be om två stycken? Skojar bara. Jag ska inte åka hela vägen till Trosa och sen äta vad jag äter varenda dag. Mikael har nog inte förlåtit mig för att jag åt spaghetti med köttfärssås varannan dag på vår bröllopsresa. Men är man galen i en rätt så är man. Men det här är inte ut som ett spaghettiställe. Jag ska inte skämma ut nån. Men jag tror att Mikael kommer att skämma bort mig. ❤️