Vikt eller viktigt

Läst idag: "Läckbergs viktkris! Femton kilo plus."

Aad,

Jag menar INGET dåligt om Läckberg (förutom att hon är en dålig författare) men när jag såg fotot tyckte jag hon såg tjock ut. Tjock, på femton kilo! Jag har gått upp 90 kg och bara gått ner knappt 40. Så jag väger alltså 50 kg för mycket nu, ett kilo, eller 51,7 kg ifrån vad jag vägde innan jag blev tjock. Hur enormt fet är jag om Läckberg ser tjock ut på 15 kg och jag har 50 kg extra. Det är inte roligt att tänka på. Det är det enda med förhållandet till Mikael som jag är ledsen för, dels att jag var fet på mitt bröllop, och dels att det finns så få foton av oss för att jag jämt tycker jag är för fet.

Bara för det ska jag sätta in ett foto av oss där jag är fet. Jag behöver träna mig.

Om det går som planerat imorgon ska Mikael och jag till Timmermansgatan och fira att han friade för 12 år sen, på plats där han gjorde det alltså. Vi har kollat att stället finns kvar och jag hoppas vi kan få sitta där vi gjorde då. Jag hoppas verkligen att jag ska orka, det vore så kul. Inte på 12 år har jag orkat åka dit vid förlovningskubiléet, så imorgon bara ska jag dit.

Lite egentligen

Jag har ju bara gått upp och gått upp, av mediciner allra mest men också för att jag inte tror att min ämnesomsättning har varit optimal vilket jag kämpat med vården om i åratal. Några bullkilon har jag också, och jag bantar ju inte precis. Men skriver jag upp allt jag äter varje dag så är det inte mycket och jag har koll på hur man ska banta. Blev bara sur för ena gången jag åt LCHF och hade gått ner en del så fick jag gallsten och orkade inte hålla koll på två dieter på samma gång, och andra gången fick jag prova Saroten mot nervsmärta och som jag gick upp 9 kg av och då orkade jag inte banta längre. Samma skitkilon upp å ner. LCHF är ju annars drömdieten eftersom Mikaels diabetes blir så bra och jag går ner i vikt, det gör vi bägge såklart. Men jag får matallergier mot det jag äter mest av och det blir bara så jobbigt att jobba sig runt. Jag har ju matallergier på vanlig kost också, men de blir mycket värre på LCHF. Konstigt nog tål jag gluten bättre än frukt och grönsaker. För att inte tala om ägg. Nu när jag har varit med i bild i kyrkan unnade jag mig ett ägg till kvällsmat. Mättar förvånansvärt bra, med en liten klick majonnäs och trocomare. Poof, utslag i ansiktet. Idag har jag ätit Ellens köttfärssås så det lär inte vara bättre imorgon. -Men man får inte matallergier i vuxen ålder. -Fast de här kom sen jag blev sjuk när jag var 24. -Och man får inte psoriasis av matallergi. -Men det här är psoriasis. Bestäm er!

Men jag bara babblar. Vi hade viktnedgångslappar med diagram på väggen i badrummet och till slut var de bara sorgliga att se. Jag minns att jag var helt förtvivlad när den började på 92-nåt kilo. Jag tyckte jag var så fet att det var hemskt redan då, och nu har jag gått upp till 110-nåt kilo. Jag klarar knappt av att se mig på kort för jag blir så ledsen. Tänker att jag vill ha ett fint kort på mig och Mikael ifall han dör, men jag blir aldrig nöjd med korten för jag är så fet.

Men jag gick i alla fall ner ett kilo nån gång i vår/sommar och nu vägde jag mig igen imorse och nu har jag gått ner två kilo till! Det är ju en väldigt liten procent av en massiv övervikt, men det är så hoppingivande att jag blir lite rörd.  jag mäter förutom vikten även omkretsen om halsen över sköldkörteln, blodtryck, puls och temp. Men tempen har legat på 35 två gånger senaste veckan och då skulle man kunna tro att jag är undermedicinerad, men det är ett ME-symptom för mig att tempen går ner en grad om jag har gjort för mycket. Så det är ett evinnerligt mätande och analyserande. Jag får dessutom inte vara stressad när jag tar blodtrycket, eller ledsen eller arg, för då ser det ut som om jag är övermedicinerad. Men magen brukar faktiskt vara det trovärdigaste tecknet. Ni fattar själva.

Men vad glad jag blir om jag går ner i vikt. Nu när kroppen säger att den går med på att släppa några av sina kilon kan jag hjälpa den på traven. Tänk om jag blir för smal för mina kläder! Det enklaste vore att köpa tio nya klänningar på Shein. Det skulle gå lätt som en plätt.

Min dröm är att väga 69,5 kg. Det är ten stone och vad jag vägde innan jag blev sjuk. Då hade jag visserligen lite extra vikt på mig för sen gick jag ner till 57 och där kände jag mig uuuuunderbar. Men då hade jag bmi på 18-nåt och det är orimligt att hoppas på det igen, nu när jag säkert snart hamnar i klimakteriet och får svårare att gå ner i vikt och kan röra mig om möjligt ännu mindre. LCHF kräver ju inte motion för viktnedgång, det är ju varför det funkar bra på såna som mig.

Men mina 108,7 gjorde mig så glad! I den här takten kan jag väga tvåsiffrigt om 18 månader. Asgarv. Räknade nyss ut att mitt BMI ligger på 34,9. Det var ju vänligt av dem att inte putta mig över den kanten, vad den nu kan heta, Nu-dör-du-snart--fet

Men jag försöker verkligen distrahera mig för huvudet gör ont, genom att skriva massa goja jag inte behöver tänka på. Men egentligen ville jag bara säga att ett kilos viktnedgång nu är tre. Tror medicinen funkar. Det här första kan vara vätska, men vi får se om det fortsätter. Hoppas! 

Bästa bantningsmedlet är i alla fall ME. Mikael hade köpt såna där små bullar som inte heter bullar i en påse från Pågens och jag glömde dem på köksbänken och orkar inte gå upp igen. Det blir man inte fet av.

Bantning

Blev clickbaitad när det stod att Susan Boyle hade gått ner i vikt och ser ut som en fotomodell. Sånt måste man ju bara se! Men till slut tröttnade jag. Hade säkert tittat på 50 bilder av bantade kändisar innan jag gav upp. Så jag såg aldrig Susan Boyle som fotomodell. Men jag hittade några intressanta saker:

Melissa McCarthy. Blev lite ledsen för att hon inte är tjock längre. Vi behöver nån i Hollywood som ser både fet och snygg ut!

Jessica Simpson hade i alla fall gått ner med low carb och träning. Visste inte ens att hon varit tjock.

Glömt vad den här killen hette, tror det är han från Lost. Han har hållit en vegansk diet men ärligt talat så ser jag knappt nån skillnad. 

Brace yourselves! Vissa blir inte snyggare av att gå ner i vikt! Hjälp! Celine Dion har i alla fall råd att äta. Hoppas inte hon tar droger.

Ett kilo!

Jag har den enormt glädjande nyheten (ähem) att sen jag kunde minska dosen Mianserin som jag går upp i vikt av har jag gått ner ett kilo! Det är töntigt med ett kilo men eftersom jag bara gått upp de senaste åren och gått ner bara av strikt LCHF som jag tyvärr blir så allergisk mot, så är det fantastiska nyheter för mig. Men jag har ändå minst 40 kilos övervikt, och väger dubbelt så mycket som när jag var mitt smalaste. (Och har dessutom gått ner 35 kilo.)

Men jag inser ju ironin i att gå ner ett kilo från 110,5 till 109,5, så bara för det ska jag glädja er med en kavalkad av folk som egentligen är snygga, smala, har designerkläder på sig och ändå ser rätt fula ut. Hoppas kunna peppa nån, eftersom skadeglädje är den enda sanna glädjen. (Fast jag är hemskt ledsen för Maximas skull, henne vill jag aldrig driva med, men bilderna hör tyvärr hemma här.)

Sometimes less is more.

Att gifta sig med tyll som sprutar ur rumpan?

Gör om, gör rätt.

Nästan, nästan rätt.

Mindre byxor än luft. Men kostar visst typ 1600:-.

Kiera Knightley är sååå vacker men behöver byta stylist. Fast hon är originell, det kanske är det som är det viktiga.

Kristen Stewart har bröst. Om nån undrade. Kvinnor brukar ha det. Vet inte vad man behöver bevisa. Eller visa.

Jennifer Lopez är ju superläcker men här har Donatella Versace (som förtjänar en egen post i den här listan) inte precis gjort en klänning utan nåt annat som jag inte vet vad det heter.

Seriöst. Meghan Markle, numera Duchess av nåt, men ändå inte kunglig efter utträde, ser liiiite skum ut.

Det blir värre nu. Detta är Kim Kardashian. Den rumpan är opererad. Man frågar sig varför.

Samma design som J-Los gröna sak?

HJÄLP!!!

The accident has already happened!

Detta ska vara påven och nån mer men jag har svårt att tro att bilden inte är photoshoppad. Men vindarna har ingen respekt för människor, så kanske.

Classy. (När jag tar ett grepp om Mikaels rumpa tar jag på ena skinkan, inte i tomrummet i mitten. Är det konstigt eller ska man inte tro på allt man ser? OBS. Nu är jag lite sarkastisk. Jag tar var jag vill.)

Penelope Cruz. Håller hon i eller? Man kan aldrig lita på att olyckor är olyckor när det gäller kändisars kroppsdelar.

Här ser det också mer ut som om hon hjälper till att synas.

Mmm, visst.

Framtida drottningen Kate Middleton. Här ser man dock på kostymen att det är vinden och inte meningen. Sånt gör inte kungligheter.

Snyggt.

Igen, vem tycker att detta är klädsamt? Det är dessutom inte så illa att man tycker det är häftigt, utan bara misslyckat. Stackars.

Gwyneth Paltrow. Hon borde ha råd med bättre smak.

Maxima drabbas av vinden. Inte katastrofalt på nåt vis.

Haha, till vänster är det Trumps fru och till höger hon som är gift med Frankrikes premiärminister.

Det tar en extra titt innan man ser att det inte är han som har handen där.

Kate Middleton igen. I en inte precis välsydd klänning.

Stackars Maxima. Och slänger hon inte själv en blick i spegeln innan hon går hemifrån? Att lita på en stylist så mycket har man inte råd med.

Vet inte vem detta är, men det lär ska vara från Norges kung Haralds 80-årsfest, om jag minns rätt. You go girl.

Det yttersta tecknet

Jag tror jag har haft en ordentlig behå på mig tre gånger på två månader. Två gånger nu i veckan, dels hos psykologen och sen även på videofest för pappa som fyllde 75. Jag visste inte hur stor bilden skulle bli men jag ville inte riskera att folk skulle se mina limpor.

Jag läste hur nån sa att om det här med lockdown inte slutar snart så kommer ingen att komma ihåg betydelsen av behå eller byxor.

Och efter två gånger med behå som sitter där den ska så känns brösten så högt upp att jag nästan kvävs. Och för att brösten är högre så blir de större, och då ser magen mindre ut! Men jag vågar bara använda den behån vid särskilda händelser för den är så gammal och faller nog i stycken när som helst. Det var en i Lindex standardsortiment och som de inte har kvar. Och prova behå är ju en jättejobbig grej, behöver ha Mikael med mig för knäppa och knäppa upp behåar massa gånger klarar jag inte. Han jobbade kanske 70 timmar förra veckan. 8, 10 eller 12 timmar de flesta dagarna inklusive hela helgen. Så det blir inte snart, om man säger så.

Men då vet man att man har blivit Captain Mysbyxa, Captain Fethår och Captain Tofflor istället för strumpor, och Captain Filt för det är för jobbigt att klä på sig.

Men å andra sidan såg jag ett inslag på nyheterna om uteserveringar i Stockholm och de var FULLA av folk! Inga två meter mellan folk där inte. Jag blev så arg!

Och så läste jag i en grupp där folk inte har ME hur nån hade hostat i typ en månad men eftersom hon inte har känt sig sjuk så har hon gått till jobbet. Hostat i en månad och har missat att det är första symptomet de nämner om covid?! Precis när jag hade sagt det om häradsmassmitterskan till Mikael kom en reklam på tv: "Om du har NÅT av dessa symptom, stanna hemma". Hur kan man ha missat det helt. Och jag vill ju slå henne med ett basebollträ alltså. Så dum har man inte rätt att vara. Om man inte fattar själv finns det råd som är som befallningar som vi ska följa. Hur många har hon spridit covid till på en månad bland folk. Gah! Har man för lågt IQ så borde man inte få röra sig bland folk utan ledsagare med bättre omdöme och som i alla fall kan läsa eller tolka bilderna på de fyra symptom som ska hålla oss hemma. NÅT av de fyra symptomen räcker. Fy vad det var nära att jag skrev vad jag hade tänkt till henne, men när man säger till folk att de är vandrande mormorsmördare och mördare av ungdomar med cancer och en fredlig Adam Alsing, så skulle det bara få svar som började med Men jag... Och det som fortsatte skulle bara vara idioti.

Jag hade feber, hosta, snuva och ont i halsen igår kväll och jag fick väga vad jag gjort under dagen med hur svåra symptomen varr, och när febern försvann nån gång på småtimmarna så var det säkert bara vanlig ME. Annars skulle jag behöva avboka duschen om jag har Corona (jag som knappt träffat nån och ingen som är sjuk). Jag tror ju inte det är Corona för jag har inte exponerats för nån luft alls nästan, men varje gång jag mår som jag alltid gör när jag har gjort för mycket, så måste jag numera också ta med i analysen om det kan vara Corona. En hostning har aldrig varit bedömd med mer milimeterprecision. Och om det väser eller tutar i halsen när man hostat så blir man nöjd för då är det bara astma.

Men man måste väl kunna ha Corona och astma på det? Så att man smittar fast man tror det är vårallergierna som har kommit igång?

Men jag har det så bra. Mikael träffar fortfarande folk men han har handsprit i fickan och håller avstånd. Han har arbetat i vården, varit med på operationer, och har ett bra tänk angående hygien. Och min duschperson, hon har i princip inga andra fasta kunder förutom mig, hon är egentligen pensionär, så hon går inte till 16 kunder varje dag och sen till mig. Hon träffar inte ens sina barnbarn nu. Det är ju superbra för mig! Jag har fått mer tid så hon smörjer armar och ben och man kan ju inte ha morgonrocken på sig då utan jag får stå där i all min nakenhet. Tänk om det hade varit olika personer varje gång. Hon har också kommit på att fråga om det gör ont när hon smörjer in mig och det konstiga är att överarmarna är supertryckkänsliga men där tar hon inte så noga, och nedanför armbågen gör det inte ont. Hur konstigt är det?

Inatt sov jag 11h 57 minuter och det var mer tur än skicklighet att jag började titta vad klockan var. Tre minuter till dusch. Jag hann kissa men inte borsta tänderna. Så blir det när man mår dåligt och inte hittar den korridor som om två timmar har John Blund i andra ändan. Då somnar man senare än vanligt.

Jag klippte förresten bort en bit av min fetmedicin idag för jag vill gå ner i dos. Jag har två paket med rätt dos nu, men jag går helst inte ner från 30 till 20 plötsligt utan vill gärna dosminska med tålamod så jag klarar det. Jag _kan_ sluta cold turkey men då kommer jag nog inte att somna alls och då blir jag räddare för att sluta. Så den här veckan har jag tänkt försöka ta bort mer och mer tills det är 2/3 av tabletten kvar. Sen gör jag likadant med den ena 10mg-tabletten och sen den sista. Kanske kan jag gå ner i vikt! Vilken dröm! 

Tacksam 7

What is your favoutire physical appearance of yourself?

Jag tycker frågan är lurigt ställt, typ som att man ska svara vilken gång man tyckte man var snyggast, inte vilken som är den kroppsdel man är mest nöjd med, ja, kanske stolt över.

Ironiskt, ja, lagom roligt nu men inte så kul när jag ställde mig på vågen två gånger för säkerhets skull och den visade 110 kg. Jag vet att jag har gått upp i vikt sen jag ofrivilligt ökade min fetmedicin från 20 till 30 mg för att de inte hade nån skåra och går i bitar om jag försöker skära itu den. Och jag vet att max är 6o mg så jag tyckte inte det vore så farligt, men nu sitter det 10 extra kg på min medicinmage. Skräp!

Så jag har ju knappast nåt tillfälle där jag känner mig riktigt fin. Fetman hänger över mig som ett blött täcke.

Mitt snyggaste nånsin var annars på min brors första bröllop. Jag var så smal och hade en superklädsam klänning som jag älskade. Jag hade den också när jag sjöng med Mia och Ninni inför 1000 personer.  Den satt som om den var hälld över mig. Det är ett av mina snyggaste minnen, men jag har ganska många till från den perioden när jag tyckte jag var snygg. Jag VAR ju det! Smal men inte anorektisk, kurvig, långa ben, reanäsa som ingen annan så en ljuvlig garderob. Jag orkade alltid klä på mig riktiga kläder också och var alltid fin i håret och sminkad. Om jag har byxoer med dragkedja istället för mysbyxor är det överkurs,viss skillnad. Det tar energi att få på sig såna tajta byxor jämfört med ett par fleecebyxor.

Jag har en lila sidenklänning från Monsoon som jag hade på min brors bröllop och den trodde jag att jag var ganska snygg tills jag såg foton av mig i den vid ett annat tillfälle.

Men om jag måste säga en kroppsdel säger jag antingen ögonen, för jag tittar verkligen på folk, ser dem, eller min mun, för att den lätt skrattar. Mitt ansikte är ganska generöst med känslor, på ett bra sätt, tror jag. Och så är jag ganska stolt över mina fingrar för att det är så fint med nagellack,vilket jag ofta har.

Men fråga inte en fet kvinna som har gått upp 15 kg sen förra vägningen vad hon gillar mest med sin figur, för det går inte att svara annat än DEN FÖR 15 ÅR SEN. Men det är ju inte att älska sin kropp oavsett hur den ser ut, kroppspositivism osv. Men jag vill för mitt liv inte se ut så här. Vill hemskt gärna väga högst 69 kg. Var ju nere i 57 men så smal behöver jag inte vara när jag är 50 och 1,76.
?men 110 kg,jag vill ner till 69,vi säger 7o för aritmetikens skull. Det ör ju bara 4o kg. Jag har gått ner 35 kg en annan gång. Så teoretiskt 
R det möjligt. Men de 36 kilona var 2o och 16, och när jag fortfarande höll på att gå ner. Er för jag en ny smörtmedi in som jag går upp 9 kg av på 6månader och hur många gånger orkar man gå ner samma kilon???

Men om jag tar resten av året det borde vara 52-5 veckor dvs47, så ska jag gå ner aningens mer ön 1 kg i ve kan och så får jag köpa ny garderob i höst. Förutom om jag för nån mer sjukdom som kör er kortison. Och vad ska jag göra med fetmedicinen? Jag vet inte om det ör värt min hälsa att fortsätta med den,f?r den hjälper ju sömnen men jag blir fetare och har blivit ända sen f?räta gpngen jag prova de, dö gick jag upp 6 kg på att halvår. Men då åt jag normalt. Nu äter jag mindre och i alla fall ibland nyttigare, så jag går inte upp 1 kg ler månad, men jag undrar i mitt stilla sinne vad som hän?jfr om jag satte ut den. Kanske måste det. För har inte röd att inte komma i mina kläder.

Jag tror jag ska fråga min psykläkare om hon tycker det är ok att trixa med de andra medicinerna så jag kan sluta med mianserinet helt. Det vore underbart. Då kunde jag gå ner och stanna där! Nu går jag upp och ner samma förb**** kilon vilket är så jobbigt för stridsmlralen.

Synd bara att jag blir så allergisk av sånt jag äter lcta på LCHF, som ägg, broccoli, blomkål, champinjoner. Skulle få en ordentlig utredning av histamknintolerans och mastcellsaktivering men det blev inget. Min vc släpper allt som om det vore en het potatis.

Har fått sömnremiss äntligen, det skulle gjorts i våras nån gång, men även denna är ställd till fel mottagare och på fel frågeställning. Jag ska hämta en sömnapnemaskin och sova med en natt hemma. Men det var inte snarkningar som var problemet, jag vill sova på sjukhus i tre dagar med elektroner på hjärnan. Ska ringa St Görans och kolla att hon psykläkaren ens är uppdaterad och de gör det fortfarande. Men det är bland annat det här jag vill ha hemsjukvård för, en person i sjukvården som reder ut sånt här åt mig. Då får de se hur hemskans mycket tid det tar när det blir fel, man får begära om kopior, ringa, ändra, tala med andra, vänta på tid osv osv.

All skillnad i världen!

Läser en diabetesblogg (https://www.livetochdiabetes.se). Eftersom diabetiker är så olika så är det vettigare att jag lär mig specifikt om hur Mikaels diabetes beter sig än helt andras, men jag brukar ändå få nåt att tänka på när jag läser så jag fortsätter.

Idag var det nån sportare som beskriver maten under en dag. Läs och häpna:

Mellanmål (innan träning)	Banan/smoothie/juice
Frukost (efter träning)	Gröt med banan/nötter/honung + 2 smörgåsar med pålägg (t.ex. jordnötssmör)
Mellanmål	Nötter/frukt
Lunch	Ris, falafel, hummus, grönsaker + knäckebröd
Mellanmål	Smörgås/frukt/smoothie/nötter
Under träning/direkt efter träning	Sportdryck/dextro/russin/frukt
Middag	Pasta med vegetarisk currygryta och grönsaker
Mellanmål	Smörgåsar/frukt/gröt

Om vi då jämför med min dagsranson av kost:

Frukost

Massa piller svalda i 0.5 dl yoghurt och 15 ml medicin i olja svalt i 0.5 dl Troccadero light, samt två andra mediciner sväljes med 33 cl oftast lättdryck svart vinbär.

Middag

Idag, tack mamma och pappa!!!!!!, en rejäl portion potatis och kålpudding och sås och lingonsylt, samt en sallad med dressing och smulad fetaost (jag pimpade deras sallad). När jag säger rejäl portion menar jag verkligen det. 33cl dryck till maten.

Kvällsmat

Ikväll hade jag bakat, jippi, så vi åt varsin smal bit kladdkaka med cocostoska. Jag drack under dagen ett par 33 cl-glas till så mitt totala dryckesintag blir förhoppningsvis 1,5 l. Jag dricker massor när jag är törstig, vilket tyvärr är sällan, och därför har jag färdig svartvinbärsdricka för det kan jag tvinga i mig lättare och framförallt mer av än vatten. Vatten duger bra till törst, mindre bra till tvång. Och så svalde jag mediciner med max 0.5 dl yoghurt, samoa idag, 15 ml olja med två munnar trocca.

Jag vet att det är extra viktigt att dricka när man har lågblodvolym, då ska man också salta extra tror jag. Jag har aldrig varit en stordrickare, men ska försöka bli bättre nu när jag har såna problem med ögonen. Det ska i a f inte vara för att jag dricker för lite.

Det är allt. Jag äter alltid mediciner och dricker yoghurt och något mer till det. Oftast minst 33 cl. Och så dricker jag under kvällen, 33-66 cl. Och så äter jag en rejäl middag. På kvällen äter jag oftast bara medicin och vätska. Har vi färdigkokta ägg kan jag ta ett, annars dricker jag lite varm oboy för att dra blodet bort från huvudet till magen, att det söta ska göra en pigg men sen trött, plus att varm mjölk har nåt i sig som man somnar av.

Men låter den dieten som nåt man går upp i vikt av? Det är orättvist! Just nu kämpar jag med en växt mage som jag är sur på. Men jag äter mat till största delen, god, hemmalagad mat, och kanske nåt nyttigt till kvällsmat, ibland ett par sillbitar eller tre köttbullar med rödbetssallad, eller 2 dl O'boy. Jag äter en variant av 16:8 som nog mer är 18:6. Men sporadisk fasta som inte förknippas med svält ska snarare göra gott, man blir bl a mer insulinkänslig.

Men vi borde ta tag i vår kost igen och ta bort potatis och i mitt fall pasta, och bröd som vi har ätit av och till i december och januari. Det är så enkelt och så gott med en ostmacka till kvällsmat, men man kan äta bara ost och gurka. Jag håller mig mätt längre på LCHF-mat. Och det är ju nyttigare för både Mikael och mig. Så får det bli. Potatisen får nog vara halvt kvar förresten, för jag blir allergisk av alla ersättningsgrönsaker som blomkål, broccoli och svamp och även ägg. Men man kan äta en liten potet istället för två stora.

Dagens bantningstips

Ingen vidare fara

Idag såg jag hur ett svart föremål flög i hög hastighet rakt emot mig ca en decimeter från mitt ansikte. Jag blev såklart rädd för att det var en geting. Men när den flög vidare såg jag att den flög som en fluga och inte som en geting. Vi har som väl är inte haft så varmt i sommar och har inte haft nån enda geting inomhus! Men den där flugan alltså, jag tror det var ett rop på hjälp, för den hade fastnat bakom persiennen och när den kom därifrån flög den inte bara en gång rakt mot mitt ansikte utan två. Jag tänkte på den rörande filmen jag såg nyss om en kvinna i Indien som övergav en nyfödd bebis. Det kom vildhundar och undersökte saken och efter ett tag försökte hundarna skaka liv i bebin, sedan började de skälla på förbipasserande som då fann barnet och tog det till sjukhuset. Läkarna sa att flickan hade haft tur som överlevde.

Och när en fluga ber mig rädda dens liv så bryr jag mig inte. Orkar inte fösa ut en fluga. Jag kan ju döda en spindel, om den är så stor att den skrämmer mig. En myra utomhus kan jag trampa på utan att tänka över saken, fast jag sen förra sommarens invasion är lite mer nervös för dem om jag skulle se dem inomhus. Och om jag inte kan få ut en geting lätt så tvekar jag inte att slå ihjäl den. Men jag skulle ju aldrig kunna döda en hund. Var går gränsen för vilka djur som är spillbara? Husdjur, givetvis, men i andra länder där det finns vilda hundar ser man dem inte nödvändigtvis som värdefulla familjemedlemmar.

Kanske är det lite samma med människor. Alla är jämlika, men en del är lite mer jämlika än andra. Att abortera ett flickfoster går tydligen hur bra som helst. Inte för att jag tror att de flesta av oss kan förstå hur det är att leva i en kultur där man måste betala för att gifta bort sin dotter, som sen "tillhör" sin mans familj och inte ser efter föräldrarna på ålderns höst. Då hade jag också velat ha söner. Det ville Mrs Bennett också, och familjen Crawley. Numera spelar det mindre roll om en person är man eller kvinna och om ens bebis är pojke eller flicka. Kanske att man vill ha en pojke om man har en radda flickor, men inte för att familjen behöver en pojke för att överleva, utan mer för att det är kul att ha både och. Men att vara vit kvinna i Sverige är nog fortfarande milsvid skillnad mot att vara kvinna i en fattig by i Indien, en sån där det inte ligger nåt call center och där fattigdomen och svälten knackar på dörren varje dag. Inte för att det är värre att vara fattig i Indien än i Somalia, men nyheterna nu handlar om Indien och flickor. Men det är inte bara en fråga om ren svält. Det finns miljontals människor som äter samma sak varje dag. Både Mikael och jag är okynnesfeta. Inte alla mina kilon kommer av mediciner och sjukdomar, även om jag vill tro att de flesta gör det. Nu när jag nyss fyllt år har det varit godsaker i långa banor och det är inte slut på sötebrödsdagarna riktigt än. Det är ju underbart att gommen får sitt, men det finns ju en gräns för hur många Geisha man verkligen behöver. En ganska låg gräns. Det är som på jul, när alla ger Aladdin till bekanta och brevbäraren; så mycket godis behöver ingen.

Men det är lätt att visa kärlek med mat. Vägen till mannens hjärta går ju rentav via magen. Både cookiesar, oxfilé, färska bär, lakrits och choklad, spaghetti bolognese, lax, äppelpaj och en glasstrut har använts den senaste veckan för att visa mig kärlek. Och jag har känt den, i varje tugga! Det är synd att man inte lika lätt kan se spänning som kärlek. Jag ska prova att träna mig på det imorgon. Vi ska äta korv och bröd till middag imorgon och förhoppningsvis kan vi äta utomhus! Det tycker jag är fest. Om djuren kan hålla sig borta vill säga.

Klänningskärlek!

Jag har läst några sytidningar på readly de senaste dagarna, upptrissad av mina sy-om-reavaror-på-H&M-drömmar. Och alltid slinker det igenom lite kungligheter i klänningar även om man bara tar en kort runda på Pinterest. Men den här slog mig rätt i magen. Det är nämligen reklam!

För första gången i mitt liv var reklamen inte bara snygg och välkommen i flödet, utan MAKALÖST VACKER! Jag är helt tokig! Älskar prickigt, älskar färger. Ojojoj. Den affären hade jag handlat livet ur mig på, om de hade haft kläder för feta! Men det slår jag vad om att de inte har, jag går inte ens in och kollar. Det är synd att man är fet, för folk må ha kroppspositivism och allt det där, men ingen är väl egentligen snyggare med valkar och 40 kgs övervikt än utan? Den enda ölmage som är snygg är om den istället innehåller en bebis. Man får se ut som man vill och den som är nöjd fet höjer jag till skyarna men det är inte jag. Jag längtar ihjäl mig efter Anja, 57 kg, 1,77 lång och BMI strax under 19. Då älskade jag min figur. Den var precis så jag var nöjd med den. Men sen hände livet, mediciner, sjukdomar. Och nu är jag fet med inte så fantastiska möjligheter att bli smal igen om jag inte ska slå i en högre växel, eller kanske i ärlighetens namn NÅN växel alls med LCHF. Jag har inte ätit bröd sen vi slutade med potatis, bröd, pasta, ris. Förutom de 3 croissanterna jag åt till middag förra veckan, för att ingen orkade ens värma nåt. Men det går att skärpa sig, men jag inte säker på att jag klarar att vara så strikt att det ger effekt. Och jag har ju en ständig viktuppgång från en medicin att kämpa mot. 6 kg per år märks. Har fått ner hastigheten på uppgången från 12 kg om året, men  det är fortfarande illa. Man behöver inte vara gå-av-på-mitten-smal som Kate Middleton var på makens hästpolomatch,

men man behöver väl å andra sidan inte klä sig i ett ofantligt olivgrönt tält som svägerskan gjorde.

 Det är mest såna kläder det finns för feta. Tältkläder. Bara raka.

Och jag vet ärligt inte vad jag har för sorts figur nu. Trinny och Susannah pratar fortfarande om det, hur man är alla möjliga sortera frukter, verktyg, musikinstrument och vad det nu är deras teori går ut på. Jag skulle kanske säga att jag var en cello förr när jag var smal. Stor byst som gjorde att min inte helt smala midja ändå såg relativt liten ut, och sen en rätt mager ända men man kan inte få allt. Men nu passar jag inte in på de där
storleksbeskrivningarna på klädaffärerna. Form? "Tunna" finns aldrig med. Jag tänker bevare mig väl inte säga mina mått, men de är plockepinn från tre olika storlekar nu när jag kollat lite på postorderklänningar. Eller två, om man tror att modellen klarar det. T-shirtklänning kallar de det, men det är bara en t-shirt som är för lång. På vem är en t-shirt klädsam? Inte ens fotomodeller, de har ju kortärmade toppar i så fall, linnen knutna i midjan, sånt. Men vem vill gå klädd i en lång tisha? Det är ju på sin höjd ett sunkigt nattlinne.

Nej, jag vill ha klänningar som den här gröna överst i inlägget och som är från Klänningsfabriken. Skulle kunna gå i dem jämt och skulle känna mig vackrast i världen, för varför måste jag ha en oformlig klänning för att ingen ska råka få syn på hur fet jag är. Ledtråd: Det syns i alla fall i ansiktet!

Tänk om det verkligen kunde finnas mode för feta som såg ut som mode för smala fast med rundare passform? Jag vill inte gå i breda oformliga tält som når ner till knäna och som jag ska ha leggings under, leggings med stretch och resår. Nej, om jag kunde allt och orkade allt skulle jag på riktigt vilja göra snygga kläder för tjocka, som de inte skulle känna sig som ufon i.

Som Kate, fast utan personal shopper, bo i slott med personal, gift med (otrogen???) prins, apanage, märkeskläder och bmi på 17. Så fet och fattig, fast FABULOUS ÄNDÅ!

Den ultimata klänningen

Jag kommer ihåg en Pressbyrån i ena armen i Nordstan där de hade internationella tidningar. Jag var ca 21 år och upptäckte Wedding Magazines. Sen flyttade jag till Basel och där hade de tyska brudtidningar! Jag köpte 1-2 i månaden och störtnjöt! Till och med efter att jag var gift prenumererade jag ibland på bröllopsmagasin om det var särskilt fördelaktkga erbjudanden, och sen skyllde jag på att de var till Jojo. Och nu har jag en anslagstavla som heter brudklänningar på Pinterest. Och vi ska inge göra om festen och förnya våra löften, utan jag sparar bara på vackra saker.

Jag har kommit till en sorts slutsats.

För det första borde jag få göra om mitt bröllop med den figuren jag hade de tio åren innan jag träffade Mikael, och fortfarande hade när vi träffades. Ingen vill vara en fet brud. Jag vill i alla fall inte det. Men jag vill inte vara en sjuk brud heller, men tufft, så går livet.

Men jag borde få göra om alltihop, eller i alla fall bröllopsfoton. Men vi har ju fler rynkor nu och fler gråa hår, så jag är inte säker på att lösningen är att klä ut oss i bröllopskläder och fota en 49-åring och en 59-åring och tro att vi ska bli nöjda med fotot. Vi är gamla och tjocka. Tjocka kämpar vi lite halvhjärtat med, men gamla går ju bara åt ett håll. Jag rycker inte ens ut mina gråa hår längre, och inte orkar jag tona. Och för den delen så kan jag inte komma på vad jag skulle haft för klänning om jag var smal. Jag gillar så många stilar och har svårt att välja just en. Tvärtemot min natur är jag less is more när det gäller brudklänningar. För mycket ser pråligt ut. Så understated är bra. Här kommer några jag gillar. Om man har bmi under 20. Haha, kanske behöver även åldern vara max 20 för att man ska bli riktigt nöjd :-)

Men det är ju viktigare att bli nöjd med äktenskapet än med bröllopsfotona.