Idag fyllde min norske bonussvärson 47 år. Idag dog Ari Behn, f d man till norska prinsessan Märtha Louise, av självmord, 47 år gammal. Idag dog en gammal vän till familjen efter en oerhört lång period av ohälsa och trots att man är lättad för hans skull så är man aldrig så gammal att man tål att bli föräldralös. Julen är verkligen kontrasternas period. Jesus är orsaken till att vi firar, dock upplevs tomten, paketen, maten vara det viktigaste. En person som jag är stolt att kalla vän blev lämnad ensam på julafton av pojkvännen som åkte till Mexiko, men istället för att vara hemma och sörja frågade hon om nån i bostadsrättsföreningen behövde en tomte, och en 8-årig pojke med ensamstående mamma (jag har aldrig ens kommit på att ensamstående föräldrar inte har nån tomte som kan passa på att "gå på toa" eller vad man säger nuförtiden) blev överlycklig. Jag var så stolt över att känna en så stark och omtänksam person som satte tillbaka "Good will towards men" framför "tusentals klappar till alla".
Så många känslor, så många som är ensamma, ofrivilligt. Jag hade gärna varit ensam hemma och ätit spaghetti och köttfärssås, men det är ju för att jag har en man och en familj. Om man inte har nån enda att fira med så måste det vara förfärligt att sitta ensam och vilja vara med nån. Jag är ju heller inte ledsen när jag är ensam hemma utan tycker det är skönt. Jag är introvert och gillar tystnad, men alla har det inte så. Nu hade jag världens bästa julafton och är tacksam för det, men inser att det inte är så för alla.
Alla dessa tankar om lidande på den stora glädjehögtiden kom till sin spets igår kväll. Jag har sovit riktigt dåligt i flera nätter. En svårt me-sjuk skulle avvisas från sitt boende, för att hennes önskan om att bli lämnad ifred efter att hon gjort något jobbigt, dvs att behandla hennes sjukdom så den inte försämrar henne, inte går ihop med boendets rutiner och god vård ur deras perspektiv. Hur det kan vara god vård att vården bestämmer hur en patient ska behandlas när de dessutom skadar patienten med sin vård är oerhört upprörande. Polisen skulle avvisa henne, men ingen hade packat. Hon hade transporterats 5 km till Sahlgrenska vid nåt tidigare tillfälle och blivit försämrad av det, och nu fick hon besked om att hennes nya boende låg 20 mil bort. Och när ingen polis kom och ingen sjuktransport, fick hon en lapp med att hon skulle ta taxi själv. Men hon kan inte ens sitta upp i rullstol, och har en kran som hjälp att lyfta henne ur sängen och på toa. Så åka taxi 20 mil precis före jul till ett boende som visst inte hade någon kran installerad är så nära vårdskada man kan komma.
Detta hände lagom till helgen, lagom till jul, lagom till att ingen enda människa brydde sig. För när hon blivit utskriven så fick hon inte längre nån mat från boendet och sköterskorna fick order om att de inte får hjälpa henne på toa. Hon har en mamma och bror som kommer med mat, såvitt jag förstår, men de har inte tillgång till kranen. Dessutom är hon ju inte längre inskriven och då får hon inte heller ta emot besökare när boendet är stängt, som under helgen och juldagarna. Jag tror fortfarande att det är nån information som fattas, även om en journalist från GP har varit hos henne och skrivit två artiklar i tidningen de senaste dagarna. Men det låter ju helt absurt att en person med liggsår inte får nån mat eller hjälp att gå på toa. Det låter ju som Mengelefasoner. Och det har tagit hårt på mig. Dessutom är det så mycket i december så jag har extra små marginaler och har sovit dåligt i flera nätter över det här. Härom dagen försökte jag anmäla saken till IVO men då behöver man hennes personnummer, och jag klarar inte av att vara part i nån anmälan, jag vet ju inte ens vem det är. När jag ligger i sängen så måste jag koncentrera mig för att hålla tankarna borta. Jag är så ledsen för hennes skull, för familjen, för de me-sjuka som mitt i att de själva försöker hålla ihop under jul engagerar sig i detta. Sen insåg jag att jag måste avlägsna mig emotionellt från saken för jag är inte till nån hjälp om jag också får ett sammanbrott. Men att inte tycka synd om henne känns som ett svek. Jag vet ju inte heller hur det kommer att gå för mig de närmaste åren, om jag kommer att bli så sjuk själv och det är jätteskrämmande hur dåligt vården fungerar för de allra svårast sjuka. Men igår kväll bad jag att Gud skulle hjälpa mig att tänka mindre på henne, oroa mig mindre. Jag kände mig som tidernas svikare. "Dina problem gör att min perfekta bubbla blir lite kantstött", kände jag mig som.
Men eftersom det ju är jul tänkte jag på Gud. Han har en jord full med barn som lider. De svältande barnen i Afrika är hans, flyktingbarnen som spolas upp på stranden i Medelhavet är hans, flickorna som könsstympas och sen våldtas av sina män, som inte får gå i skolan. Eller de många svenska barn och ungdomar som går otrygga och blir rånade på sina jackor och mobiler. Kanske ska man inte ge en tonåring en jacka som är så värdefull att nån vill stjäla den, men det är ju min uppfostringsmetod, inte allas. Det är i alla fall både unga och gamla som är otrygga, gamla som blir lurade, senila som bor hemma för att man har fått skära ner på boendena och de öppnar aningslöst dörren för vem som helst och lämnar den öppen så vem som helst kan gå in och rota medan den senila letar godis eller pengar eller vad som helst som man lurar dem till. Vi är alla Guds barn och han känner medkänsla med oss alla, och ömhet som den förälder han är. Visst vill han bara röja fram några hundra änglar och riva boendet där hon inte får mat och ordna upp hela grejen. Nån extra bestämd ängel kan ta ett snack med chefen. Och barnen, det behövs många jordnötspåsar, många änglar som vaktar de dementa. Men Gud har allt vad som behövs inom räckhåll, är jag övertygad om. Visserligen tror jag att jag ska vinna varje gång jag får en skraplott för att jag besvarat enkäter om funktionshindrade. Men Gud
kan. Han är universums härskare (sorry Trump, but that is not you!!!). Men likt en förälder som inte låter barnen leka med knivar men låter dem falla hundratals gånger medan de lär sig gå, så håller Gud sig tillbaka och ingriper inte när vi håller på att lära oss nåt. Och när jag bad Gud att kunna släppa me-tjejen så jag skulle få sova, så kände jag med Gud. Han får säkert sänka volymen på människobarnens lidande många gånger för att inte komma med en himmelsk härskara som stoppar alla krig och allt elände.
Kanske är det inte gudomligt att förstöra sig själv när man inte kan göra nåt, utan visdom att se vad man kan göra, göra det, och sen överlåta det åt andra. Är man ett vrak kan man inte hjälpa nån, så det är faktiskt omtänksamt att ta hand om sig själv också.
Hoppas därför du har fått en bra blandning den här julen. Både ett tillfälle att göra något gott, äta något gott, och bli glad när någon gått :-)
