Livet går vidare

Ibland är det ett löfte att livet går vidare, ibland ett hot, och ibland helt otänkbart. Så fort jag inte engagerar mina tankar så tänker jag på Anne, hela tiden är det en skiva på inne i huvudet som spelar upp ord hon sagt och kort hon skrivit och allting om igen och jag har läst på om dödshjälp och letat dödaorsaker i ICD-10, helt sjukt. Vill skriva en bok som heter A Cure for Anne och ha en loppmarknad där alla intäkter skulle gå till ME-forskningen. Så kunde jag göra mig av med de där sakerna jag aldrig orkar sälja på tradera men som är värda pengar. Om de blir sålda, nu är de inte värda nåt utom damm och dåligt samvete. Och folk får cancer och dör, de själva eller deras barn, och jag fattar inte hur nån kan hoppa glatt.

Men det är därför vi här på redaktionen älskar får och getter. De bryr sig inte, de bara hoppar.

6 kommentarer:

Monnah sa...

Jag tänkte skriva om förundran i min blogg idag eller någon annan dag (antagligen det senare). Dessa hoppande mirakel, de vackra blommor du delar, den tacksamhet du visar över små saker - allt det hjälper mig hitta mer förundran i livet. Tack! Kram.

Anja Olergård sa...

Men det var väl det finaste jag hört på evigheter. Du är ju bara en ängel!

Anonym sa...

Fina fina Anja, jag tycker också så mycket om din blogg för att den gör mig glad. Oväntade små bilder, roliga och allvarliga kommentarer om varandra. Dessutom känns den så äkta och sann. I mitt huvud tror jag att jag vet precis hur du och din man ser ut. Hur lägenheten är planerad osv. Antagligen har jag helt fel.
Jag har också gråtit över Anne i dag. Hatar att det kan vara så vidrigt att det enda som finns kvar är döden. Samtidigt är det en tröst. När jag absolut inte orkar längre, då finns det kanske hjälp att få slippa.
Tänker ställa en personlig fråga, som du naturligtvis kan låtsas att du aldrig läste, om den blev för privat. Jag undrar om din tro, närheten till Gud, gör att du kan hanterar sorg och ångest lättare? Kan Gud ge dig en annan tröst och hjälp än vad människor kan göra?
Stor kram till dig och tack för att du fortsätter med din mysiga blogg. Lena Aspman

Harriet Klarin sa...

Förlåt, jag kunde inte låta bli att svara fast jag inte är Anja! Men hon och jag delar samma tro.
Det första som poppade upp inom mig är Joh 14:27: "Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa." (Kristus)
Också vi som tror på en kärleksfull Gud kan inte låta bli att oroas och sörja. Men det finns ett stort hopp i sorgen, det känns aldrig hopplöst.
"Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår." (Paulus)
"Men vi känner, som skriften säger, vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana vad Gud har berett åt dem som älskar honom." (dito)
Det ligger en stor trygghet i att varje kväll - och morgon - lägga sitt liv i Guds händer och förtrösta på att han bara vill oss väl. Han känner oss bättre än någon människa gör. Han "tål" eventuella upproriska, ifrågasättande, tvivlande tankar och ger oss sin frid. Vårt mörker är inte mörkt för honom, han är ljuset. Jag är aldrig ensam och övergiven.
Det här livet är knappast enkelt för någon, men om man lägger sitt liv i Guds händer, planar oro och ängslan ut och man kan känna frid också i svåra situationer.
Allt sådant är svårt att skriva om utan att det känns som floskler :-)
Jag slutar med att citera Lehi, en profet i Mormons bok:
"Jag har sett hans härlighet och är för evigt omsluten av hans kärleks armar."
Precis så känner jag.
modren

Anonym sa...

Hej Harriet! Tack så mycket för att tog dig tid att skriva en sådan lång och fin förklaring till mig. Det var väldigt fint gjort. Lena

Harriet Klarin sa...

<3