Så välsignad

Jag har det så bra på många sätt, och på de som betyder mest. Jag har Mikael, han är snäll, vi är gifta och gör allt för att vi ska kunna lita på att det alltid ska vara så. Av alla sjukdomar han kunde ha, som Alzheimers, så har han en som inte påverkar mig på långt när lika mycket som min påverkar honom.

Han har underbara barn som jag älskar som de barn jag aldrig fått. Nyaste tillskottet i familjen, en ingift Miriam, är söt som socker. Mikael fick stenar som Belle plockat till honom. Det är älskade barn och barnbarn.

Mina föräldrar är på andra sidan rondellen, både bokstavligt och bildligt. Kan inte säga vad de har betytt och betyder. Måtte de ha 10-15 år kvar att leva.

Mina syskon är så fantastiska. Jag känner mig verkligen älskad och buren av dem. Och de har gjort mig till faster till fem av de goaste ungarna som finns. Och jag hoppas på fler!

Jag har fina, fina vänner. Några i verkligheten, några här eller på Messenger eller i brevlådan. Några som jag inte ens känner men som är blixtsnabba med att ge tröst och stöttning till andra sjuka när nån har det jobbigt.

Jag får jättebra vård på Stora Sköndal. Precis vad jag längtat efter sen 1994. Jag är inte jätteimponerad av min hälsocentral, men de har gjort mer rätt än fel, på det stora hela.

Jag är långt efter mina jämnåriga i allt som brukar kallas vuxenpoäng, men det är som det ska vara. Vi har inte råd att sjukas livsstil ska uppehållas, jag är glad att pengarna räcker till räkningar. Och att mina sommarsandaler är flera år gamla och lite slitna, och kommer från Deichmann och inte Hermès, vad gör det? Jag uppskattar fina saker, och hade gärna sett Mikael i snygga kläder istället för en t-shirt från Jula, men om det är hans största fel (och det är det!) så är det ju inget att klaga på. Jag hade gärna åkt på semester, men att vi inte har råd gör inget för jag orkar i alla fall inte. Att Mikael får dåliga nyheter ovanpå dåliga nyheter gör inte heller så mycket, bara han älskar mig. Och om vi är varandras trofastaste stöd så har jag mer än många, mer än man kan förvänta sig faktiskt. Vi äter varje dag, olika mat dessutom, vi äter så mycket glass att vi dessutom är feta, det regnar aldrig på oss när vi försöker sova, det största hotet mot vår livsstil var myrorna som försvann när Mikael använde myrmedel.

Det finns ingen bot mot ME, men jag har inget dåligt liv. När jag räknar upp det jag är tacksam för känner jag mig rikligt välsignad, ja, rik helt enkelt. Rik på allt som spelar någon roll. Fattig på det som inte gör någon enda människa verkligt lycklig. Pengar är papper, en kram är att någon ser en, älskar en och säger Jag är på din sida. Att min ohälsa plågar livet ur mig, sakta och säkert, är också bara nåt man får köpa om det man vill ha är Livet. Många har det värre än så.

Jag har hetsat upp mig så mycket i det sentimentala nu att jag faktiskt vill ta Mikaels hand.

Men jag väcker inte en sovande man, några vuxeninsikter har jag gjort. Livet blir bättre för oss båda om jag låter honom sova snarare än väcker honom för att säga att jag älskar honom.

Så jobbar jag. Det finns ju mess.