Tacksam

Såg precis att min mamma har klickat gilla på nån me-artikel på fb och jag blev alldeles rörd.

Jag har slitit mycket med att omdefiniera mitt värde. Från att vara ung och med livets framtidsutsikter som ett stort smörgåsbord framför mig var steget till sjuk "a giant leap". Och i takt med att jag blivit sämre har jag fått definiera om mig själv igen och igen. Det har varit hårt arbete och jag antar att jag inte är färdig än.

Fantastiska Pernilla har gjort och sålt ME-awareness-armband och satt in över 4000:- till forskning. Och hon är också sjuk, alltså. Jag är tokstolt över henne och fullständigt imponerad! Men samtidigt känner jag hur det pockar i huvudet: Varför kan inte du också göra det? Att jämföra sig med andra slutar så ofta med minus till en själv, eftersom man ofta jämför sitt sämsta med andras bästa, plus att man inte jämför sanna bilder, i och med att man inte vet allt om andras liv.

Så jag ska komma tillbaka till tanken på mammas gilla-klick. Hur stora våra bedrifter än är, så kan de inte få oss att älska oss själva bättre. Och hur små våra enstaka hurrarop än är, så kan de röra en annan människa och göra deras dag bättre.