5. Forgo a grudge

För det första. Man kan ju fråga sig om det gör nån nytta att tänka sig för gällande en god egenskap bara en dag innan man går vidare till nästa. Jag har funderat lite på det. Det har bara gått några dagar av mitt storslagna decembergodhetsprojekt. Någon dag har jag lyckats, andra dagar inte. Men kanske är det precis så här det ska vara. Inte att man arbetar på en "godhet" i en vecka eller en månad, tills man har bemästrat den och aldrig kommer att göra fel igen. Vi är works in progress. Det är så lätt att tänka ut vad det innebär att vara bättre än vi är, men svårare att göra. Jag tycker det känns lite förlösande att bara behöva försöka en dag i taget. Lite som att jag vet från början att jag inte kommer att bli för evigt färdig med att släppa agg efter idag, och det är inte heller meningen. Resan är målet.

Ja, men då har jag arbetat idag med att släppa agg. Jag har varit på riktigt dåligt humör idag, så dåligt att jag började städa i gamla kassar med kläder. Och nu har jag ont i hjärtat. Har haft ont överallt idag, på ett ställe efter ett annat. Så det där med att inte känna agg var inte helt enkelt idag när jag såg hur tokigt en person agerar i en sak som på långt håll påverkar hur folk ser på mig. Ja, jag vill inte specificera mig mer än så, och kanske har jag redan sagt för mycket. Jag gör ju lätt det. Men efter att jag... hrm, läst en sak som jag inte tyckte om, så kom det lite ilskna känslor och att jag blev irriterad på att personen gör fel och att det drabbar en hel grupp. Men så tänkte jag på dagens juluppgift och försökte bli i alla fall neutral i mina tankar och känslor. Det gick inte jättebra och jag tyckte fortfarande att hen var en riktig dumbom. Men jag försökte verkligen. Och nu är jag glad över att kunna säga att mina känslor har gått från att hen är en idiot till att hen inte begriper bättre till hen gör sitt bästa, precis som jag.

Som sagt, en dag är inte nog lång tid för någon varaktig förbättring, men så kort att man står ut att försöka sig på även de mest obekväma goda egenskaperna.

Imorgon är det 6. White a letter.

Den får jag väl inte skoskav av! Låter som en godhet i Ecco-variant. Men jag ska inte tuppa upp mig än.

3 kommentarer:

Sara sa...

Om målet är vägen så kanske det också räcker att överväga om man gör rätt i att gå och sura eller inte. Att släppa agget kan komma i ett senare steg och grundtanken kanske är att vi inte ska bära på gammal negativitet som är passé? Det finns en surkärring här nedanför backen som i många år hött åt oss med käppen för att vi använder en promenadväg som går i närheten av hennes uteplats, vilket hon uppfattar som störande. Henne har jag haft en del agg mot, men nu när jag har kometen så kan jag ta en annan, längre väg och då behöver jag inte tänka på henne mer. Och hon kanske blir mindre grinig nu när inte tre personer (jag o ungarna)går förbi tio meter ifrån hennes fönster som ändå är dolt av buskar, och då är plötsligt samtliga inblandade personers liv lite bättre! Det hade varit lätt gjort att fortsätta envisas med att hon gör fel och börja skriva arga lappar istället!

Jag såg i RME-forumet om en flicka i Tyskland, henne ska jag skriva ett julkort till, det får bli dagens uppgift. Tänk så lägligt den kom! Ska genast be maken köpa ett fint kort.

Anja Olergård sa...

Jag klarar inte fler historier om tvångsvård och felbehandling. Jag står inte ut! Det är mer än fruktansvärt!!! Vad hon måste plågas när de tvingar henne till aktiviteter hon inte orkar. Mitt hjärta brister. Kanske hennes också...

Monnah sa...

Write a letter? Hit skickar vi fina julkort i år: http://q13fox.com/2014/12/01/little-girl-who-weighs-just-23-pounds-has-one-christmas-wish-before-she-dies-can-you-help/

Det är frustrerande att höra hur folk blir felbehandlade av vilka orsaker det än vara må. Ibland vet folk inte bättre och det är särskilt viktigt att komma ihåg det när man helst bara vill ge igen i frågor där man tycker man har rätt och vet bättre. De flesta människor gör ju inte saker för att medvetet såra och skada sina medmänniskor även om det kan kännas så.

Apropå att göra rätt eller fel... Jag fick ett så fint facebookmeddelande från en av mina allra första elever för ett tag sedan, ett som faktiskt fick mig att gråta en skvätt. Tänk att han tog sig tid att skriva några kärleksfulla och uppmuntrande rader trots att jag vet att jag har haft dåligt samvete ibland över att jag var en sådan besserwisser, om än verkligen kärleksfull, då jag var ung och barnlös. Vissa situationer hade jag definitivt hanterat annorlunda om jag hade haft barn själv och vetat en del saker som jag inte visste då. Samtidigt gav det mig bekräftelse på att mitt jobb har varit och är viktigt och hur jag verkligen ska bli bättre på att uppmuntra alla lärare runt om i världen. Deras uppgift är otroligt viktig på många plan!

Tänk på den stackars rektorn som blev utsedd till syndabock då Yara hade slagits ihjäl av sina släktingar. Hans liv blev så svårt för honom att han försökte ta livet av sig trots att han har fru/sambo och två små flickor. Grymt! Bara för att människor tenderar att vilja utse syndabockar när något gått fel - för det måste ju vara någons fel?! Att släppa taget är onekligen viktigt. Jag är glad att du tog upp det här idag och ska tänka lite extra på det denna lördag.