Förlåtelse

Gårdagens julkalendergodhet, att förlåta en fiende, var svårare än jag trodde, men också mer givande.

Jag skrev ju rätt öppet om en person jag inte har förlåtit. Men jag hade sagt att jag skulle ha med hen i tankarna hela dagen. Det lyckades jag inte med, mest på grund av mitt glömska sinnelag. Men vid ett par tillfällen kom jag ihåg det. Jag stod och skulle slänga nåt i skräpkorgen i köket när jag kom ihåg det. Och snabbt, utan att tänka mig för, höll jag en mikrobön och bad till Gud om hjälp att vilja förlåta NN. Jag sa namnet, och det var svårt. Då insåg jag hur insyltad hon är i min hjärna. Och jag tyckte för första gången att det vore skönt att slippa avsky hen så mycket. Det vore trevligare inne i mitt huvud om det var ro och frid och inte hat och strid, även om dessa diktarord är lite för starka.

Jag kan meddela att jag förut försökt be gud hjälpa mig att vilja förlåta. Men det har inte varit sant, jag har inte velat. Och då blir det inget.

Kanske skillnaden den här gången är att jag har min kalender att tänka på, att jag varje dag vill ge en present till jesusbarnet, och att jag vill att godhet, fred och frihet ska råda över jorden. Och att det där finns kraft.

Mamma sa att man får se att förlåta NN som att ta av sig en ryggsäck och ge den till Jesus. Den tanken väckte känslor. Så skönt att bli av med en ryggsäck full av ormar.

Och nu på morgonen (ja, strictly speaking är det ju inte morgon, men jag är mer eller mindre nyvaken fortfarande) känner jag att något har hänt. Jag vill inte avsky hen, jag vill inte straffa hen, berätta på fb vad hen försökte göra, hur självisk hen är. Nej, jag vill inte ens prata så. Det har hänt nåt.

Hon gjorde sitt bästa. Jag behöver inte ta ansvar för nåt som har med hennes handlingar att göra.

En underbar, julig känsla värmer mitt bröst. Det var svårare än jag visste att förlåta, jag har inte kunnat det på många år.

Men nu har det börjat. För att jag var villig att öppna hjärtat för nåt annat. För peace on earth, good will towards men.

Och jag har upplevt mitt eget julmirakel. Jag vill förlåta, jag kan förlåta, jag ska förlåta.

Jag har förlåtit.

Och all ära till jesusbarnet. Utan honom hade det inte gått.

3 kommentarer:

Monnah sa...

Fint!

Harriet Klarin sa...

Gott att läsa.
Festligt att det hände när du slängde skräp! Så symboliskt att du gjorde dig av med ditt gamla skräp = bristen på vilja att förlåta.
Det är f ö hemligheten bakom att vi inte är fullkomliga. Vi är alltför förtjusta i våra synder och svagheter. Något att bita i.
modren

Sara sa...

Wow!