3. Apologize

Idag var det återigen Mikael som bad om ursäkt, han var ju gårdagens gentle också.

Fast jag tänkte hela dagen på att be om ursäkt, och till slut hittade jag nåt relativt litet, och bad om ursäkt. I vanliga fall säger vi inte bara Förlåt, utan specificerar vad vi gjort, så att man kan visa den andre att man förstod vad det var man gjorde som de blev ledsna/besvikna/arga på.

Men eftersom jag är den jag är, med den hjärna jag har, så kom jag till slut inte ihåg vad jag hade sagt, skulle säga, eller... Och nu glömde jag bort slutet på den meningen också.

Jag försökte dock verkligen. Men Mikael lyckades bäst.

Imorgon är det 4. Keep a promise.

5 kommentarer:

Harriet Klarin sa...

Idag har jag verkligen bett om ursäkt för att jag verkligen bar mig knäppt åt. Jag tycker annars att i min aktningsvärda ålder gör jag inte så mycket jag behöver be om ursäkt för. Humöret är mycket lugnare numera och jag hetsar inte upp mig lika mycket för småsaker. Men idag var jag SUR, länge, det gick inte över. Visserligen hade jag en viss orsak men den orsaken stod inte i proportion till surheten alls.
Men försoningen var härlig.
modren

Sara sa...

Fint jobbat, ibland måste man ställa till det för att ha nåt att ordna upp!
Själv kan jag rapportera att jag har hållit mina äktenskapslöften. Idag med. Gälls det som godkänd uppgift?

Anja Olergård sa...

Bättre löfte än så kan man väl inte hålla.

AL sa...

Åh. Jag kænner mig drabbad av sjælvinsikt efter modrens inlægg om surhet som inte står i proportion till orsaken. sån ær nog all min surhet.

Monnah sa...

Jag och yngsta dottern pratade om temperament och bråk och sådär i går. "Du och pappa kommer att vara ihop för evigt, jag känner det på mig." Tja, sa jag, det hoppas jag verkligen, men några garantier finns inte. Vi gör alla så bra som vi kan och i vår familj har ni turen att ha två föräldrar som vill samma och som har möjlighet att genomföra det också. "Men ni är inte alltid överens." Nej, vi är inte alltid överens. Och är det någon som inte är överens så är det i princip alltid jag. Som inte är överens, alltså. Och jag blir sur. Sursursur. Men jag kastar aldrig tallrikar eller slåss eller skriker och det är rätt trevligt för resten av familjen. Med ålder och vishet kan jag dock tala om för mig själv när surheten inte står i proportion med vad som är rimligt och dessvärre tror jag att jag får konstatera att det alltid är jag som är den som överreagerar åt den lägre pH-skalan. Jag ska tänka på att göra bot och bättring...