Men det kändes som den ofullbordade symfonin att bli avbruten och nedsläckt mitt i när Johan pratade.
Men så tänkte jag att så är döden. Kommer plötsligt, även om man visste att man hade en viss mängd tid på sig, men kommer aldrig när det passar, aldrig när det är lämpligt, man är förberedd, man klarar av det. Jag ska vara ärlig och blir inte så ledsen när riktigt gamla människor dör. De har det ofta inte särskilt kul längre så för deras skull tycker jag det är ok. Och livets gång är ju att folk dör, ALLA dör.
Varje dag Mikael inte har dött är jag glad.
Varje dag jag lever är jag också tacksam för att det i min kyrka finns vigselförrättare som inte bara lovar gifte tills döden skiljer er åt, utan för tid och all evighet. Så även om jag mister honom nu, det är väl det man får räkna med när man gifter sig med en tio år äldre diabetiker (inte för att jag är särskilt frisk heller, men man brukar bara känna sig död, inte faktiskt dö), eller nu i alla fall som i för tidigt, så vet jag att jag kommer att klara mig. Jag har sett det göras. Min babysyster gjorde det utan att bli mer än gradvis knäpp. Man kan överleva utan sin make. Vill inte, kan kanske om jag måste. Bevare mig väl!!
Annars måste jag sjunga hans lov idag. Jag kommer upp och undrar om jag måste göra fläskytterfilé med potatisgratäng (orkar inte) och hittar först en magnifik rosbukett med fyra sorters röda, rosa, vita rosor. Brukar inte gilla blandbuketter men denna var enastående. Och ett kort som var så fint att jag fick ta paus för att hämta mig från all rörelse.
Sen fick jag en PULSKLOCKA! Jag har velat ha det länge, Mikael har gått i skolan i 18 månader och före det hade vi inte heller riktigt flyt. Men jag trodde jag skulle få den på min 50-årsdag. Lite trist att veta sin present. Men så överraskade han mig! Han har läst på, som jag inte orkar, och vet precis vilka funktioner jag vill ha och vilka jag gärna är utan, i alla fall inte vill betala för. Det är en liten, smal, svart Fitbit nånting. Den laddar nu men i morgon kan jag förmodligen börja använda den. Ser så mycket fram mot att se vilka saker den säger, vad jag måste skippa, göra annorlunda, göra bättre. Nu börjar livet där pulsen aldrig får bli tresiffrig.
Men han är så ljuvlig, den där mannen. Hur kunde jag få honom. Så lycklig!!!
Fast vi har också gråtit en del, mest jag. Är labil och trött. Hade sovit för få timmar i natt. Då blir man inte som man ska.
Men jag gjorde två viktiga insikter. Den ena kom från utsändningen av kyrkan idag. Challe H******d sa nåt oförglömligt som jag redan glömt, men innebörden var att man skulle säga ja till att tacka nej.
Jag tar på mig hela världens problem, nej, egentligen bara de ME-sjukas problem. Jag lägger så mycket energi på att stötta, förklara, tänka, dra i saker. Men jag gör inte hälften av vad Anne gjorde. Är jag dålig som inte gör mer? Men svaret är att om jag gör mitt bästa så är det lika bra som Annes bästa.
Och om jag inte har lärt mig att sätta min egen välfärd framför dem jag hjälper, så kan jag varken hjälpa mig själv, min man eller några ME-sjuka. Så jag ska träna mig på att välja mej och säga nej.
Också fixa lp-skivan som går i mitt huvud och som säger hur värdelös jag är som är sjuk. Men det blir för en annan dag.
Idag är fortfarande full av rosor, kort, presenter, äktenskaplig tillvaro, kyrkomöte med fina tal och fin musik och svar som var just åt mig! Och sen tog vi nattvarden här hemma. Jag är van att göra det hemma eftersom jag inte kan gå till kyrkan, men det är speciellt att göra det som familj. Vi måste komma ihåg att även om vi båda har stora familjer som vi älskar, så är det Mikael och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar