Tröst

Jag följer en del på IG och FB som har med min kristna tro att göra. I vanliga fall är det välkomna inlägg i ett flöde som kan vara både ytligt och politiskt förfärande. Men när jag mår extra dåligt, som nu, kan det vara jobbigt att se. Jag orkar inte läsa nåt om att om man bara tror på Gud så blir allt bra. För så enkelt är det ju inte. Det är inte så att ju större tro man har, desto bättre, lättare och lyckligare blir allt i ens liv. Visst kan man få en grundtrygghet och tröst i svåra situationer, men man får svåra situationer.

Därför blev jag glad när jag såg ett foto idag som ska representera Jesus. Jag såg bilden tidigare idag men ville inte läsa texten under. Ville inte se om det stod nåt hurtigt. Men så alldeles nyss såg jag det igen, nu nederst bland dagens inlägg. Min kusin J hade gillat inlägget, och plötsligt blev kristendomen verklig igen. Min kusin har flera problem med hälsan och vill nog inte heller läsa för klämkäcka grejer alla gånger. Bokstäverna i hennes namn tog tag i mig.


Under bilden stod några av skriftens vackraste ord ur Jesaja 53:3-5:
Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande. Han var som en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi inte respekterade honom.
Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi såg honom som hemsökt, slagen av Gud och pinad.
Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.

Jag kan inte påstå att jag helt förstår varför Kristi lidande var nödvändigt. Varför är det bra för mig att han led? Men det är en sorts högre skola på den logiken och jag litar på att det var nödvändigt, och tar också tacksamt emot den frid och det helande som hans sår har gett mig. Han har lidit människornas plågor för att han ska veta hur han ska trösta oss i våra skröpligheter. Och den vetskapen tröstade mig ikväll. Hoppas den kan trösta dig som läser också.

1 kommentar:

modren sa...

Jesajas text är stark och helt underbar, men inte förstår jag försoningen. Den måste ha varit nödvändig, annars hade han inte behövt gå igenom den i logikens namn. Men jag känner ständigt dåligt samvete över min medverkan i försoningen, att Kristus måste lida så han blödde för mina synders skull. Den tanken är svår att stå ut med. Det är också svårt att känna tacksamhet och glädje över försoningen. Hur ska jag kunna glädjas över att Kristus helt oförtjänt och orättvist fick sona mina synder så jag själv slapp lida?
Kanske går detta inte att förstå förrän i nästa värld. Jag vet ju bara att utan Kristi försoningsoffer hade hela frälsningsplanen omintetgjorts. Hela människosläktet hade gått under. Så visst är jag tacksam - men har dåligt samvete. Jag måste nog anstränga mig att synda mindre och omvända mig mer, så Kristus får en lättare börda att bära?
modren, utrustad med ett känsligt samvete