Bakom varje olycka som rapporteras finns människor. De har mammor och pappor, syskon, män, hustrur. De är någon. Och är någon för någon annan. De kan vara drogpåverkade och skada någon annan, de kan vara självmordsbenägna och försöka ta livet av sig med hjälp av någon oskyldig. Ibland kan det också vara en trött småbarnsförälder som somnar en millisekund. Trafiken är bokstavligen livsfarlig.
Min pappa var med i en bilolycka när jag var ca 10. Han fick relativt få och små skador, brutet nyckelben, skador på ben, tinnitus. Den som satt bredvid bröt nacken men förstod det själv och sa att ingen fick röra hennes nacke. Minns hur hon såg ut med en sån där halo med skruvar in i huvudet. En kille i baksätet blev chockad, den andra killen i baksätet flög ut genom framrutan och landade med ansiktet i ett träd. Kirurgerna fick titta på foton när de småningom skulle rekonstruera ansiktet. Den olyckan har alltid påmint mig om att vara aktsam i trafiken. Och att trafiken ingalunda är säker bara för att man själv kör bra och uppmärksamt.
Olyckan som Aftonbladet rapporterar om 15.34 på E18 reagerar jag inte på och jag bryr mig inte ens om att slå upp och läsa.
Såsmåningom kommer Mikael hem, han skulle ha möte och kommer precis när jag väntar honom.
Plötsligt kopplas två världar ihop. Det var honom det stod om i pushnotisen 15.34. Inte som behövde åka ambulanshelikopter, Mikael är helt oskadd, men han var inblandad i just den olyckan. Personen kunde dött och även om vittnena är eniga om att det inte bara var otur och en vanlig olycka, utan mer, som jag inte vill berätta här, så kunde det hur som helst varit mycket traumatisk för Mikael, och var det säkerligen för personen i ambulanshelikoptern. Han har berättat hela det surrealistiska händelseförloppet för mig. Polisen ringde honom för en timme sen om ett par glasögon. Jag är så glad att han lever, inte orsakade nåt, att ingen dog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar