Beklämd

Jag säljer ju några grejer som är nya, de flesta, och som vi inte han användning för. Jag kan inte med att slänga fina, nya, oanvända Iittalaglas på tippen så därför har de stått i ett hörn och väntat på att jag ska orka sälja dem.

Så såg jag i nån grupp att nån säljer en diagnoalrandig, rätt ful plastbricka från Ikea, sparsamt använd, för 10:-.

Då känner jag mig plötsligt inte så fattig längre.

Men förresten ska man ju inte anta att folk säljer saker för att de är fattiga, utan kanske för att de är ordningsamma och inte vill belamra sitt hem med sånt de inte använder, och vill göra andra -- kanske de är de fattiga? -- och miljön en tjänst. Jag tycker ju idén att byta grejer med varann är grym. Och en gång hade vi en amerikansk gungstol som jag satt mycket i när jag orkade sitta upp, men nu var den mest i vägen, och så hade ena armstödet lossnat lite och behövde limmas. Och det där gungfästet på marken väger en del så den gav vi bort mot en bukett tulpaner och alla inblandade fick vad de ville, vi blev av med en möbel, slapp åka till tippen, och en funktionsduglig, om än behövde limmas, vacker möbel fick nytt liv hos några den passade bättre hos. Jag blir så lycklig av sånt!

En favoritgrej här hemma var 4 stolar vi hade fått av min kusin Stuffe och hans underbara Johanna. Ursprungligen var de från Stuffes storasyster Madlèn som gick bort i cancer för ganska länge sen nu. (Johans andra dotter Mia fick en egen födelsedag tio minuter efter sin syster, så hon föddes faktiskt på Madlèns födelsedag och heter Mia Madlèn Klarin. Hur coolt är det?! Vi har i alla fall haft fyra underbara stolar från henne och jag har älskat dem. Men de är gamla och folk var inte så feta förr. Jag väger ju kanske 100 kg och Mikael ett gäng mjölkkartonger till, och han sitter på köksstolar hela dagarna när han jobbar, så efter ett antal år är de nu för instabila. Men först har nån haft dem, sen Madlèn, sen Stuffe och Johanna, sen vi. Jag var så lycklig över det. Men nu håller de inte att sitta på så vi har köpt nya stolar på Ikea. Men jag älskade våra Madlèn-stolar. Och stolsitsen var magentafärgat linne, hur Anjigt kan det bli?!

En annan fin historia är att när farmor Anna dog så fanns det fem flickebarnbarn (Terez, Madlèn, Jacqueline, jag, Ellen) som fick ärva varsitt smycke. Vi fick välja i turordning och Madlèn valde mitt favorithalsband. Men jag valde ett annat som är rätt coolt, jag ska nog börja använda det igen. Jag har ju så sällan smycken eller går bort. Men sen när Madlèn dog så gav Inger mig det halsbandet, fast nu var det både efter farmor och efter Madlèn. Och jag hade på mig det på min systers bröllop. Å, jag älskar när saker får nytt liv, och igen, och igen.