Igår kom Mikael hem efter 22 fast jag hade skrivit att hans möte skulle vara 17-19. Det var 18-20.30, sen hade han kört några hem och sen köpt mjölk och yoghurt på Hemköp. Jag trodde inte på allvar att han var död, jag kämpar verkligen emot att tänka katastroftankar om såna saker. Kanske var det för att jag väckte den björnen igår kväll (döda makar)som jag har tänkt flera gånger på min syster idag. Världens starkaste och modigaste och mest well-composed kvinna, fast hon är en Lilla. Jag tänker på hur hela mitt inre slets ur kroppen på mig på begravningen, hur hela jag var en enda gråtmaskin som kunde fått jobb som gråterska på vilken medelhavsbegravning som helst. Hjärtat var i uppror på ett sätt jag aldrig förr upplevt det. Jag empaterar lätt med andra och att se min syster och sen kistan, ja, det var en riktigt hemsk stund. Går inte att förklara hur hemskt det var att bevittna. Men hon var så stoisk. Jag minns hur hon fönade håret på morgonen och bara det var nog för att jag skulle bryta ihop. Hon gör sig fin för sin mans begravning, BUHUUUU! Kanske fick hon styrka för att orka med begravningen så pass mycket att hon kunde minnas talen och musiken (Ninni var fantastisk!) och gömma och begrunda det i sitt hjärta. Jag tänker ibland på hur jag ska göra när Mikael dör. Ska jag ringa barnen? Såklart. Vad säger man? Hans mamma, systrar, min familj? Hur gör man? Om det är bara jag och min sorg är det ju en sak, men han har varit deras son, bror och pappa mycket längre än han varit min man. Hur berättar man för ett barn att din far är död? Barn å barn, de är ju vuxna med råge vid det här laget, och än är han inte ens halvdöd. Men det var som att det där man tror, "det händer inte mig" fast som brukar handla om bilolyckor mm, det går lika lite att applicera på att folk dör. Hon som spelade Hugh Grants syrra i Notting Hill dog nyss av hjärtinfarkt, 53 år ung. Så vi har inga garantier för att bli gamla tillsammans. Snarare kommer vi möjligtvis att bli invalider tillsammans, men förmodligen inte gamla invalider. Men bara för att jag vet att det är så, behöver jag inte ta ut det i förskott varje gång jag tycker han är sen. Men den här gången ringde han själv. Det är omtänksamt att inte behöva låta mig ringa och fråga om han lever, utan att den som är sen ringer och förklarar.
Döden, döden, döden.
5 kommentarer:
Oj så olika man kan uppleva saker och ting... Kände mig inte vidare stoisk i stunden, verkligen inte stark, snarare bedövad. Och hårtorkningen hade mer att göra med en automatisk vana än fåfänga... Så vidare mycket detaljer minns jag inte heller (bara ATT mamma höll ett fantastiskt tal och att Ninni var fantastisk), trots att jag alltid minns allting i detalj i åratal efteråt. Men den dagen är lite blurry, minst sagt.
Min enda filosofi är att man på något sätt klarar det man måste, även om man inte fattar hur det går till, varken förr eller senare. Och att det inte är någon idé att försöka förbereda sig på det eller fundera på det, för det är fullständigt omöjligt att gissa sig till hur det kommer vara i stunden. Tack och lov för det. /lillan
Ja, nu förstår jag ditt perspektiv bättre, bedövad, hårfönvan, blurry memory. Och nej, man kan inte förbereda sig, varken ett år i förväg eller en minut i förväg. Verkligheten är alltid en helt annan sak än tanken. Men jag tycker du är fantastisk som inte har blivit bitter. Det vill man ju inte, inte jag heller med ME:n, men när man ser på vad andra klarar så blir man lätt imponerad. De klarar det för att de måste, men ändå är det en stor sak. Det är synd om människorna, men de är också fantastiska.
Verkligen Amen till din sista mening... Love you ❤ /e
När min långa fina kommentar bara försvann. Då blev jag så ledsen och orkar inte skriva om den. Kram till dig från en av dina ME-kompisar dvs Lena
Verkligen irriterande när det händer! Men tack ändå! Och kram!
Skicka en kommentar