Och några dagar före det hade vi sett på reklam för nån kommande film el dyl och sett nån karl som såg så typiskt ut som en skurk att vi osedvanligt medkännande hade utbrustit: Stackars karl, han kan ju inte få spela nåt annat än skurk, som han ser ut! Vi minns inte längre vem det var, men han hade väldigt grovhuggna ansiktsdrag som skrek typ "Bad guy in a Bond movie".
Jag började fundera på det här med typecast. Det finns ju några skådisar som är skickliga och som kan lura vem som helst att de är vem som helst. Och andra som man aldrig kan tänka sig utanför deras fack, typ Jennifer Aniston. Tänk er t ex Jennifer Aniston i huvudrollen på Inte utan min dotter. Det går bara inte. Det blir nästan satiriskt.
Fler som fastnat:
Steven Segal, actionhjälte, gärna med urindianska förtecken
Jodie Foster (vill inte kalla henne typecast per se, men hon spelar aldrig bimbos utan starka, självständiga, intelligenta kvinnor)
Hugh Grant, småvelig romcom-lättviktare
Harrison Ford, good guy (gärna med lite faror inblandade)
Gary Oldman, bad guy
Pamela Anderson, lika dum som hon har stora bröst
Meg Ryan, helylle romcombrud
Martin Lawrence, överdriven skämtare, inte alltid rolig dessutom...
Kate Hudson, småyr romcom eller annat lättsmält
John Malkovich, läbbig bad guy
Ann Hathaway, söt och osjälvständig
Men nu, chicks, blir det riktigt filosofiskt. Jag tänkte mig att mitt liv är som en film. Skulle jag vara typecast som en dum blondin eller som en stark, självständig, intelligent kvinna? Som en god människa som kämpar på "rätt sida"? Eller skulle jag vara en halvblasé romcomtyp som inte gör något bestående intryck och bara duger till icke-karaktärsfasta roller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar